manon

Ur Ursula K. LeGuins "Den yttersta stranden" Fantasy-böcker om övärlden, magikern Sparvhök till unge Arren, prins:

"Fattar du nu Arren, att en handling inte som ynglingar tror är som en sten man plockar upp och kastar, och den träffar eller missar sitt mål, och så är det bra med det. När stenen lyfts upp blir jorden lättare och handen som bär den tyngre. När den kastas rubbas stjärnorna i sina lopp och där den slår eller faller förvandlas hela universum. Jämvikten i det stora hela beror av varje enskild handling. Vindarna och haven, kraften i vatten, jord, ljus, allt de åstadkommer och allt som djur och växande grönska åstadkommer är rätt och riktigt gjort. Alla sådana handlingar faller inom jämviktens ram. Varken orkaner eller jättevalar kan rubba den stora balansen. Men vi, som ibland har makt över världen och över andra människor, vi måste lära oss vad löv, vind och val gör av sin egen natur. Vi måste lära oss att behålla jämvikt. När vi får valfrihet får vi inte handla utan ansvarskänsla. Vem är jag - om jag så hade makten - att jag skulle straffa och belöna eller leka med andras öden?"

Några rader ner fortsätter Sparvhök:

"Men om det fanns en enda konung över oss allesammans kvar och han sökte råd hos en magiket som i gamla tider, och om det var jag som var den magikern, så skulle jag säga till honom: "Herre konung gör ingenting bara för att det vore rättfärdigt eller berömvärt eller ädelt att göra det. Gör ingenting för att det verkar bra att göra det. Gör bara det som du måste göra och som inte kan göras på annat sätt."

Ligger det inte mycket i det där - sanningen finns oftast där om man lyssnar efter den, men oftast agerar man istället för att lyssna efter vad som sägs eller sker. Prestigelöshet är att föredra. Att agera är ofta att upprätthålla sin egen bild av sig själv inför sig själv och andra. Lyssna inåt...agera när man verkligen behöver agera, är en konst...att släppa kontrollen...att inte alltid vilja förändra...

Sanningen har många tolkningar - vad vet man om vad som är mest rätt...? Och när...?

Detta är kanske lösningen på det gamla teodicéproblemet dvs om att om Gud är god och allsmäktig varför finns det då ondska?

//manon

Har varit hemma med sjuka barn sedan förra veckan. nu tog jag tempen på tvillingpojken och han har inte feber men är väldigt snorig, hostig och gnällig! Han borde egentligen inte gå på dagis i morgon om han fortsätter vara så här i dag! Han skulle inte fixa det...

Jag måste jobba in tiden. Jag har en del att göra klart på jobbet och knappt varit där känns det som fastän vi delar på VAB-en! Jag får vara glad över att min arbetsgivare uppskattar att vi delar på VAB-en! Men de vill ju naturligtvis att jag levererar ändå. Det är ingen ursäkt! Måste bli 100% klar med en ska i dag!!!

Jag har även känt mig som en dålig mamma sista veckan. Det handlar inte alls om barnen utan om mig. Jag har inte riktigt orkat vara med dem, inte med nån. Vill egentligen inte göra nåt, slå ner på farten! Men det är som det är. Antar att man måste sätta på autopiloten och köra igenom tiderna.

Samtidigt vill jag inte missa denna tid för den är underbar med! Kan ibland se små overallsprydda små barn på väg hem och slås av tanken hur lyrisk man kommer vara över att se sådant när jag är gammal. Famnen minns de små små kropparna och armarna kring ens hals och det är då mysigt att verkligen få dessa små kroppar i famnen då man kommer hem! Jag gillar faktiskt 2-3 års åldern (avskyr bebisar!).

Undrar om det nånsin varit lätt att vara småbarnsmamma? På jobbet talade min chef om kvinnoidelaet av idag. Hur kvinnor än i dag förväntas att vara 100% hemmafruar även om de har högt uppsatta positioner. Att en kvinna som tar med köpta bullar till skolbasaren får sneda blickar...man förväntas baka...och det är kvinnan som alltjämt ska! Han tyckte att männen i allmänhet ska ta mera hemmets och familjens skötsel. Var inne på spåret att det handlar mycket om att backa varandras arbeten. Ja, det är en bra chef! Och dumt nog får jag då känslan att jag borde vara ännu duktigare på jobbet! Känner mig inte så duktig alls...Anstränga mig mera...

//manon

Känner mig hur konstig som helst. Upp och ner. Om ni åker tunnelbana i dag och ser en person hänga upp och ner i knävecken på hållarna och läser tidningen så är det jag.

Jag kan inte ta mig samman heller så det kan bli så att jag ramlar ner och går i tusen bitar och blir till små små fladdermöss som yrt flyger runt i hela vagnen och piper. Undrar hur jag ska samla ihop mig då?

Känner mig obstinat. Bråkig.

Jag vill göra absolut ingenting.

Kanske lika bra att behålla fladdermusskepnaden och flyga över stan i natt. Kanske man lär sig nåt...

//manon

I skolan så gick jag och en kompis hellre och fikade istället för att gå på gympan. I en hel termin. Eller två. För att vara ärlig, nästan 4? Kanske. Typ. Ärligt har jag rätt vaga minnen av gympan. Vi satt och såg på också för läraren hade efterfrågat vår närvaro. Hon missade nämligen att säga att vi även skulle DELTA.
I dag joggar jag 4 ggr/vecka i 30 grader plus såväl som snöstorm.

Vi har även avvikit från den icke-obligatoriska konsthistorien. Vi bockade av oss och gick sedan. Ironiskt nog var det just konstvetenskap jag läste sedan på universitetet.
Med andra ord - intressen, fallenhet...vad det kan ändra sig...Dessa erfarenheter ger mig mycket lugn som förälder. Allt är inte skrivet i sten...

Observera att ovan är stora hemligheter för mina barn. De ska inte veta detta! Förrän det är försent och jag har tvingat dem genom 12 års gympa.(det gick ju bra för mig ändå men det talar vi tyst om och jag är bra på dubbelmoral med)

//manon

Läste i DN i går att trots att alla är rörande överens om att jämställdhet behövs, unga som gamla, så lever vi inte så. Den största orsaken enligt artikeln var att vi kvinnor väljer män som är några år äldre. Detta ska ha sin grund i att vi känner oss osäkra på arbetsmarknaden och behöver någon vi kan stötta oss mot ekonomiskt den dagen vi skaffar barn för det är då det händer - kvinnorna väljer att ta huvuddelen av föräldraledigheten för maken är mer etablerad på arbetsmarknaden och de förlorar mer ekonomiskt om maken stannar hemma. Kvinnorna förlorar alltså första förhandlingen och så fortsätter det, kvinnorna förlorar därned förhandling 2,3,4 för de halkar hela tiden efter pga de redan har förlorat förhandling 1 och från början tagit på sig et större ansvar än männen.

Så, i jämställdhetens namn ska man se till att unga kvinnor INTE backar i första förhandlingen! Och ser till att välja män som är lika gamla eller yngre också! För då försvinner oftast det ekonomiska incitamentet.

En undersökning visade också att män som är intresserade av karriär väljer kvinnor som makor och mammor till sina barn som INTE är intresserade av karriär just för att få uppbackning hemifrån.

Intressant var det. Inte är vi så romantiska enligt detta...

//manon

Själstatus - Mulet med enstaka solglimtar.

Jag känner allt oftare likgiltighet. Jag kan se glimtar av glädje och känna glimtar av glädje. Som i pulkabacken häromdagen. Jag ville ryta åt alla barn och stjäla alla pulkor och åka själv om och om igen. Vara barnslig. Låta hornen växa ut. Bara göra roliga saker.

Att bestämma sig för att aldrig bli sårad igen det är att bestämma sig för att inte leva. Man kan inte leva utan att bli sårad nämligen. Att sätta sin själ i en ljudisolerad bur är egentligen inte det bästa.

Jag mötte en annan mamma i backen och hon frågade hur gamla twinsen var. I en nanosekund tänkte jag att eftersom de fyller år snart kanske hon väntar sig kalas? Och eftersom hennes barn är trevlig och hon med så hade jag normalt bjudit dem, men nu är twinsen som de är. Så jag sa att vi inte kommer att ha kalas för de är så små än och dessutom så täta. Att flickan inte lekte utan pojken. Jag hoppas att jag inte använde för många ord, inte lät som om jag vred och vände på saker. Jag ville bara flagga för att kalas blir det inte. Jag vill inte såra omedvetet. Jag uppskattade starkt omtanken hos en annan mamma, en mamma till en kompis til min fyraåring, som höll mig uppdaterad om sin sons sjukstatus inför ett hembesök hos oss. Mamman ville nämligen inte att min son skulle ha för stora förhoppningar ifall hennes var för sjuk för att komma. Jag uppskattade det! Det var verkligen omtänksamt.

Min själ behöver stort stort utrymme. Den får alldeles för litet och då blir den - knäpp. Nervös, ältande, tillbakadragen. Jag orkar inte bli bedömd just nu. Undrar vad det är som gör att folk sällan är likgiltiga för mig? Antingen gillar de mig eller inte. Kanske är det den kvävda expressiviteten, barnsligheten? Jag vil inte vara vuxen. Jag vill göra roliga saker. Leka. Strunta i allt. Känner mig tom, har inget att ge. Bara att skriva här är en ansträngning. Useless.

Jag önskar det fanns typ växtnäring för själar. En för torra och spruckna, en annan för fina och flygande, en för normala.

Man ska inte vara rädd för mulet med enstaka solglimtar. Det är orkanen man ska vara rädd för. Då man är i centrum av orkanen där allt är tyst och stilla och man likgiltgt ser hur allt runtomkring en förfaller. När solen inte orkar igenom längre. Händer det ska man gömma sig under en buske och vänta. Solen kommer alltid åter.

//manon

Som en fågel som aldrig ser och aldrig lär sig flyger jag rakt mot stängda osynliga fönster. Rasar ner och ligger sedan yr och blåslagen på marken.

Jag undrar när man lär sig att se fönstret? Undrar hur många gånger man kan krocka utan att skadas helt? Hur många gånger man måste resa sig? Om och om igen. Och störta mot fönstret.

Jag älskar nätter. Att ha fönstret smått öppet och lyssna till ljuden från natten. Enstaka plingeplongspel som vinden förstrött leker med. Som den knäpper och blåser på och experimenterar med olika toner. Bilar som kör förbi. Suset av träden, regnsmatter, snön som smyger på tå på hustaket.

I halvmörkret kan jag så höra fåglarna som vaknar. Kråkor och kajor som låter. Bråkar, kivas, leker, letar mat. Kanske sitter och gör tabberas på talgbollarna vi har hängt upp i ett träd.

Jag ligger stilla under täcket och försöker lyssna efter tecken på nåt. Jag vill inte gå upp utan låter mig omslutas av mörkret och stillheten. Kravlöst. Bara ljuden finns och de vill mig inte nåt. Jag bara lyssnar och behöver inte göra nåt. Om natten känner jag mig inte vingklippt. Bara är.

//manon

Leveransen av frukten kom i torsdags som utlovat och god frukt var det! faktiskt mycket god. Enda nackdelen med årstiderna är att de levererar enbart på torsdagar. Bättre vore måndag eller tisdag så att man slapp att släpa hem frukt under veckan. För en sexmannafamilj kunde det ha varit mer frukt med. Men suveränt god var den är alla rörande överens om!

//manon

Jag shoppade loss och köpte tre små vinterjackor på PoP för halva priset! Jag köpte en storlek större för alla tre så att de kan ha det minst till nästa januarirea:). Känner mig nöjd.

Eftersom jag fyller ett år äldre i dag undrar jag om även jag ska sätta mig i fyndhörnan? Hur skriver man av åldrar förresten? Periodiserar man eller gör överavskrivningar? Kanske jag då snart inte hår nån ålder kvar? Fast risken är ju att jag utrangeras tills slut - vad händer då? Får man börja om? Bli återvunnen på nåt sätt? Eller får sitta i nån antikvitetsaffär och damma igen? Ett år äldre är jag i dag i alla fall. Vill inte! I själ och hjärta är jag tonåring än. Fattar inte att jag är vuxen ens!!

Jag börjar tom glömma min ålder. Måste tänka efter...

//manon

Jag ringde tvillingklubben med vårt "problem" eller våra tankar. Jag känner nämligen ingen med tvillingar som har så täta band som våra.

Jag fick bra svar. Jag berättade att flickan vägrade leka då hon separeras från pojken, att hon var så beroende. Klubben menade att man ska gå varsamt fram, de är små och de behöver denna närhet. Hon sa att vi ska vara försiktiga med att aktivt separera dem. Det bästa är att uppmuntra dem att leka med andra. Det är så dagis gör, av vad jag förstått, att de uppmuntrar lek med andra och så kan de separera dem då en grupp är ute och en annan stannar kvar inne. Klubben sa att eftersom twinsen är tryggare hemma så kan vi hemma bara ta en av dem och gå i väg, handla eller nåt, för att de i trygghet ska lära sig vara ifrån varandra. Men vi ska inte göra nåt aktivt utan vårda det speciella bandet de har mellan sig samtidigt som individen ska uppmuntras.

Vi kom in på skolan med. Att om en av dem fortsätter vara beroende av den andra så kan det vara direkt skadligt att separera dem i olika klasser. Den som är beroende kan gå flera år back i utvecklingen då! Så även om den ena vill bli separerad så ska man inte göra det om den andre absolut INTE vill och är beroende. Men detta är långt fram. Det tar vi då OM problemet finns kvar DÅ!

Passade också på att fråga om dagisavdelningar. Klubben tyckte att för storebrors skull så skulle inte twinsen hamna i samma avdelning för att han ska kunna fortsätta leka med sina kompisar i samma ålder utan att störas av dem, eller känna att han MÅSTE leka med dem! En aspekt att ta upp och diskutera kring på kommande föräldramötet med. Och alla era synpunkter med! För att ha tvillingar så nära i ålder som småsyskon kan vara väldigt intensivt och uppslukande. Dominerande.

Jag som trodde att vi inte skulle ha dylika funderingar kring twinsen eftersom det är pojke/flicka! Att de därför inte skulle vara så täta! Men här är vi, med täta twins varav en är beronde av den andre för trygghet. Även hemma, hon vill ha koll på sin tvillingbror. Frågar alltid efter honom då han stuckit iväg!

Jag lyssnar på klubben för de har en erfarenhet jag inte har. De poängterar just det där att vårda det speciella tvillingskapet och samtidigt stärka individen. Man ska vara försiktig.

//manon

Har ni sett vårt Spöke? Alla gamla hus med självaktning har naturligtvis ett spöke, så även vårt! Det är inte enbart herrgårdar och slott förunnat det där med ett litet husspöke. Jag vet inte var Spöket bor men twinsen har sett det i källaren och hälsade förut alltid artigt på Spöket då de gick ner och sa artigt hejdå då de gick upp.

En gång tappade jag balansen då jag satt på huk och sorterade tvätt och då var pojken noga med att berätta att det var spöket. Flickan och pojken talade ofta om spöket då.

Ibland om kvällarna så kunde vi höra spöket vanka omkring på övervåningen medan vi satt nere i vardagsrummet om natten. Duns, duns, duns...tydliga steg medan alla sov.

Kom på nu att det var längesedan vi hört vårt spöke. Vart tog det vägen? Hittade gamla kompisar? Svävade iväg för att leka med grannens plingeliplongspel? Har Spöket förfrusit?

Jag tror det är ett snällt spöke i alla fall...

Tyvärr kan jag inte ge ett signalement för jag har aldrig sett Spöket. Men hör ni ljud av steg, tappar ni oförklarligt balansen, börjar era barn heja glatt på ingenting - så är det troligtvis vårt Spöke!

//manon

De ska tydligen ha hjälm på sig då de åker pulka! Hade jag ingen aning om så nu måste jag köpa hjälm åt dem med. OK. Visste ni? Kände mig riktigt oupplyst där:).

Sedan - de är tätare än vad jag trodde, twinsen. Flickan är mer beroende av pojken och vägrar leka då de särar på dem. De är ovanligt täta enligt personalen med även för att vara tvillingar. De försöker sära på dem och de försöker få de intresserade av andra barn men de är väldigt tighta.

Jag har IRL inte träffat på tvillingar som är så här tighta, inte ens tvååriga dylika.

Undrar vad man gör? Antar att det löser sig med tiden som med allting annat men...de är ovanligt tighta...

//manon

Jag måste köpa parkas och goretexskor till mig själv för kidsen gillar både pulka och skridskor. Min mardröm är att de ska falla för skidor...

Det är en djungel därute av parkas. Antar det är bra tid nu med rea, men vad ska man ta!? Cross, Five Seasons, Peak Performance, The North Face...? Jag är helt analfabet på detta ty jag undviker kyla normalt genom att hålla mig inomhus. Snö är vackrast från ett fönster och med en kopp varm choklad i handen.

Jag vill ha en som går lite ner på låren och håller mig varm då jag står och ser på vinterlek.

Jag trodde att barn gör som sina föräldrar, att aktiva föräldrar får aktiva barn och slöa föräldrar slöa barn. Icke, icke, icke!!! Eller så är vi undantaget som bekräftar regeln.

Så, nån som har en susning om vad jag ska köpa för parkas!?

//manon

En man utan tänder och med missbruk i bagaget, illa åtgången, troligtvis utan bostad klev på bussen. Jag har sett det förut och hur de bryskt har avvisats. Inte denna gången. Busschauffören lät honom kliva på och sätta sig. Frågade vart han skulle. Mannen utan tänder talade knappt så det var tydligt. Inte för att han var påverkad av nåt utan pga det hårda livet och avsaknaden av tänder. Jag lyckades i alla fall höra att han sa att han försökt hålla sig vaken för det är kallt. Busschauffören säger åt honom att sova och att han kommer att väcka honom då de kommit fram.

Det där är godhet och barmhärtighet. Visst, kanske det är mannen utan tänders fel att han är där han är. Säkert tragik i botten, eller allmän dumhet, massor av fel val, ingen självbevarelsedrift. Men han är en människa med känslor och behov. Han har en gång varit älskad bebis, förhoppningsvis en älskad bebis. Nån har en gång velat det allra bästa för honom (förhoppningsvis).

Man kan inte hjälpa nån som inte vill bli hjälpt heller men hur skulle världen vara utan öar av godhet? Om vi inte tänkte på dem som är omkring oss? Oavsett om vi kände dem eller inte?

Även om mannen utan tänder är långt ner på botten och inte vill hjälpa sig själv, tror jag att små oaser av enstaka vänliga ord, att bli behandlad som en människa och inte som paria, att få sova i en varm buss kan hjälpa honom till insikten att det finns ett annat liv, en godhet och människor som bryr sig. Nåt att kämpa för. Eller inte, men då har han i alla fått nåt då och då som får hans inre stjärna att brinna lite starkare tillfälligt av kanske en miljondels mer tillit som bränsle.

//manon

Snart är det dags för föräldrasamtal på dagis för mina små tvillingar.

Det kan hända att de flyttas upp till storavdelningen inom överskådlig framtid. Det finns 2 avdelningar för stora barn. På en av dem går storebror.

Ska verkligen alla tre gå på samma avdelning när de är så tighta? Lite känner vi att tvillingarna borde gå på annan avdelning än storebror för att de inte helt ska snöa in på varandra. I och för sig försvinner storebror relativt snart till sexårsverksamhet på skolan, men ändå...Tvillingarna är väldigt tighta bara de två, de leker till 95% bara med varandra, och är det utelek så söker alla tre upp varandra och leker.

För eller emot samma avdelning för alla tre? Jag vet inte ens hur mycket vi kan påverka iom att detta är ett kommunalt dagis men vi har bra dialog med dem. Vill gärna ha mer på fötterna inför ett samtal. Reda ut för eller emot lite mera...

//manon

En krokodil är lös på tunnelbanan. Borttappad av min yngste son. Saknad, älskad och ihågkommen.

Signalement: Grön, med svans och vita tänder. Vid borttappningen var den ca 10 cm, nuvarande storlek okänd. Krokodiler växer fort. Kan innebära allvarliga störningar i tunnelbanan i takt med ökande storlek . Små krokodiler små bekymmer, stora krokodiler stora bekymmer. Akta tårna med andra ord.

//manon

Jag har glömt huvudet hemma i dag. Det måste ha sett konstigt ut på tunnelbanan men ingen vågade väl säga nåt. Tyckte väl att det var lätt att få på halsbandet i morse, och äta frukost, det hoppade jag över, så jag saknade inte nåt. ”Men du måste ha borstat tänderna” säger ni då. Ja, det måste jag väl…hoppas jag…

Inte frös jag om halsen heller, för ovanlighetens skull, även om jag TYCKTE att det var lite svårt att linda runt halsduken i dag! Så stod jag där på perrongen, klev på i tunnelbanevagnen och satte mig. Gott om plats hade jag, alla 4 sätena var lediga för folk var ovanligt artiga och gav mig plats. Tyckte väl att jag såg liten söt och trött ut, tänkte jag.

Nu ska jag snart hem igen och för att inte skrämma folk får jag låna en boll på jobbet att vira halsduken runt. Så får jag smyga in därhemma och sätta på huvudet igen så jag inte skräms så förfärligt denna fredagskväll.

Fast jag skulle behöva mitt huvud precis just nu eftersom jag har skickat mail till mig själv i dag av misstag…och lite annat…Glömmer man huvudet om man som jag levt på kakor och bullar i två dagar? Marie-Antoinette tappade sitt i alla fall...och hon ska väl ha haft ett gott öga till kakors förträfflighet, så nåt samband måste det väl finnas?

//manon

Jag gillar kyrkorum. Jag har en favoritkyrka inne i stan, en modern, vacker, högt till tak, rena linjer, flödar av ljus och mystik.

I går gick jag dit. Mina stövlar klapprade mot stengolvet, jag gick in i kyrkorummet, tog vigvatten och gjorde korstecknet. Artigt. Jag är agnostiker så jag är hellre artig än inte. Tar seden dit jag kommer. Man vet ju aldrig! Satte mig sedan ner och tände ett ljus och tänkte. Såg på skuggorna och de fladdrande värmeljusen. Lät mig omslutas av årtusendenas religiösa magi.

Så gick jag ut med mina klapprande steg, ut ur själva kyrkorummet och in i de allmänna utrymmena igen.

Där, på en matta såg jag då nåt jag inte hade sett på vägen in - en stor vit fjäder! Jag undrar...Kom en ängel förbi och vilade sig medan jag satt därinne? Värmde sig kanske? Drack lite te med nunnorna och prästerna. Berättade lite nyheter från Den Högste? Flög vidare sedan när sällskapssjukan mättats?

För en fjäder fanns där...

//manon

Han (tvilingpojke 2,9) har varit orolig sedan länge, sedan jullovets slut. Känslig.

I dag lämnade jag på dagis, hade bråttom, han ville gå men jag lät honom inte det för han gick så långsamt.

Han blev jättejätteledsen! När jag tog ur honom ur vagnen la han sig på marken och grät hysteriskt. Sparkade då jag lyfte honom, la sig på marken igen. Sedan snyftade han i famnen ett långt tag.

Man kan inte alltid få som man vill. Detta kändes inte som trots, eller han trotsar inte på det sättet - han var uppriktigt ledsen över att han inte fick gå! Gråten var inte av ilska, inga ilskna tjut utan ledset gråt och hulkande.

Jag tror han får vara extra i famnen och gosa så mycket han vill nu. Jag tror han behöver det. Nåt oroar honom.

//manon

Tar fram min svarta sopsäck och lägger allt där nu. Sådär. Klart. Och så städar vi vidare och kastar allt i understa lådan och slår igen med foten. Sådärja. Här ska vi inte deppa mera!

Jag har dessutom gett min själ en slickepinne och just nu spinner h*n vid mina fötter och njuter. Jag klappar själen på huvet ibland. Den har faktiskt lovat att inte rymma mera.

//manon

Jag ska testa att prenumerera på frukt genom "Årstiderna". 230 kr fram till dörren för stotra fruktlådan en gång/vecka. Vi äter så mycket frukt så det tar slut jämt så det kan vara skönt att slippa bära hem så mycket?

Det ska bli spännande att se om det är bra! Man an prenumerera på fisk med...och frönskaer. Men vi får se!

Jag är fortfarande trött och allt har tappat proportioner för mig. Jag gråter av ingenting, orkar ingenting.

Jag har i dag vågat ringa en förälder på dagis och frågat om deras son kan leka med vår. Det kunde han och ville! Kul! Det går bra för A (4,5) på dagis. I dag s de att han blomstrar just nu och är väldigt social. Han ser att Storasyster leker med andra. En del av mig vill att han ska ha det Storasyster har. Jag VET att de är olika och inte går att jämföra men...äsch...jag är väl trött...jag tror det är bra att knyta lite kontakter närmare kring barnen hursom...fel? I dag sa A att han ville att grannbarn sover över! Varifrån fick han den idén? Men de är så små, och ännu för ovana vid varandra för det. Jag tror han vill leka med andra på helgerna lite mera!

Men jag är in i döden trött fortarande. Förkyld också- Har aldrig varit så trött i hela mitt liv. Äntligen har jag fått mina övärldenböcker! Hämtade ut dem i går för jag kollade på nätet att de kommit fram. Hade inget kollinummer med killen där såg väl hur desperat jag var och utan att jag frågade så fick jag låna deras dator för att kolla in mitt mail med kollinumret! Åh tack!

Trött är mantrat, jag överdriver, problematiserar och blir trött....förkyld också. Jag vil bara sova. Inte gå upp. På en vecka minst. Känner mig sliten.

//manon

...går jag inte sönder. Jag må vika för vinden som vassen, men brytas itu - näää - inte så lätt!

Men självförtoendet och framförallt självkänslan borde kunna vara bättre. Jag fick konstruktiv kritik av min kollega och det är intressant att höra hur man _verkar_. För vag för att vara helt förtroendeingivande.

Vagheten är kombinationer av olika saker, dålig självkänsla, rädsla att bli dömd, inte lyssnad på...Viljan och framförallt VANAN att lyssna bakom orden - vill de mig nåt ont förtäckt?

Självinsikten blir bättre med åren. Svårt att till 100 dra sig ur träsket.

Jag vill så gärna ta de första stapplande stegen på torra land!

Men jag är in i norden trött.

//manon

Så känns det just nu. Är jättetrött och har gjort småfel. Nu har ägarna möte och jag inbillar mig att mötet är om mig och min inkapacitet.

Jag är så trött så trött så jag vill gråta egentligen. Jag hänger inte ihop helt. Orkar inte koncentrera mig. Varje dag är en tjock dimma jag ska igenom. Varför orkar jag inte? Alla andra gör ju det, jobbar och har barn. Fast jag vet att jag måste, det finns inget annat sätt! Man kan inte bara lägga sig.

Vad är det med mig, jag vil bara gråta...

//manon

Aftonbladet - puss på dig:)!

Våga vara operfekt - en artikel - skriven av en MATskribent och 4-barnsmamma:

Här: http://www.aftonbladet.se/vss/foraldrar/story/0,2789,975867,00.html

njuuut!

//manon

Vår 4,5 åring är helt såld på skridskor och redan i söndags tjatade han om att få åka igen (vi hade varit i lördags) så han ville åka efter dagis på måndagen.

Åkte hem efter jobbet, bad dagis klä på dem så vi kunde komma i väg snabbt. Leta upp skridskorna i skorummet som är beckmörkt (ljuset hade gått) med ett stearinljus. Storasyster var hos en kompis och gillade INTE tanken på detta! Hon skulle följa med om kompisen följde med! Kompisen och hon skull leta upp skridskor. Samtal fram och tillbaka, småbarnen påklädda och frusterade och ivriga. Så gick vi över till kompisen. Tjuriga storasyster ville nu att ytterligare ett barn till skulle följa med! No way att jag ensam tar 6 barn en kväll spontant till isen varav tre små och icke-förutsägbara! Storysters villkor var för höga...Ingen av de ville åka ändå så då skulle jag ha tre sura stora barn vid sidan av isen...så hon fick stanna hemma hos kompisen. Hon kan ha liiite svårt för att ge plats åt lillebror ibland - hon är van vid att hon är störst och bara hon har intressen, men det ger sig:).

Väl framme var det redan sent så vi gick och åt på ett hamburgerställe (nyttigt och bra:)) men hur kul som helst! Fast det var struligt, först skulle 4-åringen gå på toaletten så de låste upp. När vi fått hamburgarna och stod vid kassan skulle tvillingflickan på 2 år gå. När vi satte oss skulle tvillingpojken gå så kalla burgare blev det! Vi satt en stund och sedan åkte vi skridskor! Eller rättare sagt 4-åringen gjorde det och var helt ensam på isen och hade hur kul som helst! Lillasyster hakade på utan skridskor och hade kul med. Tvillingpojken var inte impad denna gång heller av skridskor utan ville bara hem och han ville åka hem medelst sopbil! Han är tokig i sopbilar nu och han nöjer sig inte med leksakssopbilar och leksaksbilar. åh, nej han vill ha RIKTIGA stora bilar!! Och sopbil med tillhörande SOPOR!?!?!

Vi fick sällskap hem av maken som slutade jobbet i samma veva!

Nu får jag vara stark - vi äter INTE på hamburgerställe VARJE gång vi ska åka skridskor! För tjatet är jag få:)).

Jag tycker det är så KUL när de får egna intressen! Storasyster var 4,5 då hon på eget initiativ ville testa rida - och hon rider än och ÄLSKAR det! Nu är A 4,5 år och han har fallit för skridskor! Jag som inte tänkt mig nån aktivitet för honom för han är så liten - men detta - han vill gå på skridskoskola!!

Jag älskar när barnet/personen tar form med sina egna intressen! Det är så kul att se vad det blir!

Oerhört härligt var det att bara ha en spontankväll och äta ute och åka lite bara så där mitt i veckan! Tur att jag inte storhandlar och bestämmer matsedlar och lever så inrutat så det FINNS plars för spontanitet!

Och de stora barnen och skridskor - vi får gå tillsammans med den kompisens mamma nån gång bestämde vi! Gillar den där mamman! Så det blir kul!

//manon

Annica Dahlström, se artikel i Metro i dag http://www.metro.se/se/article/2007/01/15/06/4606-23/index.xml (orkar inte hitta ref etc etc just nu gör det ikväll kanske) hävdar att man i dag försöker tvinga kvinnor att vara män. Att män ska inte ansvara för barn för det blir aldrig bra pga deras hjärnor ser så annorlunda ut. Visst, hon säger att man inte ska stirra sig blind på könsskillnaderna för det finns individuella variationer, MEN…så har hon tydligen också kommit fram till att småbröstade kvinnor är bättre på matte än storbystade (har jag inte märkt personligen men som sagt variationer…). Hon menar att ett nyfött barn inte kan klara sig med vilken förälder som helst utan att det blir konsekvenser av att inte ha blivit mammad ordentligt. Hon menar att barn blir otrygga av att män tar hand om dem för att har inte samma öga och öra för passning som kvinnor! Håller med, man måste bli "mammad" eller snarare älskad - men sedan går åsikten isär!

Som arkeolog säger jag så här – VISST – jag går med på att det finns könsskillnader! MEN STYRKAN hos människan är just att kunna SÄTTA SIG ÖVER DEN! Vår historia är FULL av att göra TVÄRTEMOT det ”naturliga” och genetiska!

Annars hade jag aldrig kunnat skriva detta utan fortfarande varit en sorts apa som ibland hittade redskap ibland lyckades få till nåt.

Varför tänker inte biologer på detta!?

//manon

Kalas är ofta ett gissel, barn blir bjudna och inte bjudna. Som förälder kan man inte ha 100 koll på vilka barn ens eget egentligen leker med. Det kan hända att ens barn talar mycket om ett barn som det VILL leka med än de de verkligen leker med. Svårt för den vuxne att avgöra egentligen vilka man ska bjuda. Praktiska problem kan vara, plats...man kan inte bjuda hur många som helst, ett urval måste till.

Min äldsta, storasyster, har alltid blivit bjuden till kalas, inga problem där, källa till glädje.

Så kommer vi till 4-åringen. Han är bara 4,5. Vi har flyttat. Där vi bodde förut hade han 2 bästisar. Så flyttade vi, fick inte plats på dagiset intill oss förrän ett år efter att vi flyttat, så han gick på ett dagis längre bort i ett år och bytt nu igen.

Personalen säger att jag inte ska ha dåligt samvete för hans skull för att han bytt dagis så ofta (3 ggr). De säger att han är en i gänget, envis och oberoende. Han leker med de som vill leka, den leken han tycker är rolig och låter de som vill vara med vara med i leken!. Han mår bra, leker han själv så är det för att han vill det, säger dagis. Men han är ingens bästis, eller bättre vän. Han är en oberoende typ som är öppen för alla utan att begränsa sig så mycket.

Så, han blir inte speciellt ofta bjuden på kalas. Tror att det hänt 2 ggr. En gång där vi bodde förut, hans bäsistgranne (åh, vad kul de hade) och så här en gång där vi bor. Han blev bjuden till en pojke på förra dagiset men det bomamde jag för jag såg inte lappen förrän det var försent. Jag ringde och bad om ursäkt för att jag inte hört av mig och den pojken kom på min sons kalas sedan.

Han mår bra, visst vill han gå på kalas och. opedagogiska men välmenande. storasyster kan ta upp detta "problem" i bland och när hon ska på kalas då vill även han gå...men han mår bra, Han verkar känna att han har kompisar och han tigger inte sällskap. Verkar vara trygg i sig själv på det planet. Han har sina syskon han leker mycket med hemma med.

En del av mig känner sig arg över det där kravet på kalas långt ner i åladrarna. För kalas är inte alltid kul, det blir ett särskiljande. Att det ska väljas ut barn som ska gå på kalas så lågt ner i åldrarna. "Vi känner er bättre, ni sämre ni får inte gå". De ska ha ett socialt nät och träning så lågt ner i åldrarna.

Jag tycker det är bra att läraren på storasysters skola säger rakt ut att är det kalas ska man bjuda alla. För det kommer nya till klassen - vem ska bjuda dem? Hur lång tid tar det att komma in? Det främjar klassandan att man bjuder in alla. Det där med bästisar finns ändå. Och det finns blyga barn och barn som inte har bästisar som annars riskerar att inte gå på kalas och det blir ett problem till slut.

Kalas blir en sorts social markering på nåt sätt, drar upp känslor, oförrätter, "varför inte mitt barn" etc etc. Kalas behöver inte bara av godo.

Jag tänker i alla fall bjuda alla på 4-åringens avdelning. För han är ny, han har ingen bästis och jag vill främja hans sociala liv. Inte så att han mår dåligt, tvärtom, jag beundrar han oberoende, men ändå, en vuxensak...på nåt sätt..?

Jag ser ju aldrig andra föräldrar, jag märker hur vuxna tillmäter bästisar stor betydelse. Som jag ser det, även om han har en bästis, de är så små, mycket kan ändra sig, visst kan de leka men varför låsa sig vid den tanken? Att just de personer ska var extra viktiga alltid? Sådant märks och ger sig ändå1 Och bästisrelationer ändras.

Jag är inte orolig inför skolstart, jag tror tvärtom att det kan bli bättre. När inte föräldrar kan kontrollera allt, jag menar att vänskapskonstellationer kan funka utan att en förälder måste bjuda till, utan att barnen själva sköter det.

Jag tänker även då bjuda hela klassen. Visst, alla kan inte bli bjudna på kalas men jag vill vara schysst. Jag vill att de som vill ska känna sig välkomna.

Dett är jättesvårt, Visst ska barn klara av besvikelser och tex lära sig att man inte kan bjuda alla men, ändå...nåt inom säger att när de är små så har man som förälder ett visst ansvar att de till at det går schysst till? Jag vet tex när min stora varit sur på nån (tillfälligtvis) och därför sagt att "hon får INTE komma" så har jag satt ner foten och sagt nåt i stil med att "ni är vänner annars, du är sur på henne NU men hur tror du hon känner sig om du INTE bjuder? När ni blir sams igen??? Du ska veta vad du gör om du vägrar bjuda. Och jur skule DU känna dig om DU var HON?". Då brukar hon komma til sans när hon var yngre, för jag gav mig inte. Hon ska inte vara tanklöst taskig och förstöra nåt i onödan.

Jättesvårt med kalas alltså!

//manon

Ni vet, den där 80-talsfilmen där de köper ett gulligt djur i en affär ägd av en gammal kines. De får med sig djuret med stränga order om at ALDRIG mata det efter midnatt. Vilket de gör och helvetet brakar lös med dessa gulliga djur som får horn och ställer till en del...

I går hade jag lovat varm choklad efter skridskoåkningen vilket jag naturligtvis glömde. 4,5-åringen påminde mig på kvällen så vid 20 fick de tre små varsin kopp choklad och clementiner.

Sedan sprang de omkring sockerhöga och gastande till 21.30. Aldels vansinniga var dem!

Vi kommer inte att ge dem så sött så sent på kvällen nån mer gång!

I dag har inte ens jag bytt om från pyamas. Ont i halsen, matt och "sjuktrött".

Vi har myst och läst böcker medan storasyster red och de har lekt och klättrat i våningssänegn och även bråkat.

När storasyster kom hem hade vi bråk om simning. Hon gillar inte att hon måste gå på simlektioner. Det är mitt krav för att jag nånsin kommer att låta henne gå på simhall med sina kompisar utan föräldrar. Hon måste kunna behärska att simma! Hon klagar och säger att "de simmar ju inte utan bara leker" men för hennes säkerhets skull - hon måste kunna simma ordentligt! Hon kommer gå för hon vet reglerna men är inte glad och tjafsar emot. Hård kanske jag är i detta fall, men at kunna simma tycker jag hör till allmänbildingen! Och jag släpper inte iväg henne utan att jag VET att hon kan simma! Nu är hon arg på mig.

''''''''''''''''''''''''

Vi löste det! Hon är inte arg längre och vi har pratat. Detta är det ENDA jag nånsin kommer tvinga henne till! Annars får hon välja själv vad hon vill göra för aktivitet. Tyvärr räcker inte skolans simundervisning till och den var inte gratis heller.

//manon

Nu har jag kollat på bokus och några till av böckerna om övärlden av Leguin är på väg! Skickade i dag (hoppas i går!!) Får dem senast på måndag (måtte det inte dröja till tisdag!!). Lider av svåra abstinensbesvär.

//manon

Jag har som förebild just nu en ensamstående trebarnsmamma som får sina tre tonåringar att laga mat om kvällarna (hon jobbar så hon kommer inte hem tills dess) och de tvättar och de sköter läxor och skola föredömligt. Hon är suverän! Hon har tre barn med 18 mån mellanrum.

Sedan kommer jag i håg att Inga har skrivit en kommentar om hur hon fick sina tre barn att hjälpa till och även att en av de fick basa över de andra, dvs hade ansvaret för en viss uppgift som skulle göras mha sina syskon.

Jag vill också ha det så! Men hos oss är äldsta 5 kalenderår äldre än de tre små, barnen fyller 10, 5 och 3 i år. Så ropet "orättvist" kan skalla från äldsta...

min fråga är - hur får jag min 9-åring att laga mat? Ibland är hon intresserad och erbjuder sig själv och tycker det är roligt, har hänt 2-3 ggr. hon är intresserad av att baka nåt nån gång, kanske uppmuntra det och sedan gå över till mer mat?

De tre små, ja de hjälper faktiskt till med maten, skär saker, rör om och så. När de blir äldre blir det lättare att fördela och "tvinga" för de är så nära i ålder så det blir inte som för min äldsta att "varför slipper de?". OK hon ÄR smart, hon VET att det inte går att jämföra men detta orättvistrop och jämförande är ju bra att ta till...

Hur kan jag göra? För när 4-åringen är 10 år då är hon 15, det blir alltid ett glapp, jag kan väl inte vänta med det jag vill lära henne tills dess? Med det jag vill att de tre små ska hjälpas åt med när de är 7,8,9 år?

Idéer, tips?

//manon

Barn är väldigt kloka och förstår så mycket mer än vuxna tror. Jag minns det från min egen barndom och påminns av andra barn i dag.

I ett mail jag fick från min halvsyster som är 11 år och har tagit kontakt med mig utan att min far och styvmor (henne mor) vet om det så skrev hon att hon vet att min far älskar mig också men visar det bara inte. Varför skulle han annars ha kämpat för vårdnanden av mig? De har alltså pratat om mig och detta är slutsatsen hon dragit.

Jag blev lite paff av att läsa det, skrivet och tänkt av en 11-åring samtidigt som jag VET att barn är 1000 ggr klokare än vad man tror!

Men jag känner fortfarande att jag är less på att tigga om kärlek. Man måste visa kärlek. En förälder kan straffa ut sig. Meningar, ord ligger kvar som när min styvmor än gång sa "om jag nånsin får ett barn som liknar dig så ska jag kasta det i soptunnan". Det finns kvar, inte som smärta utan som en klar och tydlig reva eller repa i historien. En spricka. Det tillsammans med annat.

Som man bäddar får man ligga. Jag tigger inte. Jag mår bättre utan dem i mitt liv 1000 ggr om! Det är deras tur. De lät bli i barndomen. De låter bli nu. Jag kan bara gå efter deras handlingar. Jag skiter i vad de må känna och tänka innerst om de aldrig visar det. Jag klarar mig bra utan de, De har aldrig tillfört nåt. Jag tänker inte tycka synd om varken dem eller mig.

Ärligt - den onda sidan av mig hoppas at de lider helvetes kval över sina handlingar, att det finns nån gudomlig rättvisa. Förlåta - kan inte. Det var oförlåtligt. Jag var ett barn, en själ, en framtid. Vad de gjorde? Värre än inget.

Observera att detta tar jag INTE upp med halvsystern. Hon är fär liten. Men jag blev paff över det hon skrev helt apropå ingenting bara, eller om sin situation. Hon känner sig vilesn och utan familj, hennes pappa är 60 och mamma 49, hon känner inte att hon har släkt.

//manon

1) Jag har blivit presenterad för kungen och drottningen en gång och småpratat artigt.
Det stämmer, men av professionella skäl säger jag inget mera!

2) Jag liftade ensam från Linköping till Uppsala när jag var 19 år.
Falskt! Aldrig liftat nånsin!

3) Jag har blivit intervjuad i morgonnyheternas soffa tillsammans med en fackpamp.
Stämmer men mer säger jag inte:).

4) Jag har 4 barn med 3 olika män
Stämmer, ni som läst min blogg ett tag kanske snappat upp att jag har barn via donatorinsemination och vi har inte samma donator till alla. Men samma pappa är det till allihop! Samma riktige pappa1

5) Popsångerskan September har varit hemma hos oss och beundrat vår dotter då hon var 2 månader
Stämmer med, men då var hon tonåring och helt okänd!

Det var bara Havsfrun som gissade rätt!

//manon

1) Jag har blivit presenterad för kungen och drottningen en gång och småpratat artigt.

2) Jag liftade ensam från Linköping till Uppsala när jag var 19 år.

3) Jag har blivit intervjuad i morgonnyheternas soffa tillsammans med en fackpamp.

4) Jag har 4 barn med 3 olika män

5) Popsångerskan September har varit hemma hos oss och beundrat vår dotter då hon var 2 månader

Där har ni för samtidigt vill jag inte avslöja för mycket om mig själv men jag har inte gjort så mycket spännande och kul som en hel del av er!

Gissa på!

//manon

Det tyngsta med att inte ha någon avlastning i form av egen familj är sannerligen inte att aldrig/sällan ha nån avlastning utan det är att inte kunna dela glädjen och stoltheten över barnen med någon!

Att inte kunna ringa och berätta "Vet du vad....".

Att inte kunna dela kärleken...


//manon

Sanslöst. Detta hade jag aldrig trott för ett år sedan bara.

Jag har beställt böcker, fantasy, "Trollkarlen från Övärlden" läst den i tidiga tonåren men blev nyfiken på den igen då jag hörde talas om den. Fick den i fredags!! Sedan ska jag läsa Eragon ivrigt påhejad av Storayster som sett filmatiseringen 2 ggr redan! Nu ska hon läsa boken före mig och sedan blir det min tur (hoppas hon läser fort).

Det sanslösa är att jag i dag kunde läsa i soffan hela 2 kapitel ur "Trollkarlen från Övärlden" medan barnen lekte. Nåja, med smärre avbrott, men ändå!

Det var så skönt att få läsa!

Vardagar, då jag går upp kring 5 och jobbar och sedan hämtar barn och lägger dem vid 21, efter 21 är jag så trött så det enda jag mäktar bli är att bli underhållen via TV eller nåt. Tråkigt, trist och sant!

Men nu ska det läsas och på väg till/från jobb är väl bra?

Nu ska det däremot jobbas. Sitter på jobbet för att få klart saker och ting.

//manon

Jag tar också över tråden från Annaa om stolta pojkmammor och dryga män. HAr fått tillfälle att tänka lite ett tag...

Ingen är en öde ö och man fostras inte bara av föräldrar utan även dagis, skola, kompisar, media etc etc.

Ännu så ÄR det bara så att männen har en självklar plats i samhället, bland de resursstarka och ledarna. Så det är lätt att falla i den rollen, det är ju så självklart att få ta plats och man TAR plats för ingen säger annat?

Jag är har 2 pojkar och 2 flickor. Jag har en man som inte är så typisk man och jag är ingen typisk kvinna. Våra barn? Killarna är väldigt mjuka. Visst leker de med bilar och allt, men de är mjuka. Ena pojken (ok bara 2,9 år än) han ÄLSKAR kök och dockor och hushållsarbete. Redan från början, från födseln.

Min man har varit föräldraledig alla gångerna vi fått bebisar ochd et tror jag påverkar med. De identifierar sig med min man pojkarna. Det märker jag. Det är så rasande tydligt då man har tvillingar med! Förut var min man och jag utbytbara för våra tvillingar pojke/flicka. Än i dag ÄR vi det nemas problemas, men på sista tiden så har vi märkt att könsidentifikation har trätt in vilket gör att den tuffa tvillingflickan är mer observant på mig och den mjuka pojktvillingen på maken. Eftersom vi har tre små så utbröt bara häromdagen en vild diskussion om att "mamma och N och M har mus men pappa, A och S har snopp". De är medvetna.

Vi båda ser dem som människor oavsett kön och en sak VET jag om min man och det är att han ALLTID sett på kvinnor främst som människor, om ni fattar hur jag menar. Vi må på olika sätt leva könsrollsliv men under ytan, det är tvång och vana och vi är medvetna om det. Vet att så fort renoveringen är över lär inte jag laga mat varje dag heller. Men det är en gemensam kamp för tillvaron.

Vad jag ville säga är jag tror inte att det enbart är MAMMORNA vi ska koncentrera oss på här utan PAPPORNA MED! Det är ett kardinalfel att glömma dem, som att riktigt outrula dem från "familjen" och deras påverkan.

Jag har svårt att komma på en övergripande teori men om jag ser till oss - jag anser att min man har stor del i att våra killar är mjuka! Att vår 4,5 åriga kille, även om han kan säga "blä tjejbaciller" i retsam ton bryr sig inte ett dugg om han leker med killar eller tjejer. Det gör han INTE, inte ett dugg, han leker med den som vill leka för tillfället. Jag anser att min man har stor del i att våra tjejer inte är så "tjejiga" för han har alltid behandlat dem som människor mer än tjejer och det tror jag gör en hel del hur de sedan speglar sig i och förväntar sig att bli behandlade av andra män i sina liv. Har de tagits på allvar av pappa som lyssnat och behandlat dem som människor - ja då lär de vilja detsamma av männen senare med! Eller då reagerar dem när de inte får den behandlingen.

Så jag säger: var är papporna? Jag vägrar som pojkmamma ha det enda ansvaret för hur dryga de blir.

//manon

I går var en dag som bara rann bort. Jag upptäckte det under tidens gång. Saker bara hände, allt var oplanerat och VIPS så var det kväll!

Låter inte så upphetsande eller intressant men för mig var det det! Har inte haft en underbar hafsig spontan dag på 10 år. En dag som bara händer utan nåt planerat, utan nån milstolpe. Det kändes helt fantastiskt!

I dag har vi varit hemma dvs jag med de tre små och min stora har varit hos kompis. 2/3 av dagen ägnade sig de tre små åt att reta varandra. Mest 4-åringen sina små oskyldiga (not) tvillingsmåsyskon. Han var på dem HEEELA tiden! Jag blev till slut fullständigt matt och ilsken av att ständigt höra "uuuhäää" och röt åt dem att alla hamnar bakom grinden om ni inte slutar nu! Tänka sig, tre vilda retsamma små med time out TILLSAMMANS! Visar bara på min frustration. Var så lite pedagogisk det nånsin gick. Båda tvillingarna fick varsin affektkramp dessutom av allt detta retande. En av dem lindrigt och den andre. Usch, jag var på toaletten och när jag kom upp låg hon på mattan och hade även kissat på sig, vilket hon gör under svårare affektkramp. Stackarn! Usch. hade jag varit uppe hade jag kanske kunnat avstyra det. Brukar alltid ta dem i famnen då det händer. Vet att det är ofarligt men det är ändå inte kul för dem.

Till slut lugnade de sig och vi gjorde falafel. Eller det var det som lugnade dem. De hjälpte till och lyckades slappna av lite. Rullade jättefint och jättemånga! De var så stolta! Min hushållsälskande tvillingpojke (2,9 år) han tvättade golv med. Han formligen slet golvnoppen ur händerna på mig (jag överdriver inte) och torkade upp alla fläckar jag pekade mycket samvetsgrant. Undrar om han gör lika då han är 15, eller som ev sammanboende med nån i framtiden?

Måste erkänna att jag senare även satte på TV-n för att få litet lugn. Det gick bra. De var lugna, de tittade medan de klättrade upp på soffans armstöd och hoppade därifrån en efter en. De var lugna och väntade på sin tur. Hopp, hopp, och hopp. Jag kunde ta det lugnt...tack TV.

Vad gör man då de bara retas? 4-åringen var i sitt essä i dag...

//manon

Hade en sådan diskussion IRL nyligen.

Vad räknas som lagad mat? Gröt? Omelett? Ett kokt ägg? Var går gränsen för att kunna räknas till lagad mat?

Vad menar BVC med 2 lagade mål mat om dagen? Hela kittet med kött, sås och potatis?

Är fiskbullar med makaroner egentligen bättre än en omellett eller skinka, sallad och kokta ägg mm fast inte ihoprört i en sallad. Är pastasallad lagad mat? Med bara kokt pasta och så kallskuret i?

Är att steka falukorv bättre än ägg? Falafel OK? Blodpudding?

Det är inte så lätt att svara på som man tror!

Taor ni att det är en garanti att barn får vad de behöver om man ger de två kompletta lagade måltider om dagen? Om en av dem är blodpudding/potatisbullar (räknas det som lagat?), är det då så mycket bättre än att dra fram skinka, ägg, sallad, paprika, majs och bröd bara för att det förra varit i stekpannan?

Måste säga att jag är INTE uppväxt med två lagade mål mat om dagen. Aldrig nånsin fått det. Inte ens potatisbullar om kvällarna. Om kvällarna var det kallskuret, vi kunde ibland rosta kastanjer, äta nötter också till. Och hur jag mår? Normallång och extremt frisk. Nästan aldrig sjuk!

Vad är rätt och vad är fel i detta? Behöver man två lagade mål mat med proteiner i i form av kött? Varför räcker inte bara en?

Upplys mig!

//manon

Jag har en teori. Att min 9-åring är så pass ovillig att sova i sin egen säng, eller rättare sagt somna där, tror jag kan bero på att hon under dagen är så självständig .

På nåt sätt och plan måste hon väl känna sig omhändertagen och ynklig? Inte vara så självständig och kapabel? inte är hon heller så stor egentligen.

Det märks. Ibland så stor och med mobil. Sedan sitter hon och njuter av att leka med lillasysters duplohus som hon fått i julklapp. Hon skulle INTE vilja få nåt sådant i julklapp men när det finns, oj, vad hon bygger och ordnar!

Så stor och så liten, på samma gång. Så tydligt det är när man är nio år!

//manon

Vad har jag emot dagar egentligen!? Kan vara så rasande okoncentrerad på dagen. Det kan ta en hel dag att morna mig så pass att jag kan säta igång på allvar med det jag ska göra.

I dag har varit en skitdag. Nu när jag är ensam och det är mot kväll kommer energin och livsandarna.

//manon

Min erfarenhet av (mina) barn är att barn lever mycket här och nu. Att det inte riktigt går att planera. Enda orsaken till att ridning har funkat sedan min 9-åring var 4,5 är att den aktiviteten satt som en padda i väggen, det var ett totalt intresse/kärlek från första stund som följt henne sedan dess.

Men annars. Det är inte först nu som man kan bestämma att kompis x kommer dag y. Även i dag är det mycket spontana kompisträffar. Det rings och bestäms dag för dag. Inget inrutat det där. Långt ifrån.

Det jag undrar över är, eftersom ingen av os föräldrar gillar inrutade liv utan uppskattar frihet, har vi påverkat? Eller funkar barn så där ”av naturen”?

Därför har jag egentligen svårt för att ringa föräldrar och bestämma för A (4 år) att dag y ska x komma. Tänk om A inte vill då? Han är viljestark och blyg. Vill han inte leka med nån så vill han inte. Eller, den beskrivningen är orättvisande. Han leker med alla på dagis tex, för honom är det leken som styr vilka han leker med och alla är välkomna att delta i den leken och detta gör att han faktiskt är kompis med alla! Och vill han inte leka med nån utan bara sitta och pyssla själv så gör han det. Är han ensam så är det självvalt. Allt detta enligt dagis.

Så, om han den dagen om jag nu SKULLE boka in nåt INTE har lust att leka med andra. Då är det inte kul för det andra barnet heller. Och då kommer inget gott ur det. Man ska inte tvinga. Även om man känner att ”så gör alla” på dagiset dvs tar hem små kompisar redan då de är 3-4 så tror jag inte att han kommer efter socialt bara för att vi inte tar hem (eller inte kommer göra det så ofta?). Det borde lösa sig med tiden då de är störra och själva kan ta initiativ med varandra!

Min 9-åring är väldigt social men hon lekte med enbart grannkompisar hemma tills hon var ca 6 år. Efter det gick hon hem till andra från skolan och de hem till oss och sedan har det bara flytit på. Hon är självreglerande med har vi upptäckt. I perioder leker hon i sort sett varje dag med nån kompis borta eller hemma och telefonen ringer och andra är hon bara hemma. Och hon vill ha det så. Kompisarna finns kvar och hon styr sin ”vila” från det sociala. Så den biten är jag inte orolig för längre.” Ihopbrytande” jag skrev om för ett litet tag sedan kommer allt mer sällan, det var längesedan sist. Moganden kan komma så fort! Hon verkar ha kommit på en bra balans.

Men visst är det som alltid låta vara som gäller? Att det kommer lösa sig i takt med ålder? Att barn lever mycket ”här och nu”. Att det inte alltid funkar med förutbestämt när de är i dagisåldern?

//manon

Ny stor TV inköpt pga gammal pajade. LCD-skärm och allt. Så nära bio man kan komma hemma.

En pryl. En hypnosmaskin. Avslappning. Barnvakt? Mycket snygg! Den snyggaste TV-n vi haft! Länge leve TV man kan hänga upp på väggen s den kommer ur vägen! Så småningom, vill säga, när vardagsrummet blivit renoverat.

Vi köper sällan prylar men det betyder inte att det inte betyder nåt för oss. Vi talar sällan om "design" men det betyder inte vi är ointresserade av hur det ser ut runtomkring oss. Jag läser inte inredningsmagasin, inte prylbloggar men det betyder inte heller att jag egentligen ogillar det sköna. Jag gillar bara inte prylar för dess egen skull.

För mig, jag vill ha vacker vardagsdesign, men jag vill inte att nån ska bestämma åt mig vad som är vackert. Jag vill komma på och experimentera själv, inte plagiera. Vi har tex beställt fönster från ett snickeri som är specialiserade på 20-tal. Fönstrena är vackra och bara knappt dyrare än medelfönstret, men speciella och mycket fina. De tre som är uppe i alla fall. Min man skapade en trädgård i vårt förra hus som beundrades och den nya ägaren vågar knappt röra den.

Jag skulle ljuga om jag sa att skönhet inte spelade nån roll i mitt liv. Jag gillar bara inte prylar för dess egen skull. Jag förstår inte vad man ska ha dem till! För mig är inte skönhet en radda av väldesignade prylar som tjafsar och skvallrar i hörnen och skåpen. För mig är inte skönhet att matcha tavlorna med soffan. Jag blir inte förförd av glassiga magasin. Säger inte att det är fel, jag är bara ointresserad av just den vägen till skönhet.

Dessutom har jag lärt mig i vårt hus som behöver en ansiktslyftning, att man kan se det sköna trots det fula. Trots att skönhet i tingen och husen alltid varit viktiga för mig så har det ändå en en underordnad ställning i livet. Man kan mysa med enkla ljuslyktor, med ljus som spelar och dansar och ger ett trollskt skimmer ändå!

Ändå - hur självständig är man i sin smak?

//manon