Det närmaste förflutna

Ridån går upp och jag äntrar scenen. Ridån går ner och inte bara det röda draperiet utan även en järngrind med tunga nycklar och galler som slås igen. Nycklarna slängs i närmsta och djupaste sjö eller göms i den mörkaste skogen på vägen till nästa scen.

Så har mitt liv och mina flytt varit. Vattentäta skott. Flytta, glömma, dra vidare. Jag har vant mig, jag har trivts. Jag har skapat mig själv på nytt, gjort nya misstag, lärt mig nya saker. Har jag blivit trött på mig själv och/eller den jag blivit i andras ögon är receptet enkelt - dra ner ridån, flytta, slänga alla tunga nycklar i närmsta kärr. Flyga vidare. Det finns så många ängar och skogar och byar och liv! Det är så svårt att begränsa sig!

Men - i dag flöt en nyckel upp likt ett gammalt mosslik. Min klåfingriga äldsta har dykt ner i ett kärr och grabbat åt sig en nyckel och gått bakåt för att öppna en gammal grind och dra upp ridån igen. Ut sprang ilskna vakna schäferhundar men inte skrämde det henne inte! Hon stod bara stilla och röt åt dem att vara still That´s it! Hon ringde en fd grannkompis vi inte hade sett på nästan ett år. Och - de hade precis pratat om oss, att det var så tomt på gården och hon, kompisen, hade önskat att min dotter hade bott kvar så hon hade haft nån att leka med. Så kompisen kom och de lekte som om det året aldrig hade varit. Ville tom sova över men det orkade inte jag för det har varit intensivt med barn här och vi har haft en liten nattgäst under natten till i dag.

Vi har hört skvaller från gården som att bobbycaråkning är förbjudet nu före kl 10 om morgnarna för det låter så mycket. Att en granne hela tiden blir tvärförbannad på att barn springer över hennes tomt. Vi hade aldrig avgränsningar mellan tomterna och jag tyckte personligen också att det stundtals var jobbigt att aldrig få vara privat i sin trädgård. Så isolationistisk är jag. Inte alltid, men tillräckligt ofta.

Det låter dessutom som att gården ska ha en grillfest i höst och det verkar som att de vill att även vi kommer. Vi som flyttat. Märkligt! Inga vattentäta skott! Det förflutna hemsöker - eller?

Det kanske inte är så farligt. Jag har ju haft besök av det förflutna i form av besöket hos min farmor tidigare i vår och nu kommer ett närmare förflutna och hemsöker mig. Är inte van vid detta. Ridån går ju upp och sedan ner. Omen? Dags att stanna upp, ta emot, vara så trevlig och ûberdjävlig man kan vara omvartannat i samma koncept, samma stad.Punkt. Helt. Enkelt. Punkt. Trist?

Det kanske finns flera dimensioner än uppåt och framåt. Det är ju just det jag vill lära min barn och så får jag samtidigt hicka av det. Snacka om dubbla budskap!

Dimensioner. Fram, bak, kors och tvärs. Ettrig och överallt som en ilsken ekorre.

Bilden jag har av mig bryts ner. Jag är som en kristall. Bitarna går inte att se i en helhelt utan i olika bitar här och var. Men likt Rubiks kub börjar kristallen bli en slät kula? Kanske....kanske en högre makt eller-vad-det-nu-är-och-om-det-finns sitter fnissande i himlen eller underjorden och tråcklar ihop mitt liv. Jag måste hitta denna skapelse! Jag är nyfiken på vad den vill med mig....Jag vill prata och hålla koll på denna syälskande tråckelvarelse. Framförallt vill jag ju varken vara eller se ut som Frankensteins monster.

//manon

Rötter - men ÄSCH!

Nu när jag har skrivit ner en del så känns det återigen - ÄÄÄSCHHH!!! VA FAN! Det betyder ju inget! Jag går omkring här i värmen och solen och är JAG! JAG, JAG, JAG - oberoende av det gamla...Jag vill inte skrämma bort folk pga nån historia...

//manon

Rötter - nytt och upprepningar med lite nytt

Som jag i början av alla dessa inlägg om rötter skrev så har jag här skrivit om saker och tankar jag aldrig delar med andra IRL – mer än med min man. För att inte bli missförstådd och för att det känns väldigt privat. Och för att det egentligen inte har betydelse mer än kuriosa för mig.

Anledningen till att jag skrev allt detta är för att sammanställa tidigare generationers liv och försöka se hur det har påverkat mitt sätt att hantera livet. Kuriosa. Allvar och skoj, ett försök att få sammanhang.

Ska man behålla dessa historier? Ska man föra dem vidare till efterkommande generationer? Eller ska det falla i historisk glömska? För i dag skapar vi våra egna liv och annat är viktigt och därmed andra förhållningssätt.

Det jag tror starkt på är att familjens betydelse blir allt viktigare i familjen. Att det kommer hända nåt med styvfamiljer och viljan att bilda dem för på ett sätt splittrar skilsmässor familjer. Frågan är hur? Genom samarbete mellan två familjer med barn från olika håll från olika äktenskap? Är vi vuxna mogna för detta? Hur många lyckliga styvfamiljer finns det egentligen? Eller där barn verkligen är lyckliga? För jag vet av egen erfarenhet att man säger inte allt till sina föräldrar. Man vill att de ska tro att deras beslut ÄR det bästa. Man är lojal och är det länge till en viss gräns.
Eller kommer det bli färre skilsmässor när detta med individualismen och kärleksbeundran har lagt sig? Att man kommer att värna mer om det man har i en föränderlig värld, att man tröttnar på att jaga lycka och kärlek på nya platser för man ser vilket splitter man lämnar efter sig? Eller blandning av båda? Jag vet inte…Men jag tror att familjen på ett sätt bli viktig pga just vikten verbal förmåga och förmågan till att skapa kontakter (som blir ju ytliga) är så viktig i dag och framåt (ett tag i alla fall). Man vill ha stabilitet på ett plan. Och jag tror inte att man kan ”välja” familj bland vänner – det är för löst i ett sådant samhälle. Utan rötter.

Jag motsäger säkert mig själv på många punkter, men detta är tankar som väcks…och kan diskuteras…och tom jag kommer förmodligen ändra på dem med tiden…

Flexibla tider, flexibla människor – mer statiska familjer? Familjer ersätter i viss mån nationalstaten iom att vi även är/kommer bli mer rörliga över nationsgränserna?

OBS! Detta är ofärdiga skisser som kommer att revideras.

//manon

Rötter - föräldrarna

Med knappt ett ord har jag nämnt nämnt mina föräldrar och tyvärr – ja det är så i mitt liv. De har inte funnits i mitt liv. Jag var ett ungdomsmisstag som den tidigare generationen fick ta hand om. Det är därför alla dessa gamla historier blir viktiga – jag är uppfostrad av dem. Mina föräldrar fortsatte sina liv efter skilsmässan som de skulle ha gjort om de inte träffat varandra? Båda avskyr varandra, kan inte prata med varandra, ingenting. De har skapat mig fysiskt, men själsligen? Påverkad av dem? Kampen. Se mig, älska mig för den jag är! Jag gav upp. Bollen ligger hos dem. Jag vägrar tigga mera. De har haft chanser och barn ger många chanser, de är lojala. Men nu har jag tröttnat. Sista gången jag försökte var när tvillingarna föddes. Han har ännu inte sett dem och de är två år. De två andra, A (4 snart) och N (8,5) en gång på A:s dop då han var 1 år och en gång som mycket liten bebis och N ytterligare en gång då hon var 2 år.

Jag är faktiskt lycklig. Jag saknar inte mina föräldrar, jag kan sakna föräldrar men absolut INTE dem.

//manon

Rötter - djupt ner i jorden - farmorssidan

Som motvikt till denna individualism har jag min farmor som är desto mer knuten till ett land och familj trots äktenskap med min farfar och trots byte av ett land en gång pga just äktenskap (hon kom tillbaka sedan med min farfar). Där finns känslan av djupa rötter och stolthet desto mer. Inte ”slit-och-släng”-mentaliteten som på faderssidan. Hon vet vem hon är i en föränderlig värld och det är viktigt för henne. Hur man uppför sig är mycket viktigt för henne. Moral, samvete, lojalitet, hålla ihop familj. Hon är den som försöker hålla i tömmarna, styra rätt, comme-il-faut. Hon har 750 år av comme-il-faut bakom sig iom att hon föddes in i en adelssläkt som blev frälse pga krigsinsatser för så länge sedan. Men – de var inte rika. De var fattiga då hon var ung. Eller förhållandevis fattiga för jag får inte riktigt ihop det. De hade 2-3 människor som hjälpte till i hushållet då hon växte upp men som hon sa på den tiden var hon för fattig för att kunna gifta sig bra.

-   Vad har jag därifrån? Kan det vara distansen? För på ett sätt har jag distans till folk, jag släpper dem inte gärna inpå mig. Är det verkligen _enbart_ en produkt av min egen uppväxt? Eller varför kände jag en sådan samhörighet med min unga kusin jag träffade då jag var nere? Visst, vi hade olika liv, olika förutsättningar – men samma stil, samma språk trots detta. Varför tycker jag att det är så viktigt med tex raka ryggar (farmor ballerinan), bordskick? Jag har fått omvärdera en del när min man ibland frågar – ”men varför”? Ja varför? För att det SKA vara så! Men i dag ser det annorlunda ut. Blir man bedömd för sitt bordskick? Som 5-åring? 35-åring? Samtidigt märker jag en upproriskhet mot detta ” det är ju gammalt varför bry sig, nu är det så här” och denna upproriskhet har jag haft i unga år mot min farmor. ”Men hallå – INGEN bryr sig om sådant längre!. Det är därför jag blev förvirrad av mötet med henne också – plötsligt möttes vi som två vuxna och jag kände respekt för hennes läror. Är det för att jag är en mor själv och uppfostrar som jag själv blev uppfostrad? Svårt att kasta av allt det där oviktiga viktiga? För jag bodde ju hos henne under många år och hon ser mig som sin dotter och jag henne som min mor.

Jag kanske inte är en egen ö, min egen skapelse. Hur mycket egen vilja bär vi med oss och hur mycket påverkar vi verkligen själva? Jag som alltid känt att allting börjar med mig själv…Jag som alltid haft mantrat ”jag är jag, se MIG”! Aldrig känt mig inordnad utan som en fri fågel, fri att göra vad jag vill, följa mina önskningar, kämpa mot min far och mors skilsmässa och allt som hände hur jag blev bortglömd och ett besvär. Jag har identifierat mig som fri, obunden historiskt, själsligt och upprorisk! Jag är jag. Och jaget vill skapa familj framåt ”barn, ni har bara varandra, var rädd om varandra, hjälps åt, finns där för varandra”. Jag är fri och obunden men vill inte att framtiden ska vara det? Eller, hur fri och obunden? Eller är detta bara nytt för mig? Kanske jag börjar tillmäta detta betydelse det inte har för att jag inte är van vid att känna sammanhang och rötter bakåt som går längre bak än mig själv? Och för att jag inte har föräldrar som sett/ser efter mig så lägger jag för mycket i tidigare generationers liv? Och på ett sätt – jag är uppfostrad av en tidigare generation. Som min farmor sa till min far ”se på henne som din syster” apropå att hon ska dela arvet efter sig mellan oss. Hon är min mor.

//manon

Rötter - familjens betydelse i modern tid

Alltså – hur mycket är man sig själv? Hur mycket är påverkan av hur tidigare generationer har levt? För familjen på faderssidan spelar inte de fysiska rötterna så stor roll. Eller det var min farfars föräldrar som började med det. Ett egentligen modernt sätt att leva. Det är ju detta vi strävar efter i dag? Är det inte det? Alla som flyttar då de får att bra erbjudande tex. Tanken med EU?

Men – i längden…hur är det med en sådan familj där alla är individualister? Ingen sammanhållning, utspridda…Alla skapar sig själva om och om igen på nytt på nytt ställe…Personligen börjar jag tröttna på det. Jag vill skapa rötter, jag vill finnas till för barnen. Jag vill att de fyra syskonen ska hjälpa varandra och träffas och hålla ihop. Se efter varandra i livet. I dag är det nämligen sådan tyngd på social kompetens = ytliga kontakter. Det är mer förmågan att skapa kontakter än kunskaper som efterfrågas. Jag tror att det är en bidragande orsak till trenden av idag att vilja ha ett tredje barn – som balans till ytligheten, familjen med varaktiga kontakter i en föränderlig och ytlig värld! Det ger även ett nytt kontaktnät – styvsyskon och styvfamiljer som hjälper varandra. Nya kontaktnät och nya allianser. Jag tror att familjen blir viktigare – inte på ett KD-sätt, inte på ett retrosätt utan på ett nytt modernt. Som sagt, som en livboj i en föränderlig värld, människor som hjälper varandra enbart pga släktskap. Nåt som skapar sammanhang i en värld där yta och verbal förmåga hellre än kunskap är viktiga. Ett samhälle där de som har kunskapen faller i social status medan de som inte har kunskapen men kan prata får hög social status. Kunskapssamhället? Nä, pladdersamhälle…Ett tag i alla fall, sedan ändras det…

//manon

Rötter - flyktiga faderssidan

De senaste dagarna har jag tänkt på hur viktiga rötter är. Jag känner mig utslängd i världen, utan föräldrar, jag har ingen som rättat mig in i ledet generation efter generation. Vem är jag? Vilka lärdomar för jag vidare?

Efter resan så har jag insett att jag är mer påverkad av rötterna än vad jag hittills förstått. Det jag har problem med är vilken betydelse jag ska tillmäta dem…

Det här kommer bli rörigt och ofta onyanserat men ett försök att samla tankarna och försöka styra det åt nåt håll. Jag kommer skriva saker här jag ALDRIG säger IRL av rädsla för att det ska missuppfattas och för att det ju egentligen inte spelar roll längre…Men jag måste reda ut lite tankar som uppstod i mötet med min farmor och det gamla.

-   Att jag känner mig som egen och som individualist som gör egna val – hur pass påverkat är det av tidigare generationer? Mycket, tror jag egentligen. Min farfar har varit gift 3 gånger och med kvinnor av tre olika nationaliteter. Min farfar har bott i tre länder och ingen av de länderna har hans föräldrar anknytning till. Elsass-Lothringen (som i dag ligger i Frankrike) härstammar jag från om jag följer faderslinjen. Därifrån utvandrade min farfars föräldrar – ett föräldrapar av två olika nationaliteter. Eftersom Elsass-Lothringen alltid varit en träta mellan Tyskland/Frankrike så kan jag inte säga att jag härstammar från Frankrike eller Tyskland ursprungligen eftersom jag har båda nationaliteterna i mig. Helt enkelt – ursprung fadersnamn Elsass-Lothringen! Men en släkting var livvakt för den sista kejsaren…Så övervägande tysk ändå? Näää….Jag googlat på mitt namn och sett det på nätet i rätt världsdel och rätt period och rätt yrkeskategori men jag vet inte om det är släkt. Det jag vet är att mitt tyska namn är inte helt vanlig så chansen/risken finns att det är släkt…tyvärr är det på tyska så det tar tid och svårt att läsa för mig. Har bara läst tyska i tre år…
Min familj på faderssidan finns i USA, Slovakien, Sverige och troligtvis även kvar i Tyskland och Frankrike.

Att jag skriver om denna del av min bakgrund är för att som jag förstår så har medlemmarna i denna familj ett starkt individualistiskt drag? Gått efter eget huvud, följt sitt hjärta och sökt lycka? Det är slutsatserna jag kan dra av deras ytliga liv. Vad de tänkt vet jag inte – det jag vet eftersom jag känt min farfar är att han var en njutningsmänniska. Och att han även kunde köra efter sina egna regler – en del rent egoistiska andra altruistiska.

//manon