manon

Jag har sedan jag fick alla fyra barnen verkligen fått tänka till om ords innebörd. Fått en mer ödmjuk inställning till orden fram för allt de som avser beskrivningar av personers egenskaper.

Jag tänker på ord som otålig, envis, lättsam, humoristisk, allvarlig, teknisk, intelligens - jag tänker på alla de olika sätten man kan vara dessa ord! Att man inte är mer eller mindre envis eller humoristisk, man är det bara på olika sätt och det finns fasligt många olika sätt att vara det på!

För min del ser jag att det finns så mycket roligt folk omkring mig nu. Det är som en godis - eller chipspåse jag inte kan sluta äta ur, allt folk. Tänker på humor tex, hur olika det kan vara - att ibland har man verkligen samma sätt att uttrycka humor medan med andra är det annat sätt  - men lika kul är det att lära sig och uppskatta den personens humor som inte uttrycks på exakt samma sätt som ens egen. Likadant är det med de andra egenskaperna, envishet, otålighet, intelligens - samma egenskaper men uttrycks på olika sätt.

Det är ett äventyr...ett enda roligt äventyr...att upptäcka folk.

//manon

Jag har nu köpt min första kurslitteratur på 10 år, Klas Eklund: Vår Ekonomi! Alltså, jag ser fram emot detta! Börjat läsa i den, bläddrat i den och det känns så bra. Det är en lättläst bok, introduktion i samhällsekonomi, nationalekonomi - nationalekonomi som jag var inskriven på då Storayster var bebis men kunde inte fullfölja pga tiden var knapp. 

Det kändes lätt att läsa i boken, det här ska gå bra. Detta är mer humaniora än ekonomi, inga siffror, utan det handlar om sammanhangen. Det är vad jag är bra på, teorierna, sammanhangen, de stora dragen. Det är vad jag tycker är kul och lätt och älskar att diskutera. Alltid haft svårt för detaljerna, de är störande element för mig, en evig tristess, så jag är glad över yrket jag har som lärt mig att även detaljer är viktiga! Tvingat mig att utvecklas och utveckla "detaljsidan".

Jag har en utmaning kvar nu inom den akademiska världen och det är att äntligen lära mig bli stringent.

Jag tycker verkligen om att förstå saker och sammanhang. Förstå hur världen fungerar. Jag vill bara veta mera och mera!! Åh, vad jag längtar efter både filosofi och idéhistoria nu också.

Det känns verkligen bra nu, att ha fysisk aktivitet med cykling, promenader speciellt med sällskap, springa och förhoppningsvis simning igen snart, aktivitet för hjärnan med kursen, jobbet, och det mjuka vårdande med familjen. Ta hand om kroppen och själen.

Börjar allt mera känna balans. Att även jag får plats i mitt liv. Barnen har självklar plats. Maken måste få mera plats. Det sociala borde få alltmera plats nu...

//manon

Kan vi inte nöja oss med att en del jobbar heltid, andra deltid och det ibland är ett fritt val ibland inte. Att det finns andra lösningar på problem än att gå ner i tid? Eller att köpa hemhjälp?

Jag menar, när man vill hjälpa nån så måste det ske efter personens egen verklighet och förutsättningar. Inte efter nån annans. Alla val är dessutom  inte frivilliga. Och om man inte förstår nåns "val" och de förutsättningar det ger, och irriterar sig på att vederbörande inte tar emot de råd man ger - behöver det inte vara fel och den andre oförmögen att förändra sitt liv till det bättre. Man bara lever olika, är olika personligheter och har olika förutsättningar.

Bra hjälp är att inse det och agera därefter.

//manon

Jag har svårt med att få rutiner att funka. Kanske beror det på min personlighet eller så beror det på att med 4 barn händer det alltid nåt. Antagligen båda i kombination.

Jag skulle önska att jag alltid hade maten planerad och kunde bara ta fram nåt ur kylen/frysen, men så är det inte. Inte alltid vi hinner handla för veckan. Ett tag ville jag inte det heller. Ibland tycker jag det är praktiskt, ibland inte.

Jag skulle önska mig ett välstädat och ordningssamt hem men det funkar inte heller. Efter 21 då alla sover har jag ingen större lust att städa toaletten. Eller över huvud taget städa efter 21 i ett rullande schema. Hur får man in städ på vardagar? När vi kommer hem efter dagis vill de oftast cykla ute. Jag har inte hjärta att ta in dem för att jag ska städa. Och vi behöver den stunden för att landa tillsammans.

Det bästa är att acceptera kaoset men jag kan bli galen på den ibland. Och när jag är som tröttast irriterar det mig som mest. Jag vet att det är då man borde släppa det, men så är det inte för mig!

I morse upptäckte jag att det inte finns tillräckligt med bröd så jag kunde inte äta frukost. Inte om de ska ha nån liten mellis i eftermiddag. Så min frukost i dag bestod av 3 st coca-cola och sandwich med lax, färskost och pepparrot köpt på 7-eleven. Taskig planering men väldigt god frukost. Är det nån som slarvar med maten hemma så är det jag. Resten äter sin fullkornspasta och råris, mycket kyckling.  Frukt och grönsaker. Vi har 99% av tiden aldrig nån form av kex, fikabröd od hemma. Vi har knappt efterrätt nån gång. Vi äter väldigt lite sött. Utom jag då. Men jag är bara torsk på Coca-Cola och så kan det hända att jag på jobbet lever på bullar enbart vissa dagar. Jag slarvar, men jag har absolut ingen matlust.
Jag har testat lite nya rätter jag hittat på ica.se. Och barnen är så tacksamma. Äter mycket. De har väl också ledsnat på menyn som varit. Jag har själv ätit och det var helt OK men min matlust har jag tappat nånstans. Och jag har svårt att mobilisera mig för att hitta ännu fler nya maträtter. För jag har ingen matlust.

Att ha 4 barn innebär egentligen mycket planering och logistik. Mer än vad jag är kapabel till egentligen. För om jag skulle bli supermamma så skulle jag inte få göra nåt annat än planering och logistik. Men jag önskar att jag vore bättre på det! Jag försöker lära av dem som är bra på det men fixar det inte fullt ut. Så jag får utbrott på röran istället. Framför allt önskar jag att jag vore bättre på att plocka undan direkt efter mig. Är hemskt slarvig. Om det vore ordnat skulle säkert resten vara rätt lätt...?

Som sagt, jag har svårt för att få rutiner att funka.

Nu har jag fått schemat för "Ekonomiskt tänkande 5p". Typiskt humanistiskt ämne - 7 föreläsningar varav en obligatorisk. Hemtenta! Jag sa till chefen att jag inte behöver gå på så många föreläsningar, om ens några, kan läsa böckerna, är ju van vid att plugga, men han kontrade med att föreläsningarna brukar vara det roligaste ju! Så jag går nog på 2-3 st. Jobbar in den tiden sedan, före eller efter. Jag har redan nu komp att ta ut. Kikar med längtan på Idéhistorian - från antiken och framåt. Vad spännande - då har jag läst arkeolog nordisk och klassik (antiken), konst/arkitektur ända från antiken till i dag och sedan komma att läsa (förhoppningsvis) om det folk har tänkt ända från antiken! Kul! Men mossigt antar jag...att tycka det är kul...

Få rutiner att funka - jag är rastlös, har alltid tusen planer...kanske inte konstigt att jag inte lyckas...?

//manon

Nån har snott min koncentration. Jag kan bara inte koncentrera mig. Jag förstår inte hur man kan stjäla nåt sådant som koncentration. Fast det kanske är lätt. Koncentrationen borde ju vara rätt så - ouppmärksam - och därmed lätt att smyga sig på och släpa i väg. Skriker säkert inte på hjälp, märker väl knappt nånting själv. Djupt försjunken i det jag borde vara försjunken i. Eller så har den helt enkelt rymt eller strejkar och sitter och luktar på blommor eller äter glass koncentrerat nånstans.

Tankarna fladdrar och flyger omkring planlöst  i mitt ekande huvud. SAS-personalen strejkar ju som ni vet och ingen vet hur länge...

Och urk, bara tråkiga mail i dag. Inga roliga:(....jagvillbaraharoligt....
 

//manon

Jäktade barnen till dagis i morse, en timme tidigare än vanligt, för jag skulle ha utvecklingssamtal med chefen och glömde bort att jag skulle lämna den morgonen. Glömde även bort att vi skulle ha utvecklingssamtal på dagis i dag, och fick skjuta upp det för andra gången! Och båda gångerna pga mig, fy vad jag skäms...

Anledningen till jäkt i dag var som sagt att chefen har velat haft utvecklingssamtal med mig länge men vi har inte riktigt hittat tid till det. Och ärligt - jag var rädd för att de inte skulle vara så nöjda och jag tyckte det var viktigare nu att höra på vad han hade att säga och skjuta upp sonens för krasst - jag måste sköta jobbet för att barnen ska ha det bra!

Återigen - jag hade inte behövt vara rädd. De var nöjda, det de hade synpunkter på som att jag var för snabb det vet jag redan. Jag har problem med det och otålighet, Inga spöken seglade upp. Inget av det jag var rädd för. Jag fick en liten löneförhöjning också.

Han sa också att de tyckte att jag var trevlig och ett bra tillskott i företaget på det sociala planet. Ni anar inte hur glad jag är över det!!!! Jag vågade berätta för honom att jag anmält mig till en sommarkurs, 5p kurs i ekonomisk historia, och det var helt OK. (Inom parentes, Herr Manon var däremot frågande och kom i håg att de från den institutionen dammade mest - så nu lär jag damma!). Men jag tycker det ska bli kul att ha kårleg igen och plugga lite! Så dammig är jag, jag måste säga att det ger mig nånting, vill även läsa idéhistoria och filosofi.

Jag vågar knappt andas om det men det verkar som om jag får lugn på flera plan i mitt liv nu. Jag har sedan jag slutade plugga för 10 år sedan fått 4 barn (den äldsta fyller 10 i år de yngsta twinsen fyllt 3) och vikarierat och allt - detta är mitt första fasta jobb (med undantag för ett år men då blev vi på hela avdelning varslade). Jag får göra mycket på detta företaget, allt från enkelt som att hämta bröd till avancerade bokslutsdispositioner, göra/skriva årsredovisningar, ekonomiska rapporter, ta hand om webbsidan etc etc. Varierande och det passar mig!

Visst, jag kan inte bestämma över min dagliga tid som så många andra föräldrar verkar kunna göra på mitt dagis och flexa rejält och hämta tidigt vid 15/16 pga vi är så få i företaget och nån måste passa telefonen MEN jag går faktiskt vid 15.45/15.50 varje dag ändå under vintern (tycker jag är tidigt!!!), ärligt, jag tycker inte det är sent att hämta vid 16.30/17.00! Inte egentligen men det känns ändå då jag hämtar mina barn som är sist kvar på dagis vid 16.30... Dubbla känslor alltså! Jag får ta ledigt varje skollov, de klagar inte på VAB och jag får plugga bredvid! De bara uppmuntrar det. Och det känns faktiskt som en frihet. För mossig som jag är, så gillar jag att plugga det jag vill plugga. Och jag tycker om att vara med barnen på loven. Visst, de går inte hem vid 16 men vi får mycket tid tillsammans ändå! Just nu hämtar jag tyvärr extremt sent pga kollegan är bortrest och visst det känns inte alltför bra att komma hem 17.30 nånting men...det är bara maj som är så varje år. Så det får lov att vara OK!

Det känns som om jag landar på flera plan, börjar fatta en del. Jag är så van vid att kämpa och roffa åt mig det jag behöver för jag har haft känslan att ingen ger det till mig ändå utan strid och en insikt är att - jag behöver visst inte det! Jag blir inte förnekad, inte längre, jag måste inte kämpa för min rätt att existera, rätt till mina tankar och känslor. Det är bara att lugnt tala om. Det är skönt. Och konstigt. Ovant. Kramperna släpper. Jag inser att jag gått omkring och burit på mycket. Jag behöver denna ro som är nu och våga möta mig själv och mina spöken.

Det märkliga är att jag inte insett hur mycket jag gått omkring och burit på, eller, det visste jag, men insikten om hur det påverkat mig har inte börjat komma förrän nu. Jag tycker nu inte att det är konstigt att jag inte alltid kunnat vara avslappnad. Hur skulle jag kunnat vara avslappnad? Det låter som en klyscha men det är så sant - barnet var så rädd inom mig och vågade inte kika ut och än mindre bli vuxen och absolut inte tro på sig själv. Var i försvarsställning hela tiden och det tar på krafterna, det gör det. Det tar på krafterna att hålla en mur, vara rädd.

Jag behöver detta lugn, mitt hem, min man, mina barn, mitt jobb (utan rangordning). Det är ett lugn jag saknat. Landa själsligt. Efter 37 år.

//manon

Jag vill inte skrämma bort nån IRL eller i cyberrymden men jag vill (nog) skriva det här. Jag har tänkt så mycket på sista tiden. Inte med ord utan med känslor. Kanske som djur tänker. Jag tror inte jag vågar tänka med ord än men så bryter visa saker genom barriären. Först ordlöst och sedan med full kraft och tydligt. Nedan skrivna kommer vara rörigt, för jag hinner inte sortera. Tyvärr blir det lite långt?

När slöjan lyftes nyligen och jag insåg hur mycket jag avvisar, och hinnan mellan mig och världen försvann, fann jag frid. Jag har fortfarande frid. Jag har under denna tid lyckats sätta gränser för mig själv som känts bra. Mot barnen med, kunnat vara mer vuxen. För jag förstod att de vet att jag älskar dem, jag behöver inte bevisa det hela tiden. Tagit konflikter mycket bättre iom att jag har befunnit mig i nuet och inte blandat ihop känslor.

I morse cyklade jag till jobbet och när jag skulle larma av upptäckte jag att jag hade glömt kortet hemma. Det var före 7 så jag satte mig i trappan och väntade. Jag visste att nån från andra avdelningen brukar komma tidigt, att en del andra kommer vid 8. När jag satt där i trappan så slogs jag av en insikt, eller en tanke mitt i friden. Jag tror att det är därför jag orkar tänka på det, pga friden. Jag satt där och sköljdes över av gamla känslor och även av en insikt som jag inte fattat än - det var inte mitt fel! Allt som hänt, det var inte mitt fel. Jag satt och grät för tårarna kom. För jag har inte förstått det. Jag har under alla åren trott att det var mitt fel alltihop trots att jag ibland hörde att det inte var det av människor som brydde sig, som min styvmors syster, min styvmors systers svägerska långt bak i tiden. Min styvmors syster var den första som aktivt sa till mig, och som faktiskt kämpade för mig, när jag var 16 år. Hon sa till mig att det var inte mitt fel, att jag var bra, att det var de som var fel. Jag minns det än, men jag trodde inte på henne. Jag tänkte att hon bara lurades av nåt, men när hon väl lärt känna mig så kommer hon inse hur oälskbar jag är. Hon sa emot sin syster och min far och tom bröt med sin syster pga hur de behandlade mig. Hon tål dem inte än. Jag bad henne aldrig om det, det var hon som kom till mig, hon såg. Hon var 4 år äldre än jag och min styvmor 12 år äldre än jag. Jag minns en gång när styvmors bror och svägerska var hos oss och jag hörde hur de klagade på mig, då säger svägerskan att "om jag hade en dotter som Manon skulle jag vara stolt". Jag hörde även detta genom muren men jag fattade inte detta heller. Men jag minns. Det är nog sådana små saker som tränger igenom muren och som jag minns som fått mig att överleva. Det var inte meningen att jag skulle höra för jag var en bit ifrån. De, far och styvmor, tyckte ju inte om att jag var med. Jag var en obelägenhet. Och när de hörde dessa ord blev de än mer frustrerade. De sa till mig och sa till dem att "när du väl lärt känna henne så kommer du inse hur hon egentligen är, låt dig inte luras". Alla dessa ord och mera har gjort mig jätterädd. En anledning till att avvisa, för visar jag kommer de ändå ta avstånd. Den jag är, är hopplös, vidrig och oälskbar. Tom utseendet. En dag sa min styvmor till mig att "om jag nånsin får ett barn som ser ut som dig så ska jag kasta det i soptunnan". Jag minns fragment. Men jag tror inte jag vågar minnas allt, minns mer känslorna, konsekvenserna.

Jag läste en artikel på aftonbladet.se i helgen om adopterade, de som adopterats som äldre barn och hur de känt och tänkt och råkat ut för, och jag kände igen mig i dem till fullo. Det är bara det att jag aldrig blev adopterad utan jag kom till mina föräldrar, såg min mamma för första gången vid 7,5 års ålder och min pappa vid 8,5, skilda och med nya respektive. Och eftersom jag var deras biologiska barn så var det bara  - naturligt  - inga problem. Men så var/är det ju inte. Jag kände dem lika lite som den som blev adopterad. Och mina föräldrar skötte varken detta eller sitt föräldraskap annars särskilt väl. Att ta hand om ett barn som gått igenom flertal separationer, tom bott på barnhem i 2 år (detta pga vårdnadstvist mellan min moster och farmor, farmor vann) det kräver en hel del av en.

Personen jag skrev om nedan, hon som tyckte om mörka och ljusa nätter, jag tycker om henne och vi skojar fortfarande, och på nåt sätt, pga det hon har berättat om en styvmor och barn hon är bekymrad över, så har jag gläntat på dörren för henne och berättat lite. Hur det är att vara styvbarn till dylik styvmoder. Och hon, vännen, finns kvar. Hon blev aldrig skrämd men å andra sidan kom det fram naturligt. Jag blir även rörd över hur förlåtande människor är, för vännen säger att styvmodern kan verkligen göra och säga groteska saker men samtidigt inser hon att styvmodern mår dåligt, och att de få perioder hon beter sig trevligt så tror hon att nu har hon förändrat sig och förlåter. Sen blir hon besviken igen. Det är ju fantastiskt! Att man kan ha en sådan tro på människor. Jag har lärt mig av henne att folk inte är så kritiska och fördömande som jag trott, det är mina föräldrar och styvmor som är det. Det, och det som skrivits här som svar till mig, har fått mig att inse en del, puttat mig över kanten på ett positivt sätt. Även en annan person har fått mig att inse det, min kollega när jag hört henne resonera för säga vad man vill, delar man rum med nån 8 timmar om dagen lär man känna varandra vare sig man vill eller inte.

Jag sa till vännen en gång att ibland kan jag tänka att jag bara överdriver, att det inte var så hemskt som jag tror men då replikerade hon att "det tror jag att det var, för barn vill så gärna att allt ska vara bra att de snarare underdriver" och inom mig vet jag att det är sant, jag orkar bara inte tänka på det. Sedan sa hon både konstaterande och frågande att barnen måste känna att det största sveket kommer inte från styvmodern utan från pappan som aldrig säger ifrån. Och det är så sant. Det är det största sveket. Att vara så lite värd att man inte blir skyddad. Att ens egen far inte säger ifrån. Och eftersom han inte säger ifrån så börjar man tror, nej, införliva i sin egen självbild att man är värdelös och oälskbar. Att om man vore nån annan så skulle de älska en. Att jag är fel från början till slut. Att ingen kan tycka om mig. Och det är då man antingen går under eller hamnar i försvar.

Det tar många år att reparera allt detta. Att ta detta ur ens egen självbild, lära sig vara rädd om sig själv, sätta sina egna gränser, att inte tro att allt är automatiskt ens eget fel, att jag faktiskt kan vara någon.

Och vännen och jag vi skojar och är lättsamma fortfarande trots att jag berättat lite. Hon avvek inte, blev inte rädd. Det kom ingen mörker in i vänskapen. Bara ljus och skämt och skoj blandat med förtroenden och allvar. Ingen rädsla. Hon kunde ta det lilla jag sagt.

Men jag måste säga att jag sitter och gråter. Men det är en annan gråt nu. Jag har inte orkat tänka på allt som hänt. Jag har hållit det stången för jag måste säga att allt som hänt gör nåt så otroligt ont inom mig. Jag har hittills inte orkat möta det onda för det har gjort alldeles för ont. Men nu har jag friden och nu kommer tårarna. Jag antar jag måste gå igenom det och ta emot min egen smärta som alltid funnits där latent. Att det är så det kommer att försvinna till slut. Inte genom att förneka smärtan och vara rädd. Det är det som är att leva för jag har inte varit fullt levande hittills. Jag har varit upptagen med att inte tänka, inte känna, och försöka överleva.

Det var inte mitt fel - jag måste sluta tro att det var mitt fel, att det var/är fel på mig. Jag är inte värre än nån annan. Jag kan inte tro det. Det var "bara" så enkelt att ett barn inte passade in i deras liv då, speciellt ett barn som inte var deras biologiska fullt ut. De hade andra planer. Så enkelt...

//manon

Är extra sen på dagis nu i maj pga jag inte har samma avtal som min kollega - hon har sommartid redan i maj och slutar en timme tidigare men inte jag (jag har juni, juli augusti). Dessutom ska hon åka på semester i två veckor i maj så jag måste oftast stanna till 16.30. Tur att jag cyklar nu i alla fall! Jag spar tid och är på dagis ändå vid 17. Gillar det inte för jag vill ju hämta tidigt. Och innan kollegan började med sin sommartid och jag började cykla så kunde jag vara på dagis vid ca 16.10 och det tyckte jag om! Nu blir det sent sent sent....

Men jäktigt kan det bli. Och i går packade jag i hop alla mjukisar och jackor och la kassen ute vid barnvagsstället medan jag satte på de tre små sina hjälmar. Jag glömde kassen. Katastrof vid läggdags då alla ropade på sina mjukisar. Så jag fick gå tillbaka till dagis (tur att det är nära!) och där var kassen. En del unga domedagsprofeter talade om tjuvar varvat med allvarliga berättelser om försvunna mjukisdjur på dagis för dagiskompisar. Stor oro. Men kassen fanns där jag lagt den och alla tre kunde somna med, Nalle, Björne och Bebis! Och jag var dagens hjältinna.

...och så fick jag reda på i går att man skulle baka till skolan till i dag och att de har teaterföreställning i dag...en förälder ringde mig och frågade vad jag hade bakat till föräldrafikat. Lyckligtvis var det främst för de som inte hjälpt till på klassresan och det hade vi! Puh. Den föräldern tyckte allt var taffligt skött och hade kommit snabbt inpå. Men tillräckligt många hade bakat. Annars hade jag fått ringa herr Manon och be honom köpa hem muffins på vägen. Riktigt hembakat med andra ord:)! Vi kan inte komma till föräldrafikat men herr Manon och småttingarna kan gå på teatern i kväll direkt efter dagis.  Storsyster lite besviken för att ingen kan komma på föräldarfikat men på teatern är alla utom jag där!

För jag ska jobba, eller delta på kurs hela dagen i dag. Jag kan inte. Och i morgon ska jag också ha fullt upp så jag lämnar i morgon med. Så jag kan stanna kvar lite extra på jobbet.

//manon

(ps det är svårt att kommentera hos AnnaaM, Inga och Indra. Ofta kommer inte ens kommentatorsfältet upp)

Jag spar mina ord just. Eller försöker göra det. Gick till banken med en kasse full med ord i går och fick nobben. De ville bara ha pengar. Kan ni tänka er - ord som är så värdefulla och så vill de bara ha pengar! De bad mig gå till biblioteket. Vänligt men bestämt instruerade de mig, men jag hörde de kvävda fnissen. Trots att jag bildade ordet pengar, tom flera stycken, men se, det dög icke! Så jag sprang till biblioteket att sätta in mina ord där då. Jäktade riktigt ordentligt för jag har bara en timmas lunch. Hade riktigt flås och andan i halsen då jag kom fram. Anden flög ut sedan väl framme på biblioteket och stökade till. Man ska inte ha andar i halsen. Svårt att andas för de sätter sig alltid på tvären. Fick nobben på biblioteket med. Där kunde man bara låna ord inte göra insättningar. Inte spara. Konstigt men sant. Så nu vet jag inte vad jag ska göra.

Just nu vet jag inte hur jag vill använda orden. Vilka jag ska spara till min bok (men som sagt jag kan inte sätta in dem nånstans) och vilka jag ska skriva här.

Så, nu har jag mina ord under huvudkudden, och det gamla klassiska, nämligen madrassen. Lite svårt att sova då för orden kan inte hålla tyst och det är inte lätt med en madrass som tjattrar. Inte bra för den goda nattsömnen.

//manon