manon

Hösten verkligen ramlade på en i år. Snabbt. Den kunde inte ens vänta till september, bråttom hade kylan. Jag tycker inte om kyla och jag tycker inte om höstkläder. Jag vet inte vad jag ska ha på mig. Jag är inte så förtjust i loafers och andra höstskor, inte för andras del, det kan se bra ut, men jag tycker inte jag passar i det. Gillar mest nätta skor eller stövlar. Stövlar och kjol tycker jag om. Men ta på sig stövlar redan!? Det bär mig emot. Nä, jag gillar inte mellantiden! I dag har jag löst det med att ha en klänning/tunika och leggings...

Nu är det tid att fixa barnens höstgarderob med. Höstskor, långärmade tröjor. Lyckligtvis så har de alla 4 höst/vinterjackor och åtminstone tvillingarna har overaller, osäkert om Mellansonen har växt ut sin eller inte. Mössor och vantar och vinterskor kvar. Vinterskor är en betydande kostnad. Jag varvar med billiga skor och var sin goretexsko. Lyckligtvis har de små bara behov av goretexskorna, för de andra skorna från i vårvintras kan de fortfarande ha! Jag har nu köpt 2 par höstskor till alla små (tycker ett par är för snålt) och summan har landat på 1249 kr. Jag har inte köpt dyra skor, ca 208 kr/par. Tvillingarna kunde inte ärva skor i år för det som finns att ärva är för stort i år. Storasyster är kvar med höst/vinterskor. Ska köpa ett par stövlar till henne i dag som hon vill ha. Jag ska köpa överdragsbyxor - det glömde jag - på H&M, de där i fodrad galon som är suveräna! Faktiskt riktigt bra kvalitet och kring 250 kr. 2-3 st sådana....jag tror jag har ett par hemma som tvillingpojken kan ärva!

Jag läste om nån som handlat för ett enda barn för 5000 kr. Oj, det går inte för oss. Det skulle innebära 20000 kr för alla fyra för höst/vinter!!!

Jag har utökat mitt kvittosparande till att spara samtliga kvitton för att göra en sammanställning i slutet av månaden!

För egen del letar jag efter en figursydd vinterjacka, timglasformadformad som går ner ända till knäna (så knäna syns) och det är så svårt!! Finns fortfarande bara trenchcoats eller A-formade bylsiga jackor. Som min kropp ser ut passar jag bäst i timglasformat, figursytt. Har nån tips om nåt sådant nånstans tar jag tacksamt emot. Nätet eller nån affär...Önskar jag kunde sy...

//manon

Var hos läkaren i dag. Fick sömntablett utskrivet men hon frågade även om jag hade struma för hon tyckte jag var svullen i halsen. Jag ska ta fasteprover på sköldkörtel, socker och blodstatus. Kändes lite fånigt att sitta där och säga "jag är så trött och kan inte sova".

Läst nu på om sköldkörtel lite. Tydligen kommer besvären smygande och man tror att det är stress. Oro, rastlöshet, nervositet, sömnproblem , trötthet etc...och många fler då, men dessa har jag...Nu ska jag inte bli hypokondrisk men en del av mig skulle önska att det vore nåt fysiskt fel som gick att behandla...jag vill inte vara sjuk alltså, men...då skulle jag bli kvitt all denna trötthet och sömnproblem!

Få se. Ska ta prover på måndag och får reda på under nästa vecka om det är stress eller nåt fysiskt. Är det stress så har jag mina sömntabletter och mitt "nya" liv jag sjösatt med mer vardagshjälp och barn som bara blir äldre. Men 3-åringar är härliga. Och 5-åringar. Och mellanstadiebarn som verkar ha det så tufft....

//manon

På jobbet tog jag tag i en del saker. Jag börjar få kontroll. Jag vill visa det. Jag har kommit ur det värsta, lärt mig en massa. Jag känner att jag är i typ fas nu. Sömnproblemen fortsätter men jag har läkartid i dag. Hjärnan känns svampig. Jag börjar inse att det mesta är stressrelaterat. Jag pratade med dem om rutiner och planering. efetrsom det är otydlig ledning och otydligt öht så tänkte jag att jag skulle ta tag i rodret, vara tydlig och klar och mer säker. Jag tror de uppskattar det. Känner sig tryggare. Blir mindre missförstånd.

Jag kan inte se vad jag skriver för katten står framför skärmen. Hon älskar datorskäremn. Hon borde börja blogga.

I går ringde de från dagis för att tvillingpojken slog sig så han fick ett djupt hack övanför ena ögat. Maken åkte till dagis och hämtade bara honom för att ta honom till sjukhuset. Jag hämtade de två andra senare för det var min hämtdag och det är inget kul att sitta i väntrummet på akuten för så små. Storasyster följde med. De satt och väntade i två timmar på akuten. Tappert. Såret var djupt, ända ner till benet så han fick sy. Tre stygn blev det. Han var tapper med att bli sydd också. Bedövningssprutan var värst. Han kom hem rätt - spak - eller nåt. Lite medtagen och med en ny Schreckryggsäck han hade fått på sjukhuset. Stackars liten....han hade gråtit rätt mycket på dagis och enligt syskonen så hade han fått sitta i en barnvagn ute sedan medan de andra lekte och fått äpple och glass.

Eftersom Storasyster följde med till sjukhuset var jag ensam hemma med två barn och det var faktiskt mysigt. Lugnt och mysigt. Hade hel bulgur kvar sedan tidigare så jag stekte upp det i sesmaolja och kryddor med lök, grovriven morot och kyckling. Till det fick dem turkisk yoghurt. Tvillingflickan plockade ur morötterna hon inte tycker om och åt kyckling och snackpaprika doppad i yoghurt (inspirerad av mellanbror vad gäller paprikan) och bulgur som inte var kontaminerad med grönsaker, Mellanbror åt en del av allt. Paprikan var spännande för skivorna kunde likna, hjärta, dödskalle och annat....

Maken fick åk atillbaka till jobbet efter akuten för det var en del saker som måste göras. Kom hem när vi alla sov.

**********

En granne bjöd till säljparty vilket kan vara trevlig och en annan att hjälpas åt vid lämning då barnen börjar skolan. Att man turas om som förälder att lämna. Låter helbra för mig!

När jag tänker efter, jag tycker att dagarna går utan att nåt händer, men när jag skriver ner detta så här, så visst händer det saker ändå! Jag gör inte så mycket men det händer mycket runtomkring...men jag är inte i centrum av mitt liv och det känns OK. Bara man får lite ändå, nåt litet eget och göra nåt litet annat  då och då (som grannen med skollämningarna också tyckte, hoppas de hade det trevligt i går). Jag tror många känner så och jag hoppas de får det. Ärligt, jag är inte avundsjuk på de som har släktingar som kan ställa upp, det är bara skönt för dem. Jag tänker som så att jag ska ge det till mina barn istället så de orkar med vardagen den dagen de har fullt upp med sina liv. Och de och vi har ju M som de tycker om! I natt ville tvillingflickan sova med mig och jag lät henne göra det. Det är så urmysigt med de små treåriga lite knubbiga armarna och benen, det lilla snusande huvudet med fingrarna i munnen...det är  nåt jag kommer minnas med kroppen då jag är gammal och hon vuxen. Alla barnens små kroppar...de små armarna runt ens hals...

//manon

I går gjorde jag spenatsoppa med ägg vilket inte var poppis. Mellansonen tyckte faktiskt det var gott! Fantastiskt! Han som vid 2 års ålder pillade ut all lök från korv stroganoffen...sitter och slevar i sig spenatsoppa!!! Tvillingflickan var inte impad men åt tappert lite ändå, mest ägg. Tvillingpojken tyckte det var så äckligt att han ville tom att jag skulle torka av skeden efteråt så inget päckel kom på äggen....Äldsta orkade inte äta.

I morse lät jag dem sova tills de vaknade - nästan. Mellanbror sov till 7 och 7.30 väckte jag twinsen. Tycker det är bra att de får sova! Speciellt nu när de är lite snoriga.

Själv kan jag fortfarande inte sova trots att jag ställer kl på 6.30. Jag vaknar långt tidigare. Hjärnan går på högvarv, tankar som skenar...jag känner igen tecknen på sömnbrist....ringde VC i dag och fått tid på torsdag. Undrar om jag kan kräva sömntabletter...jag hoppas det...Cyklade lååångsamt i dag för jag var så trött. Även tanter cyklade om mig. Och min typ kollega jag cyklade en bit med i fredags som senast i går anmärkte på att jag håller god fart och undrade om jag skulle ställa upp i ett cykellopp (glömt namnet på vad han sa)....Näää, det ska jag inte!

Ringde skolan också och väntar på att läraren ska ringa upp mig. Hoppas hon gör det i dag...


nina - jag har redan blivit utmanad med de 8 frågorna - finns längre ner!

*************

Har äntligen fått en DVD, från Världens historia, ska samla på dem, handlar om gamla kulturer. Den första är om Pyramider och Egypten. Jag som är arkeolog - nånstans känner jag att jag vill ge barnen inblick i detta. Att  känna och kunna sin historia är viktigt, tycker jag. När vi varit på Historiska muséet och jag försökt berätta om vikingar så tycker de bara jag är tjatig. Ändå tjatar jag inte om mina intressen...varit där 2 ggr...men denna DVD - en ingång/inblick  faraonernas magiska värld *hoppas*. En del vill sparka fotboll med sina barn och träna dem, andra vill - ge dem historia! Alla har olika intressen...

Mellans bästa kompis ska kanske börja på aktiviteter. Jag frågade mellanbror om även han ville gå på simskola och/eller gymnastik för han är hemskt gymnastisk och smidig - men han sa nej! Han vill faktiskt inte ha några aktiviteter alls. Han säger att han vill börja då han är lika stor som Storasyster. Så får det bli. Om han inte ändrar sig och om han inte ångrar sig. Lillasyster blev däremot eld och lågor över gymnastik och vill börja...vi får se, hon är så liten än, bara 3,5 år. Hon tjatar redan nu skridskor. Hon tyckte det var så kul då mellanbror åkte förra året. Hon vill ha. Vi ska köpa senare i höst/vinter.

//manon

Min äldsta säger att hon är ensam på skolan, att ingen vill leka med henne. Det är därför hon varit så taskig. Tårarna var uppriktiga. Ingen ville leka i dag, det är fnurror på tråden...

Vad gör man för att hjälpa? Ärligt tror jag på henne. Det är nåt som inte är OK. Hon kommer inte in i tjejgänget. Nåt som hänt nu efter sommaren säger hon. Hon är jätteledsen. En kompis kan inte behålla hemligheter, och andra trubbel. Hon är ensam på rasterna säger hon.

Vad gör jag? Tårarna bara rinnner men hon pratar med mig, det är bra. Hon vill inte att jag pratar ,med nån och jag vet hur barn funkar, de vill inte det...

Vi satt och kramades och hon grät och grät. Älskar ju den ungen. Har tänkt att hon varit väldigt stingslig på susta tiden...

Vad gör man?

***********

En kompis ringde som hon ringt, samma som sovit över. När vi pratade försökte jag vara så lugn och trygg jag kan vara. Men inom är jag orolig. Och jag vet inte vad jag ska tro - för visst ringer kompisar upp men  hon menar att i skolan är hon ensam. Vad ska jag tro?? Hur ska man agera. Har svårt att se distanserat på detta. Jag vet att hon är känslig.

Hon sa nej till kompisen för hon mådde dåligt. Det tror jag med på. Hon sover nu.

All input är välkommet.

********

Jag sa i alla fall att hon vinner inte på att vara taskig tillbaka...att det inte är rätt väg...
//manon

Vi hade kalas för sonen som fyllde 5 i juli i går. Jag blev helt tagen. Jag bjöd de barn han ville komma, sammanlagt 8 st. 6 av dem svarade ja typ dagen efter. En senare och en kom ändå. Så samtliga bjudna barn kom. Aldrig varit med om förr, varken att alla ville komma och att alla svarade så snabbt!

Jag hoppas mitt lilla skrutt hade det bra. Storasyster och en kompis var tappra lekledare i början och fick i gång barnen. De två timmarna gick snabbt, med tårta och fiskdamm. Jag hoppas att alla barn trivdes och ingen var utanför. Det var svårt att hålla koll överallt. Några föräldrar stannade vilket jag tyckte var trevligt. Upptäckte att det fanns många bestämda barn! Skönt att se.

Tycker alltid det är svårt vad man ska bjuda på kalas men jag gjorde glasstårta (under själva kalaset) och moccarutor eller kärleksmums som de heter nuförtiden. Och på ren ingivelse havreflarn för det var så lugnt under förmiddagen. Satsade inte på städning, bara normalt. Inte på några lekar eller aktiviteter. Oorganiserat som vanligt, med andan i halsen.

Så bråkade jag/vi med storasyster i går med...Vi har nämligen under helgen uppmärksammat en del beteenden vi inte trodde henne ha. Jag blev rätt skakad faktiskt. Hon verkar vilja bestämma och hon försöker få sin vilja fram mha gnäll och känslomässig utpressning. I lördags gråtskrek hon åt sin kompis som hade sovit över, de hade lekt stor del av lördagen med då ett annat grannbarn frågade om Storasysters kompis ville gå på bio med dennes familj. Och kompisen ville det. Vår dotter grät och typ skrek "då blir jag alldeles ensam". Å herregud hur hon gick på...Det var en incident. Nästa större var att hon och en annan kompis hade bestämt att vara lekledare på kalaset. Kompisen glömde bort det och hade bjudit hem två andra kompisar. Min stora var och red när denne kompis ringer och säger att hennes pappa ville prata med mig. OK. Och då säger pappan just det att hans dotter glömt detta och kan därför inte komma för hon har två kompisar hos sig nu. Han hade inte vetat att det var bestämt sedan två veckor att T (kompisen) skulle hjälpa på kalaset. Beklagar detta. Pratar med T igen och hon får makens mobil för att nå vår dotter. Sedan ringer det igen och det är pappan som undrar om det är OK att alla tre tjejer kommer. Jag hör att han försöker lösa detta, gör sitt bästa och jag tycker det är bra, så jag säger OK. De hade ringt till min tjej med. Så kommer Dottern och Maken hem. En arg ilsken dotter. Telefonen går varm och jag hör hur vår tjej gnäller, gråter, gör sig krånglig, utpressar känslomässigt, och verkar vilja straffa T maximalt för att hon glömt. Jisses hur vår tjej gick på!!!! Det slutade med att ingen av de tre kommer och jag är inte förvånad. Medan de varit borta så hade H ringt. SÅ vår tjej ringer upp henne och hon är mer än glad över att komma på kalaset för hon gillar småbarn. Var en lättare incident senare med.

Jag tycker så här. Dessa 9/10-åringar (de fyller 11 nästa är i klassen), de umgås typ på tonårigt vis, men emotionellt är många av dem väldigt omogna. De fixar inte relationer utan vuxeninblandning än. Och de är ännu kring 10, de kan glömma saker, lever mycket i  nuet forfarande. Det är en enorm mix av vuxet och barnsligt i denna ålder. Pappan och T gjorde sitt bästa för att lösa situationen. Verkligen ansträngde sig. Vår tjej är känslig och lättstött, det vet jag men att bete sig så där som hon gjorde...Vi pratade med henne om det på söndag kväll. Att det inte är bra att tvinga på folk sin vilja på det sättet. Hon sa att "så gör en del på skolan och det funkar för dem för man tycker synd om dem". Men alltså, vill man bli tyckt synd om? Funkar detta i längden?? Jag tror hon tog till sig, det är en smart tjej, men, ja...även med sämre sidor...men denna sida gör mig orolig. Som förälder är jag rädd för att hon bränner sig socialt i längden med detta att vilja bestämma och gråta och gnälla sig till sin vilja...Jag hoppas hon tog till sig det vi sa...Tar gärna emot tankar kring detta om nån har det!!

Mellanbror var i alla fall jätteglad på kalasdagen. Jag hoppas att alla barnen hade det bra trots det oorganiserade.

Jag har på sista tiden känt att jag mer vill skriva dagboksanteckningar också, så jag skapade en sådan kategori. Bloggen förändras...

Jag vill skriva några rader om gårdagen först. Detta var min första vecka då jag bestämt att jag inte ska gå upp kl 5 varje morgon. Jag har istället vaknat kl 5/6 på morgonen av mig själv men vägrat åka till jobbet ändå. Jag försökte ha en sådan avstressad attityd jag nånsin kunde. Det funkade. Jag var icke-stressad men trött. Även i morse vaknade jag tidigt, 05.20. På jobbet pratade jag med en kollega på närliggande företag. Vi delar kostnader mellan oss. Jag kände mig - sådär...hon frågade en massa men berättade inte mycket själv. Verkade vilja höra nyheter/skvaller från mitt företag. Nu är jag en sådan person som inte så ofta talar om andra, som är dålig på att ge information. Eller, jag ger information knappordigt. Broderar inte ut det. Jag märkte på hennes ögon hur hon, var, hur ska jag säga det - det märktes tydligt hur hon gillade höra om mitt företag det lilla jag gav henne, som var rena rama fakta som alla vet ändå. Inget om vad jag tycker om andra eller åt det hållet. Berättade att jag slutat börja jobba så tidigt och annat och det var hon intresserad av för egen del hur jag löser vardagen. Som sagt, jag märkte hennes nyfikenhet. Jag märkte nu av min egen sk "integritet" jag pratar inte alltid på...jag vet inte...jag ville inte skvallra eller berätta mer än vad jag gjorde...Jag tycker inte hon behöver insideruppgifter så mycket...och det kändes på nåt sätt, fel att ge av sig själv för mycket...vet inte varför...om det var situationen eller min egen vaksamhet....

Jag var nöjd med gårdagen jobbmässigt. Jag börjar känna att jag kommer ut ur tunneln. Pratade med min kollega om det (inte henne ovan utan min riktiga) och hon sa att det var bra. Att nån annan tjej förut hade tydligen gjort som jag, kommit tidigare och tidigare och till slut gick hon rakt in  väggen...Jodå, man är tröttare, känner sig behöva mer tid, kommer tidigare men inte f-an är man effektiv! Tvärtom! Så jag slutar med det. Så jag hoppas min arbetsplats märker detta och ser hur jag kämpar på och bättrar mig...att de har tålamod med mig....Det var en rushig dag, väldigt rushig.

På hemvägen fick jag sällskap en bit av en annan typ kollega och han tyckte jag hade köpt bra cykel. Med riktig växel som han uttryckte det. Tyckte det var kul att jag inte köpt en tantcykel som andra tjejer på företaget hade gjort.

På dagis möttes jag av 3 trötta och smutsiga barn. De var gråa från topp till tå! Så de har lekt och haft kul med andra ord! Hade inte bråttom i väg, de ville visa saker. Jag kör på min avstressade attityd och inte själv ha bråttom hem utan se kvaliteten i detta. Pratade med nån annan förälder som också jobbar heltid och jag tror jag börjar känna det som på vårt förra dagis där vi bodde förut. Börjar känna igen folk, allt är mindre anonymt. Fast på slutet blev jag stressad för mellansonen som är j-gt envis skulle prompt leta upp sin mugg på dagis som han brukar dricka ur. Han sa att det fanns på andra avdelningen, vi letade, hittade inte nånstans. Jag blev otålig för jag vet hur noga han är, han vill ha koll...men då började jag känna att jag ville hem...och inte leta mugg i 5 timmar till när han kan dricka hemma...

Senare på kvällen fick vi en nattgäst helt apropå. En klass/grannkompis till min stora vars föräldrar skulle åka bort över natten och då kunde hon lika gärna stanna hos oss eftersom tjejerna ville det. Lite nervigt var det för min blev sur på tjejen under kvällen och då hade vi redan lovat ta hand om den andre! Men det löste sig. Min stora fick en lapp i brevlådan om ett övernattningskalas på få personer som skulle hållas hemligt just för att det var få. Hon vill inte gå. Hon tycker inte om att sova över när det blir fler än en..sa att vi kunde hämta henne sent på kvällen. Vi får fundera. Synd att hon skulle missa det för just den detaljens skull! Annars hade ju hon velat gå....

I dag har vi handlat och jag blev chockad över beloppet. Aldrig varit så mycket! Visst, det var grejer till kalaset i morgon med men, håll i er, 1642 kr!!!

Här är listan vad vi handlade:
godis
Vetemjöl
6 st bärkassar
2 st starkgrädde
4 st krossade tomater
1 burk kidneybönor och en burk stora vita bönor
En hink
potatis
2 pkt frysta hallon (fanns bara krav)
florsocker
1 st mango juicedryck (makens last)
2 st passionsjuice (makens last)
milda 1,5 kg (ska baka både bröd och kaka och paj, jag vet jag överdrev nog men...)
2 l GB-glass
saft (Bob)
havregryn
Coca-Cola 1,5 l (min last)
tvål, shampo, balsam
högrev 1,8 kg (jag kokar, fryser in, inte dyrt i sig)
salladshuvud
rödspättafileer (kidsen gillar det)
lök
penne rigate
hel bulgur
hackad fryst spenat
pastellballonger
modellballonger
blandfärs 2 kg (till moussaka ikväll + till paj + köttfärssås i veckan) därför så mycket)
tomatpuré
10-pack ägg
pajformar (jag ska frysa in förgräddad pajdeg)
2 paket marängbottnar
kalcvfonf
viltfond
6 l mjölk (och det kommer inte räcka hela veckan)
2 st aubergine
1 pkt snabbmarsan
1 l mild vaniljyoghurt
4 st snackpaprika
laxportioner
riven kokos
köttbuljong
ruccola
mache
avocado
fetaost 200gr
jäst
smör
bananer
tomater
2 st turkisk yoghurt (kidsen gillar det till mat om det tex är för starkt eller varmt)
rädisor 8min stora älskar sådana)
gurka
lingonsylt
nektariner
plommon

puh....OK, det var visst mycket...

Alltså, detta var den värsta nånsin!! Vi är sex personer, alla gilar olika saker...men vi kan inte handla för så här mycket alltså. Nåt måste göras!!! Denna lönemånad så har jag tänkt spara varje kvitto och se exakt vad vi handlar och för hur mycket egentligen under en månad. Jag menar, kidsen kommer ju bara äta mer och mer ju äldre de blir...Men jag misstänker att nästa vecka blir inte räkningen lika hög, för nu har vi en del i frysen...vi måste göra nåt alltså!! Under veckan kommer frukt att tillkomma för det äter de massor utav...och mjölk...

Vi kan inte handla för så här mycket!!! Inte varje vecka. Nåt måste göras...i ärlighetens namn så brukar det inte bli så här mycket ändå, det här var extremt...och jag som tänkte snålt, bah!! Det blev ju tvärtom!! När jag tänkte på att frysa in och allt och storkok....

Misslyckande alltså:).

//manon

Herrejösses vilka starka känslor man har tillgång till som förälder! Som rena rama puberteten. Morgonen förlöpte som himmel och helvete. Bråkade med Mellansonen som hade bestämt sig för att i dag är samtliga kläder (som han haft på sig otaliga gånger tidigare) obekväma. Fick på honom kläder efter att opedagogiskt och taskigt nog hotat honom med att lämna honom på dagis i kalsonger. Har man bara ett par byxor rena, så har man inte så mycket att välja på...Sedan försökte jag pedagogiskt och med dåligt samvete förklara varför jag blev så arg och bli vän igen. Han kände inte för att prata just då men mjuknade senare. Han var arg på mig, men...han förlät mig sedan.

Tvillingflickan lät jag sova till 7.30 för hon hade haft en tuff natt, olycka i sängen...ovanligt, men så var det! Var på dagis vid 8.30. Strax före 9 var det en hel del föräldrar som lämnade! Kom därifrån strax före 9...

Så cyklade jag och stannade vid kiosken nära oss som har utländska innehavare. Jag, lätt stressad. Han i affären anmärker på det:" Varför så stressad?" varpå jag tänker efter och säger "Ja, egentligen varför? Jag behöver ju inte hämta så jag kan lätt jobba igen tiden!". Fick en tankeställare där...Vi pratade lite. Han var från Syrien och anmärkte på hur alla var stressade här i landet! Lite för kategorisk var han men eftersom jag är från Centraleuropa har jag fördragsamhet med detta och berättade att jag är från Budapest och där stressar man med! Han sa att han inte kunde föreställa sig att det är på samma sätt som här ändå. (Inom parentes, jag gillar det där att kunna växla "skepnader" vara utländsk när jag vill och inte när jag inte vill). Där fick han mig att tänka och jag svarade att han nog hade rätt för där har man inte samma krav på sig som här med att tex ha barnen på dagis mellan 9-15...och ha ett fint hem, bra jobb etc etc...Så kom en annan kund och avbröt (ville handla) och jag cyklade vidare.

Jag har tänkt på vårt korta samtal sedan dess. Lite osorterade tankar här:

Först - det var trevligt att utbyta tankar lättsamt så där! Det är så man knyter kontakter. Är jag stamkund lär man känna varandra mera. Så upptäcker man varandras behov. Pratar...På andra ställen i världen är det mycket tjänster/gentjänster...lätta kontakter...man pratar, hjälper varandra - på gott och ont! Det blir en hel del som lägger sig i oombett också! Har ingen intention att romantisera det...men en tanke om att man borde prata mer med varandra...

Sedan - jodå...det är kraven som är höga här. I Budapest ser man helt annorlunda på det där med dagis. Måste man jobba, så måste man. Man kan inte välja lika mycket som här vilket gör att man måste acceptera mera - vilket i sin tur faktiskt ger mindre stress i livet...även om arbetsbördan inte är mindre! Man anses inte som dålig mor för att man har barnen heltid på dagis - utan att man gör vad man måste även om amn i vissa fall även där tycker synd om barnen. Men man har inte så mycket alternativ som här. Vilket på ett sätt ger ett lugn, även om man jäktar mellan dagis och jobb lika mycket!

Jag tror att flexibiliteten är både himmel och helvete. Eftersom den finns så ska man kunna klara ett jobb bra, på mindre tid på jobb ,och mera barntid...Man har större krav på sig här..tror jag...Och högre är vi på Maslows behovstrappa här än där...det är det "lyxproblemen" beror på...tänkte på det i dag efter samtalet....att vi här har högre krav på vad ett fullgott liv är än i Budapest...och undrar hur det blir i framtiden, kanske själva överlevnaden blir så naturlig att man fokuserar på helt annat? Mer på "jaget" på gott och ont? Jag vet inte....bara spånar vilt utan substans...flyktiga tankar jag försöker jaga fatt....är skeptisk..för hur bra vi än kommer att få det...alla kan inte förverkliga sig själva...kanske blir det en överklass som kan vara flexibel och en underklass som inte kan vara flexibel...??

//manon

Först regler, sen fakta/vanor.
* Bloggaren skriver ner åtta fakta/vanor om sig själv.
* Den som blivit tagged/utmanad skriver en egen bloggpost om sina åtta vanor/fakta & skriver in dessa regler
* I slutet av bloggen väljer du ut åtta personer som du utmanar & skriver deras namn. Glöm inte att lämna en kommentar i deras bloggar så att dom vet att dom blivit utmanade & bör läsa din blogg.

Har funderat på detta men jag har jättesvårt att komma på nåt, ärligt talat...mest trista fakta

1) Jag dricker flera liter coca-cola om dagen, eller ok typ uppåt en liter då...samtidigt som jag är livrädd för att gå upp i vikt
2) Livrädd för att bli gammal och grå och osynlig
3) Tycker inte om grönsaker, äter mest för att man bör men fasen att det är så - smaklösa, kalla, vidriga...föredrar dem i grytor och soppor om man nu måste ha. Men har och äter pga barnen. Lite.
4) Har inte direkt gjort nåt roligt eller spännande i livet. Inte heller varit bäst på nåt, eller först, eller klarat av nåt exceptionellt. En medelmåtta! Det ni!
5) Tycker om att läsa och skriva
6) Är jäkligt lat. Mer lat än vad man får lov att vara. Mycket mera. Jag kan låta saker bero tills sista sekunden, men då blir jag rasande effektiv istället! Jag behöver press för att få ändan ur vagnen...
7) Älskar rött kött
8) Kan fastna i vanor, typ äta samma mat i 100 dagar, eller samma kläder, eller samma bok, eller samma...

Jag skickar inte vidare utmaningen jag fick men alla som känner sig manade får ta det!

//manon

Nu börjar även jag landa i vardagen. Hade en urmysig morgon. Eftersom jag var så trött i går somnade jag vid 22, vaknade vid 06.40. Var utsövd! På en vardag!

Och tänka sig - allt funkade! Eftersom jag var pigg behövde jag inte den startsräckan ensam på morgonen som tidigare vardagsmorganr. Jag åt, duschade och allt med barnen vakna. Tog mig tid. Vi gick till dagis och mellansonen visade mig en annan, längre, väg dit och vi gick och pratade. Kramades och pussades vid lämningen. Hur avstressande som helst - det funkade!!

Cyklade från dagis 08.45, kom fram till jobbet 09.15 och alla fikade som vanligt då. Suveränt.

Vad fasiken har jag gått upp så tidigt förut?? Varför fick jag för mig att jag måste gå upp kl 5?? Att cykla ger mig enorm frihet och gratismotion (2,6 mil om dagen är inte att förakta, tycker jag). Jag tänker cykla tills det snöar. Så länge det går.

Hann prata med stora med. Det finns en tjej i klassen som bestämmer och ska styra och ställa bland kompisarna. Speciellt en i gänget verkar inte kunna säga så mycket nej till henne. Den tjejen verkar ha dålig självkänsla till max efter vad jag hör. Min stora tycker det är jättejobbigt. Enligt min stora säger tjejen att hon ska bli "mobbare" nu när de börjat fyran. Läskigt, om det är så. Det är friktioner i gänget. Jag vet från skolan då vi pratat om tjejgänget att denna tjej verkar vilja bestämma väldigt mycket vilket blir jobbigt. Få se hur det utvecklar sig. Hur många hon får med sig, hur allt blir...nu har de inte fritids längre som håller ett öga på dem...den tjejen är av den uteslutande typen...Jag märker på min Stora att hon inte gillar det, men även att hon är stark och självständig. Hon verkar inte gå med på vadsomhelst för att ha en kompis. Hon tog hem en kompis i går som blev sviken av denna tjej. De skulle ha lekt hemma hos tjejen, bestämt sedan dagen innan, men tjejen ändrade sig. Så min Stora  tog henne hem till oss istället för att leka och berättade att "alla" tyckte det var taskigt gjort av den tjejen att svika så. Jag börjar skönja svagare och starkare individer. Den tjejen valde att vara med i går ändå, klarar inte av att säga emot...Jag tror min klarar sig faktsikt. Och jag vet sedan tidigare att hon faller inte för grupptryck så lätt. Visst gör även min Stora dumheter då och då, hon är ett barn som andra, men just detta, vet jag, att hon funkar så....

//manon

Pernilla och Cissi - Pernilla, jag har svarat dig om tekakor nedan! Och Cissi, jag tar utmaningen så fort jag hinner!
 
I dag börjar min äldsta tjej på mellanstadiet! Vad tiden går! Hon var eld och lågor i går kväll av förväntan över att träffa alla kompisar vilket gladde mig. Tyder på att hon trivs och har det bra.

Annars - jag skulle börja mitt nya liv i dag och gå upp 6.30. Dessvärre var det en kråka som fick problem kl 5 så jag blev väckt ändå...ska till VC och fixa sömntabletter...Anyways, jag gick inte till jobbet ändå utan försökte somna om. Har grus i ögonen just nu...

MEN - jag ser redan många fördelar med detta ändå!

1) Jag får faktiskt 45-60 min med barnen och maken varje morgon. Istället för på kvällen då jag är snortrött.
2) Jag lär bli piggare om kvällarna så jag kan ta hand om mig själv bättre
3) Med mera sömn lär jag bli mindre sur på allt och alla
4) Kommer kunna göra bättre jobb

Talade med kollegan då jag kom på morgonen och vi sa att jag kan faktiskt sluta en timme tidigare på måndagar för jag kan lätt ta igen 1 timme under veckan. Utan att stressa, jäkta, gå upp varje dag kl 5! Hon sa att detta var ett bra beslut av mig att hon själv tänkt att det är vansinnigt att gå upp så tidigt under omständigheterna (tex att mina lägger sig så sent ändå, kring 21).

Talade med henne även om mail (apropå ständigt avbruten). Detta gjorde jag egentligen redan efter semestern, få henne och andra att använda mail mera. Vara mer tydlig med att jag vill ha info/uppgifter od mer på mail. Hon verkar nu faktiskt uppskatta idén nu efter ett par veckor. Hon känner själv att hon får mer kontroll över saker då hon mailar mig för hon får feedback på annat sätt - ett mail tillbaka när det är färdigt od. Bättre koll - hon behöver fråga mindre, hålla mindre i huvudet. Samma för mig. Skönt! Så hon börjar spontant skicka mail nu. Skönt...

Jag börjar känna att jag får näsan över vattenytan allt mera. Trots att jag längtar efter att få sova även i dag! För jag vet att jag kan ändra på det. Jag har hittills på jobbet fått lära mig en massa nytt, jag känner att nu börjar jag landa och hoppas de har fortsatt tålamod med mig så de ser hur jag är mer pigg och med mer rutin. Jag vill inte ner igen i trötthetsträsket som dränerar på kraften och få mig att bli hafsig. Har absolut inte nåt emot att ha mycket att göra - men vill ha bättre förutsättningar.

Gå ner i tid är inte alternativ för mig som sagt av många skäl. Ett är att jag alltid tänker framåt. Jag har pluggat i så många år så jag vill faktiskt inte dränera min pension än mer. Inte så att jag bestämt mitt liv så långt i förväg men...Jag vill inte vara mer beroende ekonomiskt av min man. Redan nu finns det en betydande inkomstskillnad. Jag har inget emot känslomässigt beroende, hjälpas åt od; men ekonomiskt vill jag vara så oberoende som möjligt! För det ger en frihet.

Jag hoppar av tåget tidiga morgnar med gott samvete. Kommer lämna 2 ggr/vecka, hämta en gång/vecka. Maken lämnar 3 och hämtar 2, vi får hjälp 2 ggr/vecka av en jättebra tjej som barnen gillar och som jag litar fullständigt på. Få se om det blir mera eller inte.

Vet att jag tjatar om detta ämne, men det ligger mig varmt om hjärtat. Jag vill bli gladare och piggare!

//manon

Tack för alla era kommentarer, jag har svarat er alla!

Har funderat en massa och kommit fram till att det egentligen är helt sjukt, att jag som inte är ett dugg morgonpigg, ska tvinga upp mig kl 5.30 varje vardagsmorgon. Jag tar rådet att börja senare.

Nu bad en chef om en rapport som ska vara klar på måndag för han reser sedan bort resten av veckan. Så jag ska in på lördag kväll. Då kan jag jobba in tisdagen jag var hemma pga studiedag samtidigt. Alternativet skulle vara att åka in skittidigt på måndag... Nu under augusti har vi sommartid så jag slutar en timme tidigare. Så jag ska börja ordinarie tid. Inte gå upp så tidigt. Sedan får jag be om mera hämthjälp så jag kan börja vanlig tid, barnen kommer hem tidigare och jag slipper dagisjäktet.

Jag fixar faktiskt inte att gå upp så tidigt varje vardagsmorgon. Det är helt emot min dygnsrytm, jag är ingen morgonmänniska.

Tyvärr kan jag inte gå upp alldeles för sent, för vi kan inte hämta så sent. Dagis stänger vid 17.30. Det begränsar hur sent man kan börja jobba...Skulle jag jobba 8-17 med en timmes lunch skulle jag inte ha en chans att hinna till stängningsdags. Nu delar vi iof på detta med lämning/hämtning, men ändå...samhället är verkligen uppbyggd kring de morgonpigga...inte på de som kommer i gång på kvällen eller eftermiddagen...

Lite trötta tankar, är rätt mör nu för jag har varit vaken sedan 02.30 i morse...kommer säkert på mera sedan...

***********

Tillägg - byta jobb vill jag inte för de är hemskt förstående, flera med 3-5 barn och allt. Tyvärr är vi få, bara numera tre anställda, så det är ett ltet företag med vad det innebär - gå ner i tid är uteslutet för ingen annan kan det jag gör! Så ingen kan avlasta mig. Men den förståelse jag får, allt jag fått lära mig för att klara jobbet, det tålamodet de har/haft - vill jag inte mista...men jag måste göra nåt åt stressen. Jag ska fixa sömntabletter med.

//manon

Första jobbveckan och sömnproblemen är tillbaka med full kraft. Maken hade somnat i soffan, jag vakande i sängen och vi möttes mitt i natten. Pratade. Det är inte coca-colan - då skulle jag haft sömnproblem även under semestern. Han tror det är:

1) Jag sover inte enligt min dygnsrytm
2) Det intensiva livet utan att jag kan varva ner
3) Mitt stora sömnbehov jag inte får utlopp för
4) Allt sammantaget ger stress

Snälla, bli inte trött på mig och sucka - here she goes again - med samma gamla klagovisa. Jag är ingen sådan som inte gör nåt åt min situation, jag kämpar. Jag anser bara att man måste ha ett jobb, man kan inte vara beoroende av mannen eller staten. Jag tycker att alldeles för många tänker för individualistiskt. Alla kan inte ha superflexibla deltidsjobbet där de bestämmer helt över sin tid - någon annan betalar priset för det. Alla kan inte ha sitt intresse som arbete - det är roligt när det sammanträffar men verkligheten är inte så för många.
Jag har ett ansvar mot mina barn och det är även att försörja dem. Ett jobb är inte bara ett ställe där jag ska förverkliga mig själv - det handlar främst om att överleva. Allt i livet är inte roligt och det är bara så - men - jag behöver skriva av mig, försöka lösa saker på ännu bättre sätt. Göra det bästa av det jag har. Stanna och kämpa. Jag är inte ute efter easy way out och låta andra betala för mig.Vare sig det är stat eller man. Jag är glad över att ha ett jobb. Ett jobb där jag ändå trivs och utmanas.

Jag har alltså ett stort sömnbehov och då jag jobbar, det är fullt upp innan jag åker till jobbet och efter. Jag får aldrig tid att varva ner om kvällarna som jag får då vi har semester. Det är intensivt med så många små, även om det är gulligt, det är alltid nåt som händer, nån som ska dricka, gå på toaletten, bråkar  - det är full rulle. Och så ett arbete att sköta, Har man bara barnen som under semestern, då kan jag varva ner om kvällarna, jag hinner och finner vila under dagen även om man inte hinner tänka en tanke färdigt. Jag har gjort mitt bästa under semestern att vila för det är det jag behöver, inte aktiviteter just nu.  De sista 3,5 åren har varit intensiva. Jag sover och jobbar hemma/borta, inget mera. Har absolut ingen nedvarvning.

Vad kan jag göra åt det då? Vi måste ju ha pengar. Gå ner i tid skulle bara öka på stressen. Jag gör inget bra jobb just nu, är oskärpt och trött. Förhållandet  - bra att han är förstående för det enda han har är en trött fru, men han verkar "övervintra" det. Tur är väl det, för mig, för rolig fru är jag inte.

Det enda vore att sluta jobba helt. Men vi kan inte leva på en lön enbart, det är inte realtistiskt.

Jag blir även ständigt avbruten på jobbet med, telefon, saker som ska fixas. Och jag glömmer saker, beter mig förvirrat ibland pga kronisk trötthet.

1) Jag ska nu försöka hålla styrfart på jobbet. Jag tänker jobba långsamt för jag orkar inte med annat
2) Jag ska skriva en arbetsgång och maila ut så alla ser vad jag gör och vilken dag i månaden de kan förvänta sig rapporter
3) Se till att ha veckomöten med åtminstone min kollega.
4) Kollegan är stressande i sig. Äldre och har en syn på sig själv som lojal, oumbärlig och att hon ska lösa allas/alla problem på stud. Det verkar vara hennes självbild. Uppoffrande. Våra personligheter krockar i det att hon bryr sig om det jag tycker är småsaker och pratar om det för att lösa och förstå för mycket i min smak - fattas en nyckel tex kan hon fråga alla var den är, var den varit, hur länge, vilka som haft den etc etc. Jag är bara nöjd med att maila ut att nyckel fattas och är glad då den kommit tilbaka och ställer inte till med korsförhör och ältar infon sedan. Jag har ingen lust att tala om nyckelns äventyr och varför den ena gjorde si och så med nyckeln i en timme efteråt heller...Detta är ett exempel på våra olikheter. Jag tror hon har tiden för att älta dylika saker, jag fokuserar mer på att köra allt i hamn, ser helheten, hon ser så många detaljer som ska fixas på studs. Jag vet att beskrivningen säkert är orättvis - men så upplever jag situationen.

Jag har ett jobb som kräver koncentration men blir ständigt avbruten. Även hemma. Jag får aldrig tänka nåt till slut. Sammantaget - att bli ständigt avbruten hemma och på jobbet är enormt stressande för mig. En jag jobbar för påtalade spontant denna situation för mig på jobbet och sa att jag måste göra nåt åt det, få mer sammanhängande tid. Han hade sett det själv hur jag har det och tyckte inte det var bra. Tyckte ledningen var för otydlig med. Jag tar till mig det han sa, men det är svårt att ändra, men jag försöker. Grejen är att jag kommer verka mindre serviceminded  - vilket min kollega inte kommer att uppskatta att jag försöker sätta gränser för mig själv - hon kommer se det som ovilja att göra sitt bästa. Hon klarar inte av att delegera eller lita på att folk gör det de ska. Hon klagar på att hon har för mycket  mycket är självpåtaget för hon tror att ingen annan kommer göra nåt åt det om inte hon gör det - och verkar tycka att jag ska agera likadant. Och till slut blir det så, om man gör sig så oumbärlig kommer alla luta sig mot en och förutsätta att man gör allt och det vill jag verkligen inte för egen del. Det har jag inte tid med. Jag vet, låter hårt, men....Hon är en gammal skolfröken så jag misstänker att det där att ta ansvar för allt och alla kommer därifrån. Det är bara det att vi alla är vuxna människor som vill göra sina egna prioriteringar. Inte barn som ska hållas reda på. Vi behöver inte en skolfröken som ska hålla reda på oss. Det är stressande. Hon har berättat för mig att även cheferna har påtalat att hon stressar dem för mycket men hon kan inte ta till sig det där - som hon säger "hon måste ju få kunna gör ett bra jobb". Men hon gör det på ett sätt som stressar andra.

Privat är hon ju rar och allt, går att prata med, absolut inte omöjlig. Men vissa sidor hos oss krockar. Jag vet att det nu lät som en lång harang mot henne sista punkten, men allt är inte svart eller vitt. Jag tycker om henne men vissa saker måste funka bättre för mig. Så jäkla egoistisk jag känner mig nu när jag skriver ner detta...

Jag vill göra nåt åt det. Har någon idéer så tar jag gärna emot dem. Hur man fixar enkla kvällar, det kan jag. Enkel mat, hel del färdigt, inte prioritera städ och dylikt, det kan jag...Jag gör mitt bästa.

Jag är så trött på att vara trött...så in i norden trött på att det enda jag längtar efter är att få sova! Trött på att vara trött och körd i huvet. Och trött på att jag ältar detta år efter år som en repad skiva...jag lovar att jag gör mitt bästa för att göra nåt åt det. Jag skulle inte klaga om jag fick SOVA! Jag har inget emot jobb bara jag får SOVA. Få tid att varva ner i vardagen - bara det skulle göra MYCKET. Jag säger en gång till, att gå ner i tid är ingen lösning, inte byta jobb heller. Jag tycker om tryggheten att ha ett jobb där folk nu känner mig, att jag slipper vara bekymrad över att barnen blir sjuka, studiedagar och annan frånvaro....att få vara hemma varje lov utan att nån knorrar, så det finns många fördelar också! Jag har ett lugn i mitt liv med detta. Men jag behöver SOVA!

Jag behöver be om mera hjälp. Som dagishämtningar. Och annat som kan lösa upp vardagsstressen.

Jag vill inte ha dessa sömnproblem!!!! Och jag är så otroligt glad över barnen är många så de har varandra då jag är trött. De älskar när jag bara sitter bredvid dem och ser på när de leker. Tillgänglig. Jag vill "se" varenda en av dem! Så de känner hur viktiga de är.

//manon

...att jag har ingen lurre för att jobba. Tänker bara på barnen och hur de såg ut då jag lämnade dem på dagis. Twinsen med varsin mjukis. Tvillingpojkens armar hårt om min hals och hans hulkanden.  Att jag saknar dem och att de dagar jag tyckte var lugnt mysiga var de dagar mellanbrodern tyckte var tråkiga. Hur bra de leker i hop. Det är lätt att vara hemma med så många barn. Om man bara - är - och inte vill göra en massa. Flyter med...

Fast, nånstans tror jag ändå att dagisstarten är värre för mig än för dem. Men jag vill inte tro det! Jag vill höra "jag vill vara hemma!". Jag vill vara hemma. De ska tycka om att vara hemma! De ska vilja vara hemma med sin crazy, scary morsa  med alla sina brister och temperament som bara tokälskar dem och bubblar likt såpbubblor och badskum av kärlek. En korsning mellan en drake och ängel som bara vill ösa kärlek över dem. Badskum, rök, ånga och bubblor i ett!

Fasiken - vad soft jag blivit! Tänker tom på katten och hur hon ser ut då hon tittar ut genom fönstret. Kaninerna som blir glada då jag släpper ut dem.

Nä, rapporter blir det här...

För övrigt anser jag att det är nyttigt att ha tråkigt och lugnt till skillnad mot allt som sker på dagis...de var betydligt mer rastösa i början av semestern än i slutet - då de vant sig vid att livet gick i lugnare takt...

//manon

Jag sa ju att vi hade en krokodil! Men sur är han så jag fick klättra upp i högsta trädet för att kunna ta en bild. Han gillar att lura i gräset. Och bada. Han smög sig in i huset och la sig i vårt badkar och plaskade så att nu har vi kortslutning där. En glad krokodil avbryter man bara inte. Så vi tog med honom till utomhusbad i går för badrummet måste torka och lamporna med...och han bara ville bada...Det var jätteskönt att bada! Fast...tyvärr blev folk märkbart nervösa när de upptäckte att krokodilen inte var av den uppblåsbara sorten. Såna vill jag inte ha, de är alldeles för uppblåsta för min smak. 

Men ängsliga blev alltså folk, trots att jag sa att han gillade barn. Men han gillar glass mera!

//manon

Det här gillar Husmor Manon att göra! Baka bröd. Älskar mackor och nybakt bröd! Och barnen gillar det med. Ovan är tekakor som mina barn både gillar att göra och äta. Jag ger er receptet:

8 dl havregryn
1 liter mjölk
175 g margarin eller smör
75 g jäst
1 tsk salt
½ dl sirap
ca 2 liter vetemjöl

Jag brukar experimentera med mjölsorterna. Ibalnd hälften vetemjöl/nånting annat eller andra proportioner. Tycker de blir bäst med nåt vetemjöl i!

Havren ska svälla med mjölken nån timme eller två. Går bra över natten/dagen med.

Jag smälter smöret, låter svalna lite, har ner jästen och rör om. Häller i mjölk/havrebladningen. Har i salt, sirap och mjöl och arbetar degen smidig så den släpper kanten. Har en assistent som jag gör allt detta i så det blir smidigt!

Jäser i ca 30 min.

Knådar degen, delar i två och gör två rullar. Varje rulle ger ca 15 bitar vilka jag formar till bollar, plattar till dem och slutligen naggar med gaffel. Så ska det jäsa i ca 30 min till.

225 grader i ugn och kakorna ska i i ca 10 min. De ska kallna under duk så blir de mjuka. Går utmärkt att frysa.

Om morgnarna tinar jag så många jag äter snabbt i micro och det är som att äta nybakat! Vardagslyx för mig som gillar mackor!

Nu ska jag börja sätta i mina i ugnen.

Kände för att vara Hemmafruwannabi så här, sista natten innan yrkeskvinnan tar vid efter semestern....dagis i morgon, blääää...hur många veckor är det till höstlovet?? Fast jag gillar att fixa vardagen som heltidsarbetande mamma med. Jag gillar utmaningen. Jag är 2 motpoler i samma kroppp!!!

//manon

OK. Jag tror jag har rörliga barn. Denna tvillingpojke (3,5 år) var hemskt arg över att storasyster (9,5 år) och storebror (5 år) kunde klättra upp till taket med att ha en fot och en hand på vardera sidan om hallen. Han löste det, den lille envise....Så numera hör jag då och då gälla rop "maaaammmaaa" och jag hittar honom högst upp...han kan inte ta sig ner själv som de andra men väl upp...


Nu ska jag svara på era kommentarer, barnen är typ lugna:).

Alltså, ärligt, jag tror att mina barn är röliga över medel, de klättrar och rasar...Jag behöver inte direkt pusha på dem vid lekplatser...funderar på att ta Storasyster och Storebror på sådan där klätter *vad heter det* som är som typ bergsklättring? För de kan sådant med...Storasyster har redan provat en gång och i dag klättrade storebror på väggar....

//manon

I går jobbade jag och det kändes bra. Jag tog det lugnt. Jag tänkte att eftersom jag just nu är hemskt irritabel och otrevlig och lätt låter mig stressas (ungarna rycker i mig denna stund jag stjäl till mig) så måste jag hushålla med kraften.

Jobbet är stället jag kan påverka mest med det där att bli avbruten för numera blir jag som en drake då jag blir avbruten. Vilket jag naturligtvis mest visar hemma. Jag låter mig stressas för mycket. Så jag tar det jag behöver göra i lugn takt där. Försöker göra ändringar. Står emot vissa krav jag känner pådyvlas mig. Att göra ett bra jobb innebär inte att jag har totalansvar för försvunna nycklar, toapapper över till bokslutsdispositioner på studs då det händer när jag behöver koncentrera mig på bokslutet. Problemet är att vi bara är två som sköter ruljangsen så det får inte bli att kollegan (som är väldigt uppoffrande) får ta allt. Jag måste dra tydliga gränser. Dela upp ansvarsbördan. Delar jag upp den och får specifikt ansvar för vissa saker anser jag att både kollegan och jag får bättre kontroll och översikt av våra respektiva tider. Jag måste prata med kollegan och vara tydlig  med detta. Jag tror detta kommer minimera stressen för oss och minimera avbrytandet i jobbet så man får bättre koncentration.

Hemma kan jag inte göra nåt åt avbrytandet för barnen är för små. Men jag försöker att ta saker i min takt och inte reta upp mig på röran. '

Jag vill att mina älskade barn ska ha en trevlig och tålmodig mamma och känner sig älskade. Arbetstiden gör jag inget åt, det är inget problem. Min farmor arbetade heltid och jag gick på dagis och ärligt - mina minnen av henne är som vore hon hemmafru för den tiden hon hade efter jobbet ägnade hon helt åt mig. Jag minns som om jag jämt var med henne och undantagsvis på dagis.

Nu rycker de i mig alldeles för mycket så jag hinner inte svara på era kloka kommentarer! Hälsar er två nya välkomna snabbt! Och jag ska hälsa på allas era bloggar med! Nu rycker småttingarna i mig och detta är allra allra sista lovdagen. I morgon är det dagis. Och jag längtar redan till höstlovet!!!

//manon

Hon älskar datorn! Brukar skriva också. Gå på tangenterna. Sista ledighetsdagen i dag och det är så tråkigt! Hade en urmysig morgon. Tvillingsyrran ville sova med mig så jag sov på madrass i småttingarnas rum. Så vaknade alla och gosade och lekte medan vi drog oss i deras rum.

Så tänkte jag i natt medan alla snusade i morse att hur än jag hatar att jag lämnar ut alla mina rädslor på ett i mitt tycke fånigt sätt- så är det nyttigt på ett sätt. Det gör mig uppmärksam på saker och ting. Inser bättre när jag är larvig och fånig. Och att skriva om osäkerheten gör att tom jag känner . men vad fasiken - vad fånigt! Skärp mig! Så där kan man inte gå igenom livet. Det blir så tydligt liksom.

Tack alla ni som orkar kommentera:). Och läser.

Nu ska jag njuta av sista dagen. Typ, ska jobba i morgon är hemma på tisdag och sedan börjar det på riktigt! Skönt med så här långa "inskolningar".

//manon

Skrev saker i affekt och martyrskap jag ångrat så jag tog bort det. Nä, så uppoffrande jag beskrev mig som är jag inte även om det där tog.

Det känns bra nu i alla fall sedan jag talat med maken. Jäklar vad barn kan vrida runt kniven i en och jag som är så osäker tar åt mig så jag kan inte värja mig. Maken tycker i alla fall att jag har för höga krav. Han kommer från en familj med tre syskon.

Shit! Rädslan för att upprepa mönster kan även göra en - tja - otydlig och mesig. Viljan att lyssna på varje argument. För uppoffrande är aldrig bra. I alla fall, så lite kan göra så stor nytta. Som att Storasyster fick följa med då jag sprang. Hon brukar göra det och nu har jag inte sprungit på länge så jag gjorde det och lär väl göra det i dag igen. Jag erkänner, jag springer helst ensam, men om det gör Storasyster lycklig så är det bara super! Hon tycker om att följa med. Och man får vara uppfinningsrik för att få till egentid med barn. De andra tre har inga sådana krav som Storasyster har på mig. Maken säger att hon har varit endabarn för länge och kontrasten kan ibland bli för stor. Han tar det hela coolt.

Man måste hålla huvudet klart, inte blanda i hop saker, sina känslor, det man hör...allt är olika...betyder inte samma sak. Man måste ta ett steg tillbaka. Och ja, jag behandlade henne som en prinsessa innan de andra barnen kom för jag visste aldrig om det skulle bli fler...så kontrasten borde bli stor mot förr och nu när det gäller henne  - men kanske nyttigt också?

Shit, shit, shit - man ska inte alltid vara förstående med barn och ta på sig saker. Bra det med men - ibland vill de ha nåt att storma emot. Jäklar. Ta emot och älska, inte fördöma, bekräfta men inte ge med sig på vsisa punkter.

Och shit shit shit shit - man ska inte vara så uppoffrande heller. Och inte är jag så uppoffrande jag lät heller...

//manon

Min mellanson på 5 år var så duktig i dag! Som alla vet kan kalas vara känsligt ämne för små barn. Nu hade grannen kalas, en pojke som är ett år äldre än min och går på samma avdelning som min son. Grannungar som också går på samma dagis men inte samma avdelning var bjudna - inte min son. Och jag förstår det för de leker inte och då är det rätt meningslöst. Men ändå, när barn ser ballonger och andra barn de känner inbjudna kan de bli lite ledsna - inte mellansonen! Han bara konstaterade att det barnet fyllde år och lekte obekymrat vidare. Jag tycker den sidan är så skön hos honom och tyder på självkänsla. Och att inte ha så lätt att känna sig utanför.


//manon

Vad tråkigt det blir att börja jobba på riktigt nästa vecka! Kommer att sakna barnen. Jag har inte alltid känt mig närvarande. Jag tycker jag är dålig på att "se dem". Vara närvarande och vara där och lyssna. Men jag vet egentligen inte om jag är dålig på det eller inte för jag har ingen normalitet i botten. Jag kan bli tokig av frågor "varför" i oändlighet tills jag bara svarar "därför". Alla varför så man får sår i öronen...

Jag försöker att krama min stora och säga att hon är bäst och att jag älskar henne. Det är urmysigt att ha en liten treåring i knät och läsa eller mysa. Att åka på utflykt med dem är härligt. Som i går på Skansen. Stora ville inte följa med så det var bara de små och de var så tappra. Vi var på Skansenakvariet och såg på krokodil och klappade orm. Så åkte vi lilla tåget. Det var vad vi hann med för vi har ingen vagn med oss längre på expeditionerna. På väg hem var de minsta trötta. Tunnelbanan var full och vet ni! Ingen gav plats att sitta åt så små barn! Vid en hållplats klev några av och då satte sig vuxna som hade stått i tunnelbanan. Och åkte en station. Det var sent, vid 18 och ingen tänkte på de små barnen och att de kan vara trötta! Så de fick stå. De fick plats till slut i alla fall, men ingen som erbjöd. Jag tänkte tyst att det måste bero på att så många barn åker vagn i dag, att det är handikappanpassat och barnvagnsanpassat i så mycket här för att man ska kunna ta sig fram. Vilket är bra! Men - jag tror att man då glömmer att ta hänsyn. I Budapest är det minst lika trångt och där är det varken handikappanpassat eller barnvagsanpassat. Så små barn som ettåringar går om de är på stan oftast. Där har man en annan syn på detta - man låter barnen sitta för man vet att de förmodligen har gått långt och är trötta. Barn och gamla. Så lite sur var jag ändå över den bristande hänsynen till små barn. En gång reste jag mig för en gravid kvinna och hon var helt chockad. Det var hennes tredje graviditet och ingen hade rest sig för henne tidigare. Jag sa att ingen hade rest sig för mig heller och jag tänkte att det skulle jag minnas, minnas hur det var för nog är det tungt! Minns när jag var tvillinggravid dessutom och nästan svimmade av att stå. Hon satte sig i alla fall.

Så alla system har sina för och nackdelar. De funkar fast på olika sätt.

Det är urkul att gå på expeditioner med barnen. Det funkar otroligt bra med alla små. Jag är så stolt! Visst växer hornen ut och de bråkar med varandra, fånar sig vid  vid bordet  - jag menar - de är inga mönsterbarn utan helt normala barn men de är mina! Eller våra då.

Det allra svåraste med att inte ha släktingar, det jag kan sakna är att skryta om dem. Att inte ha en mormor och morfar som skämmer bort dem och man kan säga hur underbara och duktiga de är. Hur fantastiska de är, hur de tycker om varandra och leker så bra. Jodå, de bråkar med men....som sagt, de är helt normala barn. Jag kanske ska skapa en ny kategori med barnskryt.

Men just det där närvaro har jag svårt för och jag vet inte om det är för höga krav från mig eller inte. De leker bra och då leker de. De bråkar, de drar in mig. Jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem. Samtidigt vet jag att de inte är beroende av mig för de har syskon. Och det ger dem en enorm trygghet för de kan gadda i hop sig mot föräldrar. Att "bara" ha ett eller två - jag upplevde det som att jag kunde bestämma och styra mycket mera. Därmed blev det fler konflikter med för man hade tiden att lägga sig i alldeles för mycket. Men det går inte med så många små barn. Det är helhärligt och svindlande för de är en liten kraft som klarar sig i mångt och mycket själva. Och jag har lärt mig att prioritera kraftigt för vad som är viktigt eller inte. Man lär sig än mer flexibilitet coh bena ut vad som verkligen är viktigt för en och vad man kan klara sig utan för att man inte hinner. Jag är inte där och petar på samma sätt med barnen heller och det funkar! För den mesta av tiden leker de faktiskt jättefint med varandra! Det som kan vara problematiskt är just städningar od. Att hinna med det. Att laga mat efter dagis när man har saknat varandra hela dagen, då är tiden knapp, att landa med varandra samtidigt som man har en massa saker som matlagning att göra...det är olika behov som kolliderar då. Då kan jag bli galen för de har två behov som kolliderar med varandra, mat och kärlek. De vill ju inte alltid hjälpa till med maten så man kan ge både och samtidigt. Men när det funkar, när alla tre rör om i grytan och det bara funkar så där fantastiskt - då känns det helt underbart!

Och för att få egentid kan jag som sagt inte låtsas se vissa dumheter i bland.

//manon

Passar på här, nu ville de se Pippi och det gör de. Med enstaka tramserier. Nu har jag just tvingat dem att torka våra soffor pga tramserier med plommon. Och det gjorde de! En försökte komma undan med att säga att det inte var han utan den andre, men nog hörde jag hur båda fnissadë så jag tycker att båda var med på leken. Så nu har de städat upp efter sig! Och skuld i detta har jag med för jag ville inte se urartandet för jag ville vara i fred. Nåja, allt är frid och fröjd nu. De har torkat upp och städat efter sig och ser på Pippi medan de ramlar nerför sofforna. De kan inet ens sitta stilla och se på film! De är rörliga...de har inga koncentrationsproblem för leker de nåt så kan de vara väldigt koncentrerade, kan leka med lera och rita. Men de är rörliga!

Jag tänkte säga nåt om trots och envishet. Om bråk mellan barn och föräldrar. Jag tror att detta med vad man bråkar om, vilket område man bråkar med barnen, det handlar om att man är olika personer ofta, barnet föräldern. Saker man själv vill ska funka, prioriterar inte barnet, eller tvärtom, och då blir det konflikter. Så man får lära sig att samsas med.

Jag menar, man bråkar ju bara om det som känns viktigt för en. Nu tänker jag bara på "oförklarlig" trots man får som förälder som egentligen är protester och barnet har nåt att säga. Att gegga med plommon är inte acceptabelt, det hör inte till "olika personligheter".

//manon

Tar en time-out från barnen. De leker bakom mig och jag tar en paus och låtsas inet höra vad som pågår. Först åt de plommon fint. Sedan urartade det. Nu leker de med katten. De rullar plommon och katten springer efter. OK. Inte det bästa men...ibland måste man inte se för att få ro, stjäla till sig tid.

Jag tänkte i dag prata lite om styrkor. Saker som funkar i vår familj. Och det som verkligen funkar är mat och sömn. Jag har fullt förtroende för dem i denna fråga. Det där att aldrig lägga sig i vad de äter, att inte tvinga dem att äta, inte tvinga smaka, inte prata om mat - det funkar verkligen! För alla 4 äter bra och jag tror inte det är en slump. Vår äldsta undantaget för hon har ätit toppenbra och allt ända sedan bebisåldern. Så kom mellansonen med sin kolik och sin matvägran. Vi hade is i magen. Vi lät aldrig maten bli en maktkamp. Vi lät honom inte äta. Det vi kunde göra var att sätta fram en skål med köttbullar bredvid honom då han lekte. Han var en grav matvägrare i ca 3 år. Från födseln tills treårsåldern då det började vända. Som ettåring var vi glada om han åt en tredjedels barnmatsburk! Så lite åt han. I många år ratade han alla former av grönsaker. I dag märker vi att han äter mer och mer och tom grönsaker och testar och smakar och verkar tycka det är roligt med nya smaker. Jag tror det beror på att vi aldrig blev oroliga (så han såg det) så hans nyfikenhet fick växa fram. Likaså med tvillingarna. Flickan är grönskaksvägrare helt och hållet. Men hon är även en stor beundrare av sin storebror så när han äter nån grönsak och verkar gilla det så vill hon smaka. För  att  sedan rynka på pannan och vägra. Men det märks att hon börjar lossna med. Tvillingpojken däremot är så där, han äter m,en ratar vissa saker.

Vi har inte avancerad mat, inget speciellt, men vi har fullkornspasta, råris och bulgur till. De äter linser och bönor. Och de äter det utan problem trots att maten är annan på dagis! Men vi har aldrig sagt nåt om det. Vi bara är tysta vid bordet och låter de ta det tar och är glada när de säger nåt är gott och accepterar då de säger att de inte gillar nåt. de äter hemskt bra och testar även om de har sina preferenser men vi har aldrig några problem med maten! Och jag är övertygad om att det beror på att vi hållit tyst. Har vi introducerat nya maträtter så har vi inte gjort nåt väsen av det. Det bara är. Och vi har haft ett enormt tålamod. Vi sa aldrig nåt till mellansonen under hans matvägran och - det tog några år! Och det tar några år att få barn att äta bra när de är skeptiska. Min erfarenhet är ca 4 år. Har man tagit det lugnt de första 4 åren så börjar det lossna då. Och vill de ändå inte äta så bra man själv vil då - ja då är det så! Man kan inte tvinga nån att äta och smaka. Det ska vara lustfyllt. Och alla älskar inte/prioriterar inte mat lika mycket varken som barn eller vuxen. Men visst har jag varit nervös inombords för han växte inte bra och är liten! Inte så sällan tror folk att jag har trillingar...men nu äter han bra! Han gillar inte allt, det gör ingen av barnen, men de äter och det finns inga problem där!

Likaså med sömn och vila. Vi lägger oss inte i det heller. Visst blir det fel i bland och de blir trötta men det är sällan de är griniga pga trötthet. De kan trotsa och bråka och vara envisa - men vi har ytterst sällan problem med nån som är trött och därmed inte klarar av att bete sig. Det där, hur mycket de orkar sköter de själva. Och det funkar otroligt bra! De känner själva att de vill ta det lugnare eller inte. De bestämmer själva när de vill leka. Vi har inte direkt några restriktioner. Faktum är att eftersom vi redan är så många så är det sällan så lugnt hemma hos oss så att det finns flera barn här är liksom inget problem. Vi lever på annat sätt. Vi är många. Så nedvarvandet får de sköta själva och sköter det bra. Det funkar bra. De säger till själva vid 20-21 att de är trötta. Nu under sommaren har det också varit senare. De kan rasa till 21 och sedan 5 minuter senare sova av fri vilja. Har inge långdragna nattningar eller barn som inte vill sova, De kan sina egna signaler. Vi har inte lagt i oss det där.

//manon

I dag har vi vaccinerat vår katt. Hon tyckte inte det var så roligt. Veterinären sa att hon såg för liten ut för att vara snart 14 veckor. De vi köpte henne utav sa att hon var 12 veckor och med vår lilla erfarenhet trodde vi på det. Några andra har också sagt att hon är liten.

Jag vet inte vad jag ska tro, man ska inte ta kattungar för tidigt från sin mamma, men hon verkar trivas, är busig och gosig.

De vi köpte henne av sa att en av hennes syskon mobbade henne. Kanske hon inte fått tillräcklig med mat? Jag vet inte...veterinören sa att det är svårt att bedöma ålder i bland.

Inte fick hon klistermärke hos veterinär trots spruta. Bara en massa broschyrer.

//manon

Alla är hönsiga och ickehönsiga på olika plan med oliak saker. Jag är hönsig med att inte släppa mina små barn med blicken. Är paniskt rädd för att tappa bort dem i affärer och stränder. Vill ha koll på dem hela tiden. Överallt som inte är hemma. Min oro är inte helt obefogad. Jag minns när mellansonen var 16 månader och äldsta 5,5 och jag var tvillinggravid och vi var på Kanarieörna. Passade på för med 4 barn varav ett tvillingpar insåg vi att vi inte skulle kunna ha råd att åka på charter länge när de väl var födda.

Vi svor över Kanarieöarna för det fanns inte en enda restaurang av nåt slag som inte var inhängnat. För den lille sonen ville inte sitta stilla och inte höll han sig rart bredvid bordet och lekte på golvet heller. Nej det var att äta i skift. Först åt en, sedan den andre. Den som inte åt, ägnade sig åt att springa efter sonen som försvann bortom nåt hörn där han upptäckt nåt nytt ställa att rymma igenom. Åh, vad vi svor! Jag fick sammandragningar av det hela (springa efter) så halva veckan fick jag sitta stilla och äta och maken blev mager. "Alla" säger att barn håller sig tätt intill en, inte försvinner utom synhåll - bah! Han travade glatt i väg utan minsta tanke.

Varför vi inte surrade fast honom i barnstolen vid bordet? Han skriker trumhinnorna av en. Leksaker och annat att förströ honom vid bordet? Funkade en begränsad kort  tid av mattillfället. Han åt - sedan - svisch!! Han gjorde utbrytningsförsök så det gick inte att ha honom i stolen. Han hoppade ut med huvudet före. Jag lovar - gick inte! Med avund såg jag andra bebisar som satt en 30 minuter stillsamt, nöjda med lite leksaker och föräldrarna åt i lugn och ro före/efter att barnet hade ätit...

Han har även travat i väg hemifrån en gång då han var 2 år för han var sur över att han inte fick följa med mig för att handla. Jag hade twinsen med mig och det skulle bli för tungt lastat med alla barn + veckohandling. Mötte honom i parken på väg hem. Ensam. För övrigt har han rymt från dagis med kring 2,5 års ålder. Med tanke på hur våra barn är så den dagen Metro hade en notis om tre barn, två pojkar och en flicka, som rymde från dagis för att bada så fråagde flera på jobbet om det var våra...det var det inte - än.

Därför var jag hemskt stolt över mig själv i dag. Vi var och badade. Naturligtvis en mindre långgrund strand. La filten och våra saker i skuggan. Lät kidsen springa omkring som de ville för jag satt strategiskt till på vår plats och såg. Bara enstaka hjärtsnörp då de försvann åt nåt håll. Eller när jag hjälpte ett barn och tappade den visuella kontakten med de två andra.

Jag var cool! Jag litade på dem! Jag släppte dem inte ur sikte en sekund mer än nödvändigt så deras känsla var i alla fall total frihet även om den faktiska sanningen inte var så.

Alltså, jag är verkligen livrädd för att tappa bort dem. Men jag litade på dem i dag och känner mig stolt.

Nu är vi hemma igen och då ville de leka med ett par andra här men kom hem ganska snabbt igen. Själv babblade jag på stolt och alldeles för länge för grannungarnas pappa om hur duktig jag varit och låtit de springa fritt. Känner mig stolt!

Ni som är än hönsigare än jag med vatten - jag lovar! Jag höll koll även om jag inte var bredvid!

//manon

Återigen detta med släkt. Inte hört av mig till min gravida släkting på länge. Fick ett mail om ändrad mailadress från henne några veckor sedan. Hon svarade snabbt på mailet nu, ca 2 dagar.

Jag tror min kusin är min vän. Av rädsla har jag inte vågat närma mig men hon har sträckt ut sin hand. Jag har trott att allt var förstört via min far. Men jag tror även att min far straffar ut sig själv. Han har blivit osams med flera släktingar. Nu sist med min farmor. Han gick från henne, en nära 90-årig kvinna, med orden "jag ska aldrig träda över din tröskel mera" pga att min farmor står upp för mig och vill även ge mig av det lilla arv hon kommer att lämna efter sig. Trots att hon vet hur han är så är hon förtvivlad. Trots allt är min far hennes son. Och hur envis, egensinnig och viljestark hon än är och tycker han gör så många fel och sårar  - hon skulle aldrig överge honom heller. Hon ska skriva ett brev till honom för att visa att hon finns ändå, för hon mår dåligt över tanken att lämna jordelivet osams med sin son.

Om jag kan, anser mig ha råd, ska jag åka till Budapest i höst med de två äldsta barnen 2-3 dagar. Hälsa på min farmor och min kusin då hon fått barnet. Vårda min släkt - för den verkar finnas! Här finns min man och mina barn - där finns annan släkt. Det finns en släkt. Och jag börjar fatta att det är inte så dåligt, att min far inte förstört för mig som jag trott, att de verkar tänka själva.

Att börja inse detta, att det är sant, känns otroligt skönt. Jag är inte ensam!

Jag lärde känna min kusin och hennes yngre bror (hon ett år äldre än jag, han ett år yngre) då vi var små. I treårsåldern, då jag kom till min farmor från barnhemmet. Jag tillbringade delar av somrarna i byn där de bodde, där deras far var apotekare. Jag minns små barnadiskussioner, deras hund, höns, hur vi åt citronhalvor vi doppade i massor med socker. Jag minns vägen ner från deras hus till ån där vi badade. Hur hunden badade med oss.

Jag tror att sådana minnen för ihop en.

Jag minns då vi var på promenad och jag var 3-4 år. Det var höst och vi tre barn skulle gå före de vuxna. Jag minns hur jag hela tiden vänder mig om för att se min farmor om hon fanns kvar. Jag minns hur jag bevakade min farmor av rädsla för att hon plötsligt skulle bara försvinna då. Jag minns det faktiskt. Och nu sedan jag sett filmen (jag skrev om nedan om adopterade) så förstår jag varför jag gjorde så. Varför jag var så rädd för att hon skulle försvinna. Även då vi var ute på stan. Jag höll krampaktigt i farmors hand för att inte bli borttapad. Minnena finns kvar i kroppen. Minns känslan.

Farmor övergav aldrig mig. Hon frågade nu sist i telefon om jag var arg på henne, för att hon lämnade över mig till mina föräldrar. Hon gjorde bara det hon trodde var bäst när utresetillståndet kom. Nej, jag är inte arg på henne för jag vet att hon alltid tänkt på mitt bästa. Resten var inte hennes fel och hon har stått upp för mig. Alltid funnits. När vi pratade sist sa jag även att min bästa tid var hos henne. För jag vet att jag kanske inte får tillfälle till det senare. Man vet aldrig. Jag vill att hon ska veta det. Att jag litar på henne.

Och resten av släkten - kontakten beror även på att jag vågar upprätthålla den. Ge och ta. Maila, ringa, besöka. De finns om jag vill det verkar det som. Inte tro att allt ändå är förstört och de avvisar. Skönt. Livet kommer att finnas åt tre håll, dåtiden, nuet och framtiden vävs i hop sakteliga för mig.

Min far verkar straffa ut sig. Tragiskt. Men jag känner ändå inget. Tyvärr. Omänskligt kanske men så är det. Tragiskt ändå.

Om jag åker till London (vilket är billigt) kan jag faktiskt träffa min andre kusin, hennes lillebror, som jobbar där som tandläkare. Skulle jag göra det skulle han träffa mig. Det vet jag, förstår det nu, och det känns skönt och svindlande! Stockholm, London, Budapest - med ursprung i somrarna i byn....

//manon