manon

Nåt jag kommer att sakna då jag har semester nästa vecka är just de där 2,6 milen om dagen jag cyklar.

Det tog mig i dag 25 min att komma in till stan i dag. (dumma rödljus, väskor och vingligt folk). Jag erkänner att jag är feg med fart egentligen. Jag är hela tiden rädd för att nån ska vingla ut på cykelbanan och det händer titt som tätt. Senast i dag. En tjej som bara gick utan att se sig om åt nåt håll över cykelbanan så jag höll faktiskt på att köra på henne. Det var nära. Stannade i sista sekunden. Dessutom så kan jag ha allehanda fantasier om hur jag ramlar och slår ut tänderna liksom...jag är livrädd för att cykla omkull, trots att jag gjort det 2 ggr nyligen och tom flugit över styret och just då är det inte så farligt faktiskt! Är inte rädd då det händer, inte tänker bara på att ta emot mig. Inte direkt efteråt heller, tänker bara "det gick ju bra" - Men i förväg, hu...fantasierna.

Sedan observerar jag alla cyklister som kör mot rött ljus. Mitt i stan. Visst så tidigt på morgonen är det inte många bilar, men ändå...dålig vana kanske. Men jag ser det även mitt på dagen...mitt i stan...Visst är de röda ljusen irriterande men, nä, inte köra mot!

Antar att jag får cykla ändå under semestern, Kan cykla och undersöka området. Se hur långt det är till hittan och dattan och om det är tillräckligt kort för att mellansonen ska kunna cykla dit.

Sedan slås jag ständigt av hur snälla vilt främmande människor kan vara mot varandra tvärtemot alla rapporter att alla tänker på sig själva. Min väska föll av från pakethållaren i morse och en buss tutade och vinkade åt mig för att uppmärksamma mig på det (jag hade märkt det själv) och när jag stannat så hade en kille redan tagit väskan och kom gående mot mig med den! ALltså, folk är så rasande snälla och omtänksamma! Vilt främmande...Jag tycker inte att nån av dem hade behövt göra det, bussen hade inte haft tid kanske eller nåt...

************

Så lite om bloggande. Jag vet egentligen inte vad jag ska skriva längre om utan skriver nu om allehanda fåniga saker och vardagligheter. Bloggen spretar åt alla håll. Jag har mitt lilla projekt på hårddisken jag vill göra mer utav. Jag tycker om alla er som kommenterar och det känns som en trevlig dimension. Det är trevligt med olika rum! Skulle vara trist att sluta blogga nu fast ofta känner jag att jag står i stå. Har inget att säga. Tycker att jag säger för mycket om allt möjligt oftast. Vrider in och ut på mig för mycket för min egen smak. Samtidigt kan det vara skönt också...och samtidigt vill jag faktiskt inte. Ångrar mig ofta. Är egentligen hemskt kluven till bloggande. Läst runt på bloggar och sett så många olika sorter det finns. Det trevligaste är alla ni som kommenterar och den kontakten man får som man inte skulle haft chans till i verkliga livet pga avstånd tex...

//manon

I går la jag mig 19.30 för jag behövde verkligen sova.

Efter att inte ha kunnat koncentrera mig på hela dagen...väl hemma skulle jag cykla och handla. Första omgången glömde jag pengarna, upptäckte det i kassan...andra gången ramlade jag med cykeln medan jag skulle sätta mig på den...gissa om jag skämdes då!!! Många såg....fumlade med låset med....

Varit helt oskärpt och vimsig hela gårdagen. Omdömeslös.

Har sovit rätt lite sista tiden. Går oftast bra nuförtiden och jag kan hålla mig i styr men gårdagen var extrem. Vanligtvis fixar jag det där nuförtiden och sover ut en gång per vecka typ...Kan tom hålla mitt humör i styr nuförtiden.

Semester nästa vecka och det ska bli underbart att få sova och leva efter sin egen dygnsrytm - för det är mest denna hemska dygnsrytm som sliter. Det blir inte samma kvalitet på sömnen för mig om jag somnar 22 och går upp 05 än att somna 02 och gå upp 08/09. Är övertygad om att det är genetiskt det där...jag är ingen morgonmänniska....är ett monster om morgnarna då...därför brukar jag gå upp innan barnen för att ha en startsträcka....Varit så trött hela veckan så dessvärre har jag inte varit effektiv och kunnat koncentrera mig så jag behöver gå in några kvällar nästa vecka i alla fall för att fixa och dona, men det gör inte så mycket - för det blir på kvällen och efter min rätta dygnsrytm så jag lär bli effektiv!!!

Känns aningen fånigt att klaga på detta men samhället är ju uppbyggd efter alla morgontidiga! Men det finns en förening i Danmark, tror de börjar komma hitåt, som ska försöka ändra på det där...borde gå med!? Glömt vad de heter...

I går var allt så svart och jag tänkte att jag måste vara den mest deppade typen i hela världen. I dag är jag pigg och känner inte alls så. Jag höll faktiskt fast vid den tanken i går, att jag visste att alla deppade tankar var pga sömnbrist. Att jag kommer att må bättre då jag fått sova. Det där håller nämligen ihop nåt otroligt mycket för mig. Det där sambandet mellan sömnen och hur jag mår är klart tydlig. För innerst inne vet jag att jag inte alls benägen för depp, inte på det sättet. Det ska mycket till innan jag tappar framtidstron eller tro öht att det kan bli bra/bättre. Denna gång var jag så trött att jag tom var småsur på jobbet för jag lyckades inte hålla en trevlig fasad. Men jag förklarade det för mina två kollegor att deinte skulle ta det personligt, jag behövde bara vara sur och i fred (nåt mina kära barn inte fattar) och den en av dem är så humoristisk så hon fick mig att skratta ändå och vi skämtade om det. Kändes bra!

Blir bara ständigt förvånad över hur mycket sömnen betyder för välbefinnadet! Men jag tror jag lärt mig det nu så jag kan hålla tankarna i styr. Sömn, lite trevligt sällskap (som inte är barn också), tänka i fred, mat. Mer behöver man inte egentligen!

//manon

I morse var det full myteri! Mina order följdes inte, ignorerades. Kedjor rasslade. Ingen ville segla åt mitt håll. De gaddade ihop på undre däck.

Jag svor och osade och exploderade. Lyckades behålla kontrollen, fick läget under kontroll med hot och suck och lämnade av dem i närmsta hamn. På ett ställe med grindar och staket.

Nu sitter jag här skamsen och ångerfull. Morgnar är inte min grej alls. Morgnar borde avskaffas. Jag behöver lång startsträcka i fred för att bli människa igen efter natten.

Kan säga ett litet förlåt här? Usch vad jag avskyr när jag fallerar så där. Man måste kunna kontrollera sig själv! Det där är nåt jag verkligen försöker arbeta med att inte tappa konceptet när jag är trött. Då har jag världens kortaste stubin...jag liksom glömmer bete mig...

Sitter här ångerfull och skamsen och längtar till i kväll....jag kan inte vara så psykologisk jämt - men jag behöver väl banne mig inte bete mig så där heller!!!

Fick ta bussen i dag  dessutom för jag dumpade min cykel på jobbet pga regnet i går. Och ingen frukost heller fick jag för jag glömde köpa nån macka på väg till jobbet för inte hann jag äta i morse!

Blä för morgnar och för temperament!

Jag kan väl inte vara den enda!?

******************

//manon

Denna kyliga morgon skattade jag mig lycklig över att tunnelbanan kom precis när jag kom så jag slapp stå på perrongen och frysa. Jag hittade inte ett enda par av mina vantar i morse så jag frös nåt sanslöst om händerna. Jag satte mig, som vanligt med hörlurarna fastvuxna i öronen, med en lagom upptagen min och en blick som såg på allt och intet, var djupt insjunken i mig själv.

Jag satt och lyssnade på musik i godan ro utan att bekymra mig över nånting. Så reste sig passageraren framför mig och klev av. Mitt blod frös då till is då jag såg på sätet framför -  en tjock ljus hårlock. Tvärt avklippt bunt. Riktigt snyggt gjort faktiskt!

Naturligtvis tänkte jag direkt på den lilla krokodilen som min lillpojke hade tappat i vintras i tunnelbanan.

Han måste vara rejält stor nu alltså. Kan inte tolka det på annat sätt. Jag låtsades som om jag inte visste om nånting när jag såg medresenärernas undrande blickar. "Det finns inga krokodiler i tunnelbanan" sa jag. För att dessutom se riktigt oskyldig ut satte jag även på mig mina solglasögon och log förbindligt för att ge eftertryck åt mina ord. Skrapade samtidigt diskret bort de hittelönslappar om vår borttappade krokodil vi har satt fast i tågvagnarna.

Nu har det hänt, precis det jag oroat mig över. Krokodilen har växt och blivit allt hungrigare. Eftersom vi numera lyssnar på allehanda sockerlarm och inte äter godis så mycket och därmed skräpar ner så har krokodilen uppenbarligen blivit fruktansvärt utsvulten. Det är ju allmänt känt att deras basföda är godis, sega råttor, choklad, geléhjärtan och saltlakrits.

Jag tänker i alla fall ha en rejäl påse godis med mig på väg hem. Sedan får jag nog leta efter krokodilen i kväll. Med ännu fler påsar godis. Jag vill ju inte stryka med. Jag får ta med mig vår kaninsele så jag kan leda hem krokodilen. Banna den för sitt tilltag. Den är faktiskt snäll bara den får godis!

Den är för stor för att ha inomhus nu så jag antar att jag får knyta fast honom vid ett träd där hemma så länge. Och säga åt grannarna att alltid ha godis i fickorna. Jag menar det vore högst beklagligt om nåt hände! För att inte tala om hur lidande grannsämjan skulle bli.

Lite bekymrad är jag över att vi inte har staket runt hela trädgården...Men är det inte så att krokodiler av naturen inte är rymningsbenägna utan mer borttappningsbenägna? Nån som vet? Det kanske finns böcker typ "Krokodilen - din vän i huset"? Ni vet sådana där djurskötselböcker? Jag vet inte så mycket om krokodiler....

För övrigt. Går nån på vår tomt utan att vi är hemma för de skylla sig själva!

//manon

Ett magiskt klockslag....Varje dag på sista tiden oavsett när jag lagt mig så vaknar jag - 04.23...

Jag vaknar, försöker somna om. Jag tittar ut genom fönstret och ser diset vid skogsbrynet - letar - är det Bacchus följe som väcker mig när de skrålande är på väg hem? Men jag ser ingen, jo, ett ragglande, snubblande tyst fnissande och "sh-ande" följe som och pekar och hötter åt mitt fönster för jag har skällt på dem förr....Denne okuvliga livsnjutande överliggare från den grekiska mytologin. Jag ska slunga honom tillbaka genom årtusendena tillbaka till de gamla grekerna nästa gång!!

Har ett UFO kraschat på på gräsplätten och förtvivlat hamrar och sågar för att laga felet ? Fast hamrar och sågar aliens? De kanske tjattrar och bråkar med högfrekventa ljud som går genom märg och ben och bråkar om vem som tryckte på vilken knapp eller om vem som tänkte fel och därigenom fick skeppet ur kurs med sin telepatiska förmåga? Kan inte vara lätt med hypermodern teknik och att hålla sina tankar i styr...

Är det älvorna som har råkat i slagsmål med faunerna om bästa platsen att dansa på? Eller har faunerna plankat in på deras party nu igen och försöker flörta med älvorna och använder sig av allehanda tråkiga raggningsrepliker så örfilarna yr i luften? Pang, smash, svisch - faunerna lär sig aldrig....

Eller - är det gastarna och spökena som grälar högt om vem som har störst, bäst och finast gravstenar? Eller vem som får flest lyktor och besök till sig?

Hur som helst - NÅT HÄNDER VID 04.23 OCH JAG VILL VETA VAD!!

Men i morgon ska jag banne mig ta reda på vem f-n som väcker mig!!! Och tar fast sömntjuven...Jag blir inte nådig för arg kan jag bli, en furie, och det vet Bacchus, minsann...

I dag var jag tvungen att ta en lugnande promenad  - en mammatimeout - så fort maken kom hem för att lugna mina uppstressade nerver. Tro mig, jag flydde snabbt och omärkligt så ingen kunde komma i fatt mig. Jag rymde så fort jag hörde makens ljuva stämma i dörren. De tre små har bara gnällt, trotsat och varit allmänt ohörsamma och pestiga.

Jag lät dem leka med vatten ute när vi kom hem, för de var så varma efter att ha varit ute på dagis gård i solen. Funkade ett tag.  Inomhus stojade de och var allmänt oregerliga och pestiga mot mig och varandra, jag var tvungen att laga mat (tack Findus för dessa nödsituationer!) och är i valet "evighetsjobbet att få dem tysta = ingen mat" eller strunta i allt och laga mat. Jag väljer det senare.

Vid matbordet är de fortfarande tramsiga och leker med mjölken. Jag tar bort glaset för mellansonen och lillebror. Då exploderar mellansonen och han skriker och skriker i 10 minuter. I 10 minuter står vi ut med att äta i hans skrik. Jag lirkar och varnar under 10 minuter och till sist rinner sinnet och stresshormonerna till och jag bär honom upp till rummet. Han skrek så högt att mina öron dunkar än. Han kan inte vara med oss andra med de decibellen. Han gör verkligen illa våra öron då han skriker. Systrarna flydde ut i trädgården pga hans skrik för att slippa höra. Alla tre syskonen höll för öronen...Jag förstår inte varför han ska skrika så där!! Tills han var ca 3,5 kunde han dessutom skrika upp emot en timma och vara fullständigt okontaktbar. Han skrek tills han somnade och inget hjälpte!

Tre små tätt kan verkligen trissa upp varandra. Det är svårt ibland att lugna ner dem. Att ta en fight med 3 stycken samtidigt som finner trygghet och kumpaner i varandra.

Hur lugnar man dem!? Känns som om jag bara tjatar, hotar och säger nej mest hela tiden...och inget händer!
Hur gör man!?!?!?
I dag har jag verkligen varit långsint och mest velat att de ska låta mig vara efter allt strul!
Jag vill att de ska kunna fungera i möblerade rum, gärna andras med!
En femåring och två treåringar, alla kaxiga och trotsiga på tre olika sätt...som dessutom finner en enorm styrka i varandra mot oss, eller mig åtminstone!

Och varför kan de aldrig be om nåt eller säga nåt utan att gnälla!?

Jag lät dem vara ute en liten stund efter maten bara för att det var skönt att vara inne...jag hörde dem, brydde mig inte att de smet ut. Dörren var öppen för att det var så varmt och jag ville bara vara i fred. Tog in dem sedan för de kan inte vara ute och låta hur länge som helst.

...och så denna påhittighet mitt i allt som lockar mig att skratta utan att jag vill när jag är som argast..som när jag tog glaset med mjölken...säger mellansonen "Men mamma, på dagis har de sagt att man dör om man inte får dricka!" OK, kanske inte sååå fort....

Suck - vad gör man? Och inte måste man alltid vara psykologisk!? Jag rår inte alltid över dem! Erkänner det! Jag skäller, hotar, lockar, lirkar pratar och de springer fnissande åt tre olika håll...de är en kraft! Hur gör man, vad gör man för att sätta sig i auktoritet och respekt och få dem att lyssna. Pratar ni alltid efter varje konflikt?

Ser ni tre par tappade öron nånstans - posta dem till mig!

Skulle kunna sitta bra länge på uteservering med vin nu...antagligen skratta åt eländet men i dag blev jag arg, frustrerad, sur, ledsen och uppgiven i allt! Jag var ute och gick i alla fall!

Hjälp!


//manon

Tiden går fort och jag upptäckte nyligen att det är midsommar till helgen. Lyckligtvis bjöd nån in sig (som har koll på detta med midsommar) så det blir bra! Roligare med flera!

Jag får önska er alla en trevlig midsommar!

//manon

Efter att ha läst hos AnnaaM olika utsyrslar så började jag fundera på hur man kan se ut i värmen och halvvärmen på jobbet.

Ibland behöver jag vara anständigt klädd pga besök och då får jag vara det. Men annars, när man inte syns utåt - hur viktigt är det?

Kan man gå i kortare jeanskjol tex? Fast med inte nåt alldeles för avslöjande upptill?

Där jag jobbar kan äldre kvinnor se väldigt "piffiga" ut. Dräkter od, kjolar över käna, knän syns. Men ändå värdigt och anständigt. Men piffigt liksom om jag får använda det ordet! De bryr sig om utseendet. Snygga frisyrer, längre hår. De unga är av blandad kompott. Beroende på vad de jobbar med från rätt ledigt till strikt. Och ibland ledigt och vid måste strikt.

Jag hittar aldrig min stil, gillar olika, ledsnar tyvärr snabbt...har ingen röd tråd, tycker jag (fast jag har nog det ändå på nåt sätt). Jag skulle fortfarande vilja ha kvar min 20-25-årsstil, ha korta kjolar, samtidigt som jag vill även se mer "ordentlig" ut - men vet inte hur alltid!! Gillar jeans. Skulle gärna experimentera mera också och ser med avund på en del unga tjejer. Men jag skulle inte bara vilja göra det, utan jag vill byta stil efter humör! Tyvärr har jag inte råd med det...:)).  Skulle så gärna vilja ha input egentligen...tycker jag ofta ser så trist ut, har samma saker...eller så är det jag som ledsnat...de flesta andra ser bara så mycket roligare och mer genomtänkta ut...

Alltså öht, nån allmängripande dresscode på jobbet? Sådant man absolut inte får ha? Linnen är väl OK med hyfsad kjol till? Do´s and dont´s alltså enligt er!! Vad får man göra i klädväg när man är i min ålder?? Finns det sådant numera förresten, "ålderskläder"? Hur tänker ni kring det?

//manon

Upptäckte nu på morgonen att min hjälm är skrapad sedan i går. Min kollega ser en liiiiten pyttebuckla i den, men den kan ha varit där sedan förut. Det är ju plast (blir det buckla på plast?). Är öm på en punkt på huvudet strax bakom/ovanför ena örat. Jag förstår inte varför jag skulle vara öm i huvudet om det inte vore för fallet. Det var därför jag tittade extra på hjälmen nu på morgonen.
 
Kan man använda hjälm efter ett fall? Ser OK ut annars...Vill ju gärna ha en bra hjälm i fall jag skulle tappa fler hjul på vägen igen:). Fast jag tror nog att den är OK, men hur tänker man kring det där med hjälmar och fall? Den ska klara ett i alla fall, eller hur?

*************

Tillägg - blev fasligt förvånad när hjulet åkte av (en mutter gick loss) och jag flög över styret. Vet ärligt talat inte hur jag föll utan tänkte bara på att ta emot mig. Sedan kollade jag om jag tappat nånting och tänkte, fasiken, hur ska jag nu ta hem cykeln!!! Så jag tog det lösa hjulet i ena handen och vraket i andra och började gå. Men folk var snälla. En kille erbjöd sig att hjälpa mig bära hem cykeln och jag tog tacksamt emot. Medan jag väntade på att han skulle låsa sin cykel på andra sidan gatan så erbjöd sig en dam (40-50??) att hjälpa mig hem men då hade jag redan hjälp! Tänk vad folk är hjälpsamma!! I går hade jag faktiskt inte ont, men i dag har jag ont i ena handen/handleden/fingrarna, i huvudet då, knän, lår, och det gör lite ont att lyfta ena benet. Skrapad. Men det är OK ändå och maken lagade min cykels punka i går kväll så jag kunde cykla i dag! Stackars cykel och make - den är ny!! Stänkskärmen fram är kvaddad. Måste köpa ny sådan....och ny mutter...och laga cykeln...

//manon

Vår Mellanbror tog för första gången upp ämnet donation själv häromdagen. Han sa spontant att "pappa har lite pappafrön och därför fick vi låna pappafrön av någon annan pappa". Vi blev glada, för det är det som är meningen. Att han tagit upp det spontant själv betyder att han fattar nåt, om än inte hela vidden av det. Han är ändå knappt 5 år.

Han är även nyfiken på hur han kom in i magen och hur han kom ut. Så jag passar då på att berätta hans historia, hur han kom in i magen. Att det var en läkare som gav mig pappafröna i en "slang".  Lillasyster satt bredvid och lyssande med och jag säger att så kom alla tre in i min mage. Jag kan ibland undra vad han säger på dagis....men jag frågar inte personalen. Jag tänker som att de får fråga mig om de undrar över nåt han säger. Fast jag undrar om de vågar fråga? Nåja, jag vet inte. Det jag vet är att jag på nåt sätt inte känner för att berätta för dagis. Inte för att det är en hemlighet utan, det känns onödigt. Jag kan inte förklara bättre. Mer än att det viktigaste är att de berörda personerna vet, att Mellanbror och hans småsyskon vet än att alla vet. Även om jag kan berätta det för enstaka, visst! En balansering återigen...Man berättar ju inte allt för alla, vad det än är, eller hur?

Vi såg mycket på filmer om vuxna barn som blivit till via spermadonation innan vi fick barnen. Läste om adoption. Lärde oss mycket kring det där. Spermadonation är inte adoption men...vi lärde oss sättet att berätta för barnen via adoptionssidorna. Att tex berätta redan på skötbordet, fast de inte förstod ett ord.  Jag minns alldeles särskilt en ung tjej som sa att hon alltid upplevt sina föräldrar som så kärlekslösa, inga kramar eller nånting, att när hon fick reda på om donationen så hade hon önskat att hennes mamma hellre gjort en one-night-stand än nåt så kliniskt som en insemination. För då skulle hon visat att hon kunde älska, att det fanns känslor, att det var fysiskt. Inseminationen i sig var inte fel, utan det förstärkte dotterns känsla av känslokalla föräldrar. Hon undade varför de öht skaffade barn.

Det är nåt vi båda tänker på. Visa kärleken. Kärleken är viktig för alla barn oavsett hur de blev till absolut. Jag vet inte hur jag ska förklara det, jag tänker på den unga tjejen ovan - jag vill inte att de ska tänka att det var kliniskt och känslokallt, utan vi gjorde det av kärlek! Svårt att förklara detta för även om ett barn blev till oplanerat så är det oftast högst älskat och välkommet ändå. Absolut inte mindre oälskat än ett barn som kommit till efter åratals längtan, det handlar inte om det, man kan inte jämföra det så - kanske jag menar att man tänker mer kring det, vill så gärna, att det finns en extra dimension, känslighet från förälderns sida? Det finns en känd frågeställning med deras liv från början. Jag vill aldrig att de ska tvivla på att vi ville ha dem. Vi har verkligen kämpat för att få dem. Det gör inte vår kärlek till dem större än till ett barn som blev till oplanerat - det är bara mer att förklara och bevisa. Kanske. Stå pall för eventuella obehagliga frågor kring detta. Bli eventuellt prövad på grund av detta. För detta är nåt vi vet kan bli en frågeställning för dem. Själva förutsättningen för deras liv. Men det är inte säkert...De ska aldrig behöva tvivla på vår kärlek, jag tror det hjälper dem. Jag hoppas de aldrig kommer att tvivla. Gör vårt bästa.

Av kärlek blev de till och även av egoism. Egoism, för vi  ville ha barn. Så gärna att vi valde spermadonation när provrörsbefruktningarna misslyckades gång på gång. Men den egoismen delar vi med alla som skaffat barn oavsett hur. Själva handlingen är egoism. Ingen skaffar barn för att det vore trevligt för den nye personen att bli till utan för att man vill ha. Man kan inte alltid förklara varför, men man vill ha. Det jag tänker på är just att det är svårt för dem att få namn på donatorn eftersom vi gjorde inseminationen i Danmark med anonym donator. Blir det ett problem för dem?

För oss var det viktigt att ha mer än ett barn som tillkommit via donatorinsemination i familjen. Visst, vi önskade oss tre barn i familjen från början men iom att ett kom till via spermadonation så blev det än mer viktigt att ha ett till med samma ursprung - för att de skulle ha varandra i sina eventuella tankar om donationen. Att det skulle finnas nån nära att dela bakgrunden med. Och vi fick två till! Så de blev tre. Jag tror det är bra för dem. Jag hoppas att de blir stöd för varandra i sina tankar oavsett bra eller dåliga. Att det minimerar risken för att de ska känna sig ensamma i de tankarna. Jag hoppas det.

En sak jag kan känna (talar nu bara för mig själv) ibland kring detta är att de dagar jag inte har tålamod, kan jag känna extra krav på mig att ha det just pga att de bad aldrig om att bli till och pga valet vi gjorde känner jag extra krav på att deras barndom ska bli så oproblematisk som möjligt, känner ett extra ansvar. Så därför känns det som ett extra misslyckande att inte orkat  vara tålmodig. Samtidigt, tar jag ett steg tillbaka. Inte heller vi är mer än människor. Man kan inte sopa undan allt framför dem. Det vore orätt. Och när jag talar med "vanliga" föräldrar så säger de samma sak, samma dåliga samvete då orken har trytit. Så, när jag ser nyktert på det så tror jag att det är nyttigt för våra barn att vi inte är superföräldrar utan alldeles vanliga som älskar, skäller, är otåliga, ledsna, arga, glada, lyckliga, olyckliga, jobbar lite, för mycket ibland, trötta, vresiga, lugna, tålmodiga, skojiga om vartannat.

Tar jag ytterligare ett steg tillbaka inser jag att det är mitt samvete som talar de gångerna - för jag vet på förhand att en viss sak kan bli problem, att jag gjorde ett val jag vet var rätt för mig men inte nödvändigtvis för dem, och att det är den jag vill döva genom att ha en ängels tålamod. Fast, jag vet att jag aldrig kan ha rent samvete. Det jag kan känna jag gjorde dåligt, kanske var bra, och det bra, dåligt. Det vet bara mina barn hur det är. Det jag kan göra är att ta emot deras eventuella kritik, ilska, sorg, nyfikenhet, glädje, ointresse eller vad det än blir i framtiden. Och stå pall. Ta emot den dagen om det kommer nåt. Inte överge i deras funderingar. Svara. Dialog.

Vi  hoppas att de kommer att  ha glädje av varandra, inte bara som kompisar, utan att de kommer att kunna prata med varandra om detta med donationen och stötta varandra som större om de behöver det.

//manon

Vilka läser här egentligen? Jag ser ju att det är en del på bloggen. Inte för att ni måste stilla min nyfikenhet, men...om ni vill? Vore bara lite kul...ni som kommenterar, ni som inte gör det så mycket...

...ni vågar även om ni känner mig...:))

//manon