manon

En kvinna på mitt job är oomtyckt av en hel del. Jag har ställt mig frågan "varför". Började uppmärksamma hur samtalet går vid social samvaror med eller utan henne.

Iakttagelser:
- Hon är rak och rättfram. ibland för, kan säga både osmidiga och provocerande då och då
- Hon går upp i sitt föräldraskap av styvbarn, har inga egna, missade det tåget, är för gammal nu (vilket jag i ett samtal med henne förstod att det inte var frivilligt vilket gör att hon överdriver vissa saker, som sin egen förträfflighet som förälder).
- Hon kan ha en jargong som är tuff och låter oemotsägbar
- Hon kan låta negativ om saker
- Hon väjer inte för konflikter
- Samtalet då hon är med kretsar inte så lika mycket om okontroversiella vardagsting, om mannen, vad man hann med under helgen etc utan mer av intellektuell karaktär, åsikter.
- Då hon inte är med "skvallras" det mer och samtalen är mer "kvinnliga, mer om äkta män och barn.

Som jag upplever det hittills så ja, kritiken är befogad i vissa fall, hon är för negativ, vilket även en annan person (som har svårt för henne) ser det också som brist på självkänsla och bitterhet. Hon behöver hävda sig. Att hon inte väjer för konflikter har en del svårt för också. Hon är 14 år äldre jag och det jag kan förnimma är att hon inte är alltid - så behagsjuk! Jag misstänker att en del av detta handlar om att hon inte passar in i mallen hur en kvinna ska vara + att hon har svårt för på vissa sätt hur livet farit fram med henne, har jag förstått av antydningar, både från uppväxten och några saker som hon upplevt i vuxen ålder, som tex att hon inte fick egna barn.

Hur pratar jag med folk? Med de andra kvinnorna är det mycket konsensus och välja ämnen som är mer familjära och diskutera det man gjort/inte gjort. Jättetrevligt! Skämtar, skrattar, tänker på att inte såra någon. Vara "lagom".
Med henne blir inte samtalet lika ofta familj och vad familjemedlemmar gör/inte gör utan mer allmänt om uppfostran i så fall, politiska skeende, ja, mer intellektuella samtal, tar ut svängarna. Men som hon säger, hon tycker det är trist att folk i hennes ålder nu bara talar om hur underbart småbarnsåren var och längtar tillbaka (hon har ju aldrig haft själv och har inte så mycket intresse av sådana samtal).

Ja, varför är hon så oomtyckt? Jag uppskattar samtalen med henne, ser att hon är skadad på nåt sätt, lite bitter, men givande att prata med. Visst, vissa saker låter jag passera, just för att det kan vara givande att prata med henne. Ju äldre jag blir desto svårare har jag för att helt dissa nån. Man vet aldrig vad flk har i bagaget och man hanterar svårigheter på olika sätt. Hos henne ligger en del ännu ouppklarat, det skvalpar på nåt sätt. Alla har sämre/bättre sidor. Det finns altid nåt man retar sig på och nåt man gillar, olika sorters humor, olika sorters intellekt som passar en bättre/sämre. Men är en person verbal kan man ofta hitta en minsta gemensamma nämnare och med henne finns det alltid ämnen.

När jag tänker hårt på det kan jag inte åta bli att undra om det mesta av ogillandet handlar om att hon inte passar in i normen hur en kvinna ska vara....Hur hade man sett på henne som man? Eller normen för hur en kvinna född 40/50 talet ska vara (för majoriteten är i den åldern där). Eller är jag ute på hal is?

Jag har verkligen svårt för att dissa nån helt. Inte då jag åtminstone kan prata givande med den andre. Då kan jag överse med fel. Hur jag än vänder och vrider på det tycker jag inte att hon riktigt förtjänar detta massiva ogillande! Men hon känner till detta (tror jag) hon har valt att inte alltid gå konsensusvägen.

//manon, återigen väckt vid tre. har sovit i tre timmar ca för kunde somna pga övertrötthet. Nu ska jag springa och sedan jobba!

Denna text fick jag nyss av en på jobbet (ja jag sitter kvar och jobbar och är ensam nu och har musik på HÖG volym och känner mig rätt lycklig för jag har löst ett problem!!)

------------

Melodi: "Vad har du i fickan Jan?"

VAD HAR DU I VÄSKAN BARN?

När ungarna är hemkomna från skolan
är jag på jobbet kvar, man har ju långa dar
men skolan ställer krav
på moder och på far
på oss som föräldrar

Ingen frågar oss om vi har någon tid
eller om vi har nån lust
och man vill ju vara juste
så därför måste jag, så gott som varje dag
fråga med visst obehag

vad har du i väskan barn
ännu en lapp ta mej fan
jag ska visst baka små flarn, virka dukar av garn
til länder som pakistan
vad har du i väskan barn
vad har din fröken för plan
hur ska jag hinna allting, vår skola blitt inhuman

Och skolväskor som innehåller lappar
glöms väldigt enkelt bort, min tid blir därför kort
att ordna allt som krävs, gud jag tror jag kvävs
har skolan ingen fattat

man gör så gott man kan man e ju tvungen
och man gör allt för ungen
som man håller kär
så strax före gonatt
det slår mig plötsligt att
jag glömt fråga och faller platt

vad har du i väskan barn, en lapp om utflykt med bad
sen ska ni plundra nån gran
och din fröken vill veta om du är vegan
vad har du i väskan barn, jaha kvartssamtal endera dan
och en lapp ifrån rektorn som anser dig vara huligan.

vad har du i väskan barn
nej - inga fler lappar för fan
i morgon ska du ha matsäck och helst vara utklädd till en indian
åh, vad har du i väskan barn
nånting om frukt och banan
och en fråga om när jag tänkt vandra med morsor på stan

---------

*s* fler som känner sig stressade ute i världen:)))!!!

//manon

Det tänker M (twin 2 år) satsa på i alla fall. Brände köttfärsbiffar i dag, eller hälften av dem. Då hon fick andra biffen klagade hon högljutt. Vände på den och pekade på det brända och sa "mörk" och klagade högljutt. Fanns ingen bättre bit så hon grävde ur biffen där det inte var bränt. Och fick A-s (snart 4) som han inte orkade äta upp och var icke-bränd.

De har visst åsikter....

//ej husmorsvirke heller manon

Jag känner mig urkass på jobbet. Ekonomi är inget jag har fallenhet för. Jag har inte haft en introduktion trots att det finns en hel del saker jag aldrig gjort förut. Jag får kämpa varje dag känns det som...Är så trött....Jag har alltid deadlinen att hämta varje dag och jag kan inte direkt börja 5 på jobbet? Då klarar jag ju inte av att ta hand om barnen på kvällen, blir för trött.

Jag önskar jag hade nån att fråga, en mentor. Nån som visade åtminstone en gång allt jag behövde tänka på.

I morgon slipper jag hämta och kan sitta kvar och lösa en del saker.

En annan sak är att jag har börjat bli ofokuserad. Jag som alltid varit alert och klarat av att göra bra rutiner, nu är jag okoncentrerad, gör slarvfel, tappar ord och glömmer saker. Jag blir nästan rädd för en del saker. Jag kan tänka att jag ska göra nåt ena minuten för att glömma det nästa. Jag blir så stressad av att bli avbruten överallt, både på jobbet och hemma med vad jag än gör. Det har gjort att jag tappat fokus. Allt känns halvfärdigt och halvdåligt.

I dag är jag så stressad, jag känner det nu när jag kommit hem. Jag känner hur stressen springer runt i kroppen....

Pga den andre varit ledig i två veckor så har jag inte hunnit stämma av saker som jag velat och lär inte hoinna det heller innan jag går på semester. Jag hann ju inte med mitt eget då hon var borta, i stort sett bara det löpande mitt och allt hennes.

Jag känner inte igen mig själv.

Önskar jag hade nån att fråga! Önskar jag kunde göra det jag har begåvning för...

//manon

Vill bara tacka er alla som kommer in och läser och kommenterar! Jag är så glad över era kommentarer och att ni återkommer även om jag inte haft tid att skriva på ett tag eller tid att svänga förbi era bloggar!

Jag ska gå runt till er också! Har dåligt samvete där! Tiden är så knapp så knapp! Önskar jag hade mer tid att blogga!

Saknar tom puttisarna...Nu regnar det så jag tror de saknar mig också! Vi älskar att gnabbas....

Längtar till fredag för från fredag så ska jag vara ledig en heeeel månad!!!! Min första semester på 2 år!

//manon

Är det verkligen så att vår generation som är föräldrar i dag har större krav på livet än gårdagens?

Pratade med en på jobbet ur min föräldrageneration som verkar tycka det i viss mån. Samtidigt får jag inte ihop det. Hon säger att dagens föräldrar har höga krav på att göra annat i sitt liv än "bara barn" under en period. Att man förr mer accepterade att under en viss tid av ens liv är det bara barn som gäller och inget eget. Denna person har arbetat som lärare och säger att de under barnaåren gick på sociala samkväm utan barn en gång/månad från det att barnen var ca tre år. Att hon aldrig VAB-at men fått hjälp av farmor/mormor då barn varit sjuka. Att hon inte kunde gå på skolavslutningar pga sitt jobb men då gick en släkting/pappan.

Jag vet inte. Är vi i dag bortskämda? Vill så mycket? Hon menar att unga i dag förväntar sig att den äldre generationen ska ta hand om barnbarnen mycket så de kan förverkliga sig själva. Hon har ännu inga barnbarn själv utan två "barn" i 30-årsåldern.

Så bra som hon hade det under barnaåren har inte vi. 2 ggr under loppet av 8,5 år har min man och jag varit ute på tu man hand. Visst har vi gjort annat med men då har en av oss varit barnvakt. Inte tillsammans mer än 2 ggr.

Jag vet inte...har vi i dag så höga krav på livet i dag, vi som är föräldrar idag? Är det pga bortskämdhet vi i dag tycker att vi inte får i hop barn och jobb? Vi lever inte i säkra tider nu, mycket varsle, osäkerhet, korta anställningsformer, svårt att ta sig in på arbetsnarknaden som ung. Har man väl tagit sig in och tänker starta en familj så vet man inte om man har jobbet kvar sedan...Jag vet inte...på henne kan det låta så men jag undrar om hon känner till vår verklighet...eller så är jag bortskämd och kan inte se?

//manon

Det är hopplöst med kalas på sommaren. Ingen har svarat ja eller nej trots att jag bad om det på inbjudan. I morgon satte jag som sista dag iof (för att jag skulle kunna blåsa av kalaset i fall igen kan komma). Få se om nån hör av sig i morgon. Beklagade mig för dagisfröken i dag. Jag hade ju bjudit in dem som finns i hans grupp och ingen av dem har svarat. Jag har god lust att på nästa föräldramöte ställa mig upp och tala om att jag tycker det är urtaskigt gjort mot barn (mot alla) att inte svara! Att det hör till normal artighet att svara och tacka ja eller nej.

Jag tror jag vet hur folk tänker, att de inte vet om de ska åka i väg just den dagen eller kring den och velar in i det längsta...Ingen verkar tänka på ett litet barns känslor! Tänker de verkligten bara på vilken dag som är bäst att åka på!? Vilken tur att jag inte nämnt för A om kalas för jag vet inte hur det blir. Jag har inget emot att folk inte kan komma, jag FÖRSTÅR att folk åker på semester eller hälsar på släkt men jag är så otroligt ledsen över att de inte kan göra sig omaket att ringa och säga till om de kommer eller inte . Jag hade nämligen formulerat mig (i samråd med dagisfröken) att de skulle höra av sig hur de skulle göra för A-s skull.

Vad gör jag nu? Ringer runt och frågar? Blåser upp ballonger dagen i fråga bara för skojs skull och inte säger nåt om kalas förrän folk troppar in eller håller tyst om ingen kommer och låtsasfirar att det är för att vi ska åka iväg dagen efter och pappa är på bröllop så även vi ska ha lite fest!?

Jag tycker det är helt fel att inte höra av sig! Visst, jag har missat att se en kalasinbjudan oh kände mig hemsk men jag ringde faktiskt i efterhand och förklarade att jag sällan är vid A-s skåp.

Jag tänker nu bara på hans känslor och hur jag kan skydda honom från en sådan besvikelse....Vad gör jag? Jag som satte svarsdatum tidigt just för att veta...hu8r skyddar jag honom nu?

Börjar avsky att det ska kalasas så långt ner i åldrarna....vilken press....De är så SMÅ än ju! Egentligen skulle det räcka långt med att bara ha inom familjen...men han ser N ha kalas och varit på några, han vill ju också ha...men jag har inte vågat tala om att jag planerar det just för att skydda honom...Jag börjar önska att jag slapp ordna kalas för honom och slapp bli så besviken på människor! Jag vill inte längre.

//manon

Jag fick ett mail från min kusin jag träffade på resan. Jag blev så otroligt glad! Hon är två år äldre än jag (skrivit om henne nedan) och jag har alltid gillat henne! Jag blev även glad för att det betyder att jag har yngre släkt kvar där nere i Landet. Jag kommer att ha rötter där även när min farmor inte finns längre.

Det jag har skrivit om nedan om hur osjälvständig man är i sitt "jag" egentligen, så många variabler det finns...för mig är frihet viktig. Jag har inget emot att röra mig i olika länder, besöka olika ankdammar. Jag vill ta vara på blandningen och föra det vidare.

//manon

Nu har jag dragits med denna förkylning i två veckor nu. Det bryter aldrig riktigt ut utan skvalpar på ytan med halsont och en nätt liten sjukmatthet.

På jobbet tycker de att jag har för bråttom ibland. Syntes på månadsredovisningen jag inte läst igenom riktigt ordentligt. Faktum är att nån sak hade jag ingen aning om att det skulle göras så! Och att jag nu under två veckor även gjort den andre anställdas jobb så, ja, jag har kippat efter luft sista tiden. Jag har ända från början fått klura ut saker själv, gjort saker jag aldrig gjort förut. Men jag kan bättre, jag är bara så trött. Hoppas de tänker på det! Behöver semester! Men nu måste jag skärpa mig men jag har svårt att fokusera mig och koncentrera mig. Jag vet inte vad som hänt. Jag är grinig, lättirriterad. Hemsk på lördagsmorgnarna. Förstår inte varför jag är så irriterad just lördagsförmiddagar?

Jag är inget kul alltså.

Ärligt - alla barn är jättesnälla. De är friska och rara, även vår lilla värsting M (tvilling på 2 år). Hon är verkligen vår värsting som ibland bara är ute efter bråk. A (snart 4) och M har bara varit lite extra trötta sista tiden med vilket gör att de är ute efter bråk med varandra ofta. Men jag kan hantera det faktiskt! Och jag har 4 friska snälla barn som jag egentligen vill så gärna ha mer tid med!

Varför är jag så trött? Det är ju sommar och varmt och allt och som sagt barnen är snälla! Ibland undrar jag verkligen hur det är med utmattning och allt. Hur det börjar. Jag orkar inte stressa längre. Jag får ta en sak i taget ordentligt. Mot min natur. Jag får vara noga på jobbet och svepande hemma!

Jag är egentligen ingen som har öga för detaljer utan ansträngning. Jag måste lära mig. Det jag är bra på är att se större sammanhang. Eller, jag är inte bra på nåt, bara attt skitsnacka och drömma. Borde blivit doktorand i humaniora ändå? Det är inte för sent, åtminstone när barnen är äldre.

Jag är så trött på mig själv och att jag är så trött. Varför egentligen? Vadan denna trötthet?

//manon

Det är jag. N (8,5) ska tillsammans med en grannkompis (de är även klasskompisar) ha ett disco på lördag i vår källare (det enda som är fint i vårt hus med vita väggar och klinker). Där har jag TVÄTTEN som jag aldrig hinner med. Jag torkar dem och slänger dem sedan i soffan. Kan även ha små fina högar. Oavslutade arbeten där alltså att hugga i då och då det finns tid.

Vad gjorde N och två andra tjejer igår? De städade undan all tvätt för att få plats för discot utan min vetskap vilket resulterade i att allt var itryckt och hoprört i alla lådor. Omaka strumpor lite varstans i lådorna etc etc. Jag frågade henne var vinterkläderna var som jag hade lagt i en hög för att senare plocka undan (alla mössor, vantar etc). N var ARG och bedyrade och skrek att hon INTE rört dem. För att en stund senare i saklig ton säga att dem finns i förrådet och plocka fram.

Konsekvensen blev att hon fick göra om allt. Hon fick plocka i ordning lådorna igen och det hon slängt undan någonstans fick hon sortera i högar, en för M (tvillingflicka 2 år), en för S (tvillingpojke 2 år), en för A (snart 4) och en för mamma och en för pappa. Jag hittade nämligen inte mina egna kläder heller...

Hon berättade detta tydligen för sina kompisar för hon tyckte detta var genomruttet av mig och sa även att "hon inte är som andra barn och lär sig inget av straff". Jag förklarade för henne att detta var INTE straff utan konsekvens, att det var hon själv som rört ihop allt och utan att fråga mig och jag har varken tid eller lust att reda upp vad hon rört i hop. Så detta är en konsekvens av det hon gjort. Saken är ju att hon inte sorterade tvätt för att hjälpa mig utan i iver vispade runt allt för att få plats med discot. Och allt låg huller om buller och ofta i fel lådor och omaka strumpor i lådor där det inte ens ska finnas strumpor. Vinterkläderna och mina kläder var puts väck.

Nå, jag SKA plocka undan tvätten som nu finns i olika högar i källaren nu. Det SKA bli undanplockat och fint till deras disco. Men tills lördagen har jag källaren som tvättstuga och vill inte få det ihoprört. Hjälp ja, men inte blanda i hop och knyckla in allt. Tänkte på boken Mamma Mu städar där kråkan anser sig vara städexpert. Precis så var städningen i källare, den som kråkan gjorde:).

Faktum är att hon själv ansvarar för sina kläder. Jag lägger dem på hennes byrå och hon får vika in och allt.

Så, nu är jag den elaka häxan på gatan för barn i 8/9-årsåldern för jag tvingade henne att göra om allt. En sak om hon genuint vill hjälpa och frågar, en annan om hon utan att fråga i iver över ett disco rör i hop allt och slänger kläder här och var bara för att få undan dem...2 dagar innan discot som att slänga en del i förrådet, annat bakom fåtöljen och resten knycklade i fel lådor...Jag har min ordning där som jag är beroende av.

Ni kan ana att jag undrade om jag gjorde rätt och om jag var för hård då hon skrek åt mig och var arg över denna konsekvens. Kände mig som skit "straff för att man städat liksom" men det var inte städning hon gjorde utan slänga omkring lite i iver inför discot med två kompisar. Maken höll med i alla fall att det var rätt konsekvens (pust) när han kom hem. Jag vill ha koll på min tvätt! Vill inte hitta mina kläder längst in i nåt hörn i förrådet! Vår Drama Queen som kan vara självsvåldig ibland. Men annars är hon rar och pålitlig och allt och hjälpsam och hon GJORDE det jag bad om trots enorm ilska så det var BRA gjort! Lite självsvåldig och ivrig ibland:).

//manon

Nu när jag har skrivit ner en del så känns det återigen - ÄÄÄSCHHH!!! VA FAN! Det betyder ju inget! Jag går omkring här i värmen och solen och är JAG! JAG, JAG, JAG - oberoende av det gamla...Jag vill inte skrämma bort folk pga nån historia...

//manon

Som jag i början av alla dessa inlägg om rötter skrev så har jag här skrivit om saker och tankar jag aldrig delar med andra IRL – mer än med min man. För att inte bli missförstådd och för att det känns väldigt privat. Och för att det egentligen inte har betydelse mer än kuriosa för mig.

Anledningen till att jag skrev allt detta är för att sammanställa tidigare generationers liv och försöka se hur det har påverkat mitt sätt att hantera livet. Kuriosa. Allvar och skoj, ett försök att få sammanhang.

Ska man behålla dessa historier? Ska man föra dem vidare till efterkommande generationer? Eller ska det falla i historisk glömska? För i dag skapar vi våra egna liv och annat är viktigt och därmed andra förhållningssätt.

Det jag tror starkt på är att familjens betydelse blir allt viktigare i familjen. Att det kommer hända nåt med styvfamiljer och viljan att bilda dem för på ett sätt splittrar skilsmässor familjer. Frågan är hur? Genom samarbete mellan två familjer med barn från olika håll från olika äktenskap? Är vi vuxna mogna för detta? Hur många lyckliga styvfamiljer finns det egentligen? Eller där barn verkligen är lyckliga? För jag vet av egen erfarenhet att man säger inte allt till sina föräldrar. Man vill att de ska tro att deras beslut ÄR det bästa. Man är lojal och är det länge till en viss gräns.
Eller kommer det bli färre skilsmässor när detta med individualismen och kärleksbeundran har lagt sig? Att man kommer att värna mer om det man har i en föränderlig värld, att man tröttnar på att jaga lycka och kärlek på nya platser för man ser vilket splitter man lämnar efter sig? Eller blandning av båda? Jag vet inte…Men jag tror att familjen på ett sätt bli viktig pga just vikten verbal förmåga och förmågan till att skapa kontakter (som blir ju ytliga) är så viktig i dag och framåt (ett tag i alla fall). Man vill ha stabilitet på ett plan. Och jag tror inte att man kan ”välja” familj bland vänner – det är för löst i ett sådant samhälle. Utan rötter.

Jag motsäger säkert mig själv på många punkter, men detta är tankar som väcks…och kan diskuteras…och tom jag kommer förmodligen ändra på dem med tiden…

Flexibla tider, flexibla människor – mer statiska familjer? Familjer ersätter i viss mån nationalstaten iom att vi även är/kommer bli mer rörliga över nationsgränserna?

OBS! Detta är ofärdiga skisser som kommer att revideras.

//manon

Med knappt ett ord har jag nämnt nämnt mina föräldrar och tyvärr – ja det är så i mitt liv. De har inte funnits i mitt liv. Jag var ett ungdomsmisstag som den tidigare generationen fick ta hand om. Det är därför alla dessa gamla historier blir viktiga – jag är uppfostrad av dem. Mina föräldrar fortsatte sina liv efter skilsmässan som de skulle ha gjort om de inte träffat varandra? Båda avskyr varandra, kan inte prata med varandra, ingenting. De har skapat mig fysiskt, men själsligen? Påverkad av dem? Kampen. Se mig, älska mig för den jag är! Jag gav upp. Bollen ligger hos dem. Jag vägrar tigga mera. De har haft chanser och barn ger många chanser, de är lojala. Men nu har jag tröttnat. Sista gången jag försökte var när tvillingarna föddes. Han har ännu inte sett dem och de är två år. De två andra, A (4 snart) och N (8,5) en gång på A:s dop då han var 1 år och en gång som mycket liten bebis och N ytterligare en gång då hon var 2 år.

Jag är faktiskt lycklig. Jag saknar inte mina föräldrar, jag kan sakna föräldrar men absolut INTE dem.

//manon

Som motvikt till denna individualism har jag min farmor som är desto mer knuten till ett land och familj trots äktenskap med min farfar och trots byte av ett land en gång pga just äktenskap (hon kom tillbaka sedan med min farfar). Där finns känslan av djupa rötter och stolthet desto mer. Inte ”slit-och-släng”-mentaliteten som på faderssidan. Hon vet vem hon är i en föränderlig värld och det är viktigt för henne. Hur man uppför sig är mycket viktigt för henne. Moral, samvete, lojalitet, hålla ihop familj. Hon är den som försöker hålla i tömmarna, styra rätt, comme-il-faut. Hon har 750 år av comme-il-faut bakom sig iom att hon föddes in i en adelssläkt som blev frälse pga krigsinsatser för så länge sedan. Men – de var inte rika. De var fattiga då hon var ung. Eller förhållandevis fattiga för jag får inte riktigt ihop det. De hade 2-3 människor som hjälpte till i hushållet då hon växte upp men som hon sa på den tiden var hon för fattig för att kunna gifta sig bra.

-   Vad har jag därifrån? Kan det vara distansen? För på ett sätt har jag distans till folk, jag släpper dem inte gärna inpå mig. Är det verkligen _enbart_ en produkt av min egen uppväxt? Eller varför kände jag en sådan samhörighet med min unga kusin jag träffade då jag var nere? Visst, vi hade olika liv, olika förutsättningar – men samma stil, samma språk trots detta. Varför tycker jag att det är så viktigt med tex raka ryggar (farmor ballerinan), bordskick? Jag har fått omvärdera en del när min man ibland frågar – ”men varför”? Ja varför? För att det SKA vara så! Men i dag ser det annorlunda ut. Blir man bedömd för sitt bordskick? Som 5-åring? 35-åring? Samtidigt märker jag en upproriskhet mot detta ” det är ju gammalt varför bry sig, nu är det så här” och denna upproriskhet har jag haft i unga år mot min farmor. ”Men hallå – INGEN bryr sig om sådant längre!. Det är därför jag blev förvirrad av mötet med henne också – plötsligt möttes vi som två vuxna och jag kände respekt för hennes läror. Är det för att jag är en mor själv och uppfostrar som jag själv blev uppfostrad? Svårt att kasta av allt det där oviktiga viktiga? För jag bodde ju hos henne under många år och hon ser mig som sin dotter och jag henne som min mor.

Jag kanske inte är en egen ö, min egen skapelse. Hur mycket egen vilja bär vi med oss och hur mycket påverkar vi verkligen själva? Jag som alltid känt att allting börjar med mig själv…Jag som alltid haft mantrat ”jag är jag, se MIG”! Aldrig känt mig inordnad utan som en fri fågel, fri att göra vad jag vill, följa mina önskningar, kämpa mot min far och mors skilsmässa och allt som hände hur jag blev bortglömd och ett besvär. Jag har identifierat mig som fri, obunden historiskt, själsligt och upprorisk! Jag är jag. Och jaget vill skapa familj framåt ”barn, ni har bara varandra, var rädd om varandra, hjälps åt, finns där för varandra”. Jag är fri och obunden men vill inte att framtiden ska vara det? Eller, hur fri och obunden? Eller är detta bara nytt för mig? Kanske jag börjar tillmäta detta betydelse det inte har för att jag inte är van vid att känna sammanhang och rötter bakåt som går längre bak än mig själv? Och för att jag inte har föräldrar som sett/ser efter mig så lägger jag för mycket i tidigare generationers liv? Och på ett sätt – jag är uppfostrad av en tidigare generation. Som min farmor sa till min far ”se på henne som din syster” apropå att hon ska dela arvet efter sig mellan oss. Hon är min mor.

//manon

Alltså – hur mycket är man sig själv? Hur mycket är påverkan av hur tidigare generationer har levt? För familjen på faderssidan spelar inte de fysiska rötterna så stor roll. Eller det var min farfars föräldrar som började med det. Ett egentligen modernt sätt att leva. Det är ju detta vi strävar efter i dag? Är det inte det? Alla som flyttar då de får att bra erbjudande tex. Tanken med EU?

Men – i längden…hur är det med en sådan familj där alla är individualister? Ingen sammanhållning, utspridda…Alla skapar sig själva om och om igen på nytt på nytt ställe…Personligen börjar jag tröttna på det. Jag vill skapa rötter, jag vill finnas till för barnen. Jag vill att de fyra syskonen ska hjälpa varandra och träffas och hålla ihop. Se efter varandra i livet. I dag är det nämligen sådan tyngd på social kompetens = ytliga kontakter. Det är mer förmågan att skapa kontakter än kunskaper som efterfrågas. Jag tror att det är en bidragande orsak till trenden av idag att vilja ha ett tredje barn – som balans till ytligheten, familjen med varaktiga kontakter i en föränderlig och ytlig värld! Det ger även ett nytt kontaktnät – styvsyskon och styvfamiljer som hjälper varandra. Nya kontaktnät och nya allianser. Jag tror att familjen blir viktigare – inte på ett KD-sätt, inte på ett retrosätt utan på ett nytt modernt. Som sagt, som en livboj i en föränderlig värld, människor som hjälper varandra enbart pga släktskap. Nåt som skapar sammanhang i en värld där yta och verbal förmåga hellre än kunskap är viktiga. Ett samhälle där de som har kunskapen faller i social status medan de som inte har kunskapen men kan prata får hög social status. Kunskapssamhället? Nä, pladdersamhälle…Ett tag i alla fall, sedan ändras det…

//manon

De senaste dagarna har jag tänkt på hur viktiga rötter är. Jag känner mig utslängd i världen, utan föräldrar, jag har ingen som rättat mig in i ledet generation efter generation. Vem är jag? Vilka lärdomar för jag vidare?

Efter resan så har jag insett att jag är mer påverkad av rötterna än vad jag hittills förstått. Det jag har problem med är vilken betydelse jag ska tillmäta dem…

Det här kommer bli rörigt och ofta onyanserat men ett försök att samla tankarna och försöka styra det åt nåt håll. Jag kommer skriva saker här jag ALDRIG säger IRL av rädsla för att det ska missuppfattas och för att det ju egentligen inte spelar roll längre…Men jag måste reda ut lite tankar som uppstod i mötet med min farmor och det gamla.

-   Att jag känner mig som egen och som individualist som gör egna val – hur pass påverkat är det av tidigare generationer? Mycket, tror jag egentligen. Min farfar har varit gift 3 gånger och med kvinnor av tre olika nationaliteter. Min farfar har bott i tre länder och ingen av de länderna har hans föräldrar anknytning till. Elsass-Lothringen (som i dag ligger i Frankrike) härstammar jag från om jag följer faderslinjen. Därifrån utvandrade min farfars föräldrar – ett föräldrapar av två olika nationaliteter. Eftersom Elsass-Lothringen alltid varit en träta mellan Tyskland/Frankrike så kan jag inte säga att jag härstammar från Frankrike eller Tyskland ursprungligen eftersom jag har båda nationaliteterna i mig. Helt enkelt – ursprung fadersnamn Elsass-Lothringen! Men en släkting var livvakt för den sista kejsaren…Så övervägande tysk ändå? Näää….Jag googlat på mitt namn och sett det på nätet i rätt världsdel och rätt period och rätt yrkeskategori men jag vet inte om det är släkt. Det jag vet är att mitt tyska namn är inte helt vanlig så chansen/risken finns att det är släkt…tyvärr är det på tyska så det tar tid och svårt att läsa för mig. Har bara läst tyska i tre år…
Min familj på faderssidan finns i USA, Slovakien, Sverige och troligtvis även kvar i Tyskland och Frankrike.

Att jag skriver om denna del av min bakgrund är för att som jag förstår så har medlemmarna i denna familj ett starkt individualistiskt drag? Gått efter eget huvud, följt sitt hjärta och sökt lycka? Det är slutsatserna jag kan dra av deras ytliga liv. Vad de tänkt vet jag inte – det jag vet eftersom jag känt min farfar är att han var en njutningsmänniska. Och att han även kunde köra efter sina egna regler – en del rent egoistiska andra altruistiska.

//manon

A fyller år första veckan i juli. Vi har haft så mycket attt göra så det blev inget kalas i juni som vi tänkt men tänkte ha det 1 juli. Sa det på dagiset och då sa hans fröken att då är många lediga...Men nu till helgen är tiden för knapp, nästa helg är det midsommar, sen finns det inte mera tid...

Eftersom jag är rädd att många är borta så tänkte jag inte haussa kalaset för A utan försöka tona ner förberedelser så inte han blir så besviken i fall om att. Grannbarn verkar kunna komma och det betyder mycket för honom. Ska även fråga ytterligare ett grannbarn. Det är egentligen dessa barn han kommer att vara med på det nya dagiset.

Jag har faktiskt inte fått nån bra kontakt med andra föräldrar på dagis för jag ser dem inte. Pratat med någon/några nån gång. Jag springer ju alltid, har bråttom...Usch, mammahjärtat värker för A så styvmoderligt han blivit behandlad...Men det är alltid stress. En annan sak är att vi faktikst inte fått någon grepp om hur han har det under dagarna egentligen. Det känns lite som att de mörkar lite. Jag får inte höra nåt om hur han har det! Frågar man så säger de bara att allt är sååå bra...men jag är inte alls så säker! Då han gick på vårt gamla dagis så visste vi vilka han lekte med, vad han gjorde etc...jag får inte riktigt förtroende för dem i det här fallet. De har hjälpt till då det gäller hämtning med att klä på barnen - men nåt känns inte helt bra ändå eller annars!

Men det viktigaste är att de barn han KOMMER att vara med mer i höst och framöver kommer...Eller kanskejag ska skippa dagisbarn helt och hållet? Och bara ha grannbarn? Suck....Tre små gäster känns klart godkänt i alla fall! Det känns verkligen som Att A kom i kläm i år. Att dagiset inte var så bra...Att de inte riktigt lyckades få honom att trivas, att nåt inte riktigt stämmer...Jag är skeptisk till alla glada leenden och intetsägande "det går så bra så". Hur? Vad? Eller så är jag inte van vid deras stil men på förra dagiset kände jag inte det där och inte då N gick på sitt allra första dagis heller. Det är nån äkthet jag saknar...Föreställ er liksom att komma in på ett frireligiöst möte och alla är så "lyckliga" och uppe i varv och inget är fel någonsin och försöker sälja in sin tro åt er, ungefär så känns det....svårt att förklara vad som inte känns bra...nåt är inte helt bra...

Jag måste fråga på dagis vilka han leker med! Känner skräck över att ingen kommer...i så fall vill jag inte att han vet att vi planerat kalas för jag står inte ut med att han blir besviken och ledsen och kommer bli det själv...Det verkar vara bättre att vara född i december än i juli.Juli verkar än mer hopplöst...I december är ju alla hemma i alla fall!

Jag är nog alldeles för trött för det här....men han är så rörande på nåt sätt och innerst inne vet jag att han inte trivts/trivs på detta dagis. Ibland undrar jag om det inte hade varit bättre om vi tagit 2 kommunala dagis ändå för hans skull, men att det skulle varit ett bättre dagis...Usch för flytt! Dessutom, att jag känner denna ångest beror på att N har varit på så mycket kalas nu (alla bjuder alla i hennes klass så det kan tidvis bli mycket) och även A har observerat det...Han fattar skillnaden...Nej, usch...Ända sedan han började där har jag velat bli hemmamamma och strävat efter att ha honom hemma bara så mycket jag kan för jag känner att han trivs så mycket mera hemma och själv vill helst vara det. Stackarn....

//manon

Nu har vi tagit fram vattenslangen och spolat bort resten av de i vår trädgård camperande puttisarna. Ni vet de där små amor-wannabies eller blöjlösa måsar eller luftens råttor! Alla ni som läst konst/intresserad av konst vet vad jag talar om. Under flera hundra år såg man inte konsten för alla puttis. Vuxna människor slängde in puttisar i bilderna hursomhelst, varsomhelst och inte bara enstaka utan HORDER av dem! Jag har ännu inte kommit över det där…

De är nu högt ovan molnen och surar och gömmer sig för solen ty de tål inte sol (varför har de annars en sådan förkärlek för moln!?). Det är alltså puttisfri säsong nu på jorden!

Badat har vi gjort och härligt är det! Det är sommar! Hoppas det håller i sig…

Behöver jag säga att de är uttråkade!?

//manon

Det var vad jag var i fredags om kalaset! Självklart är jag GLAD över att hon blir bjuden men som sagt, det finns aldrig nån tid som passar alla.

När twinsen blir 8,9 år ska jag frossa i fredagskvällskalas:)))! Jag inser ju fördelen med det också ur bjudarens perspektiv...

Angående bilresan så tänkte jag även ta upp det med föreståndaren och säga till att så länge de går kvar så ska inga av barnen åka bil med personalen. Måste säga att förtroendet för dem sjönk drastiskt iom detta för i min värld är detta med barn och bilsäkerhet så basic - inga barn åker lösa i bilen oavsett hur kort bit!

En annan sak de har är ett läger i augusti som våra barn tydligen skulle hinna vara med på innan de byter dagis. Ett läger då de sover borta i en vecka. Men A (snart 4) är inte mogen för att vara från oss i en vecka. Inte heller tvillingarna. Ur vårt föräldraperspektiv hade det varit skönt att få vila i en vecka men de små skulle inte klara det. A är inte så trygg även om han då är 4 år. Farfar och anna släkt - ja men inte dagis. De försökte säga att han klart klarar det, han känner personal och barn men, nej, det är annat och han trivs inte helt där dessutom...Är jag hönsig? Men jag känner att detta går bara inte! Och nu efter bilincidenten, ännu mindre att jag släpper ifrån oss ansvaret för barnen till personalen en hel vecka i sträck! Vem vet, de måste handla...?

//manon

På väg hem för att hämta ringer N (8,5) och talar om att det är kalas I DAG KL 18.00!!! Hur 17 ska jag hinna köpa 2 presenter under loppet av 2 timmar med de avstånden vi har + 3 hängiga barn som är trötta efter veckan som gått!?

Jag måste säga att jag gillar inte kalas kl 18.00 på fredagar. Det är på mode nu. Denna vecka och det var förra fredagen med (men då var vi bortresta) och andra före den har varit på fredagkvällar. Är det inga som har småsyskon? Män som kommer hem kl 19.30/20.00? Dessutom ansvaret för att inbjudningarna delas ut är barnens. N fick inbjudan igår och glömde tala om det igår...Jag tycker INTE om det. Det blir stress och vad 17 ska jag göra mellan 16.30 och 18.00? Hinner ju knappt hem för att vända igen!? Och om barnen är sena med att lämna inbjudan + att den inbjudne dessutom glömmer meddela föräldern så står man där kl 16.00 och har INGEN present! Nu åkte jag iväg med alla 4 och köpte. De var snälla men det var inte kul. Känns inte bra att stressa in i det sista på veckan. På jobbet gör jag två människors arbeten nu iom att en av oss är ledig så jag har verkligen asbolut INGEN lust att jäkta på kvällen för kalas och present...Vad är det för fel på lördagar och söndagar? Hur hinner föräldrarna öht arrangera kalas vid den tiden? Missas inbjudningar från alla håll har man i alla fall en chans att köpa utan stress om kalaset är en lördag eller söndag! Och man slipper den där dödtiden mellan hämtning-kalas som det blir på fredagkvällar. BLÄ! Åtminstone om man har tre barn som är så små (A fyller 4 om en månad och twinsen är 2 år). Och i dag var pricken över i-et att dessutom handla med en vagn varpå ett hjul håller på att falla av...rysare - hinner vi hem innan...? N hann inte byta om före kalaset men tydligen gjorde de andra det såg jag - är det INGA som jobbar? Usch, känner mig som en gnällkärring här, men jag gillar verkligen inte fredagskvällskalas...det finns säkert nån fördel med det men det passar inte oss som vi har det nu alls!

Maken hämtar N på väg hem.

Sist men inte minst. Andra saken jag irriterar mig över är desto mer allvarlig. Dagisfröken berättade att M och S (twinsen) har varit på skolavslutning. En flicka som gått på det dagiset och som fröknarna fått bra kontakt med hade sin första avslutning i dag. Fröken hade utan att fråga oss föräldrar åkt bil med M och S (ca 15 min är avståndet och det är ju fram och tillbaka) med en av dem utan barnstol och den andra framåtvänd. DE ÄR TVÅ ÅR!!! Hur försiktig hon än är så är hon INTE ensam i trafiken! Jag vill INTE att andra tar dylika risker med mina barn eller för den delen andras!

Jag ryser nu, vad hade hänt OM....två små barn helt oskyddade, en av dem definitivt helt lös i bilen utan ens säkerhetsbälte eller nåt...Jag känner frustration. Tänk om nåt hade hänt och sjukhus hade ringt och vi inte hade en susning om bilresan..Jag vågar inte tänka tanken men gör det....Jag tycker det är helt fel av fröken att göra en sådan grej! De måste FRÅGA om de får åka bil speciellt om de inte ska vara skyddade enligt konstens (lagens) alla regler!

Jag känner mig hemskt besviken...De måste väl FRÅGA först??? Nej, jag ogillar detta starkt! Det var helt utanför vår kontroll och vilja och önskningar som föräldrar.

//manon

Jag känner mig ofta som en helt misslyckad mor till min äldsta. Det blir bråk om de allra minsta saker. Hon är känslig och tar saker hårt både från föräldrar och kompisar.

Det blev bråk för att hon inte tar instruktioner. Hon kan inte det för hon vet bäst hur man gör, hon vet redan etc etc. Hon vill själv, kan själv och jag har inget att lära henne. Hon gör en höna av en fjäder.

Jag är jätteledsen för de två bråken vi haft medan vi varit borta. Hon tjafsar emot och är smart och logisk. Säger jag att jag vet bättre för att jag är vuxen så säger hon att "din farmor och min pappa vet bättre än du för att de är äldre". Hon tjafsar om att hon ska göra som hon vill för att "hon sett på kort att jag fick göra som jag ville". Jag frågade henne vem hon trodde tog korten då...Men, nej, hon vill bestämma över sig enbart. Envis.

Det är så tröttsamt. Envisheten och känsligheten...Hon drar för höga växlar på saker med som att jag säger att hon är duktig och klok så fick hon tydligen uppfattningen att hon därmed var en vuxens jämlike. Hon är duktig för en 8,5-åring ja, men det betyder inte att hon är fri att bestämma suveränt över sig själv. Inte än på några år!

Hon kan vara en utmaning...envisheten och tjurskalligheten i kombination med känsligheten! Ursvårt att hantera!

Jag vill inte bara bråka med henne....

//manon

På hotellrummet vaxade jag min storas ben och hon är formligen överlycklig. Jag insåg att jag måste släppa principen om ålder och annat eftersom hon redan led så av det. Jag frågade hur länge hon hade tyckt det var fult och hon svarade att hon tyckt det sedan 4-årsåldern. Det stämmer för det är då hon började trilskas med klänning och aldrig/sällan ville vara barbent.

Jag kan bara säga att hon är helt överlycklig och att det blir en vana av detta. Hon tyckte att det inte var värre att vaxa benen än att dra av ett plåster.

//manon

Här kommer lite spridda osorterade schematiska tankar kring resan…

Vädret är helt upp och ner – Jag hade förväntat mig varmt väder i Budapest men det var regn, regn och åter regn och kring 10-15 grader! Puh….ovanligt för det brukar vara kring 20-25 i juni.

Flygresan ner och upp igen gick bra och N (8,5) som var med var eld och lågor!

Jag befinner mig just nu i ett helt overkligt tillstånd. Det var så länge sedan jag var där och jag vet inte vad jag hade förväntat mig, men kontrasterna och likheterna behöver jag smälta. Jag fick känslan ”oj, är jag född HÄR” parallellt med en igenkännande och van känsla. Jag hittar bra fortfarande…mycket bra…Men jag får inte längre ihop det…

Vi var hos min farmor varje dag och hon pratade och pratade en massa. Hon behövde berätta om familjen och historian, dvs det hon upplevt under sina snart 89 år. 2 världskrig, 2 revolutioner och 2 äktenskap och 2 länder. Hon gav mig även papper som jag även ska kopiera och ge vidare till andra släktingar. En overklig känsla där med…familjen som är så viktig för henne, allt som hänt och som jag ser det allt som förändrats. Krigshistorier, rädsla kvar från krigets händelser som att tex kunna bevisa vem man är etc etc för hon har levt i en osäker tid av historien och vill skydda sina efterkommande eftersom hon inte litar på att politiken inte blir skrämmande igen och gamla spöken återuppstår. Det är som att tala med en dinosaurie som överlevt och inte längre kan orientera sig, som egentligen vet hur det har ändrats men lever kvar i det gamla av oro för framtiden…Min farmor, balettpedagogen, som tillhör en adelssläkt med 750-åriga anor…Inte jag, för kvinnor ger inte detta i arv, men hon och för henne är det viktigt – för mig – kuriosa….Det är andra saker som betyder nåt i dag och individen är fri att forma sina liv. Det känns konstigt att skriva detta men detta är en del av min historia också.

Hur förhåller man sig till historierna? Pga av kuriosan dog medlemmar av min familj. Även för att de tillhörde fel politisk åsikt som de uttryckte högt. Måste smälta. Rädsla, död, flykt. Fel familj och politisk åsikt innebar döden om man utmärkte sig, fel familj även om man låg lågt. Inte undra på att min farmor inte kan släppa dåtiden. Den har påverkat henne oerhört. När kan man glömma? Inte så länge de lever för de påminner, men någon gång måste man släppa? Kollektiva minnen. Jag är så indragen i det nu efter att ha lyssnat på henne i timtal så jag måste ruska av mig detta. Som en annan värld...måste vakna, det var ju LÄNGE SEDAN! Hur formas man av tidigare generationer? Hur viktig är deras historia? Känner mig annars som i ett vakuum där hela familjen börjar med mig pga min personliga historia och så kommer alla dessa historier och det är VERKLIGA historier, inte TV eller bok, alla dessa före mig som gjort sina val...och påverkat mig?

Så träffade jag även en kusin till mig, eller rättare sagt en kusin till min far, min farmors brors dotter som bara är två år äldre än jag och därför mer ”min” kusin. Länge sedan jag såg henne. Vi talade om Sverige och om Ungern och om skillnader. Det var intressant att höra hur hon upplevde livet före 1989 och efter. Hon hade redan arbetat i två år innan Berlinmuren föll och upplevde sig tillhöra en förlorad generation, mittemellan det gamla och det nya. När hon växte upp så var det säkert, alla blev aviserade ett jobb, alla fick sina små slantar, man kunde resa till väst var tredje år och se fram emot blygsamma löneökningar var 3-e år efter ålder. Tryggt på ett sätt trots att man inte fick säga vad man ville. I dag – allt beror på en själv, hela ens lycka och hur man tar sig fram på arbetsmarknaden och i livet. Från passivt subjekt till ett aktivt - ovant! Allt skapas av egna ansträngningar som här. De som kom från familjer som hade entreprenörsanda i sig från början och var svarta entreprenörer, de kunde plötsligt bli vita och bli ruskigt rika för de såg var de kunde göra vinst. Själv kom hon inte från en sådan familj och hör därmed till medel. Ett bra jobb, hyfsat betalt men inget överflöd.

Om två är hon 40 år och ännu har hon inte gift sig eller fått barn men det är hennes allra högsta önskan. Hon vill det otroligt gärna men ännu bara blivit besviken. Hon säger att hon tror att det är som en äldre kvinna på hennes jobb säger att det har hänt en värdeförskjutning. Det är inte bara vild kapitalism utan även vilt emotionellt, en extrem individualism, de mjuka värdena har försvagats, alla för en, ingen för alla…Ingen vill binda sig. Som jag ser det verkar de som kan springa efter pengar och bra jobb och förlorar sig i möjligheterna som öppnat sig och glömmer allt annat….Ingen vill ta på sig extra kostnader? Alla vill leva som de tror att man lever i väst, öppet familjeliv, möjligheter, pengar, status…resultatet blir rena rama vilda västern och jag tror inte att det kommer att sätta sig förrän om några tiotals år. Men trots dessa svårigheter tycker hon att dte är ett tryggt land att leva i. Håller sig utanför konflikter, söker inte konflikter utan vill leva i fred.

Jag lider med min kusin och hennes längtan efter familj…

Hur ser det ut då i Budapest? Som det alltid har gjort. Alla vackra byggnader varav de flesta fortfarande märkta av förfallet under kommunsimens tid. Nu finns det inte pengar för att rusta men här och där får byggnader ansiktslyftningar.

Det tydligaste tecknet på att levnadsstandarden ändå har lyfts är att nu syns det inte på kläderna vem som från väst och vem som är från Budapest. Visst, det finns lite annat mode men i stort, nej, det går inte att se så lätt längre…

//manon