manon

I morgon tidigt tidigt ska jag och min stora dotter flyga till Budapest. Vi kommer inte åter förrän sent på söndag kväll och jag ska jobba på måndag redan så jag antar att vi ses då om jag hinner!

Det har varit kaotiska dagar med mycket att göra och ställa i ordning innan jag åker. Det var ju tredagarsvecka förra veckan med. Se där, det lönar sig inte att vara ledig:). Man får igen det! Hämtat senare än vad jag brukar på dagis och tackat min lyckliga stjärna att mobilförbudet på tunnelbana inte kommer förrän ungefär då vi bytt dagis redan (förhoppningsvis) för jag är beroende av att kunna ringa till dagis för att be dem klä våra tre mindre barn och ringa fritids för att be vår stora gå till busshållplatsen. Mitt liv just nu är uppbyggt kring det så jag är INTE förtjust i mobilförbud på tunnelbana och buss och etc...Tack vare mobilen och den hjälpen jag fått så har jag kunnat ta en buss högst 30 min senare än vanligt. Vill INTE ha mobilförbud!

Vi ska i alla försöka njuta så mycket vi kan och jag hoppas att vi får liiite varmare än vad vi har nu! Vi ska äta dobostårta på café Gerbaud och sitta ute (om vädret tillåter) och se på allt folk som springer förbi på torget men även besöka Burger King och Kentucky Fried Chicken - det sistnämnda är så god snabbmat. Vi ska göra vårt bästa för att INTE äta näringsriktigt dessa dagar OCH JAG SLIPPER LAGA MAT I FYYYRAAA DAGAR! HURRA! Mysiga hotellfrukostar (med tidningar man inte förstår ett jota av?) men med desto mer att välja på hoppas jag...Jag älskar hotellfrukostar!

Ha det så bra under helgen så ses vi igen nästa vecka!

//manon

Min stora tjej vill vaxa benen. Hon tycker att hon har för mycket hår. Måste säga att jag förstår henne, hon är mörk, så det syns, men vaxa ben på 8,5-åringar? Raka vill jag absolut INTE på henne...

Allvarligt, hon har komplex, det är därför hon helst går i tights + sockor då hon har klänning om våren/somrarna.

Jag har själv inte nämnt detta för henne med hårväxt. Hade tänkt att när hon blir äldre att fixa så att det permanent förvinner för henne men inte tänkt på att hon skulle uppleva det som problem redan nu.

Behöver _ärliga_ svar här för jag vacklar! Jag vet, hon är liten hon borde inte hoppa på detta tåg, jag borde inte uppmuntra henne och hittills har jag försökt förhålla mig neutral och gjort mitt bästa för att inte göra problem av det för hon har redan gjort problem av det...och som sagt, djupt inne har jag förståelse, men hon är så liiiten i detta fall...

//manon

Pratade med en grannmamma i helgen medan våra barn lekte en stund. Hon undrade hur det var att ha fyra barn och sa samtidigt att jag måste ofta få den frågan.

Det får jag faktiskt inte. Sällan att någon frågar HUR det är, det är snarare konstaterande av typen "nu har du ställt till det för dig" eller "oj så MÅNGA, vad jobbigt!". Tyvärr börjar ju barnen snappa upp det där och undrar vad denna främmande person sa egentligen och det retar mig faktiskt. Jag vill ju inte att de ska höra av andra hur jobbiga de är på det sättet. Vad tänker folk med när de kommenterar ibland?

Av äldre personer i pensionsålder brukar jag få uppmuntrande omdömen av typen "jag brukar se dig och du verkar så duktig" eller "jag minns hur det var, vi hade också 4 barn" det senare sagt nyligen av en gammal farbror på en busshållplats.

Men detta var första gången jag fick frågan HUR det var!

//manon

Mamma Manon var hemskt grym i helgen. Hon satte på M (flicktvilling på 2 år) en klänning som är jättesöt och varit N-s en gång i tiden. Den är med knäppning och omöjlig för en tvååring att ta av.

M gick hela dagen och sa "näe flicka" och drog i klänningen. Manon bytte inte på henne förrän på kvällen till byxor och tröja och M blev nöjd och ävenså Manon för hon fick i alla fall EN dag med en gullig liten yrhjärna i klänning.

//manon

I onsdags besökte vi vårt blivande dagis med de tre små. Det är ett stort och nyligen utbyggt dagis. Alla tre tog plats där, speciellt tvillingarna på 2 år. A (snart 4) verkade också uppskatta besöket och jag tror att mycket beror på att grannbarn han börjat lära känna går där. Tyvärr planeras han inte att gå på samma avdelning men jag ska ringa och be snällt att han SKA gå på samma som grannbarnen eftersom detta blir han tredje dagis och för att han är svårinskolad. Första dagiset skrek han sig igenom i månader och de bar och bar på honom i början varje dag i månader. Andra dagiset var mycket tufft med och det är första nu han börjar acceptera det dagiset. Så, jag flyttar ogärna på honom men jag vet att detta blir bäst för alla i förlängningen. Han kommer att lära känna ännu fler barn i området då han går på samma dagis som dem och kommer ha några som flyttar till skolan med honom senare. Han behöver det. Undrar om jag snällt kan be dem flytta tvillingarna till en annan avdelning där ett annat grannbarn går? Fast det vore lyx...men mamman till det barnet hade tydligen också önskat att de gick där för hennes och våra är jämgamla och även de nyinflyttade...Och utan mycket hjälp så jag antar att vi hade kunnat hjälpa varandra...Nä, det viktigaste ÄR A! Tvillingarna klarar sig.

Efter dagisbesöket mötte vi upp vår storasyster på 8,5 år för att köpa glass. Vad händer där? Jo, M-twinset, flickan, trotsar medan jag håller på med plånbok och resten av kidsen, klättrar ur vagnen och blir än mer ivrig då jag ber henne sitta kvar vilket resulterar i att hon faller handlöst ur vagnen med huvudet före på asfalten. Vilken smäll det var! Påföljande natt kräks hon två gånger och dagen efter konstateras lätt hjärnskakning! Så hon fick ta det lugnare...Jag tjatar och tjatar på barnen att M INTE får vara med i vilda lekar, hon får INTE falla på huvudet igen. Vad händer? Dagen efter då jag är på toaletten i några minuter börjar ALLA hoppa från soffan och, naturligtvis faller M och slår i huvudet IGEN! Jag fick frispel då jag kom upp igen och skrek åt dem och, enligt maken som satt på altanen och rökte, hördes det ut och tyvärr hörde antagligen grannarna det också som då var ute....Det toppades av att N (8,5) och A (snart 4) olyckliga kom ut till den rökande fadern och klagade för honom att mamma tagit bort fredagsmyset av ilska...Ja, jag blev vansinning, Jag hade tjatat och tjatat om att vildhjärnan M INTE får vara med på vilda lekar hur mycket hon än vill och så hände detta de få minutrarna jag var på toaletten. Jag inser ju nu att det var för mycket begärt och att M ÄR vild och att ansvaret inte kan läggas på de övriga kidsen, men då kände jag bara frustration. M är 2 år och har redan blivit limmad i bakhuvudet och fått hjärnskakning. Hon kunde INTE ta det lugnt så hon är den sista som ska ha hjärnskakning - eller snarare, vi är inte förvånade...

Vi var även på besök på vart GAMLA dagis och det var det bästa vi kunde ha gjort! A älskade det. Jag tror han behövde det. Jag blev själv glad för de två pedagogerna som vi känt sedan vi skolade in N jobbade den dagen. Underbart är det också att höra att hon som skolade in N MINNS hur det var och vad N gjorde! Det var ju 7 år sedan!!! Även A-s gamla kompis M var där men båda blev jätteblyga för varandra!

Efteråt gick vi till vår gamla gård i regnet. Hade tänkt leka där om det hade varit bra väder men när vi skulle gå så upptäckte grannbarnen oss så vi var en stund inne hos våra gamla grannar med sina 5 barn. Mamman där fick tvillingar 2 veckor efter oss. Det var roligt att se dem igen. Allt var sig likt där.

A är supernöjd efter de besöken och det jag befarade att han skulle tjata om att flytta tillbaka och skrika och vara ledsen, det infriades inte. Han behövde det här.

//manon

Undebart att ha - har varit borta pga obetald räkning som försvunnit bland kulturlagren. Skäms, men ja, så bohemiska kan vi vara!

Nu har jag skaffat e-faktura till bolaget i fråga så nu ska jag fixa att betala i tid. Därav att jag var borta så länge, har ju varit långhelg!

//manon

Om jag hinner i dag så ska jag hälsa på vårt nya blivande dagis med alla barn. Ringde och det var OK med dem. Spännande!

A (snart 4) har uttryckt önskan om att hälsa på sitt gamla gamla dagis med (där vi bodde förut) så jag ringde dit i dag och frågade om de har öppet på fredag och det hade de och vi var välkomna att komma då.

Nervöst och spännande! Undrar hur A kommer att reagera! Tar med hela gänget även N (8,5) som gått på det dagiset i ca 5 år! Då kanske jag passar på och hälsar på vår gamla gård också när vi ändå är i gång...

//manon

Minnen väcks av det jag skrev i går och responsen...Vill lyfta upp dessa minnen av min farmor som jag bodde hos under mina småbarnsår tils jag var 7,5 och som jag kommer att få träffa nästa vecka redan igen för första gången på 3-4 år!

Kommer i håg vad min farmor gjorde med mig när jag var barn. Gick och badade ofta, lärde mig simma. Promenader i parken då vi pratade och tittade på ditt och datt, växter, småkryp...Hon var ute i lekparken med mig, lärde mig cykla utan stödhjul...Jag lekte med barnen på gården och fönstret var öppet och jag kunde alltid ropa på henne. Hon tittade alltid på barnprogrammen med mig och då låg vi i sängen tillsammans och jag kröp intill henne och allt var jättemysigt! Tog mig på balettlektioner men det var inte så poppis hos mig, jag gillade det inte alls (medan hon var balettpedagog och älskade att dansa) så hon mutade mig VARJE gång med att köpa en kaka åt mig på ett café efter lektionen:))))!

Minns ärligt inte att hon höll på så mycket med hemmet:). Jag gick på dagis och hon jobbade heltid men i mina minnen så känns det som om hon ALLTID var med mig och ALDRIG jobbade! MÄRKLIGT!? Jag minns henne som hemmafru trots att hon jobbade heltid - hon måste alltså ha gjort ett bra jobb med mig...Hon har berättat hur hon bar mig efter att hon hämtat mig på dagis och hur jag sov på hennes axel medan hon handlade...

Med andra ord, det funkar att vara heltidsarbetande! Skönt att jag mindes allt detta...Jag hoppas att mina barn kommer att minnas mig så där...

//manon

I helgen så fick vi ett kort besök av farfar och hans särbo (farmor är tvärr död sedan 10 år i år).

Barnen var ute och han och särbon var ute med dem en stund. Barnen yrade omkring som vanligt, gungade, hoppade i baljan vi har ute som var full av regvatten och blev blöta.

Jag såg hur han log och skrattade då alla tre hoppade i vattnet med kläderna på och stojade. När de rusade runt på sina bobbycars. Det värmde! För även om jag inte saknar MINA föräldrar så saknar just det där - en äldre generation som känner extra för just mina/våra barn! Som ler åt deras bus.

Han läste för dem och S-twinset klängde runt på honom.

Kort - han verkade uppskatta våra små busiga yrväder och det gjorde mig så glad! Han log och skrattade!

Det är dessa små stunder som är livet, det är sådana stunder som man bär med sig som får en att kämpa på. Glädjen. Kärleken. Tjatig jag är om dessa två saker men jag är övertygad om att de är grundstenarna i livet. Det är dessa små vardagsstundsglädjen som bär upp en och håller hoppet vid liv då allt känns svart. Minnet av glädje och kärlek och vetskapen att man kan finna dem igen så småningom. Bara man inte ger upp utan lever vidare så, vips, en dag upptäcker man att man ler igen! Och så står man där förundrad och undrar hur det gick till...

Glädje och sorg - liv och död - man ska aldrig ge upp! Så länge jag lever ska jag aldrig ge upp hoppet om kärlek och glädje om jag så bara finner den i vindens susningar i träden! De kan tala till en ibland. Trösta. Få en att leva vidare. Jag tror det är magiskt. Susningarna hörs då allt annat är så tomt. Livet är starkt. Jag längtar efter lugnet då jag kan höra vindens brus och sjunka in i mig själv. Men just nu rusar livet fram med mig! X2000 i hög fart, och jag håller mig krampaktigt fast i alla kurvor så jag inte ska ramla av. Jag får inte och därför kommer jag inte göra det.
Jag tror att denna tid kommer ha ett skimmer över sig när jag har bytt spår och sitter på en gul långsam spårvagn som stannar vid alldeles för många stationer. När jag har tid att tänka och känna efter och reflektera och fundera. Smälta allt som hänt och händer. Fast jag undrar ibland, om jag någonsin kommer att sitta på en gammal långsam spårvagn så rastlös som jag är - bara jag har tid att reflektera och tänka och smälta - eller egentligen längtar jag efter att få vara kreativ!

OK, larvig är jag igen. Får skylla på att jag är trött:)!

//manon

Är fortfarande trött och det är nog därför jag tänker för mycket och oroar mig.

Just nu undrar jag över förälderns närvaro. Jag menar jag tycker att vi ständigt och jämt har måsten som föräldrar, städa och laga mat och annat hemskt. Själv är jag en opraktisk, slö och onyttig människa som ser allt detta inkl trädgårdsarbete som jobb som bör undvikas. Så länge det går...

Så, av ovan anledning anser jag inte att det är samvaro med barnen att de är bredvid när man gör allt trist och är på trist humör. Jag vill GÖRA saker med dem. Bara vara med dem medan de leker, prata, läsa etc. De är ju så många och jag vill vara mån om att se dem även om jag inte lyckas...

Men liksom, hemarbete är så trist så jag kan inte se det som samvaro, jo, de gånger vi har en drös med wettexdukar hemma och alla barn vill ha varsin och torkar himmel och jord med dem!
Jag antar att denna rädsla att inte se barnen mitt i alla huhållsbestyr, att jag inte tillmäter den samvaron så stor betydelse bottnar i att jag aldrig kände mig sedd som liten. Skillnaden i situationen för mig och mina barn är egentligen STOR, men KÄNSLAN finns kvar för mig så detta med att SE och BEKRÄFTA barnen är viktigt för mig. Och jag misstänker att jag överdriver, faktiskt...Men så tänker jag att de går ju länge på dagis med dagens mått mätt (8.30-16.30) och när jag är hemma så vill jag umgås med BARNEN och inte med sopkvasten och diskmaskinen och tvätthögen och spisen...Dessutom tycker jag de sistnämnda sakerna är sååå tråkiga....Usch, vad jag låter bortskämd, men jag GÖR dem, men inte alltid med gott humör...

Men, som sagt, jag misstänker att jag har för stora krav på samvaro...? Vad är "normalt" seende och bekräftande? Vad är att se för lite? Som sagt jättekonstiga frågeställningar jag har men jag känner inte till normaliteten därför får sådana här mer struntsaker större proportioner hos mig...Minns inte att min farmor la ner så mycket möda på hushållsarbete heller...gjorde det snabbt för att sedan softa....

Jag tänker så jag knakar...

Är fortfarande in i norden trött förresten. Läste i tidningen att en undersökning kom fram till att kvinnor med barn inte är tröttare än kvinnor utan barn, men är kvinnor så HÄR trötta utan barn? Jag är in i norden trött. Kan inte beskriva det. Så trött att jag (skäms) började gråta då jag städade i helgen för att S-twinset (2 år) hällde ut målarfärg på bordet så jag fick torka extra...Dumt, va´? Skäms....Men alltså allvarligt, jag är trött...Har ett synfel och fuskar, vägrar glasögon, men nu är jag så trött att det är svårt att behålla skärpan med ögonen nu så jag funderar på att äntligen våga skaffa linser.

//manon

Mycket på jobbet just nu och jag har tom fått jobba för två eftersom en av oss har varit på kurs. Pust!

Trött har jag varit och däckat vid 21 redan om kvällarna.

Men - det har varit bra dagar att kämpa på och lära mig att inte vara så sur och tvär trots trötthet! Och LYCKATS! I stort i alla fall...i morse var jag gnällig...usch...

Det är lustigt, jag gillar att kämpa egentligen, jag gillar att känna att jag lever i varje por av min kropp. Det jag önskar är att det fanns tid bara för MIG. Tid att göra saker bara JAG gillar! Som att skriva min bok...det kan jag bara fetglömma nu!

Känner mig ganska tom själsligen men adrenalinet är på topp och jag är fokuserad på att överleva vardagen. Har inget roligt att skriva...A (snart 4 år) kräktes i natt och jag sitter nu på jobbet och väntar besked hur dagen ska utveckla sig. Ska jag hem nu? Om några timmar? För i morgon MÅSTE jag vara på jobbet...Hur ska vi dela?

Läste i tidningen att vi är ännu närmare släkt med chimpanserna är vad vi tidigare trott. Att vi är avkomlingar till en chimpans och en toumai, en liten halvapeflicka som inte blev steril till följd av blandningen. Att vi i princip skulle kunna fortplanta oss med en chimpans än i dag, så lika är vi genetiskt - men avkomman skulle troligtvis bli steril.

Läste också i dag att unga i dag har en annan syn på sex och kärlek - att de skiljer på det! Sex en sak och kärlek en annan. Är det inte så det är? Har inte män kunnat skilja på det sedan länge? Det nya är väl att nu kan tydligen även kvinnor göra det. Åtminstone unga. Jag är övertygad om att sex är en sak och kärlek en annan. Men kulturellt sett har inte kvinnor fått tycka det utan att stämplas negativt. Kvinnor har fått syssla med sex bara de är förälskade - så nog blev de förälskade på Kretaresor på en vecka! För att göra det legitimt för sig själva och andra, när det egentligen bara handlade om lust. Inte fel det heller, bara lusta alltså...Och tydligen bryr sig unga i dag inte lika mycket om partnern är av samma kön eller inte som förr, bara personen är intressant är kriteriet i dag - eller varför inte en intressant chimpans:)? Med tanke på ovan...Fast så långt har vi inte kommit än...men tänk, vad skulle man få fram för art om man verkligen korsade chimpans och människa i dag? Undrar vilka familjepolitiska problem vi skulle få då... Hur skulle arbetslivet och jämställdheten utvecklas? Övertidsersättningen, pengar, ledighet eller en pall med bananer...Nu ska jag inte vara fördomsfull. Är övertygad om att även dessa hybrider skulle bli samhällsdugliga individer. Kanske tom vidga våra vyer. Fast ordet "hybrid" kanske skulle komma att ses som ett fördomsfullt skällsord. Får akta oss så vi inte blir osams med dem. Undrar vilken beteckning de skulle ha på sig själva...Nej, nu ska jag sluta tramsa. Är trött, då tramsar jag...

Nej, just nu är det bra dagar att kämpa på och lära sig att hantera dåliga sidor av mig själv. Får se det så. Och jag har mycket att se fram emot, som resan om knappt 2 veckor! Hotellfrukostar och bara slappa och fika och äta ute gott med äldsta dottern i 4 dagar! Och så farmor förstås...Men jag har så mycket omkring mig just nu att jag känner mig TOM!

Ps - det är svårt med fyra barn i bland - det är så många att älska! Så många att hinna med, så många man vill ta i famnen och pussa och gulla med - men ack så lite tid! Det är svindlande ibland att tänka på dem, en och en...fram och tillbaka...Ds

//manon

Har ni sett "Jackass - the movie" på tex MTV nån gång? Här är lite axplock om hur det kan vara hemma hos oss, och då talar jag inte om lama saker som att stå upp på sin tripptrapp och hoppa jämfota:

Här kommer vår version:

- I veckan så släpade våra tre små upp sina bobbycars i våra soffor och satte sig på dem och körde vilt skrattande nerför soffan på golvet.

- Medan jag lagade mat vid ett tillfälle i veckan hörde jag ynkliga pip och jag upptäcker att S-twinset (2 år) hade satt sig i en röd skurhink och fastnat i den. Han behövde assistans.

- Vi köpte ett sk "pippitält". Tänkte att barnen skulle leka i den ute i trädgården. Springa ut och in och leka hus liksom - jodå, de leker med pippihuset - de kryper in i den och rullar runt runt runt hela huset inifrån huset runt hela trädgården! Så, ser ni ett rullande hus i en trädgård, det är troligen vi!

- Rutchkanor är kul, en kan klättra upp nerifrån medan den andra åker ner uppifrån och så möts de i mitten...

- Hoppa från soffryggen - ner på varandra i en hög....och skratta....

Tvillingarna på 2 år får sova i spjälsäng så länge det går, speciellt med tanke på S-twinsets intresse för kök, han sätter på spisen och stoppar allt möjligt i ugn, vi kämpar med att få vårt nya barnsäkra kök färdigt.

Vi har aldrig fönster öppna (mer än ytterst få kontrollerade stunder). Kan bli rätt varmt och kvavt men det är det värt...

//manon

Vilket j-a liv vi lever! Jag är så ledsen så jag nästan gråter...

Vi har ju inte tid att vara på dagis, oftast ringer jag och ber personalen klä på skruttarna så jag kan bara ta dem och springa till bussen och matcha så att jag hamnar på samma buss som storasyster etc etc...så jag har inte så mycket tid att leta ev infopapper på...I dag höll vi på att missa bussen för precis när vi skulle gå slog en flicka S-twinset på huvudet så han blev ledsen. Är inte arg över det, barn gör så ibland, men vi höll på att missa bussen för jag skulle ju trösta!! Sprang med tre barn på tvillingvagn 700 m på 3 minuter för att hinna med bussen...ny sport!

I alla fall, i dag hade dagispesronalen samlat lapparna och lagt det i A-s väska. Jag ser och upptäcker en inbjudan till kalas och blir glad och säger det glatt till A - nu såg jag att kalaset var 23 april...åh, nej...Har nu ringt den familjen och sagt hur det var och förklarat. Tyckte det var trevligast så, jag skulle ha uppskattat det!

Vad ska jag säga till A!?!?! Mitt hjärta brister...

Nåja, nu funderar jag på att ha kalas för honom mitten av juni så han får firande. Vi är ju dessutom bortresta på hans riktiga dag i sommar....Då borde inte alla vara på semester...usch...tänk om ingen kommer...Han har inte det lätt med flytten...

//manon

Måste pysa ut...var på handlingfärd för att köpa sommarkläder till pojkarna. Som vamligt ser jag en massa fint till flickor, spec 2-åriga...för pojkar - PIKÈTRÖJOR I TUSENGALT! Kan inte fatta att detta töntiga 80-talsyuppie - eller - nåt - plagg är på mode igen. Sladderpladder ochj, ja, INGEN kille, ung eller gammal är snygg i det! Det blev 2 kortärmade skjortor till A (4 år, han gillar skjortor) men jag är lite skeptisk till kortärmade skjortor, men det är bättre än pikétröjor...

Sedan - min N på 8,5 år som alltid velat ha mörkt - PLÖTSLIGT SKA HON HON HA FLICKIGA KLÄDER OCH LJUST! Jag ser på henne och jag känner inte igen min flicka...ovant...Hon säger nu att hon vill ha ljusare och flickigare kläder på sommaren och på vintern mörkt...Livet är förändring...Så, nu är dte liksom svårt att köpa till henen trots att det finns en hel del pga det handlar ju om en ny "garderob"...om det ska matchas hyfsat.

//manon

Min själ är fortfarande på semester. Ringde själen i går då jagäntligen fick tag i numret via eniro.psycho (vet faktiskt inte om själen är en pojke eller flicka) men h*n bara slängde på luren. Sedan var det bara ”detta nummer existerar inte” jag fick i luren…Däremot fick jag faktiskt ett vykort i dag med ett självporträtt med stora solglasögon och en drink höjd precis framför ansiktet. Jag kunde se lite rödflammiga kinder dock…och missunnsam som jag är hoppas jag att själen bränt sig riktigt ordentligt!!

Jag vet inte hur länge detta ska pågå. Det är varmt och soligt och jag njuter men, allt känns så….prosaiskt. Vart tog fantasin vägen? Längtan? Drömmarna? Dränkt sig i pastakastrullen allihop?

Jag vill inte bara vara en kropp som äter och skiter och går och mumlar. Jag vill känna mig LEVANDE! Utforska andra dimensioner. Resa…följa med min själ…Gå på vägar jag inte gått på förr…

Läste att folk förr var mindre deprimerade men mer melankoliska. Att det är Freuds fel att melankoli ska botas. Förr skiljde man på själ och kropp, man matade även själen med allsköns religion och filosofi och annat humbug, man hade tomtar på loftet och i ladan och älvor dansande i skogsbrynet och näcken i ån. I dag matar vi bara kroppen, och glömt själen, vilket gör att många i dag känner sig just – deprimerade. Förr såg man på melankolin som ett kreativt tillstånd, alltså när man var ledsen utan anledning, utan någon förlust eller att man fått ett piano på tån. Idag vill man med piller bota sorg över förluster som egentligen är fullt normala tillstånd tillika ”melankoli” eller nedstämdhet utan synbar anledning. Det är när man inte matar själen som man utvecklar en känsla av tomhet…

Ligger det inte nåt i det? Själen är avskaffad i dag….Allt kan botas via kroppen med prylar, likt reklamen som en välkänd luxuös klockfabrikant kör om morgnarna – varför köpa en billig klocka som ser likadan ut som det dyra originalet – svar, känslan…av att vara en vinnare. Jag kräks varje gång jag hör den reklamen! Måste vara ett skämt?

Min själ behöver ingen dyr klocka! Min själ behöver – ja, vad? Hur håller man fast den? Jag försöker hitta och hålla fast min själ och ibland hittar jag den men så…Ja..försvinner den…Jag har sett den på själaparty en gång. Jag gömde mig i buskarna och tittade längtansfullt in genom det stora fönstret på balsalen. Där hade alla själarna samlats för att festa efter sin årliga konferens. De susade omkring där fnissande och skrålande och skålande. Skålar med snittar och chips och godis låg här och var…En del var överförfriskade och dinglade i kristallkronorna och föll vilt skrattande ner, det gjorde inte ont varken på dem eller dem de ramlade på ty själar är lätta och eteriska…De skrattade bara ännu mera….Har aldrig sagt till själen att jag vet var de håller konferens för då kan jag åtminstone se honom/henne på håll en gång om året…

//manon, melankolis, tyvärr ej kreativ

Vid den här sjön i Budapest ska jag bo snart. Det finns ett stort hotell där som inte syns på bilden och sjön med hotellet och min från barndomen älskade nalle i parken vid sjön, är mittemellan min farmor och city.

Min farmor är mellerst av två bröder. Hennes äldre bror dog för ett par år sedan och i förrgår dog hennes yngre bror som hann bli 82 år. Nu är hon ensam kvar...Hon blev glad över att vi kommer speciellt under omständigheterna. Jag känner vemod för jag vet att dagen då även hon rycks bort kommer allt närmare. Min farmor som är min mor, min emotionella mor som alltid funnits till för mig. Jag bodde hos henne mellan 3 - 7,5 års ålder. Bandet är starkt. Jag kan irritera mig över henne, hon har sidor jag inte gillar, men jag älskar henne. Det är sorgligt att se denna förr så starka kvinna, en rebell, ofta före sin tid vad gäller kvinnosaken bli allt mer märkt av ålderdomen. Hon går med käpp i dag. Jag har ännu inte sett det. Ballerinan med käpp. En feminist före sin tid som bara ville dansa. Hon blev ballerina och balettpedagog mot sina föräldrars vilja. Hon låtsades inför dem att hon läste till apotekare i Budapest fastän hon gick på Balettakademin. Viljestark! När folk talar om henne är hon "kvinnan som inte gillar laga mat och är dålig kock". Konstigt. Ingen såg att hon älskade att dansa och att det var DET hon var bra på medan hon orkade! Att hon alltid vill/ville vara självständig och tjäna sina egna pengar oberoende av en man. Nej, hon är en dålig kock...men så mycket mer än just det...En kvinna med eget liv.

Jag är glad att jag bokat resan och hon blev glad över att jag och N kommer. Nu har hon bara mig. Min far kan tyvärr inte räknas.

Budapest, min födelsestad, kommer alltid att finnas i mitt hjärta oavsett. Det är mina rötter.

Det är märkligt det där...att flytta...minnen...hur livet går vidare med eller utan en. Detta är mitt ursprung, mina barn kommer aldrig att känna för Budapest som jag men jag vill ta dem dit för det är ändå en del av dem via mig. Sakta men säkert kommer minnena att suddas bort och jag kommer vara lika blank för framtida generationer som min farfars tyska och franska föräldrar. Budapest kommer att vara en stad bland andra som Wien och Paris är för mig trots mitt franska och tyska ursprung så nära i tiden...min farfar född i Wien - var lekte han? Jag vill i alla fall förmedla kärleken till denna stad! För kärleken till denna stad är en del av mig.





//manon

Puh, hektisk lunch....

Har inhandlat barnkläder! Äldsta dottern vill ha klänningar, med tanke på att hon gör hål i jeans och allt, så vill jag inte investera i klänningar men men...hon är så varm så hon lider vid 18 grader...Och så shorts till killarna, med tanke på hur KALLT det varit så är det NU jag kom på att de behöver annat än byxor...Varje år betvivlar jag att det någonsin kommer att bli varmt!

M-twinset på 2 år - flickan....tja, jag satte på henne en klänning i helgen men hon blev störtförbannad och drog av sig den vilt skrikande. Testade en gång till, tänkte att det kanske var nåt annat (hur dum får man vara), men proceduren upprepades. Hon blev glad då hon fick shorts...tja, inga tyllflickor här inte!

Också - det jag verkligen måste berätta - jag har bokat (+ betalat bläää) flyg + hotell till Budapest! Åh, vad kul!!! Åker några dagar med äldsta dottern snart...hjälp - var är hennes pass!?!?!?!?

Så nykter och prosaisk jag har varit sista tiden...måste råda bot på det men - men min SJÄL ÄLSKAR VÄRMEN SÅ DEN ORKAR VARA NÄRVARANDE!!!!!!!!!!!!!! Måste dock ta ett bad i mindre praktiska saker snart så jag inte blir tokig...Men just nu äter min själ mjukglass och sitter vid en skön sandstrand i bikini, med solglasögon och solhatt, i skuggan. Tar ett dopp då och då, och ropar jag på min själ så räcker den bara ut tungan åt mig. Antar att även själar behöver semester!


//manon

Nu är det 9 månader sedan vi flyttade. 8 månader sedan A (snart 4) började på nytt dagis och N (8) på ny skola. Tyvärr är det jobbigt för dem fortfarande stundtals! Inte för twinsen på 2 år, de var/år så små, men för de två äldsta.

För N, är det väl rätt OK men minnena finns och hon säger att hon ska flytta tillbaka ibland. A börjar nu precis vänja sig vid sitt nya dagis, har en liten flicka som en speciell vän (enligt dagis är de som förälskade) och åtminstone en killkompis. Han verkar gladare på dagis nu. Och - vad ska hända - han ska börja på ett nytt dagis i augusti som är närmare! Det måste bli så för att hela familjen ska få det luganre men jag känner mig urtaskig! PRECIS när han börjar landa i det nya dagiset ska han ryckas upp igen...

I helgen körde vi förbi vårt gamla ställe och N och A ville se sin gamla skola, dagis och sitt gamla hus. Döm om min förvåning - då A kände igen sitt dagis på stört, från bilfönstret och han säger med längtan i rösten att han vill gå där! Och minns barnen, speciellt M som även var vår granne och OJ vad de LEKTE! De lekte och skrattade och busade! Ett långt tag efter att vi flyttat så sprang M till vårt hus och ropade efter A, har jag hört...

En annan familj som flyttat säger att de ska besöka det gamla dagiset med sina 3 barn för att de vill det. Jag vågar inte göra det med A med tanke på hans personlighet. Han kommer skrika om att gå där igen...länge..Jag har, taskigt nog, nte ens vågat nämna M så ofta...

Jag vet inte hur jag ska hantera A och hans längtan tillbaka. Det går inte riktigt att resonera med honom än även om han är förnuftig i mycket -han skriker! Ett annat hinder i vägen är att jag själv har flyttat så ofta i barndomen att jag känner igen hans smärta, eller snarare jag blandar ihop den med min egen som jag minns! Trots att jag vet att det alltid gick bra till slut, men det är INTE roligt att flytta! Inte ofta i alla fall...

Hur gör man? Fegar ur och inte nämner det gamla? Men det är ju taskigt på nåt sätt...Pratar och tar de timslånga tjaten och skriken som kommer av det? När han nämner det så svarar jag men jag gör inga långa utläggningar kring det. Det kanske räcker? Har jag tystat honom?

Det kanske blir bättre då han börjar på dagiset nära oss, då kan han få dagiskompisar som är grannar...och dessa kommer han förmodligen gå i skolan med också...

Känner mig urtaskig...vi växte ur huset...Jag kunde själv känna ett stygn då jag såg huset och såg samma gamla dörrar vidöppna och samma gamla barn på gården...Vilken gemenskap det var! Det var bara att springa ut från det man var 2 år och - pang! KOMPISAR!

//manon

...att laga mat.:)))...

Vill mycket hellre bada i en fontän! Ljuvligt....Det finns en nära mitt jobb - SÅ LOCKANDE!!!

Plikter - blä....DET ÄR SOL OCH JAG SPRITTER!!

//manon

Såg en dokumentär i går med intresse som handlade om klasskillnader i Göteborg. De jämförde barn som bodde i Örgryte (välbärgat) och Biskopssgården (icke-välbärgat). Ekonomiskt och socialt var dessa två områden som natt och dag – geografiskt, 40 min med spårvagn.

Det var skrämmande att se och oerhört intressant eftersom det handlade om barn i min ålder, 80-tal då även jag gick på högstadiet/gymnasiet. Min generation.

I dokumentären intervjuades barnen om vad de trodde de skulle bli som vuxna, sina drömmar och vad de var stolta över. Skillanden mellan Örgryte och Biskopssgården var stor. Det allra största var skillnaden i självförtroende. Barnen i Biskopssgården hade liksom redan tappat tron på sig själva och sin förmåga medan barnen i Örgryte formligen exploderade i självförtroende och framtidstro.

Finns det ett klassamhälle i dag? Enligt dokumentären finns det och är värre i dag än för 20 år sedan.

Jag har många frågor och få svar men jag tänker och tar till mig….

Jag minns då jag gick i skolan. Då jag gick på gymnasiet i staden X på ”det fina gymnasiet som ansåg sig vara bäst”. Minns att vi hade en tro på att ALLA VAR LIKA OCH HADE SAMMA FÖRUTSÄTTNINGAR men var ännu för omogna att riktigt se och förstå. Underförstått var det bäst att gå 3-åriga linjer – de som gick på de få 2-åriga som fanns på mitt gymnasium – milsvid skillnad. Jag kan inte säga att den allmänna uppfattningen var att de treåriga var förmer – men en uppfattning om att de som gick på 2-åriga linjer helt enkelt hade sämre betyg och därmed…? Samma skola och det var som en osynlig mur…

När jag tänker efter hur vi ändå resonerade så skäms jag men inser att vi då inte visste bättre. Vi var 15-19 år….Vi hade växt upp med tanken om allas lika förutsättningar. Vi visste inte att alla hade faktiskt inte lika förutsättningar och att det sätter käppar i hjulet.

Klasser – finns de? Ja, jag tror att de finns i det självförtroendet man kan ge sina barn. Att visa att de är värda något och KAN.

Hopplöshet? Om ens föräldrar inte har arbete, kämpar och strävar på så kanske man lätt själv ger upp i förväg? Eller det är svårt att ge självförtroende åt sina barn när man själv känner att allt är hopplöst…

Många frågor och tankar rusar runt….livet är inte så som vi fick lära oss, vi 70-talister, inte så jämlikt mellan människor, kvinnor och män och allt det vi fick höra att ”bara du vill så kan du” stämmer inte heller…det vi fick lära oss det var oftast fel, det var en illusion och en vision, inte verkligheten….

//manon

Har ni någonsin funderat på varför det blev en syndaflod? Varför Noa fick bygga sin båt?

Efter att Gud hade utvisat Adam och Eva ur Eden (se tidigare skrifter Eden och Genesis under "Manon tänker") så hade han ju ställt keruber (puttisar) för att vakta ingången till Eden och den åtråvärda gungställningen som var orsaken till att Adam och Eva inte längre fick vara kvar.

Sedan har det varit tyst i Bibeln om Eden och vad som försigick på "andra sidan". Inget har hörts om det mer än att det blev ett riktigt syndanäste fullt av oregerliga puttisar. En dag hade puttisarna en synnerligen våt fest med nympher (snygga tjejer) de bjudit in, och resultatet, tja...se paparazzibilden nedan och ni har hört vad som hände på jorden...Gud fick naturligtvis hålla masken och skyllde allt på människorna. Så här sa han i första mosebok vers 6:13 - "Han sade till Noa: ”Jag har bestämt att jag skall göra slut på alla människor, ty de har fyllt jorden med våld. Jag skall förgöra både dem och jorden. " Han var som sagt tvungen att hålla masken...Han ville ju inte bli av med sin älskade gungställning och var beroende av att puttisarna skyddade vägen dit. I gamla testamentet framträder Gud över huvud taget som väldigt lättretlig och vresig, vilket man under omständigheterna kan förstå att han var! Utarbetad och utan den stillsamma "egentiden" (speciellt på gungan, han kunde gunga men under allt skrålande) han fick inte den tystnaden han behövde mellan varven att hålla en hel värld flytande.

Han slöt slutligen förbund med puttisarna - utom Lucifer som drog nedåt underjorden, med ett mindre följe, där de vilda partyna fortsatte (jordbävningar!). Alltså, det vi i dag kallar för "helvetet".



Detta är det ytterst lilla som trots allt har sipprat ut om händelserna i Eden efter utdrivningen av människorna.

//manon

Vi har en regel hemma att alla ska städa (plocka undan leksaker etc) på lördagar. Om barnen inte gör det - inget godis. När de har plockat bort leksakerna od de ställt till med, så tar vi fram dammsugaren och skurborsten och städar medan kidsen snaskar på för fullt.

Vi har dessvärre ett "problem" - vår äldsta är morgonpigg och vaknar 06/06.30 som småbarnen - OCH BÖRJAR STÄDA PÅ EN GÅNG! OCH vill att alla andra ska göra det också! Så resten av kidsen sitter och äter frukost och är lika morgontrötta som jag medan äldsta dottern - STÄDAR och TJATAR! Tjatar på alla andra, ber om hjälp med vissa saker (som hon behöver hjälp med tex en extra hand då hon ställer tillbaka böcker) men jag vägrar - för en gång i veckan vill jag ta det lugnt och läsa tidningen och allt och SOFTA på morgonen. Är INGEN morgonmänniska alls.

Ok, jättebra, Hon säger att hon vill städa tidigt för att kunna leka med kompisar senare. Att det förstör om hon börjar senare.

Varje lördag under en lång tid så har vi vädjat till henne att vänta. Att hon INTE behöver städa direkt på morgonen men som sagt - hon vill få det undangjort. Då har vi sagt att det är helt OK att hon är morgonpigg och vill städa men hon kan inte tvinga alla andra att städa så fort de slår upp ögonen.

Ja, suck. Vilket bakvänt problem:)! Dotra är mer ordentlig än mamma...

Nu har vi infört städförbud. Vi vill kunna äta frukost och läsa tidningen om helgmorgnarna. Att städa lite senare innebär liksom 9 på morgonen ungefär...Det stör ju inte hennes sällskapsliv (tycker vi) med tanke på att många av hennes kompisar sover så länge...Så det är städförbud för samtliga tills mamma/pappa ätit färdigt frukosten och läst tidningen...fel!? Men jag orkar inte tjata på resten av kidsen att städa direkt på morgonen (hon tycker det är orättvisst nämligen att bara hon städar, naturligtvis, men vem vill städa så fort man kommit upp ur sängvärmen?)- behöver min startsträcka!!!

Städförbud - det trodde man inte!

Nåja, vi får "trösta" oss med att mellansonen på snart 4 är helt tvärtom. Ska han städa får man detaljstyra honom "ta leksaken x och lägg den vid y" för varje sak...och han är alltid för trött och orkar inte städa..ja, så olika kan det vara! Han uppskattar lugna morgnar i alla fall:)!

//manon

En gång satt jag uppe på berget. Jag hade förskansat mig högt högt uppe. Jag hade byggt murar med pyttesmå gluggar i varifrån jag kunde kika ut och ner på det mänskliga livet som pågick under mig. Jag kände mig trygg. Ingen kunde utmana mig. Jag var ensam med min smärta, mina upplevelser, min ilska och min styrka. Jag kunde ibland rasa ner som en furie av ilska! Ibland utmana själv. Jag stötte bort. Missförstod. Jag var ensam.

Men – hur jag än förskansade mig och skyddade mig så kom livet in till mig ändå. Fågelkvittret, skrattet...ibland hade någon klättrat upp och kikade in till mig genom gluggen. SÅ SKULLE DET INTE VARA! Det var ju JAG som skulle kika ner på dem!!! Jag sträckte ut tungan då - BU! Ibland var jag arg, ibland nyfiken, ibland rädd, ibland trött….

Jag trodde jag var ensam och jag trodde att jag var det för jag måste vara det. Men folk var envisa. En och en klättrade de upp och en gång såg jag ett hål i min mur. Stor nog för att krypa igenom. I början kröp jag ur min förskansning i smyg, i skydd av mörkret, i förklädnad. Jag smög runt bland människorna och betraktade dem. Lärde mig. Såg. Smög tillbaka då jag såg att solen gäspade till och började sträcka på sig, och i skydd av de första strålarnas skuggor hastade jag tillbaka till mitt berg.

Så, en dag, klättrade någon upp och stannade. Stannade och pratade med mig, Länge. Jag tänkte att snart kommer han att försvinna. Jag gjorde allt för att skrämma bort. Jag tog av min svarta halsduk och blottade mina horn – men han kysste dem. Jag avvisade honom, hindrade honom från att komma in och bjöd in andra att prata med, men han fortsatte att komma. Han lyssnade och jag lyssnade. En dag, helt oförklarligt, tog jag hans hand och gick nerför berget. Tänkte inte ens på att jag gjorde det. När jag kom till botten och en bit in i dalen så vände jag mig om för att se min trygga borg och vad såg jag – en ruin! Jag såg runtomkring mig och upptäckte människor som tog det för givet att jag var där och ville ha mig där.

I dag vill jag besjunga livet. Jag vill älska, jag vill vara mjuk, jag vill dansa och sjunga och skriva! Där jag förr såg troll ser jag nu älvor. Jag vill existera här och nu och inte i minnen. De kan vara en intressant passus i mitt liv – men jag finns – HÄR OCH NU! Och jag upptäcker att om jag sträcker ut handen – DÅ TAR NÅGON MIN HAND! Det känns helt fantastiskt! Jag behöver inte sitta uppe på berget. Livet vill ha mig och jag vill ha livet. Jag vet att jag kommer att bli sviken och besviken. Jag vet att alla har besvikelser och sår i varierande grad inom sig. Jag är inte excpetionell – jag är en del av livet som pågår och i livet måste man lyssna och lita på folk. Visst, jag kommer inte alltid fixa det – vem gör det?? Jag kommer att bli sviken men för att bli sviken måste man ha tillit! Och det, minnet av tilliten, vill jag bevara och söka om och om igen.

Ibland besöker jag mitt berg och min ruin. Jag känner en ömhet för detta som var min trygghet en gång. Jag tar med mig blommor och planterar varje gång. I dag växer det tussilagon och blåklintar där i tusental. Det smyger omkring sniglar, bin surrar, och enstaka getter hoppar omkring bland de omkullfallna stenarna. Ju längre tiden går, desto grönare blir berget. Jag står där, rakt upp och ner, lyfter armarna upp mot solen och....existerar i solstrålarnas värme, binas surrande och getternas bräkande...Jag känner den varma jorden under mina bara fötter och känner mig som ett med det vidunderliga, oförklarliga och magiska som kallas - liv.

//manon

Jag jobbar på ett litet ställe där de inte är vana vid personalansvar. Ett exempel är att en av de (två) anställda vi är har nu sommartid och slutar 15.30 - vilket innebär att jag måste stanna kvar vilket i sin tur innebär att jag hämtar ännu senare...Olika avtal för olika personer..Tidigare satt de med andra ur paraplyorganisationen, men inte nu längre vilket gör att olika avtal blir ett problem. Alla har försökt få godbitar....

De ÄR snälla, ledarna, MEN inte vana vid personalansvar. Personen som nu går på sommartid är också ledsen pga det går ut över mig och jag (snäll som jag är) försöker vara tapper...Just nu löser jag det genom att fråga innan jag går om det är OK. För det är ju OK att jag går så länge det inte är tomt på kontoret...

Men LEDSEN är jag! "Alla andra" verkar kunna göra det bästa för sina barn, inte hämta senare än 16 och allt -och jag - jag bara VILL vara med barnen men så GÅR det inte! Känns inte bra...Jag vill ju inte ha det så här...

Annars trivs jag med jobbet, de är snälla och jag tror väl inte att det kanske blir så ofta jag måste stanna (hoppas) men ändå....Är tacksam över att jag har ett jobb jag trivs med och hyfsad lön, men just det där yrkesliv/familjeliv är inte som jag vill ha det...Känner mig låst....

Jag vill bara vara MER med mina barn innan de blir stora!!! Jätteledsen är jag...

Undrar - har man laglig rätt att gå ner i tid oavsett? För i så fall skulle jag gärna tex ta en föräldradag ledigt i veckan från efter sommaren. Nu törs jag inte fråga:). De är snälla, men...äsch..jag har en överlevare i mig som inte sätter nåt på spel...de ÄR snälla! Men ovana vid personalansvar.

//manon

Detta är fort skrivet, tänk på det!

Jag läste om normalitet i tidningen i dag och det satte i gång tankar hos mig om både mig och samhället.

Människor vill vara "normala". Man vill höra till en grupp för att överleva, för att få skydd. Det är både positivt och negativt. Att tillhöra en grupp innebär nämligen även uteslutande av andra - en "vi och dem"-känsla. Man projicerar dessutom tyvärr hellre negativa än positiva egenskaper på "dem", vilket i förlängningen kan bli farligt, för till slut "avmänsklifierar" man "motståndaren" och det är då man kan begå de värsta missdåden - för man ser inte längre på motståndaren som en människa.

Jag tycker att det är oerhört viktigt att tänka på i dag då man talar om tex "muslimer" och vad de tycker, gör, känner, tänker. Att behandla dem som en enda homogen massa är helt fel. Vilka "muslimer" tänker så, gör, känner, tycker så? Alla? Verkligen?
"Muslimer" består av både troende, ateister, agnostiker, det finns kulturella skillnader, minoriteter, länder, olika trosinriktningar, intressesgrupper etc etc. "De" är lika komplexa i sin uppbyggnad som "vi kristna". Bland "dem" finns det penningstarka som kan göra sig till talesmän för olika grupper lika mycket som det finns bland "oss" kristna. Det finns extremister bland "dem" likaväl som hos "oss".

Jag förnekar inte att det finns extremister, penningstarka människor och maktsugna som utnyttjar den utsatthet och marginalisering som en del känner - men från det till att säga att "muslimer" gör/tänker/tycker si och så är steget långt och farligt. Jag är lika rädd för extremister som för rädslan som pga extremister exkluderar och avpersonifierar en stor del av mänskligheten.

Jag förnekar inte att det finns problem som behöver lösas men jag manar till försiktighet för att inte göra det värre. Jag protesterar mot att man i en allmän debatt så ofta handlar med ryggmärgen och säger "de (tex muslimer/invandrare) kräver detta och detta och gör si och så". Att exkludera en grupp och definiera en grupp som är allt annat än homogen. Det är farligt av ovan nämnda anledningar. Vi definierar oss som "normala" med våra värderingar - vad är då "de"?

Jag anser att man i ett land ska ha gemensamma lagar och förordningar samtidigt som jag anser att samhällen förändras med de människor som bor i dem. Man måste då ställa sig frågan vad som är viktigt att ha kvar och vad är egentligen en kulturell/religiös barlast i vårt samhälle? Som egentligen inte spelar någon roll längre? Och vad är så viktigt att det inte går att kompromissa en millimeter om? Välja sina strider - som i allt annat, i förhållanden, barn etc etc.

Språket är både kulturellt bärande och makt och diskussionerna går heta i dag om "miljonsvenskan" och att det ska accepteras som en dialekt. Guss (ordet för tjej) har kommit in i SAOL och det är tydligen lite bråk kring det. Har man glömt att ordet "tjej" också har utländsk bakgrund, upptaget från romerna, som slang? Lika "fult" var det en gång som guss! Och härstammar från en minoritet som inte sågs/ses väl på. Ordet kyrka är grekiskt, trottoar franskt, impotens är ren latin.

Därmed inte sagt att det inte är viktigt att kunna ett språk bra, att kunna göra sig förstådd, och mer än förstådd, att kunna TALA FÖR SIG SJÄLV! Och här återkommer jag till det jag skrev om ovan - de som har språket och resurserna, de kapar åt sig tolkningen och kraven åt en hel "grupp" när de ser hur marginaliserade och utsatta de kan vara. Och dessa som har ordet och makten kan var extremister eller demokrater, humanister...Men de är inte homogena! Hänfaller även "vi" automatiskt åt "vi versus dem"-tänkande så spelar vi extremister i händerna och är inte bättre än dem - och det är PRECIS det de vill! Gör inte det! Diskutera vad diverse grupperingar och personer vill/tänker. Diskutera problemen, lös dem, men fall inte för "vi och dem"-tänkande. Säg inte slentrianmässigt "muslimerna vill...". Som sagt - vilka? Vem? Vad? Varför?

Diskutera gärna -ämnet- respektfullt och utan påhopp! Jag kommer inte hinna själv att svara så ofta/diskutera med er men är intresserade av era tankar, jag tar in allt (som inte är påhopp)

//manon