Säga nej

Jag skrev ett inlägg här förut i affekt men tog bort det. Nu ska jag skriva mer sansat. Jag har svårt att säga nej. Jag börjar inse att jag nog är en av de "duktiga tjejerna" som kämpar på tills de stupar. Hur feministisk oh allt jag kan låta - har jag nog väldigt kvinnliga drag. Att vända frustration och jobbigheter inåt tex.

Jag grät på verifikationerna i dag och gick hem sen. Vi har ett avtal med ett annat företag om att jag ska sköta deras redovisning. Men jag tycker inte samarbetet fungerar. När jag har påpekat saker säger VD-n att "andra har inte klagat förut" samtidigt som det krupit fram att han haft tre olika redovisningskonsulter de sista 5 åren inkl mig. Rätt mycket för så jobbigt är det inte att man måste byta så ofta. Jag ser inte rimligheten i det.

Jag har försökt att få in honom på andra rutiner som förenklar för mig, men han är ovillig. Jag försöker stämma av bankkontot nu och det känns hopplöst. Jag saknar tex taxikvitton och vissa fakturor etc etc för rätt långt back. Han lämnar inte kvitton på utlägg förrän två månader efter utläggen i fråga. Kan dröja 6 månader med att det ligger hos honom. Att stämma av blir därför tidskrävande och besvärligt. Detektivarbete.

Jag trodde att jag måste klara det för jag har givit mitt godkännande till att åta mig det.. Sanningen är att detta tar oproportionerligt mycket tid från det andra jag ska göra. Kände mig helt förlamad i dag på tanken att även hans om hans bokföring ska hinnas med nu. Han vill inte ändra sina rutiner för att det ska bli enklare för mig. Han vill ha det som är enklast för honom och säger att det är därför han betalar för det.

Jag ska tala om för mina chefer nu att jag inte vill ta hand om hans bokföring. Det funkar inte. Jag har inte tiden för det.

Känner mig lättad och rädd för att jag nu sätter en gräns för mig själv yrkesmässigt för hittills har jag velat visa mig kompetent och på hugget- men det är fel väg att tiga och lida. Jag tror absolut innerst inne att jag skulle fixa det - men priset i tid och möda är för högt.

Redan nu har jag ett jobb därjag faktiskt inte kan vara sjuk vissa tider i månaden - för ingen annan än jag kan ge oss lön tex. Då går det bara inte att stanna hemma oavsett om jag är magsjuk eller har 41 graders feber. Nån måtta får det vara.

Jag känner mig nu oerhört lättad i natten för detta har gett upphov till mycket stress och sömnlöshet av oro. Håll tummarna för mig att det funkar för mig i morgon, då jag ska säga till! VD-n för företaget är hal och slipad, jag vet att han kommer skylla på mig om nåt går snett. Jag måste dra mig ur. Jag litar inte på honom och han är inte hjälpsam och ovillig att förändra nåt för att det ska bli enklare för mig.

Trots allt negativt jag skriver sista tiden så måste jag säga att det händer mycket positivt i mitt liv. Ett annat synsätt på mitt eget värde. Jag vågar delta med och tydligen ställa krav och säga nej. Privat möter jag allt fler jag tycker om och nu kommer jag ta de första stegen yrkesmässigt att visa mitt värde. Sluta tiga och lida och kämpa - när det inte behövs. Sluta känna mig som en rookie. Jag har kommit en bit på väg, jag har klarat en massa saker och lärt mig alldeles själv de sista två åren.

Ni anar inte hur jag beundrar de som kan sätta gränser för sig själva! Som kan ställa krav!

//manon

Möten (glöm inte Jane Austen nedan!)

Sitter och gör det jag ska. Hantverket. Tänker på Jane Austen, skrivande och boken jag köpt på lunchen.

Drömmer. Efter att ha varit hos Carulmare (länk på sidan) och läst på om änglar....

Jag gör nåt jag absolut inte har begåvning för. En kamp. Men samtidigt lite kul Som en resa i en främmande värld. Med siffror som lilleputtar som ska ha sin bestämda ordning. Helt mot min röriga obetänksamma natur. Men nyttigt. Tänker på min olycksbroder Kafka med samma yrke som jag. Men  - jag vill inte bli så negativ som han och fantisera om att bli förvandlad till insekter och låsa in mig på rummet och deppa. Nej, skulle Kafka ha förtrollat mig till skalbagge så skulle jag testat skridskoåkning med sex ben och fötter. Och skratta och retas med honom.      

Nä, jag sitter och har musik på högt och drömmer om att sväva i väg...likt en ängel...och flyga över staden. Sätta mig på ett hustak med hörlurar fulla av musik i öronen. Titta på folk. Tänka på änglar och tänka på filmen "Himmel över Berlin". Den var klart deprimerande med. Jag förstod aldrig varför han ville bli människa när det verkade så jobbigt att vara människa. Kanske för att han inte hade vingar? För det hade han väl inte. Och så var han kär förstås. Så han kraschade ner på jorden. Och fick ont i huvudet och bli olyckligt kär som alla andra...och bli smyglyssnad på av andra änglar.                                                                                            

Men jag vill vara en glad ängel. Som svävar över staden, hoppar på molnen. Dansar med Chagalls kor och festar runt med Breughel. 

                                                                                                     
Breaghelwedding


Alltid tyckt att Brueghels tavlor ser så - trevliga ut med sitt folkmyller! För jag skulle vara en busig ängel som skulle kunna väcka ting till liv, tavlor....Jag skulle vilja tala med Damen med slöjan och diskutera med Memling samtidigt som jag åt av Arcimboldos fruktporträtt...men, så kan jag inte göra - jag vill vara en busig, men snäll ängel. Det är inte snällt att äta upp andras porträtt även om de är gjorda av frukt. Brueghel - så - jordnära...jag tycker om det, trots att jag drömmer om att vara en ängel som svävar överallt...Jag är övertygad om att även jag skulle välja jordelivet ändå till slut och sluta vara en ängel...ser inte bröllopsfesten helt underbar ut? Vilken glädje och värme. En bland många, många bland en.

Så, yrket jag har, hantverket, det är ett hantverk. Det är som att spela teater. Ta på sig en roll. Tänker jag så blir det genast mer kreativt. Varit med på ett möte i dag på egentligen hög ledningsnivå om kostnadsfördelningar och nyckeltal och fördelningsnycklar och nycklar och nycklar och åter nycklar mellan systerföretag. Låter hur avancerat som helst egentligen men det är det inte ett dugg. Inte när det är så små företag. Kändes lite - märkligt - som att spela teater. Ägare, och så vi två vapendragare. Folk som bestämmer. Det är så jag får se det - jag får inblick i en värld jag med min begåvning inte skulle fått annars. Spännande.

Tänker alltså på kreativitet, fantasi, Jane Austen, författarskap....Själv är jag en person med uttrycksbehov på vift. Jag tänker på hur blyg, tunghäftad och stel jag kan vara i början med personer, tom de jag tycker om. Men det måste vara bagaget...tänker på, hur kommer ens själ mest till sin rätt? Jag kan skriva och lämna ut mig ord efter ord här...jag skulle kunna göra det i en bok i fiktiv form. Jag vill beröra, få andra att känna, förstå, känna igen sig. Jag tyckte jag kunde det med musiken. Jag hade den förmågan där. Jag vill kunna det i skrift också.

Är detta "jag" på bloggen? Eller "jag" i samspel med andra? Varför har jag ett uttrycksbehov? Här när jag skriver kan jag tänka efter lite innan jag "talar/skriver". Inte mycket, det är spontant, men jag hinner finna orden vilket jag inte alltid gör IRL.....men...vad är jag ute efter - det är en annan plattform, alltså att skriva mot att umgås. Uttrycksbehovet kommer till uttryck i skrift, men jag känner inte behov av att briljera och ta över IRL i samspel med andra. Då vill jag delta. Som i Brueghels tavlor. Vara en del av livet.

Min själ har definitivt vingar. Jag skulle önska att nån sa till mig  - du kommer att skriva och beröra...jag är inte ute efter att få rätt...jag är ute efter, ja vad - varför har man det behovet att vända sig ut och in att tala?


//manon

Viskningar

Bland det som ger mig mest ont i magen av alla beteenden är viskningar. När folk sänker rösterna och man bara förstår att nu är det hemligheter på gång. Jag avskyr viskningar, är allergisk mot dem. Jag mår fysiskt illa av dem och hjärtat hoppar extra slag.

Jag hörde en viskning i dag. Som om folk inte fattar att det märks. Först höga röster och sedan tystnad, eller lågt. Det dallrar i luften, man fattar att de talar om nåt som inte alla ska höra. Jag har själv varit med om det i mitt rum. Någon som viskat för mig. Saker andra inte ska höra om.

Jag kan inte låta bli att undra. Om man viskar, om man "varnar" för andras tillkortakommanden, syftet är i all välmening, så kan inte jag låta bli att undra vad den personen sedan "varnar" andra om mig. Att lita på. Jag vill inte dras med i det men ändå dras jag med, dynamiken är svår att dra sig ur. Det handlar om grupperingar, det handlar om att ingen vill vara utanför. Att ta ställning för att få vara med. Det är jättesvårt.

Min idealbild är att stå över detta. Att inte dras med. Att vara lika trevlig mot alla. Men blir man då samtidigt misstänkliggjord? Jag diskuterar inte hur andra sköter sina jobb, vad de gör och vad de sagt, vad jag irriterar mig på även om jag erkänenr att det kan vara skönt att diskutera chefer ibland. Jag vill inte men självklart dras jag in i det, för det är ett sätt att umgås, att bry sig om, att lyssna på andras tankar för det är svårt att värja och skydda sig och andra då det är sagt i all välmening. Det bryter balansen. Om man lyssnar på andra blir man själv lyssnad på...

Saken är att det är i alla välmening, oskyldigt, men jag undrar hur oskyldigt det är och hur jag ska förhålla mig till det. Det föds myter ur viskningar. Det blir svårt att bilda sig en egen uppfattning. Det är svårt att stå över...

Jag vill nu inte framställa mig som perfekt eller högre moraliskt stående. Jag har gjort mina tabbar. Jag har själv ett ansvar. Men jag tycker det här är fruktansvärt svårt. Det är som en ormgrop.

Jag vill vara rak och tydlig. Genom att kuckla i hop sig ändrar man inget. Det blir bara en nedåtgående spiral. Samtidigt, om nån inte trivs måste den väl få ur sig detta också? Jag vill gå den raka vägen.

//manon


Kråkor och tåg

Pernilla och Cissi - Pernilla, jag har svarat dig om tekakor nedan! Och Cissi, jag tar utmaningen så fort jag hinner!
 
I dag börjar min äldsta tjej på mellanstadiet! Vad tiden går! Hon var eld och lågor i går kväll av förväntan över att träffa alla kompisar vilket gladde mig. Tyder på att hon trivs och har det bra.

Annars - jag skulle börja mitt nya liv i dag och gå upp 6.30. Dessvärre var det en kråka som fick problem kl 5 så jag blev väckt ändå...ska till VC och fixa sömntabletter...Anyways, jag gick inte till jobbet ändå utan försökte somna om. Har grus i ögonen just nu...

MEN - jag ser redan många fördelar med detta ändå!

1) Jag får faktiskt 45-60 min med barnen och maken varje morgon. Istället för på kvällen då jag är snortrött.
2) Jag lär bli piggare om kvällarna så jag kan ta hand om mig själv bättre
3) Med mera sömn lär jag bli mindre sur på allt och alla
4) Kommer kunna göra bättre jobb

Talade med kollegan då jag kom på morgonen och vi sa att jag kan faktiskt sluta en timme tidigare på måndagar för jag kan lätt ta igen 1 timme under veckan. Utan att stressa, jäkta, gå upp varje dag kl 5! Hon sa att detta var ett bra beslut av mig att hon själv tänkt att det är vansinnigt att gå upp så tidigt under omständigheterna (tex att mina lägger sig så sent ändå, kring 21).

Talade med henne även om mail (apropå ständigt avbruten). Detta gjorde jag egentligen redan efter semestern, få henne och andra att använda mail mera. Vara mer tydlig med att jag vill ha info/uppgifter od mer på mail. Hon verkar nu faktiskt uppskatta idén nu efter ett par veckor. Hon känner själv att hon får mer kontroll över saker då hon mailar mig för hon får feedback på annat sätt - ett mail tillbaka när det är färdigt od. Bättre koll - hon behöver fråga mindre, hålla mindre i huvudet. Samma för mig. Skönt! Så hon börjar spontant skicka mail nu. Skönt...

Jag börjar känna att jag får näsan över vattenytan allt mera. Trots att jag längtar efter att få sova även i dag! För jag vet att jag kan ändra på det. Jag har hittills på jobbet fått lära mig en massa nytt, jag känner att nu börjar jag landa och hoppas de har fortsatt tålamod med mig så de ser hur jag är mer pigg och med mer rutin. Jag vill inte ner igen i trötthetsträsket som dränerar på kraften och få mig att bli hafsig. Har absolut inte nåt emot att ha mycket att göra - men vill ha bättre förutsättningar.

Gå ner i tid är inte alternativ för mig som sagt av många skäl. Ett är att jag alltid tänker framåt. Jag har pluggat i så många år så jag vill faktiskt inte dränera min pension än mer. Inte så att jag bestämt mitt liv så långt i förväg men...Jag vill inte vara mer beroende ekonomiskt av min man. Redan nu finns det en betydande inkomstskillnad. Jag har inget emot känslomässigt beroende, hjälpas åt od; men ekonomiskt vill jag vara så oberoende som möjligt! För det ger en frihet.

Jag hoppar av tåget tidiga morgnar med gott samvete. Kommer lämna 2 ggr/vecka, hämta en gång/vecka. Maken lämnar 3 och hämtar 2, vi får hjälp 2 ggr/vecka av en jättebra tjej som barnen gillar och som jag litar fullständigt på. Få se om det blir mera eller inte.

Vet att jag tjatar om detta ämne, men det ligger mig varmt om hjärtat. Jag vill bli gladare och piggare!

//manon

Så här ska jag försöka göra...(tillägg 070818)

Tack för alla era kommentarer, jag har svarat er alla!

Har funderat en massa och kommit fram till att det egentligen är helt sjukt, att jag som inte är ett dugg morgonpigg, ska tvinga upp mig kl 5.30 varje vardagsmorgon. Jag tar rådet att börja senare.

Nu bad en chef om en rapport som ska vara klar på måndag för han reser sedan bort resten av veckan. Så jag ska in på lördag kväll. Då kan jag jobba in tisdagen jag var hemma pga studiedag samtidigt. Alternativet skulle vara att åka in skittidigt på måndag... Nu under augusti har vi sommartid så jag slutar en timme tidigare. Så jag ska börja ordinarie tid. Inte gå upp så tidigt. Sedan får jag be om mera hämthjälp så jag kan börja vanlig tid, barnen kommer hem tidigare och jag slipper dagisjäktet.

Jag fixar faktiskt inte att gå upp så tidigt varje vardagsmorgon. Det är helt emot min dygnsrytm, jag är ingen morgonmänniska.

Tyvärr kan jag inte gå upp alldeles för sent, för vi kan inte hämta så sent. Dagis stänger vid 17.30. Det begränsar hur sent man kan börja jobba...Skulle jag jobba 8-17 med en timmes lunch skulle jag inte ha en chans att hinna till stängningsdags. Nu delar vi iof på detta med lämning/hämtning, men ändå...samhället är verkligen uppbyggd kring de morgonpigga...inte på de som kommer i gång på kvällen eller eftermiddagen...

Lite trötta tankar, är rätt mör nu för jag har varit vaken sedan 02.30 i morse...kommer säkert på mera sedan...

***********

Tillägg - byta jobb vill jag inte för de är hemskt förstående, flera med 3-5 barn och allt. Tyvärr är vi få, bara numera tre anställda, så det är ett ltet företag med vad det innebär - gå ner i tid är uteslutet för ingen annan kan det jag gör! Så ingen kan avlasta mig. Men den förståelse jag får, allt jag fått lära mig för att klara jobbet, det tålamodet de har/haft - vill jag inte mista...men jag måste göra nåt åt stressen. Jag ska fixa sömntabletter med.

//manon

Möte i natten

Första jobbveckan och sömnproblemen är tillbaka med full kraft. Maken hade somnat i soffan, jag vakande i sängen och vi möttes mitt i natten. Pratade. Det är inte coca-colan - då skulle jag haft sömnproblem även under semestern. Han tror det är:

1) Jag sover inte enligt min dygnsrytm
2) Det intensiva livet utan att jag kan varva ner
3) Mitt stora sömnbehov jag inte får utlopp för
4) Allt sammantaget ger stress

Snälla, bli inte trött på mig och sucka - here she goes again - med samma gamla klagovisa. Jag är ingen sådan som inte gör nåt åt min situation, jag kämpar. Jag anser bara att man måste ha ett jobb, man kan inte vara beoroende av mannen eller staten. Jag tycker att alldeles för många tänker för individualistiskt. Alla kan inte ha superflexibla deltidsjobbet där de bestämmer helt över sin tid - någon annan betalar priset för det. Alla kan inte ha sitt intresse som arbete - det är roligt när det sammanträffar men verkligheten är inte så för många.
Jag har ett ansvar mot mina barn och det är även att försörja dem. Ett jobb är inte bara ett ställe där jag ska förverkliga mig själv - det handlar främst om att överleva. Allt i livet är inte roligt och det är bara så - men - jag behöver skriva av mig, försöka lösa saker på ännu bättre sätt. Göra det bästa av det jag har. Stanna och kämpa. Jag är inte ute efter easy way out och låta andra betala för mig.Vare sig det är stat eller man. Jag är glad över att ha ett jobb. Ett jobb där jag ändå trivs och utmanas.

Jag har alltså ett stort sömnbehov och då jag jobbar, det är fullt upp innan jag åker till jobbet och efter. Jag får aldrig tid att varva ner om kvällarna som jag får då vi har semester. Det är intensivt med så många små, även om det är gulligt, det är alltid nåt som händer, nån som ska dricka, gå på toaletten, bråkar  - det är full rulle. Och så ett arbete att sköta, Har man bara barnen som under semestern, då kan jag varva ner om kvällarna, jag hinner och finner vila under dagen även om man inte hinner tänka en tanke färdigt. Jag har gjort mitt bästa under semestern att vila för det är det jag behöver, inte aktiviteter just nu.  De sista 3,5 åren har varit intensiva. Jag sover och jobbar hemma/borta, inget mera. Har absolut ingen nedvarvning.

Vad kan jag göra åt det då? Vi måste ju ha pengar. Gå ner i tid skulle bara öka på stressen. Jag gör inget bra jobb just nu, är oskärpt och trött. Förhållandet  - bra att han är förstående för det enda han har är en trött fru, men han verkar "övervintra" det. Tur är väl det, för mig, för rolig fru är jag inte.

Det enda vore att sluta jobba helt. Men vi kan inte leva på en lön enbart, det är inte realtistiskt.

Jag blir även ständigt avbruten på jobbet med, telefon, saker som ska fixas. Och jag glömmer saker, beter mig förvirrat ibland pga kronisk trötthet.

1) Jag ska nu försöka hålla styrfart på jobbet. Jag tänker jobba långsamt för jag orkar inte med annat
2) Jag ska skriva en arbetsgång och maila ut så alla ser vad jag gör och vilken dag i månaden de kan förvänta sig rapporter
3) Se till att ha veckomöten med åtminstone min kollega.
4) Kollegan är stressande i sig. Äldre och har en syn på sig själv som lojal, oumbärlig och att hon ska lösa allas/alla problem på stud. Det verkar vara hennes självbild. Uppoffrande. Våra personligheter krockar i det att hon bryr sig om det jag tycker är småsaker och pratar om det för att lösa och förstå för mycket i min smak - fattas en nyckel tex kan hon fråga alla var den är, var den varit, hur länge, vilka som haft den etc etc. Jag är bara nöjd med att maila ut att nyckel fattas och är glad då den kommit tilbaka och ställer inte till med korsförhör och ältar infon sedan. Jag har ingen lust att tala om nyckelns äventyr och varför den ena gjorde si och så med nyckeln i en timme efteråt heller...Detta är ett exempel på våra olikheter. Jag tror hon har tiden för att älta dylika saker, jag fokuserar mer på att köra allt i hamn, ser helheten, hon ser så många detaljer som ska fixas på studs. Jag vet att beskrivningen säkert är orättvis - men så upplever jag situationen.

Jag har ett jobb som kräver koncentration men blir ständigt avbruten. Även hemma. Jag får aldrig tänka nåt till slut. Sammantaget - att bli ständigt avbruten hemma och på jobbet är enormt stressande för mig. En jag jobbar för påtalade spontant denna situation för mig på jobbet och sa att jag måste göra nåt åt det, få mer sammanhängande tid. Han hade sett det själv hur jag har det och tyckte inte det var bra. Tyckte ledningen var för otydlig med. Jag tar till mig det han sa, men det är svårt att ändra, men jag försöker. Grejen är att jag kommer verka mindre serviceminded  - vilket min kollega inte kommer att uppskatta att jag försöker sätta gränser för mig själv - hon kommer se det som ovilja att göra sitt bästa. Hon klarar inte av att delegera eller lita på att folk gör det de ska. Hon klagar på att hon har för mycket  mycket är självpåtaget för hon tror att ingen annan kommer göra nåt åt det om inte hon gör det - och verkar tycka att jag ska agera likadant. Och till slut blir det så, om man gör sig så oumbärlig kommer alla luta sig mot en och förutsätta att man gör allt och det vill jag verkligen inte för egen del. Det har jag inte tid med. Jag vet, låter hårt, men....Hon är en gammal skolfröken så jag misstänker att det där att ta ansvar för allt och alla kommer därifrån. Det är bara det att vi alla är vuxna människor som vill göra sina egna prioriteringar. Inte barn som ska hållas reda på. Vi behöver inte en skolfröken som ska hålla reda på oss. Det är stressande. Hon har berättat för mig att även cheferna har påtalat att hon stressar dem för mycket men hon kan inte ta till sig det där - som hon säger "hon måste ju få kunna gör ett bra jobb". Men hon gör det på ett sätt som stressar andra.

Privat är hon ju rar och allt, går att prata med, absolut inte omöjlig. Men vissa sidor hos oss krockar. Jag vet att det nu lät som en lång harang mot henne sista punkten, men allt är inte svart eller vitt. Jag tycker om henne men vissa saker måste funka bättre för mig. Så jäkla egoistisk jag känner mig nu när jag skriver ner detta...

Jag vill göra nåt åt det. Har någon idéer så tar jag gärna emot dem. Hur man fixar enkla kvällar, det kan jag. Enkel mat, hel del färdigt, inte prioritera städ och dylikt, det kan jag...Jag gör mitt bästa.

Jag är så trött på att vara trött...så in i norden trött på att det enda jag längtar efter är att få sova! Trött på att vara trött och körd i huvet. Och trött på att jag ältar detta år efter år som en repad skiva...jag lovar att jag gör mitt bästa för att göra nåt åt det. Jag skulle inte klaga om jag fick SOVA! Jag har inget emot jobb bara jag får SOVA. Få tid att varva ner i vardagen - bara det skulle göra MYCKET. Jag säger en gång till, att gå ner i tid är ingen lösning, inte byta jobb heller. Jag tycker om tryggheten att ha ett jobb där folk nu känner mig, att jag slipper vara bekymrad över att barnen blir sjuka, studiedagar och annan frånvaro....att få vara hemma varje lov utan att nån knorrar, så det finns många fördelar också! Jag har ett lugn i mitt liv med detta. Men jag behöver SOVA!

Jag behöver be om mera hjälp. Som dagishämtningar. Och annat som kan lösa upp vardagsstressen.

Jag vill inte ha dessa sömnproblem!!!! Och jag är så otroligt glad över barnen är många så de har varandra då jag är trött. De älskar när jag bara sitter bredvid dem och ser på när de leker. Tillgänglig. Jag vill "se" varenda en av dem! Så de känner hur viktiga de är.

//manon

Stresshantering

I går jobbade jag och det kändes bra. Jag tog det lugnt. Jag tänkte att eftersom jag just nu är hemskt irritabel och otrevlig och lätt låter mig stressas (ungarna rycker i mig denna stund jag stjäl till mig) så måste jag hushålla med kraften.

Jobbet är stället jag kan påverka mest med det där att bli avbruten för numera blir jag som en drake då jag blir avbruten. Vilket jag naturligtvis mest visar hemma. Jag låter mig stressas för mycket. Så jag tar det jag behöver göra i lugn takt där. Försöker göra ändringar. Står emot vissa krav jag känner pådyvlas mig. Att göra ett bra jobb innebär inte att jag har totalansvar för försvunna nycklar, toapapper över till bokslutsdispositioner på studs då det händer när jag behöver koncentrera mig på bokslutet. Problemet är att vi bara är två som sköter ruljangsen så det får inte bli att kollegan (som är väldigt uppoffrande) får ta allt. Jag måste dra tydliga gränser. Dela upp ansvarsbördan. Delar jag upp den och får specifikt ansvar för vissa saker anser jag att både kollegan och jag får bättre kontroll och översikt av våra respektiva tider. Jag måste prata med kollegan och vara tydlig  med detta. Jag tror detta kommer minimera stressen för oss och minimera avbrytandet i jobbet så man får bättre koncentration.

Hemma kan jag inte göra nåt åt avbrytandet för barnen är för små. Men jag försöker att ta saker i min takt och inte reta upp mig på röran. '

Jag vill att mina älskade barn ska ha en trevlig och tålmodig mamma och känner sig älskade. Arbetstiden gör jag inget åt, det är inget problem. Min farmor arbetade heltid och jag gick på dagis och ärligt - mina minnen av henne är som vore hon hemmafru för den tiden hon hade efter jobbet ägnade hon helt åt mig. Jag minns som om jag jämt var med henne och undantagsvis på dagis.

Nu rycker de i mig alldeles för mycket så jag hinner inte svara på era kloka kommentarer! Hälsar er två nya välkomna snabbt! Och jag ska hälsa på allas era bloggar med! Nu rycker småttingarna i mig och detta är allra allra sista lovdagen. I morgon är det dagis. Och jag längtar redan till höstlovet!!!

//manon

I min fantasi

...jag drömmer om min åker och traktor. Hur jag sår och skördar och de 4 barnen skrattande leker runt traktorn och slåss om vem som ska sitta på den. Jag drömmer om kor, hästar, grisar, höns, katter, hundar, getter, får. Jobba sida vid sida, vara helt fri.

Det är som i en målning av Chagall. En sol, barn som flyger, fjärilar, kor på hustak. Totalt anarkistiskt och drömskt. Bara glädje och lättsamhet. Meningsfullhet, för jorden är meningsfull. Man ser en direkt koppling till överlevande. Ser nyttan av det. Inget abstrakt.

Jag var nyttig i går. Typ.  Skickade efter frön. Frön med posten! De ska jag så på min miniåker. Och i krukor inomhus.

Jag vill känna meningsfullhet. Varaktighet.

De åtta timmarna är om dagen är som ett plåster ändå. Man river av dem snabbt och de lämnar bara en liten sveda. Inom mig slåss bonden och stadslollan. Hemmafrun och yrkeskvinnan. Det finns så många alternativa liv.

Jag ska för övrigt ta bild på krokodilen men den är sur sedan jag beskyllde honom för kakstöld.

//manon

Arbetsliv

Har i smyg skapat en kategori till - arbetsliv. Men hpjtar nu.

I dag är första dagen och jag ska mjukstarta med att sortera och göra upp med surdegar även här medan det är tomt på kontoret utan stress.

En jag sköter ekonomin för är också här och vi pratade i morse. Döm om min förvåning då det första han säger till mig helt apropå är att han inte jäktat på mig med sina papper för han har sett hur avbruten jag blir hela tiden. Att jag har en svår position och ledningen är otydlig vilket ger extra stress och gav mig tips om hur ändra det. Inte genom att gnälla utan konkreta tips. Han jobbar med management och effektiviseringar od. Jag har faktiskt undrat varför denne företagsledare som är hemskt noga inte har jäktat på mig mera och varit så - lugn. Nu har jag svaret. 

Jag har bävat för denna första jobbdag men den kunde inte ha börjat bättre än med bekräftelse och ha blivit  - sedd. Jag har nämligen varit tacksam över mitt jobb, att de gav mig förtroendet att jag ska få göra allt jag gör, vilket även är rätt avancerat och som jag aldrig gjort förut. Mycket har jag fått lära mig själv via läsning eller revisor. Jag tycker alla är rara människor och de har  förståelse för att jag vill vara med familjen - jag kan vara ledig på skolloven vilket gör att barnen är hemma 11-12 veckor om året på heltid för jag har föräldraledighet att ta ut vilket jag utnyttjar på skolloven. Visst - annars jobbar jag heltid men detta upplägg passar mig bra.

Jag har faktiskt känt mig lat över att inte ha ork och inte ha orkat hålla alla trådar i schack. Så denna bekräftelse var skön att få. Han talade om utbrändhet med och olika grader av det och det kändes lite som en varning åt mitt håll.

Sanningen att säga - första semesterveckan trodde jag att barnen skulle vara så glada över att vara hemma så de inte krävde så mycket aktivitet och jag kunde vila lite så när det inte blev så - de var uttråkade - så satt jag till slut och var frustrerad av besvikelse över den uteblivna vilan. Att åka i väg på semester en vecka kändes bara jobbigt. Jag ville bara vara hemma och se på TV eller ligga i sängen. De sista två veckorna var OK och sista semesterdygnet var ruschig men kul med alla grannbarn som sprang hit och dit mellan husen. I går var alla mina tre små över hos en grannflicka och jag såg på en film (nästan hela) medan Storasyster låg hos mig i soffan och läste. Urmysigt. Sedan kom alla små över och grannbarn och det var en jakt på katten som alla vill krama och gulla med så man fick styra upp det. Storasyster ville spela barngeni, grannbarnen var med (ett tag, var lite för svårt för 5-åringar) och Storasyster som svarar rätt på 9 av 10 frågor blev sur över att jag hjälpte en 5-årig grannflicka med svaren...suck...En annan liten kille vill alltid att jag ska ta fram vårt fotbollsspel när han kommer. Så även i går. Ingen annan än han spelar detta vårt spel (är ca 5 år gammal) och hade inte vår företagsamma pojktvilling plockat bort en del magneter ur en del spelare (han är hemsk på att pilla bort småsaker, typ bildäck på småbilar med, speciellt då han var kring2 år) hade jag övervägt att ge spelet till honom eftersom ingen annan är intresserad och jag vill göra mig av med onödiga leksaker...

Jag tycker det är skönt med all denna spontana lek mellan barnen. Tycker det är kul för ungarna att kunna umgås utan att bestämma i förtid och allt, och ha föräldrar som hänger i hasorna som måste följa med, ringa och boka och allt det där, utan kan leka när lusten faller på och faktiskt - jag får vila utav det även om alla är hos oss! Jag tycker bara det är kul, barnen är bara sköna att vara med. Allt måste inte vara så planerat och när man är barn är det bara så skönt att hitta lekkamrater då lusten faller på. Att bara flyta med dagen. De leker. Jag har just nu inga krav för mig själv just nu mer än att vila och slippa ge mig i väg. Jag tycker det är bra att kidsen leker med många. För mig är det inte viktigt med "bästisar", tycker det är bättre att de inte begränsar sig utan leker med flera även om de kan brinna extra för vissa. Det berikar och utvidgar. Själv pysslar jag gärna med mina hemmaprojekt som kökslandet, katten och kaninerna medan barnen leker än här än var. Och är med barnen! Pratar med grannbarnens föräldrar här och där. Det räcker för mig just nu. Det har varit avstressande. Katten är också ett hemskt avstressande gulligt litet sällskap! Ingen extra börda alls. Har ett dåligt, superdåligt, samvete mot en kompis som faktiskt är av den avslappnade sorten och vi skulle träffas mera under sommaren och det har bara känts oöverstigligt att ringa. Hon har ringt så det är min tur. Åh, vad jag skäms! Har även inte haft krafter att kommentera på andras bloggar så mycket även om jag läst!

Det jag känner är att jag förr såg mig som hemskt stresstålig, nu stressas jag av ingenting. Jag vill bara ta saker i min egen lugna takt. Skriver mest av mig...

Men jag klarar mig. Ska bara ta det lugnt, så lugnt jag kan! Det är skönt med cyklingen igen och skönt att vara med barnen och skönt att veta att jag utan störningar för röja på jobbet och sedan ha en underbar vecka till med barnen! Skönt att ha blivit sedd, att det nog inte bara jag som är lat utan att andra ser hur avbruten jag blir och "allt"...Bara det är en hjälp.

//manon

Klagomuren del 2

När jag ändå är i gång med att klaga.

Jag tycker så här. Man kan umgås med de flesta människor. Egentligen med alla. Det finns inga (eller ytterst få) som verkligen är genomruttna. Alla har sina sidor. Visst slår hjärtat extra för vissa men i stort....visst tycker man mer om en del än andra, men från det att tycka att folk är omöjliga...kan finnas omöjliga låsta situationer men få personer som är låsta...förstår ni? Eller är jag otydlig?

Jag har en på jobbet som jag just nu har svårt för vissa saker personen gör. Jag tycker att hon är på väg att bli bitter. Missnöjd, för all del med all rätt på vissa områden, och på andra så tycker jag faktiskt att personen har för höga krav. Personen får tycka och känna om vad och vem den vill för mig, jag lyssnar gärna - men inte varje dag flera gånger om dagen med detta ältande och felsökande! Saken är att jag måste kunna koncentrera mig på det jag gör utan att bli störd. Jag behöver gå in i min lilla värld och lösa problem, vara koncentrerad. Det går inte när jag ständigt blir avbruten. Jag tror inte personen inser vilken grad av koncentration jag behöver ha stundtals. Har försökt säga det, men...det funkar inte.

Jag märker också att personen gärna går och pratar med en annan under arbetstid, vilket är precis det personen klagar på att en viss annan (personen inte gillar) gör (och stör ) så därför har jag noterat det. Fast har man mer typ vänskapsrelation på jobbet så blir det nog så å andra sidan...det flyter i hop, jobbet och det privata?

Jag kommer  heller inte undan skitsnack. Jag tycker att folk har sina sidor, man måste inte ta upp de dåliga varje dag och finna nya synder att lägga till. Alla har sina goda och dåliga sidor. Det blir faktiskt rätt trist och upprepande att höra på det. Jag vill inte delta i det men ofrivilligt hamnar jag i det. Jag avskyr sådant. Men jag gör mitt bästa för att uttrycka mig så neutralt och ge en objektiv bild (bah! fast även jag är subjektiv förstås, men, äh). Kan inte låta bli att undra om och vad de säger mig...

Ibland blir det komiskt när man hör ett samtal återberättas på två olika sätt under en och samma dag. Försöker skjuta in att  "det var nog så här den menade bla bla" eller "tänk det hörde inte jag!", för det är märkligt så mycket man kan läsa in i ett samtal...när man redan har negativa känslor och tolkar därefter. För det är mycket tolkningar, gärna negativa...att folk inte hör vad som egentligen sägs...Jag balanserar och manövrerar mellan dessa grupper...staying alive...

Känner mig nu rutten och orättvis för personen i fråga är godhjärtad, resonabel och tänkande. Vänfast och ställer upp. Känns som om jag nu ser grandet i nån annans öga istället för bjälken i mitt. Man kan jag här få säga att jag tycker det är - besvärligt.

Just nu känns det som att jag blir ständigt avbruten både på jobbet och hemma. Det stressar mig faktiskt. För att få stunder av sammanhängande koncentration så har jag börjat jobba väldigt tidigt de dagar jag hämtar och sent de dagar jag lämnar. Så kan jag lyssna mindre stressad under dagen. Jag behöver obruten tid för att få saker i land. Obruten koncentration.

Trots att jag var trött i dag tog det mig 20 minuter att cykla in. Men det var tidigt och nästan inga andra ute så jag kunde susa på. Måste erkänna att jag tycker det är lite läskigt att cykla med många andra ute för jag vet aldrig när nån för för sig att kliva på cykelbanan. Är rädd för att cykla omkull trots att jag gjort det 2 ggr sista tiden och det  var inte så farligt...är inte rädd då det händer, då går det bra! I alla fall, de 20 minutrarna in var alldeles för kort. Känns inte som om jag tränat och inte som att jag fått ur all stress ur kroppen. Vill ha en ny bra cykel, typ den som jag dumpade i Uppsala...(vad gjorde jag det för?? )..så jag kan cykla fort och länge...

Gud, vad taskig jag känner mig nu...efter att ha vräkt ur mig så här...ge mig cykel och vin...

//manon