manon

Sitter och gör det jag ska. Hantverket. Tänker på Jane Austen, skrivande och boken jag köpt på lunchen.

Drömmer. Efter att ha varit hos Carulmare (länk på sidan) och läst på om änglar....

Jag gör nåt jag absolut inte har begåvning för. En kamp. Men samtidigt lite kul Som en resa i en främmande värld. Med siffror som lilleputtar som ska ha sin bestämda ordning. Helt mot min röriga obetänksamma natur. Men nyttigt. Tänker på min olycksbroder Kafka med samma yrke som jag. Men  - jag vill inte bli så negativ som han och fantisera om att bli förvandlad till insekter och låsa in mig på rummet och deppa. Nej, skulle Kafka ha förtrollat mig till skalbagge så skulle jag testat skridskoåkning med sex ben och fötter. Och skratta och retas med honom.      

Nä, jag sitter och har musik på högt och drömmer om att sväva i väg...likt en ängel...och flyga över staden. Sätta mig på ett hustak med hörlurar fulla av musik i öronen. Titta på folk. Tänka på änglar och tänka på filmen "Himmel över Berlin". Den var klart deprimerande med. Jag förstod aldrig varför han ville bli människa när det verkade så jobbigt att vara människa. Kanske för att han inte hade vingar? För det hade han väl inte. Och så var han kär förstås. Så han kraschade ner på jorden. Och fick ont i huvudet och bli olyckligt kär som alla andra...och bli smyglyssnad på av andra änglar.                                                                                            

Men jag vill vara en glad ängel. Som svävar över staden, hoppar på molnen. Dansar med Chagalls kor och festar runt med Breughel. 

                                                                                                     

Alltid tyckt att Brueghels tavlor ser så - trevliga ut med sitt folkmyller! För jag skulle vara en busig ängel som skulle kunna väcka ting till liv, tavlor....Jag skulle vilja tala med Damen med slöjan och diskutera med Memling samtidigt som jag åt av Arcimboldos fruktporträtt...men, så kan jag inte göra - jag vill vara en busig, men snäll ängel. Det är inte snällt att äta upp andras porträtt även om de är gjorda av frukt. Brueghel - så - jordnära...jag tycker om det, trots att jag drömmer om att vara en ängel som svävar överallt...Jag är övertygad om att även jag skulle välja jordelivet ändå till slut och sluta vara en ängel...ser inte bröllopsfesten helt underbar ut? Vilken glädje och värme. En bland många, många bland en.

Så, yrket jag har, hantverket, det är ett hantverk. Det är som att spela teater. Ta på sig en roll. Tänker jag så blir det genast mer kreativt. Varit med på ett möte i dag på egentligen hög ledningsnivå om kostnadsfördelningar och nyckeltal och fördelningsnycklar och nycklar och nycklar och åter nycklar mellan systerföretag. Låter hur avancerat som helst egentligen men det är det inte ett dugg. Inte när det är så små företag. Kändes lite - märkligt - som att spela teater. Ägare, och så vi två vapendragare. Folk som bestämmer. Det är så jag får se det - jag får inblick i en värld jag med min begåvning inte skulle fått annars. Spännande.

Tänker alltså på kreativitet, fantasi, Jane Austen, författarskap....Själv är jag en person med uttrycksbehov på vift. Jag tänker på hur blyg, tunghäftad och stel jag kan vara i början med personer, tom de jag tycker om. Men det måste vara bagaget...tänker på, hur kommer ens själ mest till sin rätt? Jag kan skriva och lämna ut mig ord efter ord här...jag skulle kunna göra det i en bok i fiktiv form. Jag vill beröra, få andra att känna, förstå, känna igen sig. Jag tyckte jag kunde det med musiken. Jag hade den förmågan där. Jag vill kunna det i skrift också.

Är detta "jag" på bloggen? Eller "jag" i samspel med andra? Varför har jag ett uttrycksbehov? Här när jag skriver kan jag tänka efter lite innan jag "talar/skriver". Inte mycket, det är spontant, men jag hinner finna orden vilket jag inte alltid gör IRL.....men...vad är jag ute efter - det är en annan plattform, alltså att skriva mot att umgås. Uttrycksbehovet kommer till uttryck i skrift, men jag känner inte behov av att briljera och ta över IRL i samspel med andra. Då vill jag delta. Som i Brueghels tavlor. Vara en del av livet.

Min själ har definitivt vingar. Jag skulle önska att nån sa till mig  - du kommer att skriva och beröra...jag är inte ute efter att få rätt...jag är ute efter, ja vad - varför har man det behovet att vända sig ut och in att tala?


//manon