Dream on
Sagt av tvilingflickan om sin tvillingbror:
"När jag går i skolan kommer S att gå på dagis och det kommer han göra jättelänge år"
Så hon känner sig som en storasyster! Upplyser då henne att hon är lika gammal som tvillingbrorsan, att de har legat i magen samtidigt och kommit ut samtidigt så de kommer börja skolan samtidigt. Tvillingflickan ser lätt missnöjd och misstroende ut men då upplyser snälla Stora Storayster att tvillingflickan faktiskt är hela 27 minuter äldre än tvillingpojken.
Tvillingflickan ser lite nöjdare ut.
//manon
"När jag går i skolan kommer S att gå på dagis och det kommer han göra jättelänge år"
Så hon känner sig som en storasyster! Upplyser då henne att hon är lika gammal som tvillingbrorsan, att de har legat i magen samtidigt och kommit ut samtidigt så de kommer börja skolan samtidigt. Tvillingflickan ser lätt missnöjd och misstroende ut men då upplyser snälla Stora Storayster att tvillingflickan faktiskt är hela 27 minuter äldre än tvillingpojken.
Tvillingflickan ser lite nöjdare ut.
//manon
Tvillingar
I dag fick jag se det dagis sa på utvecklingssamtalet. Det där om hur flickan är försiktigare än pojken. Att hon är mer beroende av honom än tvärtom. Jag tänkte i dag då på en annan tvillingmammas ord, hon har också pojke/flick-tvilling (och 3 barn till) mellan 9 och 23 år. Hon sa att det lätt blir en utrikesminister och inrikesminister av tvillingar som hon uttryckte det.
Flickan är inrikesministern - hon är tuff och hårdför hemma, testar sina egna gränser för hur fri hon kan vara från oss föräldrar. Är gärna taskig mot sin tvillingbror ibland. Precis som mot sin älskade nalle som hon släpar på jämt. Kan lägga nallen i ugnen ibland. Stängde in sin tvillingbror i ett mörkt skåp och höll för en annan gång fnissande...Jag tror att det är för att hon känner att hon behöver dem så mycket att hon bara måste manifestera ett ickeberoende ibland - "haha - tror du att jag behöver dig!?" Men är vi borta eller kommer nån hit, eller är hon på dagis, då är hon helt annan. Avvaktande, tittar, vill ha världens kontroll innan hon kastar sig in i nån lek. Såg det i dag, men tänkte, hon är bara 3 år, ingen fara på taket, jag låter henne vara. När man är tre år leker man ändå oftast mer bredvid än med. Men jag ser hur hon tittar, vilken koll hon har på andra barn här på området. Hur medveten hon är. Hon är den som frågar efter andra men håller sig på sin kant. Står bredvid och tittar. Hon har bra ordförråd men talar otydligt (gäller bägge) så hon får växa till sig. Jag tror hon än så länge är rätt OK med att bara titta på. Fortsätter det så nästa år får vi nog hjälpa henne på traven.
Pojken är vår utrikesminister - hemma är han vår Cry Baby. Söker vårt skydd, verkar mycket svagare än flickan. Tar för sig mindre. Visst kan hornen växa ut på honom med och han snor saker från andra - men tar de tillbaka eller ger tillbaka på hans bus blir han helt förstörd. Kan leka själv bättre än flickan. Eller snarare mer självständig, inte den beroende av henne ett dugg faktiskt, tror jag! Kan pinna av åt nåt håll, eller sitta och spela Anki och Pytte länge. Med andra, då är det han som kastar sig in i leken oavsett om han är välkommen eller inte. Han är bara tre år så han leker mest bredvid, hänger på och gör samma saker. Tar för givet att han får vara med. Han som tar kontakt och initiativ.
Våra tvillingar är tighta, det säger de på dagis med. Men de är hemskt olika. Jag vet inte om tight är rätt ord, de är otroligt samspelta och känner varandra utan och innan. De tar varandra för självklara på ett helt annat sätt än syskon som är täta. Det går inte att jämföra täta syskon med tvillingar. Det är inget magiskt - det handlar om att de känner varandra utan och innan nåt vansinnigt väl. De har nytta av varandra med. När flickan efter avvaktandet bestämmer sig för att delta i lek så är det via tvillingbrodern - och han låter henne vara med för han är så van vid att hon är med, att de är nån sorts enhet. Hon är självklar. Är det nån som testar på att utesluta nån så är det Storebror. Aldrig "tvillingarna" varken varandra eller nån annan. Tvillingarna "hjälper" varandra på ett helt annat sätt.
Det kommer att gå bra. De kommer att finna trygghet "enbart" i sig själva på sikt. Är inte orolig. Dagis är bra och en på avdelningen har tvillingar i släkten och läst på hur man gör. De lockar och uppmuntrar till lek med andra, tvingar inte, tvångssärar inte, de tar inte tightheten för given heller. De gör helt rätt, det märks på barnen.
Vissa saker kommer bara ta längre tid för de kan ta skydd av och i varandra. Svårare än så är det inte. Jag är inte orolig alls. Bara observerar.
Och fattar inte att de är tre år - känns fortfarande som att de är mina bebisar!! Känns mindre än vad de är...kommer i håg hur stor jag tyckte äldsta var vid tre års ålder...
//manon
Vår dag
Jag måste skriva om vår dag i dag. Att det faktiskt går så bra med alla barnen, att de leker så bra trots att det i dag var ett smärre dårhus. De är trötta, lite förkylda.
Just nu sågar tvillingflickan (3 år) i sin nalle. Var inte oroliga, inte med en riktig såg, utan en i plast som låter. Den nallen får ta emot mycket kärlek och bus. Hon kan kasta bort den, trampa på den, såga i den men blir hon ledsen eller ska sova då är det bara NALLE som gäller!
De har varit ute med en vattenpistol, de har gungat och cyklat och lekt med utekaninerna som vi tagit ur buren. De har gjort ett "grönsaksland" och vattnat den. Mycket. Väldigt mycket så de tog på sig gummistövlar och hoppade i vattnet. Jag får inte in dem! Min stora har gjort kokosbollar på eget initiativ. Vi råkade ha allt hemma til det inkl en gammal öppnad kokospåse - ålder okänd.
Nu är vi inne igen och ska strax laga mat.
Vad har jag gjort? Varit med dem, vaktat dem ute på gatan och även varit inne och assisterat med vatten och smygätit blåbärspaj i lugn och ro...
//manon
Just nu sågar tvillingflickan (3 år) i sin nalle. Var inte oroliga, inte med en riktig såg, utan en i plast som låter. Den nallen får ta emot mycket kärlek och bus. Hon kan kasta bort den, trampa på den, såga i den men blir hon ledsen eller ska sova då är det bara NALLE som gäller!
De har varit ute med en vattenpistol, de har gungat och cyklat och lekt med utekaninerna som vi tagit ur buren. De har gjort ett "grönsaksland" och vattnat den. Mycket. Väldigt mycket så de tog på sig gummistövlar och hoppade i vattnet. Jag får inte in dem! Min stora har gjort kokosbollar på eget initiativ. Vi råkade ha allt hemma til det inkl en gammal öppnad kokospåse - ålder okänd.
Nu är vi inne igen och ska strax laga mat.
Vad har jag gjort? Varit med dem, vaktat dem ute på gatan och även varit inne och assisterat med vatten och smygätit blåbärspaj i lugn och ro...
//manon
Nåt riktigt bra
Nu måste jag skriva om nåt som jag är väldigt nöjd med. Jag är bra på att få barnen att våga göra det de inte vågar men vill göra. Jag har nu efter en del år som förälder insett att detta är jag faktiskt bra på.
Jag var och badade med alla tre små i lördags. Kände mig som Ankmamman med sina tre guppande små ankungar i sina likadana simringar som simmade omkring i vattnet. Tvillingbrorsan (3 år) är väldigt fysisk av sig. Inte så att han fattar hur man cyklar eller gungar, men han har energi och kraft och kondition. Han är fysiskt experimentell. Så han hoppade i vattnet från kanten med simringen runt midjan. I vatten där han inte bottnade. Tvillingsyrran är ett dödsföraktande litet stycke, inte lika fysisk som tvillingbrorsan men smart, hon kan cykla och gunga och klarar sådana saker men har inte samma kondition och energi som tvillingbrorsan. Fysisk begåvning kan se ut på många olika sätt. Så hon hoppade också i, guppade under vattnet, och kom skrattande upp igen, helt obekymrad för att hoppa i igen.
Så stod Storebror (4,5 år) där vid kanten av bassängen med sin simring runt midjan. Han vågade inte. Han har aldrig varit riktigt vän med vatten. Avskydde bad som bebis, hårtvätt är rena rama tortyren för honom. För att inte tala om att få minsta stänk i ansiktet. Han stod där och sa förtvivlat "Varför vågar S hoppa i?" Jag märkte hur han kände sig så jag sa att han måste inte hoppa i. För det måste han faktiskt inte! Sa att lillbrorsan faktiskt inte kan cykla. Att jag kan ta emot honom. Det ville han inte för syskonen ville ju inte att jag skulle ta emot. Till slut hoppade han i i alla fall. Gissa om han var stolt, glad och lycklig över att ha vågat! Jag berömde honom för hans mod för jag såg ju hur obehagligt han tyckte det var med vattenstänket. Mod är att göra saker man är är rädd för. Han testade fler gånger och gillade det! Även om det var jobbigt med vatten i ansiktet. Hela tiden var jag noga med att inte tvinga honom.
Jag har envisa barn. De vet vad de vill. Jag gillar barn som vet vad de vill. Jag har absolut nada problem med trotsåldern. Jag älskar den. Jag tror jag skulle få nippran av lugna barn som aldrig sa emot. Jag tvingar dem aldrig till nåt, bara typ att säga tack, förlåt (fast för vissa (läs tvillingbrorsan) sitter orden "tack" och "förlåt" fruktansvärt långt in) och plocka undan efter sig. Men jag tvingar dem aldrig smaka en tugga av mat ens om de inte vill, jag föreslår aldrig att de ska göra nåt, jag tycker inte att de bör kunna ditten och datten för att de uppnått viss ålder, så jag tror att de vet att när de velar och jag säger att de inte måste att de känner att de ska bara göra det för sin egen skull, om de vågar och vill. Jag tror dessutom att de litar på mig att de klarar det för jag brukar inte missbruka detta och tvinga de göra saker de egentligen inte vill men känner att föräldrarna kräver av dem.
Jag tror på att mycket är självreglerande, mat, sömn, socialt liv - allt basic - alla har vi olika behov av det. Jag jagar inte upp mig när de ratar grönsaker. Jag var själv grönsakshatare i 27 år. I dag äter jag pliktskyldigast. Jag vet att allt är inte kört för att de inte lärt sig äta grönsaker som barn. Jag vet att de överlever det. Själv har jag trots mitt grönsakshat alltid varit kärnfrisk. Vissa saker måste man bara komma på själv, även om det tar upp till vuxen ålder då man kan ta till sig logik och argument mycket bättre! En del gillar mat mer, andra ser det som nödvändigt ont, en del sover massor, andra litet, en del vill ha folk omkring sig jämt, andra inte...barn är inte annorlunda än vuxna på den fronten men som vuxen tror jag det är lätt att börja reglera dem efter vad man själv anser bäst. Naturligt och mänskligt - men kanske inte alltid vad som är bäst för den nya lilla människan, det man själv tror är bäst alltså!
Det är egentligen väldigt få saker som är värda att ta strid om när man tänker efter. Det sista jag vill är att ta bort lusten och glädjen i livet.
Jag har för övrigt fortfarande skrivkramp!
//manon
Jag var och badade med alla tre små i lördags. Kände mig som Ankmamman med sina tre guppande små ankungar i sina likadana simringar som simmade omkring i vattnet. Tvillingbrorsan (3 år) är väldigt fysisk av sig. Inte så att han fattar hur man cyklar eller gungar, men han har energi och kraft och kondition. Han är fysiskt experimentell. Så han hoppade i vattnet från kanten med simringen runt midjan. I vatten där han inte bottnade. Tvillingsyrran är ett dödsföraktande litet stycke, inte lika fysisk som tvillingbrorsan men smart, hon kan cykla och gunga och klarar sådana saker men har inte samma kondition och energi som tvillingbrorsan. Fysisk begåvning kan se ut på många olika sätt. Så hon hoppade också i, guppade under vattnet, och kom skrattande upp igen, helt obekymrad för att hoppa i igen.
Så stod Storebror (4,5 år) där vid kanten av bassängen med sin simring runt midjan. Han vågade inte. Han har aldrig varit riktigt vän med vatten. Avskydde bad som bebis, hårtvätt är rena rama tortyren för honom. För att inte tala om att få minsta stänk i ansiktet. Han stod där och sa förtvivlat "Varför vågar S hoppa i?" Jag märkte hur han kände sig så jag sa att han måste inte hoppa i. För det måste han faktiskt inte! Sa att lillbrorsan faktiskt inte kan cykla. Att jag kan ta emot honom. Det ville han inte för syskonen ville ju inte att jag skulle ta emot. Till slut hoppade han i i alla fall. Gissa om han var stolt, glad och lycklig över att ha vågat! Jag berömde honom för hans mod för jag såg ju hur obehagligt han tyckte det var med vattenstänket. Mod är att göra saker man är är rädd för. Han testade fler gånger och gillade det! Även om det var jobbigt med vatten i ansiktet. Hela tiden var jag noga med att inte tvinga honom.
Jag har envisa barn. De vet vad de vill. Jag gillar barn som vet vad de vill. Jag har absolut nada problem med trotsåldern. Jag älskar den. Jag tror jag skulle få nippran av lugna barn som aldrig sa emot. Jag tvingar dem aldrig till nåt, bara typ att säga tack, förlåt (fast för vissa (läs tvillingbrorsan) sitter orden "tack" och "förlåt" fruktansvärt långt in) och plocka undan efter sig. Men jag tvingar dem aldrig smaka en tugga av mat ens om de inte vill, jag föreslår aldrig att de ska göra nåt, jag tycker inte att de bör kunna ditten och datten för att de uppnått viss ålder, så jag tror att de vet att när de velar och jag säger att de inte måste att de känner att de ska bara göra det för sin egen skull, om de vågar och vill. Jag tror dessutom att de litar på mig att de klarar det för jag brukar inte missbruka detta och tvinga de göra saker de egentligen inte vill men känner att föräldrarna kräver av dem.
Jag tror på att mycket är självreglerande, mat, sömn, socialt liv - allt basic - alla har vi olika behov av det. Jag jagar inte upp mig när de ratar grönsaker. Jag var själv grönsakshatare i 27 år. I dag äter jag pliktskyldigast. Jag vet att allt är inte kört för att de inte lärt sig äta grönsaker som barn. Jag vet att de överlever det. Själv har jag trots mitt grönsakshat alltid varit kärnfrisk. Vissa saker måste man bara komma på själv, även om det tar upp till vuxen ålder då man kan ta till sig logik och argument mycket bättre! En del gillar mat mer, andra ser det som nödvändigt ont, en del sover massor, andra litet, en del vill ha folk omkring sig jämt, andra inte...barn är inte annorlunda än vuxna på den fronten men som vuxen tror jag det är lätt att börja reglera dem efter vad man själv anser bäst. Naturligt och mänskligt - men kanske inte alltid vad som är bäst för den nya lilla människan, det man själv tror är bäst alltså!
Det är egentligen väldigt få saker som är värda att ta strid om när man tänker efter. Det sista jag vill är att ta bort lusten och glädjen i livet.
Jag har för övrigt fortfarande skrivkramp!
//manon
Nattångest
Är vaken. Jag vet inte om det är våren eller Alltet eller vad, men sista dagarna har jag så lätt för tårar. Jag känner mig bara så dum och trist och som en repad skiva på sista tiden.
Jag har blivit lite piggare med hjälp av linserna. Trodde inte att tröttheten till så stor del berodde på ögonen men så är det. Än så länge har jag bara typ "provlinser". Det ser ut som om de kommer att öka styrkan med 0,25 till 1,75 sedan när månaden gått ut. Jag sover med dem nu. Ska kollas på fredag igen att hornhinnan klarar det.
Har även varit hos läkare för att jag haft så vansinnigt ont i halsen. I dag kom provsvaret - det är en "dagisbakterie" som aldrig går bort. Det gör att man är hängig ett tag och sedan känner sig friskare för att bli hängig igen. När jag pratade med läkaren så trodde både hon och jag att jag hade hunnit bekämpa bakterien själv men redan på kvällen kände jag halsont och hängighet igen. Jag ska ringa henne i morgon och be att få penicillin i alla fall. Jag hoppas att jag får det och att det gör mig piggare. Jag är sällan sjuk så jag tänkte at det måste vara nåt när det är så segdraget.
Det märks på bloggen hur jag känner mog tror jag. Trist och allt. Jag vill bara gråta. Jag kan inte skriva om nåt, inga äventyr med själen, ingen fantasi...jag har inget tålamod med barnen, speciellt tills för några dagar sedan.
En del av mig tror att det kanske beror på att spänningar släpper. Nu hämtar jag två dagar i veckan och maken 2 dagar och vår duktiga barnvakt en dag. Att bara hämta två dagar i veckan och istället lämna 2 dagar i veckan och jobba senare har släppt lite på pressen för mig tror jag. Jag märkte bara nu förra helgen att jag inte var lika slut och less. Att jag inte kräktes lika mycket på hushållsarbete, att barnen ville vara mer med mig.
Annars vet jag inte vad det är med mig. Vi hinner inte så mycket just nu, allt går i ett. Ingen tid för verklighetsflykt vare sig själsligen eller kroppsligen.
Det kanske är pga bakterien i kombination med att spänningar släpper som jag bara vill gråta. Kanske är det våren med. Jag älskar värme och vår men övergången kan kännas lite jobbig - när man känner hur olevande man har varit under vintern, hur allt legat på is så är det först lite jobbigt att upptäcka livet i sig själv och runtomkring.
Jag känner mig orolig över allt. Som om jag ser allt genom en glasvägg. Känner mig tom, ointresant, isolerad. Jag har inte ens nåt kul att tala om, inget att fundera över, ingenting, kan inte formulera mig. Lika bra jag slutar här innan jag blir ännu tristare.
//manon
Sportlov slut
Det har gått trögt att skriva på sista tiden. Jag är hängig, ont i halsen, mycket att göra, inte kommit in på bloggen, utbyte av dator med mera. Har en halsont som förföljt mig i en vecka nu. Hängigheten också med den.
Min nya supermobil med alla funktioner funkar nu också då jag använder ett nytt simkort. Ska byta till mitt gamla nummer så fort jag satt upp mitt "gamla" abonnemang.
Själen har haft bojor på sig och strukit tätt intill mig. Fångad i verkligheten. Allt går i ett. Just nu springer barnen omkring mig och vill att jag ska sluta skriva för A (4,5 år) vill spela "Josefin och dinosaurierna" vilken går hemskt mycket bättre att spela på vår nya PC (hade Mac innan). Tvillingpojken (3 år om en månad) vill spela Anki. Sedan kommer Storasyster hem och vill spela sina spel.
Förra veckan var det sportlov och Maken var hemma med barnen. Han har badat med dem och åkt pulka. Jag har haft nöjet att slippa hämta och lämna och slippa laga mat!! Underbart! Lunchmaten på jobbet smakade bara så mycket bättre då jag slapp laga den själv.
Jag har även gått till och från jobbet och samtidigt lyssnat på radio på min nya supermobil. Fått lite respit från vardagen med hämtningar och lämningar och fasta tider.
Ibland har själen flugit sin kos. Börjar allt mer längta efter Budapest. Om jag har musik i öronen och föreställer mig riktigt ordentligt kan jag låtsas att jag går på Budapest gator och att vattnet är Donau och broarna är de stora mäktiga broarna över densamme. Ljudet av bilar är likartad. De gamla husen är i min fantasi en del av Slottsområdets hus. Man måste ha gamla hus runtomkring sig. De är så vackra! Tänk att människor gått förbi dem i hundratals år.
Jag längtar efter att få se Budapest igen och få krafter av dess gamla förfallna vackra hus som de där inte har råd att renovera. Inte i den takten som det skulle behövas. Avgaserna, folkvimlet, bussarna, broarna. Min Nalle av sten i parken nära där jag bodde. Nallen i vars famn jag kröp upp som liten och vägrade gå därifrån. I dag är det andra barn som klänger på den. Nya generationer.
Läbgtar efter min farmor som fyller 90 år i år och blir allt skröpligare och jag vet inte hur länge hon kommer att leva. Jag måste ta mig råd att åka dit och träffa henne innan...en gång till...så länge det går. Det är hon som är min emotionella mor, hon som alltid funnits där och brytt sig om mig trots avstånd.
Hur hemma jag än känner mig här så finns ändå den staden i mitt hjärta. En stad jag återvänder till och som alltid kommer att betyda nåt för mig. Tills vidare får jag låtsas då jag har förmånen att gå hem. Blunda och lyssna på ljuden och föreställa mig.
//manon
Min nya supermobil med alla funktioner funkar nu också då jag använder ett nytt simkort. Ska byta till mitt gamla nummer så fort jag satt upp mitt "gamla" abonnemang.
Själen har haft bojor på sig och strukit tätt intill mig. Fångad i verkligheten. Allt går i ett. Just nu springer barnen omkring mig och vill att jag ska sluta skriva för A (4,5 år) vill spela "Josefin och dinosaurierna" vilken går hemskt mycket bättre att spela på vår nya PC (hade Mac innan). Tvillingpojken (3 år om en månad) vill spela Anki. Sedan kommer Storasyster hem och vill spela sina spel.
Förra veckan var det sportlov och Maken var hemma med barnen. Han har badat med dem och åkt pulka. Jag har haft nöjet att slippa hämta och lämna och slippa laga mat!! Underbart! Lunchmaten på jobbet smakade bara så mycket bättre då jag slapp laga den själv.
Jag har även gått till och från jobbet och samtidigt lyssnat på radio på min nya supermobil. Fått lite respit från vardagen med hämtningar och lämningar och fasta tider.
Ibland har själen flugit sin kos. Börjar allt mer längta efter Budapest. Om jag har musik i öronen och föreställer mig riktigt ordentligt kan jag låtsas att jag går på Budapest gator och att vattnet är Donau och broarna är de stora mäktiga broarna över densamme. Ljudet av bilar är likartad. De gamla husen är i min fantasi en del av Slottsområdets hus. Man måste ha gamla hus runtomkring sig. De är så vackra! Tänk att människor gått förbi dem i hundratals år.
Jag längtar efter att få se Budapest igen och få krafter av dess gamla förfallna vackra hus som de där inte har råd att renovera. Inte i den takten som det skulle behövas. Avgaserna, folkvimlet, bussarna, broarna. Min Nalle av sten i parken nära där jag bodde. Nallen i vars famn jag kröp upp som liten och vägrade gå därifrån. I dag är det andra barn som klänger på den. Nya generationer.
Läbgtar efter min farmor som fyller 90 år i år och blir allt skröpligare och jag vet inte hur länge hon kommer att leva. Jag måste ta mig råd att åka dit och träffa henne innan...en gång till...så länge det går. Det är hon som är min emotionella mor, hon som alltid funnits där och brytt sig om mig trots avstånd.
Hur hemma jag än känner mig här så finns ändå den staden i mitt hjärta. En stad jag återvänder till och som alltid kommer att betyda nåt för mig. Tills vidare får jag låtsas då jag har förmånen att gå hem. Blunda och lyssna på ljuden och föreställa mig.
//manon
Tvillingar igen!
Jag ringde tvillingklubben med vårt "problem" eller våra tankar. Jag känner nämligen ingen med tvillingar som har så täta band som våra.
Jag fick bra svar. Jag berättade att flickan vägrade leka då hon separeras från pojken, att hon var så beroende. Klubben menade att man ska gå varsamt fram, de är små och de behöver denna närhet. Hon sa att vi ska vara försiktiga med att aktivt separera dem. Det bästa är att uppmuntra dem att leka med andra. Det är så dagis gör, av vad jag förstått, att de uppmuntrar lek med andra och så kan de separera dem då en grupp är ute och en annan stannar kvar inne. Klubben sa att eftersom twinsen är tryggare hemma så kan vi hemma bara ta en av dem och gå i väg, handla eller nåt, för att de i trygghet ska lära sig vara ifrån varandra. Men vi ska inte göra nåt aktivt utan vårda det speciella bandet de har mellan sig samtidigt som individen ska uppmuntras.
Vi kom in på skolan med. Att om en av dem fortsätter vara beroende av den andra så kan det vara direkt skadligt att separera dem i olika klasser. Den som är beroende kan gå flera år back i utvecklingen då! Så även om den ena vill bli separerad så ska man inte göra det om den andre absolut INTE vill och är beroende. Men detta är långt fram. Det tar vi då OM problemet finns kvar DÅ!
Passade också på att fråga om dagisavdelningar. Klubben tyckte att för storebrors skull så skulle inte twinsen hamna i samma avdelning för att han ska kunna fortsätta leka med sina kompisar i samma ålder utan att störas av dem, eller känna att han MÅSTE leka med dem! En aspekt att ta upp och diskutera kring på kommande föräldramötet med. Och alla era synpunkter med! För att ha tvillingar så nära i ålder som småsyskon kan vara väldigt intensivt och uppslukande. Dominerande.
Jag som trodde att vi inte skulle ha dylika funderingar kring twinsen eftersom det är pojke/flicka! Att de därför inte skulle vara så täta! Men här är vi, med täta twins varav en är beronde av den andre för trygghet. Även hemma, hon vill ha koll på sin tvillingbror. Frågar alltid efter honom då han stuckit iväg!
Jag lyssnar på klubben för de har en erfarenhet jag inte har. De poängterar just det där att vårda det speciella tvillingskapet och samtidigt stärka individen. Man ska vara försiktig.
//manon
Jag fick bra svar. Jag berättade att flickan vägrade leka då hon separeras från pojken, att hon var så beroende. Klubben menade att man ska gå varsamt fram, de är små och de behöver denna närhet. Hon sa att vi ska vara försiktiga med att aktivt separera dem. Det bästa är att uppmuntra dem att leka med andra. Det är så dagis gör, av vad jag förstått, att de uppmuntrar lek med andra och så kan de separera dem då en grupp är ute och en annan stannar kvar inne. Klubben sa att eftersom twinsen är tryggare hemma så kan vi hemma bara ta en av dem och gå i väg, handla eller nåt, för att de i trygghet ska lära sig vara ifrån varandra. Men vi ska inte göra nåt aktivt utan vårda det speciella bandet de har mellan sig samtidigt som individen ska uppmuntras.
Vi kom in på skolan med. Att om en av dem fortsätter vara beroende av den andra så kan det vara direkt skadligt att separera dem i olika klasser. Den som är beroende kan gå flera år back i utvecklingen då! Så även om den ena vill bli separerad så ska man inte göra det om den andre absolut INTE vill och är beroende. Men detta är långt fram. Det tar vi då OM problemet finns kvar DÅ!
Passade också på att fråga om dagisavdelningar. Klubben tyckte att för storebrors skull så skulle inte twinsen hamna i samma avdelning för att han ska kunna fortsätta leka med sina kompisar i samma ålder utan att störas av dem, eller känna att han MÅSTE leka med dem! En aspekt att ta upp och diskutera kring på kommande föräldramötet med. Och alla era synpunkter med! För att ha tvillingar så nära i ålder som småsyskon kan vara väldigt intensivt och uppslukande. Dominerande.
Jag som trodde att vi inte skulle ha dylika funderingar kring twinsen eftersom det är pojke/flicka! Att de därför inte skulle vara så täta! Men här är vi, med täta twins varav en är beronde av den andre för trygghet. Även hemma, hon vill ha koll på sin tvillingbror. Frågar alltid efter honom då han stuckit iväg!
Jag lyssnar på klubben för de har en erfarenhet jag inte har. De poängterar just det där att vårda det speciella tvillingskapet och samtidigt stärka individen. Man ska vara försiktig.
//manon
Ängeln
Jag gillar kyrkorum. Jag har en favoritkyrka inne i stan, en modern, vacker, högt till tak, rena linjer, flödar av ljus och mystik.
I går gick jag dit. Mina stövlar klapprade mot stengolvet, jag gick in i kyrkorummet, tog vigvatten och gjorde korstecknet. Artigt. Jag är agnostiker så jag är hellre artig än inte. Tar seden dit jag kommer. Man vet ju aldrig! Satte mig sedan ner och tände ett ljus och tänkte. Såg på skuggorna och de fladdrande värmeljusen. Lät mig omslutas av årtusendenas religiösa magi.
Så gick jag ut med mina klapprande steg, ut ur själva kyrkorummet och in i de allmänna utrymmena igen.
Där, på en matta såg jag då nåt jag inte hade sett på vägen in - en stor vit fjäder! Jag undrar...Kom en ängel förbi och vilade sig medan jag satt därinne? Värmde sig kanske? Drack lite te med nunnorna och prästerna. Berättade lite nyheter från Den Högste? Flög vidare sedan när sällskapssjukan mättats?
För en fjäder fanns där...
//manon
I går gick jag dit. Mina stövlar klapprade mot stengolvet, jag gick in i kyrkorummet, tog vigvatten och gjorde korstecknet. Artigt. Jag är agnostiker så jag är hellre artig än inte. Tar seden dit jag kommer. Man vet ju aldrig! Satte mig sedan ner och tände ett ljus och tänkte. Såg på skuggorna och de fladdrande värmeljusen. Lät mig omslutas av årtusendenas religiösa magi.
Så gick jag ut med mina klapprande steg, ut ur själva kyrkorummet och in i de allmänna utrymmena igen.
Där, på en matta såg jag då nåt jag inte hade sett på vägen in - en stor vit fjäder! Jag undrar...Kom en ängel förbi och vilade sig medan jag satt därinne? Värmde sig kanske? Drack lite te med nunnorna och prästerna. Berättade lite nyheter från Den Högste? Flög vidare sedan när sällskapssjukan mättats?
För en fjäder fanns där...
//manon
Leva här och nu
Min erfarenhet av (mina) barn är att barn lever mycket här och nu. Att det inte riktigt går att planera. Enda orsaken till att ridning har funkat sedan min 9-åring var 4,5 är att den aktiviteten satt som en padda i väggen, det var ett totalt intresse/kärlek från första stund som följt henne sedan dess.
Men annars. Det är inte först nu som man kan bestämma att kompis x kommer dag y. Även i dag är det mycket spontana kompisträffar. Det rings och bestäms dag för dag. Inget inrutat det där. Långt ifrån.
Det jag undrar över är, eftersom ingen av os föräldrar gillar inrutade liv utan uppskattar frihet, har vi påverkat? Eller funkar barn så där ”av naturen”?
Därför har jag egentligen svårt för att ringa föräldrar och bestämma för A (4 år) att dag y ska x komma. Tänk om A inte vill då? Han är viljestark och blyg. Vill han inte leka med nån så vill han inte. Eller, den beskrivningen är orättvisande. Han leker med alla på dagis tex, för honom är det leken som styr vilka han leker med och alla är välkomna att delta i den leken och detta gör att han faktiskt är kompis med alla! Och vill han inte leka med nån utan bara sitta och pyssla själv så gör han det. Är han ensam så är det självvalt. Allt detta enligt dagis.
Så, om han den dagen om jag nu SKULLE boka in nåt INTE har lust att leka med andra. Då är det inte kul för det andra barnet heller. Och då kommer inget gott ur det. Man ska inte tvinga. Även om man känner att ”så gör alla” på dagiset dvs tar hem små kompisar redan då de är 3-4 så tror jag inte att han kommer efter socialt bara för att vi inte tar hem (eller inte kommer göra det så ofta?). Det borde lösa sig med tiden då de är störra och själva kan ta initiativ med varandra!
Min 9-åring är väldigt social men hon lekte med enbart grannkompisar hemma tills hon var ca 6 år. Efter det gick hon hem till andra från skolan och de hem till oss och sedan har det bara flytit på. Hon är självreglerande med har vi upptäckt. I perioder leker hon i sort sett varje dag med nån kompis borta eller hemma och telefonen ringer och andra är hon bara hemma. Och hon vill ha det så. Kompisarna finns kvar och hon styr sin ”vila” från det sociala. Så den biten är jag inte orolig för längre.” Ihopbrytande” jag skrev om för ett litet tag sedan kommer allt mer sällan, det var längesedan sist. Moganden kan komma så fort! Hon verkar ha kommit på en bra balans.
Men visst är det som alltid låta vara som gäller? Att det kommer lösa sig i takt med ålder? Att barn lever mycket ”här och nu”. Att det inte alltid funkar med förutbestämt när de är i dagisåldern?
//manon
Men annars. Det är inte först nu som man kan bestämma att kompis x kommer dag y. Även i dag är det mycket spontana kompisträffar. Det rings och bestäms dag för dag. Inget inrutat det där. Långt ifrån.
Det jag undrar över är, eftersom ingen av os föräldrar gillar inrutade liv utan uppskattar frihet, har vi påverkat? Eller funkar barn så där ”av naturen”?
Därför har jag egentligen svårt för att ringa föräldrar och bestämma för A (4 år) att dag y ska x komma. Tänk om A inte vill då? Han är viljestark och blyg. Vill han inte leka med nån så vill han inte. Eller, den beskrivningen är orättvisande. Han leker med alla på dagis tex, för honom är det leken som styr vilka han leker med och alla är välkomna att delta i den leken och detta gör att han faktiskt är kompis med alla! Och vill han inte leka med nån utan bara sitta och pyssla själv så gör han det. Är han ensam så är det självvalt. Allt detta enligt dagis.
Så, om han den dagen om jag nu SKULLE boka in nåt INTE har lust att leka med andra. Då är det inte kul för det andra barnet heller. Och då kommer inget gott ur det. Man ska inte tvinga. Även om man känner att ”så gör alla” på dagiset dvs tar hem små kompisar redan då de är 3-4 så tror jag inte att han kommer efter socialt bara för att vi inte tar hem (eller inte kommer göra det så ofta?). Det borde lösa sig med tiden då de är störra och själva kan ta initiativ med varandra!
Min 9-åring är väldigt social men hon lekte med enbart grannkompisar hemma tills hon var ca 6 år. Efter det gick hon hem till andra från skolan och de hem till oss och sedan har det bara flytit på. Hon är självreglerande med har vi upptäckt. I perioder leker hon i sort sett varje dag med nån kompis borta eller hemma och telefonen ringer och andra är hon bara hemma. Och hon vill ha det så. Kompisarna finns kvar och hon styr sin ”vila” från det sociala. Så den biten är jag inte orolig för längre.” Ihopbrytande” jag skrev om för ett litet tag sedan kommer allt mer sällan, det var längesedan sist. Moganden kan komma så fort! Hon verkar ha kommit på en bra balans.
Men visst är det som alltid låta vara som gäller? Att det kommer lösa sig i takt med ålder? Att barn lever mycket ”här och nu”. Att det inte alltid funkar med förutbestämt när de är i dagisåldern?
//manon
Älska mig
Älska mig. Det är det enda jag har velat ha i hela mitt liv.
I jakten på att få bli ”älskad” har jag glömt att ”älska”. Men jag förlåter mig själv, det gör jag för jag visste inte bättre. Om man knappt blivit älskad såret man inte hur det är att älska?
Jag vill nu älska hela världen. Jag tänker nu möta mina demoner varje dag och varje dag tänker jag besegra dem.
Jag ska börja med att älska mig själv. Utan att älska sig själv kan man inte älska andra. En plattityd, gammalt skåpmat, men ack så sant.
Det är svårt att älska, svårt att ge, svårt att se och bejaka. Svårt för jag vet inte automatiskt hur man gör. Jag tycker att alla bara ska klara sig.
Jag SKA möta mina demoner varje dag, jag ska inte gömma mig för dem i min ynklighet, inte skylla ifrån mig, jag ska kämpa. Jag ska kämpa för att min själ inte ska ge sig iväg igen. Ibland blir man bränd, det betyder inte att man måste hoppa i vulkanen och bli pulvriserad.
H*n sover nu förnöjt vid mina fötter som gosig hund. Var det det du ville, själen? Var du egentligen trött på att rymma, trött på att ständigt vara flyktig? Kommer du sova länge av utmattning? Ja, jag ska älska dig i all din barnslighet och låghet och styrka och viljestyrka. Jag ska älska dig!
Det har varit förvirrande tider. Men jag vill nu hitta hem, leta upp alla brödsmulor likt Hans och Greta för att hitta hem. Bli hel, (vad-det-nu-är) inte gömma mig bakom spegeln, sluta vara en feg betraktare och ta de första stapplande stegen till att bli en deltagare.
//manon
I jakten på att få bli ”älskad” har jag glömt att ”älska”. Men jag förlåter mig själv, det gör jag för jag visste inte bättre. Om man knappt blivit älskad såret man inte hur det är att älska?
Jag vill nu älska hela världen. Jag tänker nu möta mina demoner varje dag och varje dag tänker jag besegra dem.
Jag ska börja med att älska mig själv. Utan att älska sig själv kan man inte älska andra. En plattityd, gammalt skåpmat, men ack så sant.
Det är svårt att älska, svårt att ge, svårt att se och bejaka. Svårt för jag vet inte automatiskt hur man gör. Jag tycker att alla bara ska klara sig.
Jag SKA möta mina demoner varje dag, jag ska inte gömma mig för dem i min ynklighet, inte skylla ifrån mig, jag ska kämpa. Jag ska kämpa för att min själ inte ska ge sig iväg igen. Ibland blir man bränd, det betyder inte att man måste hoppa i vulkanen och bli pulvriserad.
H*n sover nu förnöjt vid mina fötter som gosig hund. Var det det du ville, själen? Var du egentligen trött på att rymma, trött på att ständigt vara flyktig? Kommer du sova länge av utmattning? Ja, jag ska älska dig i all din barnslighet och låghet och styrka och viljestyrka. Jag ska älska dig!
Det har varit förvirrande tider. Men jag vill nu hitta hem, leta upp alla brödsmulor likt Hans och Greta för att hitta hem. Bli hel, (vad-det-nu-är) inte gömma mig bakom spegeln, sluta vara en feg betraktare och ta de första stapplande stegen till att bli en deltagare.
//manon
Tvillingskapet
Ja, tvillingar, två som hör ihop! I början, när de föddes (de är 2,5 år nu), så trodde jag att det inte skulle kännas som tvillingar när de blev äldre, att de skulle leka med de andra barnen hemma och inte bli så tighta som tvillingar i familjer där det "bara" finns tvillingar för de var så många.
Tji, fick jag. De är jättetighta! Statistiskt ska pojke/flicka tvåäggstvillingar inte bli såååå tighta. På dagis leker de tilll 95% bara med varandra så personalen särar på dem då de delar upp gruppen i två delar. Jag märker hur väl de känner varandra och hur de har ett helt annat samförstånd mellan sig än mellan de övriga syskonen. A 4 år är bara 20 mån äldre och leker superbra med dem men ÄNDÅ - det märks så tydligt att mellan tvillingarna finns det ett amförstånd som ingen kan komma upp i!
Jag hade bestämt mig för att inte säga tvillingarna men gör det till maken ändå och till bekanta för i vissa fall ÄR de en enhet! De har ett speciellt band mellan sig, det syns!
Blir det istället tydligare iom att de är ett (två) av flera syskon? Har det med personlighet att göra? Jag är nyfiken. Visst leker de tre små oerhört bra ihop, de söker sig till varandra på dagis, A är tex ALLTID på småbarnsavdelningen innan samlingen på hans avdelning men inget är jämförbart med det som just twinsen har i hop.
Lite trixigt, att uppmuntra det speciella tvillingbandet samtidigt som att se till att de inte blir för tighta utan att de ska kunna fungera socialt utan den andra. Men de är så små än! Trodde bara inte att de skulle bli sååå tighta, som sagt!
//manon
Tji, fick jag. De är jättetighta! Statistiskt ska pojke/flicka tvåäggstvillingar inte bli såååå tighta. På dagis leker de tilll 95% bara med varandra så personalen särar på dem då de delar upp gruppen i två delar. Jag märker hur väl de känner varandra och hur de har ett helt annat samförstånd mellan sig än mellan de övriga syskonen. A 4 år är bara 20 mån äldre och leker superbra med dem men ÄNDÅ - det märks så tydligt att mellan tvillingarna finns det ett amförstånd som ingen kan komma upp i!
Jag hade bestämt mig för att inte säga tvillingarna men gör det till maken ändå och till bekanta för i vissa fall ÄR de en enhet! De har ett speciellt band mellan sig, det syns!
Blir det istället tydligare iom att de är ett (två) av flera syskon? Har det med personlighet att göra? Jag är nyfiken. Visst leker de tre små oerhört bra ihop, de söker sig till varandra på dagis, A är tex ALLTID på småbarnsavdelningen innan samlingen på hans avdelning men inget är jämförbart med det som just twinsen har i hop.
Lite trixigt, att uppmuntra det speciella tvillingbandet samtidigt som att se till att de inte blir för tighta utan att de ska kunna fungera socialt utan den andra. Men de är så små än! Trodde bara inte att de skulle bli sååå tighta, som sagt!
//manon
Mamma
Jag läste en artikel om kändismammor och om mammaideal av i dag. När jag läste det så tänkte jag på vad en fembarnsfar som haft barn sedan 70-talet sa för inte så länge sedan. Han reflekterade över dagis förr och nu. Förr, på 70-talet då hans äldsta gick på dagis så samlades barnen om morgnarna med fröken som frågade barnen vad de ville göra och alla fick göra vad enskilda har bestämt. Han tyckte redan då att detta borgade för egocentricitet, i viljan att alltid stå i centrum och alltid få sin vilja fram.
Jag kunde inte annat än ge honom rätt. Jag önskar att jag kunde ha visat honom denna artikel då för detta ger honom också rätt för detta är vad detta uppfostringsideal har resulterat i. Att ständigt vilja vara i centrum och inte kunna sätta sina känslor och behov åt sidan för en sekund. Alltid J A G. Alltid. Oavsett. Det är vi fostrade i 70-talets anda som står på catwalken och är prylgalna. Personligen är jag lite less på detta "designintresse" Det är en annan "finare" variant av "slit-och släng" på 70-talet. Samma sak olika namn, förtäckt. Köp dig lycklig.
Läste också häromdagen en artikel om vad mammor på stan kan göra i DN. En mamma påstod att hon inte kunde vara hemma en hel dag för då klättrade både hon och den 7 månader gamla babyn på väggarna av trisess. Ursäkta? En 7-månaders klättrar på väggarna av tristess? OK för mamman - men BABYN? Jag har svårt att tro på det. Framför allt har jag svårt att tro på att _babyn_ behöver så mycket aktiviteter som mamman.
Men apropå artkeln. Jag hade en liknande diskussion IRL häromdagen som sagt. Jag har sagt det förut att det allra största misstaget min föräldrageneration gjorde var att lära oss hur världen _borde_ vara inte hur den _verkligen_ var och detta i kombination med låtgå-uppfostran och att altid centrera sig på att säga att "du kan bli vad du vill" och just dagisexemplet ovan - det gav dubbla budskap. Det var inte så fritt som det ytligt verkade, alla gör vad de vill och önskar, denna frihet innebär också omedvetet en otrolig press och krav på bli LYCKAD och lyckas. Resultat - prylgalenhet och catwalkhysteri och oförmåga att släppa sig själv för då blir man - misslyckad! Det är ett misslyckande att kompromissa med jagets behov med omgivningens behov.
Vi ska med andra ord vara så j-t duktiga. Fixa allt. Och lustigt nog tror jag att detta också är en baksida av 70-talets uppfostringsideal. Så här blir det då vi blivit vuxna. Extrem uppmärksamhetstörst och extrema krav på duktighet i alla områden.
Jagets vilja är Guden i dag. Och till Jaget ska vi ge vår tid, pengar och offra en massa prylar på dess altare för att hålla Guden lugn.
//manon
Jag kunde inte annat än ge honom rätt. Jag önskar att jag kunde ha visat honom denna artikel då för detta ger honom också rätt för detta är vad detta uppfostringsideal har resulterat i. Att ständigt vilja vara i centrum och inte kunna sätta sina känslor och behov åt sidan för en sekund. Alltid J A G. Alltid. Oavsett. Det är vi fostrade i 70-talets anda som står på catwalken och är prylgalna. Personligen är jag lite less på detta "designintresse" Det är en annan "finare" variant av "slit-och släng" på 70-talet. Samma sak olika namn, förtäckt. Köp dig lycklig.
Läste också häromdagen en artikel om vad mammor på stan kan göra i DN. En mamma påstod att hon inte kunde vara hemma en hel dag för då klättrade både hon och den 7 månader gamla babyn på väggarna av trisess. Ursäkta? En 7-månaders klättrar på väggarna av tristess? OK för mamman - men BABYN? Jag har svårt att tro på det. Framför allt har jag svårt att tro på att _babyn_ behöver så mycket aktiviteter som mamman.
Men apropå artkeln. Jag hade en liknande diskussion IRL häromdagen som sagt. Jag har sagt det förut att det allra största misstaget min föräldrageneration gjorde var att lära oss hur världen _borde_ vara inte hur den _verkligen_ var och detta i kombination med låtgå-uppfostran och att altid centrera sig på att säga att "du kan bli vad du vill" och just dagisexemplet ovan - det gav dubbla budskap. Det var inte så fritt som det ytligt verkade, alla gör vad de vill och önskar, denna frihet innebär också omedvetet en otrolig press och krav på bli LYCKAD och lyckas. Resultat - prylgalenhet och catwalkhysteri och oförmåga att släppa sig själv för då blir man - misslyckad! Det är ett misslyckande att kompromissa med jagets behov med omgivningens behov.
Vi ska med andra ord vara så j-t duktiga. Fixa allt. Och lustigt nog tror jag att detta också är en baksida av 70-talets uppfostringsideal. Så här blir det då vi blivit vuxna. Extrem uppmärksamhetstörst och extrema krav på duktighet i alla områden.
Jagets vilja är Guden i dag. Och till Jaget ska vi ge vår tid, pengar och offra en massa prylar på dess altare för att hålla Guden lugn.
//manon
Det var skönt
Det var kanon att vara hemma en vecka pga höstlov. För hur vi lever så känns det som den bästa lösningen då vi inte kan gå ner i tid (med tanke på hur många barn vi har så behöver vi pengarna). För just oss känns det mer värt att vara hemma på loven än att gå ner i tid 1-2 timmar per dag. Det där sista märker barnen inte så mycket av, försvinner i rutinerna, och minns inte som stora, men de minns att de var hemma på loven. Nu har vi det så bra att jag tror att vi har typ 2-300 föräldradagar kvar med sgi och samtliga garantidagar kvar. Jag har sparat med tanke på lov.
Vår äldsta dotter har känt konkurrens av vår yngsta dotter. Svartsjuk. Hon (vår äldsta) har tydligt sagt att hon ville vara den enda flickan i familjen. Men de kommer varandra närmare och närmare, tjejerna. Ännu närmare efter den här veckan. Med killarna har hon inga problem, hon känner inte va nån konkurrens utan tycker att de är bra söta, men flickan…ojoj…men som sagt det går allt bättre och hon förstår att hon inte blir ersatt av en annan flicka just för att det är en flicka.
Nu ska vi dela jullovet så att de får vara hemma och maken kommer ta sportlovet om det går och så har vi påsken.
Var kanonskönt att få vara hemma trots att vi var krassliga, jag med halsinfektion (som ännu inte helt gett med sig) och de med sitt snorande och allt. Känner mig piggare och mer laddad nu trots allt! Man behöver en vecka mitt i hösten…
//manon
Vår äldsta dotter har känt konkurrens av vår yngsta dotter. Svartsjuk. Hon (vår äldsta) har tydligt sagt att hon ville vara den enda flickan i familjen. Men de kommer varandra närmare och närmare, tjejerna. Ännu närmare efter den här veckan. Med killarna har hon inga problem, hon känner inte va nån konkurrens utan tycker att de är bra söta, men flickan…ojoj…men som sagt det går allt bättre och hon förstår att hon inte blir ersatt av en annan flicka just för att det är en flicka.
Nu ska vi dela jullovet så att de får vara hemma och maken kommer ta sportlovet om det går och så har vi påsken.
Var kanonskönt att få vara hemma trots att vi var krassliga, jag med halsinfektion (som ännu inte helt gett med sig) och de med sitt snorande och allt. Känner mig piggare och mer laddad nu trots allt! Man behöver en vecka mitt i hösten…
//manon
Varför?
Varför blir jag så obekväm och säger så många fel saker i kvinnligt sällskap? Varför har jag så svårt med den kvinnliga gemenskapen? Jag har aldrig tagits emot i den så jag blir anti och provocerande.
När jag var yngre fick jag höra att jag inte fick vara med och vara ut på klubb "för då kom alla killar och det är jättejobbigt". Jag bara pratade med dem ju...var inte promiskuös, har tom haft färre pojkvänner än medel.
Blä för tjejer. Begränsande och man måste vara så himla snäll, snäll, snäll intill mesighet för att passa in med en annan kvinna. Väga sina ord på guldskål....
Surt sa räven...
...ändå...känner mig så fel, fel, fel...
Killar är rakare och lättare att vara med...jag VILL INTE VARA FÖREBILD FÖR MIN DÖTTRAR! Då blir det ju FEL!
Kvinnlighet är så rasande besvärligt, allt man ska veta och förstå utan ord...nåt är fel hos mig...Förr så önskade jag att jag bara skulle få pojkar som barn av den anledningen - jag vill INTE VARA EN KVINNLIG FÖREBILD! Jag har aldrig upptagits i den berömda systerskapet. Det slutar bara med att jag till slut drar mig undan, det är ingen idé liksom... (med få undantag då).
Lite ledsen....vore hemskt om ingen ville vara med mina barn för min skull, för att jag inte fixar den gemenskapen! Är SÅ glad varenda gång jag har med en pappa att göra, som i dag...när jag nån gång träffar föräldrar på dagis som hämtar eller lämnar och det är MÄN! Så mycket enklare...
//manon
När jag var yngre fick jag höra att jag inte fick vara med och vara ut på klubb "för då kom alla killar och det är jättejobbigt". Jag bara pratade med dem ju...var inte promiskuös, har tom haft färre pojkvänner än medel.
Blä för tjejer. Begränsande och man måste vara så himla snäll, snäll, snäll intill mesighet för att passa in med en annan kvinna. Väga sina ord på guldskål....
Surt sa räven...
...ändå...känner mig så fel, fel, fel...
Killar är rakare och lättare att vara med...jag VILL INTE VARA FÖREBILD FÖR MIN DÖTTRAR! Då blir det ju FEL!
Kvinnlighet är så rasande besvärligt, allt man ska veta och förstå utan ord...nåt är fel hos mig...Förr så önskade jag att jag bara skulle få pojkar som barn av den anledningen - jag vill INTE VARA EN KVINNLIG FÖREBILD! Jag har aldrig upptagits i den berömda systerskapet. Det slutar bara med att jag till slut drar mig undan, det är ingen idé liksom... (med få undantag då).
Lite ledsen....vore hemskt om ingen ville vara med mina barn för min skull, för att jag inte fixar den gemenskapen! Är SÅ glad varenda gång jag har med en pappa att göra, som i dag...när jag nån gång träffar föräldrar på dagis som hämtar eller lämnar och det är MÄN! Så mycket enklare...
//manon
Gratisdag!
Vi ska få tillbaka DN. Vi trodde att vi inte hade fått DN på en månad nu pga obetald räkning men så var det inte! Vi hittade räkningen i går OCH att den är betald. Jag ringde och svaret till utebliven tidning var att "tidningsbudet tyckte att brevlådan var så full att inte DN kunde få plats och därmed trodde h*n att vi inte ville ha tidning så den avbeställdes på osäker tid" Visste inte ens att man kan göra så utan att ta kontakt med oss......Nu är det utrett och vi kan se fram emot tidning igen!
Så tänk på det och vittja era brevlådor:)! Vi har slarvat med det för att det kan vara så mycket ibland när man kommer hem....Jag kan bara skratta åt det! Vilka intressanta bekymmer en storfamilj kan få pga vissa prioriteringar!
Städat bilen och hittat en barnkofta jag har saknat sedan en vecka! Vår stora har haft den på sin tid och den är mysig och fin så jag var riktigt ledsen över att ha "tappat" den. den har affektvärde för mig. Bara bra saker i dag hittills och klockan är inte ens 09.00!
Förutom vår lilla sjukling då....De två sista dagarna har vi hämtat så sent pga jag varit på kurs och inte kunnat sluta tidigare och barnen har varit sååå trötta så jag har tyckt synd om dem. Jag tror att även en högre makt tyckte synd om dem på ett bakvänt sätt. En av dem är alltså sjuk och i dag är alla hemma. En "gratisdag". Oerhört mysigt! Fast jag ska till jobbet senare i dag...men ändå!
Det som är snöpligt i det hela är att i dag skulle vi haft vår första dag med hämthjälp som jag fick tyvärr tacka nej till just i dag...Vi är ju hemma! Så typiskt, är det inte det!? Nästa vecka!
(detta är ingen politisk blogg så det lämnar jag bakom mig i förra inlägget)
Gratisdag!
//manon
Välbefinnande
Jag satte det dåliga samvetet mycket långt ut till havs och snurrade runt båten några varv för att den skulle bli yr och förlora känslan för vädersträcken. Jag kan se samvetet framför mig, hur det spottar och svär ute på böljan blå när den bråkar med segel och åror oförmögen att hitta hem. Hur h*n hötter med nävarna ilsken och röd. Stampar i båten och får vatten överbord och blir då än mer arg…Det kan h*n ha!
Själv känner jag mig glad. Är man heltidsarbetande är dagis och hur barnen trivs där om dagarna mycket viktigt. Ens eget välbefinnande beror mycket på hur barnen trivs. Det är bara så. Det finns nåt som är oerhört viktigare än Jaget.
Sedan vi bytte dagis är barnen betydligt mer harmoniska. Det märks oerhört mycket. Jag kan ofrivilligt roa mig med att laga mat mer i fred, städa och lägga i tvätt utan barn som är ledsna omkring mig…De leker och stojar med varandra. När jag hämtar dem kan jag lämna dem hos personalen en kort stund utan att de gråter och blir förtvivlade för att hämta nallar och ytterkläder.
En del av mig blir lite sorgsen – trivdes de så lite på det förra dagiset alltså!? Men jag har inget dåligt samvete för det. Vi flyttade, vi behöver jobba, vi fick inte plats där vi ville från början.
Det dåliga samvetet är överreklamerad.
Jag har haft ett snack med Poseidon. Han har lovat att blåsa den lilla båten med samvetet åt helt fel håll. Hjälper det inte har han placerat ut nymfer, najader och fauner på kobbar och skär som kan locka samvetet till sig för att avleda det lite grann. Poseidon är ju en hårt arbetande far med ett stort ansvar som förstår min belägenhet och hjälper mer än gärna till.
//manon
Själv känner jag mig glad. Är man heltidsarbetande är dagis och hur barnen trivs där om dagarna mycket viktigt. Ens eget välbefinnande beror mycket på hur barnen trivs. Det är bara så. Det finns nåt som är oerhört viktigare än Jaget.
Sedan vi bytte dagis är barnen betydligt mer harmoniska. Det märks oerhört mycket. Jag kan ofrivilligt roa mig med att laga mat mer i fred, städa och lägga i tvätt utan barn som är ledsna omkring mig…De leker och stojar med varandra. När jag hämtar dem kan jag lämna dem hos personalen en kort stund utan att de gråter och blir förtvivlade för att hämta nallar och ytterkläder.
En del av mig blir lite sorgsen – trivdes de så lite på det förra dagiset alltså!? Men jag har inget dåligt samvete för det. Vi flyttade, vi behöver jobba, vi fick inte plats där vi ville från början.
Det dåliga samvetet är överreklamerad.
Jag har haft ett snack med Poseidon. Han har lovat att blåsa den lilla båten med samvetet åt helt fel håll. Hjälper det inte har han placerat ut nymfer, najader och fauner på kobbar och skär som kan locka samvetet till sig för att avleda det lite grann. Poseidon är ju en hårt arbetande far med ett stort ansvar som förstår min belägenhet och hjälper mer än gärna till.
//manon