Nåt riktigt bra

Nu måste jag skriva om nåt som jag är väldigt nöjd med. Jag är bra på att få barnen att våga göra det de inte vågar men vill göra. Jag har nu efter en del år som förälder insett att detta är jag faktiskt bra på.

Jag var och badade med alla tre små i lördags. Kände mig som Ankmamman med sina tre guppande små ankungar i sina likadana simringar som simmade omkring i vattnet. Tvillingbrorsan (3 år) är väldigt fysisk av sig. Inte så att han fattar hur man cyklar eller gungar, men han har energi och kraft och kondition. Han är fysiskt experimentell. Så han hoppade i vattnet från kanten med simringen runt midjan. I vatten där han inte bottnade. Tvillingsyrran är ett dödsföraktande litet stycke, inte lika fysisk som tvillingbrorsan men smart, hon kan cykla och gunga och klarar sådana saker men har inte samma kondition och energi som tvillingbrorsan. Fysisk begåvning kan se ut på många olika sätt. Så hon hoppade också i, guppade under vattnet, och kom skrattande upp igen, helt obekymrad för att hoppa i igen.

Så stod Storebror (4,5 år) där vid kanten av bassängen med sin simring runt midjan. Han vågade inte. Han har aldrig varit riktigt vän med vatten. Avskydde bad som bebis, hårtvätt är rena rama tortyren för honom. För att inte tala om att få minsta stänk i ansiktet. Han stod där och sa förtvivlat "Varför vågar S hoppa i?" Jag märkte hur han kände sig så jag sa att han måste inte hoppa i. För det måste han faktiskt inte! Sa att lillbrorsan faktiskt inte kan cykla. Att jag kan ta emot honom. Det ville han inte för syskonen ville ju inte att jag skulle ta emot. Till slut hoppade han i i alla fall. Gissa om han var stolt, glad och lycklig över att ha vågat! Jag berömde honom för hans mod för jag såg ju hur obehagligt han tyckte det var med vattenstänket. Mod är att göra saker man är är rädd för. Han testade fler gånger och gillade det! Även om det var jobbigt med vatten i ansiktet. Hela tiden var jag noga med att inte tvinga honom.

Jag har envisa barn. De vet vad de vill. Jag gillar barn som vet vad de vill. Jag har absolut nada problem med trotsåldern. Jag älskar den. Jag tror jag skulle få nippran av lugna barn som aldrig sa emot. Jag tvingar dem aldrig till nåt, bara typ att säga tack, förlåt (fast för vissa (läs tvillingbrorsan) sitter orden "tack" och "förlåt" fruktansvärt långt in) och plocka undan efter sig. Men jag tvingar dem aldrig smaka en tugga av mat ens om de inte vill, jag föreslår aldrig att de ska göra nåt, jag tycker inte att de bör kunna ditten och datten för att de uppnått viss ålder, så jag tror att de vet att när de velar och jag säger att de inte måste att de känner att de ska bara göra det för sin egen skull, om de vågar och vill. Jag tror dessutom att de litar på mig att de klarar det för jag brukar inte missbruka detta och tvinga de göra saker de egentligen inte vill men känner att föräldrarna kräver av dem.

Jag tror på att mycket är självreglerande, mat, sömn, socialt liv - allt basic - alla har vi olika behov av det. Jag jagar inte upp mig när de ratar grönsaker. Jag var själv grönsakshatare i 27 år. I dag äter jag pliktskyldigast. Jag vet att allt är inte kört för att de inte lärt sig äta grönsaker som barn. Jag vet att de överlever det. Själv har jag trots mitt grönsakshat alltid varit kärnfrisk. Vissa saker måste man bara komma på själv, även om det tar upp till vuxen ålder då man kan ta till sig logik och argument mycket bättre! En del gillar mat mer, andra ser det som nödvändigt ont, en del sover massor, andra litet, en del vill ha folk omkring sig jämt, andra inte...barn är inte annorlunda än vuxna på den fronten men som vuxen tror jag det är lätt att börja reglera dem efter vad man själv anser bäst. Naturligt och mänskligt - men kanske inte alltid vad som är bäst för den nya lilla människan, det man själv tror är bäst alltså!

Det är egentligen väldigt få saker som är värda att ta strid om när man tänker efter. Det sista jag vill är att ta bort lusten och glädjen i livet.

Jag har för övrigt fortfarande skrivkramp!

//manon

Kommentarer
Postat av: Idun

Du gör helt rätt!
Alla är olika, och tycker att olika saker är besvärliga eller otäcka. Jag har också tre barn, nu 17,16 och 14 år gamla. Alla fruktansvärt olika. Min grabb på 17, hade nog varit världens "fegis" om han inte blivit sporrad av sina yngre systrar som liten, de hade inte några spärrar till vad som kunde vara farligt eller inte, han hade däremot alla spärrar man kan komma på....
Men jag tvingade honom heller aldrig, däremot så vågade han tillslut både det ena efter det andra, när han tittade på vad hans systrar klarade av och såg att det inte var så farligt och konstigt som han tyckte...
Det är lustigt det här med maten... min yngsta dotter är väldigt bestämd med vad hon absolut inte vill äta. På dagis vid inskolningen hävdade dagispersonalen att hon inte var inskolad förrän hon åt köttbullar och makaroner... hon skulle fortfarande inte varit inskolad... eftersom hon absolut inte kan få i sig köttbullar... än i dag... :) Inte paprika heller för den delen...
Så kör på... alla är olika... syskon speciellt !!

Postat av: Annaa M

Märker att jag fortfarande kan elda upp min väninnas man genom att påminna om när jag satt vid deras middagsbord och sa till deras lilla pojke att jag tyckte det var utomordentligt fånigt med ärttvång. Jag tror vi skulle kunna ta upp ett gräl om det när som helst; varför i himmelens namn man ska tvinga ett barn att äta något så meningslöst som upptinade värmda gröna ärtor. Det kan inte vara ur akut näringsbehov utan bara handla om principer.
Så imponerande aktiv du är... jag har aldrig lärt mina barn någonting fysiskt. Deras pappa lärde flickorna en del, sen uppfostrade de sin lilla bror. Äldsta svängde som mycket liten runt i knävecken i klätterställningar, lite äldre hoppade hon från hög höjd i hoppbassängen. Men hon slutade med allt sånt sen. Kraven på total kontroll tog över.
Skrivkramp är en märklig åkomma som slår hårt och skoningslöst. Att den drabbar när man ska göra något tvivelaktigt uppdrag på tid är en sak, men att det ska slå till när man skriver frivilligt är ett otyg. Låtsas som du inte bryr dig.

2007-04-02 @ 10:45:51
URL: http://annaamattsson.blogg.se
Postat av: Ullis

Jag tänker faktiskt också som du. Om hur mycket som faktiskt är självreglerande bara man låter sina barn också reglera det utan att bli tvingad en massa. Att komma fram till vad man själv vill och tycker tar tid.

Nu kanske det låter som om vi är helt utan regler, men riktigt så menar jag inte heller!! Mina barn går till sängs när de är trötta, fast de vet inte först att de är trötta. Först har jag sett de tydliga signalerna på trötthet, som de själva inte ännu kan tyda, men de inser själva när de kommit i säng att de verkligen var trötta... =)

Vad gäller mat så äter vi alltid mat, men vad vi äter skiftar med humöret. Jag brukar fråga mina ungar vad de är sugna på och summerar man matintaget efter en vecka så innebär det ändå att veckan näringsmässigt har varit mycket bra, även om vi fuskar med halvfabrikat en dag. :)
Jag vet att många föräldrar dissar halvfabrikat (som exempelvis fryst fiskgratäng, Stinas kyckling mm)men varför krångla till allt mer än nödvändigt? Barnen växer, mår bra och frodas tydligen även fast man inte gör sin egen mat jämt och ständigt "från grunden".
Nog tror jag saker och ting reder sig bara fint. =)

2007-04-02 @ 14:08:17
Postat av: Zofy

håller med helt och fullt! har aldrig heller tvingat mina barn att smaka saker, framför allt inte äta gröna ärtor :) själv skulele jag aldrig få för mig att äta ngt så vidrigt, blotta tanken på en mjölig ärta som krossas mot gommen får mig att rysa....

jag är rätt bra på att få den äldsta att göra saker hon inte vågar och det är jag som lärt dem cykla t ex. E är dock ingen idé att ge sig på, vågar hon inte göra ngt så är det så. Och hon bryr sig inte heller ett dugg om att alla barnen på minisim älskar att doppa huvudet under vattnet utom hon, det rör henne inte i ryggen. Sund inställning tycker jag! Däremot hoppade hon en dag i Brasilien utan förvarning i det djupa endast iklädd simpuffar.

2007-04-03 @ 10:27:30
URL: http://zofy.blogg.se
Postat av: Hannele

Tja, självreglerande, mat, sömn, socialt liv, något lagom, man ska ju ändå leva med andra.

2007-04-05 @ 23:28:27
URL: http://hannelesparadis.blogspot.com/

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback