manon

Är vaken. Jag vet inte om det är våren eller Alltet eller vad, men sista dagarna har jag så lätt för tårar. Jag känner mig bara så dum och trist och som en repad skiva på sista tiden.

Jag har blivit lite piggare med hjälp av linserna. Trodde inte att tröttheten till så stor del berodde på ögonen men så är det. Än så länge har jag bara typ "provlinser". Det ser ut som om de kommer att öka styrkan med 0,25 till 1,75 sedan när månaden gått ut. Jag sover med dem nu. Ska kollas på fredag igen att hornhinnan klarar det.

Har även varit hos läkare för att jag haft så vansinnigt ont i halsen. I dag kom provsvaret - det är en "dagisbakterie" som aldrig går bort. Det gör att man är hängig ett tag och sedan känner sig friskare för att bli hängig igen. När jag pratade med läkaren så trodde både hon och jag att jag hade hunnit bekämpa bakterien själv men redan på kvällen kände jag halsont och hängighet igen. Jag ska ringa henne i morgon och be att få penicillin i alla fall. Jag hoppas att jag får det och att det gör mig piggare. Jag är sällan sjuk så jag tänkte at det måste vara nåt när det är så segdraget.

Det märks på bloggen hur jag känner mog tror jag. Trist och allt. Jag vill bara gråta. Jag kan inte skriva om nåt, inga äventyr med själen, ingen fantasi...jag har inget tålamod med barnen, speciellt tills för några dagar sedan.

En del av mig tror att det kanske beror på att spänningar släpper. Nu hämtar jag två dagar i veckan och maken 2 dagar och vår duktiga barnvakt en dag. Att bara hämta två dagar i veckan och istället lämna 2 dagar i veckan och jobba senare har släppt lite på pressen för mig tror jag. Jag märkte bara nu förra helgen att jag inte var lika slut och less. Att jag inte kräktes lika mycket på hushållsarbete, att barnen ville vara mer med mig.

Annars vet jag inte vad det är med mig. Vi hinner inte så mycket just nu, allt går i ett. Ingen tid för verklighetsflykt vare sig själsligen eller kroppsligen.

Det kanske är pga bakterien i kombination med att spänningar släpper som jag bara vill gråta. Kanske är det våren med. Jag älskar värme och vår men övergången kan kännas lite jobbig - när man känner hur olevande man har varit under vintern, hur allt legat på is så är det först lite jobbigt att upptäcka livet i sig själv och runtomkring.

Jag känner mig orolig över allt. Som om jag ser allt genom en glasvägg. Känner mig tom, ointresant, isolerad. Jag har inte ens nåt kul att tala om, inget att fundera över, ingenting, kan inte formulera mig. Lika bra jag slutar här innan jag blir ännu tristare.

//manon