manon

På måndag börjar jag jobba igen. Fast bara en vecka, sedan ska jag vara hemma en vecka till med barnen. De har nämligen två veckor sommarlov till som maken och jag delar på.

Ärligt, känns otroligt skönt att veta att jag inte ska börja mastodont utan får en vecka ledighet till senare!

Jag ska absolut inte klaga på vädret. Trots det myckna regnet. Tycker det har varit rätt skönt. Senaste dagarna har jag varit däckad men jag tror mycket berodde på att vi haft det hemskt kvavt och varmt inomhus pga stängda fönster pga kattungen som vi inte vill ska smita ut. Nu har vi tillverkat tre st myggnät att sätta i fönstrer. Urskönt!!
Mellansonen börjar längta efter dagis och sina kompisar, speciellt en.

Att vara hemma i snart 6 veckor - barnen har varit änglar och monster, herregud vad de kan bråka!!! Och oj, vad de är tighta!

Jag har surdegar jag vill städa i (framförallt papper) jag inte hunnit med. Men det handlar om prioritering. Det är fasligt jobbigt att tvinga sig till att göra sådant även på semestern. Lite har jag gjort i alla fall. Läste på en föräldrasight där föräldrar gav råd till varandra under en enkät, "det är inte noga, oavsett vad, ha inte dåligt samvete, ta hjälp, räkna till 10, älska dina barn så kommer folkvettet (nån som lyssnat på Astrid Lindgren), sänka kravet på städat, struket, hembakt" var de bästa.

I dag har jag organiserat och tagit tag i en del papper och satt i pärmar (fakturor od), betalat en del räkningar och handlat inkl 4 pärmar för alla teckningar som produceras hemma. De har sorgligt nog bara slängst nånstans och hamnat i sopkorgen en del...Men nu har alla tre små var sin pärm med namn och bild att sätta sina alster i! Storasyster har också en egen pärm men inte lika "barnslig".

Jag vet vad min kollega kommer att säga om katten - "men du som redan har fullt upp!" - men sådant som djur och barn är inte besvärligt. Det är bara när de slåss och allt praktiskt runtomkring. När dagen är till och från jobb. Insett bla än mer under sommaren att min längtan efter att vara bonde har mycket att göra med att jag egentligen trivs bäst med helt fria jobb. Utan tider. Vara helt egen. Men finns det sådant? Kanske jag borde slå mig in på skriverier, använda mig av mina arkelogi och konstkunskaper? Jag vet inte...

Jag vet i alla fall att gräva kökslandet var roligt med. Att det är lätt att jobba med barn som hjälper till, gräver, även om de gräver på fel ställe, de tar bort tuvorna, rensar ogräs. Känner sig behövda och viktiga. Även om det är två minuter i taget.

Önskar man kunde ha sådana jobb...eller suck...nåt fritt jobb. Extremt fritt...utan tider att passa, så man levde mer enligt sin personlighet.

//manon

Pratade med min farmor i dag. Jag orkar inte berätta allt, alla vändningar. Kan bara berätta att min far, styvmor och deras två minderåriga barn är i Budapest just nu. Att min styvmor rusade högröd, arg och gråtande ut ur farmors lägenhet för min farmor hade ett förlslag till dem som även kan gagna mig.

Min farmor säger att det inte kan bli bättre nånsin. Min styvmor har en alltför stor svartsjuka gentemot mig. Minsta lilla som kan gagna mig gör henne i obalans. Min farmor har alltid stått på min sida, hon är den som agerat som en riktig förälder, hon är den som är min mamma. Det stör min styvmor. Hon har nu två barn med och vill att de ska få det bästa och jag...ska helst inte finnas...Det handlar om eventuell framtida arv, om hur min farmor vill dela upp det kort sagt...

Jag mår som sagt bäst utan mina föräldrar. Varje gång jag hör om dem blir jag - ledsen. Detta är inte nåt som hänt bara i min barndom. Hatet fortgår. Att vara föremål för en sådan illvilja och svartsjuka från min styvmor. Att ha en sådan ryggradslös feg far som hellre låter sitt barn förgås än förlora sin fru. Att jag inte är värd att få eller ha nåt över huvud taget!

Jag vet att detta är svårt att greppa. Att det är så oförståeligt att nån kan känna så gentemot ett barn, som jag var, och att det fortsätter. Att nån (min far) tillåter det att ske om och om igen.

Min farmor sa till mig i dag att det är skillnad på mig och deras två gemensamma barn. Att hon vill dela 50/50 mellan mig och min far för alla åren de förstört för mig under min barndom. Att de två andra klarar sig för de har växt upp helt annorlunda. Min farmor är den som ansett och anser mig vara skyddsvärd. Jag vore inget utan henne.

Just nu, ansikte mot ansikte med detta och att återigen få veta vilken hat och svartsjuka jag är föremål för känns det tungt och obehagligt. Det existerar än. Det blir aldrig bättre. Mina barn kommer aldrig att få en farfar med detta, jag aldrig en far. Jag vet att detta låter fullständigt ofattbart för nån som växt upp hyfsat normalt, men det är min verklighet. Sinnesro kan jag bara ha utan dem. för med dem så existerar det jag flydde i från i högsta grad. Det är inte över och kommer aldrig gå över.

Min farmor är nu nära 90 år. Jag måste tänka tanken att hon kommer en dag att inte finnas. Men hennes kärlek kommer att finnas och leva. Utan det jag fått av henne skulle jag absolut inte existera. Hon är dessutom den enda familj jag har förutom min man och mina barn. Hon är den enda jag kan lita på finns och älskar mig villkorslöst.

Hur jag växte upp, speciellt tiden hos dem, min far och styvmor, det var aldrig på normal nivå. Det handlar inte om enstaka oförätter. Det handlar om systematiskt utfrysning. Att hon vägrade gå på toaletten direkt efter mig (ett barn), att jag inte fick äta tillsammans med dem för hon tålde inte se mig vid matbordet och liknande. Att jag inte fick sitta i solstolen för mitt svett var så äckligt. Det är några få ytliga saker som går att peka på. När hon sa att om hon fick ett barn som liknade mig skulle hon kasta det i soptunnan. Farmor säger att min styvmor var avundsjuk även på mitt utseende. För min styvmor är inte vacker och överviktig, jag var liten och nätt. Och på nåt underligt sätt känns det lite skamligt att skriva om det. Att jag var så hemsk. Fastän jag nånstans vet att det är de som betedde sig illa. Men ändå. Skam att inte vara värd att älska. Jag tror ärligt talat att det mer handlade om psykisk misshandel. En mobbning hemma som pågick i åratal. Mobbning av ett barn som dessutom redan haft det svårt med flertal separationer bakom sig. Aldrig känna sig trygg och alltid känna sig fel och dum. Och den pågår hos dem än.

Enda sättet att leva lyckligt är utan dem och utan att höra några nyheter om dem. Det där kommer aldrig att ändra sig. Jag fattar inte själv att folk kan bete sig så illa mot barn. Och nånstans funderar jag på om jag har skuld i det hela. Kanske är jag en hopplös och omöjlig människa. Eller kanske inte. För hatet är så ofattbart. Även för mig. Men redan som 7 år? Kan barn vara så hemska?

//manon

Återigen är detta utlämnande och jag är än mer rädd för att de som läser och vet vem jag är blir rädda för mig. Jag vill inte ha mitt inre mörker och känslor av värdelöshet, att känna sig så oälskbar och fel. Jag kämpar på. Hur talar man om detta, framförallt hur kommer man vidare utan att folk överger en för att man säger detta?

Jag vill inte ringa någon och vara jobbig. Jag undrar om jag ska prata med kurator. Jag har kommit till insikter under våren men nu, jag kommer inte vidare. Jag är samma trista värdelösa människa inkapabel till att ge kärlek och få andra att känna sig älskade. Egocentrisk. Jag känner mig otroligt tom och värdelös. Jag vet inte hur jag slungades in i denna känsla. Jag klarar inte av att vara vuxen. Sårar folk. Tanklös och dum.

Förmodligen är jag bara barnslig och bortskämd och borde skärpa till mig. Tänka mindre på mig själv. Kasta mig in i man, barn, jobb och inte tänka. Antagligen borde jag bara bosätta mig långt från alla.

Jag måste vara skitjobbig att leva med med det bekräftelsebehovet jag har med den ynka självkänslan jag har. Jag försöker skrapa till mig självkänsla men den försvinner lätt. Hur ska jag kunna lära barnen självkänsla och att tycka om sig själva när inte ens jag kan? Stackars barn med sådan mamma. Jag tål ingenting.

Jag borde inte heller skriva på denna blogg. Vad hjälper den? Navelskådande och exhibitionistisk. Sluta gnälla börja leva, glömma, inte känna. Jag hoppas ingen blir arg eller sårad eller less av att läsa detta. Jag vill inte vara en tom ynklig patetisk typ. Jag sluter mig. Bättre att ingen känner mig. Då vet ingen heller. Ingen som kan genomskåda vilken bluff jag är. Jag flyr.

Jag vill förändra mig men jag lyckas inte. Inte på egen hand i alla fall. Jag lyckas verkligen inte. Jag bättrar mig inte. Jag vet inte vad jag ska göra hur jag ska be om hjälp, om jag ens ska det. Jag vet i teorin hur bete mig, men i praktiken låser det sig. Jag blir sluten, säger inget, har inga tankar alls. helt tom. Förlamad. Bäst att inte skriva om det för då kanske jag cementerar detta istället att förändra. Men hittills har jag alla fall inte förändrat nåt. Vilket bara jag förlorar på. Jag klarar inte av nära relationer. Kanske inte ens icke-nära...Jag känner mig på botten. Komemr jag nånsin  vara värd nåt?

Har surfat lite på utlandssvenskars hemsidor. Intressant! Jag kunde inte låta bli att fundera på vad jag ger mina barn av min bakgrund. Ger jag nåt ungerskt? Nä, inte ett dugg! Sällan jag ens talar om Budapest trots att det ligger mig så varmt om hjärtat.

Så kom jag på att jag visst ger av min "kultur". Att jag ger själva rotlösheten som rötter. Att jag är italiensk/fransk/tysk/ungersk. Att hemma är "whereever I lay my hat". Att det är därför jag inte tjatar om Budapest. Det är viktigt för mig att hålla kontakt med min födelsestad, jag får nostalgi, jag älskar att insupa staden - men mina barn är födda här. De kan aldrig känna detsamma som jag inför den staden. Varför skulle de? Lite mycket att begära! Detta är ingen big deal för mig med att byta städer och länder, att flytta. Det är vana. Vi flyttar. Jag för vidare det urbana och flyttandet  - det "kulturlösa". Att det är tredje generationen som är födda i valfri europeisk huvudstad, fjärde som bytt land. Metz - Wien - Budapest - Stockholm. Det är de stora hållpunkterna, med lite mindre städer däremellan. Detta är "födelsestäderna". Jag bryr mig inte ett dugg om att mina barn inte kan mitt förstaspråk. Jag bryr mig inte om att jag inte kan så mycket tyska trots att jag kallade min farfar för "opi" (smeknamn för grossvater). Det finns reminiscenser, som det tyska exemplet. Men Opi är Opi. Han var tysk. Och halvfransk. Men han tyckte att franska var fånigt och att hans franska mostrar pratade fjantigt. Hans mor talade franska med honom och han vägrade svara. Det var farfar som ville bli kallad för "opi" och jag tyckte det var naturligt. Jag vet faktiskt inte om han kände sig mest som tysk eller ungersk innerst inne (trots att han inte hade ungerskt blod i sig). Han umgicks i båda sfärerna - men han tyckte det var viktigt att bli kallad för "opi".

Vad är kultur? Jag vet inte. Jag är jag född i Budapest.l Mina barn är mina barn födda här. Jag känner inte att försakar "min kultur" ett dugg. Detta är min kultur. Jag är jag. Inget kollektiv. En individ. Att det inte spelar nån roll. Whereever I lay my hat.

Man är hemma där man känner sig hemma oberoende av var man är född. Så enkelt är det. För mig. Det är det jag lärt mig och för vidare.

Mina rötter är rotlösheten.

Men just nu vill jag "vila" för jag känner mig hemma. Jag har hittat hem. Det känns skönt. Och jag känner ingen dubbelhet ett dugg i att älska Stockholm och Budapest. Man kan älska på olika sätt.

Undrar om nåt är förståeligt i detta...det här var svårt att förklara....Och jag vet att min bakgrund inte är ett dugg exceptionell i centraleuropa. På den tiden, för hundra år sedan då min farfarsfar och farfarsmor flyttade från Elsass-Lothringen, var det som är tanken med EU i dag. Man flyttade hejvilt över gränserna. Många är väldigt blandade.

//manon