Jag slutar här

ELISABET!!

Jag har mailat dig 2 ggr. Säg till om det inte kommit fram denna gång heller!!

Och jag går över till nästa nya blogg. Så alla som vill hänga med dit får skriva här! Var inte blyga, elller tror det blir pinsamt - jag tycker inte mycket är pinsamt:) även om ni känner eller halvkänner mig eller inte känner mig alls! Ni är bara välkomna! Eller aldrig eller sällan kommenterar, det spelar ingen roll.

Varför gör jag så här då?

Tja, förändring. Det är andra gången jag flyttar bloggen. Jag känner för en ny start, början och, då - flyttar jag! Jag vet inte hur märkbar förändringen blir men för mig känns det bra.

Jag kommer kika in här regelbundet jättelänge för att se vilka som vill hänga med över!

(till er under förra inlägget, jag har skickat mail till er, har det inte kommit fram, hör av er!)

//manon

För eller emot

Maken och jag talade om Dottern skola och om det skulle hjälpa att byta skola för henne. Hon har velat det i minst ett år nu och det är rätt lång tid för att barn.

Vi har lite olika synpunkter på det.

Jag känner att med tanke på att det inte går superbra för henne, medel, och jag känner att hon faktikst har kapacitet för mer så kanske det vore en ide att ge henen en nystart i form av nya skola, ny miljö. Jag tror hon dras med för mycket av sina känslor och kan inte koncentrera sig på skolan. Det kan bli bättre eller lika bra. Ingen garanti för att det hjälper. Men kanske det kan ge henen en kick? För barnet är intelligent, men använder sig inte utav det av okänd anledning. verkar inte superintresserad eller så är det annat som tar tid. Jag vill så gärna att hon gör sitt bästa. Det räcker.

Maken är mer logisk analytisk och undrar vad nytta en sådan flytt skulle göra. Och visst har han rätt med också.

Vi står i stå, tror jag.

Jag skulle önska betyg faktiskt för vi får svävande svar på hur väl det går för henne. Pressade läraren sist och då sa hon att det går medel när hon vet vad hon kan, men dottern gör under medel på proven. Jag  vet inte varför dottern fgör så. Jag är oroad. Skolan är viktig. Oroad är jag cokså för detta är en smart tjej. Hon kan mycket mer än så egentligen. Varför bryr hon sig inte?

Som sagt, jag tror att allt runtomkring tar för mycket kraft.

Jag vill gärna höra för eller emot. Jag vill hennes bästa. Jag vill inte pressa henne till höga betyg, men hon gör inte sitt bästa i dag. Maken vill naturligtvis också hennes bästa och som bekant kan man göra det bästa på olika sätt.

Kanske allt beror på dottern och då hjälper det inte att byta skola. Problemen kommer med till nästa skola. Då är det bara att acceptera att en intelligent tjej inte är intresserad.

//manon

Klippa hår

På måndag (vi har ju höstlov) ska småkillarna klippa sig hor frisör. Jag kan inte klippa killfrisyrer. Tvillingsyrran avundsjuk på detta. Hon tycker att hennes hår blev för långt. Och jag lovar, det är inte långt. Men jag klippte henne i dag på egen begäran. Sparar säkert tårar från henne på måndag när hon själv redan är klippt.

Hon vill ha kort hår och byxor. Valde kläder alldeles själv i dag. Vill inte ha klänning. I dag fick hon bestämma men inte alltid. Van är jag ändå lite av barn efter fyra stycken så jag kan faktiskt bestämma rätt bra vad de ska ha på sig. Det är snarare att jag kan köra över dem lite för mycket pga barnvana. Det finns inte plats för kläddiskussioner om vardagarna.

I dag är hon supernöjd. Hon har valt själv ur sin garderob.

Tacka vet jag dagens lager på lager mode. Hon har en långärmad tröja under en kortärmad tunika som inte är för lång för det gillar hon inte) och byxor. Spar pengar nmed då man kan återanvända sommaren korta tröjor och skjortor.

//manon

Sovande bebis

Att man inte kom på detta då man hade bebisar. Jag vill verkligen dela med mig av det här

/manon

Mindre charmigt

Bit för bit kom det fram hur alla barnen uppfört sig i går med barnvakterna. Inte så bra. Ganska fjantigt. Riktigt urfånigt bitvis. Får hoppas på förbättring. De triggar varandra på gott och ont. Hoppas på bättring av dem på fredag.

Funderar på att ta hem mellansonens avdelning nån timme på Halloweenfest. Dekorerera lite och bjuda på glass i apelsinskal som är utskurna med hemska ögon, typ som pumpa. Kan göras dagen innan. Funderar och funderar. Känns kul nånstans och det funkar med dagis. Jag kan bestämma mig så sent som dagen före...Jag känner mig mera social och aktiv nu. Låter bara kul att göra nåt sådant! Fast klarar ostrukturerade jag detta?

Det som inte känns kul är att Storasyster inte har nån att bjuda som det är i skolan just nu. Hon ska ringa sin gamla bästisgranne som även hon lär vara ledig på höstlovet. De brukar vara lediga alla lov med. Hoppas hon kommer. De tjejer hon har varit med hittills är väldigt uteslutande och man ska vara med på vissa villkor. Det ställer inte vår dotter upp på. Hon faller inte för grupptryck, aldrig gjort. Nu leker hon mera med en annan tjej Be i klassen som verkar snäll och rar. Hon har sovit hos oss en gång. Men dottern sörjer över de gamla kompisarna, fd bästis Te, Fri, Fel och Ha. Det är svårt för henne nu. Det är diskussioner flera dagar i veckan. Hon är ledsen. Samtidigt är jag/vi stolta över henne, för hennes integritets skull och för att hon inte faller för grupptryck. Man väljer inte sina klasskamrater.

Men det är svårt för henne att tänka om och leka med andra. Och så är de barn allihop, de kan förändra sig, och de lär bli klokare. Inget är hugget i sten. De kanske blir vänner om nåt år eller flera igen. Jag undrar om de andra förldrarna är medvetna om det spelet dessa tjejer spelar? Alla uteslutningar? Villkor? Inget jag tänker ta upp med dem i alla fall. Bara stöttar dottern.

Dagis är gulligt. På twinsens avdelning ska det sys dockor och de erbjuder sig att sy dockor åt oss. Personen sa att det är för att vi har så mycket ändå. La till att vi inte är de enda hon gör så för och jag tror att hon dessutom sa att hon hjälper de barn hon tycker om. Detta känner jag dubbelt inför. Men jag tyckte hon sa det...

Men halloween - bjuda mellansonens avdelning? Ska jag eller inte. Tänker på dottern med. Det skär i hjärtat hur hon har det och at hon inte kan ha en halloweenfest. Hennes grannT ska på en med andra...men det är som det är. Det är svårt att växa upp och barn kan vara  - omogna.

En sak vet jag, att jag ska tala kontinuerligt med mina barn om hur en bra kompis är. Att man måste inte leka med alla men vara snäll mot andra. Jag tror de lär sig i samspel med varandra med. Jag tycker att man ska föra den dialogen med sina barn alltid, då och då, kontinuerligt för barn glömmer och man kan aldrig veta. Bara för att de har kompisar betyder inte att allt är bra. Ställa obehagliga frågor när man märker att nån kompis försvinner. Höra sig för vad som händer. Diskutera. Jag tycker det. Kanske jag har fel, men så tänker jag göra.

Så social och utåtriktad vår dotter är trodde jag aldrig att detta skulle hända henne.

//manon

Storebror och Lillasyster

De kan kivas och tjafsa men de kan verkligen vara så snälla mot varandra. En gång när Lillasyster blev arg över att hon var tvungen at bära sin egen ryggsäck på ryggen som de två andra och slängde i väg den över dagisgården med full kraft, då kom Storebror gentlemannamässigt och tog upp hennes ryggsäck och bar den en bit.

I helgen ville Lillasyster bära ner sin lilla söta vita docksäng med dockor i. Storebror steg in som den gentleman han kan vara och bar ner hennes docksäng åt henne. Hittade honom i trappan släpandes på docksängen.

Tänk att de kan göra sådant för varandra!

Att ha tätt är kul när de är så här stora nu. Det negativa för Storebrors del är att han sällan får känna sig större än sina småsyskon, tvillingarna, för att ålderskillnaden är för liten mellan dem. Häromdagen skulle han testa att äta med kniv och gaffel och det gick bra. Men de små twinsen blev inspirerade med av det och det gick lika bra för dem. Tyvärr för Storebror.

Men, han fick i alla fall gå i väg själv med några kompisar och deras mamma häromhelgen. Då kände han sig stor. Trots att han var lite nervös för att gå i väg utan nån av oss föräldrar och blev mutad med att få en glass efteråt. Han är blyg av sig i okända situationer.

//manon

Bilden klarnar

Jag vet att detta är tjatigt men...Jag tror att jag börjar fatta på vilken nivå allt ligger nu med dottern. Det är tufft i skolan nu. Utan fritids ballar tjejerna ut helt. Det har alltid varit mycket tjafs men fritids har balanserat det. Storasyster verkar ha integritet och stolthet. Hon drar sig undan med. Hon sörjer kompisarna som nu stöter bort henne, hon vill så gärna vara med dem...har svårt att se sig om efter andra kompisar pga detta. Blir säkert sur och känslosam då hon känner sig utsatt och därmed inte - behaglig pga sina känslor av oförrätter. Dottern är inte i puberteten och är därmed inte intresserad av killar. Hon har integritet nog att inte låtsas vara intresserad för att få vara med - och det är faktiskt bra även om det är hårt nu! Hon vill vara med för sin egen skull.

Ibland knackar A och S på men enligt dottern vill de bara gosa med katten så hon avfärdar dem. Hon säger att om man har nåt så blir man poppis. Som när fd bästisen T fick studsmatta ville alla vara hos henne. Ibland knackar Fel på men pga hur Fel beter sig i skolan vill inte dottern leka med henne efter skolan heller. Det är uteslutningslekar på gång.

En del av mig skulle vilja ringa till desa föräldrar, inte för att skälla, utan be dem tala med sina döttrar om hur de tänker och resonerar. Hur en bra kompis är. Berätta om att det är mycket tjafs. Nu säger jag till dottern att strunta i dessa tjejer, söka sig till andra, att om de beter sig så mot henne är de inte värda henne. Men nog skulle jag vilja ringa men jag tror det skulle bara förvärra, bli pinsamt. Frågan är om de skulle bry sig - deras barn har ju kompisar i skolan, går hem till varandra - problem - what!? Sanningen är att det är vettiga föräldrar. Trevliga då man pratar med dem. Jag tycker inte illa om dem alls. Men detta är svårt.

**********

Håll tummarna för mig med. Är så nervös för i dag ska det talas om att jag vill skippa ett företag att sköta. Jag känner mig smått misslyckad...men jag tror att jag egentligen bör gaska upp mig och sätta fler gränser. Är nervös för att alla inte ska förstå vilken tid det tar och hur besvärligt det är, att jag inte hinner med det....att jag bara 'r otillräcklig...

*********

Sedan är det så att de kan leka uteslutningslekar och tjafsa i skolan men kan höra av sig efter skolan - men här verkar Dottern känna att duger det inte i skolan duger det inte hemma heller. Hon är stolt. På gott och ont.

Det är fascinerande. En ny människa med sin personlighet och allt som händer, ont och gott, alla törnar kommer att forma henne. Nu står vi verkligen bara bredvid. Utan makt att beskydda.

//manon

Mossig och beskäftig?

Där jag bor har en del barn som går i fyran, samma klass som min, börjat åka och handla småpryttlar själva utan föräldrar på shoppingcentrum. Man ska åka buss dit, ha med pengar etc etc. Centret är hyfsat stort.

Jag vill inte släppa min fjärdeklassare på egna shoppingturer än, hänga i shoppingcentrum utan vuxen, men med kompis.

Det bär mig alltså emot trots att jag är praktiskt lagd, hon har fått åka buss själv till skolan efter eget tjat sedan andra klass, gått till skolan själv sedan första klass (vilket många tyckte var för tidigt på båda), hon åker på en aktivitet själv med buss, men hämtas därifrån för jag tycker det blir för sent och mörkt för henne att att sig därifrån själv. Men från dessa praktiska arrangemang som många tyckte var för tidigt till att börja shoppa själv på shoppingcentrum...?

Är så förvånad, har inte ens tänt tanken på att 10-åringar ska ha behov av sådant tonårigt beteende. Och föräldarrna är vettiga, barnen gått på samma dagis som våra små gör där alla är så måna och engagerade om sina barn...men när de väl börjat skolan så är det inte samma sak längre? Eller tror de att barnen är så stora nu? För det är barn som gått på vårt dagis som nu åker själva och shoppar i fyran! Samma föräldrar! Övertro på barnen?

Är det jag som är mossig??? Fast i ett kulturellt och socialt mönster? Hur tänker ni? Själv har jag inte ens tänkt på det som alternativ!!

Visst, de har inte fritids längre, men de är inte tonåringar än heller!! Inte ska de väl bli så stora så fort??

Vill tillägga att Storasyster har ingen längtan efter att shoppa själv med kompis än. Tvärtom, hon säger att de andra tycker att hon är barnslig (många kommit in i puberteten) och vill bara stå och prata istället för att leka - skönt - men ändå...bara för att många är i puberteten så är de väl inte stora nog för att bete sig så tonårigt?

//manon


Prat

Matteläraren har talat med en del elever om stökigheterna och tjafset. Detta är en lärare som tillkommit i fyran. Nåt sådant initiativ har aldrig klassläraren gjort under alla år.

Dottern var nöjd. Hon berättade att de pratat om vad de gjort, hur det var, om de själva gjort några taskigehter, hur de kände då andra sa/gjorde taskigheter, vem som stör på lektionerna, om man själv stör etc etc. Dottern ringde mig och berättade det och hon lät faktiskt supernöjd.

Jag tyckte själv att jag fick bättre kontakt med denna mattelärare än med Dotterns klasslärare. Att jag inte pratade med klassläraren i torsdags beror på att hon var ledig och skulle vara så till onsdag. Det är ofta klassläraren är sjuk eller ledig.

Vad än allt detta beror på, hur det än är, hur dottern överdriver, är känslosam, dramatisk eller inte så verkar hon vara jättenöjd med att vi lagt oss i. Att få pratat i skolan med en lärare och en grupp elever. Så nu har vi lite lugn. Det är rätt grymt egentligen, att rycka från dem ett välkänt fritids när de som bäst behöver det. Det alternativ som finns är inte lika bra, jobbar inte på samma sätt även om de har projekt som barnen kan vara med i.

Med dottern antar jag som sagt att vi får göra som hittills och lägag oss i då och då, men jag börjar tro att vi ska ta det lite kyligare med dramatiken dottern ställer till med. Få ner det på rätt nivå som faktiskt är hanterbar. Det blir för slitsamt annars. Det övergår mitt förstånd att man kan ställa till med så pass stor dramatik och vara så förtvivlad och verka må så otroligt dåligt över saker som är hyfsat hanterbara egentligen. Men jag antar att det är för att det är första gången och hon är av känslosam art. Och att det är mycket tjafs.

//manon

Stabil

Efter lite panik över att vara sen med jobb, är jag lugnare nu.

Jag får inte låta detta påverka mig så mycket. Livet måste vara normalt. Hon ska ha hjälp med att komma i håg läxor så hon hänger med tillräckligt i skolarbetet och en massa kärlek. Så växer det bort. Även om det kanske behövs lite input från Bup.

Jag ska fortsätta mitt liv som förut, med jobb, förströelser och barn. I icke-ragnordnad ordning. Hon ska inte bestämma hur mycket och med vem jag umgås med. Gudarna ska veta att det inte är ofta. Det ger kraft, förströelserna och boken.

Life goes on. Som jag sa, det är rena rama Gröna Lund. Och Gröna Lund är inte bara skrämmande utan roligt. Det här kommer att växa bort, med tiden.

Men jag tror inte det är en så bra klass längre. Även om hon är en drama queen.

Hjälp, vad jag kommer vara erfaren och luttrad då Mellansonen är i samma ålder. För att inte tala om twinsen. Det lär bli helt annat.

Som sagt, jag mår bra, och för att fortsätta må bra måste jag forstätta på samma positiva väg som jag gjort hittills. Det hjälper dottern med.

Måste ta en sak i taget och inte hetsa upp sig. Ingen mår bra av att hon får styra hela familjen och ingen mår bra av att bli hispig. Att allt kretsar runt henne. Därmed inte sagt att jag inte kommer bry mig. Tvärtom. Det måste ner på rätt nivå. Hon är så pass social och intelligent att på sikt kommer det gå väl. Gäller att ha fokus på det. Lite erfarenhet har jag ju. Småbarnsåren bekommer mig inte. Dagistiden är superenkel. Enklaste tiden av alla åldrar om allt är normalt, tycker jag. Lätt att säga nej, lätt att umgås, man är Gud för dem. Och de är supersöta. Jag njuter av att de vill vara hemma, att umgås med dem, ibland tillsammans med andra. Gå på bio, teater, träffa andra föräldrar...

Så kommer även denna mellanstadietiden vara en historia blott ganska snart. Gäller att ha perspektiv.

Så bli inte rädda för mig, jag står pall. Jag kraschar ibland, men jag går alltid vidare. Ligger aldrig kvar. Men en enstaka kram behöver jag ibland. Och umgås med de jag tycker om. Skriva min bok. Det ger kraft.

**********

Vill tillägga att även om allt detta låter perfektionistiskt så gör jag en massa fel, finns saker jag måste tänka på vad jag gör. Hetsar upp mig, kan inte alltid välja striderna. Man gör rätt och fel om vartannat. Det är lätt att skriva upp sina intentioner och allt man tänker göra rätt och en annan att stå med det framför sig sedan IRL:

//manon


Ringt skolan

Äntligen, efter mycket ringande, fel telefonnummer fick jag tag i en lärare i fyran. Turligt nog Storasysters mattelärare. Jag sa till henne att Storasyster mådde riktigt dåligt, att hon bara skrek rätt ut i morse. Jag sa till henne att jag vet inte vad som är fel, men nåt är riktigt fel som inte funkar. Att hon säger att hennes fd bästis T, Fri och Fel har sagt till henne att de inte ska leka med henne i 1-2 månader och annat. Läraren sa att det varit vikarie i klassen i går och i dag och det har varit jättejobbigt i klassen. I dag hemskt. Ringde maken och förvarnade inför eftermiddagen. Att storasyster säkert kommer må dåligt.

Läraren sa att hon kommer vara rastvakt i morgon och då tala med Storasyster. Att det fanns en kurator. Jag sa att vi ska ta kontakt med Bup. Ringer i morgon, missat deras tid i dag.

Fel är en sådan som gärna vill utesluta och drar med sig andra. Hon hittar inget bra "offer" bara. Storasyster är stark i sig, inte så lätt att mobba. Men hon har det jättekämpigt, tror, jag i sina försök att försvara sig. Stå upp för sig själv.

//manon

Stå pall (har nu svarat på era kommentarer på "Lek")

Bråk, bråk, bråk...

Jag är så ledsen och frustrerad igen. Jag undrar om det inte är dags för Bup. Skriver kortfattat.

I går - tog hem mina smås bästisar, mamman följde med. Storasyster hemma. Hon satt med oss vuxna hela tiden och ville ha uppmärksamhet. Det är en av de mammor jag gillar lite extra, det känner Storasystern. Hon har sedan bebisåldern aldrig riktigt kunnat acceptera att jag umgås. Ställer höga krav på mig. Bevakar mig. Hon tjatar om att gå över till grannT. Jag säger nej och frågar om läxor. Hon har inga mer än engelskan säger hon. Jag läser på veckobrevet - men svenskaläxan då? Vi har ingen, säger hon. Det står här, säger jag, leta! Hon letar hittar inget. Hon tjatar hela tiden om att gå över till grannT. Jag säger nej, du har läxa och jag vill vara med dig. Besöket går. Storasyster hittar svenskaläxan i ett nafs och gör den. Frågar om hon får gå till grannT. Jag säger nej, jag vill vara med dig, du har varit där så ofta nu. Du ska vara hemma i kväll och jag ska vara borta i morgon och övermorgon, så jag vill vara med dig nu. Jättebråk. hon anklagar mig för att jag bryr mig bara om skolan och struntar i hennes kompisar. Det är ju att leka som är det viktigaste.

Det väller ut. Ingen vill vara med henne, hon är ensam i skolan. De andra vill inte leka med henne för de säger att hon förstör. Läraren är jobbig, allt är pest i skolan. Hon är ensammast i världen.

Jag tröstar efter bråket. Hon säger förlåt för att hon stötte bort mig då jag skulle krama henne.

Morgon.

Inga gympakläder och 5 djupa tallrikar sönderslagan av storasyster pga oaktsamhet. Panik kris om gympakläderna. Allt är dumt, fel, läraren knäpp, kamraterna vill inte leka med henne. Hon vill inte gå på gympan för att hon vill leka med grannT. Jag säger att så kan hon inte göra, inte av en sådan orsak. Hon har valt aktiviteten själv och det kostar dessutom tusentals kronor. Hon måste gå, så akut kan inte lekbehovet med T vara. Hon bara gråter och skriker över allt.


Vad ska jag göra. Hur hjälper man henne? Har försökt att förstå, att ta henne på allvar. Bup? Mår hon så dåligt? Är det så illa med kompisar? Hon är fullständigt känslostyrd och tar åt sig allt. Krånglar till det för sig. Glaset är alltid halvfullt. Blir så orolig för hennes del.

Tack så otroligt mycket för all respons om utetider. Nu måste jag jobba och jag måste sköta mitt jobb. Kollegan säger att hon märker att jag blir glömsk pga allt som sker med dottern. Jag får inte låta det påverka mig så. Life must go on. Jag måste sköta mig här. Fast just nu, känner jag mig lite misslyckad som förälder, men det viskar jag bara här och nu just nu. Lite tårar lurar just nu. Men det handlar inte om mig - utan om dottern. Jag mår inte dåligt, hon verkar göra det. Känner mig bara ledsen och frustrerad över hennes liv. Jag är OK. Bara orolig. Det handlar inte om mig. Jag får bita i hop och följa med i hennes berg och dalbanor. Göra mitt bästa. Kommer och gör fel och bra. Det är bara att hålla i sig i vagnen...Jag måste visa mig vuxen, lugn, trygg, stark inför henne. Inte ge vika, sätta gränser för mig och för henne. Jag tycker tex inte att hon ska bestämma vem/vilka jag umgås med. De gör henne absolut inget illa. Men här..vill jag blotta lite hur det känns för mig. För jag tror att om jag får ur det här så hjälper jag dottern bättre. Så, Kvasten nästa! Här är det Gröna Lund-livet som gäller. Skräck, skratt, förtjusning och fritt fall.

Jag vill vara ärlig mot er och jag vet inte hur mycket jag kommer orka engagera mig i andra bloggar just nu. Dottern tar väldigt mycket energi och tankekraft. Själv får jag mycket energi av att skriva min bok så trots att jag känner mig trött och urlakad så känner jag kraft. Kämparanda. Jag har hittat hem. Jag är konstnärlig och varit vilsen sedan pianot - men nu..äntligen! Livet känns bra för egen del. Men jag måste kämpa för dottern nu. Förstår ni?

**********

Vi har nu bestämt att ringa Bup och diskutera detta med dem. Man kan tydligen ta det per tel.  bara resonera med proffs. Så får vi se om vi går vidare med det. Om det behövs.

**********

Vill också säga att det är ytterst sällan vi tar hem barn från dagis och sällan att våra leker med andra vardagar, eller ens helger. Men denna vecka har det blivit 2 ggr, en gång spontant, och så detta förbestämda. Tycker att man inte hinner med sådant om vardagar...de är för trötta och behöver varva ner, lugnet...Är inte orolig på den punkten. Det sköter de, barnen.

************

Vill också säga att jag ville att Storasyster ska vara hemma i går för att hon varit där så otroligt mycket på sista tiden. Kommer vara borta ikväll.

//manon


Lek

Här vi bor, skolan etc verkar det vara vanligt att 9/10-åringar leker med varandra typ varje dag och till sent. De är ute till 20/21. För mig känns det för mycket.

Jag är kluven, vill inte förstöra för Storasyster och jag vill inte ha det så heller. Jag stramar in. Men svårt är det ibland.

Samtidigt är jag bara så förvånad - personligen tycker inte jag att 9/10-åringar är så stora. Jag tycker att de har behov av stillsamt och tråkigt familjeliv fortfarande. Dessutom vill jag umgås med henne och jag tycker att med 4 barn så behövs mer tid med henne under vardagar för att riktigt kunna se med henne. För att inte tala om skolarbetet. Denna vecka verkar specials, ingen läxa, andra saker...

...sedan, nåt jag skäms för att berätta men som har grund i min bakgrund är att jag tycker på nåt sätt inte att barn ska "ränna ute" så där, att då är inte föräldrarna riktigt måna om dem. Jag tror detta är en kulturell och social bakgrund och jag tampas med det. Jag är fullständigt kluven. Och förvånad över att det ska lekas så sent och helst varje dag om man inte sätter stopp. Det är som om samhällsklimatet är omättlig på stimulans och "här och nu". Jag tycker faktiskt det finns ett v´ärde i att ha tråkigt och att vara med familjen.

En annan sak är fredag/lördag. Då är det inte skola dagen efter.

//manon

Städa

Städa

Mina barn har plockat sina leksaker i dag för det låg alldeles för mycket framme. Ni skulle ha sett tvillingflickan och med vilken omsorg hon la på leksak efter leksak ovanpå denna hög. Jag blundar och tänker att de faktiskt har ansträngt sig. Så jag sa bara "åh, så fint".

Sanningen att säga är att i vårt hus som renoveras med plankor och verktyg här och var, så har vi inte plats för alla leksaker. Så de har verkligen ansträngt sig.

Det blev en bra kväll. Med grannbarn över, pannkakor och läsning. Och alla ville gosa med mig. Pannkakor för goodwillens skull. I morgon blir det moussaka som bara Storasyster som gillar av alla barnen. Auberginer är inte poppis. Men jag bryr mig inte. De kan äta köttfärsen och potatisen. Desto mer auberginer till mig. Ska tillaga det mesta ikväll för i morgon kommer jag hämta sent tyvärr, för jag måste jobba.

Jag känner en sådan otrolig kärlek över tillvaron. Över alla jag tycker om och beundrar. Över alla som behöver lite extra kärlek. Jag tror på att man kan göra dumheter, säga plumpa saker, världen finns kvar ändå. Även för mig även om jag är lärd motsatsen. Allt och alla är en blandning av ont, gott, dumhet, tråkighet, klavertramp, passion, kärlek, smidighet, floskler, empati, dålig humor och bra humor, altruism, snällhet, elakhet, avundsjuka och sympati, jag, du och hela världen. Nej, jag skräms inte bort så lätt. Jag tror inte folk är så lättskrämda. Jag tror att de flesta är medvetna om detta. Imperfektionen är det levande och älskvärda. I nötandet av varandra möts man på gott och ont.

Trött hjärna? Mycket. Trött, geggig, förvirrad. Lika strukturerad som städningen ovan just nu.

**************

Och så är jag inte Guds bästa barn jag heller. Det lovar jag. Det kan vara svårt ibland.

//manon

Lilla syster kanin

      

Var på teater med alla små i helgen. Såg på "Lilla syster Kanin" på Dockteater Tittut. Helt underbart! Jag tycker om lokalerna, stämningen, det mystiska där. Det är teater för barn mellan 2-6 år. Jag har gått där 2 ggr/termin i medeltal. Kände när jag var där nu i helgen att snart är mina barn för stora för Tittut! Så tråkigt! Jag kommer sakna det!

Men det finns andra teater att gå på då, men jag har gått på Tittut i 9 års tid. Först med Storasyster, sedan mellanbror och småsyskonen.    

Tog ett blad därifrån om teater i Stockholm. Har varit på en av stadsteaterns uppsättningar, "Else-Marie och småpapporna". Den var också jättebra! Så det finns alternativ - men Tittut - jag kommer sakna det!

Har ni barn tom 6 år, testa det nån gång! Passa på. De kan verkligen trollbinda barn.

//manon 


Otillräcklighet

Jag tänkte det där att en del svävar fram och tycker 5-7 barn är superlätt medan andra bågnar av 1 eller 2...det kan inte bara ha att göra med huruvida man jobbar heltid eller inte och alla enligt allas tycken fel och rätt val i livet. Vissa saker bara - är - ju.

Det måste också ha att göra med hur "lätta" eller "krävande" barnen är. Jag är övertygad om det. Hur mycket man måste hålla kolla på dem och bråka med dem.

I går hämtades barnen "sent" (relativt) av M och de satt och åt mackor när jag kom hem. Glad var jag - då slapp jag laga mat. 30 min senare klagade de på hunger ändå. Det blev havregrynsgröt med mjölk och sylt och de var jätteglada. Stående ovationer. Det var den dagens middag.

Jag hoppas läraren ringer tillbaka i dag för jag måste tala med henne om dottern och hennes dödsångest så hon slipper ett momen i skolan. Man måste ta rätt saker på allvar tror jag. Inte diffusa sjukdomssymptom, men detta. Barnet kan vara paniskt rädd och bara gråta och gråta av tanken på döden. Jag tycker hon ska slippa kyrkogårdsbesök än, om hon kan...hoppas läraren ringer.

*********

Läraren ringer. Barnet mår fortsatt diffust dåligt. Pratade med henne om döden och det ska tydligen vara ett tema det där i år...så hon verkade tycka att dottern ska vara med. Men nu lär dottern bli lägligt sjuk då...hur ska man hantera detta?  Med ångestfyllda barn och med obligatoriska teman om döden i skolan?

**********

Läraren ska ringa vid lunch igen och avgöra om dottern är sjuk eller inte. Är hon frisk i morgon så får hon gå till skolan och kyrkogårdsbesöket. Jag vill inte hamna i fällan "mitt barn är special". Men läraren är medveten om hennes dödsångest. Jag går vilse i omsorgen, allt krångel, att prioritera bland hennes behov...

//manon

Hårt arbete

Spottar ur mig inlägg just nu.

Nu har vi järnkoll på Storasysters läxor, vi samarbetar med lärare. Allt frid och fröjd.

Nähä...nu är det svårt att ha henne kvar i skolan "jag mår så dåligt". Och hon passar på att säga det när vi inte är i närheten. Ringer. Messar. I går messade hon från skolan att hon nog inte orkade hela dagen. Lärare ringer. Kommer överenes med läraren att hålla henne i skolan till lunch och sedan skulle Storasyster och lärare bedöma huruvida hon orkar mer. Barnet i fråga går hem under lunch utan att meddela nån vuxen. Lärare ringer igen.

Jag talar med dottern att hon inte får gå i väg skolan utan att talat med vuxen först.

I morse cyklade jag hemifrån ca 45 min tidigare för att komma tidigare till jobbet. Barnet messar. "Jag mår dåligt, jag vet inte om jag orkar hela dagen". Jag messar, försök. Ringer lärare. Kommer överens om att hålla kvar Dottern med gemensamma krafter. Dottern messar tillbaka "jag ska försöka...".

Där gick min extra tid på jobbet dessutom. messa, ringa under cykeltur...

Alltså, när jag hört andra föräldrar som kämpar som djur med sina barn och känner sig kapitalt  misslyckade så brukar jag säga till dem att, ta bort det dåliga samvetet. En del barn är mer krävande än andra. Jag har sett det också IRL. Kämpande föräldrar som gör allt. Jag får säga detsamma till oss. En del barn är mer krävand ei perioder eller jämt. En del vill ha mera.

Det är en intelligent tjej som lägger krut på helt fel saker. Med stort uppmärksamhetsbehov. Ett barn som är väldigt krävande just nu och väldigt smart i sina sätt att komma undan. Men jag älskar henne för fullt. Hon är min. Och jag börjar vänja mig och bli krass. Det är bara att hålla järnhårt i tömmarna. Inte svikta. Bättre nu än när hon är tonåring. Jag tror vi lägger grunden (förhoppningsvis) för en hyfsat resonalbet tonårsperiod.

Jag är ledsen att jag inte hälsar på er andra bloggare, men vi har fullt upp hemma...


Det är både idyll och hårt arbete med barnen hemma. De är ljuvliga som småbarn. Trots - bryr mig inte. Det är lätt. Jag fasar tills alla börjar skolan. Men som sagt. De andra lär inte ha några primadonnadrag, de är vana vid att inordna sig.

//manon


Idyll

Alla fyra harmoniska. Ingen som klänger, ingen som gråter, ingen man diskuterar  med. Maten var lätt att göra så vi åt redan 17.30 och ändå redan läst och varit ute en liten stund med sparkcyklar. Mellanbror var leksugen efter dagis i dag men jag ville egoistiskt vara med dem för jag har varit så sur i helgen så jag ville vara med dem i kväll.

Maten - den ska jag skriva om för nu ska jag skriva så ofta jag kan vad vi äter för att ha spår av det med tanke på ekonomin. Vill nån kommentera, får den göra det.. Bulgur från i går, rödspätta (600 gr) och citronsås som var kvar sedan lördags. Jag bestämde att ha rödspättan i ugn och ha såsen över. Funkade bra. Paprika till. De åt rent allt. Inget kvar. Jag åt inget. Var inte hungrig.

De är så lugna och fina och lekte så fint tillsammans så jag bestämde mig för att skära högreven i tärningar medan de sov. Det blev tre påsar. Frös in.

Just nu leker de med "loppor" som Storasyster tillverkat åt dem. De är så ljuvliga...var och en med son personlighet....

Nu börjar trötthetstecken komma från mellanbror. Vilken lugn kväll...

Några ord om besöksiffror, kan inte låta bli, för de har dagligen fördubblats sedan förra veckan...märkligt...läskigt och roligt...och...vet inte varför för jag pingar inte nånstans, inte ens besökt så många på sista tiden heller...mest haft fullt upp med mina egna tankar...det har varit, är, intensivt med stora dottern, de små är bara så idylliska och det är en kontrast av idyll och "arbete"....Just nu sorterar jag allt som händer, jag reflekterar här...använde bloggen på olika sätt...olika tider...Kan siffrorna verkligen stämma?

//manon


Brain overload

Som jag skrev nedan så trodde vi och läraren att det handlade om uppmärksamhetsbehov. Det var mycket att tänka på, åkte tillbaka till jobbet, men kunde inte jobba. Jag bara tänkte.

Så ringde dottern och sa att läraren ljög om det där med skvallrandet. Och en del andra saker. Jag blir galen. Nu måste vi ringa läraren igen och tala om vad dottern sagt. Läraren hade sagt att dottern verkade gladare på sista tiden vilket dementerades av dottern...det var hon inte alls.

Vem ljuger? Vad händer? Hur...??? Skulle läraren ljuga om ett dåligt förhållande? Vad har dottern på att vinna på att ljuga?

Jag blir fullständigt galen...

Det här tar otroligt mycket tid och energi. Jag är alldeles matt. Likaså maken tror jag. Det är bara frågor, frågor och frågor...nya frågor...en del av mig börjar undra om man inte skulle sätta ungen i en annan skola om det gick bara för att se vad som hände...om det blev bättre? Är det problem med läraren, eller dottern som ändå inte trivs, eller vad gör hon? Vad händer!?

...är så ledsen och frustrerad och trött...ingen klarhet alls...det snurrar bara runt...

//manon

Mötet

Det var ett bra möte med läraren. Vi talade om hur Dottern fungerade och uppfattade saker och ting och hon från sin sida. En hel del av bilden överensstämde, annat blev förvåning från båda sidor. Inga konstigheter alltså.

Men, vi ska ta kontakt med Bup/kurator för vissa saker som är mönster i hennes beteende. Allt trassel handlar om uppmärksamhetsbehov. Läraren har också märkt hennes enorma uppmärksamhetsbehov som är ingens fel, hon har bara det, vilket naturligtvis vi redan är medvetna om. Hon har enorma krav på oss föräldrar, f.a. mig. Det räcker inte för henne att tex sitta och skära grönsaker tillsammans  - nej, man ska släppa allt och fokusera på henne för att hon ska känna sig nöjd. Detta har läraren också märkt och även att hon har en enrom vilja, styrka och envishet kombinerad med en enorm känslighet. Hon är en känslomänniska med, kan lätt överreagera, blåsa upp saker. Hon behöver även mycket kontroll, annars svävar hon ut. Jag vet att då jag umgås med någon som jag gillar och hon är bredvid så har hon ända sedan bebisåldern tyckt och tydligt visat att det är jobbigt för henne att jag tycker om nån annan. När hon väl får uppmärksamhet i skolan så blir hon förlägen. Men hon börjar öppna sig - som att hon sagt till läraren i veckan att hon inte tycker om att prata om sig själv.

Vi måste få hjälp med hur vi ska tacka denna uppmärksamhetsbehov...ändra mönstret.

Så, nu medan jag skrev detta ringde dottern. Läraren hade sagt till oss att hon skvallrar på andra till lärare. Dottern ringer jätteledsen och säger att det gör hon aldrig och att läraren ljuger. Jag vet att maken kan tackla detta, men jag känner; hur ska man agera? Vad ska man tro?

Jag älskar denna unge jättemycket. Jag vill henne så väl. Jag känner mig frustrerad över allt detta. Att hon förstör för sig själv i onödan, uppmärksamhetsbehovet, jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, hur man tacklar sådant. Hon finns i mina tankar jämt, jag gör mitt bästa för att visa henne uppmärksamhet. Jag gör mitt bästa. Det är inget lätt barn.

Inom mig känner jag en enorm frustration. Hur gör man? Hur tacklar man detta? Varför gör hon som hon gör? Hur funkar hon? Jag vill henne så väl, det vill vi båda...Och hon har otroligt många bra kvaliteter, har så lätt att få kontakt med folk, är så rar och har egentligen lätt för att lära...Ingen anklagar nån här...läraren känner henne, vet hur hon funkar...det är jättesvårt att visa hela bilden bara så här, men läraren känner henne ju, hon lägger ingen skuld på oss heller. Hon är bara 9 år än, vi kan hjälpa henne, förstå henne...

Jag älskar henne ju

...visst finns det öppningar, hon pratar med oss även om vi får pressa på en del, och hon verkar ha förtroende för oss...men hur funkar hon!?

(har jag skuld i uppmärksamhetsbehovet? Kommer i håg när hon var nyfödd och jag bokstavligen klarade inte av att lägga henne i från mig under de tre första månaderna, jag bara såg på henne...var omättlig...hur nära vi var, vilken symbios vi hade...)

//manon

Tidigare inlägg