Leva här och nu
Men annars. Det är inte först nu som man kan bestämma att kompis x kommer dag y. Även i dag är det mycket spontana kompisträffar. Det rings och bestäms dag för dag. Inget inrutat det där. Långt ifrån.
Det jag undrar över är, eftersom ingen av os föräldrar gillar inrutade liv utan uppskattar frihet, har vi påverkat? Eller funkar barn så där ”av naturen”?
Därför har jag egentligen svårt för att ringa föräldrar och bestämma för A (4 år) att dag y ska x komma. Tänk om A inte vill då? Han är viljestark och blyg. Vill han inte leka med nån så vill han inte. Eller, den beskrivningen är orättvisande. Han leker med alla på dagis tex, för honom är det leken som styr vilka han leker med och alla är välkomna att delta i den leken och detta gör att han faktiskt är kompis med alla! Och vill han inte leka med nån utan bara sitta och pyssla själv så gör han det. Är han ensam så är det självvalt. Allt detta enligt dagis.
Så, om han den dagen om jag nu SKULLE boka in nåt INTE har lust att leka med andra. Då är det inte kul för det andra barnet heller. Och då kommer inget gott ur det. Man ska inte tvinga. Även om man känner att ”så gör alla” på dagiset dvs tar hem små kompisar redan då de är 3-4 så tror jag inte att han kommer efter socialt bara för att vi inte tar hem (eller inte kommer göra det så ofta?). Det borde lösa sig med tiden då de är störra och själva kan ta initiativ med varandra!
Min 9-åring är väldigt social men hon lekte med enbart grannkompisar hemma tills hon var ca 6 år. Efter det gick hon hem till andra från skolan och de hem till oss och sedan har det bara flytit på. Hon är självreglerande med har vi upptäckt. I perioder leker hon i sort sett varje dag med nån kompis borta eller hemma och telefonen ringer och andra är hon bara hemma. Och hon vill ha det så. Kompisarna finns kvar och hon styr sin ”vila” från det sociala. Så den biten är jag inte orolig för längre.” Ihopbrytande” jag skrev om för ett litet tag sedan kommer allt mer sällan, det var längesedan sist. Moganden kan komma så fort! Hon verkar ha kommit på en bra balans.
Men visst är det som alltid låta vara som gäller? Att det kommer lösa sig i takt med ålder? Att barn lever mycket ”här och nu”. Att det inte alltid funkar med förutbestämt när de är i dagisåldern?
//manon
Våra barn är spontana, mer än vi föräldrar. Jag bestämmer gärna i förväg, det är oftare det inte passar oss vuxna annars. När man är ledig kan det förstås bli mer spontant men om det ska vara efter skolan/dagis måste jag veta så jag kan hämta tidigare.
Båda barnen vill göra det spontant, och 6-åringen har en del kompisar som ringer spontant (eller så ringer föräldrarna från skolan och frågar om det är ok att hon följer med hem). 4-åringen har inte det kompisnätet tyvärr. Till granntjejen får de gå spontant (fast inte när vi vet att de äter middag eller så). Jag tror spontaniteten ligger hos de flesta barn, sen kanske man färgas och fortsätter att vara spontan om man var så innan. Jag var mer spontan i mina egna kompiskontakter innan jag fick barn, nu kan man ju inte bara sticka iväg när andan faller på. Men jag har å andra sidan alltid gillat att planera vad jag ska göra, och det vill jag fortfarande.
/Lotten
Visst är det så! Ändå kan vi inte låta bli att oroa oss eller hur? E blir 4 i mars och problmet för oss är att medan storasyrran har det där kontaktnätet du och Lotten beskriver har inte hon hunnit få det men hon vill så gärna!! Eller snarare hon har massor med killkompisar på dagis som älskar henne och hon har sin älskade O där som hon är kär i men dessa barn är äldst eller ensambarn och inte lika "tidiga" på att uttrycka att de vill leka på fritiden, som E gör. E vill alltid gå till en kompis när H gör det och hon leker ganska ofta på hlegern med sin äskade O. Det har vi då bestöämt i veckan innan eller så ringer vi. E skulle aldrig ändra sig och inte vilja leka, hon vill ALLTID och hon är ledsen när H är hos en kompis och inte hon har ngn att gå till....
det är jobbit...även om jag vet att hon är liten och att hennes tid kommer....dessutom ororar jag lite för den här killgrejen...hon leker ju bara med killar....tänk om de bestämmer en dag att tjejer inte är kul längre....MEN jag försöker leva i nuet som barnen....
i ditt fall har väl A uttryckt så mycket att han vill leka med andra barn på helger et c utan han lever i nuet med sina yngra syskon. då är det ju inget problem för han tid kommer ju också. eller har jag fel? har för mig att du skrivit att han trivs hemma men saker kan ju ändras så fort!
kram, Sofie
Lotten - ja, det är det där jag grunnar på! Visst är vi olika med det där? Inget fel eller rätt! Min äldsta har då samma kontaktnät som din och nu är hon 9 så det rings samma dag. KAn ta sig själv till många ställen med kompisar.
Sofie - ja, man kan inte låta bli att oroa sig även om jag nu tänkt att jag ska SLUTA med det! Du frågar om A (4 år) han har inte uttryckt SJÄLV att han vill ta hem kompisar från dagis MEN ibland om helgerna vill han knacka på hos grannbarn. Saken är att han har så många syskon så att för en 4-åring är det perfekt hemma. N var ensambarn så länge så hon har fått orientera sig utåt på ett helt annat sätt än resten av barnaskaran behöver. Jag tror det kommer för A. Han är så liten så hans syskon räcker så långt än! De är så hemmaorienterade än som dagisbarn. Han har en helt annan situation än vad Storasystern nånsin haft.
Men - jag uppmuntrar när han vill ta kontakt med andra och vill leka med grannbarnen! En dag kanske han vill ta hem från dagis med. Har frågat honom och han verkar intresserad men frågar inte själv om du fattar.
Han är så blyg med. Häromdagen ville han över till grannbarn (blev inspirerad eftersom Storasyster stack med kompis) och då gick vi och bestämde lek efter maten men den "vänte"tiden hann han tänka och blev så blyg att han inte vågade gå in trots att jag frestade med glass efteråt. Ja vad gör man? Tvingar honom? Vi gick hem igen.
Där är din H är lite annorlunda mot min, min vil inte alltid leka och kan ångra sig om vilken kompis som ska hem till oss men där har vi varit fasta - vi ringer INTE och avbokar en timme innan lekmötet! Det är taskigt.
Jag tror det ordnar sig för din som leker med killar. De är så goda vänner och mycket händer när hon väl börjar sexårs!