Möte i natten
1) Jag sover inte enligt min dygnsrytm
2) Det intensiva livet utan att jag kan varva ner
3) Mitt stora sömnbehov jag inte får utlopp för
4) Allt sammantaget ger stress
Snälla, bli inte trött på mig och sucka - here she goes again - med samma gamla klagovisa. Jag är ingen sådan som inte gör nåt åt min situation, jag kämpar. Jag anser bara att man måste ha ett jobb, man kan inte vara beoroende av mannen eller staten. Jag tycker att alldeles för många tänker för individualistiskt. Alla kan inte ha superflexibla deltidsjobbet där de bestämmer helt över sin tid - någon annan betalar priset för det. Alla kan inte ha sitt intresse som arbete - det är roligt när det sammanträffar men verkligheten är inte så för många.
Jag har ett ansvar mot mina barn och det är även att försörja dem. Ett jobb är inte bara ett ställe där jag ska förverkliga mig själv - det handlar främst om att överleva. Allt i livet är inte roligt och det är bara så - men - jag behöver skriva av mig, försöka lösa saker på ännu bättre sätt. Göra det bästa av det jag har. Stanna och kämpa. Jag är inte ute efter easy way out och låta andra betala för mig.Vare sig det är stat eller man. Jag är glad över att ha ett jobb. Ett jobb där jag ändå trivs och utmanas.
Jag har alltså ett stort sömnbehov och då jag jobbar, det är fullt upp innan jag åker till jobbet och efter. Jag får aldrig tid att varva ner om kvällarna som jag får då vi har semester. Det är intensivt med så många små, även om det är gulligt, det är alltid nåt som händer, nån som ska dricka, gå på toaletten, bråkar - det är full rulle. Och så ett arbete att sköta, Har man bara barnen som under semestern, då kan jag varva ner om kvällarna, jag hinner och finner vila under dagen även om man inte hinner tänka en tanke färdigt. Jag har gjort mitt bästa under semestern att vila för det är det jag behöver, inte aktiviteter just nu. De sista 3,5 åren har varit intensiva. Jag sover och jobbar hemma/borta, inget mera. Har absolut ingen nedvarvning.
Vad kan jag göra åt det då? Vi måste ju ha pengar. Gå ner i tid skulle bara öka på stressen. Jag gör inget bra jobb just nu, är oskärpt och trött. Förhållandet - bra att han är förstående för det enda han har är en trött fru, men han verkar "övervintra" det. Tur är väl det, för mig, för rolig fru är jag inte.
Det enda vore att sluta jobba helt. Men vi kan inte leva på en lön enbart, det är inte realtistiskt.
Jag blir även ständigt avbruten på jobbet med, telefon, saker som ska fixas. Och jag glömmer saker, beter mig förvirrat ibland pga kronisk trötthet.
1) Jag ska nu försöka hålla styrfart på jobbet. Jag tänker jobba långsamt för jag orkar inte med annat
2) Jag ska skriva en arbetsgång och maila ut så alla ser vad jag gör och vilken dag i månaden de kan förvänta sig rapporter
3) Se till att ha veckomöten med åtminstone min kollega.
4) Kollegan är stressande i sig. Äldre och har en syn på sig själv som lojal, oumbärlig och att hon ska lösa allas/alla problem på stud. Det verkar vara hennes självbild. Uppoffrande. Våra personligheter krockar i det att hon bryr sig om det jag tycker är småsaker och pratar om det för att lösa och förstå för mycket i min smak - fattas en nyckel tex kan hon fråga alla var den är, var den varit, hur länge, vilka som haft den etc etc. Jag är bara nöjd med att maila ut att nyckel fattas och är glad då den kommit tilbaka och ställer inte till med korsförhör och ältar infon sedan. Jag har ingen lust att tala om nyckelns äventyr och varför den ena gjorde si och så med nyckeln i en timme efteråt heller...Detta är ett exempel på våra olikheter. Jag tror hon har tiden för att älta dylika saker, jag fokuserar mer på att köra allt i hamn, ser helheten, hon ser så många detaljer som ska fixas på studs. Jag vet att beskrivningen säkert är orättvis - men så upplever jag situationen.
Jag har ett jobb som kräver koncentration men blir ständigt avbruten. Även hemma. Jag får aldrig tänka nåt till slut. Sammantaget - att bli ständigt avbruten hemma och på jobbet är enormt stressande för mig. En jag jobbar för påtalade spontant denna situation för mig på jobbet och sa att jag måste göra nåt åt det, få mer sammanhängande tid. Han hade sett det själv hur jag har det och tyckte inte det var bra. Tyckte ledningen var för otydlig med. Jag tar till mig det han sa, men det är svårt att ändra, men jag försöker. Grejen är att jag kommer verka mindre serviceminded - vilket min kollega inte kommer att uppskatta att jag försöker sätta gränser för mig själv - hon kommer se det som ovilja att göra sitt bästa. Hon klarar inte av att delegera eller lita på att folk gör det de ska. Hon klagar på att hon har för mycket mycket är självpåtaget för hon tror att ingen annan kommer göra nåt åt det om inte hon gör det - och verkar tycka att jag ska agera likadant. Och till slut blir det så, om man gör sig så oumbärlig kommer alla luta sig mot en och förutsätta att man gör allt och det vill jag verkligen inte för egen del. Det har jag inte tid med. Jag vet, låter hårt, men....Hon är en gammal skolfröken så jag misstänker att det där att ta ansvar för allt och alla kommer därifrån. Det är bara det att vi alla är vuxna människor som vill göra sina egna prioriteringar. Inte barn som ska hållas reda på. Vi behöver inte en skolfröken som ska hålla reda på oss. Det är stressande. Hon har berättat för mig att även cheferna har påtalat att hon stressar dem för mycket men hon kan inte ta till sig det där - som hon säger "hon måste ju få kunna gör ett bra jobb". Men hon gör det på ett sätt som stressar andra.
Privat är hon ju rar och allt, går att prata med, absolut inte omöjlig. Men vissa sidor hos oss krockar. Jag vet att det nu lät som en lång harang mot henne sista punkten, men allt är inte svart eller vitt. Jag tycker om henne men vissa saker måste funka bättre för mig. Så jäkla egoistisk jag känner mig nu när jag skriver ner detta...
Jag vill göra nåt åt det. Har någon idéer så tar jag gärna emot dem. Hur man fixar enkla kvällar, det kan jag. Enkel mat, hel del färdigt, inte prioritera städ och dylikt, det kan jag...Jag gör mitt bästa.
Jag är så trött på att vara trött...så in i norden trött på att det enda jag längtar efter är att få sova! Trött på att vara trött och körd i huvet. Och trött på att jag ältar detta år efter år som en repad skiva...jag lovar att jag gör mitt bästa för att göra nåt åt det. Jag skulle inte klaga om jag fick SOVA! Jag har inget emot jobb bara jag får SOVA. Få tid att varva ner i vardagen - bara det skulle göra MYCKET. Jag säger en gång till, att gå ner i tid är ingen lösning, inte byta jobb heller. Jag tycker om tryggheten att ha ett jobb där folk nu känner mig, att jag slipper vara bekymrad över att barnen blir sjuka, studiedagar och annan frånvaro....att få vara hemma varje lov utan att nån knorrar, så det finns många fördelar också! Jag har ett lugn i mitt liv med detta. Men jag behöver SOVA!
Jag behöver be om mera hjälp. Som dagishämtningar. Och annat som kan lösa upp vardagsstressen.
Jag vill inte ha dessa sömnproblem!!!! Och jag är så otroligt glad över barnen är många så de har varandra då jag är trött. De älskar när jag bara sitter bredvid dem och ser på när de leker. Tillgänglig. Jag vill "se" varenda en av dem! Så de känner hur viktiga de är.
//manon
Ja, nog kämpar du. Hade jag hälften av ditt jävlaranamma så vore jag glad. Men kämpa på och att förändra situationen kanske inte nödvändigtvis är samma sak?
Att du sovit under semstern men att sömnproblemen återkommer omedelbart när vardagen drar igång igen tycker jag talar ett så tydligt språk att man måste vara svensk mästare i förträngningsteknik för att inte se att du inte mår bra av er vardag.
Jag är inte ute efter att du ska gå ner i tid, det måste inte vara mamman, men allvarligt talat så borde kanske någon av er gå ner i tid för hela familjens skull. Vi har bekanta som jobbar 90% var, kanske det skulle vara möjligt för er?
Om din dygnsrytm inte fungerar och du inte kan gå ned i arbetstid så kanske du skulle fundera på om det går att ändra dygnsrytmen så den bättre passar dig. Jag vet att du vill hämta så tidigt som möjligt på dagis - men till vilken glädje är det om du ändå är trött och stressad? Man kan inte få allt, att båda jobba heltid och jämta tidigt på dagis är svårt att få ihop utan att t ex gå svintidigt till jobbet. Är det så du gör, stiger upp i svinottan vissa dagar för att kunna komma ifrån tidigt? Det kanske egentligen inte alls passar dig? Kanske är växlingen mellan tidiga morgnar och mer normala i sig stressande?
Hela samhällsmoralen med dagispersonal i spetsen säger ju att en god förälder är den som lämnar barnen tidigt och sedan vinner racet om att hämta först. En dålig förälder lämnar senare och hämtar sent, om det passar förälderns arbetstider är ointressant. Jag ägnade barnens dagistid åt att ställa mig över den moralen - med onda kommentarer både från personal och föräldrar. Jag vet att jag inte hade pallat småbarnsåren med tre barn på mindre än tre år om jag hade tvingats upp i ottan varje morgon. Jag fixade att jobba, resa på möten, leda organisationsarbete, ha en make som var borta mycket - men jag skulle inte fixat det om jag varit tvungen att lämna klockan åtta och hämta klockan tre.
Carina! Tack för tanken där, ja nåt borde göras! JAg fröstår precis, jag vet ju att nåt inte funkar, jag får inte i hop det för egen del.
Annaa - jovist stiger jag upp i ottan! Börjar vid 7 för att kunna åka vid 15.30 istället för 16.30. Åker jag från jobbet vid 15.30/16.00 så är jag på dagis vid 16.30-17 kommunalt åkt. Nu cyklar jag så då tar det ca 30-40 min. Funderar starkt på hämthjälp fler ggr i veckan...Men det är en bra idé Annaa att tagga ner på tidiga morgnar, börja kl 8, jobba till 16.30 med halvtimmes lunch åtminstone så länge jag kan cykla?
Flr tiden jag vinenr på att börja 7 är egentlogen marginell - jag är bland de sista redan ändå ju trots detta!! På vårt dagis verkar senastnormen vara kring 16, då verkar folk uppleva att de hämtar sent...? Inget ont om föräldrarna, de är trevliga men som tiderna är på dagis för barn, det är tomt i storts ett redan vid 16.30 när jag kommer...
Och om du vill hämta senare på dina hämtardagar så kan jag fortsätta att hämta 16.30 på mina, så blir det ändå inte sent för dem hela tiden. (Jag har alltid haft ett litet sömnbehov så till skillnad från Manon kan jag hålla mig vaken och koppla av några timmar efter att alla somnat, därför har jag inte samma stressproblem.)
Styr vi dessutom så att vi har de mest snabblagade middagarna på dina hämtardagar blir den praktiska skillnaden för barnen ännu mindre.
Det tar jag emot, herr Manon! Som du vet är jag fasligt avis på ditt sömnbehov:). Och nånstans känner jag att jag OCKSÅ vill hämta vid 16 men jag orkar ju inte...Inte för tävlan i sig, men jag tycker ju om att vara med dem. Och nånstans känner jag att jag inte vill ha långa dagisdagar för dem, de blir piggare då. Märker skillnaden då M har hämtat hur mycket gladare och piggare de är då, då jag kommer hem!
Och kan jag börja 8 så kanske jag orkar vara uppe längre och få lite nedvarvning...kidsen törnar in vid 21...och tid jag förlorar för att ev åka tidigare ändå kan jag ta in på de dagar jag inte hämtar...
jag riskerar väl också att de bli tjatig men jag tykcer du ska gå till en låkare och prata om dina sömnproblem....det finns läkemedel som inte är beroendeframkallande och som kan hjälpa dig att komma ur cirkeln, speciellt om problemet är att du vaknar och inte kan somna om (har för mig att det var så tidigare9.
ok, jag vet att det inte löser situationen utan bara behandlar symptomen. men eftersom det känns som att ni inte kan lösa den på ett bra sätt just nu ändå måste du ju ändå få sova under tiden!!!!
Zofy - ja det måste jag fasiken göra!!!! Det SKA jag göra. Har varit vaken sedan 02.30 i natt...definitivt...har en privat vårdcentral nära jobbet, så det kan jag lätt göra...Det är fortfarande det som är problemet! Jag vaknar och kan inte somna om.
Tänker så det knakar - jag borde/måste alltså ge upp morgontidigheten...
Kan bara instämma - något måste du göra!
Jag gick hos en beteendevetare när det var som värst, och det bästa med det (jag var skeptisk innan!) var den insikten jag fick att bara jag kunde ändra situationen, ingen gör det åt mig.
Går det att du får någon/några morgnar där ingen klocka ska ringa, att ni bara ska upp när det passar (hmmm... ni har ju en i skolan så det kanske inte går). Någon dag som får börja harmoniskt?
Jag har själv funderat på hur jag ska göra för att inte bli ständigt avbruten på jobbet, aldrig få fokusera på EN sak. Återkommer när jag fått egen lösning på det...;-)
Har du pratat med din chef? Gå ner i tid är inte lösningen för alla och det kan göra en mera stressad än tidigare om samma mängd arbete ska göras på mindre tid.Dessutom har du mentalt bestämt att det inte är en lösning för er och då är det så. Kanske kan du påtala för chefen vilka problem du ser, t.ex. att du blir avbruten hela tiden, kanske försiktigt påtala att din kollega stressar dig. De vet ju redan att hon är en sådan person. De flesta chefer ser en faktiskt inte alls som besvärlig om man är rak och saklig när man påtalar problem. Kanske kan en del av småfixet du gör hela tiden ligga på någon annan. Ingen tjänar ju på om du blir utbränd.
Sköt om dig och fortsätt fundera så finner du en bra lösning!
Lotten - ja, så är det. Bara jag kan förändra min situation, det vet jag. Då får hojta när du vet hur du slipper bli avbruten:).
Fluff - nej, inte talat så. Jag har sagt att jag blir avbruten och tappar trådar men ag är även rädd för att få det tillbaka om de är missnöjda. Jag försöker att inte säga att jag är trött od. Som det funkar där skulle min kollega bli hemskt besviken om jag klagade på henne hos cheferna. Det är bättre att ta det direkt. Sedan är jag dålig på att säga i från. Jag är bara glad över att de anförtrodde ett så pass avancerat jobb på mig...Jag har svårt att säga i från...jag känner fortfarande att jag inte är så duktig och inte har den positionen. Öht har jag svårt att säga ifrån så där, tror jag. Jag reagerar mer genom att övervintra. Och efetrsom ajg aldrig haft ett fast jobbb förut är jag rädd om det för det är en hemskt stor förmån att inte behöva be om ursäkt för VAB, studiedagar, att kunan vara ledig när jag vill i stort sett...Har aldrig haft det förut! Jag vill inte börja om och visa framfötterna igen och vänta ca 1 år innan man kan börja känna sig säker och få leva som man vill...
Om Du pratar med Dina kollegor om det här med Ditt behov av att kunna jobba sammanhängande utan avbrott, skulle det inte vara möjligt att Du får åtminstone någon timme varje dag att jobba ostörd. Det mesta kan säkert vänta så pass länge. Telefonen kan Du då alltid ställa på telefonsvarare eller styra bort om Du har växel. Din jobbalugnttimme! Kanske fler skulle behöva det på Ditt jobb. Kanske Ni alla tar en timme, samma timme då Ni kommer överens om att inte störa varandra. Det är bara en lös fundering. Jag vet ju inte alls hur det funkar hos Er.
Det är en bra idé som kollegan skulle gå med på i alla fall! Resten vet jag inte...kollegan är försiktig med att blotta sina tillkortakommanden inför resten för hon känner att hon får igen det annars...samtidigt vet jag att hon har enorm integritet och är lite - känslig, på ett sätt...