Sjuka barn
Jag måste jobba in tiden. Jag har en del att göra klart på jobbet och knappt varit där känns det som fastän vi delar på VAB-en! Jag får vara glad över att min arbetsgivare uppskattar att vi delar på VAB-en! Men de vill ju naturligtvis att jag levererar ändå. Det är ingen ursäkt! Måste bli 100% klar med en ska i dag!!!
Jag har även känt mig som en dålig mamma sista veckan. Det handlar inte alls om barnen utan om mig. Jag har inte riktigt orkat vara med dem, inte med nån. Vill egentligen inte göra nåt, slå ner på farten! Men det är som det är. Antar att man måste sätta på autopiloten och köra igenom tiderna.
Samtidigt vill jag inte missa denna tid för den är underbar med! Kan ibland se små overallsprydda små barn på väg hem och slås av tanken hur lyrisk man kommer vara över att se sådant när jag är gammal. Famnen minns de små små kropparna och armarna kring ens hals och det är då mysigt att verkligen få dessa små kroppar i famnen då man kommer hem! Jag gillar faktiskt 2-3 års åldern (avskyr bebisar!).
Undrar om det nånsin varit lätt att vara småbarnsmamma? På jobbet talade min chef om kvinnoidelaet av idag. Hur kvinnor än i dag förväntas att vara 100% hemmafruar även om de har högt uppsatta positioner. Att en kvinna som tar med köpta bullar till skolbasaren får sneda blickar...man förväntas baka...och det är kvinnan som alltjämt ska! Han tyckte att männen i allmänhet ska ta mera hemmets och familjens skötsel. Var inne på spåret att det handlar mycket om att backa varandras arbeten. Ja, det är en bra chef! Och dumt nog får jag då känslan att jag borde vara ännu duktigare på jobbet! Känner mig inte så duktig alls...Anstränga mig mera...
//manon
Jag har sagt det förr och jag säger det igen: Jag fixar inte att vara duktig på två ställen samtidigt. Men att baka bullar och sånt till klassträffar tycker jag bara är strunt. Har faktiskt aldrig känt att man måste det. Vi har mycket köpegrejer på våra dagis-träffar och jag har aldrig känt några sneda blickar.
Men det räcker ändå. Det är kramarna man vill ha. Det är den mentala biten att orka vara mamma. Pappa får gärna vara pappa, men jag vill inte missa mammabiten för min egen själviska skull. Jag är jävligt lycklig för mitt friår. Jag kan tänka:var det såhär att vara 50-talshustru, det förhatliga? Jag hatar att dammsuga, jag kräks på disken, jag är sur på min man när han kommer hem försent, men ÄNDÅ är det 1000 ggr bättre än att släpa mig upp vid 6, iväg till jobbet och gråta över rapporter som inte hinner bli klara, VABBA stolt men med dåligt samvete för jobbet m m, m m, m m. Jag saknar luncherna, jag saknar shoppingen, men ÄNDÅ föredrar jag det här, med råge.
åh jag känner igen det där dåliga samvetet när man inte orkar vara en "bra" mamma samtidigt som man vet att den här tiden gå så fort....man vill njuta av varje dag och finnas där för dem och så får man ångest när man varit ur spel några dgr....
det måste vara urjobbigt det där att ni har så korta dealine och du måste ta igen all du vabbar! jag har liksom min timmar i ett projekt, de ska jag använda upp och sedan leverera men om jag VABBAR så minskar ju inte timmar utan det jag gör får bra ta lite längre tid....
hoppas du slipper slita för mycket med att jobba kvällar/helger!
AKTA DIG! Jag kan inte formulera mig bättre än så - förlåt. Men snälla. Akta dig. Du kommer på snart - och helst innan du blir sjuk - att du inte är oumbärlig på någon annan plats än hos barnen. Det räcker med lagom takt i allt. Inte överljudsfart ;) Stor kram
Vi måste nog båda akta oss...när jag kommit hem så ska maken åka till jobbet...Vi måste båda ta igen det vi förlorat...maken ringde och tvillingpojken har feber igen så detta lär vara hela veckan ut.
Åren går så fort...
Jag är övertygad om att föräldrar aldrig varit bättre föräldrar än de är idag! Det är bara obotliga romantiker som tror att mammor förr sysslade med sina barn. Till 90 % bodde man på landsbygden och då var hemma-mamman strängt upptagen med arbete, i stort sett dygnet om. Och papporna befattade sig inte med barnavård, möjligtvis när det gällde att dänga vett i ungarna.
Barnen fick passa varandra, det fanns gott om barn i olika åldrar i närheten. Små barn sattes i en tom kalvkätte vid mjölkningen eller i en inhägnad inomhus, antagligen sugandes på något som vi inte skulle tillåta idag, innehållande bl.a. alkohol för att lugna. Och som sagt, stryk vankades för allehanda överträdelser.
I min fars hem fick inga barn tala till vuxna om de inte först var tilltalade. Barn fick finnas men inte höras eller synas när man hade gäster, möjligtvis inkallade för presentation men inte mer.
Barn har aldrig haft det bättre än de har det idag och aldrig haft så mycket föräldratid och så mycket värme och omtanke från så många.
Alla Ni strävande småbarnsföräldrar ska riktigt ta till Er det och tänka på det varje dag!! Ni är bäst!
Stämmer in fullständigt med Inga! Känns som jag sagt det 100 gånger, inte lekte hemmafruarna med sina barn, de skötte hemmet! Du beskriver landsbygden men det var likadant i städerna. Barnen passade varandra, hölls på gator och bakgårdar eftersom det var glest mellan lekplatserna. Ända in på 60-talet skickades barn helt enkelt "ut" även i stan från mycket låg ålder, det verkar vara bortglömt att barn helt enkelt inte förväntades vara inomhus.
Det jag gjorde som barn med mina föräldrar var att gå på promenad. Dessutom läste fadern för mig. Men allt som hade med lekar, spel och senare läxförhör sköttes av storasystern.
Menar alltså inte att den är ett ideal, 50-talslivsstilen, stämmer bara in i dessa orimliga krav som dagens föräldrar har på sig själva - men även de krav som ställs från skolan! En annan av mina käpphästar som dock inte Inga är överens med mig om. Men det var som ensamförälder totalt omöjligt för mig att leva upp till de förväntningar som lärarna hade. De tyckte alltid jag var en mycket dålig förälder. Värst när de gick i tvåan, trean och fyran tror jag. Jag lovar, det handlade inte om att jag ville ha tid att springa ut och roa mig på vardagskvällarna, det handlade helt enkelt om att hinna få i alla mat och se till att de hade kläder inför morgondagen och kanske få lite lugn och ro för alla tillsammans mellan alla ålagda uppgifter.
Bra med perspektiv! Som sagt aldrig förr har man brytt sig om barnen mer än nu!
Och jag känner igen det där Anna skriver - man har krav på sig från skolan! Vi får ständigt höra på varje föräldramöte (öppnas nästan med varje gång) "N har ju så många SYSKON" underförstått - ni hinner inte med henne!