manon

Som en fågel som aldrig ser och aldrig lär sig flyger jag rakt mot stängda osynliga fönster. Rasar ner och ligger sedan yr och blåslagen på marken.

Jag undrar när man lär sig att se fönstret? Undrar hur många gånger man kan krocka utan att skadas helt? Hur många gånger man måste resa sig? Om och om igen. Och störta mot fönstret.

Jag älskar nätter. Att ha fönstret smått öppet och lyssna till ljuden från natten. Enstaka plingeplongspel som vinden förstrött leker med. Som den knäpper och blåser på och experimenterar med olika toner. Bilar som kör förbi. Suset av träden, regnsmatter, snön som smyger på tå på hustaket.

I halvmörkret kan jag så höra fåglarna som vaknar. Kråkor och kajor som låter. Bråkar, kivas, leker, letar mat. Kanske sitter och gör tabberas på talgbollarna vi har hängt upp i ett träd.

Jag ligger stilla under täcket och försöker lyssna efter tecken på nåt. Jag vill inte gå upp utan låter mig omslutas av mörkret och stillheten. Kravlöst. Bara ljuden finns och de vill mig inte nåt. Jag bara lyssnar och behöver inte göra nåt. Om natten känner jag mig inte vingklippt. Bara är.

//manon