Rasar i hop
Jag är så trött så trött så jag vill gråta egentligen. Jag hänger inte ihop helt. Orkar inte koncentrera mig. Varje dag är en tjock dimma jag ska igenom. Varför orkar jag inte? Alla andra gör ju det, jobbar och har barn. Fast jag vet att jag måste, det finns inget annat sätt! Man kan inte bara lägga sig.
Vad är det med mig, jag vil bara gråta...
//manon
Alla andra jobbar INTE och har 4 barn så tätt. Jag orkade det inte och sitter ju som bekant på mitt friår. Skjutit upp problemen ett tag bara.
Önskar jag hade en lösning på problemet men det har jag inte.
Kanske är det så...visst, ja det har, du friår...så skööönt...
Det finns inga lösningar, bara kämpa på...
Det går men det kostar och du betalar med dig själv. Det går väl ett tag, ett ganska bra tag när det gäller dig. Men allas kista med ork har en botten. Sakta ner innan du slår i den!
Det finns andra sätt även om det inte ingår i din retorik. Det borde nästan vara olagligt att vara två vuxna som jobbar heltid och mer därtill när man har fyra barn så tätt som ni. Är det inte dags att utvärdera situationen snart? Ni kan kanske ta en annan väg där en av er arbetar deltid under något år just nu när det är som mest intensivt?
Ta nu inte det här som skäll. Jag blir riktigt orolig av att läsa hur förlamande tröttheten är för dig nu, det kan inte vara bra. Ta hand om DIG också!
Ibland måste man bara lägga sej, om inte mer, så en kvart.
Jag ska nog klara mig. Jag må brista ibland men jag kliver alltid upp. Solens strålar brukar tvinga sig igenom tjockaste dimman. Värmen brukar kännas till slut.
Jag lär dessutom ha mer tid än jag vill när de flyttar hemifrån! Undrar vad man ska göra av all sin tid då?? Måste vara surrealistiskt!