Min lillpojke
I dag lämnade jag på dagis, hade bråttom, han ville gå men jag lät honom inte det för han gick så långsamt.
Han blev jättejätteledsen! När jag tog ur honom ur vagnen la han sig på marken och grät hysteriskt. Sparkade då jag lyfte honom, la sig på marken igen. Sedan snyftade han i famnen ett långt tag.
Man kan inte alltid få som man vill. Detta kändes inte som trots, eller han trotsar inte på det sättet - han var uppriktigt ledsen över att han inte fick gå! Gråten var inte av ilska, inga ilskna tjut utan ledset gråt och hulkande.
Jag tror han får vara extra i famnen och gosa så mycket han vill nu. Jag tror han behöver det. Nåt oroar honom.
//manon
Jag blir glad att du "lyssnar" och är så klik att du förstår att det är nå´t ... många skulle nog vifta bort det ;) Kram!!
Har just läst igenom den senaste rundan på FK för och emot och framåt och bakåt. Jag har själv mer eller mindre pausat men eftersom jag aldrig var särskilt aktiv ( svårt attt svara med dyslektisk dator) så är jag inte direkt saknad. Du å andra sidan... Ville bara berätta en lustig grej; när du skrev under nick Noe hoppade jag ofta över dina inlägg. När du återkom som heltidsarbetande i den stora sockerdebatten fann jag att vi hade en hel del gemensamt. Första gången det kändes som om jag hade en vän i cyberrymden.
Jag ska nog fokusera på mitt livs levande liv för jag lyckas inte fånga andra som du gör, klara inte att lämna ut mig på det sättet och låter för det mesta hurtfrisk och falsk (min tolkning). Att jag sen tycker att Barnet får regera världen på FK och att åsikterna har blivit lätt rabiata gör inte sitt till. Du kan hjälpa såna som mig med sin additionshysteri.
Ursäkta om jag utnyttjade din blogg. Du kan ju alltid radera.
Ha det bra,
Elisabet
Christina - man gör så gott man kan! Och han verkade uppriktigt ledsen.
Elisabeth - det kan vara hysteriskt där! Jag håller med. Jag lyssnar tex mer på "min" ensamstående trebarnsmamma, annaam, och så artikeln nedan från 4-barnsmamman att barn inte dör av syltmackor - eller att laga byxor med silvertejp:)! Man orkar ju inte det där...och på nåt sätt påverkas man (jag) ofrivilligt så det är bäst att nyktra till! Det funkar ju inte att leva så...
Ha det bra!
Slog mig just att när min äldsta var i din sons ålder fick han någon slags "depression." Han var arg, ledsen, ville vara "ensam" etc. Som den hönsmamma jag är kontaktade jag bvc och fick träffa en jättebra barnläkare. Tydligen kan barn i just den här åldern få en period då de är nedstämda, ledsna och lite vilsna. Man tror att det har att göra med att barnet börjar inse att det är en egen individ (frigjord från symbiosen med mamma och pappa) och att de skapar en sorg.
Vet inte om det är det som tynger din lillkille, men tid och mycket fysisk närhet är nog bästa balsamen för själen.
Indra - han har ett enormt närhetsbehov! Den största av alla barnen. Tror som du och att han börjat tänka efter jullovet att han då varit så mycket mer med oss? Han kom i håg incidenten på kvällen med. Vid matbordet så sa jag till honom att i morse hade du velat gå! Då sa han lite pluttrigt att "jag ville gååå!"