Mycket i juni
Suck, varför är det så mycket i juni? Önskar att dagis hade haft sin planeringsdag nån annan månad än juni och gårdsfesten, maj tex...Så man hann med bättre! Och de ska ha 2 planeringsdagar i tidig augusti igen så jag förstår inte vikten av att ha en just i juni. Hade förstått bättre i mars liksom eller nåt...
Ja, vi kan i alla inte vara med på allt...Få se om andra barn också bara har en förälder med sig. Det vanliga är båda och släkt, verkar det som vid dylika evenemang...hur hinner man!?
//manon
Ta en treåring på allvar
Hon vill även ha visa saker likadant som sina småbröder, tex badshorts.
Och Zofy - jag tänkte på dig och din dotter i går för när hon satt på toaletten sa hon att hon också hade en snopp. Jag sa att hon inte hade det, att bara bröderna hade det. Hon sa att hon hade visst och visade...en liten...
Jahaja! Vad gör man nu? Hur pass mycket på allvar ska man ta henne? Ska man klippa hennes fina hår till samma frisyr som småbröderna!?
//manon
Helg igen!
Känner mig gladare nu när vi fått reda på exakt vad som är problem med dottern och pratat med läraren lite. Tror inte resten blir lätt med hennes envishet men, ändå! Får försöka hålla henne på rätt spår, den envisa viljestarka ungen!!!
Jag tänker på vad tvillingpojken sa i onsdags kväll, att han haft en bra dag och så sa han "jag älskar hela världen!". Det tror jag absolut att han gör. Han är ett enda stort hjärta som tar in allt.
Tänk att kunna känna så från botten av sitt hjärta! Så vill även jag känna!
Trevlig helg!
//manon
Explosioner
- besviken på läraren för vi kom faktiskt överens om att hålla koll på det där tillsammans, det hon inte gjorde i skolan skulle hon gör hemma. För att dubbelkolla henne skulle läraren tala om när hon inte gjort läxan hemma dvs det hon kom efter med på lektionen. Det gjorde hon inte och i månader trodde jag att dottern skötte sig nu! Visst frågade vi, visst höll vi koll på läxor men hade noll koll på boken hon skulle göra i skolan....inte upplyste hon oss heller.
- talade med dottern och hon säger att boken är tråkig och att hon inte litar på läraren. Jag kan förstår det för läraren sa tex att hon skulle leta upp en annan mattebok åt dottern, men det gjorde hon aldrig. Men, man kan inte strunta i nåt för att boken är tråkig!!!! Så detta är tydligen en protest mot läraren. Hon har klagat på matten sedan vi flyttat, går för långsamt, fel bok, redan kan etc etc. Förtroendekris alltså.
- Dottern har en sådan enorm envishet och viljestyrka att hon hellre gör ingenting för att visa hur illa hon tycker om situationen. Statement alltså. Även på dagis, hennes första skola har vittnat om hennes envishet men att det var till en sådan grad! Hon vägrar skriva matteprov med!! Skriver inte på en enda rad!!
Hon har ljugit om detta hemma med, ville inte att vi skulle veta om hennes batalj i skolan. Arga blev vi. Nu sitter hon och räknar i boken, hon ska göra den färdig i sommar - och det värsta (eller bästa mitt i allt?) är att hon kan. Inga problem.
En sak om hon gör sitt bästa men inte klarar av det - en annan att strunta i det!
Vad gör man med ett sådan envist barn? Hur skolan lyckas för henne beror helt på hennes vilja. Förmågan är det inte fel på. Hon är lättlärd. Envishet och viljestyrka är bra - men det ska inte förstöra för en!
Nästa år ska den nuvarande läraren bara ha dem i svenska och fortsätta vara klassföreståndare. Dottern får en ny mattelärare. Hennes nuvarande lärare säger att hon kommer informera den nya läraren om denna sits med dottern och matte. Pratade med min kollega om detta i dag, hon har varit lärare i tiotals år, och hon säger att kanske läraren borde vänta nån månad med att informera om svårigheterna så att dottern kan få börja från scratch och visa vad hon kan utan förutfattade meningar. En bra ide! Ska prata med läraren om det. Kanske det blir bättre med ny lärare.
Vad säger ni om detta? Så envis och viljestark!!!
//manon
Usel
Usch. Och jag vet att det ibland kan bli maktkamp mellan oss men jag vet inte hur jag ska hantera vissa saker. Få henne att fatta vissa saker. Som att det faktiskt är viktigt för en att få reda på vissa saker i god tid. Att hon ska lägga in sina skor i skorummet när hon kommer hem. Sådana saker. Vill inte hacka på henne. Måste förändra mitt sätt - men hur!? Till slut blir jag galen när jag tex ser skorna där dag efter dag flera gånger om dagen och jag har sagt till flera gånger om dagen, alla dagar...Eller bett om att hon ska ta reda på tider...och inte gör det.
Inte kul att skiljas åt då det varit bråk om morgonen.
Sedan är jag dessutom frusterad och sur över hennes lärare just nu. Vi skulle ha ett uppföljningssamtal om hennes matte. Saken är att hon kan men tror inte att hon kan. Läraren gav vissa tider förra veckan och bad oss höra av oss till fritids om det inte går. Vi kunde inte pga sjukdom. Ringde till fritids. Hon ringer inte tillbaka. Har hennes mobilummer men hon har tydligen nytt. Jag vill verkligen veta hur det gått! Nu ska hon dessutom byta lärare till nästa läsår så...får försöka ringa i dag igen.
..och jag vet att när tvillingarna, eller tom Mellanbror är lika gamla så har jag lärt mig att hantera det...Storasyster är "prövobarnet" jag gör alla mina misstag på...fast visst gör jag andra misstag med de andra, men ändå...inte lika många för jag har perspektiv på ett helt annat sätt....
Känner mig rutten, rutten, rutten. Vill inte bråka med henne. Tycker om henne ju. Hon verkar dessutom extra känslig nu sista veckorna. Man kanske inte ska bry sig så mycket...vad gör egentligen skor i hallen för illa, en piss i havet, men, äh...nånstans vill jag ha liiite fint!
//manon
Det enda rätta
Det är bara det att barnet är en helt annan person än en själv, med helt andra förutsättningar, erfarenheter och personlighet. Slåss mot andra saker, älskar andra saker, har sin egen uppsättning av "spöken". Det man vill att barnet ska undvika att falla i, det kanske aldrig kommer att falla i av sig själv, dvs man oroar sig och kanske hindrar i onödan, det man vill att barnet ska lära sig, det kanske man inte behöver lära dem för de vet det av sig själva. Man är olika helt enkelt, förälder och barn, trots den ytterst nära släktskapen.
Det är nog det som är det svåraste i föräldraskapet, för man har sina egna erfarenheter och ansvaret att lotsa en annan person genom barndomen och helst ge det några lärdomar och visdomsord och rättesnören på vägen. Man vet bäst, liksom pga ålder och erfarenhet.
Men är det verkligen så alltid?
Jag har tex min "issue" med flytt. Jag vill verkligen inte att mina barn ska flytta så ofta för att de ska växa upp i lugn och ro och få rötter. Jag tyckte det var jobbigt att flytta ofta och börja om. Men det är jag. Mina barn skulle kanske uppskatta det. Min äldsta vill byta skola och vi har sagt nej av olika skäl - en av dem för mig är just det ovan. Jag kan inte vara riktigt säker på att det är rätt beslut nånsin. Hon kanske skulle behöva det. Men jag vet inte. Och jag tvingas ta ett beslut utifrån mina egna erfarenheter - men också andra skäl att inte flytta henne har vägt in!
...kanske skulle vi flytta henne och hon själv inse att gräset inte är grönare på andra sidan. Det är inget vi kan lära henne, det måste hon lära sig själv....eller aldrig lära sig...
Man kan inte lära andra hur man lever sitt liv, inte ens sina egna barn. Skillnaden mot andra är att sina egna barn har man ansvar för och man måste göra sitt bästa enligt sina egna förutsättningar. Man försöker lyssna men hör med sina "glasögon" hur man än försöker vara objektiv. Tolkar vare sig man vill eller inte i varierande grad. Alla måste göra sina egna misstag. Tom ens egna barn hur ogärna man än vill det, även när man ser hur de krånglar till det.
Barn är kompetenta att ta hand om sig själva. Det svåra är att inte lägga sig i för mycket. Man får ha mantran "jag tar emot då det faller" i tanken, bita sig i tungan och låta barnet göra sina egna fel och misstag och sina egna rätt. Men det är svårt för man vill så väl.
För övrigt ska man göra som man tycker är bäst själv och då har man inget annat än sin ryggsäck. Man kan inte agera utan den, lägga ryggsäcken bredvid sig och köra in blindo liksom. Man kan inte göra sig fri. Barnets uppgift är att protestera mot det den tycker är fel på nåt sätt enligt dess världsbild. Helst ger detta lärdomar åt föräldern. Man "uppfostrar" varandra, liksom. Man lär sig mycket om sig själv och sina egna tillkortakommanden genom barnen....
//manon
"Mamma, i dag gör jag inget bus!"
Nej, hon gjorde absolut inga bus i dag. Bara:
1) Kastade en näve stenar på bilen så att den blev repad
2) Ritade med kulspets på en tallrik
3) Sprang ut från trädgården ett flertal gånger ut på vägen
4) Snodde godis av Storebror som varit på kalas
Det var väl allt. Räknas väl knappt? Och hon ler och skrattar under busen och när man säger till och pratar med henne.
Trots kan te sig på så olika sätt. Aldrig haft ett barn med denna sorts trots. Utagerande trots. Jag vet ärligt inte riktigt hur hantera detta för jag är ovan vid denna sorts trots. De andra har inte detta även om de kan tappa öronen vid tillfällen.
Samtidigt beundrar jag henne för hennes spirit och "go". Tänker på speglingar. Egenskaper man uppskattar men inte har så uttalat själv som andra har, kan man beundra och/eller gilla en person för. Kanske tom ogilla om det ligger dolt inom en och man inte vill kännas vid det...?
Jag hoppas verkligen att inget jag säger till folk får dem att tro att jag vill köra över dem. Mitt rätta är inte allas rätta och alla löser allt på olika sätt...
De andras trots är jag van och inkörd vid och de är egentligen inte speciellt trotsiga, mer envisa och viljestarka på olika sätt. Men inte trotsiga. Och deras "trots" har oftast en anledning, må vara trötthet eller tristess eller whatever. Menar att trotset är mer ett uttryck för de saknar ord på vad de känner och vill...Tvillingflickans är mer "gladtrots" liksom. Men vad 17 gör man med denna sorts trots???
Måste också säga att detta är inte jämt, långt i från. Men när det väl händer är jag lite handfallen måste jag erkänna...
//manon
Är det värmen??
Får hoppas på att det är ovanan vid värmen...
//manon
"Jag som trodde vi hade det jobbigt"
Men jag tror i botten att utropet var sprungen ur hans egen frustration för 2-åringen var väldigt aktiv och smet i från kön hela tiden. 2-åringen var tydligen även annars väldigt - milt sagt - rörlig. Han nämnde även att det var fruns idé att ha barn tätt så att de kunde ha utbyte av varandra. Det märktes att han älskade sina barn men det märktes också att han kanske inte tyckte idén var 100%-ig.
Det där händer ibland. Och inte bara då man har 3 barn på 1,5 år utan även om man "bara" har tvillingar. Att det man får höra är "åh, så jobbigt". Har man tvillingar så får man vänja sig vid den kommentaren och att vara allmän egendom speciellt då de är bebisar och man förväntas besvara en massa frågor. Jag fick väldigt svårt att tala med en skolmamma av den anledningen. En skolmamma med två barn inte så tätt. Varje gång jag mötte henne i början så utbrast hon "Men gud, jag skulle aldrig vilja ha fler än två, skulle aldrig orka!". Vad ska jag svara på det? Standardsvaret är "nä, inte alls, de leker så bra!" Och hon skulle vara den sista jag beklagade mig för om jag behövde det.
Nu är det inte lika tydligt att de är tvillingar som större iom att de är pojke och flicka och jag får inte kommentarer lika ofta längre. Men ofta får jag däremot, glada utrop "men se, tre stycken små!" speciellt av äldre damer som ler och ser glada ut och verkar tycka det ser så roligt ut. De äldre damerna kan även kommentera om hur rik jag är med alla barn och jag blir glad!
Jag måste säga att ha så många barn är inte så svårt som folk tror. De leker med varandra väldigt bra. De är olika och lika allihop. Spännande att se personligheterna ta form och samsas med varandra. Själva barnen är absolut inte jobbiga eller besvärliga även om hornen växer ut på dem ibland! Men det gör det på de flesta barn...oavsett antal i familjen.
Det som kan vara besvärligt enligt mig är logistiken och planerandet. Å andra sidan skulle jag tycka det även med två barn, för jag är slarvig. Hemskt slarvig. Men jag föredrar att säga "bohemisk". Låter mycket bättre än slarvig i alla fall. Även med två skulle jag ha svårt att hinna med städning och matlagning. För mig är det inte antalet barn det beror på. Det beror på min personlighet.
Tänk, om jag kunde få lite mera ordningssinne! Jag ser och lär av de som har det...jag inser ju att livet vore mycket enklare så på en del sätt.
Och pappan i kön och skolmamman - jag förlåter dem:). Jag inser att det inte handlar om mig utan om dem och deras situation och deras ork. Inte om min. Men det är ändå bra mycket trevligare med de äldre damernas kommenterarer!
//manon
Borttappat
Jag cyklade tillbaka, ända till jobbet, kollade om jag glömt korgen där, men nej. Letade på väg tillbaka. Fram och tillbaka. Allt borta. Alla paket och min laddare. Ingen skymt av nåt. Ledsen Storayster. Jag ledsen och arg på mig själv.
Måste köpa laddare i dag. Maken köper nya Pet shop-grejer i dag för han ska ändå vara hemma mitt på dagen pga tvättmaskinsreparatören kommer. Hinner han inte får jag göra det.
Cyklar inte i dag. Är matt och har ont i halsen och det regnar. Är nog dumt att cykla 2,6 mil då. Fast det känns som om jag borde. Men nån måtta får det vara...men jag vill inte tycka det.
Pratade med maken - vi måste se till att få tid över till mera Storbarnssaker med Storayster. Har inte gjort det på ett tag. Hon behöver det. Det märks.
Mellanbror har fått två kalasinbjudan under loppet av 2 dagar. Glad jag är. Även tvillingarna blev bjudna till en av dem, en granne som fyller år. Det blir Mellanbrors fjärde kalas sedan han bytte dagis. Två med grannbarn och 2 med dagiskompisar. För mig känns det som om han har landat i flytten. Jag är inte orolig längre för hans del, all hans blyghet, det förra dagiset vi hade i ett år i väntan på det vi har nu, ett års kö...Det känns väldigt trevligt här, gulliga barn och nu känns det verkligen som att barnen landar i detta nya.
Fasiken vad ledsen jag är över att ha tappat korgen med leksaker. Måste dessutom köpa ny laddare i dag på lunchen...
(fortsätter gärna prata om inlägget nedan)
//manon
Bokstäver
.....fast det vore bra om han använde nåt annat än kokt spagetti...
//manon
Att hinna med läxor
De tragglar multiplikationstabeller nu och läraren har hittat på ett tvåmansspel att ta hem så de lär sig multiplikationstabellerna. Varje dag ska vi spela det där spelet med henne är det meningen.
Alltså - vi hinner inte ens spela vanliga spel vardagskvällar! Vi hinner inte spela det där med henne varje dag! Vi jobbar heltid, hon har tre yngre småsyskon som ännu tar tid om kvällarna på olika sätt. Jag kan inte sitta ner med henne 15 - 30 min mellan 17 och 21. Det är full rulle. Och eftersom läraren har sagt att att föräldrar ska spela detta spel att det är tvåmansspel så har inte heller dottern gjort nåt...för man ska inte göra det själv.
Nu är det andra veckan de får det där spelet i läxa och jag har förklarat för henne att vi visst vill spela det där men att hon måste göra det själv med för det är viktigt! Men vi ska spela men inte varje dag.
Jag förstår det pedagogiska i det hela, absolut, men jag måste erkänna att med fyra barn, varav tre ännu så små, så hinner vi inte med detta på det sättet läraren vill. Det är som att normen är två barn och ett stort engagemang och visst, det är bra, men är det inte främst skolans ansvar att se till att lära och föräldrars stödet? Nu använder läraren oss föräldrar ofta som extralärare istället. Och jag tycker faktiskt att det där kan dottern traggla själv med bra. Visst är det roligare i spel, men skolan är ju inte "bara" lek utan faktiskt plugg också. Allt kan inte vara lustfyllt. En del mer tråkigt/roligt, annat mindre.
Jag gör mitt bästa för att engagera mig i varje barn, men detta krav känns för mycket faktiskt. Och jag vet att när de små kommer upp i skolåldern blir det inte samma sak som för vår stora för de små har inte småsyskon i sin tur som kommer ta tid då. Då finns det tid att traggla tillsammans med alla barn, inkl Storayster - men just nu med alla små - det går inte varje dag!
Men jag engagerar mig i skolan i alla fall, jag frågar, jag hjälper, och allt - men just detta är för mycket.
Är det nån annan som har det så här? Nån som har idéer om hur lösa detta? För självklart vill jag hjälpa min dotter i skolarbetet, jag tycker det är viktigt men sådana här läxor - det går inte!!!
Idéer, tankar???
(AnnaaM, Indra det går fortfarande inte att kommentera - Inga gick i går faktiskt!)
Mjukisdjursräddning och hembakat
Är extra sen på dagis nu i maj pga jag inte har samma avtal som min kollega - hon har sommartid redan i maj och slutar en timme tidigare men inte jag (jag har juni, juli augusti). Dessutom ska hon åka på semester i två veckor i maj så jag måste oftast stanna till 16.30. Tur att jag cyklar nu i alla fall! Jag spar tid och är på dagis ändå vid 17. Gillar det inte för jag vill ju hämta tidigt. Och innan kollegan började med sin sommartid och jag började cykla så kunde jag vara på dagis vid ca 16.10 och det tyckte jag om! Nu blir det sent sent sent....
Men jäktigt kan det bli. Och i går packade jag i hop alla mjukisar och jackor och la kassen ute vid barnvagsstället medan jag satte på de tre små sina hjälmar. Jag glömde kassen. Katastrof vid läggdags då alla ropade på sina mjukisar. Så jag fick gå tillbaka till dagis (tur att det är nära!) och där var kassen. En del unga domedagsprofeter talade om tjuvar varvat med allvarliga berättelser om försvunna mjukisdjur på dagis för dagiskompisar. Stor oro. Men kassen fanns där jag lagt den och alla tre kunde somna med, Nalle, Björne och Bebis! Och jag var dagens hjältinna.
...och så fick jag reda på i går att man skulle baka till skolan till i dag och att de har teaterföreställning i dag...en förälder ringde mig och frågade vad jag hade bakat till föräldrafikat. Lyckligtvis var det främst för de som inte hjälpt till på klassresan och det hade vi! Puh. Den föräldern tyckte allt var taffligt skött och hade kommit snabbt inpå. Men tillräckligt många hade bakat. Annars hade jag fått ringa herr Manon och be honom köpa hem muffins på vägen. Riktigt hembakat med andra ord:)! Vi kan inte komma till föräldrafikat men herr Manon och småttingarna kan gå på teatern i kväll direkt efter dagis. Storsyster lite besviken för att ingen kan komma på föräldarfikat men på teatern är alla utom jag där!
För jag ska jobba, eller delta på kurs hela dagen i dag. Jag kan inte. Och i morgon ska jag också ha fullt upp så jag lämnar i morgon med. Så jag kan stanna kvar lite extra på jobbet.
//manon
(ps det är svårt att kommentera hos AnnaaM, Inga och Indra. Ofta kommer inte ens kommentatorsfältet upp)
Som alla andra
Vi var och handlade en ny väska i helgen. Hon tyckte om två men valde en som många i klassen har för att många i klassen har. Fast jag tror hon tyckte den andra väskan var finare.
Men det är helt OK för mig. Visst vill man i en ålder ha det som alla andra! Och en väska för 99 kr tycker jag är helt överkomligt pris för att känna sig bra och inne.
I denna ålder ska man låta de vara. De ska få välja själva när de vill vara som alla andra och när de vill avvika med prylar och kläder. Inom de ekonomiska gränserna man har.
//manon
Kan pojkar leka med flickor? (la till på slutet)
Värst vad en del är fast i oreflekterat könsrollstänkande. Det verkar vara som en del anser det vara lagbundet att tjejer är på visst sätt. Att pojkar i 4/5-årsåldern ännu inte förstår att tjejer är på visst sätt och vill tissla och tassla själva. Att de, så unga pojkar, ännu inte fattat tjejers "natur" och därför stångar pannan blodig i sina försök att leka med dem.
NEJ - det är inte alls så! De lär sig att det är så. Av de oreflekterande vuxna som ojar sig över att det är så men i samma andetag säger "klart han inte fattat än hur tjejer är, han är bara ca 4-5"
Det handlar om personligheter, hur pass öppen barnet är för precis som vuxna har en del lättare att ta sig in i grupper och andra inte. En del tar för sig, andra är mer avvaktande. Jag tycker att om man märker sådana tendenser, uteslutande, som vuxen så ska man reagera och inte säga "tjejer är ju så, han har bara inte fattat det än". Gå in mera och styra upp leken. Engagera sig. Inte bara halvhjärtat säga åt tjejerna och låta killen leka med annat. Vad jag vill säga är att detta problem inte handlar om könsroller utan att barn inte är så smidiga än och man får lära dem spelreglerna. Man får inte springa från nån tredje eller fjärde och tissla och tassla. Det är inte tjejigt utan otrevligt. Lika otrevligt och okilligt om killar gör så. Har inte ett dugg med könsroller att göra. Men ser man på det på det viset så uppmuntrar man det beteendet och vips - så har man tjejer enligt den gängse kulturella mallen. Och killarna står där och lär sig att det där med nära relationer är nåt exklusivt för tjejer det. Bäst att ta ut moppen och köra en sväng. Och bröla lite. Så står den vuxne där antingen förvånad eller bekräftad över beteendena.
Man måste inte leka med alla, det är inte det jag säger. Absolut inte. Personkemin måste stämma någorlunda. Det jag säger är att det handlar om dagisbarn som ännu behöver hjälp och assistans att lära sig de sociala koderna - inte könsrollerna.
Barn som har varit hemma hos mig har jag inte sett det beteendet på. Nånsin. De har lekt i grupp. För jag tillåter inte det beteendet. Tillåter man det - klart det blir så!! Man kanske tom uppmuntrar det pga man själv är så omedvetet fast i könsrollstänkande. Man måste vara där, se vad som görs och sägs. Vem som blir utanför. Man måste lägga sig i som vuxen så ingen hamnar utanför. Inte lägga armarna i kors och säga - klart, det är en pojke och han fattar inget än om tjejer. Bullshit. Det handlar om barn som inte ens gått ut dagis och ska lära sig samsas.
Missförstå mig rätt - jag ingen fanatiker på könsroller. Jag tvingar inte min son till dagis i rosa tyllkjol. Jag märker att de gillar olika saker men jag väljer att se det som individuellt. Och de får inte bete sig taskigt. Oavsett kön. Men vissa saker känns så självklara för mig - att de är individer i första hand och kön i andra. Inte tvärtom.
//manon
Tillägg 20 apr kl 09.35
Hur bemötte jag detta då om könsroller? Det är svårt. Det jag sa var att jag tror inte att han tänker på att det är tjejer utan bara vill leka. Svårt att bemöta för jag inser att vi är alla saliga på egen tro. Jag kan inte missionera om könsroller. Jag kan bara göra vad jag anser är bäst. Önskar bara att fler var medvetna om vad de gör och hur de pressar in barn i roller. För det är framtidens samhälle det handlar - människors chans till det liv de vill leva. Jag ska ställa frågor i framtiden hur det var tänkt. Men det är svårt i samtal som går fort. Jag är bättre i skrift. Men jag går inte med på detta extrema könsrollstänkande. Att lojt bara acceptera. Inte för egen del. Jag blir ledsen när jag hör om sådant här, men jag vet att det inte går att göra nåt åt. man kan bara tänka på vad man själv gör och göra så. Missionerar gör jag här med denna skrift!
Intresserad av hur ni tänker kring detta och bemöter detta, IRL, hemma hos er, andra, samtal etc etc etc. Faller ni in i "lojt prat om killar är si och så och tjejer si och så" trots att ni inte tycker så? Hur smidiga är ni?
Matstress?
Vet ni, jag älskar mat, alltid gjort men jag har på senare tid upptäckt att jag inte tycker särskilt mycket om att laga mat. Eller, jo, om jag får laga det jag vill äta och när jag vill äta och eftersom jag är ganska knepig med det så, blir det sällan jag lagar nåt jag verkligen vill äta när jag vill äta! Jag tycker om att äta en blodig köttbit med sallad till och liknande. Sushi. Kyckling. Wok.
Eftersom det är på det viset så är jag dålig på att variera maten. Efter klagomål av barnen i helgen så tänkte jag att nu måste jag söka nya recept. Av en slump så såg jag en liten snutt på "Saras kök" för första gången. Billig och bra mat. Hon slängde ihop veckans rätter på 15 minuter.
Hon sa att kokosfisk med grönsakswok var poppis bland barn. OK tänkte jag. Varför inte testa nåt från TV för en gång skull nu när jag har idétorka.
Så jag testade i går. Det tog över EN TIMME!!! Jag stod där till slut och svor över programmet, svor över Sara, över fisken och Svt. Barnen var hungriga och extra trötta och tjatade "när blir maten färdig?". Jag svor ännu mer.
Jag lät barnen hjälpa till. Twinsen försökte skala morötter och kom på en bra teknik till slut - sitta på köksbänken och ha moroten bredvid sig och skala ner mot golvet. Små morotsskal över hela golvet med andra ord. Jag hade valnötter hemma och de tjuvåt (lät dem för de var så hungriga) och så hade jag valnötssmulor över hela bänken och över hela mattan och hallen till slut. Så det var bara att städa med?
Själv längtade jag bara efter Findus sprödbakade torsk vid det här laget. Och svor ännu mera. Fast i köket och däremellan hjälpa på toalett, potta, byta dataspel, leta spel på nätet, medla etc etc. Det är sådant som matfascister som säger att " man är patetisk om man inte har en timme att lägga på matlagning om kvällen" inte tänker på. Som bara utgår från sin egen verklighet och där är det säkert så!
Till slut var maten på bordet och barnen åt. Den enda som åt av woken var min stora men hon räknas inte - hon har alltid ätit ALLT. Tvillingflickan vägrar grönsaker till 100% så hon åt bara fisken. Likaså tvillingpojken och Storebror.
Nu har vi så mycket kvar att det räcker till matlåda för mig och att de ska få samma mat ikväll igen, vill inte ha samma stress i kväll och maten vill jag inte slänga!
Det jag är förvånad över är tidsåtgången, det lät inte så farligt, skära lite grönsaker och så fisken, borde ta ca 30 min. Inte då?
Svårt att hitta balansen! Balansen med att göra nåt man själv tycker om hyfsat och som går hyfsat fort även om barnen hjälper till vilket de vill. För jobbar man heltid så är den stunden på kvällen så dyrbar och jag tycker om att de hjälper till för det blir ett sätt att umgås för oss. I går blev jag tyvärr tvungen att avhysa dem från köksbänken pga tidsbrist och så vill jag inte ha det!
Jag erkänner, jag bryr mig om mat på ett plan, det bör vara hyfsat nyttigt, jag tror på halvfabrikat om man har bra grejer till, men det måste gå snabbt till, barnen ska kunna hjälpa till utan större tidspress. Så vill jag ha det!
(Har nån här tips (inte nödvändigtvis recept, men idéer) är jag tacksam över det! Jag har total idétorka...det vore bonus)
//manon
Stressa av med babyspa
Maken är borta i kväll och jag passar på att för första gången kolla in "Babyboom" på TV4plus. Maken är allergisk mot dylika program så jag passar verkligen på.
I kväll skulle en käck och hurtig och ivrigt leende höggravid Pernilla Wahlgren ta upp ämnet "Barn och stress".
Jag försöker låta bli att fnissa nu. (hörs det genom nätet, mina kvävda fniss?).
Jorå. Superkanontips. Babyspa var ett tips för att stressa ner i tillvaron. Ta och klä på din bebis som sussar gott i sin spjälsäng, alternativt slit klossarna ur händerna på det, klä på mössa, overall, vantar, you name it, och ta ut den nu vilt skrikande och protesterande babyn i -20 graders kyla för att gå på ett "mammababyspa" där du klär av bebisen helt och badar med det och ger det massage. Inte du alltså. Utan personalen. Detta skulle stressa av både mamma och barn. Sedan ska du klä på hela konkarongen igen och traska hem igen lugn och avstressad. OK. vad har hänt med badkaret hemma? Klagade grannen under på översvämning!? Man kanske renoverar? Inte hittade badskum i affären? Vad hände med alldeles "plain" vanlig närhet? Nåt måste ha hänt eftersom hon måste i väg hemifrån för att bada i badkar i alla fall..stackarn...
Det där med att spänna av verkar vara ett rent projekt...ett heltidsjobb alltså...Jag kan se mig framför mig med mina tvillingar, 6 månader gamla och Storebrorsan då 2 år knacka på dörren till babyspat....för att stressa av lite...
Apropå heltidsjobb. En annan familj valde att inte jobba heltid längre för deras två barn bara skrek om morgnarna. Nu var kidsen små änglar. Gäsp. Så klassiskt. Ska det vara nåt nytt? Nyare är då en kändispappa som i stället väljer att svara på mail i pyamas och låtsas vara på möte när han egentligen leker med dottern på 3 år och dansar balett i tyllkjol. Ja, dottern ja. Fullständigt beundrad och fullständigt sysselsatt av den (välförtjänt) stolte fadern. Uppmärksamhet total! Enda jag undrar över är, vad händer vid syskons ankomst? När prinsessan blir detroniserad? Är det så nyttigt med en sådan fullkomlig uppmärksamhet? Visst ska barn känna sig sedda av föräldrar men...jag har frågetecken...fast då går man väl på spa då! Förlåt, glömde det.
Jo, just det ja, den käcka och alltjämt hurtiga och leende höggravida Pernilla Wahlgren intervjuade en barnpsykolog med om detta med barn och stress. Konceptet är uråldrigt - jobba mindre, bry er inte om den senaste plattTV-n - flytta ut i en stuga på landet och odla egna grönsaker om barnet så kräver det för att nå nirvana och harmoni. Halleluja. Bland de få sakerna hon sa som faktiskt var bra för att minska stressen var att plocka fram allt dagen före. Som 4-barnsfamilj är det precis vad vi gör och det funkar, det håller jag med om! Hon ondgjorde sig då också över att barn inte fick göra saker färdigt, måla, pyssla, leka färdigt alltså, utan att föräldern var ständigt där och stressade "kom nu då". Alltså, måste allt vara så tillrättalagt, inga frustrationer, fokus helt på den lilla prinsen och/eller prinsessan där hemma? Visst kan jag hålla med om detta också men nu storknade jag verkligen av programmet. Tänk om, jag kunde göra nåt utan avbrott....tänk om nån kunde göra det...
Jag blev SUPERSTRESSAD av detta! Hur ska jag kunna stressa av nu? Hur ska jag hinna stressa av? När ska jag hinna gå på spa med alla barnen, jobba deltid och gå till jobbet i pyamas (eller hur det nu var) med 4 st barn i tyllkjol runtomkring mig dansande till Nötknäpparen. Ja, barn behöver ju intellektuell stimulans med och klassisk musik ska ju vara jättebra! Hjälp, jag räcker inte till....
Nåja. Visst kan jag räcka till allt! Inte ger jag upp än inte! Jag är ju starkare än somliga tror, det har jag minsann skrivit om så det stänker om det på bloggen. Jag kan ju stressa av med att tillverka en egen mätstång (eller fyra st)till exempel. Det är bara att klippa och klistra, måla dödskallar på den, klippa ut bilder på barnet vid vissa åldrar tillsammans med favoritleksaken vid mättillfället och klistra fast detta på mätstången vid rätt centimeter. Kronan på verket är bilder på släkten på toppen som beundrande ler ner på detta barn som växer. Så kan jag stressa av! Efter spat förstås. Som jag behöver för att fånga alla fyra och få dem stilla så jag kan mäta och ta kort med favoritleksaken för tillfället. Fast, efter det behöver jag antagligen en hel helg hos Karmelitsystrarna. Bara de inte gick upp så fasligt tidigt om morgnarna....
OK. Är man gravid eller sitter med en liten bebis och tittar, ja då är väl programmet helt fantastiskt. Då kan man drömma och se sig själv slappna av i badkaret medan bebben får massage intill en. Mysigt och käckt program. Lite som Joe Labero - illusioner.
Är man luttrad har man nu bara så ont i magen av skratt nu...
Nu ska jag stressa av med en enkel macka och mysa till en bok jag lånat av chefen. "När människan skapade världen" av Johan Norberg. Läste de första kapitlen på väg hem i dag och mot bakgrund av de kapitlen om hur folk hade det förr så verkar dagens stress ganska - ostressig. Så nu brer jag mackan, tar pålägg från kylen (slipper den smälta isen att torka upp, kylen är en ny uppfinning) och värmer lite te på min elspis och har det gott i mitt varma odragiga hem, oroar mig inte för missväxten, och tycker bara absolut inte synd om mig. Beam me up, Scotty! Det var inte bättre förr...
//manon
Så var påsken slut
Lillebror själv var glad över detta med besöken och han blev mer sugen på att rikta sig ut från familjen. Han blev jätteglad. Han sökte nåns sällskap i dag men denne sov pga sjukdom och så var det en familj som hade varit på kalas och verkade för trötta så jag sa nej, och en annan som hade besök pga kalas för liten en så jag sa nej där med. De hade ju gäster och fullt upp ändå!
Jag trodde faktiskt inte att han skulle bli så uppmuntrad av besök, men det blev han! Han blev verkligen jätteglad. Visst leker han fasligt bra med sina syskon, men han har behov av egna kompisar, det märks. Han börjar bli så stor.
Själv ser jag fram emot att jobba i morgon trots att det har varit hemskt gulligt att vara hemma. Trots att jag i natt inte har sovit men jag har hållt mig uppe. Lite babblig bara, svårt att fatta vad folk säger, svarar goddag yxskaft, däremellan loj, men jag har inte fräst åt nån!!!! Tog på mig Zombiedräkten. Trots att jag hela påsken har varit så fasligt trött. I fredags var värst. Jag kände mig som en vulkan som exploderade, nu känns det som om lavan har nått havet och börjar svalna av. Jag vet inte vad som hände. Jag vet inte varför jag inte sover...men det är inget som direkt oroar mig som hålelr mig vaken - däremot får jag en massa oro pga tröttheten, liksom....som sagt, gör en massa hönor av en fjäder så jag borde starta en hönsgård här. Bara jag sover så släpper allt det där...
Jag vet inte, längtar efter att få jobba nu, det blir skönt att ha annat att bry sig om än sig själv men det är absolut inte så att jag inte vill vara hemma. Känner mig nöjd med båda sakerna. Att kunna ha lov för dem - vågar inte säga det, men det funkar bra detta arrangemang! Längtar efter att få hämta alla barnen i morgon! De har trivts och de säger "åhhh, inte dagis!!!!". Tänk att de ska börja dagis igen precis när de börjat sova till 8-9 om morgnarna!!! I början vakande de vid 6.30...
Känner mig hemskt trött på mig själv pga denna trötthet som gör mig så äckligt självcentrerad. Less på mitt eget sällskap, mina tankar. Fortsätter sömnproblemen så tvingas jag tänka på annat då jag jobbar ändå!
Undrar vad man ska ha på sig i morgon...åker ju tidigt...blir det varmt!?
//manon
Störst, bäst, vackrast
Nåja, får jobba på det med honom men jag är inte orolig. Det går över. Inte så att vi inte gör nåt, men jag vet att det går över. Ödmjukheten kommer med tiden. Om inte lär han märka själv att han inte är störst, bäst och vackrast rätt snart - inte jämt:)!
Mina små twins på tre år tävlar också - fast med varandra och på litet annat sätt än en 4/5-åring - hopplöst att cykla med dem nu, får småspringa hyfsat ofta för båda vill cykla först. Vilket är en omöjlighet så de racear i kapp.
//manon
Vita lögner
Kan inte låta bli att tycka synd om den flickan som så träget ringer. Jag är så snäll jag kan vara mot henne fastän hjärtat värker å hennes vägnar. Samtidigt är jag lojal mot min dotter. Jag kan inte tvinga henne leka med den flickan lika litet som jag kan tvinga nån att leka med henne.
Tänker på vad hennes mamma må tänka. Lustigt. Det sköna för mig är att jag vet att denna kompis leker åtminstone bra med minst en annan. Det var trösterikt - för mig å hennes vägnar. Värre hade det känts annars.
Som förälder skulle man ju ta ner månen åt dem om man kunde. Och det kan man inte. Och de måste utkämpa sina slag själva. Man kan bara stå bredvid.
(Få se om jag kan sova inatt. Jag har i dag betett mig förvirrat. Blåst upp saker i min hjärna nåt rent förfärligt. Nu har jag gråtit ut en skvätt och det könns bättre. Jag inser att jag gör massor av hönor av en fjäder. Gråten var av utmattning tror jag, men inte den bästa gråten. är så trött så tårar kommer inte. Undrar hur man gör så man blir så trött så man somnar! 3 veckor så här!!! Min hjärna har total sömnbrist...)
//manon