Explosioner
- besviken på läraren för vi kom faktiskt överens om att hålla koll på det där tillsammans, det hon inte gjorde i skolan skulle hon gör hemma. För att dubbelkolla henne skulle läraren tala om när hon inte gjort läxan hemma dvs det hon kom efter med på lektionen. Det gjorde hon inte och i månader trodde jag att dottern skötte sig nu! Visst frågade vi, visst höll vi koll på läxor men hade noll koll på boken hon skulle göra i skolan....inte upplyste hon oss heller.
- talade med dottern och hon säger att boken är tråkig och att hon inte litar på läraren. Jag kan förstår det för läraren sa tex att hon skulle leta upp en annan mattebok åt dottern, men det gjorde hon aldrig. Men, man kan inte strunta i nåt för att boken är tråkig!!!! Så detta är tydligen en protest mot läraren. Hon har klagat på matten sedan vi flyttat, går för långsamt, fel bok, redan kan etc etc. Förtroendekris alltså.
- Dottern har en sådan enorm envishet och viljestyrka att hon hellre gör ingenting för att visa hur illa hon tycker om situationen. Statement alltså. Även på dagis, hennes första skola har vittnat om hennes envishet men att det var till en sådan grad! Hon vägrar skriva matteprov med!! Skriver inte på en enda rad!!
Hon har ljugit om detta hemma med, ville inte att vi skulle veta om hennes batalj i skolan. Arga blev vi. Nu sitter hon och räknar i boken, hon ska göra den färdig i sommar - och det värsta (eller bästa mitt i allt?) är att hon kan. Inga problem.
En sak om hon gör sitt bästa men inte klarar av det - en annan att strunta i det!
Vad gör man med ett sådan envist barn? Hur skolan lyckas för henne beror helt på hennes vilja. Förmågan är det inte fel på. Hon är lättlärd. Envishet och viljestyrka är bra - men det ska inte förstöra för en!
Nästa år ska den nuvarande läraren bara ha dem i svenska och fortsätta vara klassföreståndare. Dottern får en ny mattelärare. Hennes nuvarande lärare säger att hon kommer informera den nya läraren om denna sits med dottern och matte. Pratade med min kollega om detta i dag, hon har varit lärare i tiotals år, och hon säger att kanske läraren borde vänta nån månad med att informera om svårigheterna så att dottern kan få börja från scratch och visa vad hon kan utan förutfattade meningar. En bra ide! Ska prata med läraren om det. Kanske det blir bättre med ny lärare.
Vad säger ni om detta? Så envis och viljestark!!!
//manon
För det mesta tror alltid lärare att alla elever demostrerar mot _dem_, alltså de gör alltid allting så personligt. Det behöver inte alls vara så att dottern demostrerar mot _läraren_ utan hon kan likväl demostrera mot en _situation_ hon inte klarar av riktigt. Att sedan få lärarens missnöje över sig för att läraren tror hon demostrerar mot henne, kan väl göra vem som helst förbannad/ledsen/frustrerad? Det är ju en riktig anklagelse som saknar grund!! Hur förklarar en 9 åring det så att vuxna förstår? Vem vet vilka maktuttryck detta ter sig i skolan? Om en lärare dessutom hakar på dessa maktkamper så är det inte ett dugg konstigt att det blir så här.
Min dotter har avskytt matte i alla år. Nu går hon snart ut tvåan, så visst har vi tragglat samma fenomen som du. Min dotters lärare är dock fenomenal, hon har aldrig tagit min dotters avsky och mattevägran personligt. Det har gjort det hela enklare för oss och för vår dotter. Däremot har det INTE varit lätt. Det har varit mycket gråt och mycket tandagnisslan, envishet och viljestyrka från dotterns håll.
För några veckor sedan så var dottern sjuk och sonen gick på dagis. Vi hade matteboken hemma och jag bestämde att nu ska vi läsa matte, trots vilda protester och tjurig unge. Vi satt flera timmar, bara hon och jag. Det var som att kliva över en ribba den dagen, för plötsligt så kom hon över sin antipati!
Dottern KAN ju egentligen matte och är enligt läraren BRA på det. Vi har gjort många, många sådana här mattestunder jag och tjejjen och de har alla slutat i gråt. Fast denna gång gick det alltså och inte vet jag var det var som egentligen hände!! Dottern förklarade att hon _känt_ sig så dålig i matte och varje gång matteboken kom fram så kom ångesten fram. Den blockerade väl henne.
Så gick det för oss. Nu har jag en lycklig unge (säger hon om sig själv! :)) som gillar att räkna matte. =)
Nja, jag vet inte...Dottern har helt emot hennes pedagogi vad gäller matte, det säger hon själv, hon gillar inte läraren helt, och känner sig sviken av henne på några punkter. Sedan vill läraren att dottern gör det som krävs och vips blir det en kamp! Jag tror att det i detta fall blivit en maktkamp mellan de två! Inget fel på läraren alls, hon är bra och vettig, men alla är olika:).
Vilken envis liten en du har med då!!! Samma fenomen här, dottern KAN, inte tal om det, bara vägrar!!
Talade med läraren i dag, hade ett kort bra samtal, och utan att nämna ovan vad dottern tycker så sa hon själv att läraren i fyran, hennes mer lekfulla sätt att lära ut kommer passa min dotter bättre. Kom även överens om att hon inte ska nämna dotterns aversion och ev orsaker förrän det gått ett tag, typ en månad så dottern kan känna efter själv och börja från scratch. Dottern såg att jag talade med läraren och såg tjurig ut, Hon gillar INTE att vi pratar för då får även vi reda på ur hon tramsar och kämpar emot. Jag tror det var bla därför, för att hålla oss i ovetskap vi inte fått viss info från skolan, hon inte tog reda på skolavslutningstid, att hon inte tog illa vid sig för att vi missade uppföljningssamtalet med läraren kring detta! Dottern vet att det är fel och vill inte att vi sak veta...
Nåja, i dag talade jag positivt med henne på hennes nivå typ "skönt att få annan lärare och inte denna nästa år för dig, för du gilar ju inte henne" Och bra med en ny mattelärare. Vi håller koll och hoppas på nästa läsår. Hon har en del att ta igen i boken nu i sommar.
Ja, suck, kan ju inte vara i skolan förstås och tvinga henne skriva prov!!!
Varför ska de vara så envisa!!!
Åh Manon - jag ler inombords åt din dotter - hon är ju helt underbar !! :)
Men jag förstår din frustration, och man kan inte bara strunta i ett skolämne bara för att man inte tycker om läraren eller så...
Min grabb var lite åt det hållet under HELA sin grundskoleperiod - suck - men i hans fall var det engelska. Inte ville han heller att vi skulle få veta - "det är lugnt mamma inga problem" - var hans kommentar när jag frågade honom om engelskaläxor, hur det gått på prov o.s.v.
Nåja, det kröp ju fram tillslut och efter många samtal med både hans engelskafröken och min son, där vi ställde krav på både skolan, sonen och oss själva - för om vi inte får reda på status så är det ju svårt för oss att veta hur vi ska kunna hjälpa till hemma också !
Det löste sig tillslut och min grabb vet nu att man inte bara kan strunta i något ämne bara för att det är jobbigt, tråkigt eller att läraren är kass... ;)
Den hårda vägen... han tycker fortfarande inte om att jag frågar lärare eller honom om hur det går i skolan... men tjatar och frågar gör jag - han ska veta att man håller koll även om han nu är 17.
Eländig mamma han har - eller hur !?
;)
Mellan fullständigt hatade matten som den var utformad. Dvs att läraren gick igenom antingen med var och en eller tillsammans och sen skulle man sitta själv och räkna sida upp och sida ned med tal. Hon fixade inte det. Men ingen brydde sig någonsin om att fundera på om det fanns något sätt att få igång henne annat än att säga att hon egentligen inte var dum i matte eller att det bara var att lägga manken till. Hon släpade alltid en bok efter och led. Tills hon i högstadiet slutade räkna! I nian räknade hon 20 tal och fick ett starkt VG. När hon kom till gymnasiet tentade hon snabbt av A-kursen och läste sedan in B-kursen, den som Äldsta läst nu i tvåan. De får samma slutbetyg, VG. Ett djupt nederlag för Äldsta som är familjens stora mattesnille men en otrolig framgång för Mellan.
Kontentan; matten görs i allmänhet trist och slentrianmässig. Bra att hon opponerar sig!
Man kan visst strunta i att nåt i boken är tråkigt,
man kan totalt tappa lusten att lära sej nytt.
Många "besvärliga" barn är bara uttråkade - och begåvade.
Skönt att höra Annaa! Och visst är det i grunden så. Hon tycker det är jättetråkigt upplägg i skolan och protesterat sen vi flyttade! Men urskönt att höra att det kan gå bra ändå:)!
Hannele - det tror jag med! Frågan är hur man hjälper dem. Tjata är inte så frömjande för lusten heller...
Håller med Annaa. Matteböcker är överlag tråkiga och bygger på tron att bara man repeterar tillräckligt mycket så kommer kunskap att fastna. Det finns nödvändig repetitionsträning i matten exempelvis att automatisera plus och minustalen upp till 10. Men i övrigt så bygger det mesta på konkret förståelse för tal och begrips bättre med laborativt material. Jag har gjort en egen uppsättning som jag använder i min undervisning och nu börjar det komma från läromedelsförlagen också, exempelvis från Serholt som jag skrev om i min blogg.
Det finns inget meningsfullt i att barn ska räkna sida upp och sida ner med tal som de redan kan. Det är bara själsdödande. Mina elever får hoppa över sidor i matteboken som är självklara och gå vidare till sånt som bjuder lite motstånd. Jag har en elev i ettan som jobbar i slutet på treans mattebok och gör det utan bekymmer. Men en del barn behöver mer tid och ska naturligtvis få det.
För övrigt så skulle jag inte alls använda matteböcker om jag hade haft rimliga förutsättningar lokalmässigt och i organisationen. De är egentligen onödiga och med min förra elevgrupp använde jag dem inte alls. Matte är väldigt lite teori, mest praktik.
Angående Din tjejs
humör:
Det finns naturligtvis ilska hos barn i skolsituation som är adekvata protester mot orimliga situationer och så verkar det ju vara här.
Men hos en del barn upplever jag att det inte handlar om aktiv självvald stark vilja utan om att de styrs inifrån väldigt mycket av känslosvall. Det kan innebära att väldigt mycket av barnets eget liv styrs av antipatier mot vissa människor eller vissa krav eller vissa situationer. Det kan bli jobbigt att leva med en vulkan av känslor inombords som regerar hela tiden. Även om barnet självt försöker ta till sig argument om det vettiga i att göra någon uppgift eller acceptera en person, så är det som att det går inte att komma åt problemet intellektuellt utan det handlar om en viss typ av personlighet som har starka känslor som är svåra att få styrsel på.
Intressant att läa Inga! Jag tror ärligt att hon styrs av känslomässiga impulser. Kan vara en blandning också, protest mot orimlig situation och känslor. Hon tycker att det är tråkigt, att hon redan lärt sig det där i förra skoaln medan henens nuvarande (efter sommaren föra mattelärare) tycker att man ska skynda långsamt vilket för dottern blir tråkigt och enahanda med tråkiga upprepningar. Och det har varit så i två år så hennes protest har nu utvidgat sig i att vägra göra matteprov tom!
Hon kan matte har inte svårt för det ett dugg. Hon tycker tvärtom att det går för långsamt.
Nåja, vi får se vad som händer! Även henens nuvarande lärare i matte tror att nästa mattelärare kommer passa dottern bättre! Läraren är inte bekymrad över henens kunskaper än, men att det kan bli om hon fortsätter så här. Å nadra sidan om man ser till Annaas dotter behöver det absolut inte bli så heller!
Få se hur allt utvecklar sig...Svårt att inte lägga sig i för mycket nmed eftersom skolan är så betydelsefull för hennes framtid. Vi vill att hon ska göra sitt bästa, hon behöver absolut inte vara bäst, långt i från, men ta det på allvar!