"Jag som trodde vi hade det jobbigt"
Men jag tror i botten att utropet var sprungen ur hans egen frustration för 2-åringen var väldigt aktiv och smet i från kön hela tiden. 2-åringen var tydligen även annars väldigt - milt sagt - rörlig. Han nämnde även att det var fruns idé att ha barn tätt så att de kunde ha utbyte av varandra. Det märktes att han älskade sina barn men det märktes också att han kanske inte tyckte idén var 100%-ig.
Det där händer ibland. Och inte bara då man har 3 barn på 1,5 år utan även om man "bara" har tvillingar. Att det man får höra är "åh, så jobbigt". Har man tvillingar så får man vänja sig vid den kommentaren och att vara allmän egendom speciellt då de är bebisar och man förväntas besvara en massa frågor. Jag fick väldigt svårt att tala med en skolmamma av den anledningen. En skolmamma med två barn inte så tätt. Varje gång jag mötte henne i början så utbrast hon "Men gud, jag skulle aldrig vilja ha fler än två, skulle aldrig orka!". Vad ska jag svara på det? Standardsvaret är "nä, inte alls, de leker så bra!" Och hon skulle vara den sista jag beklagade mig för om jag behövde det.
Nu är det inte lika tydligt att de är tvillingar som större iom att de är pojke och flicka och jag får inte kommentarer lika ofta längre. Men ofta får jag däremot, glada utrop "men se, tre stycken små!" speciellt av äldre damer som ler och ser glada ut och verkar tycka det ser så roligt ut. De äldre damerna kan även kommentera om hur rik jag är med alla barn och jag blir glad!
Jag måste säga att ha så många barn är inte så svårt som folk tror. De leker med varandra väldigt bra. De är olika och lika allihop. Spännande att se personligheterna ta form och samsas med varandra. Själva barnen är absolut inte jobbiga eller besvärliga även om hornen växer ut på dem ibland! Men det gör det på de flesta barn...oavsett antal i familjen.
Det som kan vara besvärligt enligt mig är logistiken och planerandet. Å andra sidan skulle jag tycka det även med två barn, för jag är slarvig. Hemskt slarvig. Men jag föredrar att säga "bohemisk". Låter mycket bättre än slarvig i alla fall. Även med två skulle jag ha svårt att hinna med städning och matlagning. För mig är det inte antalet barn det beror på. Det beror på min personlighet.
Tänk, om jag kunde få lite mera ordningssinne! Jag ser och lär av de som har det...jag inser ju att livet vore mycket enklare så på en del sätt.
Och pappan i kön och skolmamman - jag förlåter dem:). Jag inser att det inte handlar om mig utan om dem och deras situation och deras ork. Inte om min. Men det är ändå bra mycket trevligare med de äldre damernas kommenterarer!
//manon
jag tycker, lite som du beskriver pappan där, att hur jobbigt det är med barn inte "bara" behöver att ha att gör med antalet utan hur de är.
för ett halvår sedan var det harmoniskt hemma hos oss, de lekt, var sams, kunde leka i timmar, helt outstanding....
dina barn verkar ju leka väldigt bra och då blir det ju mindre jobbigt för er!
idag har vi en fyra åring som är ett MONSTERS som slåss och sparkar och vrålar, ´klipper av sig håret, ritar på golvet....därtill en kaxig sexåring som bara skriker rakt ut när hon inte får som hon vill. De är ALDRIG sams och man får intervenera 100gr för att de inte skall ta livet av varandra...det är så j-vla jobbigt!!!
Jag håller med dig Manon och dig med Zofy. Det är inte hur många de är utan hur de är, först och främst. Man kan ha en vilde som rusar runt och hittar på tusen och en "hyss" och inte sover på nätterna, och man kan ha fyra stycken som är lugna och fridsamma och sover 12 timmar om dygnet.
Jag har ju tre barn ganska så tätt - och visst har det varit enormt jobbigt - speciellt med mellanbarnet som aldrig ville sova under sina första två år. Men sen när de blev äldre och kunde ha glädje av varandra - då tror jag ändå att jag hade det lättare än många med "bara" ett barn. :)
Och nu när de är stora så har de garanterat stor glädje av varandra i mycket - även om man tror att de ska döda varandra med sina sylvassa kommentarer ibland...
Min äldsta dotter (mellanbarnet) sa här i helgen att "Åh, vad tråkigt det skulle varit att inte ha sina syskon". Hon satt då och tittade på grannens grabb på 10 år som spelade fotboll för sig själv i trädgården (han är ett ensambarn).
Sen ska man inte sticka under stol med att man ibland faktiskt kan sitta och gråta floder när man är som tröttast och undra över vad man gett sig in i. Och det har verkligen ingenting med att man egentligen ångrar att man skaffat barn eller att man inte älskar sina barn, utan bara för att man är så förbaskat trött och slut både fysiskt och psykiskt... men så'nt håller man ju oftast för sig själv... för det passar ju inte in i den där rosafärgade världen med små gulliga, rosiga babysar och ett skinande rent och prydligt hem... ;)Den världen har jag aldrig själv upplevt tyvärr... men man får acceptera sin värld med alla fel och brister och tycka om den som den är ändå.
Hej!
Jag håller med ovanstående skribenter, det är ju till stor del HUR barnen är som avgör hur jobbig en situation är.
Våra två gossar, 2,5 och 4,5 år är lika men olika. Den äldsta är oerhört energisk, han kan INTE vara stilla och kan sällan sysselsätta sig i lugn och ro. Det i sig, har varit jobbigt från första stund. Lillebror är annorlunda, han är en "pysslare", också livfull men inte på samma sätt. Just det, att dessa tu är olika gör att det inte blir så tufft, tycker jag. Nu när lillebror har blivit lite större så har de dessutom mycket behållning av varandra och är mer självgående.
Det känns dock skönt att läsa från någon som har fler barn än två, att det inte behöver vara svårare. Många människor säger, efter: "Ska ni ha ett helt dagis, eller" *suckar* - kommentaren att det kommer bli SÅ jobbigt, SÅ tufft och "stackars, stackars er". Det roliga är att det ofta kommer från sådana som har inga barn eller ett...
Kram
Linda
Jag tycker det verkar vara mycket jobbigare att ha bara ett barn. Mina två större åker ju till sin pappa varannan helg och det är skittråkigt att följa med våran 4 åring till lekparken. När alla ungar är hemma så underhåller de varandra. Vi har ju sammanlagt 7 barn boende här och jag tycker at vårat liv funkar bra. Det är inte särskilt stökgt heller för vi har allmän städ tisdag då hjälper alla till att städa.
Om jag skulle göra om mitt barnfödande så skulle jag ha två barn först tätt och sedan när de börjat skolan skaffa två till i rask följd.
Syskon har enligt min erfarenhet glädje av att vara nära varandra i ålder. Det blir liksom mer stimulerande på alla sätt och vis, fler vänner tillsammans, mer lekar. Men att jag ändå skulle välja bara två barn tätt i ålder är inte utifrån barnens väl från de vuxnas.
Tre barn på tre år fick vi och det var slitsamt, speciellt när de var riktigt små. Men det blev rutin på det mesta efter ett tag och det fungerade. Allt i hemmet skedde ju på barnens villkor; arbetstider, fritid, bilinköp, umgänge, bostadsval, ekonomiplanering osv. Men det var så vant att det inte märktes förrän de flyttade hemifrån. Då blev den nya friheten tydlig. Men med flytten följde också en stor sorg och saknad som jag inte var beredd på, men det är en annan historia.
Idag verkar det som om våra vuxna barn har utbyte av varandra fast de bor långt isär.
Till alla! Visst är det så! Det finns så många olika varianter. Visst är man dödligt trött ibland men inte ångrar man nåt för det!
Det var kämpigt när twinsen var bebisar, men nu, de har ett sådant utbyte av varandra. Det är kul att se! Tror också att jag i grunden
har enklare nu än enbarnsföräldrar...och det blir bara lättare och lättare. Det som är svårt nu är att ge Äldsta tid. För de små är ändå så små, är de lala trötta, som i går, då TAR de tid! Som jag kunnat ge Äldsta...och att ge henne tid är viktigt, tänker tex på skolarbetet.
Fastnade för orden "2-åringen smet ur kön hela tiden". Varför utsätter man sig för detta att ha små barn gående! Särskilt när man är ute med flera. Det verkar ha blivit en ny sport det där, att även om man har små barn så ska de GÅ. Såg en ung mamma på t-banan häromdagen med en liten tjej som inte kan ha varit 1½, hon var så liten att det där med att gå och hålla handen inte riktigt hade fått fäste ännu. Men gå skulle hon. Hörde t o m mamman säga "nu är hon ju för stor att åka!" Jisses, mina somnade i sulkyn tills de var fyra!
Våra tre föddes på 2 år och tio månader. Jag skulle aldrig fixat att vara ute med dem alla tre så mycket som jag var om de inte hade åkt kärra länge. Vi hade ju inte bil så gå var alternativet, tvillingkärran var trög i kollektivtrafiken. Och sen när flickorna blev stora och vi bara hade sulkyn kvar ha en STENHÅRD rutin på att hålla i den och även i kundvagnar. Vi har aldrig haft några varuhusspringare! Rutinen att hålla i sig sitter så djupt att jag plötsligt kan upptäcka att det går en tonåring med ett stadigt tag i min kundvagn...
Tre barn var praktiskt för oss eftersom Mellan kunde "byta ner sig" till lillebror när storasyster blev för stor att vara med. Nackdelen blev att hon förlorade i självständighet. Först var hon peudotvilling med Äldsta, sedan med Pojken. Inte hade hon någon ensamtid med oss heller, utom den vi konstruerade. Det har nog dessvärre stärkt vissa drag i hennes personlighet på ett negativt sätt.
Kärra är bra! Tar med det då vi åker längre. Men en undran, om det inte går så bra med kärra här i Sverige för att det är så anpassat för det...I Ungern tex går barnen mycket tidigare utan barnvagn å andra sidan är det inte anpassat för barnvagn nånstans så de är tvugna!
Bra rutin att hålla i sig. Vi har faktiskt selen på twinsen vid extrema situationer (inte affärer od, eller stan eller så, men riktigt extremt) det ahr faktiskt egentligen bara använts 2 ggr.
Intressant med mellan, få se hur vår blir...
Men praktiskt är det för att hålla reda på alla!