Datorintresserad katt
Hon älskar datorn! Brukar skriva också. Gå på tangenterna. Sista ledighetsdagen i dag och det är så tråkigt! Hade en urmysig morgon. Tvillingsyrran ville sova med mig så jag sov på madrass i småttingarnas rum. Så vaknade alla och gosade och lekte medan vi drog oss i deras rum.
Så tänkte jag i natt medan alla snusade i morse att hur än jag hatar att jag lämnar ut alla mina rädslor på ett i mitt tycke fånigt sätt- så är det nyttigt på ett sätt. Det gör mig uppmärksam på saker och ting. Inser bättre när jag är larvig och fånig. Och att skriva om osäkerheten gör att tom jag känner . men vad fasiken - vad fånigt! Skärp mig! Så där kan man inte gå igenom livet. Det blir så tydligt liksom.
Tack alla ni som orkar kommentera:). Och läser.
Nu ska jag njuta av sista dagen. Typ, ska jobba i morgon är hemma på tisdag och sedan börjar det på riktigt! Skönt med så här långa "inskolningar".
//manon
Shit
Skrev saker i affekt och martyrskap jag ångrat så jag tog bort det. Nä, så uppoffrande jag beskrev mig som är jag inte även om det där tog.
Det känns bra nu i alla fall sedan jag talat med maken. Jäklar vad barn kan vrida runt kniven i en och jag som är så osäker tar åt mig så jag kan inte värja mig. Maken tycker i alla fall att jag har för höga krav. Han kommer från en familj med tre syskon.
Shit! Rädslan för att upprepa mönster kan även göra en - tja - otydlig och mesig. Viljan att lyssna på varje argument. För uppoffrande är aldrig bra. I alla fall, så lite kan göra så stor nytta. Som att Storasyster fick följa med då jag sprang. Hon brukar göra det och nu har jag inte sprungit på länge så jag gjorde det och lär väl göra det i dag igen. Jag erkänner, jag springer helst ensam, men om det gör Storasyster lycklig så är det bara super! Hon tycker om att följa med. Och man får vara uppfinningsrik för att få till egentid med barn. De andra tre har inga sådana krav som Storasyster har på mig. Maken säger att hon har varit endabarn för länge och kontrasten kan ibland bli för stor. Han tar det hela coolt.
Man måste hålla huvudet klart, inte blanda i hop saker, sina känslor, det man hör...allt är olika...betyder inte samma sak. Man måste ta ett steg tillbaka. Och ja, jag behandlade henne som en prinsessa innan de andra barnen kom för jag visste aldrig om det skulle bli fler...så kontrasten borde bli stor mot förr och nu när det gäller henne - men kanske nyttigt också?
Shit, shit, shit - man ska inte alltid vara förstående med barn och ta på sig saker. Bra det med men - ibland vill de ha nåt att storma emot. Jäklar. Ta emot och älska, inte fördöma, bekräfta men inte ge med sig på vsisa punkter.
Och shit shit shit shit - man ska inte vara så uppoffrande heller. Och inte är jag så uppoffrande jag lät heller...
//manon
Det känns bra nu i alla fall sedan jag talat med maken. Jäklar vad barn kan vrida runt kniven i en och jag som är så osäker tar åt mig så jag kan inte värja mig. Maken tycker i alla fall att jag har för höga krav. Han kommer från en familj med tre syskon.
Shit! Rädslan för att upprepa mönster kan även göra en - tja - otydlig och mesig. Viljan att lyssna på varje argument. För uppoffrande är aldrig bra. I alla fall, så lite kan göra så stor nytta. Som att Storasyster fick följa med då jag sprang. Hon brukar göra det och nu har jag inte sprungit på länge så jag gjorde det och lär väl göra det i dag igen. Jag erkänner, jag springer helst ensam, men om det gör Storasyster lycklig så är det bara super! Hon tycker om att följa med. Och man får vara uppfinningsrik för att få till egentid med barn. De andra tre har inga sådana krav som Storasyster har på mig. Maken säger att hon har varit endabarn för länge och kontrasten kan ibland bli för stor. Han tar det hela coolt.
Man måste hålla huvudet klart, inte blanda i hop saker, sina känslor, det man hör...allt är olika...betyder inte samma sak. Man måste ta ett steg tillbaka. Och ja, jag behandlade henne som en prinsessa innan de andra barnen kom för jag visste aldrig om det skulle bli fler...så kontrasten borde bli stor mot förr och nu när det gäller henne - men kanske nyttigt också?
Shit, shit, shit - man ska inte alltid vara förstående med barn och ta på sig saker. Bra det med men - ibland vill de ha nåt att storma emot. Jäklar. Ta emot och älska, inte fördöma, bekräfta men inte ge med sig på vsisa punkter.
Och shit shit shit shit - man ska inte vara så uppoffrande heller. Och inte är jag så uppoffrande jag lät heller...
//manon
Grabben
Min mellanson på 5 år var så duktig i dag! Som alla vet kan kalas vara känsligt ämne för små barn. Nu hade grannen kalas, en pojke som är ett år äldre än min och går på samma avdelning som min son. Grannungar som också går på samma dagis men inte samma avdelning var bjudna - inte min son. Och jag förstår det för de leker inte och då är det rätt meningslöst. Men ändå, när barn ser ballonger och andra barn de känner inbjudna kan de bli lite ledsna - inte mellansonen! Han bara konstaterade att det barnet fyllde år och lekte obekymrat vidare. Jag tycker den sidan är så skön hos honom och tyder på självkänsla. Och att inte ha så lätt att känna sig utanför.
//manon
//manon
Tankar i kaos 3
Vad tråkigt det blir att börja jobba på riktigt nästa vecka! Kommer att sakna barnen. Jag har inte alltid känt mig närvarande. Jag tycker jag är dålig på att "se dem". Vara närvarande och vara där och lyssna. Men jag vet egentligen inte om jag är dålig på det eller inte för jag har ingen normalitet i botten. Jag kan bli tokig av frågor "varför" i oändlighet tills jag bara svarar "därför". Alla varför så man får sår i öronen...
Jag försöker att krama min stora och säga att hon är bäst och att jag älskar henne. Det är urmysigt att ha en liten treåring i knät och läsa eller mysa. Att åka på utflykt med dem är härligt. Som i går på Skansen. Stora ville inte följa med så det var bara de små och de var så tappra. Vi var på Skansenakvariet och såg på krokodil och klappade orm. Så åkte vi lilla tåget. Det var vad vi hann med för vi har ingen vagn med oss längre på expeditionerna. På väg hem var de minsta trötta. Tunnelbanan var full och vet ni! Ingen gav plats att sitta åt så små barn! Vid en hållplats klev några av och då satte sig vuxna som hade stått i tunnelbanan. Och åkte en station. Det var sent, vid 18 och ingen tänkte på de små barnen och att de kan vara trötta! Så de fick stå. De fick plats till slut i alla fall, men ingen som erbjöd. Jag tänkte tyst att det måste bero på att så många barn åker vagn i dag, att det är handikappanpassat och barnvagnsanpassat i så mycket här för att man ska kunna ta sig fram. Vilket är bra! Men - jag tror att man då glömmer att ta hänsyn. I Budapest är det minst lika trångt och där är det varken handikappanpassat eller barnvagsanpassat. Så små barn som ettåringar går om de är på stan oftast. Där har man en annan syn på detta - man låter barnen sitta för man vet att de förmodligen har gått långt och är trötta. Barn och gamla. Så lite sur var jag ändå över den bristande hänsynen till små barn. En gång reste jag mig för en gravid kvinna och hon var helt chockad. Det var hennes tredje graviditet och ingen hade rest sig för henne tidigare. Jag sa att ingen hade rest sig för mig heller och jag tänkte att det skulle jag minnas, minnas hur det var för nog är det tungt! Minns när jag var tvillinggravid dessutom och nästan svimmade av att stå. Hon satte sig i alla fall.
Så alla system har sina för och nackdelar. De funkar fast på olika sätt.
Det är urkul att gå på expeditioner med barnen. Det funkar otroligt bra med alla små. Jag är så stolt! Visst växer hornen ut och de bråkar med varandra, fånar sig vid vid bordet - jag menar - de är inga mönsterbarn utan helt normala barn men de är mina! Eller våra då.
Det allra svåraste med att inte ha släktingar, det jag kan sakna är att skryta om dem. Att inte ha en mormor och morfar som skämmer bort dem och man kan säga hur underbara och duktiga de är. Hur fantastiska de är, hur de tycker om varandra och leker så bra. Jodå, de bråkar med men....som sagt, de är helt normala barn. Jag kanske ska skapa en ny kategori med barnskryt.
Men just det där närvaro har jag svårt för och jag vet inte om det är för höga krav från mig eller inte. De leker bra och då leker de. De bråkar, de drar in mig. Jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem. Samtidigt vet jag att de inte är beroende av mig för de har syskon. Och det ger dem en enorm trygghet för de kan gadda i hop sig mot föräldrar. Att "bara" ha ett eller två - jag upplevde det som att jag kunde bestämma och styra mycket mera. Därmed blev det fler konflikter med för man hade tiden att lägga sig i alldeles för mycket. Men det går inte med så många små barn. Det är helhärligt och svindlande för de är en liten kraft som klarar sig i mångt och mycket själva. Och jag har lärt mig att prioritera kraftigt för vad som är viktigt eller inte. Man lär sig än mer flexibilitet coh bena ut vad som verkligen är viktigt för en och vad man kan klara sig utan för att man inte hinner. Jag är inte där och petar på samma sätt med barnen heller och det funkar! För den mesta av tiden leker de faktiskt jättefint med varandra! Det som kan vara problematiskt är just städningar od. Att hinna med det. Att laga mat efter dagis när man har saknat varandra hela dagen, då är tiden knapp, att landa med varandra samtidigt som man har en massa saker som matlagning att göra...det är olika behov som kolliderar då. Då kan jag bli galen för de har två behov som kolliderar med varandra, mat och kärlek. De vill ju inte alltid hjälpa till med maten så man kan ge både och samtidigt. Men när det funkar, när alla tre rör om i grytan och det bara funkar så där fantastiskt - då känns det helt underbart!
Och för att få egentid kan jag som sagt inte låtsas se vissa dumheter i bland.
//manon
Jag försöker att krama min stora och säga att hon är bäst och att jag älskar henne. Det är urmysigt att ha en liten treåring i knät och läsa eller mysa. Att åka på utflykt med dem är härligt. Som i går på Skansen. Stora ville inte följa med så det var bara de små och de var så tappra. Vi var på Skansenakvariet och såg på krokodil och klappade orm. Så åkte vi lilla tåget. Det var vad vi hann med för vi har ingen vagn med oss längre på expeditionerna. På väg hem var de minsta trötta. Tunnelbanan var full och vet ni! Ingen gav plats att sitta åt så små barn! Vid en hållplats klev några av och då satte sig vuxna som hade stått i tunnelbanan. Och åkte en station. Det var sent, vid 18 och ingen tänkte på de små barnen och att de kan vara trötta! Så de fick stå. De fick plats till slut i alla fall, men ingen som erbjöd. Jag tänkte tyst att det måste bero på att så många barn åker vagn i dag, att det är handikappanpassat och barnvagnsanpassat i så mycket här för att man ska kunna ta sig fram. Vilket är bra! Men - jag tror att man då glömmer att ta hänsyn. I Budapest är det minst lika trångt och där är det varken handikappanpassat eller barnvagsanpassat. Så små barn som ettåringar går om de är på stan oftast. Där har man en annan syn på detta - man låter barnen sitta för man vet att de förmodligen har gått långt och är trötta. Barn och gamla. Så lite sur var jag ändå över den bristande hänsynen till små barn. En gång reste jag mig för en gravid kvinna och hon var helt chockad. Det var hennes tredje graviditet och ingen hade rest sig för henne tidigare. Jag sa att ingen hade rest sig för mig heller och jag tänkte att det skulle jag minnas, minnas hur det var för nog är det tungt! Minns när jag var tvillinggravid dessutom och nästan svimmade av att stå. Hon satte sig i alla fall.
Så alla system har sina för och nackdelar. De funkar fast på olika sätt.
Det är urkul att gå på expeditioner med barnen. Det funkar otroligt bra med alla små. Jag är så stolt! Visst växer hornen ut och de bråkar med varandra, fånar sig vid vid bordet - jag menar - de är inga mönsterbarn utan helt normala barn men de är mina! Eller våra då.
Det allra svåraste med att inte ha släktingar, det jag kan sakna är att skryta om dem. Att inte ha en mormor och morfar som skämmer bort dem och man kan säga hur underbara och duktiga de är. Hur fantastiska de är, hur de tycker om varandra och leker så bra. Jodå, de bråkar med men....som sagt, de är helt normala barn. Jag kanske ska skapa en ny kategori med barnskryt.
Men just det där närvaro har jag svårt för och jag vet inte om det är för höga krav från mig eller inte. De leker bra och då leker de. De bråkar, de drar in mig. Jag vill bara att de ska veta att jag älskar dem. Samtidigt vet jag att de inte är beroende av mig för de har syskon. Och det ger dem en enorm trygghet för de kan gadda i hop sig mot föräldrar. Att "bara" ha ett eller två - jag upplevde det som att jag kunde bestämma och styra mycket mera. Därmed blev det fler konflikter med för man hade tiden att lägga sig i alldeles för mycket. Men det går inte med så många små barn. Det är helhärligt och svindlande för de är en liten kraft som klarar sig i mångt och mycket själva. Och jag har lärt mig att prioritera kraftigt för vad som är viktigt eller inte. Man lär sig än mer flexibilitet coh bena ut vad som verkligen är viktigt för en och vad man kan klara sig utan för att man inte hinner. Jag är inte där och petar på samma sätt med barnen heller och det funkar! För den mesta av tiden leker de faktiskt jättefint med varandra! Det som kan vara problematiskt är just städningar od. Att hinna med det. Att laga mat efter dagis när man har saknat varandra hela dagen, då är tiden knapp, att landa med varandra samtidigt som man har en massa saker som matlagning att göra...det är olika behov som kolliderar då. Då kan jag bli galen för de har två behov som kolliderar med varandra, mat och kärlek. De vill ju inte alltid hjälpa till med maten så man kan ge både och samtidigt. Men när det funkar, när alla tre rör om i grytan och det bara funkar så där fantastiskt - då känns det helt underbart!
Och för att få egentid kan jag som sagt inte låtsas se vissa dumheter i bland.
//manon
Tankar i kaos 2
Passar på här, nu ville de se Pippi och det gör de. Med enstaka tramserier. Nu har jag just tvingat dem att torka våra soffor pga tramserier med plommon. Och det gjorde de! En försökte komma undan med att säga att det inte var han utan den andre, men nog hörde jag hur båda fnissadë så jag tycker att båda var med på leken. Så nu har de städat upp efter sig! Och skuld i detta har jag med för jag ville inte se urartandet för jag ville vara i fred. Nåja, allt är frid och fröjd nu. De har torkat upp och städat efter sig och ser på Pippi medan de ramlar nerför sofforna. De kan inet ens sitta stilla och se på film! De är rörliga...de har inga koncentrationsproblem för leker de nåt så kan de vara väldigt koncentrerade, kan leka med lera och rita. Men de är rörliga!
Jag tänkte säga nåt om trots och envishet. Om bråk mellan barn och föräldrar. Jag tror att detta med vad man bråkar om, vilket område man bråkar med barnen, det handlar om att man är olika personer ofta, barnet föräldern. Saker man själv vill ska funka, prioriterar inte barnet, eller tvärtom, och då blir det konflikter. Så man får lära sig att samsas med.
Jag menar, man bråkar ju bara om det som känns viktigt för en. Nu tänker jag bara på "oförklarlig" trots man får som förälder som egentligen är protester och barnet har nåt att säga. Att gegga med plommon är inte acceptabelt, det hör inte till "olika personligheter".
//manon
Jag tänkte säga nåt om trots och envishet. Om bråk mellan barn och föräldrar. Jag tror att detta med vad man bråkar om, vilket område man bråkar med barnen, det handlar om att man är olika personer ofta, barnet föräldern. Saker man själv vill ska funka, prioriterar inte barnet, eller tvärtom, och då blir det konflikter. Så man får lära sig att samsas med.
Jag menar, man bråkar ju bara om det som känns viktigt för en. Nu tänker jag bara på "oförklarlig" trots man får som förälder som egentligen är protester och barnet har nåt att säga. Att gegga med plommon är inte acceptabelt, det hör inte till "olika personligheter".
//manon
Tankar i kaos 1
Tar en time-out från barnen. De leker bakom mig och jag tar en paus och låtsas inet höra vad som pågår. Först åt de plommon fint. Sedan urartade det. Nu leker de med katten. De rullar plommon och katten springer efter. OK. Inte det bästa men...ibland måste man inte se för att få ro, stjäla till sig tid.
Jag tänkte i dag prata lite om styrkor. Saker som funkar i vår familj. Och det som verkligen funkar är mat och sömn. Jag har fullt förtroende för dem i denna fråga. Det där att aldrig lägga sig i vad de äter, att inte tvinga dem att äta, inte tvinga smaka, inte prata om mat - det funkar verkligen! För alla 4 äter bra och jag tror inte det är en slump. Vår äldsta undantaget för hon har ätit toppenbra och allt ända sedan bebisåldern. Så kom mellansonen med sin kolik och sin matvägran. Vi hade is i magen. Vi lät aldrig maten bli en maktkamp. Vi lät honom inte äta. Det vi kunde göra var att sätta fram en skål med köttbullar bredvid honom då han lekte. Han var en grav matvägrare i ca 3 år. Från födseln tills treårsåldern då det började vända. Som ettåring var vi glada om han åt en tredjedels barnmatsburk! Så lite åt han. I många år ratade han alla former av grönsaker. I dag märker vi att han äter mer och mer och tom grönsaker och testar och smakar och verkar tycka det är roligt med nya smaker. Jag tror det beror på att vi aldrig blev oroliga (så han såg det) så hans nyfikenhet fick växa fram. Likaså med tvillingarna. Flickan är grönskaksvägrare helt och hållet. Men hon är även en stor beundrare av sin storebror så när han äter nån grönsak och verkar gilla det så vill hon smaka. För att sedan rynka på pannan och vägra. Men det märks att hon börjar lossna med. Tvillingpojken däremot är så där, han äter m,en ratar vissa saker.
Vi har inte avancerad mat, inget speciellt, men vi har fullkornspasta, råris och bulgur till. De äter linser och bönor. Och de äter det utan problem trots att maten är annan på dagis! Men vi har aldrig sagt nåt om det. Vi bara är tysta vid bordet och låter de ta det tar och är glada när de säger nåt är gott och accepterar då de säger att de inte gillar nåt. de äter hemskt bra och testar även om de har sina preferenser men vi har aldrig några problem med maten! Och jag är övertygad om att det beror på att vi hållit tyst. Har vi introducerat nya maträtter så har vi inte gjort nåt väsen av det. Det bara är. Och vi har haft ett enormt tålamod. Vi sa aldrig nåt till mellansonen under hans matvägran och - det tog några år! Och det tar några år att få barn att äta bra när de är skeptiska. Min erfarenhet är ca 4 år. Har man tagit det lugnt de första 4 åren så börjar det lossna då. Och vill de ändå inte äta så bra man själv vil då - ja då är det så! Man kan inte tvinga nån att äta och smaka. Det ska vara lustfyllt. Och alla älskar inte/prioriterar inte mat lika mycket varken som barn eller vuxen. Men visst har jag varit nervös inombords för han växte inte bra och är liten! Inte så sällan tror folk att jag har trillingar...men nu äter han bra! Han gillar inte allt, det gör ingen av barnen, men de äter och det finns inga problem där!
Likaså med sömn och vila. Vi lägger oss inte i det heller. Visst blir det fel i bland och de blir trötta men det är sällan de är griniga pga trötthet. De kan trotsa och bråka och vara envisa - men vi har ytterst sällan problem med nån som är trött och därmed inte klarar av att bete sig. Det där, hur mycket de orkar sköter de själva. Och det funkar otroligt bra! De känner själva att de vill ta det lugnare eller inte. De bestämmer själva när de vill leka. Vi har inte direkt några restriktioner. Faktum är att eftersom vi redan är så många så är det sällan så lugnt hemma hos oss så att det finns flera barn här är liksom inget problem. Vi lever på annat sätt. Vi är många. Så nedvarvandet får de sköta själva och sköter det bra. Det funkar bra. De säger till själva vid 20-21 att de är trötta. Nu under sommaren har det också varit senare. De kan rasa till 21 och sedan 5 minuter senare sova av fri vilja. Har inge långdragna nattningar eller barn som inte vill sova, De kan sina egna signaler. Vi har inte lagt i oss det där.
//manon
Jag tänkte i dag prata lite om styrkor. Saker som funkar i vår familj. Och det som verkligen funkar är mat och sömn. Jag har fullt förtroende för dem i denna fråga. Det där att aldrig lägga sig i vad de äter, att inte tvinga dem att äta, inte tvinga smaka, inte prata om mat - det funkar verkligen! För alla 4 äter bra och jag tror inte det är en slump. Vår äldsta undantaget för hon har ätit toppenbra och allt ända sedan bebisåldern. Så kom mellansonen med sin kolik och sin matvägran. Vi hade is i magen. Vi lät aldrig maten bli en maktkamp. Vi lät honom inte äta. Det vi kunde göra var att sätta fram en skål med köttbullar bredvid honom då han lekte. Han var en grav matvägrare i ca 3 år. Från födseln tills treårsåldern då det började vända. Som ettåring var vi glada om han åt en tredjedels barnmatsburk! Så lite åt han. I många år ratade han alla former av grönsaker. I dag märker vi att han äter mer och mer och tom grönsaker och testar och smakar och verkar tycka det är roligt med nya smaker. Jag tror det beror på att vi aldrig blev oroliga (så han såg det) så hans nyfikenhet fick växa fram. Likaså med tvillingarna. Flickan är grönskaksvägrare helt och hållet. Men hon är även en stor beundrare av sin storebror så när han äter nån grönsak och verkar gilla det så vill hon smaka. För att sedan rynka på pannan och vägra. Men det märks att hon börjar lossna med. Tvillingpojken däremot är så där, han äter m,en ratar vissa saker.
Vi har inte avancerad mat, inget speciellt, men vi har fullkornspasta, råris och bulgur till. De äter linser och bönor. Och de äter det utan problem trots att maten är annan på dagis! Men vi har aldrig sagt nåt om det. Vi bara är tysta vid bordet och låter de ta det tar och är glada när de säger nåt är gott och accepterar då de säger att de inte gillar nåt. de äter hemskt bra och testar även om de har sina preferenser men vi har aldrig några problem med maten! Och jag är övertygad om att det beror på att vi hållit tyst. Har vi introducerat nya maträtter så har vi inte gjort nåt väsen av det. Det bara är. Och vi har haft ett enormt tålamod. Vi sa aldrig nåt till mellansonen under hans matvägran och - det tog några år! Och det tar några år att få barn att äta bra när de är skeptiska. Min erfarenhet är ca 4 år. Har man tagit det lugnt de första 4 åren så börjar det lossna då. Och vill de ändå inte äta så bra man själv vil då - ja då är det så! Man kan inte tvinga nån att äta och smaka. Det ska vara lustfyllt. Och alla älskar inte/prioriterar inte mat lika mycket varken som barn eller vuxen. Men visst har jag varit nervös inombords för han växte inte bra och är liten! Inte så sällan tror folk att jag har trillingar...men nu äter han bra! Han gillar inte allt, det gör ingen av barnen, men de äter och det finns inga problem där!
Likaså med sömn och vila. Vi lägger oss inte i det heller. Visst blir det fel i bland och de blir trötta men det är sällan de är griniga pga trötthet. De kan trotsa och bråka och vara envisa - men vi har ytterst sällan problem med nån som är trött och därmed inte klarar av att bete sig. Det där, hur mycket de orkar sköter de själva. Och det funkar otroligt bra! De känner själva att de vill ta det lugnare eller inte. De bestämmer själva när de vill leka. Vi har inte direkt några restriktioner. Faktum är att eftersom vi redan är så många så är det sällan så lugnt hemma hos oss så att det finns flera barn här är liksom inget problem. Vi lever på annat sätt. Vi är många. Så nedvarvandet får de sköta själva och sköter det bra. Det funkar bra. De säger till själva vid 20-21 att de är trötta. Nu under sommaren har det också varit senare. De kan rasa till 21 och sedan 5 minuter senare sova av fri vilja. Har inge långdragna nattningar eller barn som inte vill sova, De kan sina egna signaler. Vi har inte lagt i oss det där.
//manon
Stolt mamma!
Alla är hönsiga och ickehönsiga på olika plan med oliak saker. Jag är hönsig med att inte släppa mina små barn med blicken. Är paniskt rädd för att tappa bort dem i affärer och stränder. Vill ha koll på dem hela tiden. Överallt som inte är hemma. Min oro är inte helt obefogad. Jag minns när mellansonen var 16 månader och äldsta 5,5 och jag var tvillinggravid och vi var på Kanarieörna. Passade på för med 4 barn varav ett tvillingpar insåg vi att vi inte skulle kunna ha råd att åka på charter länge när de väl var födda.
Vi svor över Kanarieöarna för det fanns inte en enda restaurang av nåt slag som inte var inhängnat. För den lille sonen ville inte sitta stilla och inte höll han sig rart bredvid bordet och lekte på golvet heller. Nej det var att äta i skift. Först åt en, sedan den andre. Den som inte åt, ägnade sig åt att springa efter sonen som försvann bortom nåt hörn där han upptäckt nåt nytt ställa att rymma igenom. Åh, vad vi svor! Jag fick sammandragningar av det hela (springa efter) så halva veckan fick jag sitta stilla och äta och maken blev mager. "Alla" säger att barn håller sig tätt intill en, inte försvinner utom synhåll - bah! Han travade glatt i väg utan minsta tanke.
Varför vi inte surrade fast honom i barnstolen vid bordet? Han skriker trumhinnorna av en. Leksaker och annat att förströ honom vid bordet? Funkade en begränsad kort tid av mattillfället. Han åt - sedan - svisch!! Han gjorde utbrytningsförsök så det gick inte att ha honom i stolen. Han hoppade ut med huvudet före. Jag lovar - gick inte! Med avund såg jag andra bebisar som satt en 30 minuter stillsamt, nöjda med lite leksaker och föräldrarna åt i lugn och ro före/efter att barnet hade ätit...
Han har även travat i väg hemifrån en gång då han var 2 år för han var sur över att han inte fick följa med mig för att handla. Jag hade twinsen med mig och det skulle bli för tungt lastat med alla barn + veckohandling. Mötte honom i parken på väg hem. Ensam. För övrigt har han rymt från dagis med kring 2,5 års ålder. Med tanke på hur våra barn är så den dagen Metro hade en notis om tre barn, två pojkar och en flicka, som rymde från dagis för att bada så fråagde flera på jobbet om det var våra...det var det inte - än.
Därför var jag hemskt stolt över mig själv i dag. Vi var och badade. Naturligtvis en mindre långgrund strand. La filten och våra saker i skuggan. Lät kidsen springa omkring som de ville för jag satt strategiskt till på vår plats och såg. Bara enstaka hjärtsnörp då de försvann åt nåt håll. Eller när jag hjälpte ett barn och tappade den visuella kontakten med de två andra.
Jag var cool! Jag litade på dem! Jag släppte dem inte ur sikte en sekund mer än nödvändigt så deras känsla var i alla fall total frihet även om den faktiska sanningen inte var så.
Alltså, jag är verkligen livrädd för att tappa bort dem. Men jag litade på dem i dag och känner mig stolt.
Nu är vi hemma igen och då ville de leka med ett par andra här men kom hem ganska snabbt igen. Själv babblade jag på stolt och alldeles för länge för grannungarnas pappa om hur duktig jag varit och låtit de springa fritt. Känner mig stolt!
Ni som är än hönsigare än jag med vatten - jag lovar! Jag höll koll även om jag inte var bredvid!
//manon
Vi svor över Kanarieöarna för det fanns inte en enda restaurang av nåt slag som inte var inhängnat. För den lille sonen ville inte sitta stilla och inte höll han sig rart bredvid bordet och lekte på golvet heller. Nej det var att äta i skift. Först åt en, sedan den andre. Den som inte åt, ägnade sig åt att springa efter sonen som försvann bortom nåt hörn där han upptäckt nåt nytt ställa att rymma igenom. Åh, vad vi svor! Jag fick sammandragningar av det hela (springa efter) så halva veckan fick jag sitta stilla och äta och maken blev mager. "Alla" säger att barn håller sig tätt intill en, inte försvinner utom synhåll - bah! Han travade glatt i väg utan minsta tanke.
Varför vi inte surrade fast honom i barnstolen vid bordet? Han skriker trumhinnorna av en. Leksaker och annat att förströ honom vid bordet? Funkade en begränsad kort tid av mattillfället. Han åt - sedan - svisch!! Han gjorde utbrytningsförsök så det gick inte att ha honom i stolen. Han hoppade ut med huvudet före. Jag lovar - gick inte! Med avund såg jag andra bebisar som satt en 30 minuter stillsamt, nöjda med lite leksaker och föräldrarna åt i lugn och ro före/efter att barnet hade ätit...
Han har även travat i väg hemifrån en gång då han var 2 år för han var sur över att han inte fick följa med mig för att handla. Jag hade twinsen med mig och det skulle bli för tungt lastat med alla barn + veckohandling. Mötte honom i parken på väg hem. Ensam. För övrigt har han rymt från dagis med kring 2,5 års ålder. Med tanke på hur våra barn är så den dagen Metro hade en notis om tre barn, två pojkar och en flicka, som rymde från dagis för att bada så fråagde flera på jobbet om det var våra...det var det inte - än.
Därför var jag hemskt stolt över mig själv i dag. Vi var och badade. Naturligtvis en mindre långgrund strand. La filten och våra saker i skuggan. Lät kidsen springa omkring som de ville för jag satt strategiskt till på vår plats och såg. Bara enstaka hjärtsnörp då de försvann åt nåt håll. Eller när jag hjälpte ett barn och tappade den visuella kontakten med de två andra.
Jag var cool! Jag litade på dem! Jag släppte dem inte ur sikte en sekund mer än nödvändigt så deras känsla var i alla fall total frihet även om den faktiska sanningen inte var så.
Alltså, jag är verkligen livrädd för att tappa bort dem. Men jag litade på dem i dag och känner mig stolt.
Nu är vi hemma igen och då ville de leka med ett par andra här men kom hem ganska snabbt igen. Själv babblade jag på stolt och alldeles för länge för grannungarnas pappa om hur duktig jag varit och låtit de springa fritt. Känner mig stolt!
Ni som är än hönsigare än jag med vatten - jag lovar! Jag höll koll även om jag inte var bredvid!
//manon
Skitungar till småsyskon
Jag råkade ha kameran på mig då jag såg detta. Små twins som bara så gärna vill störa Storasyster med kompis.
(jag har inte glömt den utlovade bilden på Krokodilen men han är som sagt lite sur nu)
**************
tillägg 1 aug - Har ni läst detta förresten apropå skitungar? http://www.aftonbladet.se/vss/halsa/story/0,2789,1120316,00.html .
ALDRIG jag skulle gå med på detta!!!!!!!!!!!! En spark i baken är vad hon behöver...vi må verka flummiga i praktiska avseenden och inte verka ha tydliga regler (regler för reglers skull har vi inte) och de basala personliga behoven barnen har lägger vi oss inte i (tvingar tex inte i dem ärtor) - men detta! Lilla monstret säger "NEEEEEEJ".
//manon
Tabberaset
Illustration till mina snälla barn. De skulle aldrig göra så här. Äta upp en kvarglömd halv sockerkaka på altanen i smyg. Ni kan ju själv se på bilderna längre ner vilka små flitiga arbetsmyror de är på våra köksfält! Skötsamma.
Måste vara katten. Efter allt sockerprat hos http://annaamattsson.blogg.se/ tänker jag nu köpa en chokladkaka på lunchen. Jag behöver den.
//manon
Oväntat pedagogiskt
Regnig sommar och därmed mycket filmer. Alla barnen har sett "Natt på muséet" och "Pirates of the Caribbean". Även Harry Potter.
Dessa filmer resultearde i museibesök, Naturhistoriska och Wasamuséet. Barnen var mer intresserade än någonsin.
Harry Potter-filmerna - Stora har börjat läsa Harry Potter med stort intresse. Upptäcker att en hel del som inte finns i filmen men i boken. Tänker på hennes lärare som dragit sig i håret en massa gånger av förtvivlan över att Stora inte läser, inte har koncentration och vilja nog. Bett oss om hjälp att hitta en riktigt bra bok, gå på bibliotek etc. Trots att vår stora tom ligger över förväntad läskunskap i för treans klass hon gick ut i våras!! Nu läser hon!
Jag och bibliotek hör inte i hop. Jag kan gå dit men lämna tillbaka böcker...jag är hemsk. Så jag undviker bibliotek. Billigare i längden att köpa.
Själv var jag aldrig orolig för att Stora inte läste. Hon är intresserad av annat. Rörlig. Och Harry Potter-filmerna gjorde susen då! Gå via filmer till böcker. Var inte vår tanke, men så blev det! Vi har inte direkt tagit upp denna sak om att läsa med henne. Det där har sannerligen med lust att göra. Kan inte tvinga henne.
Man vet aldrig vad som är pedagogiskt eller inte. Vet bara att det där med lärande måste ha med lust och nyfikenhet att göra och att man kan även döda den lusten och nyfikenheten. Därför kan även fåniga filmer resultera i ett intresse. Och - jag tror att läraren tjatade för mycket, eller på fel sätt, på vår envisa unge. Så pass att Stora slog bakut. Och läraren fattade aldrig att vår tjej funkar så. Att man inte ska tvinga och tjata. Precis som med matten. Även där kan hon, men vill bara inte. Det säger läraren med. Men nu ska hon i alla fall få ny mattelärare och hon ser fram emot det.
De tre små! De älskade Naturhistoriska och Wasamuséet. De var riktigt stora öron och frågade en massa. Ville inte går därifrån. Var mäkta imponerade av Wasa. Tack vare filmerna. Oväntad följd av dem.
//manon
Dessa filmer resultearde i museibesök, Naturhistoriska och Wasamuséet. Barnen var mer intresserade än någonsin.
Harry Potter-filmerna - Stora har börjat läsa Harry Potter med stort intresse. Upptäcker att en hel del som inte finns i filmen men i boken. Tänker på hennes lärare som dragit sig i håret en massa gånger av förtvivlan över att Stora inte läser, inte har koncentration och vilja nog. Bett oss om hjälp att hitta en riktigt bra bok, gå på bibliotek etc. Trots att vår stora tom ligger över förväntad läskunskap i för treans klass hon gick ut i våras!! Nu läser hon!
Jag och bibliotek hör inte i hop. Jag kan gå dit men lämna tillbaka böcker...jag är hemsk. Så jag undviker bibliotek. Billigare i längden att köpa.
Själv var jag aldrig orolig för att Stora inte läste. Hon är intresserad av annat. Rörlig. Och Harry Potter-filmerna gjorde susen då! Gå via filmer till böcker. Var inte vår tanke, men så blev det! Vi har inte direkt tagit upp denna sak om att läsa med henne. Det där har sannerligen med lust att göra. Kan inte tvinga henne.
Man vet aldrig vad som är pedagogiskt eller inte. Vet bara att det där med lärande måste ha med lust och nyfikenhet att göra och att man kan även döda den lusten och nyfikenheten. Därför kan även fåniga filmer resultera i ett intresse. Och - jag tror att läraren tjatade för mycket, eller på fel sätt, på vår envisa unge. Så pass att Stora slog bakut. Och läraren fattade aldrig att vår tjej funkar så. Att man inte ska tvinga och tjata. Precis som med matten. Även där kan hon, men vill bara inte. Det säger läraren med. Men nu ska hon i alla fall få ny mattelärare och hon ser fram emot det.
De tre små! De älskade Naturhistoriska och Wasamuséet. De var riktigt stora öron och frågade en massa. Ville inte går därifrån. Var mäkta imponerade av Wasa. Tack vare filmerna. Oväntad följd av dem.
//manon
En ny familjemedlem
Ivrig att säga att vi fått en ny liten familjemedlem, en liten kattunge på 12 veckor! Alla barnen är stormförtjusta. Kattungen verkar trivas hos oss och blir hemskt bortskämd med uppmärksamhet. Så nu har vi två utekaniner, en katt, en krokodil, och en trädgårdstomte och jag vill ha höns. Men det är lite jobb med att bygga hönshus. Så, jag som är lite bonde wannabie - jag har snart min alternativa stadsbondgård färdig. För jag ska gräva upp ett trädgårdsland med och odla gräslök och jordgubbar bla. Och så mitt projekt med att odla kryddväxter inomhus...
I går hade vi lunch vid en sjö och blev fotade av en man från Israel som tyckte vi var exotiska med cykelkärra. Så, Elisabeth - jag vet att landet är hyfsat stort men om någon visar dig en exotisk bild med två barn med cykelhjälm i cykelkärra så är det våra twins.
I dag har vi haft äventyr på två museum och twinsen sover. Mellansonen ville leka med grannbarn när vi kom hem då han hörde att de frågat men kände sig sedan för trött när han väl stod där. Usch då. Man ska inte ändra sig så där, men en enstaka missbedömning av trötthet kan man nog få göra både som vuxen och barn. Så jag lät honom ångra sig vid dörren som enstaka tillfälle. Normalt är de duktiga på att själv känna hur trötta de är så jag brukar inte lägga mig i, men nu blev det fel...tyvärr...
Här är vår nya lilla familjemedlem med tvillingflickan.
Våra två utekaniner
Här är vår Trädgårdstomte. Han är glad och hjälpsam bara han får leverpastej och glass.
Alla syskonen....och bockarna Bruse
När jag ändå är i gång med familjen - här är Manon
Och det vore ju orättvist om inte hela familjen kom med så här är andra hälften i köket och bygger. Och vårt nya köksgolv och lite skåp som ska upp!!
Krokodilen vill fortfarande inte vara med och bara nafsar efter våra fötter ilsket då vi närmar oss med kameran. Tyvärr har han lärt vår katt att nafsa efter fötter med...
//manon
I går hade vi lunch vid en sjö och blev fotade av en man från Israel som tyckte vi var exotiska med cykelkärra. Så, Elisabeth - jag vet att landet är hyfsat stort men om någon visar dig en exotisk bild med två barn med cykelhjälm i cykelkärra så är det våra twins.
I dag har vi haft äventyr på två museum och twinsen sover. Mellansonen ville leka med grannbarn när vi kom hem då han hörde att de frågat men kände sig sedan för trött när han väl stod där. Usch då. Man ska inte ändra sig så där, men en enstaka missbedömning av trötthet kan man nog få göra både som vuxen och barn. Så jag lät honom ångra sig vid dörren som enstaka tillfälle. Normalt är de duktiga på att själv känna hur trötta de är så jag brukar inte lägga mig i, men nu blev det fel...tyvärr...
Här är vår nya lilla familjemedlem med tvillingflickan.
Våra två utekaniner
Här är vår Trädgårdstomte. Han är glad och hjälpsam bara han får leverpastej och glass.
Alla syskonen....och bockarna Bruse
När jag ändå är i gång med familjen - här är Manon
Och det vore ju orättvist om inte hela familjen kom med så här är andra hälften i köket och bygger. Och vårt nya köksgolv och lite skåp som ska upp!!
Krokodilen vill fortfarande inte vara med och bara nafsar efter våra fötter ilsket då vi närmar oss med kameran. Tyvärr har han lärt vår katt att nafsa efter fötter med...
//manon
Bråk
Är ensam i kväll. Kidsen bara retar och knuffar varandra. Jag blir galen på dem och skriker åt dem att det är helt fel att hoppa på varandra och tar till slut tvillingpojken som skrattar mest och sätter honom bakom barngrinden för att bryta. När jag är klar med disken försöker jag prata med dem då att reglerna är "inte slåss, sparka, kasta, bitas, spotta". Enkla handfasta sociala regler, liksom, som de flesta är överens om.
Nu sover alla tre små och jag känner mig genomrutten. Tvillingpojken tog såååå illa vid sig av att sitta bakom grinden. Usch...det känns inget bra det här, inget bra alls. De säger att man behandla med respekt, men när de är så här? Bara skrattar och inte lyssnar? "Naughty corners" säger många är fel, men om de inte slutar göra varandra illa? Jag har inga verktyg! Vill inte vara denna skrikmorsa...utan tålamod...tröstar mig nu med coca-cola och engelsk deckare på TV. Vill bara väcka barnen och gosa med dem...de är ju det käraste jag har!
Jag vet, jag har skrivit om det nyss men på sista tiden - vilken cirkus det kan bli! Vad de triggar varandra. Vilken styrka de har i varandra...jag säger bara nej och åter nej och blir gnällig själv. Jag gissar att de lyssnar mer än vad man tror...ändå...?
//manon
Nu sover alla tre små och jag känner mig genomrutten. Tvillingpojken tog såååå illa vid sig av att sitta bakom grinden. Usch...det känns inget bra det här, inget bra alls. De säger att man behandla med respekt, men när de är så här? Bara skrattar och inte lyssnar? "Naughty corners" säger många är fel, men om de inte slutar göra varandra illa? Jag har inga verktyg! Vill inte vara denna skrikmorsa...utan tålamod...tröstar mig nu med coca-cola och engelsk deckare på TV. Vill bara väcka barnen och gosa med dem...de är ju det käraste jag har!
Jag vet, jag har skrivit om det nyss men på sista tiden - vilken cirkus det kan bli! Vad de triggar varandra. Vilken styrka de har i varandra...jag säger bara nej och åter nej och blir gnällig själv. Jag gissar att de lyssnar mer än vad man tror...ändå...?
//manon
Kock
Min konkurrent i köket, tvillingbrorsan som bara älskar laga mat. Köpte en leksaksspis men inget går upp mot det riktiga...här har han släpat fram en kastrull han fyllt med vatten, sträckte sig efter spagettin och...vi upptäckte det...Ibland har vi dragkamp om diverse hushållsattiraljer...han är fruktansvärt företagsam i köket så vi längtar efter vårt nya kök som blir barnsäkrat...
//manon
Sova
Man kan inte renovera hela dagen...
Mot mina principer med bild på barnen men denna var lite kul...
Mellanbror fyller 5 år på fredag och har ni tips eller idéer om hur man kan göra en jordgubbstårta utan grädde tar jag gärna emot det! Funderar på mascarpone på nåt sätt??? Mellanbror avskyr grädde men har beställt jordgubbstårta!!!
//manon
Rövarliv
I morse var det full myteri! Mina order följdes inte, ignorerades. Kedjor rasslade. Ingen ville segla åt mitt håll. De gaddade ihop på undre däck.
Jag svor och osade och exploderade. Lyckades behålla kontrollen, fick läget under kontroll med hot och suck och lämnade av dem i närmsta hamn. På ett ställe med grindar och staket.
Nu sitter jag här skamsen och ångerfull. Morgnar är inte min grej alls. Morgnar borde avskaffas. Jag behöver lång startsträcka i fred för att bli människa igen efter natten.
Kan säga ett litet förlåt här? Usch vad jag avskyr när jag fallerar så där. Man måste kunna kontrollera sig själv! Det där är nåt jag verkligen försöker arbeta med att inte tappa konceptet när jag är trött. Då har jag världens kortaste stubin...jag liksom glömmer bete mig...
Sitter här ångerfull och skamsen och längtar till i kväll....jag kan inte vara så psykologisk jämt - men jag behöver väl banne mig inte bete mig så där heller!!!
Fick ta bussen i dag dessutom för jag dumpade min cykel på jobbet pga regnet i går. Och ingen frukost heller fick jag för jag glömde köpa nån macka på väg till jobbet för inte hann jag äta i morse!
Blä för morgnar och för temperament!
Jag kan väl inte vara den enda!?
******************
//manon
Krokodilen i tunnelbanan
Denna kyliga morgon skattade jag mig lycklig över att tunnelbanan kom precis när jag kom så jag slapp stå på perrongen och frysa. Jag hittade inte ett enda par av mina vantar i morse så jag frös nåt sanslöst om händerna. Jag satte mig, som vanligt med hörlurarna fastvuxna i öronen, med en lagom upptagen min och en blick som såg på allt och intet, var djupt insjunken i mig själv.
Jag satt och lyssnade på musik i godan ro utan att bekymra mig över nånting. Så reste sig passageraren framför mig och klev av. Mitt blod frös då till is då jag såg på sätet framför - en tjock ljus hårlock. Tvärt avklippt bunt. Riktigt snyggt gjort faktiskt!
Naturligtvis tänkte jag direkt på den lilla krokodilen som min lillpojke hade tappat i vintras i tunnelbanan.
Han måste vara rejält stor nu alltså. Kan inte tolka det på annat sätt. Jag låtsades som om jag inte visste om nånting när jag såg medresenärernas undrande blickar. "Det finns inga krokodiler i tunnelbanan" sa jag. För att dessutom se riktigt oskyldig ut satte jag även på mig mina solglasögon och log förbindligt för att ge eftertryck åt mina ord. Skrapade samtidigt diskret bort de hittelönslappar om vår borttappade krokodil vi har satt fast i tågvagnarna.
Nu har det hänt, precis det jag oroat mig över. Krokodilen har växt och blivit allt hungrigare. Eftersom vi numera lyssnar på allehanda sockerlarm och inte äter godis så mycket och därmed skräpar ner så har krokodilen uppenbarligen blivit fruktansvärt utsvulten. Det är ju allmänt känt att deras basföda är godis, sega råttor, choklad, geléhjärtan och saltlakrits.
Jag tänker i alla fall ha en rejäl påse godis med mig på väg hem. Sedan får jag nog leta efter krokodilen i kväll. Med ännu fler påsar godis. Jag vill ju inte stryka med. Jag får ta med mig vår kaninsele så jag kan leda hem krokodilen. Banna den för sitt tilltag. Den är faktiskt snäll bara den får godis!
Den är för stor för att ha inomhus nu så jag antar att jag får knyta fast honom vid ett träd där hemma så länge. Och säga åt grannarna att alltid ha godis i fickorna. Jag menar det vore högst beklagligt om nåt hände! För att inte tala om hur lidande grannsämjan skulle bli.
Lite bekymrad är jag över att vi inte har staket runt hela trädgården...Men är det inte så att krokodiler av naturen inte är rymningsbenägna utan mer borttappningsbenägna? Nån som vet? Det kanske finns böcker typ "Krokodilen - din vän i huset"? Ni vet sådana där djurskötselböcker? Jag vet inte så mycket om krokodiler....
För övrigt. Går nån på vår tomt utan att vi är hemma för de skylla sig själva!
//manon
Trots - triss - klagomuren del 1
I dag var jag tvungen att ta en lugnande promenad - en mammatimeout - så fort maken kom hem för att lugna mina uppstressade nerver. Tro mig, jag flydde snabbt och omärkligt så ingen kunde komma i fatt mig. Jag rymde så fort jag hörde makens ljuva stämma i dörren. De tre små har bara gnällt, trotsat och varit allmänt ohörsamma och pestiga.
Jag lät dem leka med vatten ute när vi kom hem, för de var så varma efter att ha varit ute på dagis gård i solen. Funkade ett tag. Inomhus stojade de och var allmänt oregerliga och pestiga mot mig och varandra, jag var tvungen att laga mat (tack Findus för dessa nödsituationer!) och är i valet "evighetsjobbet att få dem tysta = ingen mat" eller strunta i allt och laga mat. Jag väljer det senare.
Vid matbordet är de fortfarande tramsiga och leker med mjölken. Jag tar bort glaset för mellansonen och lillebror. Då exploderar mellansonen och han skriker och skriker i 10 minuter. I 10 minuter står vi ut med att äta i hans skrik. Jag lirkar och varnar under 10 minuter och till sist rinner sinnet och stresshormonerna till och jag bär honom upp till rummet. Han skrek så högt att mina öron dunkar än. Han kan inte vara med oss andra med de decibellen. Han gör verkligen illa våra öron då han skriker. Systrarna flydde ut i trädgården pga hans skrik för att slippa höra. Alla tre syskonen höll för öronen...Jag förstår inte varför han ska skrika så där!! Tills han var ca 3,5 kunde han dessutom skrika upp emot en timma och vara fullständigt okontaktbar. Han skrek tills han somnade och inget hjälpte!
Tre små tätt kan verkligen trissa upp varandra. Det är svårt ibland att lugna ner dem. Att ta en fight med 3 stycken samtidigt som finner trygghet och kumpaner i varandra.
Hur lugnar man dem!? Känns som om jag bara tjatar, hotar och säger nej mest hela tiden...och inget händer!
Hur gör man!?!?!?
I dag har jag verkligen varit långsint och mest velat att de ska låta mig vara efter allt strul!
Jag vill att de ska kunna fungera i möblerade rum, gärna andras med!
En femåring och två treåringar, alla kaxiga och trotsiga på tre olika sätt...som dessutom finner en enorm styrka i varandra mot oss, eller mig åtminstone!
Och varför kan de aldrig be om nåt eller säga nåt utan att gnälla!?
Jag lät dem vara ute en liten stund efter maten bara för att det var skönt att vara inne...jag hörde dem, brydde mig inte att de smet ut. Dörren var öppen för att det var så varmt och jag ville bara vara i fred. Tog in dem sedan för de kan inte vara ute och låta hur länge som helst.
...och så denna påhittighet mitt i allt som lockar mig att skratta utan att jag vill när jag är som argast..som när jag tog glaset med mjölken...säger mellansonen "Men mamma, på dagis har de sagt att man dör om man inte får dricka!" OK, kanske inte sååå fort....
Suck - vad gör man? Och inte måste man alltid vara psykologisk!? Jag rår inte alltid över dem! Erkänner det! Jag skäller, hotar, lockar, lirkar pratar och de springer fnissande åt tre olika håll...de är en kraft! Hur gör man, vad gör man för att sätta sig i auktoritet och respekt och få dem att lyssna. Pratar ni alltid efter varje konflikt?
Ser ni tre par tappade öron nånstans - posta dem till mig!
Skulle kunna sitta bra länge på uteservering med vin nu...antagligen skratta åt eländet men i dag blev jag arg, frustrerad, sur, ledsen och uppgiven i allt! Jag var ute och gick i alla fall!
Hjälp!
//manon
Olika språk + en fråga
Mina barn verkar rätt leksugna. Inte hela tiden för de säger stopp med men ofta. Jag har själv inga restriktioner för det där med att varva ner etc, det går inte med 4 stycken, de leker ju ändå, är en grupp redan från början liksom! ...och jag känner ändå att jag är med dem för jag är bredvid oftast och fixar med nåt, eller vaktar dem. Städa är inte lika inspirerande liksom...Dessutom, jag tycker de sköter det där så bra själva med lugnare lekar/vildare. Vill att jag ska läsa ibland. Skriker efter pennor då de vill rita och jag har tyvärr bara köpt dåliga hittills så vi har inte så mycket...
Så vi knackade på i går igen och eftersom jag själv tyckte det var mycket sista tiden så sa jag till föräldern att det är bara att säga ja eller nej. Föräldern sa då att det bestämmer barnet (självklart om det vill leka) och jag säger att om det inte går så måste de säga till. Jag tyckte föräldern såg konfunderad ut och säger återigen att det är ju barnet som bestämmer.
Efteråt kom jag på att vi talade ju om olika saker. För jag tyckte han sa självklara saker som att det är barnet som vet om det vill leka eller inte, medan jag var inne på att det kanske inte alltid passar familjen i fråga, att det blir för mycket för dem, vill göra annat, och jag själv känt att det kanske blir för mycket för dem...och vill påpeka att de får absolut säga nej om det inte passar. Men jag tror inte jag var så tydlig med det...
Jag är inte van vid det här konceptet med knacka på och trädgårdar. Är kluven. Själv är jag uppväxt med att bara springa ut och leka när jag ville, med en massa barn att välja på. Bli inropad. Ibland satt de vuxna i skuggan och tittade på och pratade med varandra. Min äldsta är uppvuxen på samma sätt. En lekpark mitt bland husen och springa ut närsomhelst. Ibland sprang de in till varandra men både hon och jag har skött våra kompiskontakter själva från tidig ålder. Redan vid 3-4 års ålder.
Nackdelen med att bo där vi bodde förut var bristen på att kunna vara privat utomhus. Grillade man, eller åt ute, så kom en skock barn och tittade på. Såg ingen skillnad på tomtgränserna (fanns inga avgränsningar av nåt slag)utan allt var en lekplats. Vilket var OK för det mesta men inte alltid. Jag tycker att det är skönt, att man kan vara privat i sin trädgård här, men jag saknar den gemensamma lekplatsen! Dit det är bara att springa helt spontant då andan faller på och hitta lekkamrater. Inom synhåll för husen, bara utanför dörren.
Det är mer därför jag var noga med att påpeka att de får absolut säga nej till föräldern. För det finns ingen neutral mark här. Det här är nåt jag komplicerar till av ovana:). Den föräldern tog ju det fullkomligt naturligt. Jag ser och lär. Det är nytt för mig detta. Jag är van vid konceptet "springa ut och leka med nån av de 10 barn som brukar leka där".
Men i dag har jag smält detta och inser att jag tänker nog annorlunda kring detta och komplicerar till det just för att jag inte är van vid det - alltså det där med så mycket föräldraengagemnag kring kompiskontakter i förskoleåldern. Jag är nog övertygad om att de flesta säger nej om det inte passar. Jag antar att det är bara att låta dem knacka på och ta sina egna törnar. Kanske man kan påpeka tydligare att man menar just det där att de får säga nej om det inte passar för familjen. Eller så kan man kanske hålla sina barn tillbaka lite....Se där! Jag komplicerar till det av ovana! Men den som lever lär sig! Jag får låta mig vägledas av barnen och andra föräldrar...se hur de gör...hur det funkar här...känner jag mig rätt så har jag lärt mig det lagom tills mina barn är för stora för föräldraengemang...jag tycker det är lite svårt (fånigt, jag vet!) men som sagt, jag har inga egna erfarenheter av detta varken som förälder eller barn.
Hur har det gått för Äldstas del som växt upp som jag under sina förskoleår? Hon är så stor så hon har samma koncept hår med. Hon är stor nog att sköta sina kontakter själv och springa mellan husen. Och längre. Hennes sfär är stor nu. Det ska bli skönt när de små också har etablerat sig på samma sätt och slipper mig och mina fåniga tillkrånglingar.
'''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Och så mina otroligt fåniga frågor - låter ni barnen knacka typ (nästan) som de önskar eller håller ni dem tillbaka? Jag har faktiskt hållt dem tillbaka med, men äsch, nu krånglar jag till detta, jag vet, jag vet!!!! Är så ovan vid detta med att föräldraengagemang kring detta för så små barn! Har ingen "gut feeling" kring detta...
//manon
Så vi knackade på i går igen och eftersom jag själv tyckte det var mycket sista tiden så sa jag till föräldern att det är bara att säga ja eller nej. Föräldern sa då att det bestämmer barnet (självklart om det vill leka) och jag säger att om det inte går så måste de säga till. Jag tyckte föräldern såg konfunderad ut och säger återigen att det är ju barnet som bestämmer.
Efteråt kom jag på att vi talade ju om olika saker. För jag tyckte han sa självklara saker som att det är barnet som vet om det vill leka eller inte, medan jag var inne på att det kanske inte alltid passar familjen i fråga, att det blir för mycket för dem, vill göra annat, och jag själv känt att det kanske blir för mycket för dem...och vill påpeka att de får absolut säga nej om det inte passar. Men jag tror inte jag var så tydlig med det...
Jag är inte van vid det här konceptet med knacka på och trädgårdar. Är kluven. Själv är jag uppväxt med att bara springa ut och leka när jag ville, med en massa barn att välja på. Bli inropad. Ibland satt de vuxna i skuggan och tittade på och pratade med varandra. Min äldsta är uppvuxen på samma sätt. En lekpark mitt bland husen och springa ut närsomhelst. Ibland sprang de in till varandra men både hon och jag har skött våra kompiskontakter själva från tidig ålder. Redan vid 3-4 års ålder.
Nackdelen med att bo där vi bodde förut var bristen på att kunna vara privat utomhus. Grillade man, eller åt ute, så kom en skock barn och tittade på. Såg ingen skillnad på tomtgränserna (fanns inga avgränsningar av nåt slag)utan allt var en lekplats. Vilket var OK för det mesta men inte alltid. Jag tycker att det är skönt, att man kan vara privat i sin trädgård här, men jag saknar den gemensamma lekplatsen! Dit det är bara att springa helt spontant då andan faller på och hitta lekkamrater. Inom synhåll för husen, bara utanför dörren.
Det är mer därför jag var noga med att påpeka att de får absolut säga nej till föräldern. För det finns ingen neutral mark här. Det här är nåt jag komplicerar till av ovana:). Den föräldern tog ju det fullkomligt naturligt. Jag ser och lär. Det är nytt för mig detta. Jag är van vid konceptet "springa ut och leka med nån av de 10 barn som brukar leka där".
Men i dag har jag smält detta och inser att jag tänker nog annorlunda kring detta och komplicerar till det just för att jag inte är van vid det - alltså det där med så mycket föräldraengagemnag kring kompiskontakter i förskoleåldern. Jag är nog övertygad om att de flesta säger nej om det inte passar. Jag antar att det är bara att låta dem knacka på och ta sina egna törnar. Kanske man kan påpeka tydligare att man menar just det där att de får säga nej om det inte passar för familjen. Eller så kan man kanske hålla sina barn tillbaka lite....Se där! Jag komplicerar till det av ovana! Men den som lever lär sig! Jag får låta mig vägledas av barnen och andra föräldrar...se hur de gör...hur det funkar här...känner jag mig rätt så har jag lärt mig det lagom tills mina barn är för stora för föräldraengemang...jag tycker det är lite svårt (fånigt, jag vet!) men som sagt, jag har inga egna erfarenheter av detta varken som förälder eller barn.
Hur har det gått för Äldstas del som växt upp som jag under sina förskoleår? Hon är så stor så hon har samma koncept hår med. Hon är stor nog att sköta sina kontakter själv och springa mellan husen. Och längre. Hennes sfär är stor nu. Det ska bli skönt när de små också har etablerat sig på samma sätt och slipper mig och mina fåniga tillkrånglingar.
'''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Och så mina otroligt fåniga frågor - låter ni barnen knacka typ (nästan) som de önskar eller håller ni dem tillbaka? Jag har faktiskt hållt dem tillbaka med, men äsch, nu krånglar jag till detta, jag vet, jag vet!!!! Är så ovan vid detta med att föräldraengagemang kring detta för så små barn! Har ingen "gut feeling" kring detta...
//manon
Dygnsrytm
Jag börjar verkligen bli övertygad om att det där med dygnsrytm är högst individuellt.
Jag åkte hem i går för jag kände mig lite - konstig. Jag skyllde på cykelvurpan och kände efter rätt ordentligt men jag tror faktiskt att det var brist på sömn. Det är det som gör mig oskärp och glömsk. Inget värre. Att sova mellan 22-05 har inte för mig samma kvalite som 02-09. Långt i från. Att jag dessutom ofta har sömnstörningar gör inte saken bättre.
Jag gör knappt nåt vettigt, eller med stor självövervinnelse, på förmiddagarna. Om kvällarna börjar jag piggna till - men då måste jag sova för att orka gå upp så tidigt!
Likadant med maten. Jag tror inte på att alla behöver äta med 3-4 timmars mellanrum för blodsockrets och välbefinnandets skull. Jag började gå upp i vikt och känna mig däst då jag började göra så, ivrigt påhejad av BVC, att laga mat även om kvällarna. Och föregå med gott exempel och äta typ 17/18 om kvällarna. Jag formligen avskyr denna sena varmatsätning. Känns som korvstoppning vilket gör att min fantasi för mat bara försvinner. Men jag börjar luckra upp detta. Fast jag kan inte helt, för jag märker att tex Storasyster har en ämnesomsättning som gör att hon faktiskt behöver två lagade mål mat. Men jag tror inte det är så för alla barnen, faktiskt...
Jag tycker bäst om att äta om morgnarna. Då kan jag äta mycket och länge. Att småäta enligt alla experters råd - det funkar inte för mig. Jag tycker om mat, älskar mat, men att äta konstant, frukost, mellis, lunch, melllis, kvällsmat tar död på min aptit. Och nej, jag mår inte bättre, känner mig däst och mätt hela tiden. Korvstoppad. Bäst är frukost kring 8-9 och kvällsmat vid 17. Då klarar jag av att äta varm mat sent, om jag slipper alla mål däremellan.
Jag säger inte att nåt sätt är mer rätt än andra vare sig med sömn och mat, men jag är övertygad om att det inte finns ett rätt där heller oavsett expertråden. Att det är en vanesak som de säger. Speciellt med maten. Nej, jag tror inte det.
Att jag är trött kan man förresten märka på antal inlägg på sista tiden...
//manon
Jag åkte hem i går för jag kände mig lite - konstig. Jag skyllde på cykelvurpan och kände efter rätt ordentligt men jag tror faktiskt att det var brist på sömn. Det är det som gör mig oskärp och glömsk. Inget värre. Att sova mellan 22-05 har inte för mig samma kvalite som 02-09. Långt i från. Att jag dessutom ofta har sömnstörningar gör inte saken bättre.
Jag gör knappt nåt vettigt, eller med stor självövervinnelse, på förmiddagarna. Om kvällarna börjar jag piggna till - men då måste jag sova för att orka gå upp så tidigt!
Likadant med maten. Jag tror inte på att alla behöver äta med 3-4 timmars mellanrum för blodsockrets och välbefinnandets skull. Jag började gå upp i vikt och känna mig däst då jag började göra så, ivrigt påhejad av BVC, att laga mat även om kvällarna. Och föregå med gott exempel och äta typ 17/18 om kvällarna. Jag formligen avskyr denna sena varmatsätning. Känns som korvstoppning vilket gör att min fantasi för mat bara försvinner. Men jag börjar luckra upp detta. Fast jag kan inte helt, för jag märker att tex Storasyster har en ämnesomsättning som gör att hon faktiskt behöver två lagade mål mat. Men jag tror inte det är så för alla barnen, faktiskt...
Jag tycker bäst om att äta om morgnarna. Då kan jag äta mycket och länge. Att småäta enligt alla experters råd - det funkar inte för mig. Jag tycker om mat, älskar mat, men att äta konstant, frukost, mellis, lunch, melllis, kvällsmat tar död på min aptit. Och nej, jag mår inte bättre, känner mig däst och mätt hela tiden. Korvstoppad. Bäst är frukost kring 8-9 och kvällsmat vid 17. Då klarar jag av att äta varm mat sent, om jag slipper alla mål däremellan.
Jag säger inte att nåt sätt är mer rätt än andra vare sig med sömn och mat, men jag är övertygad om att det inte finns ett rätt där heller oavsett expertråden. Att det är en vanesak som de säger. Speciellt med maten. Nej, jag tror inte det.
Att jag är trött kan man förresten märka på antal inlägg på sista tiden...
//manon
Matvanor och annat
Pga diverse ärenden så har jag ätit en del på stan. Tre ggr på Burger King. Sista gången ångrade jag det djupt. Men det var gott för det var längesedan.
Jag har även ätit överbliven rabarberpaj till frukost. Men det var inte i dag.
Antagligen pga värmen som varit så var jag väldigt hungrig i dag, så jag och min universitetslärare från England åt sushi i dag. Eller hon åt en liten sushi med 8 bitar. Jag åt 8-bitarssushi och en stor yakuniku (eller hur det var). Jag är bara sååå mätt...varför tog jag inte en liten...
Pratade om England och Sverige och barn under lunchen. Läraren (som är svensk från början men bosatt sedan urminnes tider i England) tycker att man där släpper barnen för lite. Enligt en undersökning tyckte 60% av engelsmännen att barn under 14 år inte fick gå ensamma till skolan och andra ställen. Inte ens få vara ensamma nån gång nånstans utan förälder/annan vuxen. Läraren säger att engelska barn kan inte ta hans om sig själva. När de kommer till universitetet vid 18 års ålder har de aldrig varit ifrån föräldrarna och gråter sig tydligen till sömns det första året. Tydligen är det tufft att vara lärare i skolan där för de har ett enormt ansvar för barnen. Händer minsta lilla blir de avskedade och eftersom barnen inte kan ta hand om sig själva blir ansvaret gigantiskt. Enligt läraren tror de engelska barnen att vuxna/föräldrar ska fixa allt åt dem. Även om de så faller i vattnet från en brygga och föräldrarna är 10 mil bort. Händer det under en skolresa är det automastiskt lärarens fel och ansvar och avskedande är ett faktum oavsett vad som föranledde fallet. Den läraren får aldrig mer jobba som lärare.
Hon tycker att den svenska modellen är bra. Att de lär sig lite självständighet. Tydligen är detta överbeskyddande nytt även i England. Men börjar det inte komma hit också, smygande? Läraren är i alla fall väldigt skeptisk.
Få se vad mer jag får lära under kvällen, för vi lär sitta här ett bra tag...Gud vad jag vill kasta mig i väg till dagis och deras fest just nu...men det går bara inte...lär sitta här ett tag...måste sammanställa materialet i kväll...
//manon
Jag har även ätit överbliven rabarberpaj till frukost. Men det var inte i dag.
Antagligen pga värmen som varit så var jag väldigt hungrig i dag, så jag och min universitetslärare från England åt sushi i dag. Eller hon åt en liten sushi med 8 bitar. Jag åt 8-bitarssushi och en stor yakuniku (eller hur det var). Jag är bara sååå mätt...varför tog jag inte en liten...
Pratade om England och Sverige och barn under lunchen. Läraren (som är svensk från början men bosatt sedan urminnes tider i England) tycker att man där släpper barnen för lite. Enligt en undersökning tyckte 60% av engelsmännen att barn under 14 år inte fick gå ensamma till skolan och andra ställen. Inte ens få vara ensamma nån gång nånstans utan förälder/annan vuxen. Läraren säger att engelska barn kan inte ta hans om sig själva. När de kommer till universitetet vid 18 års ålder har de aldrig varit ifrån föräldrarna och gråter sig tydligen till sömns det första året. Tydligen är det tufft att vara lärare i skolan där för de har ett enormt ansvar för barnen. Händer minsta lilla blir de avskedade och eftersom barnen inte kan ta hand om sig själva blir ansvaret gigantiskt. Enligt läraren tror de engelska barnen att vuxna/föräldrar ska fixa allt åt dem. Även om de så faller i vattnet från en brygga och föräldrarna är 10 mil bort. Händer det under en skolresa är det automastiskt lärarens fel och ansvar och avskedande är ett faktum oavsett vad som föranledde fallet. Den läraren får aldrig mer jobba som lärare.
Hon tycker att den svenska modellen är bra. Att de lär sig lite självständighet. Tydligen är detta överbeskyddande nytt även i England. Men börjar det inte komma hit också, smygande? Läraren är i alla fall väldigt skeptisk.
Få se vad mer jag får lära under kvällen, för vi lär sitta här ett bra tag...Gud vad jag vill kasta mig i väg till dagis och deras fest just nu...men det går bara inte...lär sitta här ett tag...måste sammanställa materialet i kväll...
//manon