manon

I dag var jag tvungen att ta en lugnande promenad  - en mammatimeout - så fort maken kom hem för att lugna mina uppstressade nerver. Tro mig, jag flydde snabbt och omärkligt så ingen kunde komma i fatt mig. Jag rymde så fort jag hörde makens ljuva stämma i dörren. De tre små har bara gnällt, trotsat och varit allmänt ohörsamma och pestiga.

Jag lät dem leka med vatten ute när vi kom hem, för de var så varma efter att ha varit ute på dagis gård i solen. Funkade ett tag.  Inomhus stojade de och var allmänt oregerliga och pestiga mot mig och varandra, jag var tvungen att laga mat (tack Findus för dessa nödsituationer!) och är i valet "evighetsjobbet att få dem tysta = ingen mat" eller strunta i allt och laga mat. Jag väljer det senare.

Vid matbordet är de fortfarande tramsiga och leker med mjölken. Jag tar bort glaset för mellansonen och lillebror. Då exploderar mellansonen och han skriker och skriker i 10 minuter. I 10 minuter står vi ut med att äta i hans skrik. Jag lirkar och varnar under 10 minuter och till sist rinner sinnet och stresshormonerna till och jag bär honom upp till rummet. Han skrek så högt att mina öron dunkar än. Han kan inte vara med oss andra med de decibellen. Han gör verkligen illa våra öron då han skriker. Systrarna flydde ut i trädgården pga hans skrik för att slippa höra. Alla tre syskonen höll för öronen...Jag förstår inte varför han ska skrika så där!! Tills han var ca 3,5 kunde han dessutom skrika upp emot en timma och vara fullständigt okontaktbar. Han skrek tills han somnade och inget hjälpte!

Tre små tätt kan verkligen trissa upp varandra. Det är svårt ibland att lugna ner dem. Att ta en fight med 3 stycken samtidigt som finner trygghet och kumpaner i varandra.

Hur lugnar man dem!? Känns som om jag bara tjatar, hotar och säger nej mest hela tiden...och inget händer!
Hur gör man!?!?!?
I dag har jag verkligen varit långsint och mest velat att de ska låta mig vara efter allt strul!
Jag vill att de ska kunna fungera i möblerade rum, gärna andras med!
En femåring och två treåringar, alla kaxiga och trotsiga på tre olika sätt...som dessutom finner en enorm styrka i varandra mot oss, eller mig åtminstone!

Och varför kan de aldrig be om nåt eller säga nåt utan att gnälla!?

Jag lät dem vara ute en liten stund efter maten bara för att det var skönt att vara inne...jag hörde dem, brydde mig inte att de smet ut. Dörren var öppen för att det var så varmt och jag ville bara vara i fred. Tog in dem sedan för de kan inte vara ute och låta hur länge som helst.

...och så denna påhittighet mitt i allt som lockar mig att skratta utan att jag vill när jag är som argast..som när jag tog glaset med mjölken...säger mellansonen "Men mamma, på dagis har de sagt att man dör om man inte får dricka!" OK, kanske inte sååå fort....

Suck - vad gör man? Och inte måste man alltid vara psykologisk!? Jag rår inte alltid över dem! Erkänner det! Jag skäller, hotar, lockar, lirkar pratar och de springer fnissande åt tre olika håll...de är en kraft! Hur gör man, vad gör man för att sätta sig i auktoritet och respekt och få dem att lyssna. Pratar ni alltid efter varje konflikt?

Ser ni tre par tappade öron nånstans - posta dem till mig!

Skulle kunna sitta bra länge på uteservering med vin nu...antagligen skratta åt eländet men i dag blev jag arg, frustrerad, sur, ledsen och uppgiven i allt! Jag var ute och gick i alla fall!

Hjälp!


//manon