Olika språk + en fråga
Så vi knackade på i går igen och eftersom jag själv tyckte det var mycket sista tiden så sa jag till föräldern att det är bara att säga ja eller nej. Föräldern sa då att det bestämmer barnet (självklart om det vill leka) och jag säger att om det inte går så måste de säga till. Jag tyckte föräldern såg konfunderad ut och säger återigen att det är ju barnet som bestämmer.
Efteråt kom jag på att vi talade ju om olika saker. För jag tyckte han sa självklara saker som att det är barnet som vet om det vill leka eller inte, medan jag var inne på att det kanske inte alltid passar familjen i fråga, att det blir för mycket för dem, vill göra annat, och jag själv känt att det kanske blir för mycket för dem...och vill påpeka att de får absolut säga nej om det inte passar. Men jag tror inte jag var så tydlig med det...
Jag är inte van vid det här konceptet med knacka på och trädgårdar. Är kluven. Själv är jag uppväxt med att bara springa ut och leka när jag ville, med en massa barn att välja på. Bli inropad. Ibland satt de vuxna i skuggan och tittade på och pratade med varandra. Min äldsta är uppvuxen på samma sätt. En lekpark mitt bland husen och springa ut närsomhelst. Ibland sprang de in till varandra men både hon och jag har skött våra kompiskontakter själva från tidig ålder. Redan vid 3-4 års ålder.
Nackdelen med att bo där vi bodde förut var bristen på att kunna vara privat utomhus. Grillade man, eller åt ute, så kom en skock barn och tittade på. Såg ingen skillnad på tomtgränserna (fanns inga avgränsningar av nåt slag)utan allt var en lekplats. Vilket var OK för det mesta men inte alltid. Jag tycker att det är skönt, att man kan vara privat i sin trädgård här, men jag saknar den gemensamma lekplatsen! Dit det är bara att springa helt spontant då andan faller på och hitta lekkamrater. Inom synhåll för husen, bara utanför dörren.
Det är mer därför jag var noga med att påpeka att de får absolut säga nej till föräldern. För det finns ingen neutral mark här. Det här är nåt jag komplicerar till av ovana:). Den föräldern tog ju det fullkomligt naturligt. Jag ser och lär. Det är nytt för mig detta. Jag är van vid konceptet "springa ut och leka med nån av de 10 barn som brukar leka där".
Men i dag har jag smält detta och inser att jag tänker nog annorlunda kring detta och komplicerar till det just för att jag inte är van vid det - alltså det där med så mycket föräldraengagemnag kring kompiskontakter i förskoleåldern. Jag är nog övertygad om att de flesta säger nej om det inte passar. Jag antar att det är bara att låta dem knacka på och ta sina egna törnar. Kanske man kan påpeka tydligare att man menar just det där att de får säga nej om det inte passar för familjen. Eller så kan man kanske hålla sina barn tillbaka lite....Se där! Jag komplicerar till det av ovana! Men den som lever lär sig! Jag får låta mig vägledas av barnen och andra föräldrar...se hur de gör...hur det funkar här...känner jag mig rätt så har jag lärt mig det lagom tills mina barn är för stora för föräldraengemang...jag tycker det är lite svårt (fånigt, jag vet!) men som sagt, jag har inga egna erfarenheter av detta varken som förälder eller barn.
Hur har det gått för Äldstas del som växt upp som jag under sina förskoleår? Hon är så stor så hon har samma koncept hår med. Hon är stor nog att sköta sina kontakter själv och springa mellan husen. Och längre. Hennes sfär är stor nu. Det ska bli skönt när de små också har etablerat sig på samma sätt och slipper mig och mina fåniga tillkrånglingar.
'''''''''''''''''''''''''''''''''''''
Och så mina otroligt fåniga frågor - låter ni barnen knacka typ (nästan) som de önskar eller håller ni dem tillbaka? Jag har faktiskt hållt dem tillbaka med, men äsch, nu krånglar jag till detta, jag vet, jag vet!!!! Är så ovan vid detta med att föräldraengagemang kring detta för så små barn! Har ingen "gut feeling" kring detta...
//manon
hängde inte med riktigt....du skrev att du ringde på för att det varit mycket....menar du att ditt/dina barn lekt mycket med det här barnet och ringt på utan att du lagt dig i, och nu ville du stämma av så det inte blivit "för mycket" d v s de känner sig tvingade att säga ja varje gång?? eller missförstod jag?
jag låter nog mina barn ringa på så mycket de vill, om det inte är för sent på kvällen. Lägger mig inte i det alls. Räklnar med att föräldrarna säger ifrån när det inte går.
Vi hyrde ju stuga ett par veckor en sommar, vilket var en rätt så gräslig upplevelse. Det var gamla små arbetarbostäder så det fanns inga som helst avgränsningar emellan. Ute fungerade ändå, alla hade sitt lilla revir kring sin dörr ungefär. Men barnen sprang ut och in hur som helst. Inte bara husens barn utan deras kompisar från grannskapet. Inte tal om att knacka på utan bara slita upp dörrar och rusa in. Första eftermiddagen satte jag upp ett stort plakat på dörren. "KNACKA!" Det ansågs väldigt suspekt men ursäktades med att jag ville ha koll på katten. Jag avskydde de där ovanorna men andra bara skrattade åt det, här hade man sådana vanor. Sen fick jag reda på att andra sommargäster varit mer irriterade än jag och ställt till bråk...
Det gäller väl att få det där att glida så smärtfritt som möjligt, förstå hur andra resonerar och försöka anpassa, få barnen att förstå att olika familjer gör olika. Rätt snart står man där och har inte så mycket att säga. Barnen får lära sig ta sina törnar. Jobbigast tycker nog mina barn det varit med föräldrar som fortsatt lägga sig i långt upp i åren. Både sagt nej av grumliga skäl och som tvingat fram aktiviteter. När man bestämt med sin kompis att göra något tillsammans ett par timmar en söndag vill man inte bli tvingad åka pulka med hennes mamma och lillebror.
Det finns inga fåniga frågor. Frågor är till för att ställas.
Jag är uppväxt som du, ett höghusområde med en stor gård och många barn som lekte huller om buller. Nu bor vi i hus med stora tomter och väl avgränsat mellan varandra. Barnen leker inte huller om buller utan instrueras i vad som tillhör grannens tomt och vad som tillhör andras/vår. Det är av respekt och av hänsyn. Man kan aldrig veta hur andra vill ha det. En del tycker det går fint att ha okända barn rännande på sin tomt, men det tycker inte jag. Min trädgård är min oas där jag vill välja ensamhet om jag kan.
Om mina barn behöver gena över någon grannes tomt för att komma snabbare till en kompis så brukar jag ringa på och fråga grannen om det går bra osv.
Fast nu var det inte detta saken gällde! Jag ska svara på frågan: ja, mina barn får ringa på hos andra barn när _de_ vill och fråga om de vill leka.
Vill den minsta att jag följer med så gör jag det, men jag själv ställer inte frågan till hans kompis/hans kompis mamma. Kan inte familjen av någon anledning så förväntar jag mig att föräldrarna griper in i barnens uppgörelser och säger om det går bra eller inte bra att leka.
Hittills har detta alltid fungerat med alla barnens kontaker. Mina barn har nog alltid smidigt en massa planer med andra barn, som vi föräldrar ibland fått avbryta för att vi ska åka någonstans. Jag håller bara tillbaka barnen om jag vet att vi ska någonstans och jag kan se att tiden är för knapp att leka. Då säger jag att de får vänta att fråga tills vi kommer hem. Eller att det är försent på kvällen, men jag håller inte tillbaka dem för andra skäl.
Mina barn ställer frågor till andra barn och det blir då deras föräldrar som får gränsa av sina egna barn om de kan eller inte. Min grundinställning är alltid att frågor _alltid_ kan ställas och det blir mottagaren som får ansvara för att svara och gränsa av. Jag bryr mig ärligt talat inte om att mina barn frågar då kompisen t ex har besök av farmor, för jag anser att man kan alltid säga nej. Men _frågan_ är och förblir fri.
Visst kan man tycka att jag som förälder ska ansvara för att mina barn låter bli att fråga under vissa omständigheter, men tycker man så så får man väl tycka så. Men den åsikten gör inte att jag förändrar mig. Jag tycker att frågan är fri och ansvaret är inte mitt att säga ja eller nej samt gränsa av. Jag gränsar av mitt liv och andra gränsar av i sitt liv.
Tack för alla snabba svar!!
Zofy - tydligare då! Nej vi ringde på för mina ville leka och då nämnde jag det där i samma veva för jag känt att vi kanske gjorde det för mycket! De skulle precis äta och han sa att de äter snabbt ca 15 min och då kunde vi återkomma. Fast det gjorde vi inte för mina ville gå på promenad istället:). Så föräldern var inte negativ alls, asbolut inte! De skulle ha fått komma tillbaka men mina valde annat. Sedan ville mellansonen knacka på 19.45 men det sa jag nej till...de är ju så spontana, barnen...mer här och nu och nu när det är ljust om kvällarna är det svårt att veta att det är kväll...
Till alla - men då gör jag inte så fel då! Jag fortsätter låta dem knacka på när de vill, för frågan är fri och den andra familjen kan säga nej! Det enda är att ibland blir det blygt, även mellansonen vill i 9 fall av 10 att jag följer med och knackar på. Sedan är det bilväg mellan husen med. Inte massor av bilar alltså men ändå...Man måste vakta dem om de ska cykla på gatan od.
Jo, det var jobbigt att inte ha en privat sfär utomhus där vi bodde förut faktiskt...men lekparken mitt i var suverän!
Ok, då är det bara min känsla av att fånigt hänga med varje gång de ska fråga...men frågan är fri alltså...Bra!
Som förälder till ett enda barn var det lite annorlunda. I vanliga fall var jag själv sonens enda sällskap, så jag blev verkligen glad när det kom barn och knackade på. Nu får han någon att leka med!:) Själv fick han också gå och knacka på - inte för långt, inte för sent, men annars ganska fritt... Jag tror säkert att hans besök blev uppskattade, för det fanns inte så många barn på nära håll. I många år bodde vi nämligen på ett område för studentbostäder. Egentligen var det ganska trevligt. De få barnfamiljerna sökte sig till varandra, höll ihop. Likadant var det med barnen. De lekte med varandra, ganska oberoende av ålder och språk.
Tror inte att du behöver fråga föräldern om det passar man får väl anta att de säger till om det inte passar. Det gör i alla fall jag men det vet du ju!
/HM
Carulmare - Visst blir det annorlunda med ett barn! Så bra ni bodde. Det blir nåt visst det där när man har barn och är studerande och bor i samma område. Kan tänka mig att ni höll ihop!
HM - Det får man anta då! Ja det vet jag och det är bra:)!
Ja, Manon jag förstår vad du menar... man vill ju inte att grannen innerst inne ska sucka och tycka det är jobbigt när ens egna barn besöker dem. ;) Men jag håller med ovanstående inlägg, det är grannen som får säga "stopp, tyvärr, inte nu"...
När mina barn var riktigt små så bodde vi i ett radhusområde med massor av barn, hade man inte sina egna hemma så hade man andras barn istället... dörrarna var alltid öppna... :)
Ibland fick man ju nog också, och fick säga stopp. Men det var aldrig några problem, barnen accepterade glatt även ett nej emellanåt... visst, det fanns ju vissa barn som man mer eller mindre fick slänga ut också... men det löste sig, det var man själv som satte gränserna :)
Grannarna får säga stopp! Det är skönt att veta att det är bäst att det funkar så.
Visst är det det Idun, att de innerst inne inte ska sucka:). Än bättre blir det sedan när man inte behöver följa med och stå vid dörren själv:). När de vågar fråga helt själva.