Tankar i kaos 1
Jag tänkte i dag prata lite om styrkor. Saker som funkar i vår familj. Och det som verkligen funkar är mat och sömn. Jag har fullt förtroende för dem i denna fråga. Det där att aldrig lägga sig i vad de äter, att inte tvinga dem att äta, inte tvinga smaka, inte prata om mat - det funkar verkligen! För alla 4 äter bra och jag tror inte det är en slump. Vår äldsta undantaget för hon har ätit toppenbra och allt ända sedan bebisåldern. Så kom mellansonen med sin kolik och sin matvägran. Vi hade is i magen. Vi lät aldrig maten bli en maktkamp. Vi lät honom inte äta. Det vi kunde göra var att sätta fram en skål med köttbullar bredvid honom då han lekte. Han var en grav matvägrare i ca 3 år. Från födseln tills treårsåldern då det började vända. Som ettåring var vi glada om han åt en tredjedels barnmatsburk! Så lite åt han. I många år ratade han alla former av grönsaker. I dag märker vi att han äter mer och mer och tom grönsaker och testar och smakar och verkar tycka det är roligt med nya smaker. Jag tror det beror på att vi aldrig blev oroliga (så han såg det) så hans nyfikenhet fick växa fram. Likaså med tvillingarna. Flickan är grönskaksvägrare helt och hållet. Men hon är även en stor beundrare av sin storebror så när han äter nån grönsak och verkar gilla det så vill hon smaka. För att sedan rynka på pannan och vägra. Men det märks att hon börjar lossna med. Tvillingpojken däremot är så där, han äter m,en ratar vissa saker.
Vi har inte avancerad mat, inget speciellt, men vi har fullkornspasta, råris och bulgur till. De äter linser och bönor. Och de äter det utan problem trots att maten är annan på dagis! Men vi har aldrig sagt nåt om det. Vi bara är tysta vid bordet och låter de ta det tar och är glada när de säger nåt är gott och accepterar då de säger att de inte gillar nåt. de äter hemskt bra och testar även om de har sina preferenser men vi har aldrig några problem med maten! Och jag är övertygad om att det beror på att vi hållit tyst. Har vi introducerat nya maträtter så har vi inte gjort nåt väsen av det. Det bara är. Och vi har haft ett enormt tålamod. Vi sa aldrig nåt till mellansonen under hans matvägran och - det tog några år! Och det tar några år att få barn att äta bra när de är skeptiska. Min erfarenhet är ca 4 år. Har man tagit det lugnt de första 4 åren så börjar det lossna då. Och vill de ändå inte äta så bra man själv vil då - ja då är det så! Man kan inte tvinga nån att äta och smaka. Det ska vara lustfyllt. Och alla älskar inte/prioriterar inte mat lika mycket varken som barn eller vuxen. Men visst har jag varit nervös inombords för han växte inte bra och är liten! Inte så sällan tror folk att jag har trillingar...men nu äter han bra! Han gillar inte allt, det gör ingen av barnen, men de äter och det finns inga problem där!
Likaså med sömn och vila. Vi lägger oss inte i det heller. Visst blir det fel i bland och de blir trötta men det är sällan de är griniga pga trötthet. De kan trotsa och bråka och vara envisa - men vi har ytterst sällan problem med nån som är trött och därmed inte klarar av att bete sig. Det där, hur mycket de orkar sköter de själva. Och det funkar otroligt bra! De känner själva att de vill ta det lugnare eller inte. De bestämmer själva när de vill leka. Vi har inte direkt några restriktioner. Faktum är att eftersom vi redan är så många så är det sällan så lugnt hemma hos oss så att det finns flera barn här är liksom inget problem. Vi lever på annat sätt. Vi är många. Så nedvarvandet får de sköta själva och sköter det bra. Det funkar bra. De säger till själva vid 20-21 att de är trötta. Nu under sommaren har det också varit senare. De kan rasa till 21 och sedan 5 minuter senare sova av fri vilja. Har inge långdragna nattningar eller barn som inte vill sova, De kan sina egna signaler. Vi har inte lagt i oss det där.
//manon
Så skönt att de äter bra. Tror också på att det bästa är att ta det lugnt och låta dem bestämma hur mycke de vill äta.
En undran, serverar du alltid samma mat till alla i familjen vid en måltid eller gör du specialmat om du vet att de inte gillar det som resten av familjen skall äta?
Vår största gillar tex inte lax och kan då få fiskpinnar eller korv. Problemet brukar då bli att tvillingarna också vill ha en korv trots att åtminstone den ene gillar lax.
Hej och välkommen! Ja vi serverar alltid samma mat till alla. Det finns alltid nåt på bordet som nån gillar, ris, eller kött, eller nåt i såsen.
Våra har också haft svårt för lax (utom Storasyster hon är exceptionell med att gilla mat) och jag gillar det också så jag testade att steka dem i MYCKET smör och serverade det. Och de började faktiskt äta då! DET tyckte de var gott men har svårt för andra laxrätter. Så jag brukar testa samma sak fast i olika former! Nåt fastnar några för alltid. Smaken är som baken. Sedan gör jag som så, att när det är nåt de inte gillar, tex tzatziki, så har vi det ändå till maten. Men säger inget om att smaka eller ens nämner det. Till slut när de ser att vi vuxna äter och Storasyster äter så kommer nyfikenheten och nu äter även mellansonen och tvillingpojken tzatziki. Tvillingflickan störtvägrar men hon ratar all sorts grönsaker. Än så länge. Eller så blir hon som jag som började äta grönsaker i vuxen ålder.
Så nej, vi gör aldrig annan mat, jag är för lat för det:)). Jag gör maträtter som jag vet inte alla gillar för alla kan inte alltid få det de gillar alltid. De som inte gillar lax eller annat får äta sig mätta av riset eller annat vi har till istället.
Vi klarade inte is i magen när storasyster matvägrade under 1-2 år. Hon gick ner i vikt och var redan späd. Ju mindre hon åt, desto mindre hungrig var hon. "Alla" sa att hon skulle äta när hon blev hungrig, men det gjorde hon inte (senare har jag pratat med en läkare som bekräftat att en stor del barn faktiskt gör som vår tjej, slutar äta). Vi gjorde förmodligen helt fel, men det vände ju ändå såsmåningom. Vi körde med "smaka lite på allt". Det räckte med en mikrotugga för att vi skulle vara nöjda. Men hon skulle smaka, och när hon väl började äta/smaka så lossnade det.
Storasyster kan nu leva på frukt och grönt. En period väntade vi med grönsakerna till efter maten. Lillebror ogillar grönt. Ändå har vi ju gjort lika med dem. Inga problem med bulgur, couscous, fullkornspasta etc, de gillar att prova (fast de inte alltid gillar det när de väl smakat). Lillebrors allergier har påverkat vår matlagning mycket, mycket vi tidigare inte kunnat prova och det är synd. Det är svårare att prova med en 5- och 7 åring!
Jag tycker det är svårt med mat och barn, och med kompisar aktar jag mig alltid att säga vad jag tror, mina teorier. Inget barn, ingen familj funkar lika. Bara det funkar så spelar det ju ingen roll hur man gör.
Jo, så är det! Matvägrande barn äter inte då de är hungriga! De verkar inte känna va det och kan hålla sig på svältgränsen liksom.
Alltås, när jag säger att det funkar med mat så - lilltjejen inte äter hon grönskaer men hon börjar snegla nu på dem och smakar på de idolstorebror gillar men blir inte impad:).
Och Lotten, jag håller med dig - jag säger heller inget om sådant här IRL. Jag aktar mig med. Vet att sådant kan vara jobbigt. Minns med vilken misstro man möts då man har ett matvögrande barn som att "ja dessa barn som matvägrar de äter ju sig mätta på annat mellan målen" bah! Det gör inte ett matvägrande barn! Äter sig mätta på andra tider...En matvägare vägrar äta period, punkt slut.
Det kan bara ni säga om ni gjorde fel. Tiden för att vår började äta är ju ingen annan än er, eller hur? Han var stökig som bebis med med det där, kolik och åt knappt. Så för oss tog det ca 3 år innan han började äta. Och att vi inte tvingade honom att smaka har mycket att göra med att han skrek så mycket och det skulle bli rena rama skrikorgierna och slagsmål kring måltiderna om vi nu skulle tvinga honom smaka. Och han skulle äta ännu mindre. Så vi lät honom vara.
Men för våra barn funkar det bra att låta vara och de smakar av sig själva till slut även om det tar några veckor, år. Tvingar man dem slår de bakut och de komemr sannerligen inte vilja äta just det bara för att VI vill.
Precis! För er funkade det med det ena, för oss med det andra. Er son låter mer som vår son än vår dotter i temprament *s*. Visst är det skönt när matvägrarna börjar äta?! Hur man än gör.
Absolut skönt Lotten!!