manon

Äldsta dottern fick återigen ett telefonsamtal. Från samma flicka. Hon ringer och ringer och min dotter säger nej och nej. Ibland har hon sagt ja, inte för att jag förstått varför när hon inte är så förtjust, och jag inser att det ger den andre tjejen hopp. Jag inser också att min dotter inte behandlar henne som reserv heller men jag har inte riktigt fattat grejen ändå men jag förstår att det är ingen som står henne nära. Jag har en gång på hennes begäran sagt att hon inte var hemma fastän hon var det. En annan dag sa min dotter att det inte går för "vi ska kanske i väg". En vit lögn.

Kan inte låta bli att tycka synd om den flickan som så träget ringer. Jag är så snäll jag kan vara mot henne fastän hjärtat värker å hennes vägnar. Samtidigt är jag lojal mot min dotter. Jag kan inte tvinga henne leka med den flickan lika litet som jag kan tvinga nån att leka med henne.

Tänker på vad hennes mamma må tänka. Lustigt. Det sköna för mig är att jag vet att denna kompis leker åtminstone bra med minst en annan. Det var trösterikt - för mig å hennes vägnar. Värre hade det känts annars.

Som förälder skulle man ju ta ner månen åt dem om man kunde. Och det kan man inte. Och de måste utkämpa sina slag själva. Man kan bara stå bredvid.

(Få se om jag kan sova inatt. Jag har i dag betett mig förvirrat. Blåst upp saker i min hjärna nåt rent förfärligt. Nu har jag gråtit ut en skvätt och det könns bättre. Jag inser att jag gör massor av hönor av en fjäder. Gråten var av utmattning tror jag, men inte den bästa gråten. är så trött så tårar kommer inte. Undrar hur man gör så man blir så trött så man somnar! 3 veckor så här!!! Min hjärna har total sömnbrist...)

//manon