Jag slutar här
ELISABET!!
Jag har mailat dig 2 ggr. Säg till om det inte kommit fram denna gång heller!!
Och jag går över till nästa nya blogg. Så alla som vill hänga med dit får skriva här! Var inte blyga, elller tror det blir pinsamt - jag tycker inte mycket är pinsamt:) även om ni känner eller halvkänner mig eller inte känner mig alls! Ni är bara välkomna! Eller aldrig eller sällan kommenterar, det spelar ingen roll.
Varför gör jag så här då?
Tja, förändring. Det är andra gången jag flyttar bloggen. Jag känner för en ny start, början och, då - flyttar jag! Jag vet inte hur märkbar förändringen blir men för mig känns det bra.
Jag kommer kika in här regelbundet jättelänge för att se vilka som vill hänga med över!
(till er under förra inlägget, jag har skickat mail till er, har det inte kommit fram, hör av er!)
//manon
Jag har mailat dig 2 ggr. Säg till om det inte kommit fram denna gång heller!!
Och jag går över till nästa nya blogg. Så alla som vill hänga med dit får skriva här! Var inte blyga, elller tror det blir pinsamt - jag tycker inte mycket är pinsamt:) även om ni känner eller halvkänner mig eller inte känner mig alls! Ni är bara välkomna! Eller aldrig eller sällan kommenterar, det spelar ingen roll.
Varför gör jag så här då?
Tja, förändring. Det är andra gången jag flyttar bloggen. Jag känner för en ny start, början och, då - flyttar jag! Jag vet inte hur märkbar förändringen blir men för mig känns det bra.
Jag kommer kika in här regelbundet jättelänge för att se vilka som vill hänga med över!
(till er under förra inlägget, jag har skickat mail till er, har det inte kommit fram, hör av er!)
//manon
Ny blogg
Har startat en ny blogg vid sidan om. Ni som är intresserade ni kan svara här och skriva era mailadresser eller annat så kan jag lämna ut adressen. Mailadressen kommer inte att synas i inlägget.
Kommer inte sluta skriva här men vill testa stå på två ben ett tag. Kanske jag slutar skriva här...
//manon
Kommer inte sluta skriva här men vill testa stå på två ben ett tag. Kanske jag slutar skriva här...
//manon
Den chimära "mildheten"
Jag vill ta upp de olika sätt att mötas människor emellan. Nu ska jag vara väldigt direkt.
I går var jag och klippte pojkarna hos en frisör i nåt centrum. Hela expeditionen var kul för dem, tunnelbana och allt, bussar. Åt på McDonalds, köpte målarböcker....Men det var inte det jag ville tala om.
På centrumet var det blandat med folk. Jag tror det var lika stor del svenskar som icke-svenskar. Jag kom i samspråk med två där. Två utländska. En äldre kvinna som satt bredvid oss var från Polen. Hon började tala med oss av anledning av alla barnen (är alla dina etc etc, desa frågor jag ofta får). Så tog jag mod till mig för jag kände igen hennes sätt att prata, hennes sätt överhuvudtaget, och brytningen lät europeisk. Hon var från Polen. Hon hade velat fråga mig med var jag kom i från men inte vågat. Jag kunde ringa in henne, lägre medelklass, en typisk pratig äldre. Direkt och frågvis men berättar en hel del om sig själv med. Givande och tagande. Direktheten som även AnnaaM har upptäckt och talat om. Jag tänkte då på hur den uppfattas av de som inte är vana vid den.
Sedan var vi i en leksaksaffär och där blev vi än mer utittade för mina tre små hoppade upp och ner "jag vill ha" så att köpa julklappar är inga problem. Där fanns en mamma med en bebis som min äldsta tyckte var söt. Så då började vi prata. Bebisen var 17 dagar gammal. Den mamman var också 4-barnsmamma med samma åldersintervall som jag med undantag av sista, dvs 9 år -nyfödd. Hon var definitivt också centraleuropé av nåt slag. Hon var i min generation. Hon var "mild" och log, jag var mild och log, hon kändes fullständigt tillgänglig och jag kände mig fullständigt avslappnad. Jag kunde den där grejen, jag visste exakt hur jag skulle agera. Såg henne på toaletten senare och hon hälsade och jag med "åh, är du här också". Med no strings attached. Bara lite umgänge med vilt främmande.
Det är märkligt det där. Att man föds i ett land och även om man kom därifrån rätt ung, som barn, så är det en del av det sociala samspelet som för alltid fastnar. Det där till det yttre milda, som tom kan uppfattas som mesigt i Sverige, men som bara chimärt är mildhet för människor där är mer direkta mot varandra där än här. Kan säga saker som man här av smidighet underlåter och det är inte övertramp ett dugg där. Här är man mindre direkt med vad man tänker och tycker, man ska vara linda in saker men är mer högljudd, där är man "mild" men mer direkt i gengäld.
Jag har jättesvårt att ringa in detta. Tänker på hur AnnaaM tolkade det där med Käftis och de höga skratten. Eller det kanske var polskan som tolkade det så - i klasskilllnader. Men det är inte hela sanningen om än en del av den. Det är inte bara klasskillnader det handlar om utan sociala/kulturella koder. Jag vet att i Budapest finns det många som varit på tex Mallorca. Och varenda en där klagar på de högljudda ,ofta fulla, svenskarna som inte verkar veta hur man ska uppföra sig. Som låter och stör. Som inte är lågmälda. Jag vet ju hur det är och hur koderna här är så jag brukar försvara dessa svenskar när en del verkligen klagar på dem alldeles för mycket. För jag känner till koderna här. Förklarar för dem att vissa beteende inte är acceptabla här heller. Att det mest är unga och att de uppför sig inte alls så här i Sverige. Jag kan få höra detta av vilt främmande i butiker då de hör att jag bor i Sverige och de förhör sig om kulturen och ojar sig över högljuddheten med sitt "milda, lågmälda" men direkta sätt. Och jag lovar, jag försvarar, för jag vet hur det är.
Jag måste säga att det var trevligt att tala med de två européerna i går. Jag kände mig hemma, jag var avslappnad. Jag visste hur jag skulle bete mig. Jag hamnade i nån fåra, nåt välkänt som jag har i ryggraden. Det var skönt att vara styrd av "ryggraden" om än för korta stunder. Därmed inte sagt att jag inte kan umgås med infödda svenskar, absolut inte, jag är tom gift med en! Jag tycker om det logiska, resonerande sättet att vara här. Att inte dras med sina känslor. Jag tycker om det icke-hierarkiska sättet här. Att läkare och advokater bemöter en med respekt med att bemöda sig att besvara ens frågor hur komplicerade svaren än är, inte bara sägare "jag är advokaten, lita på mig!". Men denna utländska sida av mig är det sällan jag får tillgång till. Den där totala avslappningen där jag exakt kan koderna. Och jag vet att dessa kan vara pest och pina med, med folk som har alldeles för många åsikter, lägger sig i för mycket, men jag kan värja mig mot det med och har inga problem med att säga ja och göra annat. I god centraleuropeisk anda, för ingen lyssnar ändå. Direkthetens baksida. Jag romantiserar detta inte alltså. Bara konstaterar att det är olika.
Jag undrar. Jag borde ta med mina barn mer till mitt land. Jag umgås inte med mina landsmän. Men det är berikande att ha olika kulturer, ha olika rum, att förstå hur olika folk kan fungera på ytan. För det jag talar om nu är bara på ytan. Annars är vi likadana som människor, det är bara sättet att närma oss varandra som är olika. Sedan blir det ju lika. Vänskapen, när man väl kommit över barriären. Och just att tex ta sig över barriären tar längre tid här än där.
Jag tror ärligt talat att mycket av att det tar längre tid att lära känna nån, den där distansen mellan folk här, att det beror på att Sverige är ett stort land där folk har bott glest under århundraden, med en pytteliten medelklass jämfört med centraleuropa där fok i århundraden bott tätt och med en större medelklass. Sådant tror jag påverkar hur man umgås. Om man är tvungen att förhålla sig till okända hela tiden eller inte.
Jag hoppas ingen tar illa upp över mina iakttagelser, för det är inte meningen. Och det är ursvårt att förklara det där outtalade människor emellan. Jag mistänker också att om man behåller den där "mildheten" och samtidigt lägger på det där att man inte ska vara så direkt som finns här, ja då ger man lätt ett menlöst och mesigt intryck här...även om man inte är det...för man behärskar inte koderna här.
Nu är det saker som händer här bak så jag hinner inte läsa igenom eller skriva mera. Vi har ju höstlov!
//manon
I går var jag och klippte pojkarna hos en frisör i nåt centrum. Hela expeditionen var kul för dem, tunnelbana och allt, bussar. Åt på McDonalds, köpte målarböcker....Men det var inte det jag ville tala om.
På centrumet var det blandat med folk. Jag tror det var lika stor del svenskar som icke-svenskar. Jag kom i samspråk med två där. Två utländska. En äldre kvinna som satt bredvid oss var från Polen. Hon började tala med oss av anledning av alla barnen (är alla dina etc etc, desa frågor jag ofta får). Så tog jag mod till mig för jag kände igen hennes sätt att prata, hennes sätt överhuvudtaget, och brytningen lät europeisk. Hon var från Polen. Hon hade velat fråga mig med var jag kom i från men inte vågat. Jag kunde ringa in henne, lägre medelklass, en typisk pratig äldre. Direkt och frågvis men berättar en hel del om sig själv med. Givande och tagande. Direktheten som även AnnaaM har upptäckt och talat om. Jag tänkte då på hur den uppfattas av de som inte är vana vid den.
Sedan var vi i en leksaksaffär och där blev vi än mer utittade för mina tre små hoppade upp och ner "jag vill ha" så att köpa julklappar är inga problem. Där fanns en mamma med en bebis som min äldsta tyckte var söt. Så då började vi prata. Bebisen var 17 dagar gammal. Den mamman var också 4-barnsmamma med samma åldersintervall som jag med undantag av sista, dvs 9 år -nyfödd. Hon var definitivt också centraleuropé av nåt slag. Hon var i min generation. Hon var "mild" och log, jag var mild och log, hon kändes fullständigt tillgänglig och jag kände mig fullständigt avslappnad. Jag kunde den där grejen, jag visste exakt hur jag skulle agera. Såg henne på toaletten senare och hon hälsade och jag med "åh, är du här också". Med no strings attached. Bara lite umgänge med vilt främmande.
Det är märkligt det där. Att man föds i ett land och även om man kom därifrån rätt ung, som barn, så är det en del av det sociala samspelet som för alltid fastnar. Det där till det yttre milda, som tom kan uppfattas som mesigt i Sverige, men som bara chimärt är mildhet för människor där är mer direkta mot varandra där än här. Kan säga saker som man här av smidighet underlåter och det är inte övertramp ett dugg där. Här är man mindre direkt med vad man tänker och tycker, man ska vara linda in saker men är mer högljudd, där är man "mild" men mer direkt i gengäld.
Jag har jättesvårt att ringa in detta. Tänker på hur AnnaaM tolkade det där med Käftis och de höga skratten. Eller det kanske var polskan som tolkade det så - i klasskilllnader. Men det är inte hela sanningen om än en del av den. Det är inte bara klasskillnader det handlar om utan sociala/kulturella koder. Jag vet att i Budapest finns det många som varit på tex Mallorca. Och varenda en där klagar på de högljudda ,ofta fulla, svenskarna som inte verkar veta hur man ska uppföra sig. Som låter och stör. Som inte är lågmälda. Jag vet ju hur det är och hur koderna här är så jag brukar försvara dessa svenskar när en del verkligen klagar på dem alldeles för mycket. För jag känner till koderna här. Förklarar för dem att vissa beteende inte är acceptabla här heller. Att det mest är unga och att de uppför sig inte alls så här i Sverige. Jag kan få höra detta av vilt främmande i butiker då de hör att jag bor i Sverige och de förhör sig om kulturen och ojar sig över högljuddheten med sitt "milda, lågmälda" men direkta sätt. Och jag lovar, jag försvarar, för jag vet hur det är.
Jag måste säga att det var trevligt att tala med de två européerna i går. Jag kände mig hemma, jag var avslappnad. Jag visste hur jag skulle bete mig. Jag hamnade i nån fåra, nåt välkänt som jag har i ryggraden. Det var skönt att vara styrd av "ryggraden" om än för korta stunder. Därmed inte sagt att jag inte kan umgås med infödda svenskar, absolut inte, jag är tom gift med en! Jag tycker om det logiska, resonerande sättet att vara här. Att inte dras med sina känslor. Jag tycker om det icke-hierarkiska sättet här. Att läkare och advokater bemöter en med respekt med att bemöda sig att besvara ens frågor hur komplicerade svaren än är, inte bara sägare "jag är advokaten, lita på mig!". Men denna utländska sida av mig är det sällan jag får tillgång till. Den där totala avslappningen där jag exakt kan koderna. Och jag vet att dessa kan vara pest och pina med, med folk som har alldeles för många åsikter, lägger sig i för mycket, men jag kan värja mig mot det med och har inga problem med att säga ja och göra annat. I god centraleuropeisk anda, för ingen lyssnar ändå. Direkthetens baksida. Jag romantiserar detta inte alltså. Bara konstaterar att det är olika.
Jag undrar. Jag borde ta med mina barn mer till mitt land. Jag umgås inte med mina landsmän. Men det är berikande att ha olika kulturer, ha olika rum, att förstå hur olika folk kan fungera på ytan. För det jag talar om nu är bara på ytan. Annars är vi likadana som människor, det är bara sättet att närma oss varandra som är olika. Sedan blir det ju lika. Vänskapen, när man väl kommit över barriären. Och just att tex ta sig över barriären tar längre tid här än där.
Jag tror ärligt talat att mycket av att det tar längre tid att lära känna nån, den där distansen mellan folk här, att det beror på att Sverige är ett stort land där folk har bott glest under århundraden, med en pytteliten medelklass jämfört med centraleuropa där fok i århundraden bott tätt och med en större medelklass. Sådant tror jag påverkar hur man umgås. Om man är tvungen att förhålla sig till okända hela tiden eller inte.
Jag hoppas ingen tar illa upp över mina iakttagelser, för det är inte meningen. Och det är ursvårt att förklara det där outtalade människor emellan. Jag mistänker också att om man behåller den där "mildheten" och samtidigt lägger på det där att man inte ska vara så direkt som finns här, ja då ger man lätt ett menlöst och mesigt intryck här...även om man inte är det...för man behärskar inte koderna här.
Nu är det saker som händer här bak så jag hinner inte läsa igenom eller skriva mera. Vi har ju höstlov!
//manon
Grus i ögonen
Första höstlovsdagen! Sitter här och mornar mig med grus i ögonen men känns bra ändå. Jobbade i går kväll. Kom hem vid 23.30 ungefär. Städade lite efteråt, hade svårt att varva ner. Somnade närmare två. Kidsen vaknar vid 17.15. Nu ritar de! Det känns helt underbart fantastiskt att slippa klä på sig och alla och gå på dagis! Lyxigt. Alla verkar ha behov av att få en veckas ledigt mitt i höstlovet.
Gårdagen var i stolletecken. Kidsen bara sprang omkring och busade och hoppade. Sedan blev det rop på att gå på museum och titta på dinosaurier. Det gjorde vi. Och på annat. Mellansonen ville se på utställningen och hjärnan och kroppen. Koncentrationen kort men jag är förvånad över hans intresse. Äldsta var aldrig intresserad av museum i den åldern. Hamnade på Åhléns på hemvägen, köpte galgar för vi har ruskigt ont om dem och jag ska flytta om mina kläder och djupa tallrikar av samma slag vi slagit sönder. Märker hur folk tittar eftersom Mellansonen är kort och tvillingarna är nästan lika långa blir det lite effektfullt med tre små i samma storlek nästan. Kändes bra att kunna åka i väg på muséum och sedan på shopping, allt utan vagn och med skötsamma små barn! Fick beröm för de små på tunnelbanan. Det är så, de är jättesnälla när vi åker i väg med dem så! Även om de var lite stolliga på tunnelbanan ändå. En del stannar och pratar och undrar över dem. Det var än mer spktakel kring dem då de var yngre. En tant i går tyckte att alla deras ögon var så fina!
Så kom vi hem, läste lite och och jag åkte till jobbet. En av cheferna kom också och han kom när jag kom (slump) och var kvar då jag gick. Kändes bra att han var där och såg att jag var där. Alla tre chefer är vänliga mäniskor. Gjorde klart så gott jag kunde Företagets redovisning med avskrivningar och allt. Lite periodiseringar kvar, avsättningar od. Jag känner mig lite stolt att jag lyckades.
I lördags däremot var alla barn trötta. Gnälliga. Märktes efter hand. En tjej kom över och lekte på mellansonens frågan och hon måste ha varit väldigt leksugen för hon stannade trots att Mellansonen var så trött så han ville att hon skulle gå hem rätt snart. han bara däckade. Men hon fann sig och lekte med de små. Ett tag spelade vi alla ett spel, "fem myror är fler än tre elefanter", ett bokstavsspel tjejen vann. Mellansonen dålig förlorare. Alltid. Han var verkligen för trött för att leka, Ville bara leka själv, orkade inte. Som sagt, tjejen var tapoper och frågade tvillingarna om de ville att hon skulle stanna och lekte med dem. Tvillingarna följde med tjejen hem ett tag. Undrar om mina twins lekte med grannbarnen...de är väldigt tighta våra tvillingar...ovanligt tighta för twins med, eller snarare som man föreställer sig det. Dte lan vara svårt att at sig in i deras lek.
Apropå spel om bokstäver od. Det har varit så mycket smått och vi har lite glömt bort hur stor Mellansonen är. Han kan nu i alla fall räkna till 10 med bara liiite hjälp, han glömmer vid 8,9. Men det blir bra. Liakså med bosktäver. Vi har liksom aldrig suttit med honom. Jag är inte orolig mer än att det är trist för honom eftersom de flesta av hans jämnåriga kan lite bokstäver och räkna. Får ta i den biten innan sexårs. Han är intresserad med. Skulle vilja ha ett spel där man lära sig räkna siffrorna...
//manon
Gårdagen var i stolletecken. Kidsen bara sprang omkring och busade och hoppade. Sedan blev det rop på att gå på museum och titta på dinosaurier. Det gjorde vi. Och på annat. Mellansonen ville se på utställningen och hjärnan och kroppen. Koncentrationen kort men jag är förvånad över hans intresse. Äldsta var aldrig intresserad av museum i den åldern. Hamnade på Åhléns på hemvägen, köpte galgar för vi har ruskigt ont om dem och jag ska flytta om mina kläder och djupa tallrikar av samma slag vi slagit sönder. Märker hur folk tittar eftersom Mellansonen är kort och tvillingarna är nästan lika långa blir det lite effektfullt med tre små i samma storlek nästan. Kändes bra att kunna åka i väg på muséum och sedan på shopping, allt utan vagn och med skötsamma små barn! Fick beröm för de små på tunnelbanan. Det är så, de är jättesnälla när vi åker i väg med dem så! Även om de var lite stolliga på tunnelbanan ändå. En del stannar och pratar och undrar över dem. Det var än mer spktakel kring dem då de var yngre. En tant i går tyckte att alla deras ögon var så fina!
Så kom vi hem, läste lite och och jag åkte till jobbet. En av cheferna kom också och han kom när jag kom (slump) och var kvar då jag gick. Kändes bra att han var där och såg att jag var där. Alla tre chefer är vänliga mäniskor. Gjorde klart så gott jag kunde Företagets redovisning med avskrivningar och allt. Lite periodiseringar kvar, avsättningar od. Jag känner mig lite stolt att jag lyckades.
I lördags däremot var alla barn trötta. Gnälliga. Märktes efter hand. En tjej kom över och lekte på mellansonens frågan och hon måste ha varit väldigt leksugen för hon stannade trots att Mellansonen var så trött så han ville att hon skulle gå hem rätt snart. han bara däckade. Men hon fann sig och lekte med de små. Ett tag spelade vi alla ett spel, "fem myror är fler än tre elefanter", ett bokstavsspel tjejen vann. Mellansonen dålig förlorare. Alltid. Han var verkligen för trött för att leka, Ville bara leka själv, orkade inte. Som sagt, tjejen var tapoper och frågade tvillingarna om de ville att hon skulle stanna och lekte med dem. Tvillingarna följde med tjejen hem ett tag. Undrar om mina twins lekte med grannbarnen...de är väldigt tighta våra tvillingar...ovanligt tighta för twins med, eller snarare som man föreställer sig det. Dte lan vara svårt att at sig in i deras lek.
Apropå spel om bokstäver od. Det har varit så mycket smått och vi har lite glömt bort hur stor Mellansonen är. Han kan nu i alla fall räkna till 10 med bara liiite hjälp, han glömmer vid 8,9. Men det blir bra. Liakså med bosktäver. Vi har liksom aldrig suttit med honom. Jag är inte orolig mer än att det är trist för honom eftersom de flesta av hans jämnåriga kan lite bokstäver och räkna. Får ta i den biten innan sexårs. Han är intresserad med. Skulle vilja ha ett spel där man lära sig räkna siffrorna...
//manon
För eller emot
Maken och jag talade om Dottern skola och om det skulle hjälpa att byta skola för henne. Hon har velat det i minst ett år nu och det är rätt lång tid för att barn.
Vi har lite olika synpunkter på det.
Jag känner att med tanke på att det inte går superbra för henne, medel, och jag känner att hon faktikst har kapacitet för mer så kanske det vore en ide att ge henen en nystart i form av nya skola, ny miljö. Jag tror hon dras med för mycket av sina känslor och kan inte koncentrera sig på skolan. Det kan bli bättre eller lika bra. Ingen garanti för att det hjälper. Men kanske det kan ge henen en kick? För barnet är intelligent, men använder sig inte utav det av okänd anledning. verkar inte superintresserad eller så är det annat som tar tid. Jag vill så gärna att hon gör sitt bästa. Det räcker.
Maken är mer logisk analytisk och undrar vad nytta en sådan flytt skulle göra. Och visst har han rätt med också.
Vi står i stå, tror jag.
Jag skulle önska betyg faktiskt för vi får svävande svar på hur väl det går för henne. Pressade läraren sist och då sa hon att det går medel när hon vet vad hon kan, men dottern gör under medel på proven. Jag vet inte varför dottern fgör så. Jag är oroad. Skolan är viktig. Oroad är jag cokså för detta är en smart tjej. Hon kan mycket mer än så egentligen. Varför bryr hon sig inte?
Som sagt, jag tror att allt runtomkring tar för mycket kraft.
Jag vill gärna höra för eller emot. Jag vill hennes bästa. Jag vill inte pressa henne till höga betyg, men hon gör inte sitt bästa i dag. Maken vill naturligtvis också hennes bästa och som bekant kan man göra det bästa på olika sätt.
Kanske allt beror på dottern och då hjälper det inte att byta skola. Problemen kommer med till nästa skola. Då är det bara att acceptera att en intelligent tjej inte är intresserad.
//manon
Vi har lite olika synpunkter på det.
Jag känner att med tanke på att det inte går superbra för henne, medel, och jag känner att hon faktikst har kapacitet för mer så kanske det vore en ide att ge henen en nystart i form av nya skola, ny miljö. Jag tror hon dras med för mycket av sina känslor och kan inte koncentrera sig på skolan. Det kan bli bättre eller lika bra. Ingen garanti för att det hjälper. Men kanske det kan ge henen en kick? För barnet är intelligent, men använder sig inte utav det av okänd anledning. verkar inte superintresserad eller så är det annat som tar tid. Jag vill så gärna att hon gör sitt bästa. Det räcker.
Maken är mer logisk analytisk och undrar vad nytta en sådan flytt skulle göra. Och visst har han rätt med också.
Vi står i stå, tror jag.
Jag skulle önska betyg faktiskt för vi får svävande svar på hur väl det går för henne. Pressade läraren sist och då sa hon att det går medel när hon vet vad hon kan, men dottern gör under medel på proven. Jag vet inte varför dottern fgör så. Jag är oroad. Skolan är viktig. Oroad är jag cokså för detta är en smart tjej. Hon kan mycket mer än så egentligen. Varför bryr hon sig inte?
Som sagt, jag tror att allt runtomkring tar för mycket kraft.
Jag vill gärna höra för eller emot. Jag vill hennes bästa. Jag vill inte pressa henne till höga betyg, men hon gör inte sitt bästa i dag. Maken vill naturligtvis också hennes bästa och som bekant kan man göra det bästa på olika sätt.
Kanske allt beror på dottern och då hjälper det inte att byta skola. Problemen kommer med till nästa skola. Då är det bara att acceptera att en intelligent tjej inte är intresserad.
//manon
Klippa hår
På måndag (vi har ju höstlov) ska småkillarna klippa sig hor frisör. Jag kan inte klippa killfrisyrer. Tvillingsyrran avundsjuk på detta. Hon tycker att hennes hår blev för långt. Och jag lovar, det är inte långt. Men jag klippte henne i dag på egen begäran. Sparar säkert tårar från henne på måndag när hon själv redan är klippt.
Hon vill ha kort hår och byxor. Valde kläder alldeles själv i dag. Vill inte ha klänning. I dag fick hon bestämma men inte alltid. Van är jag ändå lite av barn efter fyra stycken så jag kan faktiskt bestämma rätt bra vad de ska ha på sig. Det är snarare att jag kan köra över dem lite för mycket pga barnvana. Det finns inte plats för kläddiskussioner om vardagarna.
I dag är hon supernöjd. Hon har valt själv ur sin garderob.
Tacka vet jag dagens lager på lager mode. Hon har en långärmad tröja under en kortärmad tunika som inte är för lång för det gillar hon inte) och byxor. Spar pengar nmed då man kan återanvända sommaren korta tröjor och skjortor.
//manon
Hon vill ha kort hår och byxor. Valde kläder alldeles själv i dag. Vill inte ha klänning. I dag fick hon bestämma men inte alltid. Van är jag ändå lite av barn efter fyra stycken så jag kan faktiskt bestämma rätt bra vad de ska ha på sig. Det är snarare att jag kan köra över dem lite för mycket pga barnvana. Det finns inte plats för kläddiskussioner om vardagarna.
I dag är hon supernöjd. Hon har valt själv ur sin garderob.
Tacka vet jag dagens lager på lager mode. Hon har en långärmad tröja under en kortärmad tunika som inte är för lång för det gillar hon inte) och byxor. Spar pengar nmed då man kan återanvända sommaren korta tröjor och skjortor.
//manon
Murmel
Sovit som ett murmeldjur i natt. Somnade vid 21, klockan i gång vid 06.00. Jag börjar känna igen mig själv. Tycker inte jag har sömnproblem längre, mer än enstaka gång, utan har hamnat i den vanliga vinterhalvårsdvalan. Jag kan sova hur mycket som helst och fortfarande vara trött. Jag tål inte vinter och mörker! Har vantar så fort temperaturen är under 15 grader, för jag är överkänslig mot kyla. Jodå. Jag har köldeksem. Trodde det bara var torrhet tills en läkare bara sa att det var köldeksem när jag var för nåt annat.
Sedan har jag varit lite dum för jag har börjat tidigt pga jag ska vara ledig med höstlov nästa vecka och skulle jobba lite extra. Urdumt. Jag blir ju tvärtom, mindre effektiv då jag vill vara effektiv med att gå upp tidigt. När ska jag lära mig!? Nåja, jag ska gå in några kvällar så löser det sig.
Haft en del negativism runtomkrig mig som påverkat mig fast jag inte vill det. Och lite press, nåt jag var pressad över. Konstig vecka. Har även varit bataljer mellan personer (jag inte inblandad). Men pressen kom därifrån. Det blir som dominobrickor som faller baklänges. Jag har hört så mycket klagomål på otrivsel på sista tiden...
Alla påverkas i ledet. Pratade med nån som nu har grava sömnproblem pga vissa problem som förstör sömnen. Trist. Det trista med mig är att jag är en sådant kass stöd. Vet aldrig vad jag ska säga. Kan bara underlätta med att själv vara punktlig med det jag gör som påverkar andra.
På lunchen i går skulle jag hitta ett par speciella strumbyxor åt Äldsta för hon skulle på sitt första disco i går!! Hittade inga dylika men jag hittade en alldeles underbar festlig jättesnygg kjol och då skulle hon ha nåt upptill också! Jag sprang på lunchen....så kom jag även på att hon inte hade vettiga festskor till så det blev det med. Det ena gav det andra. Hon blev jättesöt och jätteglad över kläderna!! Småbarnen var avundsjuka så de fick äta på kinderäggen vi glömt i lördags och vi spelade Memory och Pingu. Det var jättekul. Men jag var sååå sömnigtrött och det sa jag till dem för då har jag kort tålamod med. Och jag vill ju inte att de ska tro att mitt sura humör beror på dem!
Ska bli otroligt skönt att få ett brake mitt i hösten nästa vecka med höstlov! Saknar kidsen nu otroligt mycket!
**********
Undrar hur länge det går att cykla!? Jag har satt gräns till 1 okt, men nu har jag cyklat över den gränsen...Det funkar ju! Än så länge...
//manon
Sovande bebis
Mindre charmigt
Bit för bit kom det fram hur alla barnen uppfört sig i går med barnvakterna. Inte så bra. Ganska fjantigt. Riktigt urfånigt bitvis. Får hoppas på förbättring. De triggar varandra på gott och ont. Hoppas på bättring av dem på fredag.
Funderar på att ta hem mellansonens avdelning nån timme på Halloweenfest. Dekorerera lite och bjuda på glass i apelsinskal som är utskurna med hemska ögon, typ som pumpa. Kan göras dagen innan. Funderar och funderar. Känns kul nånstans och det funkar med dagis. Jag kan bestämma mig så sent som dagen före...Jag känner mig mera social och aktiv nu. Låter bara kul att göra nåt sådant! Fast klarar ostrukturerade jag detta?
Det som inte känns kul är att Storasyster inte har nån att bjuda som det är i skolan just nu. Hon ska ringa sin gamla bästisgranne som även hon lär vara ledig på höstlovet. De brukar vara lediga alla lov med. Hoppas hon kommer. De tjejer hon har varit med hittills är väldigt uteslutande och man ska vara med på vissa villkor. Det ställer inte vår dotter upp på. Hon faller inte för grupptryck, aldrig gjort. Nu leker hon mera med en annan tjej Be i klassen som verkar snäll och rar. Hon har sovit hos oss en gång. Men dottern sörjer över de gamla kompisarna, fd bästis Te, Fri, Fel och Ha. Det är svårt för henne nu. Det är diskussioner flera dagar i veckan. Hon är ledsen. Samtidigt är jag/vi stolta över henne, för hennes integritets skull och för att hon inte faller för grupptryck. Man väljer inte sina klasskamrater.
Men det är svårt för henne att tänka om och leka med andra. Och så är de barn allihop, de kan förändra sig, och de lär bli klokare. Inget är hugget i sten. De kanske blir vänner om nåt år eller flera igen. Jag undrar om de andra förldrarna är medvetna om det spelet dessa tjejer spelar? Alla uteslutningar? Villkor? Inget jag tänker ta upp med dem i alla fall. Bara stöttar dottern.
Dagis är gulligt. På twinsens avdelning ska det sys dockor och de erbjuder sig att sy dockor åt oss. Personen sa att det är för att vi har så mycket ändå. La till att vi inte är de enda hon gör så för och jag tror att hon dessutom sa att hon hjälper de barn hon tycker om. Detta känner jag dubbelt inför. Men jag tyckte hon sa det...
Men halloween - bjuda mellansonens avdelning? Ska jag eller inte. Tänker på dottern med. Det skär i hjärtat hur hon har det och at hon inte kan ha en halloweenfest. Hennes grannT ska på en med andra...men det är som det är. Det är svårt att växa upp och barn kan vara - omogna.
En sak vet jag, att jag ska tala kontinuerligt med mina barn om hur en bra kompis är. Att man måste inte leka med alla men vara snäll mot andra. Jag tror de lär sig i samspel med varandra med. Jag tycker att man ska föra den dialogen med sina barn alltid, då och då, kontinuerligt för barn glömmer och man kan aldrig veta. Bara för att de har kompisar betyder inte att allt är bra. Ställa obehagliga frågor när man märker att nån kompis försvinner. Höra sig för vad som händer. Diskutera. Jag tycker det. Kanske jag har fel, men så tänker jag göra.
Så social och utåtriktad vår dotter är trodde jag aldrig att detta skulle hända henne.
//manon
Funderar på att ta hem mellansonens avdelning nån timme på Halloweenfest. Dekorerera lite och bjuda på glass i apelsinskal som är utskurna med hemska ögon, typ som pumpa. Kan göras dagen innan. Funderar och funderar. Känns kul nånstans och det funkar med dagis. Jag kan bestämma mig så sent som dagen före...Jag känner mig mera social och aktiv nu. Låter bara kul att göra nåt sådant! Fast klarar ostrukturerade jag detta?
Det som inte känns kul är att Storasyster inte har nån att bjuda som det är i skolan just nu. Hon ska ringa sin gamla bästisgranne som även hon lär vara ledig på höstlovet. De brukar vara lediga alla lov med. Hoppas hon kommer. De tjejer hon har varit med hittills är väldigt uteslutande och man ska vara med på vissa villkor. Det ställer inte vår dotter upp på. Hon faller inte för grupptryck, aldrig gjort. Nu leker hon mera med en annan tjej Be i klassen som verkar snäll och rar. Hon har sovit hos oss en gång. Men dottern sörjer över de gamla kompisarna, fd bästis Te, Fri, Fel och Ha. Det är svårt för henne nu. Det är diskussioner flera dagar i veckan. Hon är ledsen. Samtidigt är jag/vi stolta över henne, för hennes integritets skull och för att hon inte faller för grupptryck. Man väljer inte sina klasskamrater.
Men det är svårt för henne att tänka om och leka med andra. Och så är de barn allihop, de kan förändra sig, och de lär bli klokare. Inget är hugget i sten. De kanske blir vänner om nåt år eller flera igen. Jag undrar om de andra förldrarna är medvetna om det spelet dessa tjejer spelar? Alla uteslutningar? Villkor? Inget jag tänker ta upp med dem i alla fall. Bara stöttar dottern.
Dagis är gulligt. På twinsens avdelning ska det sys dockor och de erbjuder sig att sy dockor åt oss. Personen sa att det är för att vi har så mycket ändå. La till att vi inte är de enda hon gör så för och jag tror att hon dessutom sa att hon hjälper de barn hon tycker om. Detta känner jag dubbelt inför. Men jag tyckte hon sa det...
Men halloween - bjuda mellansonens avdelning? Ska jag eller inte. Tänker på dottern med. Det skär i hjärtat hur hon har det och at hon inte kan ha en halloweenfest. Hennes grannT ska på en med andra...men det är som det är. Det är svårt att växa upp och barn kan vara - omogna.
En sak vet jag, att jag ska tala kontinuerligt med mina barn om hur en bra kompis är. Att man måste inte leka med alla men vara snäll mot andra. Jag tror de lär sig i samspel med varandra med. Jag tycker att man ska föra den dialogen med sina barn alltid, då och då, kontinuerligt för barn glömmer och man kan aldrig veta. Bara för att de har kompisar betyder inte att allt är bra. Ställa obehagliga frågor när man märker att nån kompis försvinner. Höra sig för vad som händer. Diskutera. Jag tycker det. Kanske jag har fel, men så tänker jag göra.
Så social och utåtriktad vår dotter är trodde jag aldrig att detta skulle hända henne.
//manon
Dream on
Sagt av tvilingflickan om sin tvillingbror:
"När jag går i skolan kommer S att gå på dagis och det kommer han göra jättelänge år"
Så hon känner sig som en storasyster! Upplyser då henne att hon är lika gammal som tvillingbrorsan, att de har legat i magen samtidigt och kommit ut samtidigt så de kommer börja skolan samtidigt. Tvillingflickan ser lätt missnöjd och misstroende ut men då upplyser snälla Stora Storayster att tvillingflickan faktiskt är hela 27 minuter äldre än tvillingpojken.
Tvillingflickan ser lite nöjdare ut.
//manon
"När jag går i skolan kommer S att gå på dagis och det kommer han göra jättelänge år"
Så hon känner sig som en storasyster! Upplyser då henne att hon är lika gammal som tvillingbrorsan, att de har legat i magen samtidigt och kommit ut samtidigt så de kommer börja skolan samtidigt. Tvillingflickan ser lätt missnöjd och misstroende ut men då upplyser snälla Stora Storayster att tvillingflickan faktiskt är hela 27 minuter äldre än tvillingpojken.
Tvillingflickan ser lite nöjdare ut.
//manon
Storebror och Lillasyster
De kan kivas och tjafsa men de kan verkligen vara så snälla mot varandra. En gång när Lillasyster blev arg över att hon var tvungen at bära sin egen ryggsäck på ryggen som de två andra och slängde i väg den över dagisgården med full kraft, då kom Storebror gentlemannamässigt och tog upp hennes ryggsäck och bar den en bit.
I helgen ville Lillasyster bära ner sin lilla söta vita docksäng med dockor i. Storebror steg in som den gentleman han kan vara och bar ner hennes docksäng åt henne. Hittade honom i trappan släpandes på docksängen.
Tänk att de kan göra sådant för varandra!
Att ha tätt är kul när de är så här stora nu. Det negativa för Storebrors del är att han sällan får känna sig större än sina småsyskon, tvillingarna, för att ålderskillnaden är för liten mellan dem. Häromdagen skulle han testa att äta med kniv och gaffel och det gick bra. Men de små twinsen blev inspirerade med av det och det gick lika bra för dem. Tyvärr för Storebror.
Men, han fick i alla fall gå i väg själv med några kompisar och deras mamma häromhelgen. Då kände han sig stor. Trots att han var lite nervös för att gå i väg utan nån av oss föräldrar och blev mutad med att få en glass efteråt. Han är blyg av sig i okända situationer.
//manon
I helgen ville Lillasyster bära ner sin lilla söta vita docksäng med dockor i. Storebror steg in som den gentleman han kan vara och bar ner hennes docksäng åt henne. Hittade honom i trappan släpandes på docksängen.
Tänk att de kan göra sådant för varandra!
Att ha tätt är kul när de är så här stora nu. Det negativa för Storebrors del är att han sällan får känna sig större än sina småsyskon, tvillingarna, för att ålderskillnaden är för liten mellan dem. Häromdagen skulle han testa att äta med kniv och gaffel och det gick bra. Men de små twinsen blev inspirerade med av det och det gick lika bra för dem. Tyvärr för Storebror.
Men, han fick i alla fall gå i väg själv med några kompisar och deras mamma häromhelgen. Då kände han sig stor. Trots att han var lite nervös för att gå i väg utan nån av oss föräldrar och blev mutad med att få en glass efteråt. Han är blyg av sig i okända situationer.
//manon
Måndag morgon
....och jag har redan cyklat i väg utan den livsviktiga mobilen, fick vända och hämta den, råkat ta på mig jeans fast jag borde sett mer representativ ut i dag, åkte i väg med makens SL-kort jag lånat i helgen så han får lösa biljett.
Få se vad mer som händer....
Jag fick i alla fall en påse med frukost, juice, joghurt, macka aldeles gratis på väg till jobbet. Reklam. Så nu ska jag äta den. Bra med rött ljus i bland så jag saktade in!
*****************
Jodå. Det händer mera. Sonen är röd om ögonen. Dagis ringde. Ska kollas upp på en närakut i dag. Maken åker för blir det VAB (om det är smittsamt som dagis misstänker) så måste jag ta VAB i morgon. Eller så är det inte smittsamt!
//manon
Få se vad mer som händer....
Jag fick i alla fall en påse med frukost, juice, joghurt, macka aldeles gratis på väg till jobbet. Reklam. Så nu ska jag äta den. Bra med rött ljus i bland så jag saktade in!
*****************
Jodå. Det händer mera. Sonen är röd om ögonen. Dagis ringde. Ska kollas upp på en närakut i dag. Maken åker för blir det VAB (om det är smittsamt som dagis misstänker) så måste jag ta VAB i morgon. Eller så är det inte smittsamt!
//manon
Vad ska ni göra i helgen då?
Om nån är här och läser en fredagkväll och i helgen? (Eller ni kan sedan berätta vad ni har gjort?)
Vi ska göra ingenting. Bara vara hemma. Känns mysigt för jag har jobbat en del denna vecka och saknat barnen. Har alltså inte varit helt borta, men två kvällar och alla morgnar! Är nu van vid att äta frukost med alla barnen! Nästa vecka blir likadan jobbmässigt för jag ska vara ledig på höstlovet så jag måste jobba så jag inte känner mig så efter. Minst göra klart Företagets avstämning och helst ha gjort klart en årsredovisning av ett annat företag.
Få se om några grannbarn knackar på eller våra får lust till att knacka på hos nån. Leker de med nån är det helgerna. Efter dagis tycker jag det blir för sent. Har väl hänt, men då spontant! En gång bestämt i förväg.
Känner mig både sällskapssjuk och längtar efter att få mysa med barnen!
Antar att jag måste göra slag i saken och göra rent kaninburen. Smita ifrån urket trädgårdsarbete. Jag vill ju bara odla, inte rensa. Eller bara plocka frukterna! Sortera in tvätt, byta sängläder och annat tråkigt...
Funderar på cyklingen med, hur jag ska göra. Känns meningslöst att köpa kort nu när jag ska vara hemma om en vecka. Fast vi lär gå på bio och jag vill till historiska för att se på utställningen om Ötzi. Så kanske kort vore bra...Men det snöar inte än. Det besvärliga är vad jag ska ha på mig medan jag cyklar för att inte bli läbbigt varm. Jag kan inte cykla så sakta så att jag inte blir varm! Funderar....Känns inte bra att cykla så långt med vanliga kläder 2 ggr om dagen...
//manon
Vi ska göra ingenting. Bara vara hemma. Känns mysigt för jag har jobbat en del denna vecka och saknat barnen. Har alltså inte varit helt borta, men två kvällar och alla morgnar! Är nu van vid att äta frukost med alla barnen! Nästa vecka blir likadan jobbmässigt för jag ska vara ledig på höstlovet så jag måste jobba så jag inte känner mig så efter. Minst göra klart Företagets avstämning och helst ha gjort klart en årsredovisning av ett annat företag.
Få se om några grannbarn knackar på eller våra får lust till att knacka på hos nån. Leker de med nån är det helgerna. Efter dagis tycker jag det blir för sent. Har väl hänt, men då spontant! En gång bestämt i förväg.
Känner mig både sällskapssjuk och längtar efter att få mysa med barnen!
Antar att jag måste göra slag i saken och göra rent kaninburen. Smita ifrån urket trädgårdsarbete. Jag vill ju bara odla, inte rensa. Eller bara plocka frukterna! Sortera in tvätt, byta sängläder och annat tråkigt...
Funderar på cyklingen med, hur jag ska göra. Känns meningslöst att köpa kort nu när jag ska vara hemma om en vecka. Fast vi lär gå på bio och jag vill till historiska för att se på utställningen om Ötzi. Så kanske kort vore bra...Men det snöar inte än. Det besvärliga är vad jag ska ha på mig medan jag cyklar för att inte bli läbbigt varm. Jag kan inte cykla så sakta så att jag inte blir varm! Funderar....Känns inte bra att cykla så långt med vanliga kläder 2 ggr om dagen...
//manon
Ut ur skuggan
Det finns egentligen mycket jag vill skriva och bena ut nu.
Jag måste berätta om det som hände på jobbet. Att jag faktiskt berättade att jag tycker att Företagets bokföring är för tungrott och att jag inte har tid för den. Faktum är att jag inte bara ska sköta de interna företagen, utan även en del av administrationen, avlasta min kollega, vilket jag i nuläget inte hinner med. Det är dessutom just det jag tycker om med jobbet, att det är omväxlande och allt från högt till lågt. Allt från att hämta bröd på ett familjärt café där vi skämtar och pratar med varandra till att upprätta en årsredovisning. Och under tiden sköta om hemsidan, ta hand om vissa andra saker med.
Jag mår faktiskt - riktigt dåligt - över att jag inte fixar att ta hand om Företagets bokföring också. Jag känner starkt att jag borde hinna med, att det beror på mig och mina tillkortakommanden som gör att jag inte hinner och tycker att det är besvärligt.
Faktum är att jag egentligen inte alls är noggrann och älskar siffror. Faktum är, som jag tidigare sagt på bloggen att min läggning är mer utav en konstnärlig och obehövd art. Men det kan man inte leva på. Jag kunde inte leva på arkeologi heller. Nåt måste man leva av. Det är faktum. Nåt måste jag göra.
Jag har haft två tuffa år yrkesmässigt. För detta är hittills mitt mest avancerade arbete - redovisningsekonom. Inte assistent ed. I praktiken är jag ekonomiansvarig med allt det innebär. Det är därför jag är med på diverse möten och det känns bara så - surrealistiskt för mig av olika skäl. Jag har fått lära mig själv allt som jag inte kunde innan. Jag har gjort mina nybörjarfel här. Jag klarar inte av att jobba snabbt. De fel jag gjort beror på att jag aldrig gjort vissa saker tidigare och inte haft nån att fråga.
Inte haft nån att fråga? Eller inte vågat?
Nu går jag vidare på denna tråd.
Under min uppväxt med mina föräldrar har jag lärt mig att det enda sättet att överleva, att få vara ifred, var att sluta sig och vara tyst. Göra så lite väsen av sig som möjligt. Inte svara på frågor för svaren jag gav användes mot mig på det mest sårande sätt. Jag var livrädd rädd för att bli skadad. För de kunde verkligen skada mig. Det har jag tagit med mig. Denna icke-tillit till andra människor, att vara rädd för att de ska skada mig om jag berättar nåt.
De sista två åren har jag fått tiillbaka allt mera tillit. Jag har upptäckt allt mer hur sluten jag är, opersonlig, håller på avstånd. Jag vet inte om alla märker det men jag har märkt att folk märker det. På min arbetsplats tex, nu när jag varit där i två år och man ofrivilligt lär känna varandra. Jag har aldrig tidigare varit så här länge på en arbetsplats och det är fantastiskt och nyttigt både yrkesmässigt och för mig emotionellt och socialt. Jag märker att folk finns kvar och pratar med mig. Jag inser allt mera hur jag drar mig undan, men jag har börjat vända på skeppt. Det är tungt.
Jag har inte vågat fråga nån m hur man gör vissa saker av rädsla för att bli skadad. Att de ska vända sig emot mig. Istället har jag suttit och kämpat själv. Och det är urdumt. Det gjode mitt allra första år till en kamp, det andra bättre, nu ännu bättre. Jag kan mina interna företag nu. Jag känner mera tillit nu men det finns i bakhuvudet- kommer jag bli skadad? Få en kniv i ryggen? För jag är van vid det från Familjehemmet. Kan jag känna mig - trygg?
Nu har jag tom talat om att jag inte mäktar med en uppgift, Företaget, och det satt mycket långt in. Jag känner mig urdålig. Av flera skäl. För nånstans inom mig inser jag att det också beror på att ekonomi inte går som rinnande vatten för mig, att det är inte min starka sida. Men nu har jag lärt mig det. Nu vill jag förkovra mig i det jag behöver förkovra mig i, inte ta upp flera företag. Det sa jag till dem. Cheferna. Tex löner, där jag gjort två fel av okunskap under de två åren. Och ärligt - felen beror också på att de är specialare och skräddarsydda löner. Egentligen ligger det inte helt på mig.
Jag är livrädd för att de ska förstå att detta inte är helt enkelt för mig. Jag vill inte det. Jag vill lära mig mera, jag vill kunna det jättebra. Fast jag vet att jag kommer att göra vissa fel för jag är ingen noggrann typ. Jag tom avskyr detaljer som jag tvingas till nu. Men det är nyttigt och lärorikt på ett annat sätt. Jag behöver öva upp den förmågan men inser att den aldrig kommer bli riktigt bra. Jag är en ostrukurerad natur. Bohemisk. Intresserad av de stora skeendena, mer visionär, driftig - men nej - inte detaljer och noggrann. Impusiv - mycket. Tanklös. Kör mer efter trial and error än tänker före. Det är hemskt tydligt på de barnkals vi har haft. Jag är mer "Oj, ska de ha glas till saften också??". Jag är ingen planerare. Skönt att mammor rycker in, Jag är djupt tacksam. Skönt att de stannar på kalasen också för att de är trevliga. Som bonus att de hjälper fast de inte behöver. Jag förstår faktiskt inte varför alla vill bli av med förädrar på kalas så snabbt.
Att jag är så stum och icke-meddelsam kan också skada mig. Ta i dag, då Företagets VD pratade med mig om bokföringen. Han tyckte att han förenklat för mig genom att själv göra fakturor och lägga in betalningar. Jag förmådde mig inte att säga att jag tyckte mer att det stjälpte, att jag kände att jag förlorade kontrollen och ständigt försökte lista ut vad han har gjort. Att jag ändå måste lägga in allt i systemet för han kör detta i Word. Han tyckte att jag dragit ut på tiden för mycket med. Han var vänlig och konstruktiv och jag förstod honom. Det gör jag. Jag visste också då jag talade med honom att vi ska säga upp avtalet pga min begäran men det är inte min sak att berätta för honom. Det känns - skit - bara att jag inte har kapacitet nog för detta företag.
När man haft en barndom typ som min så är man brådmogen när man är 20 år. Man tycker att de andra 20-åringarna har så lite livserfarenhet, är så naiva. Så kände jag redan då jag var 15. Men sanningen är att det är fullständigt fel. För allt dessa normalt uppväxta ungdomar vet, det får jag surt lära mig under vuxentiden istället då man förväntas kunna det redan. Allt det alldeles vardagsnära, att säga nej, att sätta gränser, våga tala med folk, känna sig trygg, etc etc. Jag har bara lärt mig att ducka och överleva. Att ingen tar emot mig då jag faller. Jag har bara en öbverlevnadsstrategi - inget liv. Som de hade redan vid 15 och 20. Visst, jag hade mer kännedom om livets mörka sidor, men det är inte så mycket värt. Det hämmar ett barns utveckling. Och det man missat, det tar man igen senare. Man är bara mognare på vissa plan. Och det långt i från i det mesta ens.
Ja, så jag sitter nu här och satt en gräns på jobbet. Jag är övertygad om att mer erfarna skulle fixa även hans bokföring ihop med annat - men jag gör det inte. Jag blev tvungen att sätta en gräns - "jag är bara så här bra". Är nu livrädd för avståndstagande, ifrågasättande pga detta. Att de inte vill ha mig kvar. Men jag tror att det var bra. För det skulle vara ännu dummare att vara tyst och misslyckas. Men det satt långt in för att säga det. Försvarsmekanismen, överlevnadsstrategin, är "ducka och spring genom det brinnande huset!" - "Om jag blundar riktigt hårt och låtsas som om det inte brinner så brinner det inte". Jag tänker inte ens på att den aktiveras. Det är autopiloten som sätter på den.
Jag beundrar de människor som kan sätta gränser, känner sina begränsningar, vågar ta för sig och säga vad som är fel och bra, ställa krav för sig själva. Det är jättesvårt att göra.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar kring detta. Jag vill klara mitt jobb trots min personlighet - mixen av erfarenheter och läggning. Jag har kommit långt, tycker jag, i att förstå detta arbete. Jag vill inte ge upp. Men jag behäver tid att fatta, att sortera, att förkovra mig. Jag behöver tom extratid pga det inte ligger lätt för mig. Men jag ska banne mig klara av det!
Jag satte en gräns nu och jag mår inte riktigt bra av det av ovanstående skäl. Jag har inte fått bassning för det, de har accepterat min upplevelse. Min sanning. Men jag undrar i mitt stilla sinne ändå vad de tänker om mig.
Jag behöver även tips på hur man blir bättre med denna läggning man har. Att sluta jobba och satsa på att skriva är inte ett realistiskt mål även om det är musik, konst, arkeologi, skrivande som faller sig lätt för mig - eller snarare att tolka det jag ser faller lätt för mig. Att analysera ett musikstycke, diskutera en kyrkfasad i timmar och sönderanalysera en bok och diskutera ett konstverk tills alla spyr, det kan jag. Tolka det jag ser. Se sammanhang. Detaljer spyr jag av. Noggrannhet ligger verkligen inte för mig men jag kämpar på. Jag är ostrukturerad och bohemisk.
Jag behöver era tankar.
Jag längtar efter att få känna mig trygg.
//manon
Jag måste berätta om det som hände på jobbet. Att jag faktiskt berättade att jag tycker att Företagets bokföring är för tungrott och att jag inte har tid för den. Faktum är att jag inte bara ska sköta de interna företagen, utan även en del av administrationen, avlasta min kollega, vilket jag i nuläget inte hinner med. Det är dessutom just det jag tycker om med jobbet, att det är omväxlande och allt från högt till lågt. Allt från att hämta bröd på ett familjärt café där vi skämtar och pratar med varandra till att upprätta en årsredovisning. Och under tiden sköta om hemsidan, ta hand om vissa andra saker med.
Jag mår faktiskt - riktigt dåligt - över att jag inte fixar att ta hand om Företagets bokföring också. Jag känner starkt att jag borde hinna med, att det beror på mig och mina tillkortakommanden som gör att jag inte hinner och tycker att det är besvärligt.
Faktum är att jag egentligen inte alls är noggrann och älskar siffror. Faktum är, som jag tidigare sagt på bloggen att min läggning är mer utav en konstnärlig och obehövd art. Men det kan man inte leva på. Jag kunde inte leva på arkeologi heller. Nåt måste man leva av. Det är faktum. Nåt måste jag göra.
Jag har haft två tuffa år yrkesmässigt. För detta är hittills mitt mest avancerade arbete - redovisningsekonom. Inte assistent ed. I praktiken är jag ekonomiansvarig med allt det innebär. Det är därför jag är med på diverse möten och det känns bara så - surrealistiskt för mig av olika skäl. Jag har fått lära mig själv allt som jag inte kunde innan. Jag har gjort mina nybörjarfel här. Jag klarar inte av att jobba snabbt. De fel jag gjort beror på att jag aldrig gjort vissa saker tidigare och inte haft nån att fråga.
Inte haft nån att fråga? Eller inte vågat?
Nu går jag vidare på denna tråd.
Under min uppväxt med mina föräldrar har jag lärt mig att det enda sättet att överleva, att få vara ifred, var att sluta sig och vara tyst. Göra så lite väsen av sig som möjligt. Inte svara på frågor för svaren jag gav användes mot mig på det mest sårande sätt. Jag var livrädd rädd för att bli skadad. För de kunde verkligen skada mig. Det har jag tagit med mig. Denna icke-tillit till andra människor, att vara rädd för att de ska skada mig om jag berättar nåt.
De sista två åren har jag fått tiillbaka allt mera tillit. Jag har upptäckt allt mer hur sluten jag är, opersonlig, håller på avstånd. Jag vet inte om alla märker det men jag har märkt att folk märker det. På min arbetsplats tex, nu när jag varit där i två år och man ofrivilligt lär känna varandra. Jag har aldrig tidigare varit så här länge på en arbetsplats och det är fantastiskt och nyttigt både yrkesmässigt och för mig emotionellt och socialt. Jag märker att folk finns kvar och pratar med mig. Jag inser allt mera hur jag drar mig undan, men jag har börjat vända på skeppt. Det är tungt.
Jag har inte vågat fråga nån m hur man gör vissa saker av rädsla för att bli skadad. Att de ska vända sig emot mig. Istället har jag suttit och kämpat själv. Och det är urdumt. Det gjode mitt allra första år till en kamp, det andra bättre, nu ännu bättre. Jag kan mina interna företag nu. Jag känner mera tillit nu men det finns i bakhuvudet- kommer jag bli skadad? Få en kniv i ryggen? För jag är van vid det från Familjehemmet. Kan jag känna mig - trygg?
Nu har jag tom talat om att jag inte mäktar med en uppgift, Företaget, och det satt mycket långt in. Jag känner mig urdålig. Av flera skäl. För nånstans inom mig inser jag att det också beror på att ekonomi inte går som rinnande vatten för mig, att det är inte min starka sida. Men nu har jag lärt mig det. Nu vill jag förkovra mig i det jag behöver förkovra mig i, inte ta upp flera företag. Det sa jag till dem. Cheferna. Tex löner, där jag gjort två fel av okunskap under de två åren. Och ärligt - felen beror också på att de är specialare och skräddarsydda löner. Egentligen ligger det inte helt på mig.
Jag är livrädd för att de ska förstå att detta inte är helt enkelt för mig. Jag vill inte det. Jag vill lära mig mera, jag vill kunna det jättebra. Fast jag vet att jag kommer att göra vissa fel för jag är ingen noggrann typ. Jag tom avskyr detaljer som jag tvingas till nu. Men det är nyttigt och lärorikt på ett annat sätt. Jag behöver öva upp den förmågan men inser att den aldrig kommer bli riktigt bra. Jag är en ostrukurerad natur. Bohemisk. Intresserad av de stora skeendena, mer visionär, driftig - men nej - inte detaljer och noggrann. Impusiv - mycket. Tanklös. Kör mer efter trial and error än tänker före. Det är hemskt tydligt på de barnkals vi har haft. Jag är mer "Oj, ska de ha glas till saften också??". Jag är ingen planerare. Skönt att mammor rycker in, Jag är djupt tacksam. Skönt att de stannar på kalasen också för att de är trevliga. Som bonus att de hjälper fast de inte behöver. Jag förstår faktiskt inte varför alla vill bli av med förädrar på kalas så snabbt.
Att jag är så stum och icke-meddelsam kan också skada mig. Ta i dag, då Företagets VD pratade med mig om bokföringen. Han tyckte att han förenklat för mig genom att själv göra fakturor och lägga in betalningar. Jag förmådde mig inte att säga att jag tyckte mer att det stjälpte, att jag kände att jag förlorade kontrollen och ständigt försökte lista ut vad han har gjort. Att jag ändå måste lägga in allt i systemet för han kör detta i Word. Han tyckte att jag dragit ut på tiden för mycket med. Han var vänlig och konstruktiv och jag förstod honom. Det gör jag. Jag visste också då jag talade med honom att vi ska säga upp avtalet pga min begäran men det är inte min sak att berätta för honom. Det känns - skit - bara att jag inte har kapacitet nog för detta företag.
När man haft en barndom typ som min så är man brådmogen när man är 20 år. Man tycker att de andra 20-åringarna har så lite livserfarenhet, är så naiva. Så kände jag redan då jag var 15. Men sanningen är att det är fullständigt fel. För allt dessa normalt uppväxta ungdomar vet, det får jag surt lära mig under vuxentiden istället då man förväntas kunna det redan. Allt det alldeles vardagsnära, att säga nej, att sätta gränser, våga tala med folk, känna sig trygg, etc etc. Jag har bara lärt mig att ducka och överleva. Att ingen tar emot mig då jag faller. Jag har bara en öbverlevnadsstrategi - inget liv. Som de hade redan vid 15 och 20. Visst, jag hade mer kännedom om livets mörka sidor, men det är inte så mycket värt. Det hämmar ett barns utveckling. Och det man missat, det tar man igen senare. Man är bara mognare på vissa plan. Och det långt i från i det mesta ens.
Ja, så jag sitter nu här och satt en gräns på jobbet. Jag är övertygad om att mer erfarna skulle fixa även hans bokföring ihop med annat - men jag gör det inte. Jag blev tvungen att sätta en gräns - "jag är bara så här bra". Är nu livrädd för avståndstagande, ifrågasättande pga detta. Att de inte vill ha mig kvar. Men jag tror att det var bra. För det skulle vara ännu dummare att vara tyst och misslyckas. Men det satt långt in för att säga det. Försvarsmekanismen, överlevnadsstrategin, är "ducka och spring genom det brinnande huset!" - "Om jag blundar riktigt hårt och låtsas som om det inte brinner så brinner det inte". Jag tänker inte ens på att den aktiveras. Det är autopiloten som sätter på den.
Jag beundrar de människor som kan sätta gränser, känner sina begränsningar, vågar ta för sig och säga vad som är fel och bra, ställa krav för sig själva. Det är jättesvårt att göra.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar kring detta. Jag vill klara mitt jobb trots min personlighet - mixen av erfarenheter och läggning. Jag har kommit långt, tycker jag, i att förstå detta arbete. Jag vill inte ge upp. Men jag behäver tid att fatta, att sortera, att förkovra mig. Jag behöver tom extratid pga det inte ligger lätt för mig. Men jag ska banne mig klara av det!
Jag satte en gräns nu och jag mår inte riktigt bra av det av ovanstående skäl. Jag har inte fått bassning för det, de har accepterat min upplevelse. Min sanning. Men jag undrar i mitt stilla sinne ändå vad de tänker om mig.
Jag behöver även tips på hur man blir bättre med denna läggning man har. Att sluta jobba och satsa på att skriva är inte ett realistiskt mål även om det är musik, konst, arkeologi, skrivande som faller sig lätt för mig - eller snarare att tolka det jag ser faller lätt för mig. Att analysera ett musikstycke, diskutera en kyrkfasad i timmar och sönderanalysera en bok och diskutera ett konstverk tills alla spyr, det kan jag. Tolka det jag ser. Se sammanhang. Detaljer spyr jag av. Noggrannhet ligger verkligen inte för mig men jag kämpar på. Jag är ostrukturerad och bohemisk.
Jag behöver era tankar.
Jag längtar efter att få känna mig trygg.
//manon
Här är jag...och med utmaningen
I väntan på ett längre inlägg ska bli klart (ej om dottern eller barn alls) så lägger jag ut en länk här till en film. Trögfattat-föreningen.
http://www.kuttle.com/visafil.php?id=330
Shit, är det nån som kan förklara hur man lägger ut länkar nuförtiden!? Hinner inte bena ut det just nu för jag har en armé av läbbiga siffror framför mig som väntar på att hitta sin rätta plats. Jag blir just nu attackerad från flanken.
Fick utmaning av Nynna! (länka lyckades jag men inte nu igen. Illvilliga röriga utlägg lägger sig i vägen och hindrar mig)
http://www.kuttle.com/visafil.php?id=330
Shit, är det nån som kan förklara hur man lägger ut länkar nuförtiden!? Hinner inte bena ut det just nu för jag har en armé av läbbiga siffror framför mig som väntar på att hitta sin rätta plats. Jag blir just nu attackerad från flanken.
Fick utmaning av Nynna! (länka lyckades jag men inte nu igen. Illvilliga röriga utlägg lägger sig i vägen och hindrar mig)
- Länka till den som taggat dig
- Berätta sju personliga sanningar om dig själv
- Tagga sju personer i slutet av ditt inlägg
- Skriv ett meddelande i de sju personernas bloggar, så de uppmärksammar att de blivit utmanade.
Sju sanningar om mig själv:
1) Jag köper ett julpaket till varje barn (4 st) till jul från augusti. Annars blir det bara för mycket i december!
2) När jag var 5 år trodde jag att 10-åringar var närmast pensionärer.
3) Jag VILL ha en katt till!!!!!!!!!!!!!!!!!!!! Och jag VILL ha hönor och en RIKTIG krokodil i trädgården!
4) Jag älskar böcker och drömde/drömmer om väggar fulla med bokhyllor och böcker. Just nu är de travade i källaren pga renovering som drar ut på tiden!
5) Jag är slarvig, ostrukturerad och bohemisk!
6) Jag är en bohem som gillar kläder
7) Älskar levande ljus och tänder nu värmeljus i ljuslyktor redan hemma då vi äter kvällsmat! Har de i fönstret.
Jag utmanar - Zofy, Blottenblogg, Abbelina, Nina, Indra73, Inga, THG, Annaa (om du vill)
//manon
