manon

Dagen blev bra och vi börjar jobba upp egna hallowentraditioner. Gröpte ur en pumpa och tände ljus i den. Det kom utlädda barn hit och sa "bus eller godis". Dottern och hennes kompisar gick också. Tog med sig A (4) och han var världens sötaste lilla monster med mask och koppel hårt hållen av Storasyster och hälften så lång som Storasyster och kompisar. Det gick jättebra! Mycket godis fick de.

Barnens faster var här och de fick läskiga spindlar och vi gjorde en halloweenkladdkaka med bilder av fladdermöss, dödskallar och stjärnor!

Det är fantastiskt mysigt att vara hemma med barnen. Att släpa runt i pyjamas till lunch, ta det bara luuuugnt, ingen stress. De leker bra, jättebra! Dottern har haft bästisen här och de har även lekt med syskonen och rasat runt bokstavligen. I dag var här upp till 8 barn ett tag under kvällen då de hade klätt ut sig!

Jag har sovit dåligt några nätter men hoppas få sova i natt. Drack en massa coca-cola i dag för att vara trevlig och inte alldeles surtrött. Annars har jag varit nere på 1 burk om dagen, men jag ville inte vara sur en sådan här dag. (låter detta som en anonym coca-colist bekännelse!?). Förkyld är jag med, ont i halsen, barnen snoriga fortfarande men börjar bli bättre. Skönt att få vara hemma. Ingen tjat om aktiviteter heller från Dottern för hon leker med kompisar. Nåt ska vi göra i alla fall senare i veckan, men själv känner jag mig också för förkyld än för att orka. I morgon lär vi i alla fall komma ut i trädgården.

Tänk att livet kan vara så avstressat....jag är så nöjd med att få vara ledig denna vecka! Tanken att åka in nån/några kvällar i veckan för att jobba känns...avlägsen plötsligt...men jag borde...just nu känner jag mig för förkyld för att orka...och har fått lite behaglig "manana-attityd". Var dag har sina bekymmer.

//manon

Höstlovet här och, ja A (4 år) har förkylning med feber och en av twinsen (2,5 år) är kanonförkyld utan feber och den andre rinner snoret på hela tiden. Dottern är rasande besviken för vi skulle ju GÖRA saker under lovet. Tänkte mig även teater för de små.

Ja, vad gör man...ger A alvedon en dag så han orkar? Så TYPISKT när de har varit smått krassliga i 2 veckor, jag har sett till att de sovit mycket för att det INTE ska bryta ut till höstlovet och så, japp! Lov och sjuka!

Skulle åkt i morgon för att köpa goretexskor till Dottern. Hon gillar dem för de håller hennes fötter torra och hon är liten än och leker rätt bra och ovarsamt. Hon har fått stövlar för hon ville så gärna men de duger inte hela vintern med tanke på att de leker ute på fritids tex. Blir blöta på en gång. Men snygga är de...Jag inser att det snart är dags att helt överge funktionsvinterplagg av alla e slag (nåt jag satsar på för de leker rätt bra utomhus) till förmån för snygga jackor och skor och stövlar. Hon börjar bli Stor. Men än så länge är hon glad över att få goretexskor med! Än så länge LEKER hon obetänksamt utan att vara rädd om kläderna eller vara rädd för att bli blöt eller att förstöra sminket. Vilket är mycket bra tycker jag. Många av hennes klasskompisar börjar överge funktionsplagg od redan (jag klagar inte på det, bara konstaterar, och Dottern är typ 1 år yngre för hon är född så sent på året så det blir lite annat i vissa fall). Men Dottern längtar efter att få göra snöänglar och hoppa i snö så...det blir bra kängor med!

Alla tre har alltså varit krassliga i helgen och för A har det nu kommit till feber. Det har varit mycket gråt och gnäll för ingen av de små har orkat ta frustrationer direkt i detta skick. Men de har även rasat och lekt och stojat men som sagt, det gick lätt överstyr i dag för förkylningarnas skull normala motgångar blev för jobbiga för dem stundtals. Vi har i alla fall gjort play-doh, röd (blev rosa) och gul. Ska göra grön i morgon! Tänk att det var så enkelt att göra! Riktigt bra blev det! Jag som inte är pysslig (men snål) och lera är dyrt om man ska ha till 4 st....N har idéer om att färga papper och annat pynt och opyssliga jag suckar inombords men inser att vi lär nog göra det nu när allt är sjukt ändå...Hon är pysslig och duktig på sånt! Där är vi olika...Vi har bakat också! Moccarutor, jag tycker det nya namnet kärleksmums är bara så larvig. Vad får man om man ber om det på café? En tungkyss? Dottern däremot fnissar åt namnet "moccarutor" och associerar det till stall och hästskit. Så olika det kan vara...Alla tycker det är gott i alla fall och vi behöver det för att trösta oss i sjukan!

Håhåjaja! Funderar på att om de inte blir friska snart så tar jag en alvedon och åker i väg för dotterns skull. Men samvetet gnager, jag vill inte smitta ner andra..fast mot slutet borde det funka...Svårt ibland med så olika behov. N är jättebesviken över att de blev sjuka NU! Så nu hoppas jag att hon ska kunna leka med andra ordentligt med tanke på hur det blev för resten av familjen...

//manon

Jag ogillar egentligen att hänga ut nån så här men nu behöver jag råd...hoppas ni orkar läsa till slut...skriver snabbt på jobbet.

Vår äldsta dotter (snart 9 år) och jag har väldigt olika personligheter. Hon är extremt extrovert, iof är jag extrovert i grunden, gillar att umgås och prata men hon är, helt vilt extrovert. Det ska vara kompisar JÄMT, Hon vaknar på morgonen och en kvart senare är hon uttråkad och vill ringa en kompis.

Nu är det så att hon är väldigt socialt kompetent. Det ringer barn hit och hon ringer med och ska leka. Ibland känner jag med vissa barn som ringer som får ringa några gånger och Dottern är inte hemma gång på gång, åh, tycker så synd om dem, speciellt när jag vet att de inte är Dotterns favoriter riktigt men hon leker med dem ändå…men så är livet…

I alla fall. Eftersom hjon har det behov av att leka och verkar vara inne i en väldigt social period, avskyr att vara ensam (jag kan uppskatta stunder av ro, alltid gjort) så har jag tänkt att, ja, jag låter henne leka så mycket hon vill bara det inte går ut över nåt skolarbete och ser vad som händer. Jag vill inte så i vägen för hennes sociala liv. Två helger på raken har hon lekt med kompisar, hela dagarna, hos oss eller bort + under veckorna har hon tagit hem kompisar/gått hem till kompisar.

Resultat – igår en totalt gråtande Dotter som verkar helt slut! Det kom smygande. Såg tecknnen lite på att hon alltför lätt tyckte synd om sig själv (har tyvärr lätt för det, en av hennes sämre egenskaper, jag får krupp på det, så är inte A ( 4 år tex). Vi talade med henne i går för hon blev under dessa två veckor mer och mer självsvåldig och som en tonåring vilket vi inte gillar. Kan visa en otrevlig sida mot oss då hon är med kompisar. Vi talade med henne om det men hon kunde inte ta det. En annan dålig sida hos henne, hon klarar inte av kritik eller dylikt hur snällt man än lindar in det. Hon känner sig lätt angripen. Hon tog upp allt med som att hon aldrig får det hon vill ha (vilket handlar om egen mobil och egen dator på rummet) och att jag inte gör nåt för henne och då syftar hon på att jag ännu inte lagat hennes halloweenkjol (men det är ju inte förrän NÄSTA vecka!?). Får hon för sig nåt så ska det göras NU. Hon kör helt efter impuls och tänker inte på att det just då INTE passar för andra MEN att det BLIR gjort till det det behövs! Apropå mobil, så länge hon ringer oss varje kvart för att tjata om hon och kompisen får ta glass eller nåt annat behov så lär hon inte få mobil. Hon använder telefonen för att uppnå omedelbar tillfredsställelse av sina behov. Behöver inte vänta. Typiskt exempel i går. Hon ringer mig då jag är på väg hem från dagis om nåt hon vill, jag vill inte prata om det då – hon ringer då pappa trots att jag är hemma om 10 minuter! OK, det har nog med åldern att göra delvis, hon behöver lära sig att allt kan inte uppfyllas på en gång.

I alla fall, Dottern verkat helt slut. Hon orkar inte med denna sociala aktivitet hur social hon än är. Vi sa till henne att i morgon (fredag) ska hon hem med oss, utan kompis och även under helgen ska hon vara hemma. Gissa om hon är ARG!

Alltså, Dottern är begåvad på många sätt. Hon är intresserad av mycket och är en tusenkonstnär, jag menar, hon kan teckna bra, göra finsa smycken, är väldigt vig och gymnastisk, bra i skolan, socialt kompetent, intelligent. Hon kommer att ta sig igenom livet på ett bra sätt men har sina dåliga sidor som gör att hon gör det svårt för sig, som att tycka alldeles för synd om sig själv och oftast fokusera på det negativa.

Vad gör man? Hur hjälper man henne? Är det rätt att tvinga henne vara hemma hela helgen utan kompis? Nu är hon och jag olika personligehter men agtror det är nyttigt att lära sig at vara ensam och ha tråkigt…

Har vi gjort fel? Hon var endabarn i 4,5 år och vi trodde inte att vi skulle få flera. Har vi då skämt bort henne alldeles? Jag vet hur fantastiskt jag tyckte att allt var, hon var mitt ALLT då.

Jag vill inte ha en ”prinsessa” men det kanske är just det jag skapat…? Hur gör man? Råd?

//manon

Kanske jag ska stanna kvar på jobbet hela natten och hinna med så mycket jag kan...bara åka hem till 6.30 så att jag kan väcka barnen, lämna dem på dagis och åka tillbaka igen...Maken hämtar i dag och i morgon så jag skulle kunna bara gå hem till 19 och sooova i morgon...

Få se hur jag gör...känns bara meningslöst att åka hem för några ynka sovtimmar…

//manon

En riktigt kul person gick omkring med en knapp där det stod ”Konst ska vara snyggt” får många år sedan. Undrar om sådana knappar finns kvar?

Jag vill även ha ”Mat ska vara gott”. Är så trött på alla renlevnadsprogram. Nu sist i Stockholm City en artikel om att ”Aldrig mer trött i höstmörkret”. Alltså, om du börjar äta knäckebröd (du går ner 5 kg på ett år), skippar smör på mackan, äter frukt, slutar hålla in magen, slösar med gurkmeja, kanel och ingefära, köper öronproppar, dricker vatten till maten, tuggar tuggummi medan du lagar mat för att undvika att smaka etc etc så går du ner i vikt och blir PIGG! Aldrig mera trött i höstmörkret!

Tillåt mig småle – om man redan gör allt det då, nåja slösar inte med gurkmeja & Co och tuggar tuggummi vid matlagning, har smör på mackan, men ÄNDÅ är trött i höstmörkret!? OK, det kanske beror på allt detta jag INTE gör då? Och vad har viktminskningsråd att göra med ”Sluta vara trött i höstmörkret”? Så om jag har den minsta övervikt så är jag trött…? Sundhetshysteri och övetro. Fatta. Det är mörkt stor del av dagen, man sitter inne och jobbar. Man lever inte efter nån ”naturlig klocka” för vi har elektricitet så vi förlänger de aktiva timmarna. F-n tro att vi är TRÖTTA i höstmörkret! Konstigt vore annat.

Jag ska alltså skaffa mig en knapp ”Mat ska vara gott”. Och så en knapp där det står ”Mitt hem är snyggt” eller nåt liknande. När jag ändå är igång kan jag spy galla åt dagens ”designhysteri”. De flesta är inte det minsta intressereda av design utan av TRENDIGHET! Det ska vara det senaste hela tiden och man ska ha koll. Eller en intressant ”rätt” blandning av gammalt och nytt. Trend alltså, INTE design. Konst ska vara snyggt passar bra här med.

Herregud, vi har för mycket pengar i denna del av världen…slit och släng i ny modern tappning = ”designintresse”.

//manon

Mycket att göra på jobbet, efter med de tre årsredovisningarna jag har med brutet räkenskapsår, efter med att plugga in hur man gör den årliga skattedeklarationen jag ska göra nästa år....

För sen till fritids som stängde tidigare just i går. På dagis strular det för min ena tvillings (pojken 2,5) docka är borta. De hade inte hittat den på hela dagen. Tvillingflickans Nalle med stort N är där i alla fall. Pust. Hon klarar sig inte utan den!

Strul vid påklädning, extrem lång hämtning, spring och letande, får hjälp av en ur personalen att ta på jackorna och skorna vilket gör att alla inte skriker i kapp där i alla fall. Plötsligt står Tvillingpojken med sin docka nöjd i famnen! HUR? VAR? Han hade hittat den. Förmodligen hade den hamnat på stora sidan på nåt sätt.

På väg hem slogs alla tre om att få skjuta vagnen. A (4 år) är helt trött och klagar och SKRIKER hela vägen hem. N (8,5) nästan gråter av strulet och gör sitt bästa för att trösta A. A sätter sig vid vägkanten och skriker och vägrar gå...

Äntligen hemma och det är kakafoni. A lägger sig tyst med tårar på soffan på en kudde och jag går fram och kramar om honom och frågar vad han känner när han skriker så där. Arg och ledsen är svaret.

N försöker hjälpa till, försöker steka ägg (pyttipanna) men det blir för varmt och stackarn får stänk på sig. Får henne att läsa för A istället, ovilligt gör hon det medan jag steker pytt (tack Findus för snabba maträtter) OCH dammsuger SAMTIDIGT.

Slutligen lugn, mat och jag städar medan de äter. Maken kommer hem tidigt 18.45 och jag kan städa vidare.

Får ett litet utbrott senare över en sak och N blir ledsen men vägrar säga varför! Till slut säger hon det till maken, hör jag, och jag är nöjd. Jag hann inte prata om det i går, får förklara i dag.

Jahajaj...vad gör man med A som skriker så fort det är nåt? Blir hysterisk och bara FASTNAR i det? Det är så svårt! Jag hanterar det inte alltid så bra...Han kan bli okontaktbar tidvis, vägrar prata bara skriker...Olösligt. Det är i alla fall inte ofta längre och han är extra trött nu och då händer det.

På näthinnan har jag där han låg på soffan, tyst på sin kudde med tårar..så hjälplös och behövande. Han lider själv av sitt skrik...

//manon

Är det inte vad vi önskar just nu av livet? Allt ska ske här och nu och snabbt. Våra behov ska tillfredsställas och vi ska kontrollera allt från början till slut. Samtidigt ska inget planeras.

Hur gjorde man förr utan mobil? Då man skulle träffas? Om nån inte hittade eller kom försent? Det var väl bara att traska hem igen?

Tänkte på det i dag när jag glömt min mobil hemma hur mobilen har förändrat vårt sätt att umgås och planera. Eller snarare tagit bort den planeringen. Man bestämmer här och nu vad man känner för att göra, vilka man känner för att träffa och var. Allt efter sina egna lustar.

Allt ska ske nu. Instant Coffee. Instant hunger - mikromat. Instant gratification. Instant shopping. Instant baby då tiden är kommen och mogen och kontrollerad.

Var och när sker begrundan? Reflektioner? Är det viktigt? Eller är det bara hör och nu på en gång som räknas om man ska räknas?

Jag vill ta dagen som det kommer. Inte planera. Jag vill hoppa av X2000 Instant life. Tänk om världen kunde komma till min trädgård och snusa som rådjuren och fåglarna. Tänk att längta och drömma. Utan det tror jag att man blir blasé. Det är en drivkraft att få längta. Tänk att få ta fram gamla tjocka kartböcker och följa strömmar och berg i tanken...

Undrar om Linné skulle ha upptäckt alla sina växter utan tiden och utan den möda det behövdes för att förflytta sig. Undrar om han skulle ha upptäckt alla små stjärnor längs med vägkanten från en bil som körde 120 km/timme...

//manon

Allt jag skriver här är mina innersta tankar. Tankar jag IRL inte delar med andra än med min man.

Hur underligt vore det om nån i min närhet som inte lärt känna mig först läser här? Hur skulle jag reagera? Eftersom jag är rätt blyg ändå och har erbjudit denna spegel till mitt inre - skulle jag nog dra mig undan av rädsla, dra min svarta schal tätare omkring mig, gömma mig. Rädd att förstöra, rädd att ge fel intryck, rädd att störa. Bli mer avståndstagande av den orsaken. Av rädsla.

Här är jag med mina funderingar som jag prövar, se om de kan flyga, med mina nojor och all föräldraoro som jag inte heller uttrycker IRL. All den osäkerhet jag har lyser igenom här.

För jag är inte bara dessa funderingar. Jag är ju den glada bekymmerslösa Manon och mamman med. Det är vad jag vill vara. Jag orkar inte med mörker, jag vill bejaka livet och skratta. Jag kan inte säga att jag är djup ens, det är jag inte. Jag fnyser inte åt folk på föräldramöten även om jag kan tänka i jämställdhetstankar för det intresserar mig.

//manon

Som jag skrev nedan kom en liten flicka ut och lekte några minuter med A (4 år). Han hade väntat på henne ett tag så de var i ofas, han ville in då och hon vara ute. Men ändå! Sköööönt!!! Jag ska inte ge upp...

Storasyster N (8,5) tyckte synd om A för att han inte skulle få åka och titta på dinosaurier som lovat pga tvillingflickan M (2,5) är sjuk så hon sa att M fick vara med henne och kompisen och då kunde A och tvillingpojken S åka! Det blev en SUCCÉ! Det var jättekul att vara med dem där! De såg på dinosaurieskelett, hur vulkaner funkar, tromber lekte de med, åh, vad kul de hade!!! N gillade aldrig museum men A gör det!

Tänkte lite när jag gick där med mina små pojkar som satt och kramades och pussades i vagnen - jag kanske överdriver allt jag känner kring honom och kompisar....Det kanske är så en MAN formas. "Alla vet" ju att män inte har nära relationer (en stereotyp) - kan det vara så att man därför inte vårdar deras relationer som små pojkar heller? De fostras in i denna mansroll av relationer med sämre kvalitet än den kvinnliga från början. De fostras in i att vara mer fåordiga och inte så pratiga.

För små flickors relationer vårdas, det är tal om bästisar hit och dit och leka här och var, har de inga bästisar utan leker med alla så är det ett problem - åh, ingen nära vän! men - killar då? Hur gör vi med dem? Jag har aldrig haft en pojke i 4-årsåldern. Bara en tjej. Men jag tror verkligen inte att man fostrar in ,edvetet, utan at det finns där latent, outtalat, otänkt...

Så han är inte så apart för det är han verkligen och sannerligen inte. Det går tom jättebra på dagis. Han är en bra kompis och leker med alla. Lite mer med tre av barnnen på sin avdelning, en flicka och två pojkar. Det är nog mer mina FÖRVÄNTNINGAR som grusas. För jag vill vårda hans relationer. Jag tycker de är lika viktiga som flickornas. Jag satsar på dem. Jag har inga rutiner eller nåt annat. Kommer ett barn och vill leka så får den bara glida in och jag kan ändra mina planer. Rätt flexibel för jag tycker att relationer är viktiga. Men, jag tror alltså att många omedvetet inte vårdar pojkars lika mycket som flickors? För pojkar/män har ju inte samma utbyte av dem....??? Man fostrar in dem i stereotypen.

Detta är min fundering? Nån som nickar instämmande, nån som invänder? Vill gärna höra mera om detta....

Under tiden, herregud, jag vill inte stigmatisera min lille pojke! Det går ju bra för honom. Knackigt då då han är hemma....fast..kanske det också blir så när man har många syskon - alla tror att de är så upptagna med varandra och leker så bra med varandra så det är ingen idé?

Varför blir jag så obekväm och säger så många fel saker i kvinnligt sällskap? Varför har jag så svårt med den kvinnliga gemenskapen? Jag har aldrig tagits emot i den så jag blir anti och provocerande.

När jag var yngre fick jag höra att jag inte fick vara med och vara ut på klubb "för då kom alla killar och det är jättejobbigt". Jag bara pratade med dem ju...var inte promiskuös, har tom haft färre pojkvänner än medel.

Blä för tjejer. Begränsande och man måste vara så himla snäll, snäll, snäll intill mesighet för att passa in med en annan kvinna. Väga sina ord på guldskål....

Surt sa räven...

...ändå...känner mig så fel, fel, fel...

Killar är rakare och lättare att vara med...jag VILL INTE VARA FÖREBILD FÖR MIN DÖTTRAR! Då blir det ju FEL!

Kvinnlighet är så rasande besvärligt, allt man ska veta och förstå utan ord...nåt är fel hos mig...Förr så önskade jag att jag bara skulle få pojkar som barn av den anledningen - jag vill INTE VARA EN KVINNLIG FÖREBILD! Jag har aldrig upptagits i den berömda systerskapet. Det slutar bara med att jag till slut drar mig undan, det är ingen idé liksom... (med få undantag då).

Lite ledsen....vore hemskt om ingen ville vara med mina barn för min skull, för att jag inte fixar den gemenskapen! Är SÅ glad varenda gång jag har med en pappa att göra, som i dag...när jag nån gång träffar föräldrar på dagis som hämtar eller lämnar och det är MÄN! Så mycket enklare...

//manon

Ser fram emot helgen, bara slappa! Städade i torsdags så det enda jag behöver göra är att byta/tvätta lakan (2 veckor sen sist). OK, det är inte tipptopp men hur ska man orka det, har dessutom aldrig nånsin varit lagd åt det pedanta hållet. Det duger för mig under omständigheterna! Alla som klagar ger jag en dammvippa *s*!

Sovit hyfsat några nätter, varit vaken i dag. Tänk vad enklare allt är när man sover! Inget känns tungt alls!

Nu ska jag bara njuta och gosa med de fyras gäng utan måsten hela helgen! När de vaknat, efter min frukost förhoppningsvis, för jag älskar ensamma morgnar och frukostar!

Jag har känt på sista tiden att jag inget har att säga, allt kör på i sin vanliga lunk utan speciell input. Måste förändra det. Värsta jag vet är att FASTNA i samma spår, som en repad skiva.

//manon

Vi lever egentligen väldigt stereotypt. Jag tar hand om städning, matlagning och barnen medan han renoverar. Jag hämtar barnen från dagis 3-4 ggr/vecka och han lämnar oftast. Typiskt det där med att mannen lämnar och kvinnan hämtar. Utåt sett lever vi väldigt traditionellt och våra barn gör ju inte som vi säger utan som vi gör?

Varför är de så atypiska ändå? En pojke på 2,5 som formligen älskar kök och matlagning, en pojke på 4 år som är en mjuk och go´ kille (som dagisfröken även sa) som leker gärna med flickor, en flicka på 2,5 som redan har haft hjärnskakning och limmat huvud pga vildhet och så vår impulsiva stora som aldrig lekt med dockor någonsin.

Vi försökte tala om det i går och kom fram till lite saker i alla fall för jag är ändå förvånad för barn gör ju som man gör, inte säger. Kom fram till vissa saker:

1)   Maken har varit föräldraledig. OK jag har tagit mestadels men han har varit hemma 4-6 mån med varje barn på hel- eller halvtid. Det minns ju barnen, för vi har barn mellan 8,5 och 2,5 så de två äldre har även MINNEN av att pappa varit hemma.

2)   Även om han renoverar så har jag i alla fall målat hemma. Inte haft tid och inte klar än men ändå…Jag ber inte om hjälp, vill jag möblera om och han har inte tid så, bara gör jag det själv. Nej, jag klipper inte gräs, pysslar inte i trädgård men jag har absolut inget intresse av det, avskyr trädgårdsarbete, MEN jag gör rent i kaninburen. Han matar dem oftast.

3)   Varje morgon har han väckt barn, klätt på dem, plockat med ren och smutsig disk. Dvs gjort allt som även jag gör oftast.

4)   Vi har båda tagit duster med barnen. Det har inte bara hamnat på mig eller honom. Vi båda läser för dem och vi båda låter dem vara med på det vi gör. Nu när vi äntligen har nån form av golv i det blivande köket så är barnen lika ofta där och tittar på, hjälper till och spikar sina egna små grejer som de är med mig och plockar och städar och dammar.

…och så kanske det allra viktigaste – de har ingen uppfattning om tiden. De kan inte räkna vem som gör mest egentligen än. Pappa tar hand om dem om morgnarna och gör det jag brukar. Likaså den dagen han hämtar så gör han det jag brukar. Det verkar räcka långt än så länge!

För de är av nån anledning inte speciellt typiska. Kanske spelar det även en roll att maken alltid haft tjejkompisar och jag föredragit killkompisar? Omedvetet för vi inte in dem i fållan ”tjejer leker med tjejer och killar med killar” för ingen av oss är så…

Bara lite tankar om jämställdheten i vår familj. Stereotypt ytligt sett, men barnen är inte sterotypa ändå…. Fast de borde? Jag kan ha fel, men detta är vad jag spontant tänker på…Frågan hur det blir längre fram förstås...

Undrar vad som gör åt vilket håll man formar sina barn...hur man påverkar dem omedvetet, VILKA saker som påverkar dem? Att man trots traditionell uppdelning ändå får mjuka småkillar? Jag vet inte, har ingen aning, ovan är bara idéer kring det...Det verkar i alla fall inte vara så enkelt att om man lever jämställt så blir barnen det automatiskt och tvärtom. Det finns nog mittemellan med.

Vad är viktigt att göra för att föra vidare en tanke om jämställdhet (om det nu är viktigt för en)? Vad/hur gör ni? Vad tycker ni? Det verkar ju inte vara så enkelt att man blir en det ena än det andra med tanke på hur föräldrar lever?

//manon

Min stora flicka som går i trean må vara impulsiv men hon gör aldrig någonsin nåt på pin kiv. Min lilla flicka, tvillingen på 2,5 däremot...

...hon gör saker på pin kiv! Hon är vårt lilla hår av hin.

I går hämtade jag alla ca 16.30 (hämtar mellan 16.30-17.00). Som vanligt var dagiset tomt, det är oftast bara våra barn där vid 16.30 så de kan springa runt över det hela barnfria dagiset då de sätter den sidan till. Och det gjorde de minsann i går. Fick MITTBENA på dem!! Till slut blev jag tvungen att stänga igen dörranra till kapprummet för att slippa jaga dem öööveraaaallt!

Jag fick på ytterkläderna på M kämpade med att fånga in de två andra. När jag väl fångat in de två också och tjatat mig blå och tvingat på dem kläder kom M med stolt blick och med jackan, skorna, koftan och mössan i famnen...Jag blev så less då så jag sa till henne att då får hon minsann åka hem så där då och jag packade ner hennes jacka, skor, kofta och mössa i min väska, öppnade dörren och då stod hon lite tveksam vid dörröppningen varpå jag sa att "nej, jag tänker INTE klä på dig igen!" Varpå hon LYSTE upp och gick glatt och vääääldigt nöjt och satte sig i vagnen...Men - det var ju meningen att detta skulle vara en sån där berömd KONSEKVENS!

Vad gör man med en sådan stursk ung dam!?

//manon

N (går i 3-e klass) vill som sagt ha egen mobil men vi vill inte riktigt. Möjligtvis en mobil att använda då och då när det behövs.

Men - flera i klassen har mobil. I dag har hon lånat en och ringt kl 9 om att hon slagit sig och blöder och är ledsen. Bad henne ta kontakt med en vuxen, lärare eller fritidspersonal. Hon ringde nu 11.45 och har ont. Har INTE talat med en vuxen vägrar gå till skolsyster. Jag ringde och talade om för fritids hur det låg till och bad dem tvinga henne till syster.

Alltså - hon har i dag 2 ggr lånat ett annat barns mobil (vilket jag INTE gillar) och ringt mig under skoltid om nåt som en vuxen DÄR borde hanterat och ringa mig då det behövs.

Jag funderar på att ta upp detta ämne med läraren med risk för att vara grinig förälder. De är inte så stora, de behöver de vuxna på skolan men med mobilerna kringgår de det. Visst, jag är hennes mamma men jag jobbar, jag är inte där, jag kan inte springa varje gång hon slår sig. Självklart, om hon slår sig ordentligt, blir sjuk eller så, hämtar jag henne, men att hantera sådant här på håll!? Det är väl inte meningen?

Tänker hon ringa så ofta om hon får mobil och låna ut sin till kompisar lär hon inte få mobil. I kväll ska vi återigen ha ett snack om det där med att låna andras mobiler och varför hon nu lånar en mobil och inte vänder sig till de vuxna som finns där.

Det betyder INTE att jag inte bryr mig om henne, utan detta med mobiler för 8/9-åringar - de får en alldeles för stor värld där vuxna inte har insyn. Och jag anser att de är så små att de som jobbar på skolan måste veta vad som hänt och veta att hjälpa och stödja. Och som sagt ringa mig om det är riktigt lesset, ont eller olösligt på annat sätt.

Har jag fel!? Kan jag ringa läraren och be om riktlinjer för mobilanvändande under SKOLtid? Fritidstid bryr jag mig inte om, där får jag uppfostra min egen om att inte störa med tjat (nu slog hon sig men hon behövde hjälp och jag var liite långt borta).

//manon

Vi var på föräldrasamtal i dag för A (4 år). Det var ett extra ”invänjningssamtal” iom att de är så nya än.

Allt funkar jättebra! Jag har varit så nervös för han säger ingenting om dagis. Frågar jag så säger han att han inte gjort nåt. Däremot verkar han trivas super och är så mycket mer harmonisk än vad han var på det förra dagiset så vi har förstått att han trivs.

Han har tre kompisar på sin avdelning han leker lite mera med men annars leker han med alla. Han gör ingen skillnad på tjejer och killar, han leker med den som vill leka det han för tillfället vill leka eller leker med den som leker det han tycker ser roligt ut. Verkar inte vara nåt problem alls på den punkten. Det går jättebra!

Sedan är det så kul att höra även hur våra tre små syskon gillar varandra. A trivs i sin grupp men är de ute och är även hans tvillingsyskon det just då så väljer han ALLTID dem att leka med! Har småbarnsavdelningen delat upp gruppen så bara en av dem är ute så frågar han alltid efter den andra. Om morgnarna vill han ofta vara med sina småsyskon på deras avdelning och går över till sin egen då det blir samling.

Är så glad över att höra allt det där! Senare ska vi även ha inskolningssamtal för tvillingarna.

//manon

Härligt har det varit för jag har sovit 2 nätter! Känns som om jag har mycket att ta igen. Nu sover jag på madrass i min storas rum och än så länge har det funkat.

I tisdags blev jag hemskickad av min kollega för att hon tyckte att jag skulle hem och sova. Jag brukar vara blek men nu blev jag rödrosig så då tyckte hon att det gick inte längre, jag måste bryta mönstret så jag gick hem efter lunch, efter att jag fixat lite saker.

Lyckades sova en timme för kl 15 ringde min stora och mådde dåligt så hon fick komma hem. Men den timmen räckte i alla fall för att jag skulle klara kvällen. Maken kom hem tidigt kvart i sju så jag kunde lägga mig kl 20.

Hjärnan känns mindre svampaktig nu, känns som om den varit uttorkad och fått vatten! Nu har jag en del att ta igen i effektivitet…fokus…

//manon

Jag är rätt temperamentsfull ibland. I går var jag trött och jag skulle duscha de tre små. Fick ner dem efter maten och då skulle min äldsta duscha FÖRST! Hon var bestämd på det. Jag ville inte för då skulle jag trött stå där med halvklädda barn som dessutom skulle smita i väg nånstans under väntan och det var jag alldeles för trött för i går kväll. Hon blir arg och tycker det är orättvist, hon SKA duscha först, och jag blir än argare.

Vi blev sams sedan. Jag sa till henne att det inte var hon utan jag. Att jag blir så där när jag är trött. Allt tålamod bara rann av...

Annars måste jag säga att det är lärorikt att jämt vara trött. Jag lär mig att hantera grinigheten. Jag vet ju varför jag är grinig. Det är inte nån annan, det är jag. Jag lär mig självkontroll. Alltid nåt nyttigt man lär sig av allt! Det man inte dör av stärker en.

Men den stunden brast det...förlåt...jag älskar henne ju, vill inte göra henne ledsen, speciellt inte över en sådan struntsak.

//manon

Alltså väldigt larvigt egentligen att ta upp detta gamla ämne - den fria viljan existerar den?

Trendigt sett- ja. Enligt rådande ideal finns den fria viljan, den går hand i hand med individualismen. Du kan, du vill, du ska. Du kan förändra ditt liv och få det exakt som du vill.

Som jag ser det är det mer finlir man kan påverka.

I stort. Vad är det som har format alla ens val? Visst finns det kvar konventioner som gör att man inte kan välja annorlunda än man gjort? Men man maskerar det till annat när man ska förklara sina val...

Den fria viljan, hur man formar sitt liv, sitt yrkesval. Hur många har gjort medvetna val? Antal barn, val av partner...

Finns den fria viljan så är den obunden och att välja helt fritt innebär att man inte påverkas av något nån gång. Och det funkar ju inte så! Alla blir påverkade. Alla är beroende av varandra och påverkas av varandra, familj, syskon, vänner, skolkompisar, föreningar, lärare, dagispersonal, arbetskamrater, statens ideologi, vädret, var man växte upp, hur ofta man flyttade etc etc.

Så, då finns inte den fria vìljan?

Det vore skönt för det skulle ta bort viss ångest över ens egna val. Och en förnöjsamhet över det man har. Det tror jag man behöver i vår tid.

//manon

Nu har jag ringt vårdcentralen apropå sömnproblemen. En läkare ska ringa upp mellan 10-11 men jag har inga större hopp om hjälp.

Sköterskan sa att man gör ingenting när det är så korta perioder. Sa att jag hade det så av och till hela förra vintern med men det räknas inte. Jag har tydligen inga grava sömnproblem.

Som jag trodde (ringt för flera år sedan) det finns nog inte så mycket att göra. Hon frågade med om jag sov på dagen. Tillåt mig storskratta...

Nu har jag skippat colan sen ett par dagar, springer om morgnarna och jag har i dag varit vaken sedan 03. För otålig?

************
Det värsta med att vara trött jämt är att man överdimensionerar saker och gör problem av saker som inte är problem. Undrar hur man undviker det...Att allt får för stora proportioner...

//manon

Passade på att surfa lite och jag "såg" inte hur min ena tvilling på 2,5 länsade de sista slurkarna av äppelmoset jag hade kvar på bordet. Han satt och åt med sked direkt ur burken.

Egentid kostar:))!

Att ha 2 stycken 2åringar samtidigt kan vara rätt intressant ibland också. Tidigare i dag skulle vi ut och båda skulle klä på sig. De KAN ju, säger de. Det slutade med att jag hade till slut två stycken som låg raklånga och arga på vardagsrumsmattan - en som inte kunde ta i sin ena arm i ena tröjärmen och den andra lyckades inte få på sig den ena strumpan. Ingen av dem ville ha hjälp heller. De KAN! Jahaja...jag höll det roade inom mig för de var rätt söta mitt i allt...och skulle nog bli ännu mer putta om jag började skratta dessutom....

Nu ska jag sluta surfa innan jag blir uppäten av en orm. Egentiden slut! Dags att röja av bordet och moset....

//manon

Nu är jag verkligen nyfiken. NÄR ger man ett barn en mobil nuförtiden??

Personligen tycker jag att det är för tidigt i trean men nu har ca hälften av barnen i N-s klass mobil. I dag är bästisen här med en sprillans ny mobil och N vill ha vill ha vill ha...Har sagt att hon kan få min gamla den dagen jag köper ny men nu duger inte ens den längre när de andra kommer med nya mobiler...

Och vad gör då 9-åringarna med sina mobiler? Leker med dem mest, spelen som finns där...

Usch...JAG tycker det är så onödigt! Men samtidigt inser jag nyttan av det med som om hon tex ska på aktivitet själv efter skolan och man kan ringa och påminna och allt...men sådant funkade ju ändå när jag var liten förra årtusendet..

Skulle gärna vilja diskutera lämplig ålder för mobil...

//manon

Nu har jag klagat så mycket och det vill jag INTE egentligen. Är jättetacksam över all er input!

Skriver snabbt här - jag FÅR vara ledig på höstlovet! Åh, vad glad jag är! Det är ju just för sådana tillfällen jag har sparat föräldradagar, tror vi har typ 200 kvar...?

Jobbar man heltid är det guld värt att få kunna ta ledigt på loven. Vet inte om det går på alla förstås, men man kan ju försöka:)!

Förra hösten vågade jag inte då jag var så ny...

//manon

Tack för alla svaren nedan! Jag har börjat skippa cola-n i alla fall. Drack bara två igår...

Sedan måste jag fråga - leggings på vuxna? Kan man ha det till en knälång kjol? Sitter nämligen här i en svartvit kjol och "tantstrumpbyxor" och det känns inte bra...har i alla fall ett par svarta leggings med mig i fall det skulle bli kallt - kan jag ta på dem? Eller är det helt fel på en så vuxen som jag? Känner mig obekväm i alla fall i dessa tantisar bara...Ska ta hand om kunder i dag...

Leggings eller inte?

//manon

Nu börjar jag bli desperat över mina sömnproblem. Har varit vaken sedan 01.30. Kan inte somna om. Jag la mig 21 och somnade...jag är trött....

I natt vaknade jag av att en liten en behövde gå på toaletten, försent, misstänker jag. Maken klev upp och tog det trots att han är sjuk....Tacksam...Men han får ju faktiskt sova på dagen i dag i alla fall när barnen är på skola/dagis. Och han sover NU! Han vet om mina sömnproblem även om han inte förstår dem alltid - "du slappnar ju inte av". Han har urlätt för att somna om och har litet sömnbehov.

Jag vet inte. Jag tycker att jag sköter mig. Upp ca 5-5.30, frukost, jobb, hämta barn, springer 5-7 ggr/vecka. Äter hyfsat förutom att jag är så trött så jag klarar mig inte utan coca-cola (är beroende av koffeinet aldrig lärt mig gilla kaffe). Ja, berättade på jobbet om pannkakorna och en där skrattade och sa att jag borde haft min cola-burk med mig och med den i näven räcka upp handen och "vadå ingen sylt till pannkakorna, jag förstår inte?":))))). Haha, det hade ju varit kul!!! Ärligt talat, det är min enda synd i matväg i alla fall...och jag ger ingen cola till barnen. De får juice till helgmiddagarna bara och vi har sällan kakor och bullar hemma, knappt aldrig efterrättter. Så därför känns det så onödigt att börja skippa sylt där det smakar bäst med sylt...Glass har vi. Jag bara tänker inte på sött, gillar inte sött speciellt, känns läskigt i kroppen, bara cola och vissa chokladsorter tycker jag om. Aldrig gillat smågodis tex. Inte av någon ideologi utan ärligt, faller mig inte smaken, blir inte lockad...därför tänker jag inte på att ha det hemma heller. Inte uppvuxen med krämer heller så det har vi inte heller...Fast sylt har jag till pannkakor och blodpudding.

Jag fattar inte varför jag inte sover....är ju kanontrött...

Kanske jag är för stressad iom att jag sällan varvar ner iom att jag ska upp så tidigt orkar jag inte vara uppe så sent och barnen lägger sig vid 21 och då är jag slut...Det är helt fel dygnsrytm för mig egentligen. Min dygsrytm är att vara uppe till ca 1-2 om nätterna och sova till 7-8. Då mår jag som bäst.

Om helgerna sköter jag ruljangsen hemma med barnen och maken renoverar. Inte slaviskt och inte från tidig morgon och kväll men de timmar som är som mest aktiva. Inte kul för honom heller, han är också less på detta och sliten av det, men nu har vi huset och behöver få det fixat. Det handlar inte om lyxrenovering heller iom att tre köksluckor har fallit ner + en del av kaklet i köket. Men - det gör att ingen av oss har återhämtningstid hur snälla barnen än är...handlar INTE om dem! Det hade tom varit helt OK om jag kunde sova för jag kan göra rätt mycket med barnen. Vi umgås:). Jag gillar att vara med dem men blir grinig av min TRÖTTHET. Det handlar alltså helt och fullt om mina SÖMNPROBLEM! Det är den som gör att jag inte orkar med resten.. Att vara uppe från ca 3 varje dag...att sova så lite...Gör inte mitt bästa på jobbet heller. Är så lååångsam och trött...

Jag vill så gärna soooova! Inte kan det hjälpa att gå till läkare heller? Kanske man får sömnpiller och det vill jag verkligen inte bli beroende av. Är det stressrelaterat kan jag inte heller göra nåt åt det...

Nu håller jag tummarna för att jag får vara ledig på höstlovet. Har sparade föräldradagar att ta ut. N (8,5) tindrar när jag talar om det, hon vill vara hemma under lov och ävenså jag. Alla barn ska vara hemma då. Hoppas att det går!!!!

Jag vill bara sova...Vill inte göra nåt alls, inte ett dyft. Vad gör man åt sömnproblem!?

//manon

Nu var jag vansinnigt otrevlig på dagis. Har ju sömnproblem och inte sovit mer än 3-4 timmar per natt några nätter. Jag VILL ju sova men så vaknar jag vid 03/04...usch...

Så, ja, jag var väl ingen ängel av tålamod vid hämtningen av barnen, nej. Dessutom bröt jag mot en av dagis regler dagen efter jag fick höra om den på föräldramötet - talade i mobilen på dagis. Av respekt för barnen ska man inte göra det. Det förstår jag! Men nu så hittade vi inte en av regnjackorna så jag ringde till maken som ligger hemma sjuk och frågade om han hade tagit med sig allas regnjackor....

Nåja, regnjackan är borta på dagis i alla fall. Det hade varit en rörig dag. OK. Bara så vi vet var den är borta liksom..

Jag blir inte trevlig när jag är så här trött...okoncentrerad med och usch. Är trött på att vara trött.

Slutgnällt.

//manon

Rader av villor med välansade häckar, människor fullt upptagna med att pyssla om sina hus. Hundar, katter, olika sorters gungor och rutchkanor i trädgårdarna. Grannar som möts talar renovering (säkert samtalsämne), kollar på varandras hus, utbyter råd och tips och barnen leker glatt kring dem i trädgårdarna.
Säkert kan de även diskutera situationen på skolan där de varit en kort i personalen. Eller om den kanonlånga kön till traktens eminenta dagis.

Jag skjutsas till IKEA för att leta efter billiga förvaringsattiraljer för barnens leksaker. Inget dyrt, för även vi bygger om och renoverar så jag behöver nåt tills vidare för att bringa lite reda.
Jag ska ta mig hem med allmänna kommunikationer och tar bussen till T-bana Skärholmen, ett slitet affärskomplex. Slitna hyreshus i miljonprogrammets anda. Tröstlösa betongkomplex utan minsta grönt runtomkring. Många barn. Mängder av barn. Barn överallt. Människor som ser slitna och trötta ut och jag misstänker att de inte diskuterar klinker och kakel...

Skillnaden är så tydlig mellan den välartade villaförorten och miljonkomplexet som inte ens har 40-talets charm.

Det som är spännande med storstäder och tunnelbanan är att det märks på människorna i vagnarna på de olika linjerna vilken klass de tillhör. Det är som att göra en klassresa i miniatyr. T-bana Skärholmen, mycket H&M, mer individuellt, svartklädda unga, barn med diverse tryck på tröjorna som medelklassföräldrar förfasar sig över och menar sänder "fel signaler". Vuxna med vanliga t-shirts och byxor. Omoderna frisyrer eller långt hår för kvinnor. Mer vågat, mer "kvinnligt" mer kortare kjolar och mer slöjor och långa kjolar i en salig blandning. Från T-bana Mälarhöjden klev det på mer folk som diskuterade pedagogik och klädde sig mer strömlinjeformat och genomtänkt. Välfriserat, som längst axellångt hår, så typisk för kvinnor ur medelklassen mellan 30-40. Kvalitetskläder. Mindre vågat, mer enfärgat och randigt. Moderna knäkorta kjolar från MQ och MEXX etc. Skillnaden var enorm i stilen mellan de som klev på i Skärholmen respektive Mälarhöjden. Så Zinkensdamm & Co. Återigen mer individuellt, mer retro men ändå, medelklass med statement. En annan sorts tvångströja. Så till min t-banelinje. Konformistisk. Blandat med gammal "hederlig" arbetarklass och så vi unga mellan 30 och 40 år, välutbildade men inte nödvändigtvis höginkomsttagare. Generationsskiftet som sker just nu syns så tydligt.

För det är så, det finns klasser i Sverige. När jag växte upp som 70-talist med 40-talistgenerationen som fanns för oss i skolorna, då lärde vi oss att alla har lika värde och att det inte längre finns klasser i Sverige. Vi lärde oss hur de ville att det skulle vara, inte hur det verkligen var.

Medelklassen här i Sverige må vara ekonomiskt underlägsen sina ditos ute i Europa, men medelklassens värderingar genomsyrar samhället. Speciellt uppfostringsvärderingarna. Koderna, klädstilen, uppfostran. Det är det som är normen och det är deras problem som diskuteras i media. Tänker på det senaste i Stockholm City om pushingföräldrar. För att inte tala om curlingföräldrar. Andras problem, exempelvis ensamstående eller skiftarbetande som har svårt att få vardagen att gå i hop, det tas upp som typ nästan underhållning i diverse Nannyprogram och medelklassen tittar på och förfasas över skrikande barn och över hur släpphänt man kan vara. Att det börjar växa upp en ny underklass som får allt sämre att hävda sig och får små resurser för sina barn, det är inget som medelklassen tänker på. För de flesta har växt upp i skyddade områden och växt upp med den skola jag har uppfostrats i - alla är lika, har lika förutsättningar, ingen skillnad. Men det var en lögn då och en lögn nu.

Samtidigt finns det en ångest och en ängslan hos medelklassen över att inte visa upp rätt yta. Att vara rätt är viktigt. Att behärska "språket" för att bli tagen på allvar. Hellre livsstilskoncept än att leva.

//manon

Nu var jag trött på föräldramötet i går och hade barnen med mig för maken var sjuk....men de pratade om "socker" och att man ska börja ge pannkakor utan sylt...

Trött som jag var (och dum) frågade jag rakt ut "Om man inte har sylt på pannkakor vad har man då?"
Svaret var: yoghurt och/eller frukt.

Glömde fråga om det var fruktjoghurt eller turkisk dito...för har de fruktjoghurt istället för sylt är det väl knappast bättre?

Men jag tycker att detta hör till överdrifterna. Så ofta äter inte vi pannkakor i alla fall att det berättigar att skippa sylten. Jag trodde att meningen med pannkakor var sylten...Jag skulle inte vilja äta pannkakor med joghurt i alla fall...

Men, jag kanske har fel...Vad tycker ni om detta?

//manon

Tänk så stolt jag var när jag handlade med de tre små (4 år och twins 2,5 år- idag!) häromdagen! Det fanns en liten kundvagn som (A 4 år) drog och la saker i och alla turades om att ta det vi behövde från hyllorna, riktigt systerligt och broderligt. Så kom vi till kassan och de la på än det ena än det andra på bandet, kämpade på då det var tyngre saker, som tex 2 kg morötter, och plockade sedan även maten i kassarna.

Kände mig så glad när en kvinna bara ställde sig och såg på dem och sa att hon njöt av att se dem hålla på vid kassan!

Med tanke på att de var så otroligt exemplariska kunde jag inte låta blir att tala om att de visst kunde dra varandra i håret också....dumt egentligen, men de var sååå duktiga! Borta är tiden då de bara sprang omkring i affären och lekte tafatt till ve och förbannelse.

//manon

(1 oktober och exakt 2 månader till Tomtesläpp. A tittar girigt på de häromdagen funna tomtekläderna, men jag säger, inte före 1 december i alla fall! Snart lär dagis ha tomtar överallt och jämt...)