I valet och kvalet - skrivarcirkel
Ibland undrar jag verkligen om det finns tecken! Här har jag gjort ALLT för att undvika valet men det kryper på mig överalltifrån trots att jag håller för öronen bäst jag kan och gastar högt för att slippa höra. Jag har gjort mitt bästa för att undvika valstugor och valprogram.
Men - det går ju inte helt!? Det smyger sig på en.
Någon sa att om man valskolkar så hjälper man mer otrevliga småpartier på traven. Så jag borde ju rösta. men på vad!?
Av princip röstar jag inte vänster. Den kommunistiska tanken är oerhört vacker men den funkar inte i praktiken.Vänstern hade länge i sitt program den där paragrafen om revolution...har de den kvar!? De har haft kontakt med vänstern i de forna Östländerna. Kontakter med Sovjetledare. Jag litar inte på dem. Det bådar inte gott. Kommunismen är som sagt en vacker tanke men den funkar inte i praktiken. Inte utan taggtråd kring länderna för att hindra folk att fly från den i alla fall...Därmed faller socialdemokraterna med. De är bara en mildare form av vänster.
Jag ser så mycket inkonsistens överallt. Göran Persson folkfader-wannabien som bygger i stort sett ett slott åt sig själv...jag ser då nomenklaturan i forna öst framför mig. Är detta jämlikhet!? Lika för alla? (utom vissa).
Som sagt - vänster funkar inte för mig.
Då återstår höger. Ett gäng partier som man knappt kan skilja åt. En liberal som ägnar sig åt dataintrång, en med kristna förtecken och så fd konservativ sossewannabie parti, liksom..jag får inte i hop det. Alla dessa har vårdnadsbidraget som en viktig punkt! Jag röstar inte för av staten betalda hemmafruar. De kan snacka sig blå om att vem-som-helst kan ta vårdnadsbidrag, man som kvinna, men i praktiken? Det BLIR kvinnorna! Och detta ser jag inte som positivt. Det är inte fler hemmafruar vi behöver. Vi har redan säkert Europas bästa föräldraförsäkring. Jag vill inte ha en backlash i form av detta förslag.
I år kommer jag göra nåt oväntat. Personen som sa att en valskolkare hjälper otrevliga partier på traven har rätt och sådde ett frö hos mig.
Jag har börjat snegla på ett parti. Ett parti som tar upp just de frågor som jag är intresserad av på ett bra sätt. Ett parti som jag tror kan bli trevligt "bråkigt" om det får mandat. Feministiskt initiativ. Just det. Med Gudrun Schyman som fd vänsterledare! Hur hänger detta ihop med mina principer? Ingen aning. Men hon är faktiskt någon jag ändå fått respekt för och jag har läst deras valmanifest och det är i stort sett OK. Jag vill röra om i den politiska grytan.
Hur kan då jag eventuellt rösta på detta viset? Ett parti som anser sig föra "alla" kvinnors talan? Alla kvinnor vill ju inte detta de propagerar för? Men - långt i från alla kvinnor ville det som suffragetterna på sin tid kämpade för - kvinnlig rösträtt (läste jfr i nån tidning jag glömt namnet på). Några måste visa vägen, se framåt, ha en vision. I dag skulle vi inte acceptera ett land utan kvinnlig rösträtt. I morgon kanske vi inte accepterar länder där inte män och kvinnor delar lika på föräldraförsäkringen och där det finns oförklarliga löneskillnader män och kvinnor emellan. Ett land där hemmafruar och hemmamän inte är lika accepterade. Ett land där man inte kan välja oavsett kön.
Och hur kan JAG med min bakgrund rösta vänster? Jag som tom råkat illa ut personligen av kommunismen. Jag som har sett hur det kan (inte) funka! Jag tror att detta med klassmedvetenhet och röd eller blå kommer att blekna med tiden. Denna medvetenhet växte sig stark med industrialismen. När man slapp bliva vid sin läst. När man genom egen kraft kunde lyfta sig ur sin klass och börja göra klassresor. Jag har träffat människor både IRL och på nätet som anser sig ha gjort klassresor och som har stark klassidentietet. Det har inte jag. Jag känner mig rätt klasslös. Ytligt är jag akademiker med hyfsad lön. Men inombords!?
Dessutom är jag förvånad över den stora klassmedvetenheten i Sverige. Ett land skapat av socialdemokrati som vill göra landet klasslöst men landet är förvånansvärt klassmedvetet i alla fall! I Landet Bortom fd Järnridån jag kommer i från är man mycket mindre klassmedveten. Där rådde kommunismen som officiellt var väldigt klassmedveten men jag antar (min spetsade tolkning) att för många dog av både fattiga kulaker och rika industrimän för att svetsa samman allt i "ett folket mot staten". Alla led i kommunismens namn. Utom nomenklaturan.
Men ett vet jag - jag gillar Fi-s tanke om jämställdhet. Det luktar framtid och inte backlash. Jag vill gå i suffragetternas spår. Jag vill ta över facklan från dem. Någon måste föra talan oavsett. Ha en vision.
Vi får se....vad jag gör...
Lämnar över till "Mette" med ämnet "Tre ljus i mörkret"
//manon
Men - det går ju inte helt!? Det smyger sig på en.
Någon sa att om man valskolkar så hjälper man mer otrevliga småpartier på traven. Så jag borde ju rösta. men på vad!?
Av princip röstar jag inte vänster. Den kommunistiska tanken är oerhört vacker men den funkar inte i praktiken.Vänstern hade länge i sitt program den där paragrafen om revolution...har de den kvar!? De har haft kontakt med vänstern i de forna Östländerna. Kontakter med Sovjetledare. Jag litar inte på dem. Det bådar inte gott. Kommunismen är som sagt en vacker tanke men den funkar inte i praktiken. Inte utan taggtråd kring länderna för att hindra folk att fly från den i alla fall...Därmed faller socialdemokraterna med. De är bara en mildare form av vänster.
Jag ser så mycket inkonsistens överallt. Göran Persson folkfader-wannabien som bygger i stort sett ett slott åt sig själv...jag ser då nomenklaturan i forna öst framför mig. Är detta jämlikhet!? Lika för alla? (utom vissa).
Som sagt - vänster funkar inte för mig.
Då återstår höger. Ett gäng partier som man knappt kan skilja åt. En liberal som ägnar sig åt dataintrång, en med kristna förtecken och så fd konservativ sossewannabie parti, liksom..jag får inte i hop det. Alla dessa har vårdnadsbidraget som en viktig punkt! Jag röstar inte för av staten betalda hemmafruar. De kan snacka sig blå om att vem-som-helst kan ta vårdnadsbidrag, man som kvinna, men i praktiken? Det BLIR kvinnorna! Och detta ser jag inte som positivt. Det är inte fler hemmafruar vi behöver. Vi har redan säkert Europas bästa föräldraförsäkring. Jag vill inte ha en backlash i form av detta förslag.
I år kommer jag göra nåt oväntat. Personen som sa att en valskolkare hjälper otrevliga partier på traven har rätt och sådde ett frö hos mig.
Jag har börjat snegla på ett parti. Ett parti som tar upp just de frågor som jag är intresserad av på ett bra sätt. Ett parti som jag tror kan bli trevligt "bråkigt" om det får mandat. Feministiskt initiativ. Just det. Med Gudrun Schyman som fd vänsterledare! Hur hänger detta ihop med mina principer? Ingen aning. Men hon är faktiskt någon jag ändå fått respekt för och jag har läst deras valmanifest och det är i stort sett OK. Jag vill röra om i den politiska grytan.
Hur kan då jag eventuellt rösta på detta viset? Ett parti som anser sig föra "alla" kvinnors talan? Alla kvinnor vill ju inte detta de propagerar för? Men - långt i från alla kvinnor ville det som suffragetterna på sin tid kämpade för - kvinnlig rösträtt (läste jfr i nån tidning jag glömt namnet på). Några måste visa vägen, se framåt, ha en vision. I dag skulle vi inte acceptera ett land utan kvinnlig rösträtt. I morgon kanske vi inte accepterar länder där inte män och kvinnor delar lika på föräldraförsäkringen och där det finns oförklarliga löneskillnader män och kvinnor emellan. Ett land där hemmafruar och hemmamän inte är lika accepterade. Ett land där man inte kan välja oavsett kön.
Och hur kan JAG med min bakgrund rösta vänster? Jag som tom råkat illa ut personligen av kommunismen. Jag som har sett hur det kan (inte) funka! Jag tror att detta med klassmedvetenhet och röd eller blå kommer att blekna med tiden. Denna medvetenhet växte sig stark med industrialismen. När man slapp bliva vid sin läst. När man genom egen kraft kunde lyfta sig ur sin klass och börja göra klassresor. Jag har träffat människor både IRL och på nätet som anser sig ha gjort klassresor och som har stark klassidentietet. Det har inte jag. Jag känner mig rätt klasslös. Ytligt är jag akademiker med hyfsad lön. Men inombords!?
Dessutom är jag förvånad över den stora klassmedvetenheten i Sverige. Ett land skapat av socialdemokrati som vill göra landet klasslöst men landet är förvånansvärt klassmedvetet i alla fall! I Landet Bortom fd Järnridån jag kommer i från är man mycket mindre klassmedveten. Där rådde kommunismen som officiellt var väldigt klassmedveten men jag antar (min spetsade tolkning) att för många dog av både fattiga kulaker och rika industrimän för att svetsa samman allt i "ett folket mot staten". Alla led i kommunismens namn. Utom nomenklaturan.
Men ett vet jag - jag gillar Fi-s tanke om jämställdhet. Det luktar framtid och inte backlash. Jag vill gå i suffragetternas spår. Jag vill ta över facklan från dem. Någon måste föra talan oavsett. Ha en vision.
Vi får se....vad jag gör...
Lämnar över till "Mette" med ämnet "Tre ljus i mörkret"
//manon
Uppe på berget
En gång satt jag uppe på berget. Jag hade förskansat mig högt högt uppe. Jag hade byggt murar med pyttesmå gluggar i varifrån jag kunde kika ut och ner på det mänskliga livet som pågick under mig. Jag kände mig trygg. Ingen kunde utmana mig. Jag var ensam med min smärta, mina upplevelser, min ilska och min styrka. Jag kunde ibland rasa ner som en furie av ilska! Ibland utmana själv. Jag stötte bort. Missförstod. Jag var ensam.
Men – hur jag än förskansade mig och skyddade mig så kom livet in till mig ändå. Fågelkvittret, skrattet...ibland hade någon klättrat upp och kikade in till mig genom gluggen. SÅ SKULLE DET INTE VARA! Det var ju JAG som skulle kika ner på dem!!! Jag sträckte ut tungan då - BU! Ibland var jag arg, ibland nyfiken, ibland rädd, ibland trött….
Jag trodde jag var ensam och jag trodde att jag var det för jag måste vara det. Men folk var envisa. En och en klättrade de upp och en gång såg jag ett hål i min mur. Stor nog för att krypa igenom. I början kröp jag ur min förskansning i smyg, i skydd av mörkret, i förklädnad. Jag smög runt bland människorna och betraktade dem. Lärde mig. Såg. Smög tillbaka då jag såg att solen gäspade till och började sträcka på sig, och i skydd av de första strålarnas skuggor hastade jag tillbaka till mitt berg.
Så, en dag, klättrade någon upp och stannade. Stannade och pratade med mig, Länge. Jag tänkte att snart kommer han att försvinna. Jag gjorde allt för att skrämma bort. Jag tog av min svarta halsduk och blottade mina horn – men han kysste dem. Jag avvisade honom, hindrade honom från att komma in och bjöd in andra att prata med, men han fortsatte att komma. Han lyssnade och jag lyssnade. En dag, helt oförklarligt, tog jag hans hand och gick nerför berget. Tänkte inte ens på att jag gjorde det. När jag kom till botten och en bit in i dalen så vände jag mig om för att se min trygga borg och vad såg jag – en ruin! Jag såg runtomkring mig och upptäckte människor som tog det för givet att jag var där och ville ha mig där.
I dag vill jag besjunga livet. Jag vill älska, jag vill vara mjuk, jag vill dansa och sjunga och skriva! Där jag förr såg troll ser jag nu älvor. Jag vill existera här och nu och inte i minnen. De kan vara en intressant passus i mitt liv – men jag finns – HÄR OCH NU! Och jag upptäcker att om jag sträcker ut handen – DÅ TAR NÅGON MIN HAND! Det känns helt fantastiskt! Jag behöver inte sitta uppe på berget. Livet vill ha mig och jag vill ha livet. Jag vet att jag kommer att bli sviken och besviken. Jag vet att alla har besvikelser och sår i varierande grad inom sig. Jag är inte excpetionell – jag är en del av livet som pågår och i livet måste man lyssna och lita på folk. Visst, jag kommer inte alltid fixa det – vem gör det?? Jag kommer att bli sviken men för att bli sviken måste man ha tillit! Och det, minnet av tilliten, vill jag bevara och söka om och om igen.
Ibland besöker jag mitt berg och min ruin. Jag känner en ömhet för detta som var min trygghet en gång. Jag tar med mig blommor och planterar varje gång. I dag växer det tussilagon och blåklintar där i tusental. Det smyger omkring sniglar, bin surrar, och enstaka getter hoppar omkring bland de omkullfallna stenarna. Ju längre tiden går, desto grönare blir berget. Jag står där, rakt upp och ner, lyfter armarna upp mot solen och....existerar i solstrålarnas värme, binas surrande och getternas bräkande...Jag känner den varma jorden under mina bara fötter och känner mig som ett med det vidunderliga, oförklarliga och magiska som kallas - liv.
//manon
Men – hur jag än förskansade mig och skyddade mig så kom livet in till mig ändå. Fågelkvittret, skrattet...ibland hade någon klättrat upp och kikade in till mig genom gluggen. SÅ SKULLE DET INTE VARA! Det var ju JAG som skulle kika ner på dem!!! Jag sträckte ut tungan då - BU! Ibland var jag arg, ibland nyfiken, ibland rädd, ibland trött….
Jag trodde jag var ensam och jag trodde att jag var det för jag måste vara det. Men folk var envisa. En och en klättrade de upp och en gång såg jag ett hål i min mur. Stor nog för att krypa igenom. I början kröp jag ur min förskansning i smyg, i skydd av mörkret, i förklädnad. Jag smög runt bland människorna och betraktade dem. Lärde mig. Såg. Smög tillbaka då jag såg att solen gäspade till och började sträcka på sig, och i skydd av de första strålarnas skuggor hastade jag tillbaka till mitt berg.
Så, en dag, klättrade någon upp och stannade. Stannade och pratade med mig, Länge. Jag tänkte att snart kommer han att försvinna. Jag gjorde allt för att skrämma bort. Jag tog av min svarta halsduk och blottade mina horn – men han kysste dem. Jag avvisade honom, hindrade honom från att komma in och bjöd in andra att prata med, men han fortsatte att komma. Han lyssnade och jag lyssnade. En dag, helt oförklarligt, tog jag hans hand och gick nerför berget. Tänkte inte ens på att jag gjorde det. När jag kom till botten och en bit in i dalen så vände jag mig om för att se min trygga borg och vad såg jag – en ruin! Jag såg runtomkring mig och upptäckte människor som tog det för givet att jag var där och ville ha mig där.
I dag vill jag besjunga livet. Jag vill älska, jag vill vara mjuk, jag vill dansa och sjunga och skriva! Där jag förr såg troll ser jag nu älvor. Jag vill existera här och nu och inte i minnen. De kan vara en intressant passus i mitt liv – men jag finns – HÄR OCH NU! Och jag upptäcker att om jag sträcker ut handen – DÅ TAR NÅGON MIN HAND! Det känns helt fantastiskt! Jag behöver inte sitta uppe på berget. Livet vill ha mig och jag vill ha livet. Jag vet att jag kommer att bli sviken och besviken. Jag vet att alla har besvikelser och sår i varierande grad inom sig. Jag är inte excpetionell – jag är en del av livet som pågår och i livet måste man lyssna och lita på folk. Visst, jag kommer inte alltid fixa det – vem gör det?? Jag kommer att bli sviken men för att bli sviken måste man ha tillit! Och det, minnet av tilliten, vill jag bevara och söka om och om igen.
Ibland besöker jag mitt berg och min ruin. Jag känner en ömhet för detta som var min trygghet en gång. Jag tar med mig blommor och planterar varje gång. I dag växer det tussilagon och blåklintar där i tusental. Det smyger omkring sniglar, bin surrar, och enstaka getter hoppar omkring bland de omkullfallna stenarna. Ju längre tiden går, desto grönare blir berget. Jag står där, rakt upp och ner, lyfter armarna upp mot solen och....existerar i solstrålarnas värme, binas surrande och getternas bräkande...Jag känner den varma jorden under mina bara fötter och känner mig som ett med det vidunderliga, oförklarliga och magiska som kallas - liv.
//manon
Kejsaren av Kina
Kejsaren av Kina satt i sitt rum sent om natten och tänkte...Det var under de krigande staternas tid, 7 stater, nämligen Qin, Wei, Han, Zhao, Yan, Qi och Chu krigade om att vara starkast och var allierade under olika konstellationer. Han blev matt bara av att tänka på det...Under Shangdynastin var Kejsaren en gudom och fick sin legitimitet via förfäderna, men under Zhou (som denne kejsare tillhörde) så uppkom tanken om Himlens Mandat, att den som var mest moralisk överlägsen och kunde styra fick makten av Himlen. Vem som helst...Detta bekymrade kejsaren. Vem som helst...Det kändes otryggt...Hur skulle han kunna legitimera Zhou och hur skulle han kunna hålla de sex övriga staterna i styr? Speciellt som det nyss varit översvämning, vilket var ett säkert tecken på att han skulle ha förlorat himlens mandat...
Han suckade. Han såg upp mot himlen och hoppades på ett tecken....Han hoppades på att fylla på förråden så att inte hungersnöd uppstod...Han hoppades även på hjälp från den litterära sidan, för förlorade han deras förtroende, ja, då var han förlorad....Då var hela dynastin förlorad....
Han tänkte på en man han mötte i dag och som gjorde ett starkt intryck på honom. Konfucius. Han hade sagt att "Det är omöjligt att försumma roten och likväl vårda grenarna. " Det är sant. Roten är folket. Konfucius ansåg att styrande var som att leda en familj. Att undersåtarna är som barn och de styrande som föräldrar. Han hade även sagt att man inte kan styra med straff och hot, för då kommer folket likt barn att försöka smita undan utan minsta dåligt samvete, utan man skulle styra med kärlek , omtanke och förståelse. Konfucius sa även till honom att "Den som förbryter sig mot himlen har ingen att bedja till." Och denne kejsare, han, han hade brutit mot himlen. Vem skulle han nu bedja till? Hans moraliska skuld var så svår att, ja, nu var översvämningen att faktum och, ja - var han förlorad och därmed hela hans släkt? Han kände sig obeskrivligt ensam.
Han suckade och tänkte på hur ENKELT det måste ha varit under Shangdynastin då det räckte med att födas in i en familj för att ha rätten att styra. Vilken otrolig utmaning det var att ha Himlens mandat och vara Himlens son. Himlen var krävande och skoningslös. Inte en kärleksfull fader som Konfucius ansåg ordningen skulle vara på jorden. Kejsaren hade ingen att vända sig till. Oron knöt sig i hans mage. Han tänkte på sin nyfödde son och undrade vad framtiden hade i sitt sköte för honom.
Kejsaren såg upp mot stjärnorna och tänkte på ytterligare en sak Konfucius hade sagt - "Den som inte ägnar en tanke åt vad samtiden bär i sitt sköte skall snart finna sorgen i sin närhet.". Han måste tänka, han måste lösa....Han borde åka ut till de drabbade områdena och prata med folket, eller åtminstone skicka några han litade på dit. Framtiden för honom och hans son låg i dessa enkla människors händer - och Himlens....han måste göra bot...Börja med roten, nerifrån upp...Roten är viktig, det är den som bär upp...
Han måste även se över byråkratin, centralisera mera för att kunna ha mer kontroll. Han måste tala med de lärde och teknikerna. Järnet hade varit överlägset och underbar för armén - men vad mera kunde göras, för folket, roten? Saltlager..monopol...lager...Måste centralisera mera för att kunna bistå snabbare under kriser då himlen var missnöjd med honom. Älska folket som sin egen son. Det snurrade nu runt i huvudet på kejsaren.
Trött och tyngd blåste kejsaren av Kina ut ljuset och la sig bredvid sin unga hustru....
//manon, ej helt historiskt korrekt...
Han suckade. Han såg upp mot himlen och hoppades på ett tecken....Han hoppades på att fylla på förråden så att inte hungersnöd uppstod...Han hoppades även på hjälp från den litterära sidan, för förlorade han deras förtroende, ja, då var han förlorad....Då var hela dynastin förlorad....
Han tänkte på en man han mötte i dag och som gjorde ett starkt intryck på honom. Konfucius. Han hade sagt att "Det är omöjligt att försumma roten och likväl vårda grenarna. " Det är sant. Roten är folket. Konfucius ansåg att styrande var som att leda en familj. Att undersåtarna är som barn och de styrande som föräldrar. Han hade även sagt att man inte kan styra med straff och hot, för då kommer folket likt barn att försöka smita undan utan minsta dåligt samvete, utan man skulle styra med kärlek , omtanke och förståelse. Konfucius sa även till honom att "Den som förbryter sig mot himlen har ingen att bedja till." Och denne kejsare, han, han hade brutit mot himlen. Vem skulle han nu bedja till? Hans moraliska skuld var så svår att, ja, nu var översvämningen att faktum och, ja - var han förlorad och därmed hela hans släkt? Han kände sig obeskrivligt ensam.
Han suckade och tänkte på hur ENKELT det måste ha varit under Shangdynastin då det räckte med att födas in i en familj för att ha rätten att styra. Vilken otrolig utmaning det var att ha Himlens mandat och vara Himlens son. Himlen var krävande och skoningslös. Inte en kärleksfull fader som Konfucius ansåg ordningen skulle vara på jorden. Kejsaren hade ingen att vända sig till. Oron knöt sig i hans mage. Han tänkte på sin nyfödde son och undrade vad framtiden hade i sitt sköte för honom.
Kejsaren såg upp mot stjärnorna och tänkte på ytterligare en sak Konfucius hade sagt - "Den som inte ägnar en tanke åt vad samtiden bär i sitt sköte skall snart finna sorgen i sin närhet.". Han måste tänka, han måste lösa....Han borde åka ut till de drabbade områdena och prata med folket, eller åtminstone skicka några han litade på dit. Framtiden för honom och hans son låg i dessa enkla människors händer - och Himlens....han måste göra bot...Börja med roten, nerifrån upp...Roten är viktig, det är den som bär upp...
Han måste även se över byråkratin, centralisera mera för att kunna ha mer kontroll. Han måste tala med de lärde och teknikerna. Järnet hade varit överlägset och underbar för armén - men vad mera kunde göras, för folket, roten? Saltlager..monopol...lager...Måste centralisera mera för att kunna bistå snabbare under kriser då himlen var missnöjd med honom. Älska folket som sin egen son. Det snurrade nu runt i huvudet på kejsaren.
Trött och tyngd blåste kejsaren av Kina ut ljuset och la sig bredvid sin unga hustru....
//manon, ej helt historiskt korrekt...
Skrivarcirkelämne
Jag tänker så det knakar om ämnet jag fick i skrivarcirkeln "Kejsaren av Kina". För tillfället har jag inte tid att sitta och skriva och få i hop något. Blir ständigt avbruten med vad jag än håller på med...lördagar kan vara väldigt - avbrutna - det är som att alla barn och vuxna är så trötta efter veckan så ingen har tålamod. Söndagar däremot är underbara! Och efter denna söndag så har vi påsklov och LEDIGT i 8 dagar! SKÖNT!
Men - jag återkommer i kväll/i natt för jag har en ungefärlig idé i alla fall....
//manon
Men - jag återkommer i kväll/i natt för jag har en ungefärlig idé i alla fall....
//manon