Brother Louis
Sitter och lyssnar på radion och plötsligt dyker den gamla 80-talslåten "Brother Louis" med Modern Talking upp...
....minnen dyker upp, när jag var med mina två kusiner på en liten bydisco i Ungern 1986 och de spelade just den låten. Den ena av kusinerna är den som sökt efter make och längtat efter barn i många år och är i dag 38 år och gravid med första barnet som jag skrev om längre ner. Hennes yngre bror på i dag 36 är i dag tandläkare i London, men ska tillbaka till Ungern. Som det ser ut nu i alla fall.
Jag minns hur vi gick i väg, hur vi mötte unga gifta killar på discot som flörtade med oss, hur arg hennes pappa blev (hon borde veta bättre, de var gifta och han var arg på killen med för han var gift och hon fick utegångsförbud några veckor), hur spännande det var att bli uppvaktad på det där speciella charmiga ungerska pojksättet....vi drack coca-cola som var STORT där då! Nytt! Tänk att man kunde köpa COCA-COLA på ett vanligt utefik 1986, på andra sidan järnridån, coca-cola, som de sett film om i skolan bara året innan eller dessförinnan, som handlade om den dekadenta västerländska ungdomen som däckade ned sig och drack litervis av coca-cola och inte brydde sig om någonting! Inte nåt om De Högre Värdena! Hur de grillade mig på sångtexter, vad de sjöng om för de kunde inte (inte då) engelska. Hur jag inte helt fattade värdet av det för dem, för att för mig var det vardagsmat, och svarade med axelryckning "kärlek, som vanligt" men de grillade mig mera och tvingade mig att översätta - "broder Louis, broder Louis Louis". Den låten är för mig det där bydiscot...Det var över huvud taget fantastiskt att de kunde hålla sig ajour med hitlistorna från Väst! 9 år efter min flytt hade världen förändrats så dramatiskt att man i en liten by i Ungern drack Coca-Cola och hade koll på de västerländska hitarna...Så fort det gick! Inte kunde man ens ana det 1977.
...och så minns jag ett samtal i dag om sommaren...att jag kanske ska ta mina två äldsta till Budapest i år. Hur det slog mig att tre av mina barn aldrig varit i Ungern, att de tre yngre inte ens har en susning om att deras mamma inte är född här! Men, what the fuck! Vad spelar det för roll! Men jag vill att de ska se, veta...
Jo, jag blev en extremt dekadent västerländsk ungdom. Med simmiga ögon helt beroende av coca-cola, flera stycken burkar om dagen...Jag som tom har både en blå och en röd scarfe, jag som varit pionjär i kommunistpartiet. Wannabiekommunist. Fast det var ju alla! Vare sig de ville eller inte. Jag har scarfarna kvar som souvenir från en svunnen tid. En symbol som jag faktiskt dagligdags använde under hela mitt första skolår, en symbol som jag fick under högtidliga former under röda fanor på skolgården. Men jag skulle aldrig ha fått avancera i partiet och aldrig ens fått gå på gymnasiet med föräldrar som dissiderat från det goda kommunistiska samhället. I dag ligger scarfarna inknölade i ett skåp. Rest av järnridån, en artefakt, historia. Skamsna. Intill kassarna med colaburkar jag ska panta med tanke på miljön.
Tänker på bråket i Estland. OCh jag förstår esterna, det gör jag till 100%. Med bråket om monumentet. Det är ingen frihetssymbol för dem. Visst, ryssarna som bor där är födda där, men de var en ockupationsmakt. De flyttade dit av order av Sovjet för att ockupera och assimilera mera. Hade inget med fred och frihet att göra. Pest mot kolera snarare. En ofrihet mot en annan. Jag lider med esterna och ryssarna där i Estland. Det är inte lätt. I Ungern finns inget sådant därför har Ungern kunnat förvisa alla "befrielse- och frihetsmonument" till en historisk park där man i dag kan beskåda de groteska skulpturerna.
I dag sitter jag och hinkar i mig coca-cola. Det är i alla fall rött. Om det nu spelar nån roll.
//manon
....minnen dyker upp, när jag var med mina två kusiner på en liten bydisco i Ungern 1986 och de spelade just den låten. Den ena av kusinerna är den som sökt efter make och längtat efter barn i många år och är i dag 38 år och gravid med första barnet som jag skrev om längre ner. Hennes yngre bror på i dag 36 är i dag tandläkare i London, men ska tillbaka till Ungern. Som det ser ut nu i alla fall.
Jag minns hur vi gick i väg, hur vi mötte unga gifta killar på discot som flörtade med oss, hur arg hennes pappa blev (hon borde veta bättre, de var gifta och han var arg på killen med för han var gift och hon fick utegångsförbud några veckor), hur spännande det var att bli uppvaktad på det där speciella charmiga ungerska pojksättet....vi drack coca-cola som var STORT där då! Nytt! Tänk att man kunde köpa COCA-COLA på ett vanligt utefik 1986, på andra sidan järnridån, coca-cola, som de sett film om i skolan bara året innan eller dessförinnan, som handlade om den dekadenta västerländska ungdomen som däckade ned sig och drack litervis av coca-cola och inte brydde sig om någonting! Inte nåt om De Högre Värdena! Hur de grillade mig på sångtexter, vad de sjöng om för de kunde inte (inte då) engelska. Hur jag inte helt fattade värdet av det för dem, för att för mig var det vardagsmat, och svarade med axelryckning "kärlek, som vanligt" men de grillade mig mera och tvingade mig att översätta - "broder Louis, broder Louis Louis". Den låten är för mig det där bydiscot...Det var över huvud taget fantastiskt att de kunde hålla sig ajour med hitlistorna från Väst! 9 år efter min flytt hade världen förändrats så dramatiskt att man i en liten by i Ungern drack Coca-Cola och hade koll på de västerländska hitarna...Så fort det gick! Inte kunde man ens ana det 1977.
...och så minns jag ett samtal i dag om sommaren...att jag kanske ska ta mina två äldsta till Budapest i år. Hur det slog mig att tre av mina barn aldrig varit i Ungern, att de tre yngre inte ens har en susning om att deras mamma inte är född här! Men, what the fuck! Vad spelar det för roll! Men jag vill att de ska se, veta...
Jo, jag blev en extremt dekadent västerländsk ungdom. Med simmiga ögon helt beroende av coca-cola, flera stycken burkar om dagen...Jag som tom har både en blå och en röd scarfe, jag som varit pionjär i kommunistpartiet. Wannabiekommunist. Fast det var ju alla! Vare sig de ville eller inte. Jag har scarfarna kvar som souvenir från en svunnen tid. En symbol som jag faktiskt dagligdags använde under hela mitt första skolår, en symbol som jag fick under högtidliga former under röda fanor på skolgården. Men jag skulle aldrig ha fått avancera i partiet och aldrig ens fått gå på gymnasiet med föräldrar som dissiderat från det goda kommunistiska samhället. I dag ligger scarfarna inknölade i ett skåp. Rest av järnridån, en artefakt, historia. Skamsna. Intill kassarna med colaburkar jag ska panta med tanke på miljön.
Tänker på bråket i Estland. OCh jag förstår esterna, det gör jag till 100%. Med bråket om monumentet. Det är ingen frihetssymbol för dem. Visst, ryssarna som bor där är födda där, men de var en ockupationsmakt. De flyttade dit av order av Sovjet för att ockupera och assimilera mera. Hade inget med fred och frihet att göra. Pest mot kolera snarare. En ofrihet mot en annan. Jag lider med esterna och ryssarna där i Estland. Det är inte lätt. I Ungern finns inget sådant därför har Ungern kunnat förvisa alla "befrielse- och frihetsmonument" till en historisk park där man i dag kan beskåda de groteska skulpturerna.
I dag sitter jag och hinkar i mig coca-cola. Det är i alla fall rött. Om det nu spelar nån roll.
//manon
Apropå blåbärspaj
Blåbärspajen (som f.ö. blev vidbränd) som jag smygnallar av under påsklovet väckte lite minnen.
Jag är nämligen barnsligt förtjust i vaniljsås. Alltid tyckt att caféer är fasligt snåla med vaniljsås på diverse pajer. Jag har aldrig tyckt att "less is more" i fallet vaniljsås.
När jag var gravid med min äldsta och hade tid att gå på caféer under graviditeten - ja då stod jag där framför servitrisen med min stora mage och bad om mera - och mera - och mera vaniljsås. De såg på min stora mage och öste och öste på.
Det hade sina förelar med att vara gravid. Aldrig lyckats göra om detta utan mage...tro mig, jag har försökt.
Så nu går jag och dränker min bläbärspaj i vaniljsås. Bara jag får ut ungarna först- men det är inga problem de tjatade på mig redan kl 8 om att få gå ut...."men jag måste äta frukost och duscha först" de svarade "GÖR DET SNABBT!"
Åh, nej. Jag vägrar. Hur sugen jag än är på dränkt blåbärspaj.
//manon
"Words (don´t come easy)"
Jag vill tala om mitt projekt "Boken". Jag tänker inte tala om vad jag skriver om men jag vill tala om skrivande.
Jag har fastnat nämligen. Orden kommer inte. Vissa saker är svåra att tala om. Jag vet att jag måste vara ärlig, jag måste skriva om det som för andra är obehagligt. Obehagligt även för mig för jag vill inte vara så ärlig samtidigt som jag känner att jag måste. Jag måste ge inblick i en värld som få har skådat. Eller det är kvasiärligt. Jag tar och stjäl från upplevelser. Personen i boken är inte jag. Ärligt, jag vet inte ens om den personen kommer fram till samma slutsatser som jag eller väljer i livet som jag. Men förutsättningarna de...är lika...kanske tar denna person de beslut jag önskar jag tagit? Vem vet...
Det är svårt att lägga upp det. Jag antar att jag får skriva lite hackigt ett tag. Som vore de inlägg på bloggen och sedan dra meningar och stycken ur, förkorta och förlänga. Det går inte att skriva kronologiskt, alltså med tanke på framåt. Jag kanske måste skriva slutet först?
Jag vet vad jag vill med boken. Det vet jag. Jag har nåt att säga, det känner jag. Jag har nåt att ge. Det vill jag.
I går gick jag hem efter jobbet. Jag hade tid för jag hade ingen tid att passa eftersom jag hade lämnat barnen på dagis på morgonen. Jag tänkte sväva fram på gatorna till musik, försätta mig i trance och tänka på vad jag skulle skriva. På olika episoder. Min mobil laddade ur redan efter ett par steg från jobbet och jag var ilsken. Jag gick i alla fall hela vägen hem men stegen var tunga. Jag var där hela tiden på gatan, jag lyfte aldrig.
Eftersom jag har sådan idétorka nu vill jag istället berätta om vad jag tänkte på i går när jag gick genom Stan. Jag tänkte på hur det är att bo här, i Stan. Storstaden Stockholm. Jag tänkte på att denna ovanliga värme i mars för mig väcker så starka minnen från min barndoms Budapest. Där blev det alltid vår i mars. Det är samma värme ju! Träden började knoppa, snödropparna vissna där nere i mars. Jag valde att gå en sväng till Gamla Stan innan jag gick hem och jag kände när jag gick på de gamla stenarna, i de trånga gränderna, att det var nåt helt underbart och fantastiskt, att man lever i en sådan gammal stad, att generationer efter generationer har gått på dessa gator, levt, kastat ut träck, bråkat och älskat här före en.
Samtidigt kände jag att mina steg var lätta. Att det var historia, men inte min historia. Jag kände inte de långa rötterna som tvingar sig genom asfalten, gruset eller stenarna som jag kan känna i Budapest. Förundran över att jag kommer härifrån. Att här har krigats, älskats, bråkats och jag har varit med på sätt och vis. Jag har blivit formad av det. Beslut av tidigare generationer som har påverkat mitt liv. Käbblet jag känner igen så väl. Pragmatismen. Krassheten. Gästvänligheten. Folkvandringarna, alla minoriteter och alla gränsstrider därmed. Livsviljan, glädjen, okuvligheten...
Sorgen över hur Budapest har fått se så många slag genom århundradena. Budapest, som från början var den romerska garnisonsstaden Aquincum, som man än i dag ser spår av som ruiner eller skärvor av romerska krukor mitt i stan. Stoltheten över att staden finns kvar, trots allt, trots alla krig det genomlevt. För Budapest har aldrig blivit skonat. Den lilla maskrosen.
För mig är Stockholm vacker, som en tavla, nåt alldeles helt underbar, älskar allt vattnet, jag älskar de gamla husen med sin speciella arkitektur som höjer sig smäckert likt nymfer över vattnet och speglar sig, det är här jag vill bo men jag känner mig (åtminstone i går kväll) mer som en besökande Storstadsbo från annan Storstad tillika huvudstad. För att värmen var lika. Värmen fanns - men inte Budapest.
Jag tänkte på de små små skillanderna som finns mellan Budapest och Stockholm. Ta bara det där med att se på varandra. I Stockholm ser man flyktigt på alla främmande man möter ute på gatorna, bussarna, tunnelbanan, man dröjer inte kvar med blicken, i Budapest dröjer man några extra sekunder med blicken. Jag testade i morse att se på det Budapestska sättet och märkte roat hur blickarna rappt och besvärat vändes bort, bara för de få extra sekunderna...
Samtidigt kände jag att jag visst hade historisk samhörighet med Stockholm - genom mina barn. Det är deras historia, deras förfäder har levt, bråkat, älskat, kastat ut träck, här. Att mina barn känner dessa djupa tvingande rötter, starka tjocka, obarmhärtiga genom asfalten, stenen och gruset i denna stad. Att de tar avstamp härifrån.
Jag tänkte att jag kommer bli ett minne för framtida generationen som "Manon från Budapest" precis som min franska farfarsmor och tyska farfarsfar från Elsass-Lothringen är för mig. En saga. Att de beslut jag tar påverkar de generationer som kommer efter mig...?
//manon
Det inre barnet II
Jag vet inte vilken rubrik jag ska ge detta inlägg men jag har tidigare skrivit om "Det inre barnet". Inlägget finns under kategori "minnen".
Jag citerar en del av den:
"När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras – utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt."
I går kväll sa maken att han hade läst "Lillsjälen och Storsjälen" och sa att det är faktiskt så, att det är min lilla tvilling M som är den av barnen som är mest lik mig själsligen - eller som mitt oförstörda jag skulle ha varit. Lika obändig och självständig och stark och - lekfull.
Jag har fått vara mina egna föräldrar. Jag har värnat om mitt jag, skyddat det kämpat för det. Kämpat för min själ som vant sig att leva ett alldeles eget liv bredvid mig.
Jag tror att en del av min rastlöshet kan härröra därifrån - jag har fått vara så mycket klokare och förutseende än vad ett barn behöver vara, så mycket mer förståndig och min själ är en oförståndig, lättsam, gladsint, lekfull och äventyrlig liten sak. En som skulle kunna åka till Tibet bara-för-att.
Jag har ständigt denna konflikt i mig, konflikten mellan den försiktiga omhändertagande, arbetsamma och den äventyrliga vildbusen. Den äventyrliga som faktiskt skulle kunna byta liv i morgon dag men inte gör det för barnens skull, för att inte röra till deras liv.
Jag undrar när den lilla flickan i sin skira vita korta klänning vågar lämna sitt rum med djur och föräldrar där det alltid är sol och varmt och vågar ta steget in i den kalla ogästvänliga världen som hon rymt ifrån i panik. När hon vågar och när hon får tillfälle att leva sitt eget liv.
//manon
Jag citerar en del av den:
"När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras – utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt."
I går kväll sa maken att han hade läst "Lillsjälen och Storsjälen" och sa att det är faktiskt så, att det är min lilla tvilling M som är den av barnen som är mest lik mig själsligen - eller som mitt oförstörda jag skulle ha varit. Lika obändig och självständig och stark och - lekfull.
Jag har fått vara mina egna föräldrar. Jag har värnat om mitt jag, skyddat det kämpat för det. Kämpat för min själ som vant sig att leva ett alldeles eget liv bredvid mig.
Jag tror att en del av min rastlöshet kan härröra därifrån - jag har fått vara så mycket klokare och förutseende än vad ett barn behöver vara, så mycket mer förståndig och min själ är en oförståndig, lättsam, gladsint, lekfull och äventyrlig liten sak. En som skulle kunna åka till Tibet bara-för-att.
Jag har ständigt denna konflikt i mig, konflikten mellan den försiktiga omhändertagande, arbetsamma och den äventyrliga vildbusen. Den äventyrliga som faktiskt skulle kunna byta liv i morgon dag men inte gör det för barnens skull, för att inte röra till deras liv.
Jag undrar när den lilla flickan i sin skira vita korta klänning vågar lämna sitt rum med djur och föräldrar där det alltid är sol och varmt och vågar ta steget in i den kalla ogästvänliga världen som hon rymt ifrån i panik. När hon vågar och när hon får tillfälle att leva sitt eget liv.
//manon
En viss sorg eller vemod
Jag råkade läsa nåt i dag som väckte minnen. Det handlade om mental trötthet då man är föräldraledig.
När jag var föräldraledig med våra tvillingar så blev jag helt slutkörd. Nattvak, order om regelbunden matning pga tillväxtproblem, A som skrek och var okontaktbar, skrik i timmar av honom (än i dag kan han bli okontaktbar, och skriket hållit i sig sedan koliken). Jag höll fasaden utåt länge, tills bebbarna var ca 6 månader. Då bröt jag ihop på öppnis och började gråta inför folk. Det hade varit skrik och åter skrik. Skrik vid påklädning, skrik i vagnen. Bebbarna HATADE att sitta i vagnen....Jag var slut. Jag fick kuratorskontakt med hjälp av öppnisfröknarna. Jag skämdes. Jag borde ha orkat. Min fd granne som hade fått tvillingar 2 veckor efter mig och nu har 5 barn hon hade det så lugnt, bakade, log, ammade. Var så lugn och njöt till fullo. Jag gick på knäna jag orkade inte. Jag satt och grät med bebbarna i famnen som också grät och A skrek bredvid...Jag undrade varför hon orkade och inte jag...Vad det var för fel på mig...Jag som dessutom hade gått genom eld och vatten för att få barnen, varför orkade jag inte? De som är så älsakde och efterlängtade, allt jag drömt om - VARFÖR? Skuldkänslor. Jag borde var euforisk.
Så här i efterhand var det bra att tala med kuratorn. Jag förstod en del. Som att jag är "duktig". Inte duktig i bemärkelsen att jag skullevara bäst i saker och ha bäst betyg utan duktig på att överleva. Att jag hade tagit hand om mig så länge, sedan jag var 7/9 år så min ork var slut. Att det för mig är ett nederlag att be om hjälp. Jag SKA bara klara det utan hjälp för jag var så van vid det. Att min fd granne förmodligen klarade allt detta för att hon hade inte slut på orken sedan barnsben som jag. Dessutom hade vi ingen släkt, ingen avlastning alls. Maken gick vid 08 kom hem kring 20...Kuratorn tyckte att situationen var "maxad" med de förutsättningarna och 3 barn på 20 månader.
Först kunde jag inte ta till mig allt kuratorn sa. Nu inser jag att det finns sanning i det hon sa. Jag är stolt över att jag klarar barnen med heltidsjobb. Att vara effektiv. Att jobba med mig själv och inte balla ur då jag är trött utan lära mig att behärska mig allt eftersom. Att kunna ha den själdisciplinen som behövs för att ro allt i land.Jag är duktig - men egentligen inte av fri vilja utan det är bara vana. Jag vet att jag inte har backup så jag kan bara inte lägga mig....Jag biter ihop. Sätter på mig stålpansaret och bara kör.
Men - i dag känner jag ändå en sorg över att tvillingarnas första tid är i en sådan dimma. En sorg över att jag inte kunde njuta av dem och snusa på dem då. Antagligen är det därför jag i dag bara så gärna vill vara hemma. Jag skulle göra allt för att ta igen den tiden jag förlorat, som jag knappt minns mer än som trötthet, skrik och gråt.. Men den kommer inte igen. Jag kan inte ändra på det. Jag orkade helt enkelt inte men gjorde mitt bästa. Jag lät dem aldrig gråta ensamma. Jag höll dem i famnen och de grät och ofta jag...Det känner jag mig glad över, att ja ändå HÖLL i dem! Inte lämnade dem för sig själva.... visst kunde jag låta dem skrika också tex då jag gungade A för jag hade inget val. Om jag inte lät dem skrika skulle jag ALDRIG haft tid med A. Men ALDRIG för att jag inte orkade. Då höll jag dem hellre och grät med dem. Jag har aldrig varit med om en sådan mental trötthet som då...Sedan var det ju att jag hade blivit varslad med och visste att jag måste söka jobb...
Ganska sent under föräldraledigheten fick jag dispens för A och N för utökad dagis och fritids. N fick nämligen inte gå på fritids pga att jag var föräldraledig. Men hon utnyttjade det inte mycket för hon trivdes inte där och jag förstår det. Det var inget bra fritids och hon har blivit med hemkär med tiden. Pga konkurrensen? Eller för att det är roligare hemma med alla barnen? A - jag utnyttjade aldrig dispensen jag fick. Jag hade inte hjärta till det för jag såg att han trots allt trivdes så bra hemma och jag tyckte faktiskt om att ha honom hemma. Situationen förändrades hela tiden till det bättre efter att twinsen fyllde 6 månader. Nästan dag för dag...
Jo, i dag känner jag mig stolt ändå över att jag fixade det. Trots att jag inte alltid var trevlig, ofta en zombie i början, jag bröt i hop och grät inför folk som jag än i dag kan skämmas över...
Jag pratade med en mamma en lunch förra veckan som har en 4-mån bebis och en 2,5-åring som går på deltid (30 timmar) på dagis. Hon hade varit hemma med maken nu under sommaren och de hade tyckt det varit så bra för de hade kunnat GÖRA saker med barnen, junibacken etc. Det hade varit kvalite på tiden. Hon kände inte att hon kunde stimulera två ban hemma hela dagarna själv. Taskig tanke för mig själv är att jag kan tycka det är beiget - 2 barn är väl ingen match:)? Men JAG VET ATT ALLT ÄR RELATIVT! Men djupt inom mig, en liten sekund, får jag tänka så? Skulle ALDRIG säga det...
Tänker - jag har också varit en sådan mamma som tänkt i kvalite en gång men den erfarenheten jag fick med alla 4 hemma så mycket då twinsen var bebbar (och jag hade INGET val, inte i början) förändrade mig. A gick 2 dagar på dagis (15 tim, 8-15) och det var jag glad över för då kunde JAG pusta ut lite hemma men annars..han trivdes hemma trots att det inte var kvalite på allt...Även om jag inte kan låta bli att undra om det inte var/är tuffast för honom att få TVÅ syskon så tätt...Då jag fick dispensen utnyttjade jag den inte av eget val för jag kunde bara inte. Han trivdes ju hemma...varför lämna honom fler timmar? De började leka lite, de tre små...Jag kunde inte....
Jag förstår att alla tänker olika och har olika förutsättningar men kan inte låta bli att undra vad för sorts kvalite så små barn behöver? Vad gör man med bara en bebis hemma om dagarna? Och nu låter jag PRECIS som en sådan mamma jag förr avskydde...men då hade jag min snäva referensram på ETT barn utan syskon som stormtrivdes på dagis...I dag har jag ett dagis hemma..annorlunda...Inte större eller bättre referensram, men ett annat....En annan ankdamm.
Jag bör bara tala för mig själv och hur JAG vill ha det, Vad jag tycker om andra och hur andra har det har jag inget med att göra men hur jag ser på det avslöjar MIG. Detta är mina tankar...
I dag efter en månads semester känner jag mig trots allt mycket piggare. Jag trodde att jag inte kunde vara borta från jobbet en månad utan att allt rasade men det var just det jag behövde! Jag behövde den vilan efter några år då jag levt med ständiga varsel tills det verkligen blev min tur, kolikbebisar, tätisar, tvillingbebbar, söka jobb, börja om på jobb, visa framfötterna då man är mentalt slut egentligen...Jag känner mig stolt över att jag trots lite utbrott KLARAR vardagen och att kidsen verkar få bra "betyg". Läste vad vårt numera gamla dagis skrev till den våra barn ska börja på i morgon "A är en mycket snäll och mjuk kille, tycker om att leka lugna lekar. Han är också väldigt social, vill gärna hjälpa andra. A är lite försiktig och blyg i men samtidigt en mycket glad och varm person. Barn och personal tycker mycket om A, vi kommer sakna honom."
Får jag säga att jag faktiskt ÄR stolt att de skriver så om honom till hans nya fröknar? Att han blivit så trots hans vrål, trots mina utbrott, trots att jag varit en zombie, trots att jag har gråtit och gråtit inför barnen då twinsen var bebbar och tom bröt ihop och fick kuratorskontakt?
En sorg över att ha missat första tiden har jag men jag TROR att jag mitt i allt gjorde mitt bästa och ändå gjorde tillräckligt...Samtidigt som jag skäms över att jag inte fixade det då andra föräldrar har varit med om värre påfrestningar med sjuka barn och andra saker...Mina barn är friska och snälla (för det mesta.)). Allt jag önskade mig och mer därtill. Det enda som hänt som varit allvarligare är att A föddes med akutsnitt för att han inte hade kunnat födas normalt pga av ett högst ovanligt navelsträngsproblem. Att om vi bara hade kommit in 2 timmar senare, om jag hade varit en cool andragångsföderska, så hade han inte klarat sig ens med akutsnitt. Jag tänker alltid på det när jag läser om föräldrar som inte haft lika tur som vi. Vi hade bondtur. Jag känner SÅ med dem även om jag inte kan föreställa mig för vi var aldrig där...Jag tycker ju att det räckte med akutsnittet och vetskapen om att han för 50 år sedan inte skulle ha gått att rädda...
Någon som orkat läsa så här långt?
Villl egentligen inte klaga på andra utan mer - FAN - Jag klarade det! Inte som jag ville eller tänkt mig utan TILLRÄCKLIGT bra! Men just en viss sorg ändå över att ha "missat" bebistiden....
//manon
När jag var föräldraledig med våra tvillingar så blev jag helt slutkörd. Nattvak, order om regelbunden matning pga tillväxtproblem, A som skrek och var okontaktbar, skrik i timmar av honom (än i dag kan han bli okontaktbar, och skriket hållit i sig sedan koliken). Jag höll fasaden utåt länge, tills bebbarna var ca 6 månader. Då bröt jag ihop på öppnis och började gråta inför folk. Det hade varit skrik och åter skrik. Skrik vid påklädning, skrik i vagnen. Bebbarna HATADE att sitta i vagnen....Jag var slut. Jag fick kuratorskontakt med hjälp av öppnisfröknarna. Jag skämdes. Jag borde ha orkat. Min fd granne som hade fått tvillingar 2 veckor efter mig och nu har 5 barn hon hade det så lugnt, bakade, log, ammade. Var så lugn och njöt till fullo. Jag gick på knäna jag orkade inte. Jag satt och grät med bebbarna i famnen som också grät och A skrek bredvid...Jag undrade varför hon orkade och inte jag...Vad det var för fel på mig...Jag som dessutom hade gått genom eld och vatten för att få barnen, varför orkade jag inte? De som är så älsakde och efterlängtade, allt jag drömt om - VARFÖR? Skuldkänslor. Jag borde var euforisk.
Så här i efterhand var det bra att tala med kuratorn. Jag förstod en del. Som att jag är "duktig". Inte duktig i bemärkelsen att jag skullevara bäst i saker och ha bäst betyg utan duktig på att överleva. Att jag hade tagit hand om mig så länge, sedan jag var 7/9 år så min ork var slut. Att det för mig är ett nederlag att be om hjälp. Jag SKA bara klara det utan hjälp för jag var så van vid det. Att min fd granne förmodligen klarade allt detta för att hon hade inte slut på orken sedan barnsben som jag. Dessutom hade vi ingen släkt, ingen avlastning alls. Maken gick vid 08 kom hem kring 20...Kuratorn tyckte att situationen var "maxad" med de förutsättningarna och 3 barn på 20 månader.
Först kunde jag inte ta till mig allt kuratorn sa. Nu inser jag att det finns sanning i det hon sa. Jag är stolt över att jag klarar barnen med heltidsjobb. Att vara effektiv. Att jobba med mig själv och inte balla ur då jag är trött utan lära mig att behärska mig allt eftersom. Att kunna ha den själdisciplinen som behövs för att ro allt i land.Jag är duktig - men egentligen inte av fri vilja utan det är bara vana. Jag vet att jag inte har backup så jag kan bara inte lägga mig....Jag biter ihop. Sätter på mig stålpansaret och bara kör.
Men - i dag känner jag ändå en sorg över att tvillingarnas första tid är i en sådan dimma. En sorg över att jag inte kunde njuta av dem och snusa på dem då. Antagligen är det därför jag i dag bara så gärna vill vara hemma. Jag skulle göra allt för att ta igen den tiden jag förlorat, som jag knappt minns mer än som trötthet, skrik och gråt.. Men den kommer inte igen. Jag kan inte ändra på det. Jag orkade helt enkelt inte men gjorde mitt bästa. Jag lät dem aldrig gråta ensamma. Jag höll dem i famnen och de grät och ofta jag...Det känner jag mig glad över, att ja ändå HÖLL i dem! Inte lämnade dem för sig själva.... visst kunde jag låta dem skrika också tex då jag gungade A för jag hade inget val. Om jag inte lät dem skrika skulle jag ALDRIG haft tid med A. Men ALDRIG för att jag inte orkade. Då höll jag dem hellre och grät med dem. Jag har aldrig varit med om en sådan mental trötthet som då...Sedan var det ju att jag hade blivit varslad med och visste att jag måste söka jobb...
Ganska sent under föräldraledigheten fick jag dispens för A och N för utökad dagis och fritids. N fick nämligen inte gå på fritids pga att jag var föräldraledig. Men hon utnyttjade det inte mycket för hon trivdes inte där och jag förstår det. Det var inget bra fritids och hon har blivit med hemkär med tiden. Pga konkurrensen? Eller för att det är roligare hemma med alla barnen? A - jag utnyttjade aldrig dispensen jag fick. Jag hade inte hjärta till det för jag såg att han trots allt trivdes så bra hemma och jag tyckte faktiskt om att ha honom hemma. Situationen förändrades hela tiden till det bättre efter att twinsen fyllde 6 månader. Nästan dag för dag...
Jo, i dag känner jag mig stolt ändå över att jag fixade det. Trots att jag inte alltid var trevlig, ofta en zombie i början, jag bröt i hop och grät inför folk som jag än i dag kan skämmas över...
Jag pratade med en mamma en lunch förra veckan som har en 4-mån bebis och en 2,5-åring som går på deltid (30 timmar) på dagis. Hon hade varit hemma med maken nu under sommaren och de hade tyckt det varit så bra för de hade kunnat GÖRA saker med barnen, junibacken etc. Det hade varit kvalite på tiden. Hon kände inte att hon kunde stimulera två ban hemma hela dagarna själv. Taskig tanke för mig själv är att jag kan tycka det är beiget - 2 barn är väl ingen match:)? Men JAG VET ATT ALLT ÄR RELATIVT! Men djupt inom mig, en liten sekund, får jag tänka så? Skulle ALDRIG säga det...
Tänker - jag har också varit en sådan mamma som tänkt i kvalite en gång men den erfarenheten jag fick med alla 4 hemma så mycket då twinsen var bebbar (och jag hade INGET val, inte i början) förändrade mig. A gick 2 dagar på dagis (15 tim, 8-15) och det var jag glad över för då kunde JAG pusta ut lite hemma men annars..han trivdes hemma trots att det inte var kvalite på allt...Även om jag inte kan låta bli att undra om det inte var/är tuffast för honom att få TVÅ syskon så tätt...Då jag fick dispensen utnyttjade jag den inte av eget val för jag kunde bara inte. Han trivdes ju hemma...varför lämna honom fler timmar? De började leka lite, de tre små...Jag kunde inte....
Jag förstår att alla tänker olika och har olika förutsättningar men kan inte låta bli att undra vad för sorts kvalite så små barn behöver? Vad gör man med bara en bebis hemma om dagarna? Och nu låter jag PRECIS som en sådan mamma jag förr avskydde...men då hade jag min snäva referensram på ETT barn utan syskon som stormtrivdes på dagis...I dag har jag ett dagis hemma..annorlunda...Inte större eller bättre referensram, men ett annat....En annan ankdamm.
Jag bör bara tala för mig själv och hur JAG vill ha det, Vad jag tycker om andra och hur andra har det har jag inget med att göra men hur jag ser på det avslöjar MIG. Detta är mina tankar...
I dag efter en månads semester känner jag mig trots allt mycket piggare. Jag trodde att jag inte kunde vara borta från jobbet en månad utan att allt rasade men det var just det jag behövde! Jag behövde den vilan efter några år då jag levt med ständiga varsel tills det verkligen blev min tur, kolikbebisar, tätisar, tvillingbebbar, söka jobb, börja om på jobb, visa framfötterna då man är mentalt slut egentligen...Jag känner mig stolt över att jag trots lite utbrott KLARAR vardagen och att kidsen verkar få bra "betyg". Läste vad vårt numera gamla dagis skrev till den våra barn ska börja på i morgon "A är en mycket snäll och mjuk kille, tycker om att leka lugna lekar. Han är också väldigt social, vill gärna hjälpa andra. A är lite försiktig och blyg i men samtidigt en mycket glad och varm person. Barn och personal tycker mycket om A, vi kommer sakna honom."
Får jag säga att jag faktiskt ÄR stolt att de skriver så om honom till hans nya fröknar? Att han blivit så trots hans vrål, trots mina utbrott, trots att jag varit en zombie, trots att jag har gråtit och gråtit inför barnen då twinsen var bebbar och tom bröt ihop och fick kuratorskontakt?
En sorg över att ha missat första tiden har jag men jag TROR att jag mitt i allt gjorde mitt bästa och ändå gjorde tillräckligt...Samtidigt som jag skäms över att jag inte fixade det då andra föräldrar har varit med om värre påfrestningar med sjuka barn och andra saker...Mina barn är friska och snälla (för det mesta.)). Allt jag önskade mig och mer därtill. Det enda som hänt som varit allvarligare är att A föddes med akutsnitt för att han inte hade kunnat födas normalt pga av ett högst ovanligt navelsträngsproblem. Att om vi bara hade kommit in 2 timmar senare, om jag hade varit en cool andragångsföderska, så hade han inte klarat sig ens med akutsnitt. Jag tänker alltid på det när jag läser om föräldrar som inte haft lika tur som vi. Vi hade bondtur. Jag känner SÅ med dem även om jag inte kan föreställa mig för vi var aldrig där...Jag tycker ju att det räckte med akutsnittet och vetskapen om att han för 50 år sedan inte skulle ha gått att rädda...
Någon som orkat läsa så här långt?
Villl egentligen inte klaga på andra utan mer - FAN - Jag klarade det! Inte som jag ville eller tänkt mig utan TILLRÄCKLIGT bra! Men just en viss sorg ändå över att ha "missat" bebistiden....
//manon
Mami
Minnen väcks av det jag skrev i går och responsen...Vill lyfta upp dessa minnen av min farmor som jag bodde hos under mina småbarnsår tils jag var 7,5 och som jag kommer att få träffa nästa vecka redan igen för första gången på 3-4 år!
Kommer i håg vad min farmor gjorde med mig när jag var barn. Gick och badade ofta, lärde mig simma. Promenader i parken då vi pratade och tittade på ditt och datt, växter, småkryp...Hon var ute i lekparken med mig, lärde mig cykla utan stödhjul...Jag lekte med barnen på gården och fönstret var öppet och jag kunde alltid ropa på henne. Hon tittade alltid på barnprogrammen med mig och då låg vi i sängen tillsammans och jag kröp intill henne och allt var jättemysigt! Tog mig på balettlektioner men det var inte så poppis hos mig, jag gillade det inte alls (medan hon var balettpedagog och älskade att dansa) så hon mutade mig VARJE gång med att köpa en kaka åt mig på ett café efter lektionen:))))!
Minns ärligt inte att hon höll på så mycket med hemmet:). Jag gick på dagis och hon jobbade heltid men i mina minnen så känns det som om hon ALLTID var med mig och ALDRIG jobbade! MÄRKLIGT!? Jag minns henne som hemmafru trots att hon jobbade heltid - hon måste alltså ha gjort ett bra jobb med mig...Hon har berättat hur hon bar mig efter att hon hämtat mig på dagis och hur jag sov på hennes axel medan hon handlade...
Med andra ord, det funkar att vara heltidsarbetande! Skönt att jag mindes allt detta...Jag hoppas att mina barn kommer att minnas mig så där...
//manon
Kommer i håg vad min farmor gjorde med mig när jag var barn. Gick och badade ofta, lärde mig simma. Promenader i parken då vi pratade och tittade på ditt och datt, växter, småkryp...Hon var ute i lekparken med mig, lärde mig cykla utan stödhjul...Jag lekte med barnen på gården och fönstret var öppet och jag kunde alltid ropa på henne. Hon tittade alltid på barnprogrammen med mig och då låg vi i sängen tillsammans och jag kröp intill henne och allt var jättemysigt! Tog mig på balettlektioner men det var inte så poppis hos mig, jag gillade det inte alls (medan hon var balettpedagog och älskade att dansa) så hon mutade mig VARJE gång med att köpa en kaka åt mig på ett café efter lektionen:))))!
Minns ärligt inte att hon höll på så mycket med hemmet:). Jag gick på dagis och hon jobbade heltid men i mina minnen så känns det som om hon ALLTID var med mig och ALDRIG jobbade! MÄRKLIGT!? Jag minns henne som hemmafru trots att hon jobbade heltid - hon måste alltså ha gjort ett bra jobb med mig...Hon har berättat hur hon bar mig efter att hon hämtat mig på dagis och hur jag sov på hennes axel medan hon handlade...
Med andra ord, det funkar att vara heltidsarbetande! Skönt att jag mindes allt detta...Jag hoppas att mina barn kommer att minnas mig så där...
//manon
Önskar alla en trevlig Valborg!
Det har varit en händelserik Valborgshelg men nu är det lugnare. Fyra liite småkrassliga men vädigt glada barn har jag hemma.
Såg på elden. N (8) stannade kvar lite extra med kompis, A (3,5) blev rädd för elden och gick hem tidigare med pappa, S-twinset (2 år) var eld och lågor själv över elden och M-twinset rätt likgiltig. Så olika det kan vara!
Elden var inte så stor och nu har den brunnit ut och med den alla spöken och jag känner mig lycklig och glad igen! Tänk om nyår vore på Valborg! Så dramatiskt...symboliskt...bränna allt det gamla och bara se fram emot det nya!
Jag tycker om Valborg...även stillsamma familjevalborgs!
I dag för 16 år var min allra första och allra bästa Valborg genom tiderna i Uppsala med champagnefrukost, sillunch, forsränning, champagnegalopp (+inplankning på en fest för bara nationsfunktionärer mha en kille) och gasque - kvällen avslutades med att jag och min blivande make satt i "gulan" alldeles ensamma och ja, sedan dess har vi varit ihop! Otroligt - 16 år i dag! Det var en av de allra varmaste Valborg jag har varit med om...och den som förändrat mitt liv mest! Jag hade varit hans "groupi" i ett år, han skrev spex och allt och jag kunde inget:))! Kommer i håg då han bad mig om skuren gurka till en föreställning och jag var mer än tjänstvillig:)! Åh! Vilka tider! Jag vill se honom i frack om igen och igen och igen!!!! Han är som född i frack, då ser han som allra charmigast ut! Kommer i håg då det tog eld i gardinerna på nationen och vi dansade till "I´m not in love" med 10CC...Hur vi möttes, drack och pratade och pratade så fort vi träffades...munhöggs, käftade, pratade, skojade...Hur jag alltid såg till att hamna bredvid honom på fester...har erkänt det efteråt och enligt honom så har han inte märkt att det var med berått mod:)! När jag tänker efter, jag ville detta verkligen...jag ville ha honom och jag jobbade för det....Valborg i dag 16 år sedan! Så gör vi än i dag så fort det finns tid till det. Pratar strunt och goja och käftar och "bråkar" på låtsas. De ytterst få stunderna vi har på det viset i dag påminner oss om det vi har i grunden - det som vi aldrig skulle få av någon annan alls! Det som får oss att hålla ihop trots att oddsen och påfrestningarna i förhållandet i dag med heltidsjobb och fyra barn är stora!
För övrigt skulle ingen avoss vilja vara ensamstående med fyra barn.... (skojar bara!!!)! Men ÅH, vad jag vill se honom i frack igen!!!!!!!!!
Hoppas ni alla har en trevlig (säger man så?) Valborg!
//manon
Såg på elden. N (8) stannade kvar lite extra med kompis, A (3,5) blev rädd för elden och gick hem tidigare med pappa, S-twinset (2 år) var eld och lågor själv över elden och M-twinset rätt likgiltig. Så olika det kan vara!
Elden var inte så stor och nu har den brunnit ut och med den alla spöken och jag känner mig lycklig och glad igen! Tänk om nyår vore på Valborg! Så dramatiskt...symboliskt...bränna allt det gamla och bara se fram emot det nya!
Jag tycker om Valborg...även stillsamma familjevalborgs!
I dag för 16 år var min allra första och allra bästa Valborg genom tiderna i Uppsala med champagnefrukost, sillunch, forsränning, champagnegalopp (+inplankning på en fest för bara nationsfunktionärer mha en kille) och gasque - kvällen avslutades med att jag och min blivande make satt i "gulan" alldeles ensamma och ja, sedan dess har vi varit ihop! Otroligt - 16 år i dag! Det var en av de allra varmaste Valborg jag har varit med om...och den som förändrat mitt liv mest! Jag hade varit hans "groupi" i ett år, han skrev spex och allt och jag kunde inget:))! Kommer i håg då han bad mig om skuren gurka till en föreställning och jag var mer än tjänstvillig:)! Åh! Vilka tider! Jag vill se honom i frack om igen och igen och igen!!!! Han är som född i frack, då ser han som allra charmigast ut! Kommer i håg då det tog eld i gardinerna på nationen och vi dansade till "I´m not in love" med 10CC...Hur vi möttes, drack och pratade och pratade så fort vi träffades...munhöggs, käftade, pratade, skojade...Hur jag alltid såg till att hamna bredvid honom på fester...har erkänt det efteråt och enligt honom så har han inte märkt att det var med berått mod:)! När jag tänker efter, jag ville detta verkligen...jag ville ha honom och jag jobbade för det....Valborg i dag 16 år sedan! Så gör vi än i dag så fort det finns tid till det. Pratar strunt och goja och käftar och "bråkar" på låtsas. De ytterst få stunderna vi har på det viset i dag påminner oss om det vi har i grunden - det som vi aldrig skulle få av någon annan alls! Det som får oss att hålla ihop trots att oddsen och påfrestningarna i förhållandet i dag med heltidsjobb och fyra barn är stora!
För övrigt skulle ingen avoss vilja vara ensamstående med fyra barn.... (skojar bara!!!)! Men ÅH, vad jag vill se honom i frack igen!!!!!!!!!
Hoppas ni alla har en trevlig (säger man så?) Valborg!
//manon
Säregna minnen
Vad som formar en människa kan vara väldigt olika saker. Korta och långa, tjocka och magra, kvadratiska och cirkulära saker. ALLT.
En del av mina erfarenheter delar jag med miljoner människor av min ålder och med andra miljoner inte…
Rörigt?
Jag har säregna minnen som etsat sig fast från en svunnen tid, från ett samhälle som inte finns längre. Ett samhälle som i dag bara består av souvenirer. Ska förklara.
När jag bodde hos min farmor i Storstaden i centraleuropa så skulle vi fira en sovjetisk helgdag – dvs den dagen då den ryska revolutionen bröt ut. Den dagen hängdes flaggor upp, varannan vårt lands och varannan den röda sovjetiska. Jag visste hur vår flagga såg ut, men hade INGEN aning om den röda flaggan. Så jag frågade min farmor som i det närmsta tystade mig och mina många frågor (jag kan ha varit mellan 3-5 år och väääldigt frågvis som barn är i den åldern). Så jag fortsatte att undra. Poletten föll inte ner förrän långt senare. Långt senare har jag också förstått att min farmor inte vågade prata med ett barn om dessa frågor pga alla följdfrågor och allt som kan komma och som det var då och enligt hennes erfarenheter – åsikter och felaktiga citat kan döda. Än i dag säger hon att man inte ska pyssla med politik för det kan leda till döden och vågar inte säga vad hon tycker i telefon. Hemmavid vågar hon – MEN, ja då sätter hon på radion, låser dörren noga och viskar.
Andra minnet är från skolan. Vi skulle bli pionjärer och det var en ceremoni i sig. Från början hade vi blåa scarfar och nu skulle dessa bytas ut till röda. Jag har båda scarfarna kvar som souvenir än i dag, fast en souvenir som jag faktiskt använt DAGLIGDAGS i skolan tillsammans med skoluniformen. När jag ser västerlänningar köpa dylikt så undrar jag alltid vad de ska ha det till – i dag tomma symboler…är detta en lek för dem? Detta som påverkat miljontals människors liv? Nyfiken är jag! Eller ett historiskt intresse?
Vi, som gick i ettan, skulle stå på led bakom en flagga. En i klassen valdes ut som fanbärare. Sedan skulle de som gick ca 2 klasser över en, efter tal och musik och pompa, gå nerför raderna och knyta dessa röda scarfar om halsen på alla små ettor. Den som knöt min, knöt för hårt för min smak så jag lösgjorde den. Men då kom hon igen och knöt hårdare igen och så bråkade vi en stund…
När jag hade gått ut första klass så fick jag äntligen utresetillstånd. Mina föräldrar hade dissiderat (hoppat av, flytt) till väst när jag var 18 månader (det var då jag hamnade på barnhem) och min framor hade kämpat sedan dess att även jag skulle få komma ut.
Jag är fascinerad av det där med ”de som stannar kvar” och ”de som flyr”. Varför stannar vissa och flyr vissa? Jag var tvungen att ge mig av för med dissiderade föräldrar hade jag ingen framtid i det kommunistiska samhället. Jag skulle inte ens ha fått tillstånd att gå på gymnasiet eftersom jag var politiskt opålitlig pga mina föräldrar. Jag skulle inte kunna bli ögontjänare inom partiet och därmed överlista systemet för sådana opålitliga människor som mig ville man inte ha där.
I dag är det annorlunda där i centraleuropa och trots att jag skulle ha varit en av de som skulle haft det svårast där – så är jag en av dem som undslapp och fått ett bra liv. Dubbelt, på nåt sätt…Jag är en del av det gamla systemet, det har påverkat mitt liv i högsta grad och ändå inte. För jag delar inte resten, Jag missade resten. Där är jag någon som – undslapp och hade tur. Trots att jag blev drabbad, mer än de flesta liksom….
Jag vet inte om jag hänger med mina egna tankegångar…Men detta har påverkat mitt liv i högsta grad, det kommunistiska systemet...och det finns (lyckligtvis) inte kvar! Samtidigt finns inte det samhälle som jag minns kvar och var tvungen att lämna utan ett nytt främmande jag INTE är en del av.
En del av mina erfarenheter delar jag med miljoner människor av min ålder och med andra miljoner inte…
Rörigt?
Jag har säregna minnen som etsat sig fast från en svunnen tid, från ett samhälle som inte finns längre. Ett samhälle som i dag bara består av souvenirer. Ska förklara.
När jag bodde hos min farmor i Storstaden i centraleuropa så skulle vi fira en sovjetisk helgdag – dvs den dagen då den ryska revolutionen bröt ut. Den dagen hängdes flaggor upp, varannan vårt lands och varannan den röda sovjetiska. Jag visste hur vår flagga såg ut, men hade INGEN aning om den röda flaggan. Så jag frågade min farmor som i det närmsta tystade mig och mina många frågor (jag kan ha varit mellan 3-5 år och väääldigt frågvis som barn är i den åldern). Så jag fortsatte att undra. Poletten föll inte ner förrän långt senare. Långt senare har jag också förstått att min farmor inte vågade prata med ett barn om dessa frågor pga alla följdfrågor och allt som kan komma och som det var då och enligt hennes erfarenheter – åsikter och felaktiga citat kan döda. Än i dag säger hon att man inte ska pyssla med politik för det kan leda till döden och vågar inte säga vad hon tycker i telefon. Hemmavid vågar hon – MEN, ja då sätter hon på radion, låser dörren noga och viskar.
Andra minnet är från skolan. Vi skulle bli pionjärer och det var en ceremoni i sig. Från början hade vi blåa scarfar och nu skulle dessa bytas ut till röda. Jag har båda scarfarna kvar som souvenir än i dag, fast en souvenir som jag faktiskt använt DAGLIGDAGS i skolan tillsammans med skoluniformen. När jag ser västerlänningar köpa dylikt så undrar jag alltid vad de ska ha det till – i dag tomma symboler…är detta en lek för dem? Detta som påverkat miljontals människors liv? Nyfiken är jag! Eller ett historiskt intresse?
Vi, som gick i ettan, skulle stå på led bakom en flagga. En i klassen valdes ut som fanbärare. Sedan skulle de som gick ca 2 klasser över en, efter tal och musik och pompa, gå nerför raderna och knyta dessa röda scarfar om halsen på alla små ettor. Den som knöt min, knöt för hårt för min smak så jag lösgjorde den. Men då kom hon igen och knöt hårdare igen och så bråkade vi en stund…
När jag hade gått ut första klass så fick jag äntligen utresetillstånd. Mina föräldrar hade dissiderat (hoppat av, flytt) till väst när jag var 18 månader (det var då jag hamnade på barnhem) och min framor hade kämpat sedan dess att även jag skulle få komma ut.
Jag är fascinerad av det där med ”de som stannar kvar” och ”de som flyr”. Varför stannar vissa och flyr vissa? Jag var tvungen att ge mig av för med dissiderade föräldrar hade jag ingen framtid i det kommunistiska samhället. Jag skulle inte ens ha fått tillstånd att gå på gymnasiet eftersom jag var politiskt opålitlig pga mina föräldrar. Jag skulle inte kunna bli ögontjänare inom partiet och därmed överlista systemet för sådana opålitliga människor som mig ville man inte ha där.
I dag är det annorlunda där i centraleuropa och trots att jag skulle ha varit en av de som skulle haft det svårast där – så är jag en av dem som undslapp och fått ett bra liv. Dubbelt, på nåt sätt…Jag är en del av det gamla systemet, det har påverkat mitt liv i högsta grad och ändå inte. För jag delar inte resten, Jag missade resten. Där är jag någon som – undslapp och hade tur. Trots att jag blev drabbad, mer än de flesta liksom….
Jag vet inte om jag hänger med mina egna tankegångar…Men detta har påverkat mitt liv i högsta grad, det kommunistiska systemet...och det finns (lyckligtvis) inte kvar! Samtidigt finns inte det samhälle som jag minns kvar och var tvungen att lämna utan ett nytt främmande jag INTE är en del av.
Det inre barnet
Saknar jag en barndom? Saknar jag att inte kunna minnas tillbaka på barndomen med skimrande nostalgiskt ljus? Nej, jag gör det inte längre. Eller har jag gjort det någonsin? Jag vet ju inte ens vad det innebär fullt ut. Tror jag har en överdriven syn på "lycklig barndom"-konceptet i brist på erfarenhet. Men, jag bär barnet inom mig, minns fragment av barndomen men långt ifrån allt. Jag har ärligt talat väldigt dåligt minne av min barndom. Suddig. Fragmentarisk är verkligen rätta ordet.
Jag minns då jag bodde på barnhem och min farfar kom förbi då och då och skojade och skämtade med mig. Minns att jag spanade efter honom i fönstret och att när han gick förbi sprang jag ut, och sprang och sprang, sprang ut till grinden och kikade ut för att se honom, hoppades att han skulle komma in till mig och leka. Minns hur ledsen och besviken jag blev då han inte hälsade på mig?Jag minns att jag även sprang ut genom grinden då den var öppen och hamnade i en folkmassa och ropade och letade. Mer minns jag inte av den gången.
Jag minns min farmor som kom och tog mig på promenader, Hon var sträng och stram, tyckte jag. Ingen jag omedelbart knöt an till, ingen som skämtade eller skojade. Prosaisk, praktisk. Men det var till henne jag kom till när jag var 3 år. Minns än i dag flytten. Hur jag ser ut genom fönstret och ser hur bilen kommer med mina saker.
Jag minns min frihetslängtan som jag har kvar än i dag. Hur svår jag var att stänga in, hur många utflykter jag gjorde tidigt. Utforska, gå på nya okända vägar och gator och se vad som finns bortom hörnet. Än i dag älskar jag det! När jag kommer till en ny stad (gärna storstad) är det första jag vill göra att insupa staden, gå och gå och gå och se vart jag hamnar. Sätta mig på café och titta på folket, människorna som går förbi och hur de ser ut, vad de har på sig, vad de gör och vart de tar vägen.
När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras ? utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt.
Men mina barn har stulit nyckeln. Jag vet inte hur de fått tag i den, vet inte ens om de har stulit den eller fått den automatiskt?De tvingar mig att öppna alla mina dörrar och jag står framför dem oförmögen att ljuga eller förställa mig. Jag har som gåva faktiskt fått en nyckel av vart och ett av dem också ? en nyckel till deras barndom och en inbjudan att dela den med dem. Inte som ett barn själv utan att betrakta deras barndom. Älska dem. Läka. Lyssna. De finns där, pockar på uppmärksamheten och tvingar mig leva här och nu. De tvingar mig att se och att vara närvarande. Det är jobbigt ibland. Jag blir andfådd och behöver time-out då och då.
Den Oskyldiga Flickan bakom rottweilerhundarna och guldgrinden står och tittar på dessa barn. Håller i grinden och pressar huvudet mellan gallren och ler och skrattar och känner värme över att se dessa stojande barn. Jag tror att det är hon som gav dem en kopia av nyckeln och en invitation till sin värld?.Hon sträcker ut handen mot dem genom gallret?Hon ler, men leendet har en anstrykning av nåt vuxet, nåt vemod?Men inom sig samlar hon sig och bevakar de oskyldiga smulorna och drömmarna hon lyckats skrapa ihop och byggt till en skimrande känsla. Hon vet att det finns flera rum. Rum som inte är så skimrande, som hon aktar sig för.
//manon
Jag minns då jag bodde på barnhem och min farfar kom förbi då och då och skojade och skämtade med mig. Minns att jag spanade efter honom i fönstret och att när han gick förbi sprang jag ut, och sprang och sprang, sprang ut till grinden och kikade ut för att se honom, hoppades att han skulle komma in till mig och leka. Minns hur ledsen och besviken jag blev då han inte hälsade på mig?Jag minns att jag även sprang ut genom grinden då den var öppen och hamnade i en folkmassa och ropade och letade. Mer minns jag inte av den gången.
Jag minns min farmor som kom och tog mig på promenader, Hon var sträng och stram, tyckte jag. Ingen jag omedelbart knöt an till, ingen som skämtade eller skojade. Prosaisk, praktisk. Men det var till henne jag kom till när jag var 3 år. Minns än i dag flytten. Hur jag ser ut genom fönstret och ser hur bilen kommer med mina saker.
Jag minns min frihetslängtan som jag har kvar än i dag. Hur svår jag var att stänga in, hur många utflykter jag gjorde tidigt. Utforska, gå på nya okända vägar och gator och se vad som finns bortom hörnet. Än i dag älskar jag det! När jag kommer till en ny stad (gärna storstad) är det första jag vill göra att insupa staden, gå och gå och gå och se vart jag hamnar. Sätta mig på café och titta på folket, människorna som går förbi och hur de ser ut, vad de har på sig, vad de gör och vart de tar vägen.
När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras ? utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt.
Men mina barn har stulit nyckeln. Jag vet inte hur de fått tag i den, vet inte ens om de har stulit den eller fått den automatiskt?De tvingar mig att öppna alla mina dörrar och jag står framför dem oförmögen att ljuga eller förställa mig. Jag har som gåva faktiskt fått en nyckel av vart och ett av dem också ? en nyckel till deras barndom och en inbjudan att dela den med dem. Inte som ett barn själv utan att betrakta deras barndom. Älska dem. Läka. Lyssna. De finns där, pockar på uppmärksamheten och tvingar mig leva här och nu. De tvingar mig att se och att vara närvarande. Det är jobbigt ibland. Jag blir andfådd och behöver time-out då och då.
Den Oskyldiga Flickan bakom rottweilerhundarna och guldgrinden står och tittar på dessa barn. Håller i grinden och pressar huvudet mellan gallren och ler och skrattar och känner värme över att se dessa stojande barn. Jag tror att det är hon som gav dem en kopia av nyckeln och en invitation till sin värld?.Hon sträcker ut handen mot dem genom gallret?Hon ler, men leendet har en anstrykning av nåt vuxet, nåt vemod?Men inom sig samlar hon sig och bevakar de oskyldiga smulorna och drömmarna hon lyckats skrapa ihop och byggt till en skimrande känsla. Hon vet att det finns flera rum. Rum som inte är så skimrande, som hon aktar sig för.
//manon
Studenten
Med anledning av gårdagens möte så väller osorterade minnen fram. Jag måste sortera och strukturera dem…
Jag hade vid tidpunkten för studenten redan rymt för andra gången (eg tredje, rymde från mor till far när jag var 9 år, ur askan i elden, men det kan jag berätta om senare) och bodde i andra hand i en studentkorridor. Från början bodde jag i andra hand på landet där jag hyrde en kompis storasyster lägenhet. Det var emellertid långt in till stan och skolan så jag flyttade till en studentkorridor efter ett tag.
Hur jag fick råd? Enkelt – min lärare (klassföreståndare) hjälpte mig till att ansöka om studielån. Varför ingen gjorde nåt? Jag hade precis fyllt 18 år. Men denna rymning tar jag senare också.
Så, alltså studentdagen...Jag klädde mig i min korridor, gick i väg tidigt för att gå till champagnefrukosten i parken. Därifrån gick vi alla till skolan för avslutning. Tal i aulan och sedan betygsutdelning i klassrummet. Där satt vi ett bra tag för avgångsklasserna släpptes ut klassvis ur skolan.
Så var det vår tur att sjunga om studentens lyckliga dagar på trappan till skolan, kasta mössorna och springa nerför trapporna till gården som var smockfull av föräldrar och syskon – dvs allas föräldrar och syskon utom mina. Min dåvarande pojkvän var där med en bukett och jag letade upp honom. Kommer ihåg att en annan klasskompis föräldrar hade av en outgrundlig anledning även tagit med en bukett till mig. Kommer ihåg än i dag känslan av att vara avslöjad, det blev så tydligt att jag inte hade föräldrar, och hur blyg och jag-vet-inte-vad jag blev. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig inte värd den buketten. Tyckte bara att jag hade ställt till besvär för dem för en gång hade jag hals över huvud kl 23 på kvällen flytt till dem. Det kan jag också berätta senare. Kanske. Kort kan jag säga att min styvmor och jag var ensamma hemma och hon hade löpt amok och situationen kändes hotfull.
Så satte vi oss i de lövbeklädda vagnarna och sjöng och åkte runt på stan. Först segerrundor i staden för att sedan skjutsas hem till de olika hemmen. På vissa blev vi bjudna på lite småtugg innan vi åkte vidare. Till slut var det bara ett hem kvar och där klev alla få som var kvar av och gick hem till den tjejen. Där dansade vi till depeche mode och så skulle vi vidare hem. Tre styckna var vi ungefär..
Jag gick till mitt studentrum och där hade studenterna köpt ballonger och serpentiner och ställt en flaska champagne utanför min dörr. De hade även skrivit en stor skylt där de grattade mig på studentdagen. Jag blev jätteglad när jag såg min dörr!! I den korridoren hade de för vana att sätta lappar på dörrar. En gång, i början, hade de satt en lapp på min dörr där det stod (utklippt från tidning) ”Min mamma tyckte aldrig om mig”. Jag blev stel då jag såg lappen. Trodde först att jag gått fel, men så var det inte. Dagen efter var lappen borta och en tjej där sa att de brukar skämta med varandra så där med lappar (det såg jag också) men de hade tydligen fått ågren för tänk om det var så, tänk om det var just därför gymnasisten var där…så de tog bort lappen och satte dit en bild på Bambi istället.
Jag tillbringade resten av dagen där (drack skumpa med korridorarna, de firade mig) tills jag skulle på restaurang på kvällen där jag skulle träffa min klass för sista gången.
Minnen – glädje och sorg. Ensamhet och ödslighet. Det var så fasansfullt TYDLIGT den dagen att jag hade ingen – ändå hade jag människor som tänkte på mig! Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag såg alla dessa 19-åringar med sina föräldrar och syskon. Alla pussar, kramar, glädjetårar….all kärlek…Jag hade min pojkvän, en klasskompis föräldrar, mina korridorare – ändå – jag hade känslan av att vara ensam. Att vara i ett hav av föräldrar och plakat och inte ha några föräldrar där. Det var smärtsamt trots allt. Det låter säkert otacksamt och konstigt mot de som faktiskt tänkte på mig men...föräldrar är föräldrar...Jag ville inte ha nåt med dem att göra ändå kände jag sorg över att INTE ha dem där. Eller, jag ville egentligen inte ha just DE där, utan föräldrar….Jag saknar än i dag inte MINA föräldrar utan FÖRÄLDRAR. Men jag har vant mig…
Det lustiga är att jag hellre tänker på det goda. På alla som faktiskt FANNS runtomkring mig. Att få kraft av att ha varit lite sedd. Som klasskompisens föräldrar som även tog med en bukett till mig, min korridor…Det känns stort för mig! Jag minns det än i dag. Det gjorde mycket, de små små sakerna. Tanken. Det fick mig att kämpa vidare, det visade på att det fanns godhet i världen - framför allt att jag räknades! Min studentdag skulle bara ha varit en sorg utan dem. Mer ensam.
//Manon
Jag hade vid tidpunkten för studenten redan rymt för andra gången (eg tredje, rymde från mor till far när jag var 9 år, ur askan i elden, men det kan jag berätta om senare) och bodde i andra hand i en studentkorridor. Från början bodde jag i andra hand på landet där jag hyrde en kompis storasyster lägenhet. Det var emellertid långt in till stan och skolan så jag flyttade till en studentkorridor efter ett tag.
Hur jag fick råd? Enkelt – min lärare (klassföreståndare) hjälpte mig till att ansöka om studielån. Varför ingen gjorde nåt? Jag hade precis fyllt 18 år. Men denna rymning tar jag senare också.
Så, alltså studentdagen...Jag klädde mig i min korridor, gick i väg tidigt för att gå till champagnefrukosten i parken. Därifrån gick vi alla till skolan för avslutning. Tal i aulan och sedan betygsutdelning i klassrummet. Där satt vi ett bra tag för avgångsklasserna släpptes ut klassvis ur skolan.
Så var det vår tur att sjunga om studentens lyckliga dagar på trappan till skolan, kasta mössorna och springa nerför trapporna till gården som var smockfull av föräldrar och syskon – dvs allas föräldrar och syskon utom mina. Min dåvarande pojkvän var där med en bukett och jag letade upp honom. Kommer ihåg att en annan klasskompis föräldrar hade av en outgrundlig anledning även tagit med en bukett till mig. Kommer ihåg än i dag känslan av att vara avslöjad, det blev så tydligt att jag inte hade föräldrar, och hur blyg och jag-vet-inte-vad jag blev. Jag visste inte vad jag skulle säga. Jag kände mig inte värd den buketten. Tyckte bara att jag hade ställt till besvär för dem för en gång hade jag hals över huvud kl 23 på kvällen flytt till dem. Det kan jag också berätta senare. Kanske. Kort kan jag säga att min styvmor och jag var ensamma hemma och hon hade löpt amok och situationen kändes hotfull.
Så satte vi oss i de lövbeklädda vagnarna och sjöng och åkte runt på stan. Först segerrundor i staden för att sedan skjutsas hem till de olika hemmen. På vissa blev vi bjudna på lite småtugg innan vi åkte vidare. Till slut var det bara ett hem kvar och där klev alla få som var kvar av och gick hem till den tjejen. Där dansade vi till depeche mode och så skulle vi vidare hem. Tre styckna var vi ungefär..
Jag gick till mitt studentrum och där hade studenterna köpt ballonger och serpentiner och ställt en flaska champagne utanför min dörr. De hade även skrivit en stor skylt där de grattade mig på studentdagen. Jag blev jätteglad när jag såg min dörr!! I den korridoren hade de för vana att sätta lappar på dörrar. En gång, i början, hade de satt en lapp på min dörr där det stod (utklippt från tidning) ”Min mamma tyckte aldrig om mig”. Jag blev stel då jag såg lappen. Trodde först att jag gått fel, men så var det inte. Dagen efter var lappen borta och en tjej där sa att de brukar skämta med varandra så där med lappar (det såg jag också) men de hade tydligen fått ågren för tänk om det var så, tänk om det var just därför gymnasisten var där…så de tog bort lappen och satte dit en bild på Bambi istället.
Jag tillbringade resten av dagen där (drack skumpa med korridorarna, de firade mig) tills jag skulle på restaurang på kvällen där jag skulle träffa min klass för sista gången.
Minnen – glädje och sorg. Ensamhet och ödslighet. Det var så fasansfullt TYDLIGT den dagen att jag hade ingen – ändå hade jag människor som tänkte på mig! Jag har aldrig känt mig så ensam som när jag såg alla dessa 19-åringar med sina föräldrar och syskon. Alla pussar, kramar, glädjetårar….all kärlek…Jag hade min pojkvän, en klasskompis föräldrar, mina korridorare – ändå – jag hade känslan av att vara ensam. Att vara i ett hav av föräldrar och plakat och inte ha några föräldrar där. Det var smärtsamt trots allt. Det låter säkert otacksamt och konstigt mot de som faktiskt tänkte på mig men...föräldrar är föräldrar...Jag ville inte ha nåt med dem att göra ändå kände jag sorg över att INTE ha dem där. Eller, jag ville egentligen inte ha just DE där, utan föräldrar….Jag saknar än i dag inte MINA föräldrar utan FÖRÄLDRAR. Men jag har vant mig…
Det lustiga är att jag hellre tänker på det goda. På alla som faktiskt FANNS runtomkring mig. Att få kraft av att ha varit lite sedd. Som klasskompisens föräldrar som även tog med en bukett till mig, min korridor…Det känns stort för mig! Jag minns det än i dag. Det gjorde mycket, de små små sakerna. Tanken. Det fick mig att kämpa vidare, det visade på att det fanns godhet i världen - framför allt att jag räknades! Min studentdag skulle bara ha varit en sorg utan dem. Mer ensam.
//Manon
Mina bra hjälpare
Jag tycker inte om gräl och bråk. Jag har blivit allergisk mot det under uppväxten. Ingen är sig själv i argt tillstånd. Det är bara obehagligt. Inte för att jag är konflikträdd, inte alls (alltid) men jag har varit med om sådan ilska hos både mig och de vuxna att jag orkar inte vara arg mera. Känslan är jobbig. Tröttheten enorm efteråt. Det går att lösa på annat sätt. Ilska har jag använt då jag frigjorde mig och plötsligt hade mod att stå emot min far. När jag pga en kompis och hennes mamma, en lärare, en släkting under gymnasietiden insåg att det var inte MIG det var fel på! Utan allt det andra...
Åh, vad ARG jag har varit....
Så kom jag på, dessa jag radade upp. Dessa var mina hjälpare under den tiden. Det var dessa som såg MIG som sa att jag VAR BRA utan att jag bad om det. Det var så illa att jag frågade inte om hjälp utan de kom när jag var stor nog. Som ställde upp. Sa att jag var bra, att om de hade mig som dotter skulle de vara stolta. Jag trodde dem inte då men förstod sakta att det var fel på situationen och inte på mig. Att jag faktiskt var värd att älskas.
Kompisen och hennes mamma rymde jag till och mamman var fullt beredd att ta emot mig som fosterbarn. Samtal med socialen, kuratorn på skolan, lärare om rymningen. Sveket av kuratorn då han bad mig komma och sa att vi skulle vara ensamma men mina föräldrar var där och hur jag kämpade emot då...Skrek och bråkade och sprang därifrån till slut.
De lyckades få tillbaka mig den gången, min styvmor och far, de lurade mig, plötsligt snälla och förstående. Sedan kom sveket - det var för ytans skull de ansträngde sig. För skammen. De ville inte ha en dotter som rymt som skämde ut dem. De var bra föräldrar, jag var fel.
Jag kom tillbaka då, men jag rymde igen. Den gången för gott. Mitt bästa beslut någonsin.
Manon
Åh, vad ARG jag har varit....
Så kom jag på, dessa jag radade upp. Dessa var mina hjälpare under den tiden. Det var dessa som såg MIG som sa att jag VAR BRA utan att jag bad om det. Det var så illa att jag frågade inte om hjälp utan de kom när jag var stor nog. Som ställde upp. Sa att jag var bra, att om de hade mig som dotter skulle de vara stolta. Jag trodde dem inte då men förstod sakta att det var fel på situationen och inte på mig. Att jag faktiskt var värd att älskas.
Kompisen och hennes mamma rymde jag till och mamman var fullt beredd att ta emot mig som fosterbarn. Samtal med socialen, kuratorn på skolan, lärare om rymningen. Sveket av kuratorn då han bad mig komma och sa att vi skulle vara ensamma men mina föräldrar var där och hur jag kämpade emot då...Skrek och bråkade och sprang därifrån till slut.
De lyckades få tillbaka mig den gången, min styvmor och far, de lurade mig, plötsligt snälla och förstående. Sedan kom sveket - det var för ytans skull de ansträngde sig. För skammen. De ville inte ha en dotter som rymt som skämde ut dem. De var bra föräldrar, jag var fel.
Jag kom tillbaka då, men jag rymde igen. Den gången för gott. Mitt bästa beslut någonsin.
Manon