manon

Om man har växt upp på det sättet att man faktiskt aldrig setts på som en familjemedlem utan som någon olägenhet är det många saker som händer med en.

En är känslan av att alla ska skita i vad man gör och inte ställa krav. Det är en av de mer otrevliga dragen som ingår i det vidare begreppet "självtillräcklighet". I grunden handlar det om brist på tillit. Man går sina egna vägar och eftersom ingen frågar vilka de är är man van vid att - ingen frågar. Skit i det du. Jag har min egen fil genom livet. Håll dig till din.

I dag på väg hem på tunnelbanan råkade jag stöta till en äldre herre, kring de 60 antar jag, Jag sa förlåt och han sa förlåt. Så frågade han på bruten svenska var jag kom i från. Jag tänkte i en sekund och bestämde mig (kanske pga allt jag skrivit under förra tråden) att, ja, jag talar om det för honom. Normalt är min reaktion helt annan. Jag har ingen lust att diskutera det och tycker det är jobbigt. Ofta saknar frågan relevans i mina ögon. Vad tror de att de kommer att få reda på? Ska de nischa mig? Men han var utländsk själv och såg ändå trevlig ut även om hjärnan blev full av röda Red Alerts och knappen Vaksamhet sattes på. Jag bara ville vara ärlig och tillmöteskommande. Kanske tog min själ över.

Under några minuter, några stationer sänkte jag garden och berättade. Han hade varit i Budapest och hade blivit vädigt förtjust i både staden och folket. Han var från Paris och jobbade för en bank och var deras representant här. Hans mor var från Italien och hans far från Belgrad.

Vi fick kontakt några minuter. Jag var avslappnad. Jag var avslappnad för jag visste att så fort jag kliver av så skulle jag aldrig se honom igen, någonsin, så jag bestämde mig för att ge att avtryck. Jag lät honom "se" mig, eller en del av mig. Jag var lugn och trygg.

Det gick bra. Jag klev av och fortsatte mitt liv efter ett "á bientôt" (på återseende) som jag aldrig någonsin behöver infria. Jag är trygg. Vi kommer aldrig någonsin göra varandra besvikna.

//manon

Var på föräldramöte i går. Idel engagerade och ifrågasättande föräldrar. Själv höll jag på att ramla av stolen några gånger när jag hörde dem prata. Inte för att det var fel utan för att, van som jag varit vid en skola med knappa resurser och oengagerad personal och barn som sprungit vind för våg på vår förra skola, så var en del av diskussionerna för mig surrealistiska. Tänk att det kan vara så här BRA också trots att resurserna har skurits ned och de är en person kort (än så länge) bland fritidspersonalen. Vad de kämpar på…de ber tom om ursäkt för att de under några timmar i veckan har möte bland fritidspersonalen, vilket innebär att vikarier tar hand om barnen i en ”skelettorganisation” och därmed inte kan ta telefonen, men att vi ska lämna meddelande så lyssnar de av. Bah, på vår förra skola svarade fritids ALDRIG i telefon när man än ringde…utan förklaringar. De såg alltid ut som frågetecken när man sagt att man ringt…

Orättvist är det också. Områden som verkligen skulle behöva engagerad personal för att barnen är mer utsatta socialt, där är även skolan eftersatt. I områden där barn så tydligt får uppbackning av föräldrar (in absurdum i en del fall, en del tom rättar hemläxorna så fröken har ingen chans att se om barnet fattat eller inte) där funkar ”vuxenheten” omkring dem även i skolan.

Jag är tacksam alltså, men – så orättvist!

Det jag även ville komma fram till att det är på sådana ställen, föräldramöten och öppna förskolor, där det så tydligt märks att jämställdheten ännu inte nått fram. Idel mammor överallt. Enstaka pappor närvarande, resten mammor. OK, kanske en del gör som vi (nåja därmed inte sagt att vi har nåt ända fram vi har ju den könstypiska hämtningen/lämningan tex) att nu tog jag föräldramötet på skolan och nästa vecka tar maken föräldramötet på dagis. Men även om man gör så, så borde ju andelen män ändå vara större?

Ett annat skäl till att det mest är mammor som tar dessa möten är att de vill veta i förstahand vad som händer på skola/dagis och inte få ett referat av mannen, har jag hört.

Om jag ska spetsa till det - Ett kontrollbehov alltså som jag antar kommer ifrån av att hur ytligt jämställt vi än lever med hämtningar o.d. så är det ändå många kvinnor som känner att de har större intresse och rätt att följa med i barnens utveckling och vardagsliv än barnens far, mannen. Inte bara få referat av en, i deras ögon tydligen intellektuellt inkapabel men annars, hämtande och diskande, helt praktiskt jämställd man. En man som hur han än försöker ta del av det praktiska och därmed få en historiskt unik kontakt med sina barn, ändå inte är kapabel att fatta det essentiella i diverse möten på skola och dagis.

Män är ändå nybörjare på familj i dag, den för barnens vardagsliv ansvarstagande mannen. Han är inte betrodd till 100% av kvinnorna än.

Eller är det så enkelt att det handlar om oss 70-talistKVINNOR som vill ha så stor kontroll av våra liv och det inbegriper barnen? Om vår självbild om den duktiga, perfekta, yrkesarbetande, modern, älskarinnan, makan, hemmafrun. Till 100% hemmafru och till 100% yrkesarbetande, oförmögen att vara inperfekt.

Hur ser ni på detta? Hur är det på era dagis och skolor? Är det mestadels kvinnor som går på möten och engagerar sig i diverse föräldraråd och aktiviteter? Har jag bara haft otur i mina observationer?

//manon

Jag tänker på Salvatore Quasiomodos rader - "Var och en står ensam på jordens hjärta genomborrad av en solstråle och plötsligt är det afton."

Jag säger det bara rakt ut i brist på bättre, utan försköningar: Jag har känt missunnsamhet och avund de sista dagarna. Djupt. Jag har varit låg i mina tankar. Jag känner mig otillräcklig på alla fronter. Jobb, familj, äktenskap vilket bara gör mig trött och uppgiven.

Orsak? - Det vete f-n.

Jag borde inte ens känna dessa känslor med tanke på att jag nu faktiskt fått stora förändringar i min vardag som för mig innebär förändringar till det bättre.

Eller, kanske just därför kommer jag på i skrivande stund - för att lättnaden släpper fram demonerna jag har låst in i min garderob. Låset sprack av lugnet och några slank ut innan jag lyckades regla dörren igen. De sitter nu förtjust kring mitt mabord och skrockar.

Är det inte så, att medan något pågår så tillåter man sig inte att känna efter för att "the show must go on". Inte förrän man får en liten paus, då....då kommer det för då slappnar man av...?

Hopp...En dörr lite på glänt...Jag tar säkert bort detta inlägg i morgon när jag inte känner mig lika trött....

//manon

Jag la fram en ny klänning, alldeles ny, inte ens ärvd, åt min tvillingflicka M 2,5 år på strykbrädan inför morgondagen som jag alltid brukar göra (för alla barn) kvällen innan. En trist boring rutinsak för att underlätta livet och undvika kaos om morgnarna. Då säger A (pojke 4 år) att han också vill ha klänning. Eftersom han tidigare har sagt att han vill bli flicka, gillar flickor och allt så.....han sa det på allvar, ja, jag letade faktiskt fram en gammal klänning hyfsat hans storlek. Han tyckte den var jättefin och jag sa att han kan ju ha den på dagis i morgon som han ville. Då gör han en min och säger att pojkar har inte klänning på dagis, att då skulle alla KILLAR fråga honom varför han har det men han kan tänka sig att ha det hemma.

Jag vill inte dra växlar på detta. Som jag upplever honom nu, i samspel med flickor så är han oftast en charmör, han tycker de är söta och han gör sig till för dem, får dem att skratta. Han älskar bilar och dinosaurier men han har aldrig varit KILLIG nånsin fullt ut, En mjuk liten kille. Han tycker om att leka med tjejer. Detta, med att vilja ha klänning, ser jag som att han utforskar och lär sig vad som krävs för respektive kön. Precis som tjejer i samma ålder kan göra.

Där blev jag verkligen utmanad. Tänkte i en mikrosekund, vågar jag lämna honom på dagis i klänning - svaret blev visst ja. Jag fick tänka fort fort fort. Skulle jag säga att "pojkar har inte kjol eller klänning" eller skulle jag bara ta fram och se vad han gör...Nu vet jag vad jag gjorde och vad han valde. Han är socialiserad in i pojkkönet. Han vet vad som krävs av en pojke men är nyfiken på flickiga saker.Men han ville inte så, nådåså....Men jag undrar ändå om jag påverkade honom på nåt sätt i tonfall, den nanomikrosekund jag tänkte och allt jag tänkte då men bestämde mig för att se förbi...."Säg efter mig: Pojkar. Har. Inte. Klänning. som kråkan i Mamma Mu skulle uttryckt det och flaxat irriterat...
Vad vet jag. Han vet verkligen vad som krävs av en pojke.

Kan också tillägga att medan jag letade efter en klänning i rätt storlek så hittade jag hans tomtedräkt som han genast ville ha istället men där sa jag stopp. Där gick visst en gräns. Inte före december. Förra december gick han som tomte i stort sett varje dag. Ända in i februari....

//manon

Jag hoppas nu på bättre höst och vinter än förra.

1) Jag kommer att få hjälp med hätmning av barn 1-2 ggr i form av maken regelbundet en gång per vecka + hjälp av en duktig tjej i mån av att hon har tid. Detta innebär att jag hädanefter regelbundet kommer att lämna barn en gång/vecka och kan jobba över/jobba in tid en gång i veckan. Skönt att kunna stanna och ha lugn och ro om kvällarna istället för att kliva upp 04.30 för att jobba över före...

2) Vi har bytt dagis och barnen är så harmoniska nu så det är inte sant. Fruktansvärt märkbar skillnad. Kvällarna är inte lika pressade nu.

3) De är större och renoveringen tar tid, men de är större och lugnare.

Min förhoppning är att kunna göra bättre ifrån mig på jobbet iom att jag förhoppningsvis blir mindre trött. Inte göra dumma småfel. Bli mer skärpt. Inte fort men fel.

Tyvärr har jag fortfarande mycket emot morgnar och det är för många morgnar under veckorna. Är INGEN morgonmänniska ALLS! Kommer i gång om kvällarna. Jag är med i ner-med-morgnar-klubben. Men det blir nog lättare, absolut!

//manon

....kan vara att ha en febrig 4-åring som sover på ens ben i soffan. Att känna den lilla kroppen och höra den snusa länge länge - för att sedan plötsligt vakna och sätta sig på på 2 sekunder och säga "nu vill jag äta godis!".

Lördag var det och han somnade med godispåsen bredvid sig på mina ben....



//manon

Så lyder en rubriken på en artikel i DN/Ledare/opinion. Tyvärr kan jag inte länka hemifrån.

Artikeln gå ut på att Reinfeldt är den första statsministern som är sprungen ur medelklass. Tidigare har det varit arbetarklass, lantbrukare och överklass.

Jag citerar från artikeln:

"Det är jobbande, skattebetalande, knattefotbollsskjutsande, röstande massan i mitten som bär upp välfärdsstaten. I de flesta västerländska länder brukar detta vara politikers målgrupp nummer ett, men i Sverige har den tvärtom saknat eget parti. Socialdemokraterna och vänstern har representerat de offentliganställda, kollektivanslutna eller bidragsförsörjda. Centern har haft landsbygdens folk, folkpartier akademikerna, kristdemokraterna frikyrkorna och moderaterna höginkomsttagarna.
Denna brist på medelklassrepresentation avspeglas inte bara i våra tidigare regeringschefer, utan också i själva politiken.
Sverige har världens fattigaste övre medelklass. Vi har haft unikt låg avkastning på högre utbildning, praktiskt taget noll under en livstid. Vi har en kombination av höga skatter och outvecklad tjänstemarknad som innebär att dubbelarbetande föräldrar jobbar livet ur sig utan att skapa någon ekonomisk buffert, förutom den som lotteriet på bostadsmarknaden erbjuder. Den borgerliga alliansens valseger efter moderaternas vänstersväng är medelklassens revanch. Hela landet tjänar på detta om miljön blir attraktivare för jobb och investeringar, för arbetskraftsinvandring snarare än utvandring i protest. Orsaken till maktskiftet var inte bara att Reinfeldt omfamnade välfärdsstaten och att Persson blev för tröttsam efter tio år. Orsaken är att Sverige har blivit lite mer som Reinfeldts Täby eller skulle volja bli."

Varför känner jag igen mig?

Vi båda föräldrar tjänar hyfsat, har akademiska yrken, ändå har vi inte råd att anlita hantverkare för vår renovering. I över ett år har maken vikarierat som hantverkare och kämpat med golv och väggar och allt och ännu har vi inte sett ljuset i tunneln. Realistiskt tror jag att vi blir klara framåt mars nästa år. Investering? Den ekonomiska investering vi har är vårt hus.

Vad gör detta? I ett samhällsperspektiv så förlorar en massa små företag inkomster för att många inte har råd att anlita dem. Skattepengar och arbetstillfällen försvinner för att tjänstemän drar på sig blåställ efter ordinarie arbetstid. Jag har svårt att tro på att vi är ensamma.

I det lilla perspektivet? Vi har jobb, familj och hus att ta hand om och är trötta och upptagna. Vi kämpar på och gör vårt bästa. Men tröttheten tar överhand och jag antar, ja, vi blir mindre produktiva?

Regimskifte? Där vi bor märks skillnaden som det talas om i artikeln. Tidigare var det mycker rött. Nu flyttar 40-talisterna från sina villor en efter en och skillnaden - nu är det övervägande blått röstat där vi bor!

Tycker också att samhället genomsyras av lite "kunskapsförakt". Att läsa humaniora tex pemieras inte. Det finns få jobb (inte konstigt) och alla ska ju studera i syfte att få ett jobb, inte för att utveckla sig själva och vidga vyerna. Att läsa konstvetenskap eller etnologi bara för allmänbildningens skull och sedan ändå vilja jobba som kassörska, telefonsäljare eller vårdbiträde är lite - suspekt? Varför läsa om man inte ska jobba med det sedan, liksom?

Det finns ingen tradition av medelklass som det finns nere i Europa. Men det kanske blir nu?

Tankar?

//manon

Jag vet inte vilken rubrik jag ska ge detta inlägg men jag har tidigare skrivit om "Det inre barnet". Inlägget finns under kategori "minnen".

Jag citerar en del av den:

"När man växt upp med ett antal olika vårdare under hela sin barndom så får man till slut en känsla av att ingen ska lägga sig i vad man ska göra och ta sig till. Man får ett stort inre liv. Jag i alla fall. Jag menar inte att det är djupare eller bättre än andras – utan det är ett inre liv att fly till. En helig plats dit ingen når och som jag bevakar med två stora Rottweilers. En guldnyckel har jag dit och jag släpper inte in nån där. Där sitter Den Oskyldiga Flickan och leker i en skir vit kort klänning (jag älskade klänningar som barn) i ett rum med fåglar, hundar, en skön divan, 2 älskande föräldrar och kärlek som sveper om henne likt en filt. Alltid sol och sommar och varmt."

I går kväll sa maken att han hade läst "Lillsjälen och Storsjälen" och sa att det är faktiskt så, att det är min lilla tvilling M som är den av barnen som är mest lik mig själsligen - eller som mitt oförstörda jag skulle ha varit. Lika obändig och självständig och stark och - lekfull.

Jag har fått vara mina egna föräldrar. Jag har värnat om mitt jag, skyddat det kämpat för det. Kämpat för min själ som vant sig att leva ett alldeles eget liv bredvid mig.

Jag tror att en del av min rastlöshet kan härröra därifrån - jag har fått vara så mycket klokare och förutseende än vad ett barn behöver vara, så mycket mer förståndig och min själ är en oförståndig, lättsam, gladsint, lekfull och äventyrlig liten sak. En som skulle kunna åka till Tibet bara-för-att.

Jag har ständigt denna konflikt i mig, konflikten mellan den försiktiga omhändertagande, arbetsamma och den äventyrliga vildbusen. Den äventyrliga som faktiskt skulle kunna byta liv i morgon dag men inte gör det för barnens skull, för att inte röra till deras liv.

Jag undrar när den lilla flickan i sin skira vita korta klänning vågar lämna sitt rum med djur och föräldrar där det alltid är sol och varmt och vågar ta steget in i den kalla ogästvänliga världen som hon rymt ifrån i panik. När hon vågar och när hon får tillfälle att leva sitt eget liv.

//manon

På uppmaning skriver jag lite mer om skeendena i Budapest. Jag vet också att det finns några stycken med ungersk anknytning som läser här.

(jag ska även gå förbi bloggar närmsta tuden men jag har varit på ungerska sidor sista tiden)

Jag läste en ordväxling mellan 2 personer. En av dem har precis tackat ja till ett jobb utomlands och kommer sticka från landet nästa månad och var väldigt glad över att få slippa Ungern. Den andra tyckte att han var feg och allt som inte stannar och gör det bästa av situationen.

Det där har varit centralt i mitt liv. Varför stannar en del och andra sticker? Vad är det som gör att det blir nog för en del? Jag är en av dem som stack, men det var till följd av vuxnas beslut, som barn. Varför mina föräldrar stack, ja...slippa kommunismen, ha chans till ett demokratiskt liv. sedan blev det ju så annorlunda. Premisserna för det största beslutet i mitt liv ändrades. Jag kan skatta mig lycklig över att vara här för jag skulle antagligen inte haft det så bra iom att mina föräldrar hoppade av och det gjorde att jag inte skulle få gå på gymnasiet ens. Kanske skulle jag läst in det som vuxen efter 1989/1990? Kämpat på? Bott hos min farmor pga bostadsbristen? Jag vet inte. Ingen aning och jag kommer aldrig få veta det. Vet bara att jag har en drivkraft vilket gör det svårt för mig att tro att jag skulle ha förblivit toalettvakt på nåt sätt om jag fick chansen att ändra det....

Jag har följt demonstrationerna via bilder på nätet på en ungersk sida som uppdaterar kontinuerligt. Det känns bara så surrealistiskt att se alla dessa för mig välbekanta gator och hus som jag vet hur de ser ut, hur spårvagnslinjen går, vilka bussar som kör förbi och allt, fulla med kravallpoliser och demonstranter, upplopp och kravaller på så välkända gator och så långt bort! Min födelsestad. Mitt ursprung. En stad jag romantiserar och som symboliserar barndomens trygghet för mig. Där fick jag kärlek.

Det finns stöd för demonstrationerna ute i landet med men diskussionerna om vad som är bäst demokratiskt är inte klara än och lär ju inte bli det hur det än går? En del folkvalda ur andra partier säger sig, för demokratins skull, stödja premiärministern. Andra vill inte ha honom kvar. Det är ganska 50/50. han är trots allt folkvald. En vecka har nu protesterna pågått med en våldsam kulmen tisdags natt. Få se vad som händer. Så det är inte klart. DN skriver om detta idag. Cynismen är stor i Ungern och demokratin ny. Det är inte klart än hur det ska sluta. Premiärministern vill inte avgå. En del verkar sova utomhus nu under protesterna, spontana soppkök växer upp, tält. Högerextrema som lägger sig med diverse tal men de tror jag inte kommer göra varken till eller från i längden.

Så, det händer inte så mycket nu, eller inget är klart än. Det är en tuff uppgift. Övergången från planekonomi till kapitalism, det var de gamla kommunisterna som kunde roffa åt sig mest och tjäna på den. De som visste och redan hade makten och insynen och affärssinnet. Resten lämnades åt sitt öde.

Cynismen är jättestor. Men (som nån skrev) ungrare är målmedvetna och krismedvetna. De har varit med om en hel del under historiens lopp. Krassa är de med. Så, min personliga analys är att detta kommer att lösa sig på hyfsat sätt för att alla vet att Ungern behöver pengar och ingen vill ha diktatur och Ungern vill fortsatt vara en del av EU. Ungrare är bra på att anpassa sig. De gör inte jättedumheter även om känslorna kan svalla. Uttalandet var "bara" för mycket eftersom alla kämpar så ändå. Det kan komma gott ur detta.

Jag tänker mycket på detta. Mitt ursprung har för mig aktualiserats. Konstigt på nåt sätt...Jag är tex faktiskt på lagligt sätt tom dubbel medborgare. Jag gillar att ha flera ankdammar. Att jag känner för Ungern och inte vill avstå betyder inte att jag är mindre integrerad här. Tvärtom. Det är utvecklande. Jag tycker om det, att vara del i olika sätt att leva. Perspektiv. Det finns så många alternativa levnadssätt. Det ena utesluter inte det andra. Att det gör det tror jag mest de tror som aldrig har fått pröva på nåt nytt? Jag är jag är jag och jag tar upp det som jag tycker om. Jag är jag, inte nån prebestämd viljelös kulturell varelse. Kulturen är inte statisk utan levande och föränderlig, Det är VI alla som är det. Vi som lever närmast ihop som bestämmer spelreglerna. Det är därför jag oftast fintar frågvisa, de vars första fråga är ursprunget, de som vill nischa in en. Antingen säger jag glatt oförstående sista staden jag bott i eller så drar jag ramsan med de 4 länders blod jag har i mina ådror. Allt för att jag inte ska nischas och för att mitt JAG ska synas. Inte nåt ursprung DE tror är viktigt för mig.

En gång var det nån viktigpetter som hörde att jag hade tyskt namn och dömde att tillhöra den tyska minoriteten i Ungern. Bara för att han var "påläst" och "kunnig". Jag kunde inte få honom att fatta att jag trots tyskt namn var ungrare men med blandad bakgrund som bara är så vanlig i centraleuropa. Bah och blä. Tänk att man kan döma nåt på så lite....

***************************

Uppdatering!

Fantastiskt! Jag har vågat ge mig in i en diskussion kring detta på en blogg. Frågan är att om det inte finns ett alternativ till en korrupt lögnaktig statschef, om landet bara får en annan likadan och/eller kanske tom faller i sär pga lagar inte kommer att följas etc etc - ska man då byta statschef eller inte? Ja vad säger man...Skulle man det i Sverige? Vad gör man???? Någon som har svar här? Skulle man avsätta en sådan i Sverige? Vad gör man? Jag tyckte att demokratiska metoder övertskuggar ilskan över lögnen. Alltså att man måste se främst till att allt går demokratiskt till speciellt som att demokratin är så ny. Ideér om någon är intresserad?

(få se om jag får på nöten på den bloggen, människor där kan vara väldigt starka i sina åsikter:))

//manon

Hur blev det? Blev det som jag tänkt mig att ha familj?

Nej!

Det blev tusen gånger mer kaotiskt än jag tänkt mig, tusen gånger underbarare och tusen gånger jobbigare och det som slår mig allra mest är kärleken jag har omkring mig hela tiden och som bara växer. Jag vill inte vara utan detta!

Ibland när hjärtat bara är totalt överfull och svämmar över av kärlek så vet jag inte vem jag ska krama först. Ibland tror jag nästan att jag var barnlös asketisk nunna eller munk i ett förra liv och nu belönas för "extraordinära asketiska insatser". Himlen på jorden? Jag skulle i alla fall mer än gärna vilja ha flera liv. Tänk att få prova på massor av olika sätt att leva riktigt ordentligt!

Jag lärde mig att jag har tusen gånger mer tålamod än vad jag trodde. Att jag är en flexibel människa som avskyr rutiner vilket gör småbarnslivet påfrestande för det är sååå mycket rutiner så jag storknar och min själ far sin kos! Därför är jag så glad över att inte behöva få hämta varenda dag nu.Maken ska börja hämta en dag i veckan åh, vad GLAD jag är!!! Tänka att få ÄNDRA sina rutiner! Leva lite olika varje dag! HÄRLIGT! Jag vill bara ha mer och mer...Bra för barnen med att han hämtar....

Jag har lärt mig att barn klarar mer än vad man tror, att det är egentligen lite man kan påverka. Man kan bara finnas där. Och inte ens det kan man alltid, inte när man har så många som fyra st, det är alltid nån som pockar på uppmärksamheten.

MEN - det allra största med föräldraskapet är kärleken. Det tror jag, även om jag låter som en repad Di Leva-skiva. Att få uppleva, ge och få all denna kärlek! Jag trodde inte att man kunde känna så starkt och så mycket kärlek...det är nog därför man kan bli så arg också...så arg att man kan känna hur håret förvandlas till väsande ormar likt Medusa - för att man sedan bara vill krypa i hop under nån soffa som en skamsen hund...Jag trodde inte att det var så mäktigt. Meningen med livet är livet självt...Jag menar nu inte just reproduktionsdelen utan att öht FINNAS!

Det andra med föräldraskapet är att man står så själsligt naken inför sina barn. Att låta sig påverkas av dem...att de får en att tänka och reflektera över sina egna gamla sanningar! Att se sina egna brister och tillkortakommanden reflekteras i deras ögon.

Att inse att man så lätt hamnar i gamla invanda könsroller när man får barn, att det sitter i ryggmärgen, att man hamnar där fastän än man sparkar och slåss för att inte göra det. Int av princip utan för att överleva som människa.

Uppfostran? Som sagt - att lära dem hyfs är det största. Resten är så mycket olika personlighetsdrag så, det går ju inte...alla är så olika! Uppfostran är att lära sig umgås rätt smidigt (oftast i alla fall). Inte alla de antal alla goda föresatser och intentioner man hade när första barnet låg i magen...

Vad jag hoppas på? Att de känner och vet att jag älskar dem och gör mitt bästa även om det inte alltid funkar. Min fasa och akilleshäl är att de inte ska känna att de är älskade.

Detta är min alldeles första familj, växte inte upp i egen familj själv så, jag säger bara - WOW!

Nu är jag TRÖTT!

Vad har ni lärt er?

//manon

Hushållsnära tjänster...för eller emot?

Är det OK att betala någon att städa hemma? Varför lägger vi en så negativ värdering i detta? Är det för att det är mer traditionella kvinnliga sysslor som av hävd inte räknas?

Det skulle ju skapa jobb...



..och jag skulle få ta det lika lugnt som denna där?

Tycker det är bättre än vårdnadsbidrag. Hörde nån politiker säga (glömt vem) att det är fler föräldradagar vi unga familjer behöver, inte avdrag för hushållsnära tjänster...vad vet hon om vilken verklighet vi dagens unga föräldrar lever i???

//manon

Jag tror att jag nu fått en överblick över situationen. Fredliga demonstrationer fortsatte i går kväll vid parlamentet.

Att det gick överstyr förra natten, det var bara mestadels en liten klick av ultranationalister som såg chansen att vandalisera. Sedan blir det även förvirrat iom att det är i år 50 årsjubiléet av revolten 1956. Speciellt som att de gav sig på TV-huset först, precis som 1956. Symbolhandlingar. Det är ett under att ingen dog, och tur.

Folk är arga, cyniska, blasé och vill få bort denna premiärminister. På bandupptagningen erkände han i otrevliga ordalag, med svordomar, att de hade kört landets ekonomi i botten under de 4 åren de haft styret. Att de gjort så korkade saker så det är inte sant och att de, för att behålla makten i valet i april 2006, hade ljugit och åter ljugit enkom för att sitta kvar. Han har visat en enorm arrogans för det ungerska folket.

Jag hoppas nu att det blir nyval för han har kommit till makten på ett otillbörligt sätt, enbart genom att föra folk bakom ljuset och ljuga. Att det behövs reformer är alla överens om, men ingen vill bli behandlad på detta sätt.

******

viskar - jag kan inte låta bli att fundera vad jag skulle gjort om jag bott kvar. Jag skulle ha deltagit i demonstrationerna utan barn, det är jag 100 på. Med barn skulle jag vara mer orolig ifall nåt skulle hända, för jag vill inte göra dem föräldralösa. Men man måste stå för sin åsikt, kämpa mot lögner och orättvisor.

Ibland undrar jag om den västerländska blasén och icke-altruismen beror på att vi inte har nåt högre att kämpa för än oss själva. Vi har det så j-a bra att vi blir navelskådande och tappar lyckan....Läs Alexander de Tocquville...han förutspådde detta...

Man kan "tappa" sig själv när man har det för bra också...känna en...meningslöshet...jag vet bortskämt "problem". Inget spelar liksom nån egentlig roll. Bara en massa finlir.

När barnen blir större vill jag bli mer aktiv i det jag tror på.

Usch, så många tankar som far runt...Jag läser på de ungerska diskussionssidorna och ser vilka andra problem unga tampas med där. Alla demokratidiskussioner, att inte ta saker och ting för givet, att man måste kämpa är en självklar del av livet, att inte få nåt gratis...

//manon

Jag försöker läsa på nätet, tidningar, om vad som händer i Budapest. Jag hittar inte så mycket om det i inhemska tidningar. Bara lugnande ord. Att man inte kan påtvinga andra sin vilja med våld. Uppmaningar från borgmästaren att sluta med vandaliseringen. Att Budapestbor vill leva i lugn och fred.

Men folket har fått nog. Myndigheter säger att detta kommer att ebba ut på två dagar. Men jag tror inte det...?

Jag kommer in på inhemska sidor där unga diskuterar och inser att det är gamla vuxna som försöker lugna unga själar i media. Detta kommer inte att bara försvinna på några dagar. Jag läser diskussioner om demokrati. Några axplock:

"I en demokrati gör man inte revolution men i en demokrati ljuger man inte heller."

"Vad trodde du? Alla ljuger inom politik."

"Låt oss avvakta, för blir det stora folksamlingar över hela landet så är det inte olagligt. Då är det folkets vilja."

Det är diskussioner om vandalerna i revolten. En del är helt emot "tycker du att det är OK med vandalism i en revolts namn så ge mig din adress så bränner jag din bil." Andra anser att detta är offer i en revolutions namn.

Det jag läser är hur unga resonerar NU i denna stund, i dag, just nu. Detta kommer inte att sluta på ett par dagar. Det pyr för mycket besvikelse, det har varit för mycket lögner. De hoppas på att de utomlands inte bara kommer att skriva om ATT det är revolt utan om ORSAKEN till den. Samtidigt är det mycket ironi kring detta. Att dessa "revoltörer" är 1956-wannabies. En skämtar: "Ja de bröt sig in och åt upp det som fanns i TV-huset allt i "demokratins namn" och sedan tog de hem några datorer också till sina barn. De är inte bara bra förkämpar för demokratin utan även exemplariska föräldrar!"

"Det är nya regler nu att den som deltagit i tre revolutioner i sitt liv (någonstans) får gå i pension tidigare."

Orsaken är ett kasst styre, svårigheter att gå over till kapitalism, fåtal rika, många fattiga, politiker som ljuger och för folk bakom ljuset. Lite kort. Att "de" politikerna har bestulit ungerska folket på pengar och stoppat i egen ficka.

Någon lägger in bild på en död revolutionär från 1956 och bredvid en bild på en skadad från 2006 med samma pose.

Någon skriver:"det är ingen skillnad mot förr utan istället för exekutionsspöken så är det arbetslöshetsspöket som har lägrat landet" Någon skämtar: "Det är diktatur men världens första som måste ljuga för att kunna vinna för de har motståndare de inte kan slå ihjäl."

Återigen andra är arga över att man tagit till våld och ser det som meningslöst. "Vad vill ni med detta?"

"Dessa "revolutionärer" tror att de är barn som leker krig med pottor på huvudena och träsvärd. Det är bara det att de kommer att upptäcka att det är de som sitter på pottkanten och ställt till mer f-nskap än barn"

Av det jag kan läsa så handlar detta om politikers trovärdighet. Om demokratins trovärdighet. För att upprätta folkets tro på en demokrati måste nyval ske. Hittills har det bara varit politiker som bara gynnat sig själva och skiter i landet. Jag ser cynism, besvikelse, ilska. Det är nog.

Jag undrar hur detta ska sluta...Även om detta slås ner, om premiärministern lyckas hålla sig kvar..då kommer känslan av diktatur lägra sig än mer och tron på en fungerande demokrati att brytas ner. Och senare värre oroligheter?

Ja, när blir en revolution en revolution? När blir en samling vandaler giltiga? När revolutionen lyckas? För det är ordet "revolt" som används på dessa snacksidor...När har folket rätt att resa sig utan att det är olagligt? Det är sant som någon skriver - i en demokrati finns ingen revolution...Alltså är det ingen demokrati...? Vad säger detta om situationen...Får man ta till våld? I en demokrati funkar det att prata, men i nåt som ska se ut som en men inte är det...? Inte upplevs som det? Men faktum verkar vara att missnöjet är stort men det är ett fåtal som bråkar. De flesta vill ha lugna demonstrationer.

//manon

Så tillkommer en fråga i anslutning till nedan - min dotter vill träffa sin mormor. Vad gör man? När jag vet att det som händer är att jag mår dåligt. Att släppa in en vålnad om igen, en som jag redan har låst in i en graderob och slängt nyckeln. Nån jag inte litar på. Nån jag vet kan svika. Nån jag vill skydda ifrån. Faktum är att min mor vet inte ens om att hon har barnbarn såvida hon inte kollat upp mig via folkbokföringen. Jag vet inte ens var hon bor, bara staden typ, om hon bor kvar där...Men jag vet att mitt liv är inte hennes liv, mitt liv är inte dotterns...

Jag kan inte förlåta. OM jag skulle ta kontakt så betyder dte inte att jag förlåter. Det betyder att jag gör mitt bästa för mitt barn. För hennes nyfikenhets skull.


Vad gör jag med mormodern?

//manon

Jag har tänkt på detta lilla ord och gest - förlåtelse - den som är så central i både kristendom (även om den inte direkt praktiserades praktiskt alltid...) och psykologi. Att förlåta för sin egen skull, för den andres skull, för ett högre syftes skull. För att uppnå harmoni?

Ja, varför ska man förlåta? Är det ett måste? För vems skull?

Jag känner så här efter privata intryck och samtal. Det som hänt mig, speciellt under barndomen, jag kan i dag ACCEPTERA det, men jag kan ALDRIG FÖRLÅTA.

Jag kan och vill inte förlåta för det som hände är oförlåtligt. Jag anser att föräldrars plikt är att älska förutsättningslöst oavsett om personlighet passar ihop eller inte med barnets. Förälderns roll är att, om än inte alltid förstå barnet, så finnas där och lyssna och helst låta bli att fördöma (såvida det inte är nåt uppenbart fel).

Men, jag anser att föräldrar kan förverka sin rätt till sina barn. Jag anser inte att jag straffar mina föräldrar för att jag inte förlåter dem och inte träffar dem - det är en konsekvens. Jag mår bättre utan dem. Ingen som fuckar upp mitt liv. Relationerna funkar helt enkelt inte.

Jag kan känna att det kan finnas press inom familjer att förlåta, men det går inte alltid.

Är förlåtelse viktigt? Handlar det inte mer om acceptans?

//manon

Min själ har fått en kumpan. Min själ har hittat en annan okuvlig själ i familjen. En liten en på två år, som är ohörsam och äventyrlig. Det är den lilla flickan som klättrar över andras grindar, kör bobbycar nerför trappor, lyfter kaniner i öronen och klättrar upp på matbord. Som älskar ordet "NEJ". Att få ett nej är en utmaning.

Lillsjälen och Storsjälen (min själ) har funnit varandra. De älskar varandras sällskap. De drar ut på rövarstråt tillsammans. Storsjälen vill vara moderlig och omhändertagande och i sin nya iver i "back to nature" så vill h*n gärna visa lillsjälen hur man umgås med djur tex. Eftersom storsjälen drömmer om en egen bondgård så letar hon efter hus med kor och hästar och kaniner och hönor. Det är bara det att min själ är ju inte speciellt verlklighetsförankrad och inte så smart alltid. Framförallt kan h*n inte skilja en ko och en tjur. För att inte tala om att h*n är lite dålig på källkritik. Men så blir det ju om man missbrukar helium. Man får lite annan verklighetsuppfattning då. Då är det inte så konstigt att se bilder på kor svävande ovanför hustak och tro att det är så det ska vara. Att Chagall är agronom. (Speciellt om man själv kan flyga och inte är slav under naturens lagar.) Jag har tillbringat många sömnlösa och irriterande nätter då jag har försökt ta ner själen på jorden och förklarat att Carl von Linnés "Systema Natura" och Chagall är helt olika saker. H*n lyssnar bara inte. Jag blir VANSINNIG!

Konsekvensen av detta är i alla fall att nu är storsjälen och lillsjälen ute på vift. På Paris hustak letandes efter kor de kan mjölka. Inte en lätt uppgift inte (även med tanke på att själen aldrig någonsin mjölkat heller). Men lillsjälen hänger på skrattandes. Hon älskar att hoppa från tak till tak och dingla med benen på kanten av ett balkongräcke. Hon bara skrattar och myser av alla förskräckta rop. Det är det bästa hon vet. Framförallt att jag ligger sömnlös och orolig.

Min själ är nöjd med sin lilla följeslagare och känner sig som värsta Yoda.



Själv orkar jag inte jaga varken storsjälen eller lillsjälen. Jag är nu själv snuvig och lätt febrig och det VET de. Jag får bara hoppas att min själ inte gör några större dumheter och jag vet ju att själar inte är ömtåliga. Det är tur i oturen med tanke på allt osmart de gör.

//manon

Enligt en brittisk undersökning (enl radionyheter)har hiphoppare fler sexpartners än de som lyssnar på country. Var 100-e countryfan har haft mer än en sexpartner de senaste 5 åren.

25% av alla som föredrar klassisk musik har testat cannabis och liknande.

Tur att min lovande konsertpianistkarriär tog slut när jag var 12?

//manon

HA! För första gången – JAG HAR KÖPT DE FÖRSTA JULKLAPPARNA! Fyra stycken, en var. Tänkte göra det en gång per månad fram till december så periodiserar jag kostnaderna och besväret.

Känns helt sjukt men….

Så till en fråga – barn tätt och presenter..De vill ju ofta ha samma saker…S (twin 2,5) år brukar se lååångt efter storebrorsans presenter och försöka roffa åt sig dem så snabbt han kan vad-det-än-är och så är grälet i gång.
Man kan inte köpa exakt likadana presenter heller för då slåss de också så det ryker. Är det samma ska det vara olika färg så det blir utan minsta tvivel om vilken present är vems.

Men avundsjukan – det är inte lätt att veta i förväg på VAD- Tex gillar A (4 år) dinosaurier. Ska jag då vara förutseende och köpa tre dinosaurier i olika färg!?

I dag har jag i alla fall bland annat köpt 2 st batteridrivna lok (naturligtvis i olika färg) till twinsen för de båda stjäl A-s så fort de kommer åt. Naturligtvis är A-s i ytterligare en annan färg. Twinsen har inte fått låna det loket så mycket för de har hittills visat sig vara lite för, ja, kreativa, på ett oömt sätt. Lite nyfikna och teknikintresserade på lite, ja oömt, sätt och A älskar ju sitt lok…

Naturligtvis ska de lära sig att dela på saker. Absolut. Men man kan ju undvika de värsta bråken. När de har olika färg är det lättare att hålla ordning på vilken som är vems och därmed lättare att låna ut till varandra med, faktiskt, har jag upptäckt.

Men ändå - hur gör man med tre barn tätt och avundsjuka och allt...?

//manon

Det slog mig i dag (eller jag vill delge ett annat intressant samtal och den personen gjorde mig uppmärksam på) att i dag är det tiden och förmågan att HA tid, kvantitetstid som man kan styra själv, flexibel tid, som är dagens största statussymbol. Personen jämförde med 60-talet - då var det bilar som var den stora statussymbolen. Det ligger mycket i det. Om jag inte är helt fel ute så var det väl på 60-talet som ekonomin var riktigt bra och folkhemmet stabilt och de flesta kunde köpa bilar och kunde man också köpa riktiga dyra bilar så var det - status? Familjens ekonomi skyltades på det viset. Men jag kanske har fel i denna tanke?

I dag, i dagens pressade samhälle med utbrända och arbetslöshet, så är väl det naturligt att just makten att själv disponera tiden som premieras. De som kan det har status. Att det även förr fanns att man tex hämtade från dagis tidigare men att det i dag även är lite status över det. Alltså inte över barnen eller tidig hämtning egentligen, utan just ATT man kan - TIDEN. ATt man kan inrätta sitt liv så att det mesta balanserar, familj, jobb, sällskapsliv etc genom att kunna påverka tidsdisponeringen. Viktigare än vad man får i plånboken?

Jag tyckte att det här var riktigt intressant! Nyfiken på tankar kring detta också....

//manon

Jag fick höra nåt intressant av någon som verkar ha inblick i föreningsliv för barn. H*n sa att förr, på 80-talet, var det vanliga att om en match skulle spelas lite längre bort från bostadsorten så hyrde man en större minibuss och några få vuxna skjutsade alla barnen dit. I dag är det föräldrarna som skjutsar sina respektive barn.

Det är egentligen slöseri med familjernas tid, miljö och energi och barnen blir därmed också mindre självständiga iom att de ständigt åtföljs av respektive föräldrar.

Men, jag undrar hur det har blivit så? Vart tog alla eldsjälar vägen som förr ordnade dylika samåkningar och annat? Försvann eldsjälarna iom det är tuffare på arbetsmarknaden så de har mindre tid? Är vi (dagens föräldrar) mer individualister, vill ha mer koll? Eller handlar det om föreningarnas försämrade ekonomi? Eller om dagens bild av föräldraskap? Generationsväxling?

80-talet är inte så långt härifrån men denna förändring tyckar jag är ganska stor. Men jag vet inte varför...

Jag tyckte i alla fall att det var en intressant iakttagelse personen gjorde.

//manon

Vi ska få tillbaka DN. Vi trodde att vi inte hade fått DN på en månad nu pga obetald räkning men så var det inte! Vi hittade räkningen i går OCH att den är betald. Jag ringde och svaret till utebliven tidning var att "tidningsbudet tyckte att brevlådan var så full att inte DN kunde få plats och därmed trodde h*n att vi inte ville ha tidning så den avbeställdes på osäker tid" Visste inte ens att man kan göra så utan att ta kontakt med oss......Nu är det utrett och vi kan se fram emot tidning igen!

Så tänk på det och vittja era brevlådor:)! Vi har slarvat med det för att det kan vara så mycket ibland när man kommer hem....Jag kan bara skratta åt det! Vilka intressanta bekymmer en storfamilj kan få pga vissa prioriteringar!

Städat bilen och hittat en barnkofta jag har saknat sedan en vecka! Vår stora har haft den på sin tid och den är mysig och fin så jag var riktigt ledsen över att ha "tappat" den. den har affektvärde för mig. Bara bra saker i dag hittills och klockan är inte ens 09.00!

Förutom vår lilla sjukling då....De två sista dagarna har vi hämtat så sent pga jag varit på kurs och inte kunnat sluta tidigare och barnen har varit sååå trötta så jag har tyckt synd om dem. Jag tror att även en högre makt tyckte synd om dem på ett bakvänt sätt. En av dem är alltså sjuk och i dag är alla hemma. En "gratisdag". Oerhört mysigt! Fast jag ska till jobbet senare i dag...men ändå!

Det som är snöpligt i det hela är att i dag skulle vi haft vår första dag med hämthjälp som jag fick tyvärr tacka nej till just i dag...Vi är ju hemma! Så typiskt, är det inte det!? Nästa vecka!

(detta är ingen politisk blogg så det lämnar jag bakom mig i förra inlägget)

Gratisdag!

//manon

Är lugnare i dag vad gäller frihetslängtan för min stora. Första barnet är ofta svårast. Första barnet plöjer marken. Nej, nej, nej får den höra för att man själv inte fattar...Men de klarar mycket och vill mycket. Man får balansera och förhandla.

Hennes bästis får gå hem från fritids när hon vill. Hennes bästis mamma gick hem själv när hon var 7 år. SÅ är det. Barn växer upp. Det är skönt att få prata med andra och få perspektiv. Oj, vad fort de växer upp!

Jag får njuta av att hon fortfarande vill hålla min hand så alla ser och att jag kan krama och pussa henne när andra ser!

Underbart!

//manon

Han eller hon är tillbaka på ny IP-adress. Jag behöver veta hur jag stoppar detta.

Du är inte välkommen. Jag tar bort inlägg som är otrevliga. Det övergår mitt förstånd att man läser på en sida som man bara irriterar sig på!

Hur gör man för att stoppa troll med olika IP-adresser!?

LALANDAKID har ditt inlägg men det syns inte - Behöver hjälp. Panik. Trollet säger sig ha stort nätverk och försöker luska ut vilka jag ev talar om här på bloggen. Fruktansvärt obehagligt. HJÄLP!

Här har jag ärligt talat aldrig sagt nåt som jag inte kan stå för och talat om privat.

Jag satte det dåliga samvetet mycket långt ut till havs och snurrade runt båten några varv för att den skulle bli yr och förlora känslan för vädersträcken. Jag kan se samvetet framför mig, hur det spottar och svär ute på böljan blå när den bråkar med segel och åror oförmögen att hitta hem. Hur h*n hötter med nävarna ilsken och röd. Stampar i båten och får vatten överbord och blir då än mer arg…Det kan h*n ha!

Själv känner jag mig glad. Är man heltidsarbetande är dagis och hur barnen trivs där om dagarna mycket viktigt. Ens eget välbefinnande beror mycket på hur barnen trivs. Det är bara så. Det finns nåt som är oerhört viktigare än Jaget.

Sedan vi bytte dagis är barnen betydligt mer harmoniska. Det märks oerhört mycket. Jag kan ofrivilligt roa mig med att laga mat mer i fred, städa och lägga i tvätt utan barn som är ledsna omkring mig…De leker och stojar med varandra. När jag hämtar dem kan jag lämna dem hos personalen en kort stund utan att de gråter och blir förtvivlade för att hämta nallar och ytterkläder.

En del av mig blir lite sorgsen – trivdes de så lite på det förra dagiset alltså!? Men jag har inget dåligt samvete för det. Vi flyttade, vi behöver jobba, vi fick inte plats där vi ville från början.

Det dåliga samvetet är överreklamerad.

Jag har haft ett snack med Poseidon. Han har lovat att blåsa den lilla båten med samvetet åt helt fel håll. Hjälper det inte har han placerat ut nymfer, najader och fauner på kobbar och skär som kan locka samvetet till sig för att avleda det lite grann. Poseidon är ju en hårt arbetande far med ett stort ansvar som förstår min belägenhet och hjälper mer än gärna till.

//manon

Jag vill inte tillrättalägga historien. Jag har fått en anonym kritiker. Jag har inte tagit bort tråden. Eller ska jag? Vad är brukligt? Men det känns också fel...någon har retat sig upp på mig, Jag vet. Jag kan inte tillfredsställa alla. Jag antar att jag förtjänar det iom att jag kan spetsa till saker för att få fram min mening. Jag får ta det.

Om ni inte trivs här så finns det en bakknapp. Jag kan inte tillfredsställa alla. Jag har sämre och bättre sidor.

Ni är välkomna att kritisera mig men jag vill ha det med ett nick jag känner igen. Jag ogillar anonyma kritiker. Visst är även jag anonym här men den anonyme som bemöter mig vet mycket mer om mig än tvärtom. Det haltar då och gör det därför svårt att bemöta.

Det nedan känns obehagligt men det har hänt.

Hjärtat bankar och jag känner mig illa till mods. Ja så kan en del uppfatta mig tydligen. Det gör mig ledsen men....Jag försöker rannsaka mig själv. Som alltid. Har "den" rätt nånstans? Jag har kollat igenom gamla inlägg om de ämnen som den anonyme berör. Även obehagliga sanningar bör man höra...men det här var rejält otrevligt ändå...

//manon

Satt och åt lunch i dag. Stora Syster på snart 9 tar upp ämnet pappafrön och undrar om pappa alls har några. Jodå. Några stycken men sannolikheten är en på 100 år att det kan bli ett litet barn av det.

Då säger mellanbror A (4 år) att det var ju därför vi lånade pappafrön till honom och M och S (2,5 år).
Nu har jag bevis. Han har lyssnat och förstått. Undrar om han ännu förstår vidden av det hela? Men han vet. Han vet!!! Nu är jag säker på det!

Han verkar ta det helt naturligt. Jag är glad! Det var syftet med det hela. Att vetskapen ska vara odramatisk och naturlig! Jag har smygläst på adoptionssidor. Det var så jag fick idén om att tala om det redan vid skötbordet. Att det är bäst att alltid ha vetat. Jag tänkte - nåt är lika här...det måste komma naturligt...Vi har inte adopterat, vi fick ju barn via donatorinsemination. Det är inget man talar om på nåt sätt, inte lika lätt som om adoption trots att det är ju lika dramatiskt/odramatiskt. Undrar varför...Vi som valt att bli föräldrar på detta sätt vi kan inte känna igen varandra på stan. Sättet att berätta för barnen om deras ursprung har jag alltså snott från adoptivföräldrar i brist på annat.

Malin - om du läser detta vill jag att du ska veta att jag är glad över länken du gav. Jag har gått in där.

//manon

Jag har fastnat för den här bilden av Poussin. Jag har tittat och tittat på den i flera dagar. Den talar till mig på nåt sätt. Ja, alltså, om man bortser från de hemska puttisarna i hörnen. Vad gör de!? Den ena ser helt utslagen ut med ölburk i handen och den andre har flippat ut med blockföljt? Definitivt överförfriskade eller sockerhöga. Ja, för så är det ju med barn i dag. De super allt tidigare och äter alldeles för mycket godis. Likt Nostradamus förutsåg Poussin morgondagens ungdomsproblem.

Jag förstår fortfarande inte denna förtjusning för himlens flygande råttor i konsten genom tiderna....Undrar vem som kom på det först. "Snygg bild, men nåt saknas - jag vet - jag målar en fet bebis i övre högra hörnet! Ojdå, det blev visst lite assymetri, jag målar en i övre vänstra hörnet med...". Michelangelo? Da Vinci? Rembrandt?

Men om man bortser från dessa puttis som hela tiden får mig in på ett fel och argt och irriterande spår så...jag älskar bilden. Stämningen i den. Det är nåt med ljuset, stormen, dansen. Nåt starkt och vemodigt och glatt. Alla känslor på en gång. Storm och lugn. En allvarlig skönhet.

Poussin drog paralleller mellan målning och litteratur. Man skulle kunna läsa ut känslorna hos varje subjekt. Jag tror han har rätt. Det finns ett språk som går att översätta mellan ord, bild och toner. Det de har gemensamt är att de vill beröra och tala om nåt. Paraller mellan Poussin och Platon ser jag också i att bägge var intresserade av det ädla, det högre, idén...Det perfekta. Poussin ville inte skildra vad som verkligen sker utan det som borde ha skett...Var han rädd för livet? Dolde han sin själ bakom sina starka åsikter om måleri? Kan man se hans själ gömma sig i hans bilder? Flyktigt? Kika fram bakom nån buske eller tyg?

Han vädjade hellre till intellektet men i mitt fall talar han till mina känslor och själ...Jag gör denna tavla till min i mitt inre. Precis som man kan ta till sig ett musikstycke eller text till sin egen oavsett den ursprungliga intentionen. Det är det som är så spännande. Hur saker förvandlas...människans själ och vilja att förstå och begripa sin omgivning med hjälp av vad den ser, smakar och känner. Alla sinnen, alla tolkningar.

Det är så här min själ vill ha det. Så vill den ha det.

Förutom puttisarna alltså. Dem sätter vi ut i skogen. Långt långt bort.
(Fast blödig som jag blivit efter 4 barn så är jag lite orolig för häxorna i mörkaste skogen. Ge mig styrka! Det är ju bara puttisar...)

//manon