manon

Vår Mellanbror tog för första gången upp ämnet donation själv häromdagen. Han sa spontant att "pappa har lite pappafrön och därför fick vi låna pappafrön av någon annan pappa". Vi blev glada, för det är det som är meningen. Att han tagit upp det spontant själv betyder att han fattar nåt, om än inte hela vidden av det. Han är ändå knappt 5 år.

Han är även nyfiken på hur han kom in i magen och hur han kom ut. Så jag passar då på att berätta hans historia, hur han kom in i magen. Att det var en läkare som gav mig pappafröna i en "slang".  Lillasyster satt bredvid och lyssande med och jag säger att så kom alla tre in i min mage. Jag kan ibland undra vad han säger på dagis....men jag frågar inte personalen. Jag tänker som att de får fråga mig om de undrar över nåt han säger. Fast jag undrar om de vågar fråga? Nåja, jag vet inte. Det jag vet är att jag på nåt sätt inte känner för att berätta för dagis. Inte för att det är en hemlighet utan, det känns onödigt. Jag kan inte förklara bättre. Mer än att det viktigaste är att de berörda personerna vet, att Mellanbror och hans småsyskon vet än att alla vet. Även om jag kan berätta det för enstaka, visst! En balansering återigen...Man berättar ju inte allt för alla, vad det än är, eller hur?

Vi såg mycket på filmer om vuxna barn som blivit till via spermadonation innan vi fick barnen. Läste om adoption. Lärde oss mycket kring det där. Spermadonation är inte adoption men...vi lärde oss sättet att berätta för barnen via adoptionssidorna. Att tex berätta redan på skötbordet, fast de inte förstod ett ord.  Jag minns alldeles särskilt en ung tjej som sa att hon alltid upplevt sina föräldrar som så kärlekslösa, inga kramar eller nånting, att när hon fick reda på om donationen så hade hon önskat att hennes mamma hellre gjort en one-night-stand än nåt så kliniskt som en insemination. För då skulle hon visat att hon kunde älska, att det fanns känslor, att det var fysiskt. Inseminationen i sig var inte fel, utan det förstärkte dotterns känsla av känslokalla föräldrar. Hon undade varför de öht skaffade barn.

Det är nåt vi båda tänker på. Visa kärleken. Kärleken är viktig för alla barn oavsett hur de blev till absolut. Jag vet inte hur jag ska förklara det, jag tänker på den unga tjejen ovan - jag vill inte att de ska tänka att det var kliniskt och känslokallt, utan vi gjorde det av kärlek! Svårt att förklara detta för även om ett barn blev till oplanerat så är det oftast högst älskat och välkommet ändå. Absolut inte mindre oälskat än ett barn som kommit till efter åratals längtan, det handlar inte om det, man kan inte jämföra det så - kanske jag menar att man tänker mer kring det, vill så gärna, att det finns en extra dimension, känslighet från förälderns sida? Det finns en känd frågeställning med deras liv från början. Jag vill aldrig att de ska tvivla på att vi ville ha dem. Vi har verkligen kämpat för att få dem. Det gör inte vår kärlek till dem större än till ett barn som blev till oplanerat - det är bara mer att förklara och bevisa. Kanske. Stå pall för eventuella obehagliga frågor kring detta. Bli eventuellt prövad på grund av detta. För detta är nåt vi vet kan bli en frågeställning för dem. Själva förutsättningen för deras liv. Men det är inte säkert...De ska aldrig behöva tvivla på vår kärlek, jag tror det hjälper dem. Jag hoppas de aldrig kommer att tvivla. Gör vårt bästa.

Av kärlek blev de till och även av egoism. Egoism, för vi  ville ha barn. Så gärna att vi valde spermadonation när provrörsbefruktningarna misslyckades gång på gång. Men den egoismen delar vi med alla som skaffat barn oavsett hur. Själva handlingen är egoism. Ingen skaffar barn för att det vore trevligt för den nye personen att bli till utan för att man vill ha. Man kan inte alltid förklara varför, men man vill ha. Det jag tänker på är just att det är svårt för dem att få namn på donatorn eftersom vi gjorde inseminationen i Danmark med anonym donator. Blir det ett problem för dem?

För oss var det viktigt att ha mer än ett barn som tillkommit via donatorinsemination i familjen. Visst, vi önskade oss tre barn i familjen från början men iom att ett kom till via spermadonation så blev det än mer viktigt att ha ett till med samma ursprung - för att de skulle ha varandra i sina eventuella tankar om donationen. Att det skulle finnas nån nära att dela bakgrunden med. Och vi fick två till! Så de blev tre. Jag tror det är bra för dem. Jag hoppas att de blir stöd för varandra i sina tankar oavsett bra eller dåliga. Att det minimerar risken för att de ska känna sig ensamma i de tankarna. Jag hoppas det.

En sak jag kan känna (talar nu bara för mig själv) ibland kring detta är att de dagar jag inte har tålamod, kan jag känna extra krav på mig att ha det just pga att de bad aldrig om att bli till och pga valet vi gjorde känner jag extra krav på att deras barndom ska bli så oproblematisk som möjligt, känner ett extra ansvar. Så därför känns det som ett extra misslyckande att inte orkat  vara tålmodig. Samtidigt, tar jag ett steg tillbaka. Inte heller vi är mer än människor. Man kan inte sopa undan allt framför dem. Det vore orätt. Och när jag talar med "vanliga" föräldrar så säger de samma sak, samma dåliga samvete då orken har trytit. Så, när jag ser nyktert på det så tror jag att det är nyttigt för våra barn att vi inte är superföräldrar utan alldeles vanliga som älskar, skäller, är otåliga, ledsna, arga, glada, lyckliga, olyckliga, jobbar lite, för mycket ibland, trötta, vresiga, lugna, tålmodiga, skojiga om vartannat.

Tar jag ytterligare ett steg tillbaka inser jag att det är mitt samvete som talar de gångerna - för jag vet på förhand att en viss sak kan bli problem, att jag gjorde ett val jag vet var rätt för mig men inte nödvändigtvis för dem, och att det är den jag vill döva genom att ha en ängels tålamod. Fast, jag vet att jag aldrig kan ha rent samvete. Det jag kan känna jag gjorde dåligt, kanske var bra, och det bra, dåligt. Det vet bara mina barn hur det är. Det jag kan göra är att ta emot deras eventuella kritik, ilska, sorg, nyfikenhet, glädje, ointresse eller vad det än blir i framtiden. Och stå pall. Ta emot den dagen om det kommer nåt. Inte överge i deras funderingar. Svara. Dialog.

Vi  hoppas att de kommer att  ha glädje av varandra, inte bara som kompisar, utan att de kommer att kunna prata med varandra om detta med donationen och stötta varandra som större om de behöver det.

//manon