Komplicerat

Alla tre små rasade för mycket häromdagen (hällde vatten på kaninerna tex) så de fick komma in 5 min innan Bolibompa och sitta vid TV-n och vänta medan jag lagade mat.

5 minuter kvar till Bolibompa och ett trist program på danska på TV-n. A (4 år) undrar hur de pratar och jag svarar att det är danska och tar även min chans och säger att det var i Danmark vi lånade pappafrön för att få A och M och S. A frågar om jag var med då. Självklart. Det behövs pappafrön och mammaägg för att det ska bli barn. Han frågar om han har varit i min mage. Jodå, det var han! Han verkar väldigt intresserad av om han låg i min mage eller inte och om jag var med då vi lånade pappafrön.

Det är svårt det där...att välja NÄR tala om det så att det inte blir en stor fet överraskning i vuxen ålder det där med lånade pappafrön. Konstruerade och fångade situationer. Måste prata om det hur lustigt det än känns i sammanhanget just då och där. De måste veta.

Undrar hur många etiska ställningstaganden jag har missat. Hur mycket jag borde ha läst mera för att kunna hantera ansvaret för detta. Samtidigt vet jag att hur många avhandlingar jag än skulle lyckats läsa innan så skulle jag i alla fall ha valt detta, att få barn via donation. Jag har en grundinställning till livet som tillåter detta. Alla har sina kors att bära och man vet inte vad som ger lycka och vad som ger olycka. Det finns inget facit. Livet är värt att leva och att ibland lida för. Vidunderligt. Jag ville detta.

Jag kan just nu inte göra mer än att ibland nämna det och svara på eventuella frågor från A och hans tvillingsyskon. Inte göra en stor grej av det, inte tjata om det, men samtidigt se till att de "alltid" vetat.

Svårt. Jag lär få veta vad jag gör för fel i sinom tid...

//manon

Kommentarer
Postat av: Malin

Jag har för tillfället förlagt mina papper om etisk betänkande!!!! Hoppas verkligen jag hittar dem igen för utan underskrift på dem får vi inte den informaitonen de har om donatorerna.

Vi har varit iväg och efteråt gick vi till Tivoli. så nu berättar snart treårige sonen att vi hämtat pappafrön på Tivoli...

2006-07-31 @ 19:55:10
Postat av: Malin

Ha, efter en snabb letning i en av de många högarna hittade jag pappren! Egen översättning från danska..

1. kommer vetskapen vara konstruktiv för dig, din partner och barnen, här och nu och på sikt? Kommer du känna att du är förpliktigad att föra vidare informationen även om du inte vill? Kan ni hantera de praktiska och känslomässiga konsekvenserna av att känna till ev genetiska halvsyskon? (donatornummer kan användas att söka efter halvsyskon)

2. Vad kan upplysningarna användas till? Är det till nytta för barnen att veta donatorns ögonfärg/ålder/blodtyp? Nu? Senare? På vilket sätt? Kan ni som föräldrar ha nytta av informationen?

3. Kommer vetskaepen om donatorn göra att du börjar granska förbipasserande på gatan och hur ställer du dig till de? Kan en sådan känsla av att "leta" föras vidare till barnet?

2006-07-31 @ 20:06:30
Postat av: Manon

Intressant! Det är saker jag inte tänkt på, inte alla. Hur har ni ställt er till dessa frågor!?

fråga 1 - jag visste inte ens om att man kan söka halvsyskon på det sättet!!!! Där öppnades nåt väldigt nytt. Men så fel behöver dte inte bli? Känenr sih tvingad att föra vidare info - men det handlar ju bara om yttre attribut? Så farligt är det inte? Väl? För tat kunan svara på deras frågor om de uppstår...

fråga 2: SOm förälder har jag väl ingen nytta av infon mer än tex veta att barnen växer normalt? Att veta exakt hur lång donatorn är och vad man kan förvänta sig (har en inbiten matvägrare). Som sagt, infon är till för att jag kan tala om det för barnen om de frågar...den dagen...

3)Antar att de är rädda för just det där med "leta". Att det kan förstöra för barnen? Nja, inte börjar jag syna varenda man för att jag vet lite:).

Måste tänka lite till men är nyfiken på hur ni resonerar...

2006-08-02 @ 08:27:15
Postat av: Susanne m Edith

Hej Manon..... remember me?

Har läst om donation och hur du funderar omkring detta. Är jättenyfiken. Min familjs närmaste vänner har fått 2 barn genom donation. Flickorna är nu 6 och 3 år gamla och mamma vet inte alls hur hon ska lägga upp det inför barnen - hon har alltså inte berättat någonting ännu.
Men hon känner att ögonblicket närmar sig mer och mer.... den stora flickan börjar ju förskoleklass i höst.
Många (som inte vet om att de är "donations-barn") påpekar likheter mellan deras pappa och flickorna och mamman tycker det känns jättekonstigt.....
Så vi har pratat mycket om det här i sommar men det är svårt att råda i situationer man inte har varit med om själv.

De här 2 flickorna är helssyskon dvs samma man donerade till båda två. Och donationen gjordes i Sverige så det finns säkert uppgifter m.m. om vem han är. Men det är inte DET som är svårt utan hur man tar upp det hela med barnen när de inte vet någonting....

Kram från Susanne

2006-08-02 @ 13:47:16
Postat av: manon

Susanne - klart jag kommer i håg dig! Du har haft ett litet turbulent år om jag förstått det rätt, men det löste sig?

Ja du...SVÅRT! Jag är långtifrån expert på området utan famlar själv. Det enda jag vet, det jag har läst mig till, är att det är av yttersta vikt att säga det tidigt, att ju längre man väntar desto jobbigare blir det för barnet att ta till sig. Att barnet måste veta det från späd ålder, att det är svårt att ta till sig när man är 8/9 år redan, hemskt att få reda på det som tonåring och en katastrof att få reda på det som vuxen. Eller rättare sagt KAN bli. Alla är vi ju olika och lägger olika tyngd på olika saker. Jag vet ju inte ens hur mina barns syn på detta är!!!! Jag vet min men inte deras....Så jag tar det säkra före det osäkra och tar till mig rådet att de "alltid" ska ha vetat.

Hur man lägger upp det, jag kan bara berätta hur VI gör och jag vet ju inte om det är rätt. Jag sa det redan på skötbordet bara för at bryta iden typ "vi ville så gärna ha dig så vi lånade pappafrön". "Vi längtade så efter dig och pappa hade så lite pappafrön att vi fick låna hos en doktor och då kom du och vi blev så glada". Ungefär så. A som är 4 fattar väl inte så mycket men en gång sa han faktiskt "jaha, då har jag TVÅ pappor" och jag svarade jakande för så är det på ett sätt och det är ett lätt sätt för honom att fatta, typ.

Jag kan berätta hur vi längtade efter dem och hur vi fick dem iite då och då. Oftast säger A inget (twinsen kan inte sägaän mindre på den fronten i alla fall) men ibland ställer han frågor och då svarar jag på dem. Som nu sist då han undrade om jag var med då hos doktorn då vi lånade pappafrön och var väldigt intresserade och frågade flera gånger om han legat i min mage. Då gick samtalet över till det för det var de tankar han fick då. Jag följer honom och svarar rakt och enkelt på det han funderar på. Så ungefär gör vi.

Att fånga tillfällen är svårt. Ibland säger jag nåt då det handlar om fosterutveckling på TV, ibland som nu, då det helt enkelt var danska på TV, eller då vi sitter i trädgården och myser och det är lugnt så talar jag om hur mycket vi älskar dem och ville ha dem. Så mycket att vi reste jättelångt för att låna de pappafrön som pappa inte har så mycket av....

Hur man talar om för en 6-åring som ännu inget vet har jag ingen erfarenhet av. A är ju bara 4 år. Men det råd jag skulle ge är att berätta rakt av hur det gick till. Nu känner jag inte varken föräldrar eller barn men skulle råda till att bara berätta rakt av och enkelt. Det är svårt de första gångerna. Berätta det rakt och enkelt i en förtrolig stund som man får skapa själv kanske? Eller gripa nåt i luften, kanske nån kompis mamma väntar barnm och det pratas om bebisar? Alltså inte haussa det och säga att "nu ska vi prata om nåt viktigt) utan ta ett tillfälle i förbifarten. Kanske i trädgården (om de har nån) och man ser ett bi gå från blomma till blomma (förhoppningsvis) och säga att där flyger biet och tar med sig pollen och därmed hjälper blommorna att få "blombarn" och dessutom FLERA blommor samtidigt som blir hjälpta av samma bi och så är det med människor också fast då är det pappafrön och mammaägg bla bla bla och ibland behöver männsikor också hjälp....Försöka avdramatisera det hela alltså. Och absolut INTE säga mer än vad hon frågar. Frågar hon inget så - fine! Man har sagt det en gång och så får man ta upp det igen vid ett senare tillfälle. Det är ju inte säkert att hon kan ta in det på en gång eller så behöver hon smälta det innan hon ställer frågar. Tror inte på att pusha fram nåt...

De borde i alla fall berätta nu för den stora. Den lille är ännu enkel. Det är bara att säga meningen då och då och invänta frågorna. Så gör jag (men är det rätt vet jag inte). Länge trodde jag att A inte lyssnade men så ställer han frågor då och då. Om du går in på lugnagatan.blogg.se och söker under kategori donation så tror jag att står mera om detta där att läsa om hur han tagit det.

Förstår du nåt:)? Jättesvårt detta för jag har ju inget facit och ännu så små barn. Det enda jag vet att 6-åringen inte kan vara ovetande längre (för säkerhets skull, man vet inte hur just DET BARNET skulle reagera som äldre) och att 3-åringen ännu är "enkel".

Jag skulle också gärna vilja veta hur man gör...och själv få feedback....Jag famlar i mörkret jag med egentligen....

Svamligt här, men jag hoppas du får nåt korn ur det....

2006-08-02 @ 22:14:03
Postat av: Manon

Apropå likheter! Klart vi också får höra om likheter med pappan men jag tycker det är lite småroligt:): Det är inte konstigt heller för donatorn matchas ju med pappan i likhet, längd, hår, ögon etc etc. läkaren såg noga på min man och upptäckte tom liiite rödaktigt och därmed har våra barn fått det med ( de blonda av dem och så en ljusbrun har vi;)).

Folk ser vad de vill se när de tror att släktskap finns. Ofta fick jag höra av folk som inte visste att min styvmor var styvmor och inte biologisk mamma till mig hur lika vi var. Hon - över 1,80, knallrött hår, kraftig, jag liten närr, mörk - LIKA!?

Jag ler inombords när jag hör om likheter. Folk ser vad de vill och tror sig se. Inget att ta på allvar (för mig i alla fall) och det ÄR ju så matchningen görs: att far och barn SKA vara lika!

2006-08-02 @ 22:28:53
Postat av: Malin

jag tyckte innan att det var självklart att vi skulle ta reda på så mycket vi bara kunde men efter att fått dessa frågor är jag inte lika säker.

som jag förstår det så finns det forum där DI barn skriver till varandra och då kan söka syskon genom att ange sin egen donators nummer.

Jag tycker ju att informationen är till för barnen, jag har inget eget intresse av att veta något. Och för att bespara dem omaket att själva skaffa informationen och kunna svara på det som går att svara på är det kanske bäst och enklast att be om informationen nu.

Funderingarna fortsätter!

2006-08-06 @ 18:52:44
Postat av: Malin

http://www.dcnetwork.org/ ett litet tips

2006-08-08 @ 20:30:25

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress:

URL:

Kommentar:

Trackback