manon

I går jäktade jag på barnen för jag skulle både lämna och hämta. Väckte dem som vanligt 6.30 och lämnade dem tidigare på dagis, var där 7.50 - snacka om jäkt! Annars är vi på dagis 8.15. Tidsvinsten var inte så stor heller - 20 minuter för mig.

Så i dag skulle jag lämna igen, men inte hämta, och maken vill ha hem mig i någorlunda tid för han ska på nån galej av nåt slag (kunde jag också gjort om inte han bokat in sig före!!!). Jag cyklade som vanligt med alla tre. Fick baxa lillpojken uppför en backe han inte helt klarar med cykeln i ena handen - för jag cyklade också för första gången! Tänkte jag skulle se hur lång tid det tar att cykla till jobbet.

Har fått en vägbeskrivning muntligen som jag fattade typ. Jag har taskigt lokalsinne. Åkte under bron, men misstänker starkt det var fel bro för jag hamnade på fel sida av cykelvägen. Det tog mig ca 35 min att komma hit. En kollega kollade hur långt det var hit från mig och slog på adresserna - 10,3 km. Så i dag kommer jag ha cyklat 20,6 km!!

Det kändes faktiskt bra! Måste bara ha en cykelhjälm (blä, fult men) så jag hoppas köpa på lunchen om jag hinner för jag ska till Universitetet i eftermiddag. Jag har inte cyklat sedan jag var student i Uppsala....där det alltid var motvind åt vilket håll man än cyklade...urk...Tänk att det verkligen kändes trevligt att cykla! Annars har jag tvekat för har jag gått eller åkt kommunalt så har jag samtidigt lyssnat på musik! Och det är avstressande.

(måste man ha cykelhjälm och är det heeelt åt skogen att lyssna på musik medan man cyklar, det är typ cykelväg hela vägen!?!)

Cyklar ni?

(Ullis - jag har svarat dig längre ner)

//manon

Ni anar inte hur mycket jag uppskattar era kommentarer. De ger mig så mycket. Jag känner mig splittrad på sista tiden. Jag har försökt utröna varför. Skrivit för mycket här. Tagit bort inlägg.

Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Bara splittrad.  Och så går det inte heller att åka tunnelbana. Med benen längst bak, en arm i mitten och en annan under stolen. Det är lite svårt att plocka ihop sig och föga uppskattat av medpassagerarna att man brer ut sig så där.

För tillfället är jag så äckligt självmedveten. Jag vill inte vara det. Jag tycker inte om det jag ser. Jag har kommit till många insikter genom er, men sen då? Vad gör jag?

"Manon, det spelar ingen roll om om 95% av alla människor ogillar dig, för de 5% som gör det är alldeles tillräckligt" Fick jag höra då jag beklagade mig. Inte ens jag vill vara med mig. Men jag måste.

Jag borde samla ihop mig i en burk och stänga locket. Sätta mig på Nordiska museet på en dammig hylla med andra exkrementer. Stänga dörren.

Jag gör så många blunder nu. Jag vill så mycket. Känner mig som en tonåring, det bara spritter i kroppen. Jag vill så gärna höra till. Jag vill så gärna att barnen ska höra till. Får man göra blunder som vuxen? Får man göra blunder alls? Minns en gång då jag erkände för min sk far en sak jag gjort och skämdes för. Jag var 9 år och behövde stöd -  han stod där, vänd mot fönstret och gick ifrån mig utan ett ord och utan att se på mig. Sånt finns kvar i kroppen i medvetandet även om man inte minns det. "Jag får inte göra fel för då förlorar jag kärleken." Det var vad han ordlöst sa till mig. Och nu när jag tänker tillbaka var saken jag skämdes för absolut inget konstigt eller exceptionellt. Jag anförtrodde mig aldrig mera till honom efter det där.

"Men spänn av nu Manon. Du måste inte kontrollera allt och du kan inte göra allt."

För handlar det inte om kontroll på ett plan? Kanske. Kontrollera mina negativa tankar. Kontrollera lyckan så den inte försvinner. Att jag aldrig duger, är jobbig, provocerande...

Samtidigt vet jag att folk kan uppskatta mig. Jag klarar mig väldigt bra i akademiska miljöer, som på jobbet. Jag får respekt för mina tankar. Speciellt av en man och en kvinna. Men socialt är jag kanske ett ufo.

"Men - vem är jag? Kan nån berätta det för mig? Är jag den person som framträder på bloggen? Jag ger bara min sanning, min tolkning, min upplevelse. Det är ganska ensidigt. Hur kan man vara sig själv när man inte ens själv vet vem man är efter alla dessa år?"

Vet ni. Jag är rädd. Rädd fortfarande för att bli avvisad. Jag tror inte att jag förtjänar att vara med. Att jag måste roffa åt mig smulorna. Tvinga till mig lyckan, inte vänta på den. Ibland känns det att jag inte ens är värd mina barns kärlek. Tycker synd om dem för att de har en sån mamma som mig. Är livrädd för att förstöra för dem. Sedan kan jag tänka i mina bra stunder - att inte är jag lustigare än nån annan. Att de flesta är äckligt självmedveten och bryr sig inte ett smack om andra.

Jag tänker för mycket nu. Jag vill vara mjuk och tillfreds. Inte vara hård och kantig. Det jag har lyckats göra är att göra mig mottaglig för en massa känslor både utifrån och inifrån. Men det kanske är en bra början. Det kanske är muren som revs när jag gick över gränsen förut för sedan dess har jag känt mig vilsen. Kanske det som gör ont. Att den är borta. Att man är här utan skydd i livet.

Naken. För jag har avslöjat min värsta demon, en av mina värre hemligheter, och det gjorde mig svag. Eller blottad.

Jahaja, jag tar nog bort detta inlägg med?

 //manon

I dag fick jag se det dagis sa på utvecklingssamtalet. Det där om hur flickan är försiktigare än pojken. Att hon är mer beroende av honom än tvärtom. Jag tänkte i dag då på en annan tvillingmammas ord, hon har också pojke/flick-tvilling (och 3 barn till) mellan 9 och 23 år. Hon sa att det lätt blir en utrikesminister och inrikesminister av tvillingar som hon uttryckte det.

Flickan är inrikesministern - hon är tuff och hårdför hemma, testar sina egna gränser för hur fri hon kan vara från oss föräldrar. Är gärna taskig mot sin tvillingbror ibland. Precis som mot sin älskade nalle som hon släpar på jämt. Kan lägga nallen i ugnen ibland. Stängde in sin tvillingbror i ett mörkt skåp och höll för en annan gång fnissande...Jag tror att det är för att hon känner att hon behöver dem så mycket att hon bara måste manifestera ett ickeberoende ibland  - "haha - tror du att jag behöver dig!?" Men är vi borta eller kommer nån hit, eller är hon på dagis, då är hon helt annan. Avvaktande, tittar, vill ha världens kontroll innan hon kastar sig in i nån lek. Såg det i dag, men tänkte, hon är bara 3 år, ingen fara på taket, jag låter henne vara. När man är tre år leker man ändå oftast mer bredvid än med. Men jag ser hur hon tittar, vilken koll hon har på andra barn här på området. Hur medveten hon är. Hon är den som frågar efter andra men håller sig på sin kant. Står bredvid och tittar. Hon har bra ordförråd men talar otydligt (gäller bägge) så hon får växa till sig. Jag tror hon än så länge är rätt OK med att bara titta på. Fortsätter det så nästa år får vi nog hjälpa henne på traven.

Pojken är vår utrikesminister - hemma är han vår Cry Baby. Söker vårt skydd, verkar mycket svagare än flickan. Tar för sig mindre. Visst kan hornen växa ut på honom med och han snor saker från andra - men tar de tillbaka eller ger tillbaka på hans bus blir han helt förstörd. Kan leka själv bättre än flickan. Eller snarare mer självständig, inte den beroende av henne ett dugg faktiskt, tror jag! Kan pinna av åt nåt håll, eller sitta och spela Anki och Pytte länge. Med andra, då är det han som kastar sig in i leken oavsett om han är välkommen eller inte. Han är bara tre år så han leker mest bredvid, hänger på och gör samma saker. Tar för givet att han får vara med. Han som tar kontakt och initiativ.

Våra tvillingar är tighta, det säger de på dagis med. Men de är hemskt olika. Jag vet inte om tight är rätt ord, de är otroligt samspelta och känner varandra utan och innan. De tar varandra för självklara på ett helt annat sätt än syskon som är täta. Det går inte att jämföra täta syskon med tvillingar. Det är inget magiskt - det handlar om att de känner varandra utan och innan nåt vansinnigt väl. De har nytta av varandra med. När flickan efter avvaktandet bestämmer sig för att delta i lek så är det via tvillingbrodern - och han låter henne vara med för han är så van vid att hon är med, att de är nån sorts enhet. Hon är självklar. Är det nån som testar på att utesluta nån så är det Storebror. Aldrig "tvillingarna" varken varandra eller nån annan. Tvillingarna "hjälper" varandra på ett helt annat sätt.

Det kommer att gå bra. De kommer att finna trygghet "enbart" i sig själva på sikt. Är inte orolig. Dagis är bra och en på avdelningen har tvillingar i släkten och läst på hur man gör. De lockar och uppmuntrar till lek med andra, tvingar inte, tvångssärar inte, de tar inte tightheten för given heller.  De gör helt rätt, det märks på barnen.

Vissa saker kommer bara ta längre tid för de kan ta skydd av och i varandra. Svårare än så är det inte. Jag är inte orolig alls. Bara observerar.

Och fattar inte att de är tre år - känns fortfarande som att de är mina bebisar!! Känns mindre än vad de är...kommer i håg hur stor jag tyckte äldsta var vid tre års ålder...

//manon

Värst vad en del är fast i oreflekterat könsrollstänkande. Det verkar vara som en del anser det vara lagbundet att tjejer är på visst sätt. Att pojkar i 4/5-årsåldern ännu inte förstår att tjejer är på visst sätt och vill tissla och tassla själva. Att de, så unga pojkar, ännu inte fattat tjejers "natur" och därför stångar pannan blodig i sina försök att leka med dem.

NEJ - det är inte alls så! De lär sig att det är så. Av de oreflekterande vuxna som ojar sig över att det är så men i samma andetag säger "klart han inte fattat än hur tjejer är, han är bara ca 4-5"

Det handlar om personligheter, hur pass öppen barnet är för precis som vuxna har en del lättare att ta sig in i grupper och andra inte. En del tar för sig, andra är mer avvaktande. Jag tycker att om man märker sådana tendenser, uteslutande, som vuxen så ska man reagera och inte säga "tjejer är ju så, han har bara inte fattat det än". Gå in mera och styra upp leken. Engagera sig. Inte bara halvhjärtat säga åt tjejerna och låta killen leka med annat. Vad jag vill säga är att detta problem inte handlar om könsroller utan att barn inte är så smidiga än och man får lära dem spelreglerna. Man får inte springa från nån tredje eller fjärde och tissla och tassla. Det är inte tjejigt utan otrevligt. Lika otrevligt och okilligt om killar gör så. Har inte ett dugg med könsroller att göra. Men ser man på det på det viset så uppmuntrar man det beteendet och vips - så har man tjejer enligt den gängse kulturella mallen. Och killarna står där och lär sig att det där med nära relationer är nåt exklusivt för tjejer det.  Bäst att ta ut moppen och köra en sväng. Och bröla lite. Så står den vuxne där antingen förvånad eller bekräftad över beteendena.

Man måste inte leka med alla, det är inte det jag säger. Absolut inte. Personkemin måste stämma någorlunda. Det jag säger är att det handlar om dagisbarn som ännu behöver hjälp och assistans att lära sig de sociala koderna - inte könsrollerna.

Barn som har varit hemma hos mig har jag inte sett det beteendet på. Nånsin. De har lekt i grupp. För jag tillåter inte det beteendet. Tillåter man det - klart det blir så!! Man kanske tom uppmuntrar det pga man själv är så omedvetet fast i könsrollstänkande. Man måste vara där, se vad som görs och sägs. Vem som blir utanför. Man måste lägga sig i som vuxen så ingen hamnar utanför. Inte lägga armarna i kors och säga - klart, det är en pojke och han fattar inget än om tjejer. Bullshit. Det handlar om barn som inte ens gått ut dagis och ska lära sig samsas.

//manon

Tillägg 20 apr kl 09.35

Hur bemötte jag detta då om könsroller? Det är svårt. Det jag sa var att jag tror inte att han tänker på att det är tjejer utan bara vill leka. Svårt att bemöta för jag inser att vi är alla saliga på egen tro. Jag kan inte missionera om könsroller. Jag kan bara göra vad jag anser är bäst. Önskar bara att fler var medvetna om vad de gör och hur de pressar in barn i roller. För det är framtidens samhälle det handlar - människors chans till det liv de vill leva. Jag ska ställa frågor i framtiden hur det var tänkt. Men det är svårt i samtal som går fort. Jag är bättre i skrift. Men jag går inte med på detta extrema könsrollstänkande. Att lojt bara acceptera. Inte för egen del. Jag blir ledsen när jag hör om sådant här, men jag vet att det inte går att göra nåt åt. man kan bara tänka på vad man själv gör och göra så. Missionerar gör jag här med denna skrift!

Intresserad av hur ni tänker kring detta och bemöter detta, IRL, hemma hos er, andra, samtal etc etc etc. Faller ni in i "lojt prat om killar är si och så och tjejer si och så" trots att ni inte tycker så? Hur smidiga är ni?

Cyberordpolisen tar mig snart. Jag skräpar ner. Med ord och åter ord. Massor av ord. Mest i oordning. De rusar runt i rymden och ställer till. Sist lyckades de tränga sig in i ett bibliotek och ställde till en faslig oreda bland Balzacs verk. Werther - från den unge Werthers Lidanden  av Göthe - ja, han blev nästan gift med Madam Flod. Mina ord satt och fnissade bredvid och höll just på att anordna en storslagen bröllopsfest med hjälp av orden från "Brides Magazine" när Cyberordpolisen kom. Då skingrades de och försvann åt alla håll. Konsulter blev tvungna att anlitas och det blev en fasligt dyr historia.

En annan gång höll de på att skriva om Odysséen. Sno orden därifrån. Locka med till Harry Potter.

Det är tur att det regnar i dag för då blir de mindre bråkigare nu när jag inte har tid att hålla reda på dem. Jag har nu några (tusental) under mitt bord. Jag ser dem i pappersåtervinningslådan. De är gröna i ansiktet och raglar bort därifrån i avsky. Det är de som har lyckats rymma från pappersåtervinningen. En del klarar inte att ta sig därifrån, det är de som börjar med "årsredovisning" och "debet" och "kredit". De försöker hitta ny mening men lyckas inte. De flesta sitter och läser Kafka nu. Desillusionerade. Utan hopp. Resignerade. De andra som lyckats klättrar ovanpå varandra för att komma ur lådan och slippa tristessen. Några försöker klättra upp på hyllan för att nå en tidning att hugga tänderna i.

De lockar och pockar på min uppmärksamhet - "Men skriv då! Ge oss mening!"

Nej, jag har inte tid...tyvärr...hur gärna jag än skulle vilja dansa med dem. Jag sparkar bort dem surt med min fot och hoppas att de försvinner. "Jag har annat att göra!!!!" fräser  jag åt dem otåligt. Tyvärr. För jag gillar ord.

Nä, nu ska jag ta itu med slutboken, nej, stämavningen, äsch!!!!!! Sluta nu!!!!!

//manon

Måste dela med mig av lycka - min kusin som bor i Budapest (eller egentligen min pappas men vi räknar varandra som kusiner för hon är ett år äldre) har mailat mig i dag! Det var längesedan hon hörde av sig.

Åh, vad jag är glad - jag har familj!? Allt är inte kört min pappa har inte förstört allt!

Hon har nu äntligen hittat nån att gifta sig med (ska gifta sig till nästa helg) med och är gravid i ca v. 20! Hon har velat detta länge men inte funnit nån. Hon ställer frågor om hur det var när jag var gravid. Glad är jag - inte för att jag får berätta om mina utan för att få äran att bli tillfrågad och hjälpa till! Att räknas...

....hon hade absolut inte behövt maila flera hundra mil längre bort för detta. Prata om graviditet kan hon göra med vänner där nere så mycket lättare!!!

Budapest finns, kommer aldrig att försvinna. Den finns kvar för mig. Lever, inte bara en massa minnen...det vore fantastiskt för mig att ha nån tråd bakåt...nåt som är fast...inte bara guppa fram på gungfly efter gungfly...

//manon

Vet ni, jag älskar mat, alltid gjort men jag har på senare tid upptäckt att jag inte tycker särskilt  mycket om att laga mat. Eller, jo, om jag får laga det jag vill äta och när jag vill äta och eftersom jag är ganska knepig med det så, blir det sällan jag lagar nåt jag verkligen vill äta när jag vill äta! Jag tycker om att äta en blodig köttbit med sallad till och liknande. Sushi. Kyckling. Wok.

Eftersom det är på det viset så är jag dålig på att variera maten. Efter klagomål av barnen i helgen så tänkte jag att nu måste jag söka nya recept. Av en slump så såg jag en liten snutt på "Saras kök" för första gången. Billig och bra mat.  Hon slängde ihop veckans rätter på 15 minuter.

Hon sa att kokosfisk med grönsakswok var poppis bland barn. OK tänkte jag. Varför inte testa nåt från TV för en gång skull nu när jag har idétorka.

Så jag testade i går. Det tog över EN TIMME!!! Jag stod där till slut och svor över programmet, svor över Sara, över fisken och Svt. Barnen var hungriga och extra trötta och tjatade "när blir maten färdig?". Jag svor ännu mer.

Jag lät barnen hjälpa till. Twinsen försökte skala morötter och kom på en bra teknik till slut - sitta på köksbänken och ha moroten bredvid sig och skala ner mot golvet. Små morotsskal över hela golvet med andra ord. Jag hade valnötter hemma och de tjuvåt (lät dem för de var så hungriga) och så hade jag valnötssmulor över hela bänken och över hela mattan och hallen till slut. Så det var bara att städa med?

Själv längtade jag bara efter Findus sprödbakade torsk vid det här laget. Och svor ännu mera. Fast i köket och däremellan hjälpa på toalett, potta, byta dataspel, leta spel på nätet, medla etc etc. Det är sådant som matfascister som säger att " man är patetisk om man inte har en timme att lägga på matlagning om kvällen" inte tänker på. Som bara utgår från sin egen verklighet och där är det säkert så!
 

Till slut var maten på bordet och barnen åt. Den enda som åt av woken var min stora men hon räknas inte - hon har alltid ätit ALLT. Tvillingflickan vägrar grönsaker till 100% så hon åt bara fisken. Likaså tvillingpojken och Storebror.

Nu har vi så mycket kvar att det räcker till matlåda för mig  och att de ska få samma mat ikväll igen, vill inte ha samma stress i kväll och maten vill jag inte slänga!

Det jag är förvånad över är tidsåtgången, det lät inte så farligt, skära lite grönsaker och så fisken, borde ta ca 30 min. Inte då?

Svårt att hitta balansen! Balansen med att göra nåt man själv tycker om hyfsat och som går hyfsat fort även om barnen hjälper till vilket de vill. För jobbar man heltid så är den stunden på kvällen så dyrbar och jag tycker om att de hjälper till för det blir ett sätt att umgås för oss. I går blev jag tyvärr tvungen att avhysa dem från köksbänken pga tidsbrist och så vill jag inte ha det!

Jag erkänner, jag bryr mig om mat på ett plan, det bör vara hyfsat nyttigt, jag tror på halvfabrikat om man har bra grejer till, men det måste gå snabbt till, barnen ska kunna hjälpa till utan större tidspress. Så vill jag ha det!

(Har nån här tips (inte nödvändigtvis recept, men idéer) är jag tacksam över det! Jag har total idétorka...det vore bonus)

//manon

Maken är borta i kväll och jag passar på att för första gången kolla in "Babyboom" på TV4plus. Maken är allergisk mot dylika program så jag passar verkligen på.

I kväll skulle en käck och hurtig och ivrigt leende höggravid Pernilla Wahlgren ta upp ämnet "Barn och stress".

Jag försöker låta bli att fnissa nu. (hörs det genom nätet, mina kvävda fniss?).

Jorå. Superkanontips. Babyspa var ett tips för att stressa ner i tillvaron. Ta och klä på din bebis som sussar gott i sin spjälsäng, alternativt slit klossarna ur händerna på det, klä på mössa, overall, vantar, you name it, och ta ut den nu vilt skrikande och protesterande babyn i -20 graders kyla för att gå på ett "mammababyspa" där du klär av bebisen helt och badar med det och ger det massage. Inte du alltså. Utan personalen. Detta skulle stressa av både mamma och barn. Sedan ska du klä på hela konkarongen igen och traska hem igen lugn och avstressad. OK. vad har hänt med badkaret hemma? Klagade grannen under på översvämning!? Man kanske renoverar? Inte hittade badskum i affären? Vad hände med alldeles "plain" vanlig närhet? Nåt måste ha hänt eftersom hon måste i väg hemifrån för att bada i badkar i alla fall..stackarn...

Det där med att spänna av verkar vara ett rent projekt...ett heltidsjobb alltså...Jag kan se mig framför mig med mina tvillingar, 6 månader gamla och Storebrorsan då 2 år knacka på dörren till babyspat....för att stressa av lite...

Apropå heltidsjobb. En annan familj valde att inte jobba heltid längre för deras två barn bara skrek om morgnarna. Nu var kidsen små änglar. Gäsp. Så klassiskt. Ska det vara nåt nytt? Nyare är då en kändispappa som i stället väljer att svara på mail i pyamas och låtsas vara på möte när han egentligen leker med dottern på 3 år och dansar balett i tyllkjol. Ja, dottern ja. Fullständigt beundrad och fullständigt sysselsatt av den (välförtjänt) stolte fadern. Uppmärksamhet total! Enda jag undrar över är, vad händer vid syskons ankomst? När prinsessan blir detroniserad? Är det så nyttigt med en sådan fullkomlig uppmärksamhet? Visst ska barn känna sig sedda av föräldrar men...jag har frågetecken...fast då går man väl på spa då! Förlåt, glömde det.

Jo, just det ja, den käcka och alltjämt hurtiga och leende höggravida Pernilla Wahlgren intervjuade en barnpsykolog med om detta med barn och stress. Konceptet är uråldrigt - jobba mindre, bry er inte om den senaste plattTV-n  - flytta ut i en stuga på landet och odla egna grönsaker om barnet så kräver det för att nå nirvana och harmoni. Halleluja. Bland de få sakerna hon sa som faktiskt var bra för att minska stressen var att plocka fram allt dagen före. Som 4-barnsfamilj är det precis vad vi gör och det funkar, det håller jag med om! Hon ondgjorde sig då också över att barn inte fick göra saker färdigt, måla, pyssla, leka färdigt alltså, utan att föräldern var ständigt där och stressade "kom nu då". Alltså, måste allt vara så tillrättalagt, inga frustrationer, fokus helt på den lilla prinsen och/eller prinsessan där hemma? Visst kan jag hålla med om detta också men nu storknade jag verkligen av programmet. Tänk om, jag kunde göra nåt utan avbrott....tänk om nån kunde göra det...

Jag blev SUPERSTRESSAD av detta! Hur ska jag kunna stressa av nu? Hur ska jag hinna stressa av? När ska jag hinna gå på spa med alla barnen, jobba deltid och gå till jobbet i pyamas (eller hur det nu var) med 4 st  barn i tyllkjol runtomkring mig dansande till Nötknäpparen. Ja, barn behöver ju intellektuell stimulans med och klassisk musik ska ju vara jättebra!  Hjälp, jag räcker inte till....

Nåja. Visst kan jag räcka till allt! Inte ger jag upp än inte! Jag är ju starkare än somliga tror, det har jag minsann skrivit om så det stänker om det på bloggen. Jag kan ju stressa av med att tillverka en egen mätstång (eller fyra st)till exempel. Det är bara att klippa och klistra, måla dödskallar på den, klippa ut bilder på barnet vid vissa åldrar tillsammans med favoritleksaken vid mättillfället och klistra fast detta på mätstången vid rätt centimeter. Kronan på verket är bilder på släkten på toppen som beundrande ler ner på detta barn som växer. Så kan jag stressa av! Efter spat förstås. Som jag behöver för att fånga alla fyra och få dem stilla så jag kan mäta och ta kort med favoritleksaken för tillfället. Fast, efter det behöver jag antagligen en hel helg hos Karmelitsystrarna. Bara de inte gick upp så fasligt tidigt om morgnarna....

OK. Är man gravid eller sitter med en liten bebis och tittar, ja då är väl programmet helt fantastiskt. Då kan man drömma och se sig själv slappna av i badkaret medan bebben får massage intill en. Mysigt och käckt program. Lite som Joe Labero - illusioner.

Är man luttrad har man nu bara så ont i magen av skratt nu...

Nu ska jag stressa av med en enkel macka och mysa till en bok jag lånat av chefen. "När människan skapade världen" av Johan Norberg. Läste de första kapitlen på väg hem i dag och mot bakgrund av de kapitlen om hur folk hade det förr så verkar dagens stress ganska - ostressig. Så nu brer jag mackan, tar pålägg från kylen (slipper den smälta isen att torka upp, kylen är en ny uppfinning) och värmer lite te på min elspis och har det gott i mitt varma odragiga hem, oroar mig inte för missväxten, och tycker bara absolut inte synd om mig. Beam me up, Scotty! Det var inte bättre förr...

//manon

Jag har märkt att när en del "pratar skit" om nån så får de ånger efteråt. Inte alltid för att de själva känner att det var fel gjort (vi lär ju våra barn att inte prata illa om varandra så att man inte gör det är väl ganska grundläggande) utan av rädsla för repressalier av den man pratat om. Att man borde ha bitit sig i tungan för den man råkat beklaga sig för faktiskt känner personen i fråga och umgås lite...vilket man i stundens hetta glömde...Men alltså inte har ågren över faktumet att man talat illa om nån! Utan att det ska komma ut...och man får betala för det.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om man är rädd för repressalier så handlar det om en obalans i förhållandet. Skitsnacket är ett sätt att slå tillbaka underifrån. Slå under bältet. Som en strykrädd hund drar man sig tillbaka sedan.

Vad tänker jag på då? Ibland är man tvungen att lyssna, andra fall kan man gå därifrån eller koncentrera sig på annat. Man kan ställa frågor som "Varför?", och "Hur tänkte du då?" Man får reda på mycket så. Då menar jag inte mera skitsnack utan man lär sig om personen som ägnar sig åt det.

Ibland står man som ett frågetecken när man får ett referat av ett samtal och inte alls känner igen det. Märker att personen i fråga har så många issues och outredda oförätter att den tolkar in mycket negativt per automatik. Inte lyssnar förutsättningslöst längre. Tänker man tillbaka på samtalet så är det ofta slående att den som beklagar sig efteråt faktiskt knappt har sagt nåt! Inte försvarat sin ståndpunkt, inte argumenterat eller nånting. Känner man vederbörande bra kan jag bli uppmärksam på den subtilt fientliga hållningen, små skiftningar i ansiktsuttrycket vid samtal med den personen, personen har svårt för. Jag kan tala om hur jag uppfattade det som sagts, fråga om vederbörande verkligen menade så som personen tror. Det är en balansgång. Ju närmare skitsnackaren är en, desto svårare för då handalar det om positioner och ställningar och hierarkier som man inte vill hamna back i. Kanske en grupp man tillhör vare sig man vill eller inte och inte har råd att bli osams. Då krävs diplomati - vara ett blankt papper och lyssna och ställa motfrågor, om man inte kommer undan. Vi är alla beroende av alla. Faktum är att man faktiskt inte alltid kan vara nobel och ta ställning och vara rättvisans riddare. Och frågan är hur nobel man är egentligen då - sin bild av sig själv som felfri? Den akn vara svår att leva upp till med, så svår att man kanske slutar se sina egna fel.

Jag kan inte se det som nåt annat än obalans. Ibland är positionerna hemskt låsta. 

//manon

Barnen var äntligen inte ivriga efter att gå ut i dag direkt på morgonen. De frågade inte efter det förrän 15 på eftermiddagen.

Fick jag mycket gjort inne - nääää!!!

Nu har värsta cykelyran lagt sig. Nu kan Storebror utan stödhjul och småsyskonen med stödhjul. Projektet avslutat denna gång för dem? Nu gungar de istället en del. Matat kaniner- Det är pojktvillingen på 3 år som är mest intresserad av att mata. Med morot.  Min äldsta är hemma detta lov. Inte träffat så mycket kompisar. Telefonen har ringt men hon väljer attt vara med familjen detta lov. Känns bra. Hon väljer själv och det är trevligt att se så mycket av henne.

Jag har källargolvet full med tvätt som ska sorteras. Kanske får jag det gjort i morgon.

//manon

Blåbärspajen (som f.ö. blev vidbränd) som jag smygnallar av under påsklovet väckte lite minnen.

Jag är nämligen barnsligt förtjust i vaniljsås. Alltid tyckt att caféer är fasligt snåla med vaniljsås på diverse pajer. Jag har aldrig tyckt att "less is more" i fallet vaniljsås.
När jag var gravid med min äldsta och hade tid att gå på caféer under graviditeten - ja då stod jag där framför servitrisen med min stora mage och bad om mera - och mera - och mera vaniljsås. De såg på min stora mage och öste och öste på.

Det hade sina förelar med att vara gravid. Aldrig lyckats göra om detta utan mage...tro mig, jag har försökt.

Så nu går jag och dränker min bläbärspaj i vaniljsås. Bara jag får ut ungarna först- men det är inga problem de tjatade på mig redan kl 8 om att få gå ut...."men jag måste äta frukost och duscha först" de svarade "GÖR DET SNABBT!"

Åh, nej. Jag vägrar. Hur sugen jag än är på dränkt blåbärspaj.

//manon

Vill bara poängtera innan ni läser nedan att det inte handlar om nån kommentar alls. Är jätteglad över alla! Tycker om varenda en av dem! Det handlar bara om hur pass öppen jag vill vara. Jag hoppas ni alla stannar kvar! Jag tycker oerhört mycket om era kommentarer! De har gett mig jättemycket. Borde skriva om det jag skrev nedan för attd et ska bli ydligare men just nu är det mitt i natten och jag behöver sova. Ska försöka få tid till det under dagen - men om i håg! Det är bara jag och inte nån kommentar - de gillar jag!!! Alla är helt fantastiska!!!!

Jag tror det är IRL som nåt gått snett. Man märker när folk inte längre är sitt obekymrade jag mot en. Att "nåt" är det. Å herregud - och jag som bara vill vara obekymrad!! Men det är bara att acceptera oavsett, jag vet det.
Fantasin skenar eftersom jag vet att jag skrev utlämnande. kanske har jag har lyckats frammana precis det jag är rädd för att frammana - rädsla, tyckasynd om och allt eller åtminstone frammamanat en viss skepsis och/eller försiktighet? Vara ett "case" när jag bara vill vara normal för jag är det. Skrämt i väg...? Vet inte. Kanske, jag vet inte. Jag tyder bara tecknen. Men bara misstanken om detta gör mer ont än nåt som hänt. Det är ju precis det jag inte vill. Eller så är jag så känslig nu så jag övertolkar...jag vet inte. Jag spånar vad det kan bero på. Önskar jag visste.

**********************

Ibland undrar jag om jag inte lämnar ut för mycket ändå. Jag kan tänka - tänk om nån som bara på ett ungefär vet vem jag är läser här - vad tänker den? Jag vill inte förstöra för mig själv genom att vara för utlämnande. Jag har nog varit dum. Ryckts med.

Jag har svårt att pinga min blogg. Jag är glad för alla som hittar hit utan det. Jag vet faktiskt inte hur jag ska pinga min blogg för jag skriver om så olika saker. Som det faller sig. Jag faller alltid på  - kategori...Kanske jag borde pinga?

Jag kunde inte sova i natt. Jag såg ut genom fönstret och såg hur månen sken. Den kämpade tappert att överlysa lyktstolparna. Jag hade sorg i hjärtat. Ja, jag måste säga att just nu har jag mitt hjärta så nära skinnet det bara går. En reva och tårarna rinner. En ynka reva och det bara...rinner....

Just nu, som det känns, direkt ur hjärtat - jag vill dra mig tillbaka. Sluta skriva här. Koncentrera mig på min bok istället. Det sista jag vill är att bli sårad och missförstådd. Då stänger jag mig hellre.

Att skriva för mig är en livsnödvändighet. Jag behöver nåt kreativt. Skrivande har ersatt musiken för mig. Det ger mening till livet. Jag vill ge. Jag vet att jag kan det.

Jag tror jag känner att jag blottade för mycket denna gång. Den smärtan jag lever med som visserligen existerar, men som jag inte tillmäter en betydelse i det vardagliga livet. Det är där man bör vara mer anonym. Jag måste tänka om jag överhuvudtaget ska skriva vidare i bloggen eller i vilken form. Fast anonym är jag. Jag tror inte att nån som känner mig riktigt läser här. Och gör det det och läser blir de inte rädda, eller skeptiska elelr det hesmak "tyckasyndom".

Måste tänka - Om jag ska stänga dörren....Eller bara öppna ett fönster och visa det jag vill visa. Visa en yta. Stänga dörren till mitt inre för alltid trots att jag kommer att sakna varenda en av er för alltid. Jag kanske bara vill visa den "skrivande Manon" och inte den riktiga.

Jag måste tänka på vad jag vill här.

Om jag vill skriva om vardagligheter, ibland elakheter som om idotin att sätta på barn kläder de inte får leka i hursomhelst när de bara ska leka i trädgården. En flicka var det och klänning. Snacka om att forma in nån i en roll. Inte få leka hur man vill pga kläder. Skriva dylika spydigheter. Skriva om skeenden, jämlikhet, könsroller, barn och andra betraktelser om livet i allmänhet - som allmänna diskussionsinlagor. Eller bara flyga vidare. Uppstå som en Fågel Fenix i en ny blogg. Eller komma till er med ord i min bok som förhoppningsvis blir utgiven och bli - opersonligt offentlig.

Jag måste tänka. Det gör för ont att ha hjärtat utanför kroppen. Jag msåte tänka om jag vill stänga dörren eller inte. Just för att underlätta för mig IRL. Eller våga fortsätta.


//manon

Vill bara meddela att påskharen anlände nästan säkert hem till oss i går natt. Lämnade 4 st fullpackade ägg på trappan. Jag hoppas att den överlevde. Såg lite tussar och krokodilen i trädgården såg inte så pålitlig ut. Å andra sidan gör han det aldrig. Ser pålitlig ut alltså. Grannarna har jag inte sett så mycket utav för de håller sig mest inomhus. Jag vet inte om krokodilen har nåt med det att göra. Inte heller har jag kontrollräknat grannarna. Såg de i huset bredvid åka i väg i bil och de var fulltaliga. Hade bråttom. Jag antar att de var sena till en påskmiddag.

Jag hörde av grannbarnen att även de har fått godisägg så jag tror att haren klarade sig. Såvida han inte lämnade äggen till grannbarnen före oss förstås.

Krokodilen säger ingenting. Men han är lite chokladkladdig om munnen. Om jag tänker logiskt på hela saken så borde påskharen klarat sig galant med tanke på sin last. Tänk er. En hare körande en lastbil full med godis mitt i natten...(som ni vet så lever krokodiler på godis)....Värre blir det med Jultomten i vinter antar jag.

Jag tackar er återigen för alla kommentarer och jag lovar att komma förbi er även om dagarna är fulla av annat nu under påsklovet. Ingen vill vara inomhus i vårt hushåll. Ingen under 9 år i alla fall. Jag har mycket att tänka på. Allt ni skrivit. Jag glömmer det inte. Måste smälta.

Apropå smälta är det dags att mata både våra utekaniner och utekrokodil. Tycker att krokodilen tittar lite för mycket på kaninerna efter i natt.

Fortsatt Glad Påsk på er!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

//manon

Några korta rader...som verkar bli långa...och förmodligen ärligare än jag vill...

Jag var inne hos Visiounarysoul (länk bredvid) och läste om erkänsla, styrka och skyddsinstinkter och kunde bara inte låta bli att fundera mera kring detta.

Jag vet ärligt talat inte från vilken ände jag ska börja. Så jag börjar med några citat och låter det leda mig och hoppas att jag från navelskåderi kan komma vidare. Gör er redo för en ostrukturerad resa, utan mål, som söker mål...som kanske inte finns?

V-soul skrev att den som blev mobbad som barn kanske inte sänder ut de signaler som vuxen att h*n behöver bli beskyddad alternativt få erkänsla. Det var en av hennes funderingar (om jag fattat saken rätt). Då kom jag tänka på vad en kurator och en psykolog har sagt om mig under uppväxttid och lite senare:

Psykologen

"Du ska veta att det finns något hos dig som gör att folk tycker om dig och vill ta hand om dig. Så kände vi alla."

Kuratorn

"Du är så stark så att folk blir rädda för dig"

"Det barn som har haft det halvtaskigt, kan det gå hursomhelst för som vuxen, men de som haft det riktigt jäkligt får oftast ett bra liv som vuxna."

Denna kurator har jobbat mycket med nu vuxna barn som haft det svårt och även med barn som har det svårt.

Jag vet inte vad jag är ute efter. Kanske ingenting. Min reaktion på kuratorns citat är att de barn som överlever en på alla sätt helt fel barndom är starka. Så starka att folk blir rädda för dem. För det måste man vara för att överleva. Annars gör man det inte. Man har inget att förlora mer än livet och det vill man inte. Livsviljan är stark.

Jag har svårt att känna mig som en del av nåt gäng. Svårt för att följa regler. Lyda auktoriteter. Jag måste förstå och gå med på resonemanget för att ta till mig en regel. Annars skolkar jag. Dubbelmoral och allt.  Jag har aldrig blivit mobbad nånsin. Drog jag mig undan i skolvärlden var det för att jag inte hade ork att delta i den, aldrig för att jag var utfryst. Ville jag vara med fick jag det.

Skicka ut beskyddarinstinkter...ja, vad är det som gör att jag tydligen gör det? Märker det då jag sänder ut rop på hjälp i cybervärlden, jag får många svar och många som bryr sig vilket jag är oerhört tacksam för. Jag märker IRL att jag kan få hjälp utan att jag ber om det, från dagis, främmande, vet inte hur och varför, trots att jag faktiskt har svårt för att be om hjälp IRL. Jag gör det ytterst sällan. Gör jag det är jag desperat. För som kuratorn sa, jag är så van vid att klara allt själv. Jag har uppfostrat mig själv. Hon sa även:

"...att eftersom du har tagit dig genom allt själv sedan du var barn så är din ork rätt slut. Du har tagit hand om dig själv sedan du var barn. Du glider därför ner i svarta hål fortare än den som haft det hyfsat bra, för du har varit på alerten så länge, orken tar slut mycket fortare för dig vid till synes normala ansträngningar  än för andra för du har inte så mycket att ta av längre."

Jag hade kontakt med henne då mina twins var bebbar och jag var så slut och behövde intyg för att Storebror och Storasyster skulle få utökat dagis/få vara på fritids. Måste tillägga att situationen redde upp sig, jag fick dispens för dem men jag använde mig aldrig av den för det lättade så mycket. Dels blev twinsen allt större bebbar och jag kunde sova mera och så hjälpte det antagligen att få samtala och reda ut saker.

Men jag kommer alltid upp igen också för "du är så stark så andra blir rädda för dig" eller så är det en livsvilja, envishet och nyfikenhet på livet trots allt som gör att jag kommer upp igen. Jag har varit på botten, långt ner. Jag vet att liv och lycka finns om det så är att se en enda snödroppe i trädgården eller höra vindens sus...ljud och löften om liv och lycka, det finns nåt runt hörnet jag inte vill missa...alldeles för nyfiken...

Men just beskyddarinstinkten -  varför får en del den och andra inte? Jag märker att jag inte lyckats reda ut det och hoppas på era tankar? Till all denna röriga text jag hoppas kunna vrida nåt ur?