manon

Undrar var gamle Janus är i dag? I en mörk grotta, skrockande och smidande planer för ett nytt världsherravälde? Bitter? Janus var en skapare av världen, högsta hönset för romarnas gudar, första att åkallas i en lång radda av gudar, gav sitt namn åt den första månaden på året, firad första dagen av varje år och månad. Trots det, var det inte till honom romarna vände sig till för action och mystik. Han förlorade betydelse redan under sin tid. En gud med två ansikten, en som blickar fram och en bak...var han för vis, för beskäftig? Besserweisrig?

Jag fylls alltid av vemod vid nyår. Jag får alt svårare att släppa taget. Men jag komemr alltid minnas detta nyår med många små barn och liv och rörelse. Jag kommer minnas det och med kärlek om många många år då de inte har tid att hälsa på oss längre...

Vad vill jag av det nya året då? Mer fantasi och mer mystik! Människan kan inte överleva utan det! Inte jag i alla fall.

Vad vill ni ha av det nya året?




//Manon

Nu fick vår äldsta en alldeles egen och ny mobil i går på sin födelsedag. En bllig, svartvit, man kan bara sms-a och ringa på den (spel finns förstås men), en ickleflashig, icke-stöldbegärlig mobil! Hennes första älskade med kontantkort som ska räcka länge!

Jag antar att hon behöver den för hon blir mer och mer rörlig. Har känt själv ibland att det vore bra att få tag på henne ibland när hon är borta på enkelt sätt. Nu ska hon dessutom börja på både teater och gympa tilll våren så hon blir alltmer rörlig av sig.

GISSA OM LYCKAN ÄR TOTAL!

Sur på henne var jag också i går på hennes födelsedag. Hon öppnade 2 presenter på morgonen och 3 på kvällen. Efter de två på morgonen ringde hon upp mig på jobbet och grät över att hon inte fick nån gameboy med tillhörande spel!!!! Men hallå, det kostar ca 1200 + 500 kr och även om man köper begagnat är det alldels för dyrt för en leksak hon kommer använda i typ en månad (vet hur det varit med tamagothcis). Det där är så typiskt för henne, nåt hon måste lära sig - hon ser ALLTID glaset som halvtomt och har så stora krav på livet! Detta låter bortskämt, men hon är inte det. Nåt med hennes personlighet att göra. En smart tjej , men hennes akilleshäl är just oförnöjsamheten!

//manon

Den sången har jag högt på radion nu! Jag älskar den för vår äldsta är föd den 22 december och då hon föddes var denna låt en landsplåga!

Alltid förknippad med henne, en nyfödd liten bebis på BB och julen då vi inte hade gran, inte julmat INGENTING juligt alls men kom hem med ett litet knyte 24 december från BB och ALDRIG nånsin känt sådan julkänsla som då!

Och "All I want for Christmas" hördes överallt. Hon var allt vi ville ha till julen...'


//manon

Vi har köpt våningssäng sedan några veckor tillbaka och twinsen sover nu i underslafen + en gammal juniorsäng som vår äldsta haft. Hittills har de 2,9 mån gamla twinsen sovit i spjälsäng.

I förrgår kom de på att de faktiskt kan gå upp ur sängarna helt obehindrat! Hörde steg i trappan, låtsades inte om det. Sedan kom mystiska ljud uppifrån och vår äldsta tog på sig uppdraget att smyga på dem och se vad de gör. De hade stängt dörren, tänt lampan och satt och lekte! När vår äldsta öppnade dörren så hoppade pojken rätt in i sängen snabbt och låtsas sova medan flickan sätter sig coolt på sin säng och säger "Kommer kiss". Så typiskt beteende av bägge!

Nåja, kul var det. Stänga dörren, tända lampan och leka - så uttänkt av två 2,9-åringar!Vår äldsta skrattade och även A (4 år). nån gång måste detta hända. Maken gick upp och nattade de en gång till.

Gissa om de var trötta morgonen efter!

//manon

Revisorn på väg hit. Jag har fått lära mig mycket på egen hand. Just nu tror jag att tom ett negativt resultat skulle bero på mig! Fast jag vet att så är inte fallet. Usch! Jag har inget självförtroende här!

Håll alla tummar för att allt är OK. Mår illa nästan! USch, tank om jag gjort bort mig!!!

//manon

Var inne på viktkoll.se (barnrelaterad sida)och skrev ut lite recept. Tänkte jag kunde få lite förnyelser!

Läste igenom recepten efteråt och varenda en hade lättmjölk och lättgrädde och gud-vet-vad-lätt i sig.

Min fråga är: är det inte lite hysteriskt att låta bli fett så där mycket? Jag menar fett MÄTTAR och gör att man inte äter lika mycket. Sedan fetthysterin kom till på 70-talet, sedan dess så har viktkurvan pekat uppåt. Den stora boven är sockret vi får i oss, inte fettet, väl? Socker ökar matlusten, fett mättar.

Nu menar jag inte att alla ska öppna en burk ister att äta varje dag utan äta sansat och normalt.

Jag tänker göra några av recepten för jag har idétorka på mat och eftersom det är en barnsida så bör maträtterna förhoppningsvis uppskattas av mitt småfolk, men jag tänker INTE använda mig av lättprodukter! Tom smaken blir ju sämre med light.

Tankar kring detta?

F.ö. Hörde på radion att tonåringar som bor hemma super mindre mot förr vilket tydligen beror på att man umgås mera kring dator, nätet vilket gör att de små liven sitter hemma med mamma/pappa i bakgrunden som har därmed järnkoll på alkoholintaget. Märkligt va´?

Att röra på sig, är inte även det ett projekt i dag? Mamma/pappa skjutsar till de rörliga aktiviteterna. Inte springar man runt och cyklar och jagar varandra och klättrar i träd, den "naturliga" rörligheten så mycket i dag!? Mellan 15-16 gympa och sedan sitta och slappa, typ? Då har man "gjort sitt".

//manon

Nu är alla tre små som vansinniga sedan ett tag tillbaka, de springer runt och jagar varandra, stänger in varandra i skåp och lådor, rycker och pucklar på varandra. För det mesta på skoj, men så blir det någon liten som blir ledsen, ska bli tröstad och sedan efter 2 sekunder ger sig den lill* in i leken igen!

Vissa dagar blir man själv vansinnig. Igår hade vår stora en kompis här och när hon skulle gå så upptäckte vi att de små hade gömt hennes skor i nån back i nåt skåp…tog ett tag att hitta…

Jag gick ut ur huset för att lyssna om allt skrik och allt hördes ut och, ja hm, ja, det gör det….

Vad gör man? Hur får man dem leka mindre vilt och tystare? Visst går det vilt till men de skrattar mycket också och låter…de verkar ha högljutt kul, som sagt, ibland blir nån ledsen så de verkar inte lida sååå..men ändå…

De är jättesnälla när man är borta med dem. Fenomenet är bara hemma. Där lyfter taket och de förvandlas till ett gäng gremlins.

Acceptera? Blunda för det? Knep? Hur håller man pli på tre barn på 20 månader? Hur får man dem att lugna sig? De har sådan styrka i varandra...

//manon

Sitter och jobbar och kan inte lösa en sak. Har fått lära mig det jag kan själv, ingen att fråga.

På onsdag kommer revisorn som ser så kompetent ut och är kvinna och jag är formligen livrädd.

//manon

Älska mig. Det är det enda jag har velat ha i hela mitt liv.

I jakten på att få bli ”älskad” har jag glömt att ”älska”. Men jag förlåter mig själv, det gör jag för jag visste inte bättre. Om man knappt blivit älskad såret man inte hur det är att älska?

Jag vill nu älska hela världen. Jag tänker nu möta mina demoner varje dag och varje dag tänker jag besegra dem.

Jag ska börja med att älska mig själv. Utan att älska sig själv kan man inte älska andra. En plattityd, gammalt skåpmat, men ack så sant.

Det är svårt att älska, svårt att ge, svårt att se och bejaka. Svårt för jag vet inte automatiskt hur man gör. Jag tycker att alla bara ska klara sig.

Jag SKA möta mina demoner varje dag, jag ska inte gömma mig för dem i min ynklighet, inte skylla ifrån mig, jag ska kämpa. Jag ska kämpa för att min själ inte ska ge sig iväg igen. Ibland blir man bränd, det betyder inte att man måste hoppa i vulkanen och bli pulvriserad.

H*n sover nu förnöjt vid mina fötter som gosig hund. Var det det du ville, själen? Var du egentligen trött på att rymma, trött på att ständigt vara flyktig? Kommer du sova länge av utmattning? Ja, jag ska älska dig i all din barnslighet och låghet och styrka och viljestyrka. Jag ska älska dig!



Det har varit förvirrande tider. Men jag vill nu hitta hem, leta upp alla brödsmulor likt Hans och Greta för att hitta hem. Bli hel, (vad-det-nu-är) inte gömma mig bakom spegeln, sluta vara en feg betraktare och ta de första stapplande stegen till att bli en deltagare.

//manon

I dessa juletider sänder jag en tanke till alla som i dag kämpar för att få sin högsta dröm uppfylld - de ofrivilliga barnlösa som kanske just nu fasar inför julen och alla nya bebisar och eventuella nya besked om graviditeter som lyckliga blivande föräldrar annonserar som julklapp på självaste julafton. Jag tänker på alla dem som då får ett hugg i sitt hjärta och ett med ett stelt leende gratulerar.

Jag är tacksam för att jag har de bekymmer jag har, jag må kräkas på spisen, dammsugaren och tvättmaskinen - men vad vore livet utan att jag blivit husmor Manon med ett gäng trollungar att älska? Hur skulle livet vara utan de?

Trist och tomt.

Visst, vi skulle kunna älska på köksbordet när vi ville, vi skulle kunna gå på långa promenader och ha romantiska middagar närhelst. Ha all tid för varandra. Det låter underbart när jag skriver det men...

...då skulle vi aldrig få uppleva vår äldstas envishet och spontanitet, en virvelvind som vet vad hon vill, aldrig uppleva A-s humor och viljestyrka och vackra mörka ögon, aldrig haft den enastående roliga tvillinglilltejen med järnvilja och tvillingpojkens armar runt ens hals och hans köksmani.

Tack. Tack för att jag får klaga på köket. Tack för den knappa egentiden. Tack för allt grus i hallen, leriga overaller och alla leksaker jag har äran att få snubbla över. Tack för kärleken jag har omkring mig. Alla armar runt min hals och springet av små fötter och allt skratt! Ni som donerar spermier eller ägg, jag undrar om ni vet vilken lycka ni ger? Hur tacksamma vi som tar emot är?







//manon

Var och bytte ett dataspel till barnen med alla fyra barnen i dag. Tvillingarna somnade i vagnen och jag stod där vid rulltrapporna vid tunnelbanan och hade världens svindel. Jag tycker det är läskigt att åka nerför en lång rulltrappa med två barn i tvillingvagn (de sov dessutom). Jag frågade därför en vakt om var närmsta hiss var, men det fanns ingen bra, ingen som jag lätt kunde ta mig med dit jag ville.

Vad hände? Två vakter hjälpte mig ner med tvillingvagnen på rulltrappan! De ERBJÖD sig! Vad glad jag blev!

Tänk att det finns så hjälpsamma människor! Två unga killar var det!

//manon

Eller har det verkligen förändrats?

Medeltidens demoner satt och lurade i målningar och i kyrkorum. Lucifer avbildades friskt. Medeltiden och renässansen vältrade sig i död, pest och synd…det var ständigt närvarande. Men även kärleken och poesin. Petrarca. Det var på medeltiden som de höviska reciterande styckena förvandlades till poesi som man rödkindad och trånande skulle läsa ensam på sin kammare. Ord, som var för generande att läsa högt. Det var medeltiden som övergav de höviska idealen. För att till slut bli till Goethe och ”Unge Werthers lidanden”. Vilket i mina ögon ger en väldigt bra bild av förändringen i samhället – från gudomliga ideal och lidande och martyrskap, till inre köttsligt lidande och martyrskap – från att ha tillbett Guds kärlek till att tillbe den mänskliga kärleken. Samma utveckling kan man se inom konsten. Från yttre allmängiltiga symboler till inre subjektiva och personliga.

Kärlek och inferno. Från tidig medeltid till postmodernism.

På medeltiden kunde kärleken vara burlesk, tänk Decamerone! 10 berättelser om kärlek och svek och synd. Frosseri. I dag ser man på kärlek som något rent och upphöjt. Kärleken har en mening i sig. Det är här vi hänger oss i dag, här gudomligheten finns. Det är i den vi känner att vi lyfter och kan glömma bort oss själva i dag.

Vad är skillnaden mot i dag? Demonerna i dag har också klivit ner från sina kyrktoppar och går i vanliga t-shirts och jeans. Lucifers ondska på mosaiker och målningar och skulpturer var gripbar – inte människans. Människans oförklarliga ondska. Vi vill inte se. Det är enligt oss främmande för människan och något som är abnormt och abstrakt - men det finns inom oss alla och kan tas fram närhelst vi minst anar. Lika naturlig som kärleken.

Medeltid och renässans hade i alla fall symbolik för det - har vi? Vi är rädda och ensamma. Och alla är sin egen Gud - och demon.

Meningen med vårt postmoderna samhälle var att bejaka oss själva och vårt inre. Att vara sanna mot våra själar. Konsekvensen – vi söker oss bakåt i tiden, till 50-talets ideal enligt en omvärldsanalys. Detta för att vi har börjat ledsna på alla abnormiteter och bejakandena av dessa.

Vad säger det om oss? Orkar vi inte se oss och våra själar med dess änglar och demoner? Vänder vi bort ansiktena? Börjar vi bli livströtta? Eller behöver vi hjälp av symboler igen för att bringa reda?

Osorterade tankar, vet inte vart jag vill egentligen men känner att nån tanke/tankar börjar ta form.





//Manon

Vad roligt att det ÄNTLIGEN går att göra inlägg här igen!

Vill så gärna berätta att jag träffade pojken A (4 år) pratat så mycket om i går. Frågade om han vill leka hemma hos oss nån gång och jag stötte tom på en av hans föräldrar. Skönt att få ett ansikte på varandra.

Talade även med dagis om hur han hade det lite (äntligen tid till det men jag slutade 30 min tidigare i går för jag hade ju jobbat hela natten OCKSÅ).

Han har det bra. Jag vill att han ska få lugn och ro nu för detta är hans tredje dagis och det verkar gå väldigt bra. Han leker med många, men drar sig undan också. Leker han själv så är det självvalt, sa fröken, han är viljestark vilket är bra i sådana sammanhang (men inte vid påklädsel od sa fröken). Varför beskrivs alla våra barn som VILJESTARKA!?!?

Fröken sa att han har många syskon så det är skönt för honom att få dra sig undan ibland. Och han får alltid vara med i en lek när han vill det. Hon tyckte att det där var idel bra egenskaper, självständig och viljestark och väljer själv när han vill leka.

//manon

Jag gör problem av saker som är ingenting, ältar och allt. Jag är så trött på mig själv och vad jag blivit.

Kanske är jag trött. Min kollega säger i alla fall att hon aldrig skulle orkat jobba heltid med 4 barn.

Jag är okoncentrerad, oprecis och allt.

Inte olycklig på nåt sätt, det finns många guldstunder. Känner mig bara blasé och less.

Usch. Måste komma ur det där. Ser fram emot jullovet och bara få vara hemma och göra det jag vill.

Trist, gnällig är jag. Inget att säga.

//manon

Ja, tvillingar, två som hör ihop! I början, när de föddes (de är 2,5 år nu), så trodde jag att det inte skulle kännas som tvillingar när de blev äldre, att de skulle leka med de andra barnen hemma och inte bli så tighta som tvillingar i familjer där det "bara" finns tvillingar för de var så många.

Tji, fick jag. De är jättetighta! Statistiskt ska pojke/flicka tvåäggstvillingar inte bli såååå tighta. På dagis leker de tilll 95% bara med varandra så personalen särar på dem då de delar upp gruppen i två delar. Jag märker hur väl de känner varandra och hur de har ett helt annat samförstånd mellan sig än mellan de övriga syskonen. A 4 år är bara 20 mån äldre och leker superbra med dem men ÄNDÅ - det märks så tydligt att mellan tvillingarna finns det ett amförstånd som ingen kan komma upp i!

Jag hade bestämt mig för att inte säga tvillingarna men gör det till maken ändå och till bekanta för i vissa fall ÄR de en enhet! De har ett speciellt band mellan sig, det syns!

Blir det istället tydligare iom att de är ett (två) av flera syskon? Har det med personlighet att göra? Jag är nyfiken. Visst leker de tre små oerhört bra ihop, de söker sig till varandra på dagis, A är tex ALLTID på småbarnsavdelningen innan samlingen på hans avdelning men inget är jämförbart med det som just twinsen har i hop.

Lite trixigt, att uppmuntra det speciella tvillingbandet samtidigt som att se till att de inte blir för tighta utan att de ska kunna fungera socialt utan den andra. Men de är så små än! Trodde bara inte att de skulle bli sååå tighta, som sagt!

//manon

Flasknosen (länk bredvid) har tagit upp detta med tiden, att ha ont om tid, hur man disonerar sin tid.

Har tänkt på det ett par dagar nu (har inte kunnat skriva om det heller för mina små barn har tagit sönder datormusen).

Visst upplever jag en brist på tid och visst slösar jag med tiden för det jag känner MEST brist på är brist på rekreationstid. Så, ja, jag föredrar att ha slöstid och sitta som en död sill framför TV-n efter 21 då alla lagt sig.

För min del känns det som att det jag behöver är inte att effektivisera tiden mera, det har jag gjort så det räcker. Det jag behöver är mer tid att vila i mig själv, göra ingenting. Visst, då hinner jag inte med annat heller för det blir liggande och så klagar jag över brist på tid. Jag har gjort ett val samtidigt.

När jag tänker efter så kan jag inte göra annat. Man kan inte vara hur efektiv och tidsutnyttjande hela tiden.

//manon

Nu börjar min äldsta på 9 år (om några veckor) också fundera på släkten. Hon sa till mig i helgen "din pappa verkar inte bry sig om dig." Jag frågade henne varför hon trodde det "för att han aldrig hör av sig.".

Så min dotter funderar över en icke-närvarande morfar och min halvsyster över en icke-närvarande halvsyster. Två flickor i ungefärlig samma ålder, 9 och 11 år funderar på samma saker från varsin synvinkel.

Jag kan inte ändra på nåt. Han är som han är. Talade med min farmor i helgen som var ledsen över nåt han sa och på vilket sätt. Hon är ledsen över at hennes som har denna typ av personlighet och så lite ansvarskänsla. Hon vill inte ha det så.

Ja, vad gör man? Vissa kan man inte ändra på.

//manon

Jag skriver inget roligt nuförtiden. Jag känner mig oftast trött. Minns inte när jag var pigg senast. Vill bara sova. Antar att detta har mycket att göra med vintern och mörkret. Jag har alltid varit så under vintrarna. Det är som att livet slutar under flera månader. Som om man inte lever.

Sedan en annan sak. Hur viktigt är ordning? Vi är under renovering och dte är stökigt hemma, men jag försöker hålla miniminivå på städningen, hyfsat rent och undanplockat. Jag vill att äldsta dottern INTE ska dumåa sitt nattlinne mitt på vardagsrumsgolvet, eller gömma den bakom en dörr, att det inte ligger saker på matbordet som jag måste plocka undan för att få plats med frukosten på morgonen. Jackor och kängor ska vara på sin plats. Jag tjatar om detta dagligdags på min stora, 9 år om några veckor. Hon glömmer det hela tiden.

Även det där med mobiler. Jag vill INTE att hon lånar sina kompisars och ringer för jag vill inte kosta andra pengar och jag vill inte börja en vana som gör att den dagen hon har en egen mobil så ska hon låna ut sin. Det kan bli dyrt liksom...

Hur gör man? Är det viktigt med minimiordning? Hur kommer man ur tjatmorserollen?

Är så rädd för att göra samma fel som begicks mot mig.

//manon

Under föräldrasamtalet framkom med att vår äldsta med sådan frenesi avsyr matteboken de har att hon, enbart hon, har fått en annan. Den hon hade i förra skolan. Hon gilar den skarpt och klagat på den nuvarande sedan vi flyttade. Nu började hon slarva med matte så av avsky inför boken att läraren nödgades ge med sig och leta upp hennes gamla bok, eller den serien. Detta för att inte förstöra hennes studier i ämnet. Matteboken stjälpte mer än hjälpte.

Jag vet inte vad jag tycker om detta. Tänk att vara så envis och bestämd att man tom får en lärare att göra denna specialbehandling. Jag vet inte. Förstår lärarens farhåga samtidigt som jag undrar om det var rätt. Man kan inte alltid få som man vill. Exakt den bok man vill.

Jag vet inte...är övertygad om at hon slarvade med flit pga avskyn inför boken. Hon kan ju, och det vet läraren med, men hon vill inte förstöra, eller att boken förstör lusten till matte...

Vad säger man om detta?

//manon

Så påverkad man är av sin uppväxt. Det är så enkelt när de är små att älska.

Jag läste i en bok att man kan få problem i sitt föräldraskap vid den tiden ens barn är lika gammalt som när man själv fick problem.

Så sant. Det känner jag. Jag har inget i ryggmärgen. Ingen känsla för "normalitet". Mycket svårare nu med ett större barn.

Hur gör man? Vad är "normalt"? Jag får tänka mycket mer. Inte falla i gamla mönster och återupprepa. Det ska jag väl inte göra? Det är jag som är vuxen. Jag som ska veta. Det är jag som ska ge villkorslös kärlek. Jag vet det. Men hur? Utan att bli mesig?

//manon

Fick ett mail till av halvsystern och nu känns det som att jag orkar nog inte hålla kontakt med henne. Hon beskriver allt hon gör och gjort, alla aktiviteter hon haft, hur fadern försöker ta ledigt för att vara med henne. Se julskyltning och allt.

JAG ORKAR INTE! Jag vill inte höra hur himla bra hon har det. Hur mycket han bryr sig om henne. Hur mycket fadern och styvmodern (hennes mamma)anstränger sig, hur normal uppväxt hon har.

Mig brydde sig de aldrig om. min styvmor, hennes mor, lät mig inte ens äta tillsammmans med dem för hon tålde inte se mig vid matbordet.

Varför brydde de sig aldrig om mig? Varför struntade de i allt? Varför var inte jag viktig? Det gör så ont att höra vilken otrolig skillnad det är på uppväxten. Jag var ingenting för dem. Ingenting.

Hon må vara hur oskyldig och gullig som helst men är jag helt egotrippad om jag säger, jag orkar inte. Det tar fram för mycket.

Jag vill inte älta det förflutna, jag vill lägga det bakom mig och se framåt och bry mig och stödja de som är runt mig nu. Inte dra fram gammalt. Har inte den styrkan.

//manon