Ny blogg
Har startat en ny blogg vid sidan om. Ni som är intresserade ni kan svara här och skriva era mailadresser eller annat så kan jag lämna ut adressen. Mailadressen kommer inte att synas i inlägget.
Kommer inte sluta skriva här men vill testa stå på två ben ett tag. Kanske jag slutar skriva här...
//manon
Kommer inte sluta skriva här men vill testa stå på två ben ett tag. Kanske jag slutar skriva här...
//manon
Murmel
Sovit som ett murmeldjur i natt. Somnade vid 21, klockan i gång vid 06.00. Jag börjar känna igen mig själv. Tycker inte jag har sömnproblem längre, mer än enstaka gång, utan har hamnat i den vanliga vinterhalvårsdvalan. Jag kan sova hur mycket som helst och fortfarande vara trött. Jag tål inte vinter och mörker! Har vantar så fort temperaturen är under 15 grader, för jag är överkänslig mot kyla. Jodå. Jag har köldeksem. Trodde det bara var torrhet tills en läkare bara sa att det var köldeksem när jag var för nåt annat.
Sedan har jag varit lite dum för jag har börjat tidigt pga jag ska vara ledig med höstlov nästa vecka och skulle jobba lite extra. Urdumt. Jag blir ju tvärtom, mindre effektiv då jag vill vara effektiv med att gå upp tidigt. När ska jag lära mig!? Nåja, jag ska gå in några kvällar så löser det sig.
Haft en del negativism runtomkrig mig som påverkat mig fast jag inte vill det. Och lite press, nåt jag var pressad över. Konstig vecka. Har även varit bataljer mellan personer (jag inte inblandad). Men pressen kom därifrån. Det blir som dominobrickor som faller baklänges. Jag har hört så mycket klagomål på otrivsel på sista tiden...
Alla påverkas i ledet. Pratade med nån som nu har grava sömnproblem pga vissa problem som förstör sömnen. Trist. Det trista med mig är att jag är en sådant kass stöd. Vet aldrig vad jag ska säga. Kan bara underlätta med att själv vara punktlig med det jag gör som påverkar andra.
På lunchen i går skulle jag hitta ett par speciella strumbyxor åt Äldsta för hon skulle på sitt första disco i går!! Hittade inga dylika men jag hittade en alldeles underbar festlig jättesnygg kjol och då skulle hon ha nåt upptill också! Jag sprang på lunchen....så kom jag även på att hon inte hade vettiga festskor till så det blev det med. Det ena gav det andra. Hon blev jättesöt och jätteglad över kläderna!! Småbarnen var avundsjuka så de fick äta på kinderäggen vi glömt i lördags och vi spelade Memory och Pingu. Det var jättekul. Men jag var sååå sömnigtrött och det sa jag till dem för då har jag kort tålamod med. Och jag vill ju inte att de ska tro att mitt sura humör beror på dem!
Ska bli otroligt skönt att få ett brake mitt i hösten nästa vecka med höstlov! Saknar kidsen nu otroligt mycket!
**********
Undrar hur länge det går att cykla!? Jag har satt gräns till 1 okt, men nu har jag cyklat över den gränsen...Det funkar ju! Än så länge...
//manon
Ut ur skuggan
Det finns egentligen mycket jag vill skriva och bena ut nu.
Jag måste berätta om det som hände på jobbet. Att jag faktiskt berättade att jag tycker att Företagets bokföring är för tungrott och att jag inte har tid för den. Faktum är att jag inte bara ska sköta de interna företagen, utan även en del av administrationen, avlasta min kollega, vilket jag i nuläget inte hinner med. Det är dessutom just det jag tycker om med jobbet, att det är omväxlande och allt från högt till lågt. Allt från att hämta bröd på ett familjärt café där vi skämtar och pratar med varandra till att upprätta en årsredovisning. Och under tiden sköta om hemsidan, ta hand om vissa andra saker med.
Jag mår faktiskt - riktigt dåligt - över att jag inte fixar att ta hand om Företagets bokföring också. Jag känner starkt att jag borde hinna med, att det beror på mig och mina tillkortakommanden som gör att jag inte hinner och tycker att det är besvärligt.
Faktum är att jag egentligen inte alls är noggrann och älskar siffror. Faktum är, som jag tidigare sagt på bloggen att min läggning är mer utav en konstnärlig och obehövd art. Men det kan man inte leva på. Jag kunde inte leva på arkeologi heller. Nåt måste man leva av. Det är faktum. Nåt måste jag göra.
Jag har haft två tuffa år yrkesmässigt. För detta är hittills mitt mest avancerade arbete - redovisningsekonom. Inte assistent ed. I praktiken är jag ekonomiansvarig med allt det innebär. Det är därför jag är med på diverse möten och det känns bara så - surrealistiskt för mig av olika skäl. Jag har fått lära mig själv allt som jag inte kunde innan. Jag har gjort mina nybörjarfel här. Jag klarar inte av att jobba snabbt. De fel jag gjort beror på att jag aldrig gjort vissa saker tidigare och inte haft nån att fråga.
Inte haft nån att fråga? Eller inte vågat?
Nu går jag vidare på denna tråd.
Under min uppväxt med mina föräldrar har jag lärt mig att det enda sättet att överleva, att få vara ifred, var att sluta sig och vara tyst. Göra så lite väsen av sig som möjligt. Inte svara på frågor för svaren jag gav användes mot mig på det mest sårande sätt. Jag var livrädd rädd för att bli skadad. För de kunde verkligen skada mig. Det har jag tagit med mig. Denna icke-tillit till andra människor, att vara rädd för att de ska skada mig om jag berättar nåt.
De sista två åren har jag fått tiillbaka allt mera tillit. Jag har upptäckt allt mer hur sluten jag är, opersonlig, håller på avstånd. Jag vet inte om alla märker det men jag har märkt att folk märker det. På min arbetsplats tex, nu när jag varit där i två år och man ofrivilligt lär känna varandra. Jag har aldrig tidigare varit så här länge på en arbetsplats och det är fantastiskt och nyttigt både yrkesmässigt och för mig emotionellt och socialt. Jag märker att folk finns kvar och pratar med mig. Jag inser allt mera hur jag drar mig undan, men jag har börjat vända på skeppt. Det är tungt.
Jag har inte vågat fråga nån m hur man gör vissa saker av rädsla för att bli skadad. Att de ska vända sig emot mig. Istället har jag suttit och kämpat själv. Och det är urdumt. Det gjode mitt allra första år till en kamp, det andra bättre, nu ännu bättre. Jag kan mina interna företag nu. Jag känner mera tillit nu men det finns i bakhuvudet- kommer jag bli skadad? Få en kniv i ryggen? För jag är van vid det från Familjehemmet. Kan jag känna mig - trygg?
Nu har jag tom talat om att jag inte mäktar med en uppgift, Företaget, och det satt mycket långt in. Jag känner mig urdålig. Av flera skäl. För nånstans inom mig inser jag att det också beror på att ekonomi inte går som rinnande vatten för mig, att det är inte min starka sida. Men nu har jag lärt mig det. Nu vill jag förkovra mig i det jag behöver förkovra mig i, inte ta upp flera företag. Det sa jag till dem. Cheferna. Tex löner, där jag gjort två fel av okunskap under de två åren. Och ärligt - felen beror också på att de är specialare och skräddarsydda löner. Egentligen ligger det inte helt på mig.
Jag är livrädd för att de ska förstå att detta inte är helt enkelt för mig. Jag vill inte det. Jag vill lära mig mera, jag vill kunna det jättebra. Fast jag vet att jag kommer att göra vissa fel för jag är ingen noggrann typ. Jag tom avskyr detaljer som jag tvingas till nu. Men det är nyttigt och lärorikt på ett annat sätt. Jag behöver öva upp den förmågan men inser att den aldrig kommer bli riktigt bra. Jag är en ostrukurerad natur. Bohemisk. Intresserad av de stora skeendena, mer visionär, driftig - men nej - inte detaljer och noggrann. Impusiv - mycket. Tanklös. Kör mer efter trial and error än tänker före. Det är hemskt tydligt på de barnkals vi har haft. Jag är mer "Oj, ska de ha glas till saften också??". Jag är ingen planerare. Skönt att mammor rycker in, Jag är djupt tacksam. Skönt att de stannar på kalasen också för att de är trevliga. Som bonus att de hjälper fast de inte behöver. Jag förstår faktiskt inte varför alla vill bli av med förädrar på kalas så snabbt.
Att jag är så stum och icke-meddelsam kan också skada mig. Ta i dag, då Företagets VD pratade med mig om bokföringen. Han tyckte att han förenklat för mig genom att själv göra fakturor och lägga in betalningar. Jag förmådde mig inte att säga att jag tyckte mer att det stjälpte, att jag kände att jag förlorade kontrollen och ständigt försökte lista ut vad han har gjort. Att jag ändå måste lägga in allt i systemet för han kör detta i Word. Han tyckte att jag dragit ut på tiden för mycket med. Han var vänlig och konstruktiv och jag förstod honom. Det gör jag. Jag visste också då jag talade med honom att vi ska säga upp avtalet pga min begäran men det är inte min sak att berätta för honom. Det känns - skit - bara att jag inte har kapacitet nog för detta företag.
När man haft en barndom typ som min så är man brådmogen när man är 20 år. Man tycker att de andra 20-åringarna har så lite livserfarenhet, är så naiva. Så kände jag redan då jag var 15. Men sanningen är att det är fullständigt fel. För allt dessa normalt uppväxta ungdomar vet, det får jag surt lära mig under vuxentiden istället då man förväntas kunna det redan. Allt det alldeles vardagsnära, att säga nej, att sätta gränser, våga tala med folk, känna sig trygg, etc etc. Jag har bara lärt mig att ducka och överleva. Att ingen tar emot mig då jag faller. Jag har bara en öbverlevnadsstrategi - inget liv. Som de hade redan vid 15 och 20. Visst, jag hade mer kännedom om livets mörka sidor, men det är inte så mycket värt. Det hämmar ett barns utveckling. Och det man missat, det tar man igen senare. Man är bara mognare på vissa plan. Och det långt i från i det mesta ens.
Ja, så jag sitter nu här och satt en gräns på jobbet. Jag är övertygad om att mer erfarna skulle fixa även hans bokföring ihop med annat - men jag gör det inte. Jag blev tvungen att sätta en gräns - "jag är bara så här bra". Är nu livrädd för avståndstagande, ifrågasättande pga detta. Att de inte vill ha mig kvar. Men jag tror att det var bra. För det skulle vara ännu dummare att vara tyst och misslyckas. Men det satt långt in för att säga det. Försvarsmekanismen, överlevnadsstrategin, är "ducka och spring genom det brinnande huset!" - "Om jag blundar riktigt hårt och låtsas som om det inte brinner så brinner det inte". Jag tänker inte ens på att den aktiveras. Det är autopiloten som sätter på den.
Jag beundrar de människor som kan sätta gränser, känner sina begränsningar, vågar ta för sig och säga vad som är fel och bra, ställa krav för sig själva. Det är jättesvårt att göra.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar kring detta. Jag vill klara mitt jobb trots min personlighet - mixen av erfarenheter och läggning. Jag har kommit långt, tycker jag, i att förstå detta arbete. Jag vill inte ge upp. Men jag behäver tid att fatta, att sortera, att förkovra mig. Jag behöver tom extratid pga det inte ligger lätt för mig. Men jag ska banne mig klara av det!
Jag satte en gräns nu och jag mår inte riktigt bra av det av ovanstående skäl. Jag har inte fått bassning för det, de har accepterat min upplevelse. Min sanning. Men jag undrar i mitt stilla sinne ändå vad de tänker om mig.
Jag behöver även tips på hur man blir bättre med denna läggning man har. Att sluta jobba och satsa på att skriva är inte ett realistiskt mål även om det är musik, konst, arkeologi, skrivande som faller sig lätt för mig - eller snarare att tolka det jag ser faller lätt för mig. Att analysera ett musikstycke, diskutera en kyrkfasad i timmar och sönderanalysera en bok och diskutera ett konstverk tills alla spyr, det kan jag. Tolka det jag ser. Se sammanhang. Detaljer spyr jag av. Noggrannhet ligger verkligen inte för mig men jag kämpar på. Jag är ostrukturerad och bohemisk.
Jag behöver era tankar.
Jag längtar efter att få känna mig trygg.
//manon
Jag måste berätta om det som hände på jobbet. Att jag faktiskt berättade att jag tycker att Företagets bokföring är för tungrott och att jag inte har tid för den. Faktum är att jag inte bara ska sköta de interna företagen, utan även en del av administrationen, avlasta min kollega, vilket jag i nuläget inte hinner med. Det är dessutom just det jag tycker om med jobbet, att det är omväxlande och allt från högt till lågt. Allt från att hämta bröd på ett familjärt café där vi skämtar och pratar med varandra till att upprätta en årsredovisning. Och under tiden sköta om hemsidan, ta hand om vissa andra saker med.
Jag mår faktiskt - riktigt dåligt - över att jag inte fixar att ta hand om Företagets bokföring också. Jag känner starkt att jag borde hinna med, att det beror på mig och mina tillkortakommanden som gör att jag inte hinner och tycker att det är besvärligt.
Faktum är att jag egentligen inte alls är noggrann och älskar siffror. Faktum är, som jag tidigare sagt på bloggen att min läggning är mer utav en konstnärlig och obehövd art. Men det kan man inte leva på. Jag kunde inte leva på arkeologi heller. Nåt måste man leva av. Det är faktum. Nåt måste jag göra.
Jag har haft två tuffa år yrkesmässigt. För detta är hittills mitt mest avancerade arbete - redovisningsekonom. Inte assistent ed. I praktiken är jag ekonomiansvarig med allt det innebär. Det är därför jag är med på diverse möten och det känns bara så - surrealistiskt för mig av olika skäl. Jag har fått lära mig själv allt som jag inte kunde innan. Jag har gjort mina nybörjarfel här. Jag klarar inte av att jobba snabbt. De fel jag gjort beror på att jag aldrig gjort vissa saker tidigare och inte haft nån att fråga.
Inte haft nån att fråga? Eller inte vågat?
Nu går jag vidare på denna tråd.
Under min uppväxt med mina föräldrar har jag lärt mig att det enda sättet att överleva, att få vara ifred, var att sluta sig och vara tyst. Göra så lite väsen av sig som möjligt. Inte svara på frågor för svaren jag gav användes mot mig på det mest sårande sätt. Jag var livrädd rädd för att bli skadad. För de kunde verkligen skada mig. Det har jag tagit med mig. Denna icke-tillit till andra människor, att vara rädd för att de ska skada mig om jag berättar nåt.
De sista två åren har jag fått tiillbaka allt mera tillit. Jag har upptäckt allt mer hur sluten jag är, opersonlig, håller på avstånd. Jag vet inte om alla märker det men jag har märkt att folk märker det. På min arbetsplats tex, nu när jag varit där i två år och man ofrivilligt lär känna varandra. Jag har aldrig tidigare varit så här länge på en arbetsplats och det är fantastiskt och nyttigt både yrkesmässigt och för mig emotionellt och socialt. Jag märker att folk finns kvar och pratar med mig. Jag inser allt mera hur jag drar mig undan, men jag har börjat vända på skeppt. Det är tungt.
Jag har inte vågat fråga nån m hur man gör vissa saker av rädsla för att bli skadad. Att de ska vända sig emot mig. Istället har jag suttit och kämpat själv. Och det är urdumt. Det gjode mitt allra första år till en kamp, det andra bättre, nu ännu bättre. Jag kan mina interna företag nu. Jag känner mera tillit nu men det finns i bakhuvudet- kommer jag bli skadad? Få en kniv i ryggen? För jag är van vid det från Familjehemmet. Kan jag känna mig - trygg?
Nu har jag tom talat om att jag inte mäktar med en uppgift, Företaget, och det satt mycket långt in. Jag känner mig urdålig. Av flera skäl. För nånstans inom mig inser jag att det också beror på att ekonomi inte går som rinnande vatten för mig, att det är inte min starka sida. Men nu har jag lärt mig det. Nu vill jag förkovra mig i det jag behöver förkovra mig i, inte ta upp flera företag. Det sa jag till dem. Cheferna. Tex löner, där jag gjort två fel av okunskap under de två åren. Och ärligt - felen beror också på att de är specialare och skräddarsydda löner. Egentligen ligger det inte helt på mig.
Jag är livrädd för att de ska förstå att detta inte är helt enkelt för mig. Jag vill inte det. Jag vill lära mig mera, jag vill kunna det jättebra. Fast jag vet att jag kommer att göra vissa fel för jag är ingen noggrann typ. Jag tom avskyr detaljer som jag tvingas till nu. Men det är nyttigt och lärorikt på ett annat sätt. Jag behöver öva upp den förmågan men inser att den aldrig kommer bli riktigt bra. Jag är en ostrukurerad natur. Bohemisk. Intresserad av de stora skeendena, mer visionär, driftig - men nej - inte detaljer och noggrann. Impusiv - mycket. Tanklös. Kör mer efter trial and error än tänker före. Det är hemskt tydligt på de barnkals vi har haft. Jag är mer "Oj, ska de ha glas till saften också??". Jag är ingen planerare. Skönt att mammor rycker in, Jag är djupt tacksam. Skönt att de stannar på kalasen också för att de är trevliga. Som bonus att de hjälper fast de inte behöver. Jag förstår faktiskt inte varför alla vill bli av med förädrar på kalas så snabbt.
Att jag är så stum och icke-meddelsam kan också skada mig. Ta i dag, då Företagets VD pratade med mig om bokföringen. Han tyckte att han förenklat för mig genom att själv göra fakturor och lägga in betalningar. Jag förmådde mig inte att säga att jag tyckte mer att det stjälpte, att jag kände att jag förlorade kontrollen och ständigt försökte lista ut vad han har gjort. Att jag ändå måste lägga in allt i systemet för han kör detta i Word. Han tyckte att jag dragit ut på tiden för mycket med. Han var vänlig och konstruktiv och jag förstod honom. Det gör jag. Jag visste också då jag talade med honom att vi ska säga upp avtalet pga min begäran men det är inte min sak att berätta för honom. Det känns - skit - bara att jag inte har kapacitet nog för detta företag.
När man haft en barndom typ som min så är man brådmogen när man är 20 år. Man tycker att de andra 20-åringarna har så lite livserfarenhet, är så naiva. Så kände jag redan då jag var 15. Men sanningen är att det är fullständigt fel. För allt dessa normalt uppväxta ungdomar vet, det får jag surt lära mig under vuxentiden istället då man förväntas kunna det redan. Allt det alldeles vardagsnära, att säga nej, att sätta gränser, våga tala med folk, känna sig trygg, etc etc. Jag har bara lärt mig att ducka och överleva. Att ingen tar emot mig då jag faller. Jag har bara en öbverlevnadsstrategi - inget liv. Som de hade redan vid 15 och 20. Visst, jag hade mer kännedom om livets mörka sidor, men det är inte så mycket värt. Det hämmar ett barns utveckling. Och det man missat, det tar man igen senare. Man är bara mognare på vissa plan. Och det långt i från i det mesta ens.
Ja, så jag sitter nu här och satt en gräns på jobbet. Jag är övertygad om att mer erfarna skulle fixa även hans bokföring ihop med annat - men jag gör det inte. Jag blev tvungen att sätta en gräns - "jag är bara så här bra". Är nu livrädd för avståndstagande, ifrågasättande pga detta. Att de inte vill ha mig kvar. Men jag tror att det var bra. För det skulle vara ännu dummare att vara tyst och misslyckas. Men det satt långt in för att säga det. Försvarsmekanismen, överlevnadsstrategin, är "ducka och spring genom det brinnande huset!" - "Om jag blundar riktigt hårt och låtsas som om det inte brinner så brinner det inte". Jag tänker inte ens på att den aktiveras. Det är autopiloten som sätter på den.
Jag beundrar de människor som kan sätta gränser, känner sina begränsningar, vågar ta för sig och säga vad som är fel och bra, ställa krav för sig själva. Det är jättesvårt att göra.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar kring detta. Jag vill klara mitt jobb trots min personlighet - mixen av erfarenheter och läggning. Jag har kommit långt, tycker jag, i att förstå detta arbete. Jag vill inte ge upp. Men jag behäver tid att fatta, att sortera, att förkovra mig. Jag behöver tom extratid pga det inte ligger lätt för mig. Men jag ska banne mig klara av det!
Jag satte en gräns nu och jag mår inte riktigt bra av det av ovanstående skäl. Jag har inte fått bassning för det, de har accepterat min upplevelse. Min sanning. Men jag undrar i mitt stilla sinne ändå vad de tänker om mig.
Jag behöver även tips på hur man blir bättre med denna läggning man har. Att sluta jobba och satsa på att skriva är inte ett realistiskt mål även om det är musik, konst, arkeologi, skrivande som faller sig lätt för mig - eller snarare att tolka det jag ser faller lätt för mig. Att analysera ett musikstycke, diskutera en kyrkfasad i timmar och sönderanalysera en bok och diskutera ett konstverk tills alla spyr, det kan jag. Tolka det jag ser. Se sammanhang. Detaljer spyr jag av. Noggrannhet ligger verkligen inte för mig men jag kämpar på. Jag är ostrukturerad och bohemisk.
Jag behöver era tankar.
Jag längtar efter att få känna mig trygg.
//manon
Odräglig
Jag har kommit i gång nu riktigt ordentligt med mitt skrivande. Jag är odräglig, småretlig, jag tycker allt är i vägen. Hem, jobb, städning. Det enda jag vill är att skriva och åter skriva. Det är som en feber.
Det har pockat på. Mitt undermedvetna har bearbetat stoftet och mina stora koncentrationsproblem beror på att skrivande pockade på. Allt annat är ointressant.
Hemmet förfaller, ingen städning, bara det löpande, att man plockar undan maten och torkar av. Det irriterar mig för jag tycker om att ha det välstädat men med så litet tid, så mycket allt jag inte vill göra tar så mycket tid ändå så irriterar det mig också att behöva avsätta tid till städande.
Det är märkligt vilket sug man kan känna.
Det är det här jag vill göra. Jag har inte känt denna känsla sen jag slutade med piano. Behovet, det outtalade, suget, att man bara måste. Det känns så rätt.
//manon
Det har pockat på. Mitt undermedvetna har bearbetat stoftet och mina stora koncentrationsproblem beror på att skrivande pockade på. Allt annat är ointressant.
Hemmet förfaller, ingen städning, bara det löpande, att man plockar undan maten och torkar av. Det irriterar mig för jag tycker om att ha det välstädat men med så litet tid, så mycket allt jag inte vill göra tar så mycket tid ändå så irriterar det mig också att behöva avsätta tid till städande.
Det är märkligt vilket sug man kan känna.
Det är det här jag vill göra. Jag har inte känt denna känsla sen jag slutade med piano. Behovet, det outtalade, suget, att man bara måste. Det känns så rätt.
//manon
Unge Jane Austen
Såg filmen "En ung Jane Austen" i går med trevligt sällskap. Romantiskt, lite humor...lite tänkvärt...klart sevärd i alla fall!
Jag måste läsa på mera om Jane Austens liv för jag är nyfiken på hur man blir författare...och vad som var sant eller inte sant i filmen om hennes liv i ungdomen.
Kan en författare vara helt nöjd med sin tillvaro på alla plan? Eller är författandet ett sätt att bearbeta ett tema i sitt liv? Nån issue man har? Som jag tolkade filmen bearbetade Jane Austen sina uteblivna kärlekar och äktenskap. Det faktum att hon var för fattig för att kunna gifta sig bra, eller gifta sig alls. Men - för att kunna göra det måste hon även ha förmåga att skriva, talang och fantasi. Inte bara "trauman".
Om man mår bra på alla plan i sitt liv - kan man då bli en bra författare som berör? Kanske om man är väldigt öppen, sensitiv och empatisk? Och om man har det bra men haft det ryckigt tidigare?
Jag tror att mycket handlar om igenkännande. Att man kan skriva så det suger åt sig läsare som berörs och fastnar i texten. Men framförallt igenkännande. Att man skriver om det alla tänker och känner till mans...?
Jag undrar hur Jane Austen skulle vara i dagens värld. Om hon hade en blogg.
//manon
Jag måste läsa på mera om Jane Austens liv för jag är nyfiken på hur man blir författare...och vad som var sant eller inte sant i filmen om hennes liv i ungdomen.
Kan en författare vara helt nöjd med sin tillvaro på alla plan? Eller är författandet ett sätt att bearbeta ett tema i sitt liv? Nån issue man har? Som jag tolkade filmen bearbetade Jane Austen sina uteblivna kärlekar och äktenskap. Det faktum att hon var för fattig för att kunna gifta sig bra, eller gifta sig alls. Men - för att kunna göra det måste hon även ha förmåga att skriva, talang och fantasi. Inte bara "trauman".
Om man mår bra på alla plan i sitt liv - kan man då bli en bra författare som berör? Kanske om man är väldigt öppen, sensitiv och empatisk? Och om man har det bra men haft det ryckigt tidigare?
Jag tror att mycket handlar om igenkännande. Att man kan skriva så det suger åt sig läsare som berörs och fastnar i texten. Men framförallt igenkännande. Att man skriver om det alla tänker och känner till mans...?
Jag undrar hur Jane Austen skulle vara i dagens värld. Om hon hade en blogg.
//manon
Primadonnan
Caravaggio. En primadonna, med alla säkerhet homosexuell som på den tiden (1500-tal) var straffbart. Hade rykte om sig att vara grälsjuk och våldsam. Utlevande. Han var den första att använda modeller för heliga personer från gatan, tex en död gravid prostituerad som fick stå modell för Jungfru Maria - naturligtvis refuserat på den tiden, för så där kunde man verkligen inte göra...införde realism i sin konst och använde sig av starka kontraster mellan ljus och skugga för att uppnå en dramatisk effekt...
Han gick sin egen väg, otrevlig, utagerande, begåvad, gränstestande, skandaliserad, utmamande i livstil och konst, utmanar heligheten på den tiden. Därmed jordnära på ett sätt. Gud och kärlek finns på jorden, inom oss, runtomkring oss. Slutade sitt korta liv med att bli osams på en tennismatch och döda sin motståndare. Flydde. Dog i lunginflammation ovetande om att han blivit benådad från sin dödsdom.
Jag tycker hans själ fastnar i hans tavlor. Det vilda, levande, otyglade. Hur otrevlig han än var...han hade...kraft...Han hade taggarna utåt och en begåvning. Explosiv i livet och konsten.
Amor ovan, skälmskt leende, upprorisk, utmanande konventionerna på den tiden, utstrålar, nej dryper av förbjuden sexualitet...okväsbar.
//manon
Crescendo
Efter samtal om Gud, Mozart och meditation så saknar jag musiken än mera. Det är meditativt att spela. Man glömmer sig själv, musiken tvingar in en i ett mönster, som Bach. Ett rytmiskt, matematiskt, själfullt mönster. Jag undrar om det inte är med mening....av Bach...undrar om han var medveten om det meditativa, upprepande, men ändå inte i sin musik? Hjärngymnastik, det slår an nånstans. Beroendeframkallande.
Bland det jag älskar mest även inom musiken är kontrasterna. Speciellt när jag är på ett visst humör. Att lekfullt arbeta sig upp från andante, via diminuendon, crescendon, arbeta upp sig på en gång bestämt, mjukt, kraftfullt till FORTISSIMO för att sedan efter några ytterst få sekunder av tystnad landa mjukt på tangenterna och mjukt, lågt, piano, lugna sig...
Hur ska man framföra detta, denna känsla med ord? Hur ska jag få fram temperamentet...klimax, uppbyggande, få andra att känna...att känna själv, att förlora sig och glömma tid och rum..
//manon
Bland det jag älskar mest även inom musiken är kontrasterna. Speciellt när jag är på ett visst humör. Att lekfullt arbeta sig upp från andante, via diminuendon, crescendon, arbeta upp sig på en gång bestämt, mjukt, kraftfullt till FORTISSIMO för att sedan efter några ytterst få sekunder av tystnad landa mjukt på tangenterna och mjukt, lågt, piano, lugna sig...
Hur ska man framföra detta, denna känsla med ord? Hur ska jag få fram temperamentet...klimax, uppbyggande, få andra att känna...att känna själv, att förlora sig och glömma tid och rum..
//manon
Så, matkostnaden under en månad
8254,10!!! Sanslöst, detta inkl tvättmedel, tvål, djurmat, coca-cola och allt! Det blir per person ca 1376 kr.
Det måste gå att få ner!? Är detta en rimlig summa? Jag trodde faktiskt inte att vi gjorde av med så mycket på mat men denna månad har jag sparat vartenda kvitto.
//manon
Det måste gå att få ner!? Är detta en rimlig summa? Jag trodde faktiskt inte att vi gjorde av med så mycket på mat men denna månad har jag sparat vartenda kvitto.
//manon
Några ord
Jag använder denna blogg hejvilt.
Jag vill bara säga att jag allt oftare känner att jag är OK. Inte alltid. Jag får allt oftare umgås med de jag tycker om. Deltar mer. Och det tycker jag om...både IRL och via nätet. Jag börjar trivas mera.
Känner så på jobbet med. Har ju nu gjort fadäser, vågade knappt maila ut att jag ville vara ledig höstlovet för jag känt mig inkompetent. Men så tänkte jag att det gör egentligen varken till eller från. De har sin uppfattning klar ändå. Min kollega vill vara ledig veckan efter så jag slog till - och en sa ang våra ledigheter att för h*n*s del är det OK för vi gör vad vi ska...känns bra...mitt i allt...
Jag har nu slutat lita på folk i jobbet. Jag tar gärna extra tid för att fixa det själv. Och frågar de jag verkligen litar på. Och dubbelkollar. Och hoppas de har tålamod med mig.
På jobbet verkar de glada över att se mig trots att jag stör och frågar. Jag öppnar mig mera också, visar mig mer sårbar, inte är så sluten av rädsla för rejection och för att folk kan använda saker mot mig (är van vid det från föräldrahemmet).
Personen som inte är så omtyckt - lite knepig - jag har sett det allt mera nu och tycker det är synd med så många taggar utåt, hon verkar ha gott öga till mig med. Häromdagen tog hon mig åt sidan och frågade om jag blev sårad över en sak för hon trodde det. Nåt de pratade om. Jag var jätteförvånad. Hade inte ens tänkt på det. Var inne i andra tankar och gick från fikat för att jag behövde tiden till annat. Men hon verkade uppriktigt bekymrad. Jag var bara så förvånad över att nån var så bekymrad över vad jag kände!
Har pratat om dottern också på jobbet och fått lite feedback. En verkar riktigt intresserad och tom säger att hon vill höra fortsättningen. Det blev riktig engagemang kring en fikapaus. Och jag blir - häpen...att folk bryr sig så...och lite - rädd - rädd för att inte vara värd det, att ha lurat till sig det, att förlora det. Blir häpen över gensvaret.
Jag kan bli alldeles tagen av all vänlighet och värme från olika håll. Hur kan jag återgälda det liksom? Men då tror jag att det är känslan av att inte duga som spökar där. Att de måste snart inse "hur jag verkligen är". Vilket är ett bagage.
Jag vågar ärligt talat knappt skriva om allt det positiva. Så jag hoppas jag viskar riktigt lågt här. Jag kan skriva om det som bekymrar mig och det negativa för att det ska kunna lösas alternativt för att kunna gå igenom det, men det positiva har jag alltid haft jättesvårt att tala och skriva om av vidskepliga skäl - för att det kanske försvinner...om jag pratar för mycket om det...jag vill ju ha kvar det...vill ju fortsätta våga delta...även om jag känner att jag inte duger...för alla dessa betyder nåt för mig...
*********************
Nåt annat "läskigt", nåt jag knappt vågar skriva om, är att jag märker att jag kan beröra, som tex uppslutningen kring dottern...jag förstår inte själv vad som händer...varför de gör så...jag vill ju vara värd det också...i så fall...och jag har märkt förr om denna förmåga jag inte själv medvetet framkallar...men jag har hållit det på en ganska - ytlig nivå - vid snabba kontakter för det har gjort mig rädd även tidigare så jag har slutit mig...Men jag vill ge tillbaka och jag är dålig, som stöd...även om jag tänker mycket på de som behöver det...speciellt när man får så mycket själv...
//manon
Jag vill bara säga att jag allt oftare känner att jag är OK. Inte alltid. Jag får allt oftare umgås med de jag tycker om. Deltar mer. Och det tycker jag om...både IRL och via nätet. Jag börjar trivas mera.
Känner så på jobbet med. Har ju nu gjort fadäser, vågade knappt maila ut att jag ville vara ledig höstlovet för jag känt mig inkompetent. Men så tänkte jag att det gör egentligen varken till eller från. De har sin uppfattning klar ändå. Min kollega vill vara ledig veckan efter så jag slog till - och en sa ang våra ledigheter att för h*n*s del är det OK för vi gör vad vi ska...känns bra...mitt i allt...
Jag har nu slutat lita på folk i jobbet. Jag tar gärna extra tid för att fixa det själv. Och frågar de jag verkligen litar på. Och dubbelkollar. Och hoppas de har tålamod med mig.
På jobbet verkar de glada över att se mig trots att jag stör och frågar. Jag öppnar mig mera också, visar mig mer sårbar, inte är så sluten av rädsla för rejection och för att folk kan använda saker mot mig (är van vid det från föräldrahemmet).
Personen som inte är så omtyckt - lite knepig - jag har sett det allt mera nu och tycker det är synd med så många taggar utåt, hon verkar ha gott öga till mig med. Häromdagen tog hon mig åt sidan och frågade om jag blev sårad över en sak för hon trodde det. Nåt de pratade om. Jag var jätteförvånad. Hade inte ens tänkt på det. Var inne i andra tankar och gick från fikat för att jag behövde tiden till annat. Men hon verkade uppriktigt bekymrad. Jag var bara så förvånad över att nån var så bekymrad över vad jag kände!
Har pratat om dottern också på jobbet och fått lite feedback. En verkar riktigt intresserad och tom säger att hon vill höra fortsättningen. Det blev riktig engagemang kring en fikapaus. Och jag blir - häpen...att folk bryr sig så...och lite - rädd - rädd för att inte vara värd det, att ha lurat till sig det, att förlora det. Blir häpen över gensvaret.
Jag kan bli alldeles tagen av all vänlighet och värme från olika håll. Hur kan jag återgälda det liksom? Men då tror jag att det är känslan av att inte duga som spökar där. Att de måste snart inse "hur jag verkligen är". Vilket är ett bagage.
Jag vågar ärligt talat knappt skriva om allt det positiva. Så jag hoppas jag viskar riktigt lågt här. Jag kan skriva om det som bekymrar mig och det negativa för att det ska kunna lösas alternativt för att kunna gå igenom det, men det positiva har jag alltid haft jättesvårt att tala och skriva om av vidskepliga skäl - för att det kanske försvinner...om jag pratar för mycket om det...jag vill ju ha kvar det...vill ju fortsätta våga delta...även om jag känner att jag inte duger...för alla dessa betyder nåt för mig...
*********************
Nåt annat "läskigt", nåt jag knappt vågar skriva om, är att jag märker att jag kan beröra, som tex uppslutningen kring dottern...jag förstår inte själv vad som händer...varför de gör så...jag vill ju vara värd det också...i så fall...och jag har märkt förr om denna förmåga jag inte själv medvetet framkallar...men jag har hållit det på en ganska - ytlig nivå - vid snabba kontakter för det har gjort mig rädd även tidigare så jag har slutit mig...Men jag vill ge tillbaka och jag är dålig, som stöd...även om jag tänker mycket på de som behöver det...speciellt när man får så mycket själv...
//manon
Kuriosa
Vilda diskussioner om karriär, jobb och familj pågår på ett diskussionsforum. Fast, ändå en bra diskussion.
Jag har lagt det där åt sidan nu, med barn som hämtas sist. Allt är relativt. På vårt dagis hämtas de "sena" barnen senast vid 16. Så allt efter det är "sent". Det är en ganska hög måttstock. Jag tycker innerst inne inte att kl 17 är så sent egentligen. Jag har däremot känt tryck på mig att hämta tidigt. Outtalat grupptryck. Men som sagt, det har jag lagt bakom mig nu. Jag är hemskt glad över att kunna jobba vanliga kontorstider, kunna äta frukost med hela familjen vardagsmorgnar, kunna gå till skolan tillsammans med dottern. Det jag förlorat på eftermiddagen har jag fått igen med råge på morgonen. Livet är så mycket mindre stressigt då man kan lägga outtalade krav bakom sig. Att kunna lösa det på annat sätt än gå ner i tid.
Så till det kuriosa. Min farmor talar mycket om hjälp i vardagen, städhjälp, hjäp med barnen od. Men hon är uppväxt med det. Min farmor är född grevinna men född som en fattig sådan. Jag har aldrig fått grepp om det där med farmors "fattigdom". Allt är relativt som sagt. Det fanns en rikare gren av släkten med när farmor var ung. Men efter kommunismen jämnade det ut sig och nu är alla lika fattiga. Farmor växte i alla fall upp med kokerska, hemhjälp o.d. Trots det var hon för fattig jämförelsevis för att kunna gifta sig riktigt bra. Hon var envis med och blev balettpedagog mot sin familjs vilja. Och gifte sig med en frånskild man med ett barn redan, min farfar. Det var inte poppis i familjen heller för han hade tydligen redan förslösat ett arv i sin ungdom och levt loppan. Bekymmerslöst och tanklöst under det glada 20-talet. Men hon var djupt förälskad och satte mot sin familj igen. Gift med honom arbetade hon med sitt yrke som hon älskade - sin dans. Och även i sitt äktenskap med min farfar hade hon hemhjälp. Hon kunde satsa allt på dansen. Var livrädd för att bli gravid, men ett barn blev det. Sedan förändrades allt det livet efter kriget som bekant. Hon fick jobba på fabrik men lyckades arbeta sig tillbaka till dansen till slut i alla fall.
Det jag vill tala om är egentligen det sociala arvet. Ibland undrar jag nämligen vad som är ett socialt arv och vad som är resultat av ens egna erfarenheter och personlighet. Som det där med distansen till folk. Att inte se heltidsjobb som nåt hinder för barn. Jag var över 20 år när jag insåg att det inte var så vanligt att man niar varandra inom släkten i Ungern. Jag tror inte det är det allra vanligaste i alla fall. Nu blir jag osäker. Alla artighetsfraser, alla måsten. Allt från bordskick till....jag vet inte. Hur man förhåller sig till människor. Att satsa på sig själv. Satsa på barnen.
Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. Mer än att livet går vidare och en del släpar efter. Förutsättningarna förändras. Att det tar några generationer att psykiskt byta klass? För inte kan vi leva som farmor gjorde som ung i dag! Och det är vad man själv gör och åstadkommer som är det viktigaste. Inte vart man tillhör. Därför är skolan hemskt viktig som en liten parentes. För man bygger sitt eget liv från grunden, sina egna förutsättningar.
Även om allt detta inte har någon betydelse i dag - men det har påverkat en i alla fall på nåt sätt?
F.ö. mår jag inte riktigt bra. Ett litet envist virus som gör mig matt...
//manon
Jag har lagt det där åt sidan nu, med barn som hämtas sist. Allt är relativt. På vårt dagis hämtas de "sena" barnen senast vid 16. Så allt efter det är "sent". Det är en ganska hög måttstock. Jag tycker innerst inne inte att kl 17 är så sent egentligen. Jag har däremot känt tryck på mig att hämta tidigt. Outtalat grupptryck. Men som sagt, det har jag lagt bakom mig nu. Jag är hemskt glad över att kunna jobba vanliga kontorstider, kunna äta frukost med hela familjen vardagsmorgnar, kunna gå till skolan tillsammans med dottern. Det jag förlorat på eftermiddagen har jag fått igen med råge på morgonen. Livet är så mycket mindre stressigt då man kan lägga outtalade krav bakom sig. Att kunna lösa det på annat sätt än gå ner i tid.
Så till det kuriosa. Min farmor talar mycket om hjälp i vardagen, städhjälp, hjäp med barnen od. Men hon är uppväxt med det. Min farmor är född grevinna men född som en fattig sådan. Jag har aldrig fått grepp om det där med farmors "fattigdom". Allt är relativt som sagt. Det fanns en rikare gren av släkten med när farmor var ung. Men efter kommunismen jämnade det ut sig och nu är alla lika fattiga. Farmor växte i alla fall upp med kokerska, hemhjälp o.d. Trots det var hon för fattig jämförelsevis för att kunna gifta sig riktigt bra. Hon var envis med och blev balettpedagog mot sin familjs vilja. Och gifte sig med en frånskild man med ett barn redan, min farfar. Det var inte poppis i familjen heller för han hade tydligen redan förslösat ett arv i sin ungdom och levt loppan. Bekymmerslöst och tanklöst under det glada 20-talet. Men hon var djupt förälskad och satte mot sin familj igen. Gift med honom arbetade hon med sitt yrke som hon älskade - sin dans. Och även i sitt äktenskap med min farfar hade hon hemhjälp. Hon kunde satsa allt på dansen. Var livrädd för att bli gravid, men ett barn blev det. Sedan förändrades allt det livet efter kriget som bekant. Hon fick jobba på fabrik men lyckades arbeta sig tillbaka till dansen till slut i alla fall.
Det jag vill tala om är egentligen det sociala arvet. Ibland undrar jag nämligen vad som är ett socialt arv och vad som är resultat av ens egna erfarenheter och personlighet. Som det där med distansen till folk. Att inte se heltidsjobb som nåt hinder för barn. Jag var över 20 år när jag insåg att det inte var så vanligt att man niar varandra inom släkten i Ungern. Jag tror inte det är det allra vanligaste i alla fall. Nu blir jag osäker. Alla artighetsfraser, alla måsten. Allt från bordskick till....jag vet inte. Hur man förhåller sig till människor. Att satsa på sig själv. Satsa på barnen.
Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. Mer än att livet går vidare och en del släpar efter. Förutsättningarna förändras. Att det tar några generationer att psykiskt byta klass? För inte kan vi leva som farmor gjorde som ung i dag! Och det är vad man själv gör och åstadkommer som är det viktigaste. Inte vart man tillhör. Därför är skolan hemskt viktig som en liten parentes. För man bygger sitt eget liv från grunden, sina egna förutsättningar.
Även om allt detta inte har någon betydelse i dag - men det har påverkat en i alla fall på nåt sätt?
F.ö. mår jag inte riktigt bra. Ett litet envist virus som gör mig matt...
//manon
Förståelse
Tänk att sådant man blivit ledsen för, som man tagit på sig, kan försvinna i ett svep med förståelse. När man förstått hur vederbörande fungerar.
Tänk så mycket man tar på sig. I onödan. Av oförstånd.
//manon
Tänk så mycket man tar på sig. I onödan. Av oförstånd.
//manon
Att göra vad man inte har begåvning för
Det är skitsvårt. Det har trasslat till sig med löner för två st som är lite av specialare. Jag har tidigare aldrig gjort löner, än mindre kontrolluppgifter. Det är bara att erkänna, jag har klantat till det. Sedan vid rättelsen för en så missuppfattade jag instruktionen från den det berör som ska kunna sådant.
Jag har en sådan längtan efter att få känna mig kompetent. Det tar sådan lång tid att fatta ekonomi. Greppa hela bilden.
Känner mig ledsen lite nu. Fastän jag vet att jag inte haft nån att fråga. Jag vill så gärna känna mig kapabel. Inte göra fel. Usch.
//manon
Jag har en sådan längtan efter att få känna mig kompetent. Det tar sådan lång tid att fatta ekonomi. Greppa hela bilden.
Känner mig ledsen lite nu. Fastän jag vet att jag inte haft nån att fråga. Jag vill så gärna känna mig kapabel. Inte göra fel. Usch.
//manon
Askungen
Helt totalt lyxproblem men jag har inget att ta på mig!!! Eller, jo, det har jag. Sitter nu och trivs i jeans och höga stövlar men annars...är less på mina kläder...
Och vad har man till svart? Ser det helt trist ut med helsvart?
Jag är med kläder som med mat - periodare. Kan ha en sak massor med gånger och sedan tröttna. Ha kjol veckor i sträck och sedan lessna. Byxor i veckor och lessna.
Jodå, jag har saker att ta på mig. Har bara svårt att hitta min stil...speciellt till kjolar, vad har man till dem nu när det är kallt?
Detta är verkligen ett lyxproblem. Menjag tycker det är grymt svårt att hitta nåt bland alla dessa A-linjer och grymt svårt att hitta snygga toppar som är mer skjortor och inte tantiga. Det svåraste är alltså upptill. Speciellt till kjol under den kalla årstiden.
Innan barnen hade jag koll på vad jag trivdes i, nu är jag mera lost. Försöker hitta till en egen stil. Tycker alla ser så likadana ut så även om jag tyckte nåt var snyggt från början - ser 100 till likadan ut så lessnar jag. Nu på hösten drar alla på sig höstuniformen. Tycker folk ser än mer lika ut. Ingen variation. Inte ens jag.
Japp, mina lyxproblem!
//manon
Och vad har man till svart? Ser det helt trist ut med helsvart?
Jag är med kläder som med mat - periodare. Kan ha en sak massor med gånger och sedan tröttna. Ha kjol veckor i sträck och sedan lessna. Byxor i veckor och lessna.
Jodå, jag har saker att ta på mig. Har bara svårt att hitta min stil...speciellt till kjolar, vad har man till dem nu när det är kallt?
Detta är verkligen ett lyxproblem. Menjag tycker det är grymt svårt att hitta nåt bland alla dessa A-linjer och grymt svårt att hitta snygga toppar som är mer skjortor och inte tantiga. Det svåraste är alltså upptill. Speciellt till kjol under den kalla årstiden.
Innan barnen hade jag koll på vad jag trivdes i, nu är jag mera lost. Försöker hitta till en egen stil. Tycker alla ser så likadana ut så även om jag tyckte nåt var snyggt från början - ser 100 till likadan ut så lessnar jag. Nu på hösten drar alla på sig höstuniformen. Tycker folk ser än mer lika ut. Ingen variation. Inte ens jag.
Japp, mina lyxproblem!
//manon
Bio
Ett tag fanns det inga filmer jag ville se, nu tornar de upp sig lite grann. "Kalas Alfons" vill jag se med småbarnen. "Vägen till Terabitia" med Dottern. För min del "Svarta Nejlikan", "Farväl Bafana", "This is England" och "En ung Jane Austen".
//manon
//manon
Det är synd om bokstäverna
Det är synd om bokstäverna. Stackars små bokstäver som bildar trista ord som "kostnadsställe" och "verifikationer" och "redovisning". De står där på rad och ser bara så där dystra ut som kostnadsställen kan göra. Drömmer om att bilda helt andra ord, som "dansställe" och "fika" och "flin" och "konstverk" och "arkeologi" och "sova" och "lingon" och "skog", för att inte tala om "lingonskog" - är inte detta mycket härligare??....Men det går inte.
Det är knappt jag förmår mig till att skriva dessa trista ord. Det är helt och hållet grymt. Det borde finnas fackföreningar och organisationer mot detta bokstavsplågeri. Jag ser minsann hur de hulkar och ser gröna ut i dessa konstellationer. Jag ser hur de avundsamt sneglar på böcker som "Grå själar" eller "Harry Potter".
Befria bokstäverna!
//manon
Kärnfrisk
Var hos läkaren i dag för att få reda på mina provsvar - kärnfrisk. Jättebra värden tom. Ändå äter jag tex inte frukt varje dag, ibland kan det dröja veckor mellan frukttillfällena. Barnen äter ju varje dag, men jag slarvar. Trots att jag älskade frukt och åt massor som barn. Men nu med barn - det tar slut så fort och de är så många, barnen och frukten tar sanbbt slut. Jag vill inte äta av "deras" frukt liksom. Jag har druckit typ 1 liter Coca-Cola om dagen i 3.5 års tid. Ändå är jag smal och jag har bra värden.
Det är otroligt. En del kämpar som djur med att äta bra och få bra värden och inte gå upp i vikt. Andra kan äta hur dåligt som helst och ha hur bra värden som helst...Jag kan inte säga att jag blir motiverad att avhålla mig från Coca-Cola och skräpmat med dessa föredömliga värden...Orättvis är världen...för mig spelar det tydligen ingen roll vad jag stoppar i mig. Fast - en kollega - sa att jag visst åt bra, hon tänkte på mina lunchlådor och det är ju sant med. Helt urkasst äter jag inte ändå...Bulgur och kött od. Men jag kan ta mig stora friheter i kosthållningen utan att straffas.
Så, det är stress. Läkaren var faktiskt beredd att sjukskriva mig men det ville inte jag. Så hon skrev nu ut riktiga sömntabletter, insomnings, inte bara lugnande så jag får chans att sova. Vad skulle hon göra. Har sovit bra under en veckas tid, men haft nu två kassa nätter på raken. Att jag är trött har tydligen att göra med att jag gör mycket.
Det har ändå blivit bättre på sista tiden. Jag är optimistisk. Det är faktiskt andra dagen jag inte dricker Coca-Cola alls. Under en veckas tid innan det har jag bara druckit ett stort glas (33 cl) om dagen. Det känns bra ändå. Kändes denna omgång inte jobbigt att sluta. Fast få se hur det håller i sig...
Måste erkänna att jag skulle önskat att det var nåt fysiskt och inte stress. Få ett piller och bli pigg igen. Känna mig kapabel och inte ynklig och trött. Alla andra fixar det ju...
Jag vill inte bli sjukskriven. Jag tycker jag börjar få grepp om tillvaron. Sluta ha Coca-Cola som napp, vara mer alert på jobbet, vill känna mig mer kapabel. Jag vänder mig mer utåt nu och tar kontakt. Kan nu börja kl 8 om morgnarna och har hämthjälp. Bara det att jag orkar gå till läkare är ett friskhetstecken. Det orkade jag aldrig hösten/vintern för två år sedan. Man måste vara hyfsat frisk för att orka gå till läkaren. Nej, jag vill absolut inte bli sjukskriven. Jag är i en vändpunkt och hoppas så att det håller i sig. Jag börjar få grepp om livet. Det går att ordna livet på annat sätt än att gå ner i tid på jobbet. Bara att jag släppte kravet på att hämta en timme tidigare på dagis och börja jobba 6/7 om morgnarna gjorde mycket. Vinsten var inte stor, hämtade ändå vid 16.30/17 pga restider...gick från jobbet kring 16.
Nej, jag har en försiktig optimism och förhoppning över att det som finns nu fortsätter....och det är skönt att ha sömntabletter som krycka ibland om sömnen blir för dålig.
Jag är fullständig kärnfrisk med föredömliga värden.
Jag vill nu omvandla min musikalitet till språket på riktigt. Få ut toner ur ordtangenterna...få orden att ljuda...sjunga...mitt undermedvetna tänker mer och mer på det jag vil skriva om, jag får "kickar", meningar som fladdrar förbi...jag vill skapa igen...det är viktigt för mig, det där med skapande...
//manon
Det är otroligt. En del kämpar som djur med att äta bra och få bra värden och inte gå upp i vikt. Andra kan äta hur dåligt som helst och ha hur bra värden som helst...Jag kan inte säga att jag blir motiverad att avhålla mig från Coca-Cola och skräpmat med dessa föredömliga värden...Orättvis är världen...för mig spelar det tydligen ingen roll vad jag stoppar i mig. Fast - en kollega - sa att jag visst åt bra, hon tänkte på mina lunchlådor och det är ju sant med. Helt urkasst äter jag inte ändå...Bulgur och kött od. Men jag kan ta mig stora friheter i kosthållningen utan att straffas.
Så, det är stress. Läkaren var faktiskt beredd att sjukskriva mig men det ville inte jag. Så hon skrev nu ut riktiga sömntabletter, insomnings, inte bara lugnande så jag får chans att sova. Vad skulle hon göra. Har sovit bra under en veckas tid, men haft nu två kassa nätter på raken. Att jag är trött har tydligen att göra med att jag gör mycket.
Det har ändå blivit bättre på sista tiden. Jag är optimistisk. Det är faktiskt andra dagen jag inte dricker Coca-Cola alls. Under en veckas tid innan det har jag bara druckit ett stort glas (33 cl) om dagen. Det känns bra ändå. Kändes denna omgång inte jobbigt att sluta. Fast få se hur det håller i sig...
Måste erkänna att jag skulle önskat att det var nåt fysiskt och inte stress. Få ett piller och bli pigg igen. Känna mig kapabel och inte ynklig och trött. Alla andra fixar det ju...
Jag vill inte bli sjukskriven. Jag tycker jag börjar få grepp om tillvaron. Sluta ha Coca-Cola som napp, vara mer alert på jobbet, vill känna mig mer kapabel. Jag vänder mig mer utåt nu och tar kontakt. Kan nu börja kl 8 om morgnarna och har hämthjälp. Bara det att jag orkar gå till läkare är ett friskhetstecken. Det orkade jag aldrig hösten/vintern för två år sedan. Man måste vara hyfsat frisk för att orka gå till läkaren. Nej, jag vill absolut inte bli sjukskriven. Jag är i en vändpunkt och hoppas så att det håller i sig. Jag börjar få grepp om livet. Det går att ordna livet på annat sätt än att gå ner i tid på jobbet. Bara att jag släppte kravet på att hämta en timme tidigare på dagis och börja jobba 6/7 om morgnarna gjorde mycket. Vinsten var inte stor, hämtade ändå vid 16.30/17 pga restider...gick från jobbet kring 16.
Nej, jag har en försiktig optimism och förhoppning över att det som finns nu fortsätter....och det är skönt att ha sömntabletter som krycka ibland om sömnen blir för dålig.
Jag är fullständig kärnfrisk med föredömliga värden.
Jag vill nu omvandla min musikalitet till språket på riktigt. Få ut toner ur ordtangenterna...få orden att ljuda...sjunga...mitt undermedvetna tänker mer och mer på det jag vil skriva om, jag får "kickar", meningar som fladdrar förbi...jag vill skapa igen...det är viktigt för mig, det där med skapande...
//manon
Tack för responsen
Svarar er alla i ett nytt inlägg här. Jag hoppas att det kom fram att andemeningen var hoppfull, en viss förundran över att tiden börjar räcka till för mer än bara det allra mest väsentliga. Att man mitt i all vardagsjäkt får nu mikrotider över! Det gör att jag börjar fundera på just musiken och hur föra in det i deras liv...gissar att det bästa är att skaffa ett piano och själv spela - men nu har vi inte plats för ett piano alls! En fiol har vi för maken spelar också men inte heller gjort det på länge. Så förutsättningarna finns.Men ett ev piano får vänta. Jag hoppas att det kom fram att det är just vardagsjäkten som är livet. Att inte längre gå upp kl 5 och få mera hjälp med hämtning har gett mycket lugn.
Ni har rätt med om det där med dottern och vännen - måste fokusera på nuet! Dåligt samvete är inte konstruktivt. Och som Havsfrun sa, fråga om hon vill ha extra kramar. Och att man vill ta plats mera nu! Och att det faktiskt går.
Så vill jag poängtera att när jag skriver om det jag känner, jag hoppas ingen blir sårad. Jag vet att jag inte är ensam om att ha ett liv i 110, det har alla småbarnsföräldrar. Jag vet att jag beskriver mest baksidorna, känslorna. Jag förstår om folk inte tror att jag bryr mig om barnen och maken som också kämpar för jag skriver inte så mycket om dem. Men jag känner, precis som alla föräldrar känner om just sina egna, att de är det mest fantastiska och perfekta och sötaste barn som finns! Jag skulle kunna fylla sida upp och ner om hur de leker Harry Potter vid matbordet med varsitt trollspö av grillspett vi just ätit som i går. Hur de håller på med "Leviooosaaa - groda" och hur jag låtsades bli groda och mjölk och allt annat vid matbordet. Beskriva deras kluckande skratt, näpna ansikten.
Jag vill verkligen inte såra någon med det jag skriver.
Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig heller. Herregud nej!
Jag vill inte att folk känner sig tvingade till saker pga saker jag skrivit. Gud vad fel det vore!
För mig är detta bara en ventil i vår intensiva vardag med heltidsjobb, barn och renovering som maken kämpar med helg efter helg som måste slita på honom för (jag har det inte ovanligare eller jobbigare än andra alltså), så detta är mitt sätt att pysa ut, en roll som musiken hade förr. Det betyder inte att jag har ett trist och jobbigt liv utan att jag trivs med mitt intensiva liv och har en make, hus och 4 gulliga barn och vi hjälps åt alla!
Jag har det inte jobbigare än andra (speciellt inte nu när jag inte går upp kl 5 längre) men jag borde bli vuxen och kunna ta hand om mina egna känslor. Inte sprida dem för vinden så här. Jag känner starkt då jag är lycklig, och när jag är ledsen. Jag har fått ut det genom att skriva....men är man inte helt anonym så tror jag inte man kan skriva en sådan här utlämnande blogg. Jag får ändra mig. Och ta hand om mina känslor inom mig som en vuxen. Jag måste bli vuxen nån gång.
//manon
Ni har rätt med om det där med dottern och vännen - måste fokusera på nuet! Dåligt samvete är inte konstruktivt. Och som Havsfrun sa, fråga om hon vill ha extra kramar. Och att man vill ta plats mera nu! Och att det faktiskt går.
Så vill jag poängtera att när jag skriver om det jag känner, jag hoppas ingen blir sårad. Jag vet att jag inte är ensam om att ha ett liv i 110, det har alla småbarnsföräldrar. Jag vet att jag beskriver mest baksidorna, känslorna. Jag förstår om folk inte tror att jag bryr mig om barnen och maken som också kämpar för jag skriver inte så mycket om dem. Men jag känner, precis som alla föräldrar känner om just sina egna, att de är det mest fantastiska och perfekta och sötaste barn som finns! Jag skulle kunna fylla sida upp och ner om hur de leker Harry Potter vid matbordet med varsitt trollspö av grillspett vi just ätit som i går. Hur de håller på med "Leviooosaaa - groda" och hur jag låtsades bli groda och mjölk och allt annat vid matbordet. Beskriva deras kluckande skratt, näpna ansikten.
Jag vill verkligen inte såra någon med det jag skriver.
Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig heller. Herregud nej!
Jag vill inte att folk känner sig tvingade till saker pga saker jag skrivit. Gud vad fel det vore!
För mig är detta bara en ventil i vår intensiva vardag med heltidsjobb, barn och renovering som maken kämpar med helg efter helg som måste slita på honom för (jag har det inte ovanligare eller jobbigare än andra alltså), så detta är mitt sätt att pysa ut, en roll som musiken hade förr. Det betyder inte att jag har ett trist och jobbigt liv utan att jag trivs med mitt intensiva liv och har en make, hus och 4 gulliga barn och vi hjälps åt alla!
Jag har det inte jobbigare än andra (speciellt inte nu när jag inte går upp kl 5 längre) men jag borde bli vuxen och kunna ta hand om mina egna känslor. Inte sprida dem för vinden så här. Jag känner starkt då jag är lycklig, och när jag är ledsen. Jag har fått ut det genom att skriva....men är man inte helt anonym så tror jag inte man kan skriva en sådan här utlämnande blogg. Jag får ändra mig. Och ta hand om mina känslor inom mig som en vuxen. Jag måste bli vuxen nån gång.
//manon
Sällskap 2
Ibland undrar jag om Stora dottern har fått alldeles för lite uppmärksamhet under de åren de tre små var hemskt små och åtminstone jag inte hann med henne som jag borde. Kontrasten från endabarn i 4,5 år till 3 syskon inom loppet av 20 månader måste ha blivit stor - i uppmärksamhet!
Såg lite på en dansk film i går om ett nyblivet föräldrapar som badade sitt endabarn och försfödda tillsammans. Herregud vad det barnet var påpassat!! Det går inte om det får syskon...och nog var Stora dottern påpassad.
Självklart, mamman anklagar sig själv, som om mamman vore allt i barnens liv och det tror jag inte. Men ändå. Har jag gjort fel? Men det gick inte att ge mera då. Jag var slut själv.
I takt med att livet förändras (jag går inte upp kl 5 och barnen blir större) börjar jag kunna se mina egna behov. Inte bara diffust känna utan kunna sätta ord på dem också.
Att det tex inte är (små)barnen främst som behöver sällskap utan jag. Att jag tycker det är roligt när nån kommer över. Samtidigt vill jag vara med barnen, kunna se dem, krama dem och egoistiskt bara vara med dem utan inblandning från andra. Samtidigt finns de inte till bara för min skull. Utan för sin egen. Jag ska bara lotsa dem. Inte se till mitt behov av småbarnsgos.
Rastlösheten är min. Blandningen av lugn och rastlöshet för samtidigt gillar jag det, att inte göra så mycket och bara vara.
Och tröttheten har jag, bladning av vilja ha sällskap och vara ifred. Jag vet inte vad jag vill!
Eller så vet jag - börjar sakteliga få mera tid över till mig, mikrotid i snigelfart vilket gör att tankarna uppstår och längtan kan definieras - men orken hänger inte helt med än....får ta små myrsteg. I själen längtar jag efter att göra annat än laga mat, att det är laga mat och baka det mest intellektuella jag gör hemma. Läsa - haha - inte lätt än!
Eller orken. Tiden! Det är tiden!
Det är dagens kvinnomelodi - jobbet - dagis - köket - sova -jobbet - dagis - köket. Och det är livet. Alltt detta mitt i tristessen är livet. Intensivt, oreflekterat. Skönt på ett sätt, jag känner att jag lever och min kreativa ådra hittar på maträtter istället för dialoger...
Börjar längta efter ett piano. Att föra in musiken i barnens liv. Tänk att de har ett fd konsertpianistlöfte till mamma och de vet inte det, märker inte det! De vet inte hur viktigt musik är för mig! Hur jag skulle tycka det var jättekul att musicera tillsammans med barnen...
Så när jag står i köket och spiller ut min kreativitet där och suckar, så är det miljontals av känslor som far genom mig. Jag är i ett brytningsskede. Viljan, orken, tiden, tankarna börjar kunna krypa fram till att få tillbaka sitt eget liv samtidigt som det är lite spännande att vara till för så många andra, att inte vara i centrum och fokusera mot andra (barnen).
Men - ja nog skulle jag vilja vara i centrum allt, synas. Annars skulle jag inte skriva en blogg antar jag. Och jag vet att jag kommer göra avsteg från köket både med och utan barn närmsta framtiden och det känns bra - att kunna göra det...
Fortfarande rasande dåligt samvete över vännen jag helt enkelt inte orkade ringa och träffa som jag ville i somras.
Är det nån som fattar nåt av detta!?
//manon
Vara sanning
Läste om bloggande i en nättidning i dag. Att det kan vara nyttigt att skriva av sig. Att det kan slå tillbaka på en själv om man är elak. Att folk kan luska ut vem man är om man skriver anonymt och dessutom skriver saker man inte kan stå för IRL vilket kan ge konsekvenser.
En del vet vem jag är. Hur har det ändrat mitt bloggande? Visst håller jag numera tillbaka mera av de förbjudna, mörka, ovälkomna, orättvisa känslorna jag kan ha. De som man ostraffat vill bli av med.
Rättvis eller orättvis irritation och ilska. Vad jag känner hur falskt eller sant det är i verkligheten, eller enligt andras uppfattningar där kanske jag är boven. Som jag kanske till slut inser själv efter att jag lugnat mig. Visst håller jag tillbaka. Inte för att det är nåt rafflande eller helt annorlunda jag håller tillbaka, men visst gör jag det.
Kan säga i alla fall att jag varit en surkart denna helg. Tur att jag inte pratat med många. Med en plattform så här skulle jag kunna rättfärdiga mina tillkortakommanden men det vill jag faktiskt inte. Jag har varit mer än lovligt sur. Kulmen på det var när jag gjort i ordning skorummet, var ute och slängde sopor i två minuter och kom tillbaka och någon hade slängt alla skor mitt på golvet i skorummet. Jag som hade sorterat ut och tänkt så noga igenom allt och så detta sabotage!! Alla barn förnekade tilltaget. Hur jag reagerade? Jag blev rasande och sedan grät jag. La mig sedan på sängen och grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. En petitess, jag vet att explodera så för en sådan ändå liten sak är löjligt. Kanske jag skulle ha behövt en kram då. Nån vuxen som kunde ta det lilla vuxna rasande barnet i sina armar och säga att allt blir bra igen...Inte tycka synd om mig eller ge mig rätt, utan bara - krama mig...
Denna helg har jag känt det som om jag ville straffa alla runtomkring mig. För det mörker jag känt inuti. Och varför? För en besvikelse i början av veckan. Taskigt va´? Genast förstod jag min dotter bättre men för f-an jag är vuxen, så kan man inte bete sig. Och visst är det ofta så. När man själv inte känner sig bra så ger man sig på omgivningen, som om det skulle göra allt så mycket bättre!!
Nej, jag vill inte urskulda mig eller komma med förklaringar för skriver jag mera kommer jag säkert på tusen skäl för att rättfärdiga mig. Men jag kanske kan säga ett litet viskande förlåt. För det är jag också dålig på. Jag kan vara jäkligt stolt och ha svårt för att säga förlåt. En riktig tjurskalle.
Positivt som hänt. Ja, det skulle vara att jag mitt i all trötthet i veckan fått lite - inspiration - till min bok. Idéer, som om meningar flög rätt på mig, stämningar jag vill återge. Även om skrivande går mer än trögt så verkar mitt omedvetna bearbeta det jag vill skriva om...Gud, vad jag längtar efter oceaner av tid att skriva på.
Mer positivt - på jobbet har jag lyckats få mer förtroende, att vara rak och tydlig, ta rodret, trots att jag är livrädd för att genomskådas som den slöa bluff jag är - verkar funka. Men jag känner mig säkrare nu, jag vill gärna visa att jag kan nu mycket mera, är mera effektiv, kan leverera mycket bättre. Nu får jag inte svika. Det tar väl också på krafterna antar jag. Men, hallå, nu börjar jag urskulda mig!!
En annan sak jag tycker är jobbigt är att inte vara den där söta lilla flickan längre, men det ska jag gå in på en annan dag vad jag menar....
förlåt
//manon
En del vet vem jag är. Hur har det ändrat mitt bloggande? Visst håller jag numera tillbaka mera av de förbjudna, mörka, ovälkomna, orättvisa känslorna jag kan ha. De som man ostraffat vill bli av med.
Rättvis eller orättvis irritation och ilska. Vad jag känner hur falskt eller sant det är i verkligheten, eller enligt andras uppfattningar där kanske jag är boven. Som jag kanske till slut inser själv efter att jag lugnat mig. Visst håller jag tillbaka. Inte för att det är nåt rafflande eller helt annorlunda jag håller tillbaka, men visst gör jag det.
Kan säga i alla fall att jag varit en surkart denna helg. Tur att jag inte pratat med många. Med en plattform så här skulle jag kunna rättfärdiga mina tillkortakommanden men det vill jag faktiskt inte. Jag har varit mer än lovligt sur. Kulmen på det var när jag gjort i ordning skorummet, var ute och slängde sopor i två minuter och kom tillbaka och någon hade slängt alla skor mitt på golvet i skorummet. Jag som hade sorterat ut och tänkt så noga igenom allt och så detta sabotage!! Alla barn förnekade tilltaget. Hur jag reagerade? Jag blev rasande och sedan grät jag. La mig sedan på sängen och grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. En petitess, jag vet att explodera så för en sådan ändå liten sak är löjligt. Kanske jag skulle ha behövt en kram då. Nån vuxen som kunde ta det lilla vuxna rasande barnet i sina armar och säga att allt blir bra igen...Inte tycka synd om mig eller ge mig rätt, utan bara - krama mig...
Denna helg har jag känt det som om jag ville straffa alla runtomkring mig. För det mörker jag känt inuti. Och varför? För en besvikelse i början av veckan. Taskigt va´? Genast förstod jag min dotter bättre men för f-an jag är vuxen, så kan man inte bete sig. Och visst är det ofta så. När man själv inte känner sig bra så ger man sig på omgivningen, som om det skulle göra allt så mycket bättre!!
Nej, jag vill inte urskulda mig eller komma med förklaringar för skriver jag mera kommer jag säkert på tusen skäl för att rättfärdiga mig. Men jag kanske kan säga ett litet viskande förlåt. För det är jag också dålig på. Jag kan vara jäkligt stolt och ha svårt för att säga förlåt. En riktig tjurskalle.
Positivt som hänt. Ja, det skulle vara att jag mitt i all trötthet i veckan fått lite - inspiration - till min bok. Idéer, som om meningar flög rätt på mig, stämningar jag vill återge. Även om skrivande går mer än trögt så verkar mitt omedvetna bearbeta det jag vill skriva om...Gud, vad jag längtar efter oceaner av tid att skriva på.
Mer positivt - på jobbet har jag lyckats få mer förtroende, att vara rak och tydlig, ta rodret, trots att jag är livrädd för att genomskådas som den slöa bluff jag är - verkar funka. Men jag känner mig säkrare nu, jag vill gärna visa att jag kan nu mycket mera, är mera effektiv, kan leverera mycket bättre. Nu får jag inte svika. Det tar väl också på krafterna antar jag. Men, hallå, nu börjar jag urskulda mig!!
En annan sak jag tycker är jobbigt är att inte vara den där söta lilla flickan längre, men det ska jag gå in på en annan dag vad jag menar....
förlåt
//manon
Återigen en dag!
Herrejösses vilka starka känslor man har tillgång till som förälder! Som rena rama puberteten. Morgonen förlöpte som himmel och helvete. Bråkade med Mellansonen som hade bestämt sig för att i dag är samtliga kläder (som han haft på sig otaliga gånger tidigare) obekväma. Fick på honom kläder efter att opedagogiskt och taskigt nog hotat honom med att lämna honom på dagis i kalsonger. Har man bara ett par byxor rena, så har man inte så mycket att välja på...Sedan försökte jag pedagogiskt och med dåligt samvete förklara varför jag blev så arg och bli vän igen. Han kände inte för att prata just då men mjuknade senare. Han var arg på mig, men...han förlät mig sedan.
Tvillingflickan lät jag sova till 7.30 för hon hade haft en tuff natt, olycka i sängen...ovanligt, men så var det! Var på dagis vid 8.30. Strax före 9 var det en hel del föräldrar som lämnade! Kom därifrån strax före 9...
Så cyklade jag och stannade vid kiosken nära oss som har utländska innehavare. Jag, lätt stressad. Han i affären anmärker på det:" Varför så stressad?" varpå jag tänker efter och säger "Ja, egentligen varför? Jag behöver ju inte hämta så jag kan lätt jobba igen tiden!". Fick en tankeställare där...Vi pratade lite. Han var från Syrien och anmärkte på hur alla var stressade här i landet! Lite för kategorisk var han men eftersom jag är från Centraleuropa har jag fördragsamhet med detta och berättade att jag är från Budapest och där stressar man med! Han sa att han inte kunde föreställa sig att det är på samma sätt som här ändå. (Inom parentes, jag gillar det där att kunna växla "skepnader" vara utländsk när jag vill och inte när jag inte vill). Där fick han mig att tänka och jag svarade att han nog hade rätt för där har man inte samma krav på sig som här med att tex ha barnen på dagis mellan 9-15...och ha ett fint hem, bra jobb etc etc...Så kom en annan kund och avbröt (ville handla) och jag cyklade vidare.
Jag har tänkt på vårt korta samtal sedan dess. Lite osorterade tankar här:
Först - det var trevligt att utbyta tankar lättsamt så där! Det är så man knyter kontakter. Är jag stamkund lär man känna varandra mera. Så upptäcker man varandras behov. Pratar...På andra ställen i världen är det mycket tjänster/gentjänster...lätta kontakter...man pratar, hjälper varandra - på gott och ont! Det blir en hel del som lägger sig i oombett också! Har ingen intention att romantisera det...men en tanke om att man borde prata mer med varandra...
Sedan - jodå...det är kraven som är höga här. I Budapest ser man helt annorlunda på det där med dagis. Måste man jobba, så måste man. Man kan inte välja lika mycket som här vilket gör att man måste acceptera mera - vilket i sin tur faktiskt ger mindre stress i livet...även om arbetsbördan inte är mindre! Man anses inte som dålig mor för att man har barnen heltid på dagis - utan att man gör vad man måste även om amn i vissa fall även där tycker synd om barnen. Men man har inte så mycket alternativ som här. Vilket på ett sätt ger ett lugn, även om man jäktar mellan dagis och jobb lika mycket!
Jag tror att flexibiliteten är både himmel och helvete. Eftersom den finns så ska man kunna klara ett jobb bra, på mindre tid på jobb ,och mera barntid...Man har större krav på sig här..tror jag...Och högre är vi på Maslows behovstrappa här än där...det är det "lyxproblemen" beror på...tänkte på det i dag efter samtalet....att vi här har högre krav på vad ett fullgott liv är än i Budapest...och undrar hur det blir i framtiden, kanske själva överlevnaden blir så naturlig att man fokuserar på helt annat? Mer på "jaget" på gott och ont? Jag vet inte....bara spånar vilt utan substans...flyktiga tankar jag försöker jaga fatt....är skeptisk..för hur bra vi än kommer att få det...alla kan inte förverkliga sig själva...kanske blir det en överklass som kan vara flexibel och en underklass som inte kan vara flexibel...??
//manon
Tvillingflickan lät jag sova till 7.30 för hon hade haft en tuff natt, olycka i sängen...ovanligt, men så var det! Var på dagis vid 8.30. Strax före 9 var det en hel del föräldrar som lämnade! Kom därifrån strax före 9...
Så cyklade jag och stannade vid kiosken nära oss som har utländska innehavare. Jag, lätt stressad. Han i affären anmärker på det:" Varför så stressad?" varpå jag tänker efter och säger "Ja, egentligen varför? Jag behöver ju inte hämta så jag kan lätt jobba igen tiden!". Fick en tankeställare där...Vi pratade lite. Han var från Syrien och anmärkte på hur alla var stressade här i landet! Lite för kategorisk var han men eftersom jag är från Centraleuropa har jag fördragsamhet med detta och berättade att jag är från Budapest och där stressar man med! Han sa att han inte kunde föreställa sig att det är på samma sätt som här ändå. (Inom parentes, jag gillar det där att kunna växla "skepnader" vara utländsk när jag vill och inte när jag inte vill). Där fick han mig att tänka och jag svarade att han nog hade rätt för där har man inte samma krav på sig som här med att tex ha barnen på dagis mellan 9-15...och ha ett fint hem, bra jobb etc etc...Så kom en annan kund och avbröt (ville handla) och jag cyklade vidare.
Jag har tänkt på vårt korta samtal sedan dess. Lite osorterade tankar här:
Först - det var trevligt att utbyta tankar lättsamt så där! Det är så man knyter kontakter. Är jag stamkund lär man känna varandra mera. Så upptäcker man varandras behov. Pratar...På andra ställen i världen är det mycket tjänster/gentjänster...lätta kontakter...man pratar, hjälper varandra - på gott och ont! Det blir en hel del som lägger sig i oombett också! Har ingen intention att romantisera det...men en tanke om att man borde prata mer med varandra...
Sedan - jodå...det är kraven som är höga här. I Budapest ser man helt annorlunda på det där med dagis. Måste man jobba, så måste man. Man kan inte välja lika mycket som här vilket gör att man måste acceptera mera - vilket i sin tur faktiskt ger mindre stress i livet...även om arbetsbördan inte är mindre! Man anses inte som dålig mor för att man har barnen heltid på dagis - utan att man gör vad man måste även om amn i vissa fall även där tycker synd om barnen. Men man har inte så mycket alternativ som här. Vilket på ett sätt ger ett lugn, även om man jäktar mellan dagis och jobb lika mycket!
Jag tror att flexibiliteten är både himmel och helvete. Eftersom den finns så ska man kunna klara ett jobb bra, på mindre tid på jobb ,och mera barntid...Man har större krav på sig här..tror jag...Och högre är vi på Maslows behovstrappa här än där...det är det "lyxproblemen" beror på...tänkte på det i dag efter samtalet....att vi här har högre krav på vad ett fullgott liv är än i Budapest...och undrar hur det blir i framtiden, kanske själva överlevnaden blir så naturlig att man fokuserar på helt annat? Mer på "jaget" på gott och ont? Jag vet inte....bara spånar vilt utan substans...flyktiga tankar jag försöker jaga fatt....är skeptisk..för hur bra vi än kommer att få det...alla kan inte förverkliga sig själva...kanske blir det en överklass som kan vara flexibel och en underklass som inte kan vara flexibel...??
//manon