Intryck
Jahaja. Föräldrasamtal och redan under de första minutrarna säger läraren: "Ja, N har ju så många SYSKON" och att "Det är nog inte så kul att ha så många syskon nu men det blir säkert kul då man blivit vuxen." eller nåt sådant.
Jag blir så ledsen. Nej, vårt engagemang syns inte i skolan för vi hämtar inte lika ofta som andra föräldrar på fritids.
Vad ska jag göra med alla syskon då? Så illa har hon det väl inte? Jag gör mitt bästa för att se alla. Det gör jag. Trots alla syskon. Inte är det perfekt alltid, nej, det är det inte. Inte orkar jag alltid, men jag försöker!
Varför ska hon ALLTID ta upp det där "N har ju så många syskon". Redan under de första minutrarna.
Känner mig ledsen. Är det så dåligt att ha så många syskon? Blir man så lite sedd och försummad pga det per se? Ska man bara ha 1-2 st barn?
//manon
Jag blir så ledsen. Nej, vårt engagemang syns inte i skolan för vi hämtar inte lika ofta som andra föräldrar på fritids.
Vad ska jag göra med alla syskon då? Så illa har hon det väl inte? Jag gör mitt bästa för att se alla. Det gör jag. Trots alla syskon. Inte är det perfekt alltid, nej, det är det inte. Inte orkar jag alltid, men jag försöker!
Varför ska hon ALLTID ta upp det där "N har ju så många syskon". Redan under de första minutrarna.
Känner mig ledsen. Är det så dåligt att ha så många syskon? Blir man så lite sedd och försummad pga det per se? Ska man bara ha 1-2 st barn?
//manon
Inte påverkas
Nu har jag landat lite efter telefonsamtalet med halvsystern. Jag har bestämt mig för att låta henne ringa och prata med henne då hon ringer men inte ta initiativ själv.
Hennes föräldrar vet inte om detta att hon tagit kontakt. Jag vet av egen erfarenhet att man äger inte sina barn, barn talar inte om allt och tänker väldigt annorlunda än sina föräldrar. Jag var en sådan själv! Barn är mer kritiska mot en själv än vad man tror och barn säger inte allt de tänker.
Det där med uppfostran är mer fernissa, så att barnen kan vara i möblerade rum, liksom. Sedan ska man helt enkelt lära sig umgås och samspela med sina barn precis som vemsomhelst annan man inte är släkt med. Man ska inte tro en massa om sin betydelse och påverkan som förälder. De tänker själva! Spelar ingen roll för relationen i längden om man varit hemmaförälder i 10 år eller slängt in dem på dagis vid 6 månaders ålder. There´s more to it! Det handlar om att inte svika, att inte klanka ner, att lyssna, att alltid hålla dem om ryggen och vara nån de kan skrika på och nån de kan söka skydd hos utan att brytas, som en stor gammal ek. Stå pall, helt enkelt för allt. Att aldrig ge upp om sina barn. Det är det det handlar om! Åh, hoppas jag klarar det! Har en oro. Hoppas JAG klarar detta!
För mig är det blandade känslor fortfarande. En del rumsrena, andra inte. Visst finns det en liten nyfikenhet från min sida och hon kan vara mer lik mig än vad jag tror (trots att hennes mamma, min elaka styvmor är hrmf), en elak känsla av att vilja vinna över henne på min sida, en annan känsla om att jag vill inte vara vän med styvmors dotter, en känsla av att så orättvis världen är att de som skulle vara värda att bli föräldrar inte blir det och de som inte borde bli föräldrar blir det, rädsla för att bli lurad. Bäst att hålla avstånd, den berömda integriteten. Jag vet hur de kan prata, styvmor och fader, och vet att de kan rikigt göra ner någon (dvs mig).
Jag vill inte återigen luras att engagera mig i en person som kan svika. Ja, jag vet att hon är bara kring 12 år men den delen av familjen har jag varken tillit för eller förtroende till. Jag vill dessutom inte fucka upp mitt liv med att föra in fader och styvmor igen. Det brukar inte bli bra.
Jag vill inte luras till förtroende och vänskap bara för att bli sviken igen. Aldrig. Jag håller mig avvaktande. Ja jag vet hur gammal hon är och det är inte jämbördigt eventuellt förhållande till varandra vi talar om här men så här KÄNNER jag och jag vet att allt inte är rätt.
Avvaktande, vänligt bemötande. Så gör jag.
Alla mina förvarsmekanismer är på högspänn. Allt från fallskärmen till kanonerna över till murarna. En stor VARNING har utfärdats i sinnet. Försiktighet! jag vill inte bli synad och sedan förkastad. Att de hade minsann rätt om hur hemsk jag är. NEJ. Jag vill inte! Låt mig leva i fred med mitt liv och låt mig bygga upp den kärlek jag kan finna och den självänsla och själförtroende som så raserats i fred. Jag vill inte gå igenom några känslostormar igen. Jag vill leva i fred utan att ständigt vara rädd för att bli fördömd, bortkastad och kritiserad.
//manon
Hennes föräldrar vet inte om detta att hon tagit kontakt. Jag vet av egen erfarenhet att man äger inte sina barn, barn talar inte om allt och tänker väldigt annorlunda än sina föräldrar. Jag var en sådan själv! Barn är mer kritiska mot en själv än vad man tror och barn säger inte allt de tänker.
Det där med uppfostran är mer fernissa, så att barnen kan vara i möblerade rum, liksom. Sedan ska man helt enkelt lära sig umgås och samspela med sina barn precis som vemsomhelst annan man inte är släkt med. Man ska inte tro en massa om sin betydelse och påverkan som förälder. De tänker själva! Spelar ingen roll för relationen i längden om man varit hemmaförälder i 10 år eller slängt in dem på dagis vid 6 månaders ålder. There´s more to it! Det handlar om att inte svika, att inte klanka ner, att lyssna, att alltid hålla dem om ryggen och vara nån de kan skrika på och nån de kan söka skydd hos utan att brytas, som en stor gammal ek. Stå pall, helt enkelt för allt. Att aldrig ge upp om sina barn. Det är det det handlar om! Åh, hoppas jag klarar det! Har en oro. Hoppas JAG klarar detta!
För mig är det blandade känslor fortfarande. En del rumsrena, andra inte. Visst finns det en liten nyfikenhet från min sida och hon kan vara mer lik mig än vad jag tror (trots att hennes mamma, min elaka styvmor är hrmf), en elak känsla av att vilja vinna över henne på min sida, en annan känsla om att jag vill inte vara vän med styvmors dotter, en känsla av att så orättvis världen är att de som skulle vara värda att bli föräldrar inte blir det och de som inte borde bli föräldrar blir det, rädsla för att bli lurad. Bäst att hålla avstånd, den berömda integriteten. Jag vet hur de kan prata, styvmor och fader, och vet att de kan rikigt göra ner någon (dvs mig).
Jag vill inte återigen luras att engagera mig i en person som kan svika. Ja, jag vet att hon är bara kring 12 år men den delen av familjen har jag varken tillit för eller förtroende till. Jag vill dessutom inte fucka upp mitt liv med att föra in fader och styvmor igen. Det brukar inte bli bra.
Jag vill inte luras till förtroende och vänskap bara för att bli sviken igen. Aldrig. Jag håller mig avvaktande. Ja jag vet hur gammal hon är och det är inte jämbördigt eventuellt förhållande till varandra vi talar om här men så här KÄNNER jag och jag vet att allt inte är rätt.
Avvaktande, vänligt bemötande. Så gör jag.
Alla mina förvarsmekanismer är på högspänn. Allt från fallskärmen till kanonerna över till murarna. En stor VARNING har utfärdats i sinnet. Försiktighet! jag vill inte bli synad och sedan förkastad. Att de hade minsann rätt om hur hemsk jag är. NEJ. Jag vill inte! Låt mig leva i fred med mitt liv och låt mig bygga upp den kärlek jag kan finna och den självänsla och själförtroende som så raserats i fred. Jag vill inte gå igenom några känslostormar igen. Jag vill leva i fred utan att ständigt vara rädd för att bli fördömd, bortkastad och kritiserad.
//manon
Chockad!
Ska svara på era svar nedan men jag är i chock. Min mobil har ringt en massa och det har lagts på. Så talar jag med en chef i telefon, min mobil ringer och jag tänker "nu TAR jag den rackarn!".
"Hej det är XX!"
"Jaha, och vem är du?" Frågar jag
"Din halvsyster" Svarar hon.
Jag hade inte tid att prata med henne, hade annat för mig, ber att jag kan få ringa upp. Hon säger att hon ska ringa igen.
Jag vet inte vad jag känner, vad jag vill. Jag vet inte om Fadern vet om detta eller om han sanktionerat detta. Jag vet ärligt inte OM jag ens vill ha kontakt med henne. Jo, jag vet, hon är oskyldig men hon har Fadern nära som jag mår dåligt av. Hon är bara kring 12 års ålder. Snäll som jag är pratar jag, visst ringer jag upp. Gjorde det direkt efter jag hade tid, men hon hade stängt av sin mobil. Sms-ade. Men jag vet inte. Olustkänslor, förvåning ALLT. Jag vet att hon är oskyldig som sagt men Fadern finns där och han är bäst att hålla utanför sitt liv. Min styvmor är deras mamma och henne vill jag ABSOLUT INTE ha i mitt liv. Tycker hon är vidrig och falsk och förverkat sin rätt till barn. De fick barnen efter att jag rymt hemifrån för gott. Ja. Jag har aldrig flyttat hemifrån. Jag rymde hals över huvud för att klara mig från dem.
Fullständigt chockad.
"Hej det är XX!"
"Jaha, och vem är du?" Frågar jag
"Din halvsyster" Svarar hon.
Jag hade inte tid att prata med henne, hade annat för mig, ber att jag kan få ringa upp. Hon säger att hon ska ringa igen.
Jag vet inte vad jag känner, vad jag vill. Jag vet inte om Fadern vet om detta eller om han sanktionerat detta. Jag vet ärligt inte OM jag ens vill ha kontakt med henne. Jo, jag vet, hon är oskyldig men hon har Fadern nära som jag mår dåligt av. Hon är bara kring 12 års ålder. Snäll som jag är pratar jag, visst ringer jag upp. Gjorde det direkt efter jag hade tid, men hon hade stängt av sin mobil. Sms-ade. Men jag vet inte. Olustkänslor, förvåning ALLT. Jag vet att hon är oskyldig som sagt men Fadern finns där och han är bäst att hålla utanför sitt liv. Min styvmor är deras mamma och henne vill jag ABSOLUT INTE ha i mitt liv. Tycker hon är vidrig och falsk och förverkat sin rätt till barn. De fick barnen efter att jag rymt hemifrån för gott. Ja. Jag har aldrig flyttat hemifrån. Jag rymde hals över huvud för att klara mig från dem.
Fullständigt chockad.
Lagad mat
Ska man äta två lagade mål mat om dagen? Det kanske är kulturellt det där? Här i Sverige lägger man stor vikt vid det där, men nog kan man göra annorlunda men ändå bra?
Som frukt, grönsaker, skinka, bröd, ägg, yoghurt på kvällen?
Har alltid varit förvånad över att folk lagar mat om kvällarna egentligen. Är inte hungrig då, har ju ätit under dagen. Gillar däremot starkt att äta frukost men orkar inte så mycket av den nuförtiden pga att jag äter lagad mat krig 18--18.30 vilket gör mig oerhört mätt. Jag sover ju sen bara, gör inte av med det jag stoppar i mig om kvällarna!
Eller så är det bara så att jag har en lustig ämnesomsättning? Kan det inte bli en (o)vana det där med att äta lagat om kvällarna så man lurar magen att tro att det är just det man behöver? Måste verkligen barn äta två lagade mål mat om dagen?
//manon
Som frukt, grönsaker, skinka, bröd, ägg, yoghurt på kvällen?
Har alltid varit förvånad över att folk lagar mat om kvällarna egentligen. Är inte hungrig då, har ju ätit under dagen. Gillar däremot starkt att äta frukost men orkar inte så mycket av den nuförtiden pga att jag äter lagad mat krig 18--18.30 vilket gör mig oerhört mätt. Jag sover ju sen bara, gör inte av med det jag stoppar i mig om kvällarna!
Eller så är det bara så att jag har en lustig ämnesomsättning? Kan det inte bli en (o)vana det där med att äta lagat om kvällarna så man lurar magen att tro att det är just det man behöver? Måste verkligen barn äta två lagade mål mat om dagen?
//manon
Okoncentrerad
Jag vet inte vad det är med mig. Jag är okoncentrerad och trött ofta. Vaknar tidigt, i dag av nåt ljud från nåt barn.
Jag önskar så att jag fick mer energi. Känner mig inte så nyttig just nu och borde göra bättre i från mig. Håglös.
Trodde att den bra helgen skulle råda bot och det gjorde den för stunden, men jag är håglös. Orkar inte ta mig för saker och ting. Önskar jag kunde göra bättre ifrån mig på jobbet, vara effektivare och allt. Är så håglös.
//manon
Jag önskar så att jag fick mer energi. Känner mig inte så nyttig just nu och borde göra bättre i från mig. Håglös.
Trodde att den bra helgen skulle råda bot och det gjorde den för stunden, men jag är håglös. Orkar inte ta mig för saker och ting. Önskar jag kunde göra bättre ifrån mig på jobbet, vara effektivare och allt. Är så håglös.
//manon
Skolan och roliga timmen igen
Mitt samtal till skolan gav inget resultat. Framhärdar jag att ringa igen och tala om att jag faktiskt inte vill ha regelbunden snask på fredagar så lär alla tycka att jag är världens tråkmåns och glädjedödare.
Läraren har fixat det galant! På tal om bak och sånt till skolan så får de föräldrar som GILLAR att baka, baka. That´s all right then.
Personligen tycker jag att skolan dit alla barn MÅSTE gå ska vara en så snasksfri zon som möjligt och arbeta för den framtida generationens goda vanor. Erbjuda goda vanor. Vi föräldrar kan göra som vi tycker är bäst hemma. Alltså, visst, IBLAND, kan de visst få kakor i skolan men inte med denna regelbundenhet! Skolan har ett ansvar här - har de inte hört talas om sockerdebatten? OK, pannkakor utan sylt tycker jag är att överdriva. Tydligen serveras pannkakor med alternativa fyllningar som inte är så söta MEN det ska bakas muffiins och kakor och salta pinnar allt varje fredag!
Märkligt, tycker jag.
Och jag - ja, jag känner ärligt talat mig mer avog mot läraren. Det gör jag. Ingen lyssnade på riktigt. Inte mer än artigt på den jobbiga glädjedödaren. Jo, jag inser, alla måste inte rätta sig efter MIN vilja - MEN jag tycker att SKOLAN har ett speciellt ansvar dit vi MÅSTE skicka våra barn!
//manon
Läraren har fixat det galant! På tal om bak och sånt till skolan så får de föräldrar som GILLAR att baka, baka. That´s all right then.
Personligen tycker jag att skolan dit alla barn MÅSTE gå ska vara en så snasksfri zon som möjligt och arbeta för den framtida generationens goda vanor. Erbjuda goda vanor. Vi föräldrar kan göra som vi tycker är bäst hemma. Alltså, visst, IBLAND, kan de visst få kakor i skolan men inte med denna regelbundenhet! Skolan har ett ansvar här - har de inte hört talas om sockerdebatten? OK, pannkakor utan sylt tycker jag är att överdriva. Tydligen serveras pannkakor med alternativa fyllningar som inte är så söta MEN det ska bakas muffiins och kakor och salta pinnar allt varje fredag!
Märkligt, tycker jag.
Och jag - ja, jag känner ärligt talat mig mer avog mot läraren. Det gör jag. Ingen lyssnade på riktigt. Inte mer än artigt på den jobbiga glädjedödaren. Jo, jag inser, alla måste inte rätta sig efter MIN vilja - MEN jag tycker att SKOLAN har ett speciellt ansvar dit vi MÅSTE skicka våra barn!
//manon
Respekt för barnet
Skamvrån. Gränser. Att vara tydlig vuxen. Det är sådant man får lyssna på i dag. Resonera, prata, hålla om, respektera. Ömsesidig respekt.
Men – hur gör man då om man har ett barn som blir helt okontaktbar av ilska? Experter säger, hålla om, vara nära då barnet är argt och skriker.
Vissa beteenden är oacceptabla och får konsekvenser inte bara för den som gör det utan även för andra. Hur gör man då med respekt? Om barnet inte vill bli omhållen, är så arg så det oemottaglig för resonemang och ord och syskonen far illa av barnets beteende. Har man då rätt att ta bort barnet från situationen eller inte? Har man då trampat på barnet och inte visat det respekt genom att förvisa det ett tag? När inget annat hjälper? När andra lider av beteendet och barnet bara inte slutar?
Hur gör man? Kan man alltid bara prata?
Jag tror lite så här. Alla barn kräver olika grad av engagemang från föräldrar. Det är lätt att ta åt sig äran och anse att ens egna respektfulla uppfostran har gett resultat. De tar åt sig äran för barents personlighet, liksom. Det handlar oftast om att man har ett barn som det räcker att prata med för det mesta. Sedan finns det andra barn som får en att känna sig som en dålig förälder då man brister. Där man noga noga måste välja sina strider. Gå till dagis utan overall på hösten eller som nån annan naken, inlindad i filt för det gick bara inte. Har då föräldrarna mislyckats? Inte visat respekt tillräckligt? Andra föräldrar må fnysa och tycka man är mesig och klantar till det själv. Men dessa föräldrar har nog små telningar som inte kräver lika mycket - på DEN punkten i alla fall! Man fostras av sina barn, man är inte mer än människa oftast och man kan inte resonera och behålla fattningen i alla lägen av respekt. That´s life. En del barn kan man inte resonera med och inte hålla om - just DÅ. En del barn måste stoppas.
Som sidospår - jag fnyste åt föräldrar som klagade på sina matvägrare då jag bara hade min äldsta som åt så bra. Jag gav mat på bestämda tider, inget snask, gjorde allt enligt regelboken. Så kom A (nu 4 år) som en storm med kolik och skrik och blev en grav matvägrare. Samma uppfostran, samma pincip som min äldsta - men resultatet helt annat!
Nuförtiden lyssnar jag och tänker på föräldrar med matvägrare med respket. Jag vet att det inte är så enkelt, att de gör inte fel och att "dessa barn får minsann i sig ändå mellan målen" och annat halvt förtäckt man fått höra som gör en bara så ARG då man har en matvägrare! Och man VET att det inte är ens eget fel utan man gjort allt efter handboken.
//manon
Men – hur gör man då om man har ett barn som blir helt okontaktbar av ilska? Experter säger, hålla om, vara nära då barnet är argt och skriker.
Vissa beteenden är oacceptabla och får konsekvenser inte bara för den som gör det utan även för andra. Hur gör man då med respekt? Om barnet inte vill bli omhållen, är så arg så det oemottaglig för resonemang och ord och syskonen far illa av barnets beteende. Har man då rätt att ta bort barnet från situationen eller inte? Har man då trampat på barnet och inte visat det respekt genom att förvisa det ett tag? När inget annat hjälper? När andra lider av beteendet och barnet bara inte slutar?
Hur gör man? Kan man alltid bara prata?
Jag tror lite så här. Alla barn kräver olika grad av engagemang från föräldrar. Det är lätt att ta åt sig äran och anse att ens egna respektfulla uppfostran har gett resultat. De tar åt sig äran för barents personlighet, liksom. Det handlar oftast om att man har ett barn som det räcker att prata med för det mesta. Sedan finns det andra barn som får en att känna sig som en dålig förälder då man brister. Där man noga noga måste välja sina strider. Gå till dagis utan overall på hösten eller som nån annan naken, inlindad i filt för det gick bara inte. Har då föräldrarna mislyckats? Inte visat respekt tillräckligt? Andra föräldrar må fnysa och tycka man är mesig och klantar till det själv. Men dessa föräldrar har nog små telningar som inte kräver lika mycket - på DEN punkten i alla fall! Man fostras av sina barn, man är inte mer än människa oftast och man kan inte resonera och behålla fattningen i alla lägen av respekt. That´s life. En del barn kan man inte resonera med och inte hålla om - just DÅ. En del barn måste stoppas.
Som sidospår - jag fnyste åt föräldrar som klagade på sina matvägrare då jag bara hade min äldsta som åt så bra. Jag gav mat på bestämda tider, inget snask, gjorde allt enligt regelboken. Så kom A (nu 4 år) som en storm med kolik och skrik och blev en grav matvägrare. Samma uppfostran, samma pincip som min äldsta - men resultatet helt annat!
Nuförtiden lyssnar jag och tänker på föräldrar med matvägrare med respket. Jag vet att det inte är så enkelt, att de gör inte fel och att "dessa barn får minsann i sig ändå mellan målen" och annat halvt förtäckt man fått höra som gör en bara så ARG då man har en matvägrare! Och man VET att det inte är ens eget fel utan man gjort allt efter handboken.
//manon
Fåfängt - för eller emot duffel?
Har köpt på öppet köp 14 dagar en duffel. Gråsvart, välsydd, in i midjan något, tillräckligt för att känna figur, strax över knäna. Jättefin. Men mesig? Kan man ha bruna stövlar till gråsvart? Kommer jag se mesig ut?
Alltid i smyg gillat dufflar men nu när den hänger hemma och jag provar den ibland - jag vet inte! Jättesnyggt sydd, ovanligt välskräddad för att vara av idag - men en duffel. ÄR DET TRIST MED SÅDANA???
//manon
Alltid i smyg gillat dufflar men nu när den hänger hemma och jag provar den ibland - jag vet inte! Jättesnyggt sydd, ovanligt välskräddad för att vara av idag - men en duffel. ÄR DET TRIST MED SÅDANA???
//manon
Lämning
A (4år) får åka klädd som han vill till dagis för jag orkar bara inte bråka med honom och höra tjut så taket åker av. Alla tre springer och går om varandra. Mot slutet lägger sig M (tvillingflickan 2,5), som hela tiden släntrat efter, på marken och vägrar gå. De övriga springer in på dagis gård och försvinner. Jag har packning, jag måste bära M som nästan affektkrampar. Får springa efter killarna som jag inte längre ser. Svettig, hittar dem inte på dagis, de hade gått in i genom en annan dörr. Jag ropar efter dem, otålig, och otrevlig,
Att ha tre små på 20 månader är en pest när alla ska kläs på och fraktas. De springer åt alla håll. De övriga föräldrarna på dagis tror nog att jag bara är sur på dem och svettig.
Jag vet ju att de ÄR snälla men just att gå och komma och kläder....är ovan vid att lämna med så jag har ingen rutin på det. Missade bussen så nu ska jag ta nästa till jobbet.
Pust.
//manon
Att ha tre små på 20 månader är en pest när alla ska kläs på och fraktas. De springer åt alla håll. De övriga föräldrarna på dagis tror nog att jag bara är sur på dem och svettig.
Jag vet ju att de ÄR snälla men just att gå och komma och kläder....är ovan vid att lämna med så jag har ingen rutin på det. Missade bussen så nu ska jag ta nästa till jobbet.
Pust.
//manon
Citat
"Folk talar inte om det i Sverige men du kan inte göra allt och du kan inte få allt."
Sagt av Annika Falkengren, SEB-chef om karriär och familj. Läst i DN.
//manon
Sagt av Annika Falkengren, SEB-chef om karriär och familj. Läst i DN.
//manon
Missunsam?
Nu har jag varit tråkig och besvärlig förälder mot skolan. Det gäller roliga timmen. Barnen bestämmer dagen innan vad de ska hitta på och sista tiden har det inneburit nåt gott att äta. Dvs de kommer på torsdag kväll och ber mamma att baka eller som sist köpa godis till roliga timmen dagen efter.
Det betyder att man som förälder sitter i en rävsax torsdag kväll. Ungen har lovat och att säga nej och låta barnet förklara dagen efter att roliga timmen inte blev så rolig – det har få hjärta till. Vi åkte på fruktsallad för 25 pers dagen innan. Kostade oss nästan 400 kr. Nu sist nån annan med godis. Hon gillade det inte men lät dem köpa en klubba var.
Frågan är – killarna i klassen – tar de med bullar och kakor eller är det bara tjejernas mammor som nförväntas baka?
Frågan är – är det rimligt att man ska snaska i skolan regelbundet på roliga timmen? På min tid så fick vi göra nån sketch, eller nåt annat. Inte snaskade vi!
Frågan är – ska man inte lära dem att man kan ha roligt UTAN sött? Måste allt roligt innebära att stoppa nåt i munnen?
Jag ringde i alla fall den stackars läraren (eller vikarien deras ordinarie är sjuk) och sa att vi var några som inte gillade detta. Kände mig trist och besvärlig, som en glädjedödare, präktig, men…ja, vad gör man? Jag gillar inte detta!
Har jag gjort rätt tycker ni? Vad tycker ni om detta?
//manon
Det betyder att man som förälder sitter i en rävsax torsdag kväll. Ungen har lovat och att säga nej och låta barnet förklara dagen efter att roliga timmen inte blev så rolig – det har få hjärta till. Vi åkte på fruktsallad för 25 pers dagen innan. Kostade oss nästan 400 kr. Nu sist nån annan med godis. Hon gillade det inte men lät dem köpa en klubba var.
Frågan är – killarna i klassen – tar de med bullar och kakor eller är det bara tjejernas mammor som nförväntas baka?
Frågan är – är det rimligt att man ska snaska i skolan regelbundet på roliga timmen? På min tid så fick vi göra nån sketch, eller nåt annat. Inte snaskade vi!
Frågan är – ska man inte lära dem att man kan ha roligt UTAN sött? Måste allt roligt innebära att stoppa nåt i munnen?
Jag ringde i alla fall den stackars läraren (eller vikarien deras ordinarie är sjuk) och sa att vi var några som inte gillade detta. Kände mig trist och besvärlig, som en glädjedödare, präktig, men…ja, vad gör man? Jag gillar inte detta!
Har jag gjort rätt tycker ni? Vad tycker ni om detta?
//manon
Mamma
Jag läste en artikel om kändismammor och om mammaideal av i dag. När jag läste det så tänkte jag på vad en fembarnsfar som haft barn sedan 70-talet sa för inte så länge sedan. Han reflekterade över dagis förr och nu. Förr, på 70-talet då hans äldsta gick på dagis så samlades barnen om morgnarna med fröken som frågade barnen vad de ville göra och alla fick göra vad enskilda har bestämt. Han tyckte redan då att detta borgade för egocentricitet, i viljan att alltid stå i centrum och alltid få sin vilja fram.
Jag kunde inte annat än ge honom rätt. Jag önskar att jag kunde ha visat honom denna artikel då för detta ger honom också rätt för detta är vad detta uppfostringsideal har resulterat i. Att ständigt vilja vara i centrum och inte kunna sätta sina känslor och behov åt sidan för en sekund. Alltid J A G. Alltid. Oavsett. Det är vi fostrade i 70-talets anda som står på catwalken och är prylgalna. Personligen är jag lite less på detta "designintresse" Det är en annan "finare" variant av "slit-och släng" på 70-talet. Samma sak olika namn, förtäckt. Köp dig lycklig.
Läste också häromdagen en artikel om vad mammor på stan kan göra i DN. En mamma påstod att hon inte kunde vara hemma en hel dag för då klättrade både hon och den 7 månader gamla babyn på väggarna av trisess. Ursäkta? En 7-månaders klättrar på väggarna av tristess? OK för mamman - men BABYN? Jag har svårt att tro på det. Framför allt har jag svårt att tro på att _babyn_ behöver så mycket aktiviteter som mamman.
Men apropå artkeln. Jag hade en liknande diskussion IRL häromdagen som sagt. Jag har sagt det förut att det allra största misstaget min föräldrageneration gjorde var att lära oss hur världen _borde_ vara inte hur den _verkligen_ var och detta i kombination med låtgå-uppfostran och att altid centrera sig på att säga att "du kan bli vad du vill" och just dagisexemplet ovan - det gav dubbla budskap. Det var inte så fritt som det ytligt verkade, alla gör vad de vill och önskar, denna frihet innebär också omedvetet en otrolig press och krav på bli LYCKAD och lyckas. Resultat - prylgalenhet och catwalkhysteri och oförmåga att släppa sig själv för då blir man - misslyckad! Det är ett misslyckande att kompromissa med jagets behov med omgivningens behov.
Vi ska med andra ord vara så j-t duktiga. Fixa allt. Och lustigt nog tror jag att detta också är en baksida av 70-talets uppfostringsideal. Så här blir det då vi blivit vuxna. Extrem uppmärksamhetstörst och extrema krav på duktighet i alla områden.
Jagets vilja är Guden i dag. Och till Jaget ska vi ge vår tid, pengar och offra en massa prylar på dess altare för att hålla Guden lugn.
//manon
Jag kunde inte annat än ge honom rätt. Jag önskar att jag kunde ha visat honom denna artikel då för detta ger honom också rätt för detta är vad detta uppfostringsideal har resulterat i. Att ständigt vilja vara i centrum och inte kunna sätta sina känslor och behov åt sidan för en sekund. Alltid J A G. Alltid. Oavsett. Det är vi fostrade i 70-talets anda som står på catwalken och är prylgalna. Personligen är jag lite less på detta "designintresse" Det är en annan "finare" variant av "slit-och släng" på 70-talet. Samma sak olika namn, förtäckt. Köp dig lycklig.
Läste också häromdagen en artikel om vad mammor på stan kan göra i DN. En mamma påstod att hon inte kunde vara hemma en hel dag för då klättrade både hon och den 7 månader gamla babyn på väggarna av trisess. Ursäkta? En 7-månaders klättrar på väggarna av tristess? OK för mamman - men BABYN? Jag har svårt att tro på det. Framför allt har jag svårt att tro på att _babyn_ behöver så mycket aktiviteter som mamman.
Men apropå artkeln. Jag hade en liknande diskussion IRL häromdagen som sagt. Jag har sagt det förut att det allra största misstaget min föräldrageneration gjorde var att lära oss hur världen _borde_ vara inte hur den _verkligen_ var och detta i kombination med låtgå-uppfostran och att altid centrera sig på att säga att "du kan bli vad du vill" och just dagisexemplet ovan - det gav dubbla budskap. Det var inte så fritt som det ytligt verkade, alla gör vad de vill och önskar, denna frihet innebär också omedvetet en otrolig press och krav på bli LYCKAD och lyckas. Resultat - prylgalenhet och catwalkhysteri och oförmåga att släppa sig själv för då blir man - misslyckad! Det är ett misslyckande att kompromissa med jagets behov med omgivningens behov.
Vi ska med andra ord vara så j-t duktiga. Fixa allt. Och lustigt nog tror jag att detta också är en baksida av 70-talets uppfostringsideal. Så här blir det då vi blivit vuxna. Extrem uppmärksamhetstörst och extrema krav på duktighet i alla områden.
Jagets vilja är Guden i dag. Och till Jaget ska vi ge vår tid, pengar och offra en massa prylar på dess altare för att hålla Guden lugn.
//manon
Nu är det (snart) jul igen
Jag har köpt julklappar lite då och då denna gång, faktiskt hållit det där om att köpa varje månad. Känns skönt. Lite kvar speciellt på min storas front eftersom hon även fyller år så pass sent.
Men - i dag röjde jag bland leksaker. Jag har tagit bort gamla leksaker. Sorterat om lite och i nya backar. Herregud så MYCKET leksaker! Ändå vet jag att våra har färre än genomsnittet, men det är mycket ändå. Med lätt fasa såg jag över vårt vardagsrum och tänkte att snart, vid jul, skyfflar vi in än fler leksaker. Varför ska barnaögon tindra av så många? Fast vi kör hårt med 5 paket var. Vill inte ösa på. Känns oansvarigt och onödigt. Prylar liksom. Har de egentligen nåt behov av det? De små hittar på så mycket med varandra. Lite bilar, lite lego, egen fantasi och påhittighet det räcker egentligen. Känns verkligen så, snart SKYFFLAR vi in fler leksaker. Fler saker som bara kommer att ligga.
Julen - med kärleksbudskap? Inte nuförtiden Det är Prylgalenhetens Stora Helg.
Åh, vad jag vill ha en lugn, skön jul med gemenskap som inte går ut på PRYLAR! Bara att ha det skönt tillsammans. Jag är inte religiös men jag gillar budskapet. Att tänka på varandra och ta hand om varandra - inte prylarna.
Kanske är jag för vuxen och desillisionerad. Fantasilös. Vad vet jag. Men jag blir lätt mörkrädd när jag hör på nyheterna om de x antal miljarderna vi här spenderar på julklappar. Prylar. Är det de som ger lycka?
//manon
Men - i dag röjde jag bland leksaker. Jag har tagit bort gamla leksaker. Sorterat om lite och i nya backar. Herregud så MYCKET leksaker! Ändå vet jag att våra har färre än genomsnittet, men det är mycket ändå. Med lätt fasa såg jag över vårt vardagsrum och tänkte att snart, vid jul, skyfflar vi in än fler leksaker. Varför ska barnaögon tindra av så många? Fast vi kör hårt med 5 paket var. Vill inte ösa på. Känns oansvarigt och onödigt. Prylar liksom. Har de egentligen nåt behov av det? De små hittar på så mycket med varandra. Lite bilar, lite lego, egen fantasi och påhittighet det räcker egentligen. Känns verkligen så, snart SKYFFLAR vi in fler leksaker. Fler saker som bara kommer att ligga.
Julen - med kärleksbudskap? Inte nuförtiden Det är Prylgalenhetens Stora Helg.
Åh, vad jag vill ha en lugn, skön jul med gemenskap som inte går ut på PRYLAR! Bara att ha det skönt tillsammans. Jag är inte religiös men jag gillar budskapet. Att tänka på varandra och ta hand om varandra - inte prylarna.
Kanske är jag för vuxen och desillisionerad. Fantasilös. Vad vet jag. Men jag blir lätt mörkrädd när jag hör på nyheterna om de x antal miljarderna vi här spenderar på julklappar. Prylar. Är det de som ger lycka?
//manon
Dumma skämt
Nu håller min stora på att bli stor och därmed följer dumma ovälkomna skämt som inte uppskattas utanför henns åldersgrupp. Och vilja att verka tuff? Eller vad?
Ja, det blir mer komplicerat med åren. Svårt är det att prata med henne med för hon ser till att bli ledsen - för nåt helt annat - nu sist för att hon "alltid är yngst" vilket var ljusår från det vi talade om. Tror att det är för att hon avskyr kritik, vet antagligen att vi har rätt och hittar nåt att gråta över så vi ska trösta? Vet inte. Men att inte gå med på att börja trösta och säga att det där är nåt helt annat resulterade i att hon slutade. Man ska inte ställa upp på att tycka synd om, inte på DET sättet.
Så, hon tog det hyfsat bra. Jag hoppas hon slutar med de dumma ouppskattade skämten. Gillade det inte alls i dag. Svårt med balansen dessutom att säga åt henne då gäster finns med.
//manon
Ja, det blir mer komplicerat med åren. Svårt är det att prata med henne med för hon ser till att bli ledsen - för nåt helt annat - nu sist för att hon "alltid är yngst" vilket var ljusår från det vi talade om. Tror att det är för att hon avskyr kritik, vet antagligen att vi har rätt och hittar nåt att gråta över så vi ska trösta? Vet inte. Men att inte gå med på att börja trösta och säga att det där är nåt helt annat resulterade i att hon slutade. Man ska inte ställa upp på att tycka synd om, inte på DET sättet.
Så, hon tog det hyfsat bra. Jag hoppas hon slutar med de dumma ouppskattade skämten. Gillade det inte alls i dag. Svårt med balansen dessutom att säga åt henne då gäster finns med.
//manon
Smått desperat ändå
Kommande vecka blir vår tredje med sjuklingar.
Höstlovet - jag var ledig men det började med feber på ett barn (minns inte ens vilket) fortsatte med min halsinfektion och supersnoriga barn utan feber som aldrig skulle klarat dagis.
Veckan efter - denna vecka som tar slut nu - sjukt sedan onsdagen.
Kommande vecka - just precis jag trodde alla var friska blev vår äldsta dotter sjuk. Jag försökte ignorera tecknen och skylla på annat, men nej. Nu får vi dela på VAB igen.
Kontentan - jag har inte jobbat ordentligt, på riktigt under snart 3 veckor.
Ångest inför jobb, allt som ska hinnas med, dåligt samvete över kolleger, vill inte vill inte. Positivt är att jag får vara med barnen. Men de tre små ska till dagis i morgon. Vi kan inte ha dem stugsittande så länge. De får ju tråkigt. Det handlar nu inte om gosa hemma utan att sitta hemma IGEN utan att kunna göra nåt.
Ångest inför jobb och kolleger....jag som trodde DENNA VECKA OK!
//manon
Höstlovet - jag var ledig men det började med feber på ett barn (minns inte ens vilket) fortsatte med min halsinfektion och supersnoriga barn utan feber som aldrig skulle klarat dagis.
Veckan efter - denna vecka som tar slut nu - sjukt sedan onsdagen.
Kommande vecka - just precis jag trodde alla var friska blev vår äldsta dotter sjuk. Jag försökte ignorera tecknen och skylla på annat, men nej. Nu får vi dela på VAB igen.
Kontentan - jag har inte jobbat ordentligt, på riktigt under snart 3 veckor.
Ångest inför jobb, allt som ska hinnas med, dåligt samvete över kolleger, vill inte vill inte. Positivt är att jag får vara med barnen. Men de tre små ska till dagis i morgon. Vi kan inte ha dem stugsittande så länge. De får ju tråkigt. Det handlar nu inte om gosa hemma utan att sitta hemma IGEN utan att kunna göra nåt.
Ångest inför jobb och kolleger....jag som trodde DENNA VECKA OK!
//manon
"Döden dö"
En utställning som min äldstas klass ska till heter "Döden dö" och handlar om just döden. Vår äldsta dotter vill inte gå. Hon har ångest. Hon är rädd för tanken på döden. Hon har tänkt en del på det. Det sista hon vill är att gå på den utställning.
Hon satt och grät en kväll, ångestfyllt. Jag ringde skolan och sa som det var. Hon fixar inte den utställningen. Tur nog var det inga problem, ingen diskussion trots att de ska gå på skoltid. Hon slipper.
Känner inte att jag här tillrättalade för henne, kände mig inte curling. Hon har ångest. Hon vill inte. Det är helt fel läge för dylika utställningar för hennes del.
//manon
Hon satt och grät en kväll, ångestfyllt. Jag ringde skolan och sa som det var. Hon fixar inte den utställningen. Tur nog var det inga problem, ingen diskussion trots att de ska gå på skoltid. Hon slipper.
Känner inte att jag här tillrättalade för henne, kände mig inte curling. Hon har ångest. Hon vill inte. Det är helt fel läge för dylika utställningar för hennes del.
//manon
Klimatfilmen i går
Såg den och den var väldigt domedagsmässig men jag undrar ändå. Det ligger mycket i det där och våra konsumtionsvanor. Vi är för många med. Vi tär på resurserna.
Vad kan man göra då? Som enskild person? Välja energisnåla kyl/frys, glödlampor, inte ta bilen till jobbet, inte ha flera bilar, inte resa så mycket charter?
Ja, vad kan man göra?
Vår äldsta tyckte att filmen var så läskig at hon vågade inte titta. Hon tyckte så redan från början så hon satt under en filt och frågade lite saker då och då. Börja tala medvetet med henne om jordens resurser? Hon tillhör framtiden som allas våra barn...
Måste se över mina vanor. Skaffa en kompost. , ja vad kan man göra!? Definitivt ändra vanor och konsumtionsmönster och standard speciellt här i Europa/USA....men hur?
//manon
Vad kan man göra då? Som enskild person? Välja energisnåla kyl/frys, glödlampor, inte ta bilen till jobbet, inte ha flera bilar, inte resa så mycket charter?
Ja, vad kan man göra?
Vår äldsta tyckte att filmen var så läskig at hon vågade inte titta. Hon tyckte så redan från början så hon satt under en filt och frågade lite saker då och då. Börja tala medvetet med henne om jordens resurser? Hon tillhör framtiden som allas våra barn...
Måste se över mina vanor. Skaffa en kompost. , ja vad kan man göra!? Definitivt ändra vanor och konsumtionsmönster och standard speciellt här i Europa/USA....men hur?
//manon
Ommöblering!
Jag fattar inte, vi har bott i så många konstellationer under våra barnaår. Flyttat in och ut ur rum hit och dit. Ingenting är säkert:).
I alla fall. Nu har vi möblerat om igen. A:s (4 år) rum är ju under ommålning så han kan inte använda den. Nu har vi på storasysters förslag gjort en nygammal ommöblering. Hennes säng, som egentligen är en loftsäng, har fått ben igen och A-s säng är under den igen! Så har de inte sovit/bott sedan vi flyttade för här har alla egna rum (utom twinsen - än).
Det ser urmysigt ut!
Sjuka är vi än, (eller egentligen bara en sjukling + en snorig som egentligen kan gå på dagis) började i onsdags. Sedan är alla hemma sedan torsdags för att A var ändå snorig och ville vara hemma och pojktvillingen hängde på av farten. A vägrar byta från pyjamas. Han trivs hemma, det gör han! Även om dagis är bra också, men ingenting går upp mot hemmet:)!
Fast nog hade den sjuka kunnat få mysa lite till ensam hemma, sällan de får rå om en förälder bara, men det går bra med så här. Jag tycker det är svårt att mota, speciellt A som älskar att vara hemma, till dagis när han inte vill och inte måste. Fast, de börjar klättra på väggarna här! För att inte tala om i loftsängen. Måste ta bort ett trappsteg till så att inte twinsen når att ta sig upp. Men de är försigkomna på sådant...
//manon
I alla fall. Nu har vi möblerat om igen. A:s (4 år) rum är ju under ommålning så han kan inte använda den. Nu har vi på storasysters förslag gjort en nygammal ommöblering. Hennes säng, som egentligen är en loftsäng, har fått ben igen och A-s säng är under den igen! Så har de inte sovit/bott sedan vi flyttade för här har alla egna rum (utom twinsen - än).
Det ser urmysigt ut!
Sjuka är vi än, (eller egentligen bara en sjukling + en snorig som egentligen kan gå på dagis) började i onsdags. Sedan är alla hemma sedan torsdags för att A var ändå snorig och ville vara hemma och pojktvillingen hängde på av farten. A vägrar byta från pyjamas. Han trivs hemma, det gör han! Även om dagis är bra också, men ingenting går upp mot hemmet:)!
Fast nog hade den sjuka kunnat få mysa lite till ensam hemma, sällan de får rå om en förälder bara, men det går bra med så här. Jag tycker det är svårt att mota, speciellt A som älskar att vara hemma, till dagis när han inte vill och inte måste. Fast, de börjar klättra på väggarna här! För att inte tala om i loftsängen. Måste ta bort ett trappsteg till så att inte twinsen når att ta sig upp. Men de är försigkomna på sådant...
//manon
Hämtning
Hämtade tidigt i går, Kom 16.15 til dagis. Fullt med människor! 16-16.15 verkar vara tabberaset på dagis, då alla går. Nu vet jag. Men, på ett sätt är det skönare och lugnare att hämta senare då det inte är så fullt med folk. Inte hinner jag socialisera heller pga jag är upptagen med de tre små.
I går kom vi i alla fall inte hem förrän 17 trots att det är nära dagis. Varför? A (4 år) vägrade klä på sig. Så ärd et alltid, varje morgon, varje hämtning. Bråk kring påklädning. Jobbigt, allt är fel, skorna , overallen, byxorna. Så är det alltid. M (tvillingflickan 2,5 år) hon tog av sig det jag tog på henne och sa att hon skulle klä sig själv, hon kan, men det enda hon gjorde var att springa omkring, så jag fick till slut tvinga på henne kläder. A vrålar och vägrar, jag är sur.
Hemma ville jag prata med honom VARFÖR han gör så, vad han känner och tycker då han vrålar men det enda jag fick ur honom var att det är "jobbigt". Han ville bara göra annat. Inte blev det lättare av att tvillingpojken slog sig, och senare satte på spisen och la nån plast i ugnen (han ääälskar kök!). Så avbruten blev jag under samtalet.
Kan man prata och resonera om tycken och känslor med en 4-åring?
//manon
I går kom vi i alla fall inte hem förrän 17 trots att det är nära dagis. Varför? A (4 år) vägrade klä på sig. Så ärd et alltid, varje morgon, varje hämtning. Bråk kring påklädning. Jobbigt, allt är fel, skorna , overallen, byxorna. Så är det alltid. M (tvillingflickan 2,5 år) hon tog av sig det jag tog på henne och sa att hon skulle klä sig själv, hon kan, men det enda hon gjorde var att springa omkring, så jag fick till slut tvinga på henne kläder. A vrålar och vägrar, jag är sur.
Hemma ville jag prata med honom VARFÖR han gör så, vad han känner och tycker då han vrålar men det enda jag fick ur honom var att det är "jobbigt". Han ville bara göra annat. Inte blev det lättare av att tvillingpojken slog sig, och senare satte på spisen och la nån plast i ugnen (han ääälskar kök!). Så avbruten blev jag under samtalet.
Kan man prata och resonera om tycken och känslor med en 4-åring?
//manon
Det var skönt
Det var kanon att vara hemma en vecka pga höstlov. För hur vi lever så känns det som den bästa lösningen då vi inte kan gå ner i tid (med tanke på hur många barn vi har så behöver vi pengarna). För just oss känns det mer värt att vara hemma på loven än att gå ner i tid 1-2 timmar per dag. Det där sista märker barnen inte så mycket av, försvinner i rutinerna, och minns inte som stora, men de minns att de var hemma på loven. Nu har vi det så bra att jag tror att vi har typ 2-300 föräldradagar kvar med sgi och samtliga garantidagar kvar. Jag har sparat med tanke på lov.
Vår äldsta dotter har känt konkurrens av vår yngsta dotter. Svartsjuk. Hon (vår äldsta) har tydligt sagt att hon ville vara den enda flickan i familjen. Men de kommer varandra närmare och närmare, tjejerna. Ännu närmare efter den här veckan. Med killarna har hon inga problem, hon känner inte va nån konkurrens utan tycker att de är bra söta, men flickan…ojoj…men som sagt det går allt bättre och hon förstår att hon inte blir ersatt av en annan flicka just för att det är en flicka.
Nu ska vi dela jullovet så att de får vara hemma och maken kommer ta sportlovet om det går och så har vi påsken.
Var kanonskönt att få vara hemma trots att vi var krassliga, jag med halsinfektion (som ännu inte helt gett med sig) och de med sitt snorande och allt. Känner mig piggare och mer laddad nu trots allt! Man behöver en vecka mitt i hösten…
//manon
Vår äldsta dotter har känt konkurrens av vår yngsta dotter. Svartsjuk. Hon (vår äldsta) har tydligt sagt att hon ville vara den enda flickan i familjen. Men de kommer varandra närmare och närmare, tjejerna. Ännu närmare efter den här veckan. Med killarna har hon inga problem, hon känner inte va nån konkurrens utan tycker att de är bra söta, men flickan…ojoj…men som sagt det går allt bättre och hon förstår att hon inte blir ersatt av en annan flicka just för att det är en flicka.
Nu ska vi dela jullovet så att de får vara hemma och maken kommer ta sportlovet om det går och så har vi påsken.
Var kanonskönt att få vara hemma trots att vi var krassliga, jag med halsinfektion (som ännu inte helt gett med sig) och de med sitt snorande och allt. Känner mig piggare och mer laddad nu trots allt! Man behöver en vecka mitt i hösten…
//manon
Plåster på såren
Det är fantastiskt med tvååringar och deras övertro på plåster. Plåster på allt, vare sig det blöder eller inte.
Just nu har våra twins (2,5) var sitt plåster. Den ena pga ett mikroskopiskt sår på foten och den andre pga mystisk röd prick på ett finger som absolut krävde plåster. De jämför och beundrar och diskuterar sina respektiva blessyrer och därmed plåster.
Jag älskar 2-årsåldern!
//manon
Just nu har våra twins (2,5) var sitt plåster. Den ena pga ett mikroskopiskt sår på foten och den andre pga mystisk röd prick på ett finger som absolut krävde plåster. De jämför och beundrar och diskuterar sina respektiva blessyrer och därmed plåster.
Jag älskar 2-årsåldern!
//manon
Olika vägar
Läser tidningen. Tydligen så kan det hända att vårdnadsbidrag införs i Stockholm. Som det ser ut nu 6000 kr före skatt. Det betyder att jag tex skulle få 4000 + 4900 (tror jag barnbidraget är på) = 8900 kr i månaden att leva på. Inte mycket alls. Visst, man kan gå ned i standard.
Skäl anförs att det är orättvist att barn i förskola får en massa subventionerat medan barn som stannar hemma inte får ett öre. Jag kan inte se det så. dagis är till för att föräldrarna ska jobba och de måste ha barnen nånstans. Att välja vara hemma, det är väl ett personligt val man gör? Ska hemmafruar/hemmamän subventioneras av staten? Visst, det är ett viktigt arbete, men rent krasst ekonomiskt så ger det inget till samhället. Psykosocialt då, dvs på sikt lugna trevliga individer? Nja, det finns många sätt att växa upp på, inget är egentligen bättre än det andra, hur barnen växer upp handlar helt om föräldrar ideologi och ekonomi och vilja. Rätt eller fel på nåt sätt har jag svårt att se. Man kan bli en helt OK individ av att vara på förskola eller hem och det kan bli helt fel också....båda två. Men det normala barnet, utan något som försvårar av nåt slag, utan som barn är mest klarar det föräldrarna tycker är bäst för dem och klarar normala frustrationer. A som gillar att vara hema, han fixar dagis med. Han lider inte av det även om han föredrar hemmet.
Sedan läser jag hur socialdemokraterna vill pusha mer för skolan, eller bli mer tydliga och vill göra förskolan än mer pedagogisk för att de barn som gått i förskolan klarar skolan bättre och barn tycker det är roligt att lära när de är små. Då blir ju dagis än mer norm! Då är inte förskolan till för att föräldrar ska jobba utan vi ska tillhandahålla barn för förskolans verksamhet?
Ja, jag är emot vårdnadsbidrag av vissa skäl. Jag tror att man kan underlätta för folk att göra det de vill på andra sätt än just vårdnadsbidrag, men det är inte vad jag vill diskutera här, riktigt... Men jag har svårt att tro att det är så att barn som gått på förskola får lättare i skolan än den som stannat hemma. Möjligtvis att kunna vara i grupp och klara sig, ja. (Å andra sidan med så många barn jag har så är det inget större problem). Jag märker hur läraktiga de är. Tex bakning blir matematik och volymlära. De lär sig massor av det jag gör. Nyfiken är jag på vilket sätt sossarna vill göra förskolan mer pedagogisk. Jag vacklar här, visst de lär sig massor som små små barn som är nödvändigt, snö är kallt, de frågar varför det regnar, de testar i vatten vad som flyter och vad som sjunker. Det kan de även lära sig hemma. Barn är nyfikna. Jag kan inte låta bli att tänka att det är nog rätt komplicerat det där. Och jag undrar, om det är mer skollik förskolan ska bli så blir det så bra då? Eller ska det läras via lek? Gör inte barnen det redan? De är små forskare av naturen när de är så små och alla har olika intelligenser och sät att lära sig. Det märker jag bara på mina fyra, alla kombinationer. Tar två exempel som är lite ytterligheter. Äldsta Dottern, hon experimenterade/experimenterar aldrig, hon TÄNKER ut istället hur allt ska vara. Min pojktvilling däremot är inte övertygad förrän han handfast har KOLLAT hur nåt är, han måste bara experimentera, tänker med händerna. Om jag säger att "Stenen sjunker i vattnet" så accepterar N det och förstår varför, man kan resonera på ett intellektuellt plan med henne och man har kunnat göra det sedan hon var mycket liten, har inte med åldern att göra ett dugg, utan läggning, medan S tar det som ett roligt experiment, han måste GÖRA det också för att greppa och förstå. Han är inte dummare än N, åh nej, inte alls, men han har annat sätt att lära bara. Mer handfast.
Jag vet inte vad jag vill med detta, Bara tankar som kom av artiklarna. Att det inte är så enkelt, dagis och vara hemma. Lärandet. Att jag på nåt sätt känner mig skeptisk till att förskolan ska bli mer skollik (OM det är det de menar!). Att det finns olika sätt att lära på och läras på. Att det kanske är bra att små små barn innan skolålderna får ta och experimentera som de vill om det de vill. Det är därför jag gillar Reggio Emilia-pedagogiken - för där säger de att barn föds med 100 språk men berövas 99 av dem. Vi hade förr ett rent sådant dagis och oj! De utgick från barnen, det var inte skollikt alls, men de uppmuntrade barnen att utforska. Styrde inte utan följde med, fastnade barnen i nåt tema de valt så hjälpte pedagogerna dem med frågor för att få igång dem igen. Nu har vi ett dagis som är inspirerat av den pedagogiken. Ett mycket bra dagis men inte Reggio Emilia för fullt. Det märks. Det är mer styrt. På vårt förra dagis stod ALLT framme, musik, teckning, lera A:LLT och barnen kunde ta sig för det de ville. På detta dagis så har de allt men pedagogerna bestämmer när var hur. Där är det inte så att en 18-månaders bara kan ställa sig framför att staffli och måla när det vill, utan det blir i ett mer schemalikt tillstånd.
Ja, jag vet inte vad jag vill med det här som sagt...som sagt, det är komplicerat. En konst att utveckla barnens förmågor och att uppmuntra dem i det DE vill göra och deras förmågor. Och att så mycket beror på föräldrars åsikter och känslor och ekonomi om hur barnuppfostran bör vara mer än att det finns ett rätt och fel. Jag kan tänka mig att det ofta kanske handlar mer om föräldrars känslor än om barnets behov? I vissa fall i alla fall. Menar då inte att barnet då missgynnas utan i helt normala fall (och jag utesluter inte mig själv i att göra detta fel heller). Det är svårt helt enkelt. Man kan bara göra det man tror på och det kan bli fel med. Ändra sig, testa annat, testa igen. Man kan bara göra sitt bästa. Och jag undrar om det inte är bra om de först lär sig handfasta saker och förtås sin omgivning före mer abstrakta saker? Även om abstrakta lärdomar smygs in här och var ändå som tex just vid bakning (det är massor av matte det!!)
//manon
Skäl anförs att det är orättvist att barn i förskola får en massa subventionerat medan barn som stannar hemma inte får ett öre. Jag kan inte se det så. dagis är till för att föräldrarna ska jobba och de måste ha barnen nånstans. Att välja vara hemma, det är väl ett personligt val man gör? Ska hemmafruar/hemmamän subventioneras av staten? Visst, det är ett viktigt arbete, men rent krasst ekonomiskt så ger det inget till samhället. Psykosocialt då, dvs på sikt lugna trevliga individer? Nja, det finns många sätt att växa upp på, inget är egentligen bättre än det andra, hur barnen växer upp handlar helt om föräldrar ideologi och ekonomi och vilja. Rätt eller fel på nåt sätt har jag svårt att se. Man kan bli en helt OK individ av att vara på förskola eller hem och det kan bli helt fel också....båda två. Men det normala barnet, utan något som försvårar av nåt slag, utan som barn är mest klarar det föräldrarna tycker är bäst för dem och klarar normala frustrationer. A som gillar att vara hema, han fixar dagis med. Han lider inte av det även om han föredrar hemmet.
Sedan läser jag hur socialdemokraterna vill pusha mer för skolan, eller bli mer tydliga och vill göra förskolan än mer pedagogisk för att de barn som gått i förskolan klarar skolan bättre och barn tycker det är roligt att lära när de är små. Då blir ju dagis än mer norm! Då är inte förskolan till för att föräldrar ska jobba utan vi ska tillhandahålla barn för förskolans verksamhet?
Ja, jag är emot vårdnadsbidrag av vissa skäl. Jag tror att man kan underlätta för folk att göra det de vill på andra sätt än just vårdnadsbidrag, men det är inte vad jag vill diskutera här, riktigt... Men jag har svårt att tro att det är så att barn som gått på förskola får lättare i skolan än den som stannat hemma. Möjligtvis att kunna vara i grupp och klara sig, ja. (Å andra sidan med så många barn jag har så är det inget större problem). Jag märker hur läraktiga de är. Tex bakning blir matematik och volymlära. De lär sig massor av det jag gör. Nyfiken är jag på vilket sätt sossarna vill göra förskolan mer pedagogisk. Jag vacklar här, visst de lär sig massor som små små barn som är nödvändigt, snö är kallt, de frågar varför det regnar, de testar i vatten vad som flyter och vad som sjunker. Det kan de även lära sig hemma. Barn är nyfikna. Jag kan inte låta bli att tänka att det är nog rätt komplicerat det där. Och jag undrar, om det är mer skollik förskolan ska bli så blir det så bra då? Eller ska det läras via lek? Gör inte barnen det redan? De är små forskare av naturen när de är så små och alla har olika intelligenser och sät att lära sig. Det märker jag bara på mina fyra, alla kombinationer. Tar två exempel som är lite ytterligheter. Äldsta Dottern, hon experimenterade/experimenterar aldrig, hon TÄNKER ut istället hur allt ska vara. Min pojktvilling däremot är inte övertygad förrän han handfast har KOLLAT hur nåt är, han måste bara experimentera, tänker med händerna. Om jag säger att "Stenen sjunker i vattnet" så accepterar N det och förstår varför, man kan resonera på ett intellektuellt plan med henne och man har kunnat göra det sedan hon var mycket liten, har inte med åldern att göra ett dugg, utan läggning, medan S tar det som ett roligt experiment, han måste GÖRA det också för att greppa och förstå. Han är inte dummare än N, åh nej, inte alls, men han har annat sätt att lära bara. Mer handfast.
Jag vet inte vad jag vill med detta, Bara tankar som kom av artiklarna. Att det inte är så enkelt, dagis och vara hemma. Lärandet. Att jag på nåt sätt känner mig skeptisk till att förskolan ska bli mer skollik (OM det är det de menar!). Att det finns olika sätt att lära på och läras på. Att det kanske är bra att små små barn innan skolålderna får ta och experimentera som de vill om det de vill. Det är därför jag gillar Reggio Emilia-pedagogiken - för där säger de att barn föds med 100 språk men berövas 99 av dem. Vi hade förr ett rent sådant dagis och oj! De utgick från barnen, det var inte skollikt alls, men de uppmuntrade barnen att utforska. Styrde inte utan följde med, fastnade barnen i nåt tema de valt så hjälpte pedagogerna dem med frågor för att få igång dem igen. Nu har vi ett dagis som är inspirerat av den pedagogiken. Ett mycket bra dagis men inte Reggio Emilia för fullt. Det märks. Det är mer styrt. På vårt förra dagis stod ALLT framme, musik, teckning, lera A:LLT och barnen kunde ta sig för det de ville. På detta dagis så har de allt men pedagogerna bestämmer när var hur. Där är det inte så att en 18-månaders bara kan ställa sig framför att staffli och måla när det vill, utan det blir i ett mer schemalikt tillstånd.
Ja, jag vet inte vad jag vill med det här som sagt...som sagt, det är komplicerat. En konst att utveckla barnens förmågor och att uppmuntra dem i det DE vill göra och deras förmågor. Och att så mycket beror på föräldrars åsikter och känslor och ekonomi om hur barnuppfostran bör vara mer än att det finns ett rätt och fel. Jag kan tänka mig att det ofta kanske handlar mer om föräldrars känslor än om barnets behov? I vissa fall i alla fall. Menar då inte att barnet då missgynnas utan i helt normala fall (och jag utesluter inte mig själv i att göra detta fel heller). Det är svårt helt enkelt. Man kan bara göra det man tror på och det kan bli fel med. Ändra sig, testa annat, testa igen. Man kan bara göra sitt bästa. Och jag undrar om det inte är bra om de först lär sig handfasta saker och förtås sin omgivning före mer abstrakta saker? Även om abstrakta lärdomar smygs in här och var ändå som tex just vid bakning (det är massor av matte det!!)
//manon
Må bra
Läste en diskussion om arbetstider od. En mamma ville inte jobba 2 kvällar i veckan för att hon ville inte missa nattningen, hon har inte gått ned till 75% för att missa nattningen - att hon hade hela förmiddagar med barnen i gengäld, det räknades inte. Att pappan var hemma då, det räknades inte. HON skulle vara med de två kvällarnas nattning annars mådde inte hon bra. Handlade inte om barnen här och deras välbefinnande, utan om hennes. Hennes roll i barnens liv. Så därför skulle hon istället gå upp i tid och ta ut föräldradagar (som arbetsgivaren inte kan förneka henne att ta ut) för de timmarna hon inte ville jobba och menade att det fanns barnlösa som mer än gärna kunde ta de tiderna - hon hade ju barn och implicit hade mer rätt till bättre tider än de barnlösa. Min spontana tanke är - normen i dag är att man ska må bra jämt! Om det är nåt som är fel i ens tillvaro så ska man ändra det oavsett om det ställer till för andra eller inte. Det viktigaste är ju att - må bra!
Det är som attt så mycket är svart eller vitt i dag. Om det är en liten smolk i bägaren så är det inte bra, man mår inte bra. Som jag sagt tidigare, vi är så högt uppe på Maslows behovtrappa att vi svindlar. Vi tror att man ska må bra jämt och alltid få det som vi vill ha det jämt oavsett om det är rimliga krav och hur det ställer till det för andra.
Om man har den inställningen - vilka krav man ställer på både sig själv och omgivningen! Klart att man då verkligen inte mår bra då...?
Men jag har insett att det finns de som inte har den inställningen också. Ofta verkar de som får kämpa för att tillvaron ska gå ihop som inte har den inställningen. Som inser att allt inte måste vara perfekt för tat hänga ihop och man ska få må bra. Som finner lycka trots inperfektion. Som har en drivkraft som gör att de tar sig igenom.
Kanske är det en livsinställning. Kanske är det viktigare för en del att "må bra" oavsett vad det ställer till för omgivningen eller om det är rimliga krav. Kanske är det människor som är oflexibla och har bestämt sig för att bara ett sätt är det rätta. Vad vet jag.
Jag blir bara konfunderad ibland när man hänvisar till att man ska må bra oavsett. Bara man själv mår bra så är allt OK.
Nåja, jag bryr mig inte. Kanske har jag fel i min reflektion. Vad tycker ni? Är jag hård här?
(hinner inte formulera mig snällare, nu vaknar barnen)
//manon
Det är som attt så mycket är svart eller vitt i dag. Om det är en liten smolk i bägaren så är det inte bra, man mår inte bra. Som jag sagt tidigare, vi är så högt uppe på Maslows behovtrappa att vi svindlar. Vi tror att man ska må bra jämt och alltid få det som vi vill ha det jämt oavsett om det är rimliga krav och hur det ställer till det för andra.
Om man har den inställningen - vilka krav man ställer på både sig själv och omgivningen! Klart att man då verkligen inte mår bra då...?
Men jag har insett att det finns de som inte har den inställningen också. Ofta verkar de som får kämpa för att tillvaron ska gå ihop som inte har den inställningen. Som inser att allt inte måste vara perfekt för tat hänga ihop och man ska få må bra. Som finner lycka trots inperfektion. Som har en drivkraft som gör att de tar sig igenom.
Kanske är det en livsinställning. Kanske är det viktigare för en del att "må bra" oavsett vad det ställer till för omgivningen eller om det är rimliga krav. Kanske är det människor som är oflexibla och har bestämt sig för att bara ett sätt är det rätta. Vad vet jag.
Jag blir bara konfunderad ibland när man hänvisar till att man ska må bra oavsett. Bara man själv mår bra så är allt OK.
Nåja, jag bryr mig inte. Kanske har jag fel i min reflektion. Vad tycker ni? Är jag hård här?
(hinner inte formulera mig snällare, nu vaknar barnen)
//manon
Grönsaker
Jag har en bekännelse - jag gillar faktiskt inte grönsaker så mycket! Några få ja, men egentligen äter jag det pliktskyldigast. Aldrig varit förtjust i mjölk heller, ända från barnsben. Minns alla bataljer för att få i mig mjölk som jag tycte var tväräckligt och hur jag hulkande tvingade i mig en del för att den vuxne vann. Numera dricker jag aldrig mjölk.
Visst lär jag mina barn att grönsaker det ska man äta, eller rättare sagt, vi har det alltid på bordet (nåja inte då det blir mycket stress) men jag tvingar dem inte.
Tycker ofta grönsaker är smaklösa. Ta tomat, vattning och uschlig här. Långt ifrån den mjuka runda söta smaken som den har egentligen!
Frukt gillar jag, bananer, persikor, nektariner, physalis och liknande frukter. Med äpplen är jag kräsen, tycker ofta det är för surt och klarar bara av golden delicious. Aldrig varit impad av apelsiner, bara söta mandariner/satsumas od.
Men, jag är inte förtjust i grönsaker alls! Men äter pliktskyldigast. Föredrar då ruccola helst. Isbergssallad är kall och vattnig och trist. Gurka, tja, smaklös, kan uppskatta sådant däremot som sparris och brysselkål men jag kan inte säga att jag blir till mig i trasorna över dem.
Ändå är jag frisk av mig. Är i stort sett aldrig sjuk trots detta. Därför har jag från mitt navelperspektiv lite svårt att förstå att det ska vara så betydelsefullt...även om jag intellektuellt förstår att det är viktiga ingredienser i kosten. Likaså att jag ett tag i en outsäglig dumhet trodde att man inte blir tjock av det man dricker för jag aldrig la på mig trots massor med burkar av coca-cola som alla säger är så sockrig.
Vad vill jag med att skriva detta? Tja, blottar en dumhet och att jag faktiskt inte gillar grönsaker men älskar frukt (ovan uppradade) och älskar rött kött som bara varit och vänt i pannan och lustigt nog även lax.
Dessutom är jag egentligen trist i mat. Jag kan äta samma sak i veckor utan att tröttna. Jag fastnar liksom. Trodde jag vara ensam i det tills en kollega till mig var likadan. Lika trist variationslös som jag.
Det är väl inte riktigt pk att inte gilla grönsaker som vuxen!?
//manon
Visst lär jag mina barn att grönsaker det ska man äta, eller rättare sagt, vi har det alltid på bordet (nåja inte då det blir mycket stress) men jag tvingar dem inte.
Tycker ofta grönsaker är smaklösa. Ta tomat, vattning och uschlig här. Långt ifrån den mjuka runda söta smaken som den har egentligen!
Frukt gillar jag, bananer, persikor, nektariner, physalis och liknande frukter. Med äpplen är jag kräsen, tycker ofta det är för surt och klarar bara av golden delicious. Aldrig varit impad av apelsiner, bara söta mandariner/satsumas od.
Men, jag är inte förtjust i grönsaker alls! Men äter pliktskyldigast. Föredrar då ruccola helst. Isbergssallad är kall och vattnig och trist. Gurka, tja, smaklös, kan uppskatta sådant däremot som sparris och brysselkål men jag kan inte säga att jag blir till mig i trasorna över dem.
Ändå är jag frisk av mig. Är i stort sett aldrig sjuk trots detta. Därför har jag från mitt navelperspektiv lite svårt att förstå att det ska vara så betydelsefullt...även om jag intellektuellt förstår att det är viktiga ingredienser i kosten. Likaså att jag ett tag i en outsäglig dumhet trodde att man inte blir tjock av det man dricker för jag aldrig la på mig trots massor med burkar av coca-cola som alla säger är så sockrig.
Vad vill jag med att skriva detta? Tja, blottar en dumhet och att jag faktiskt inte gillar grönsaker men älskar frukt (ovan uppradade) och älskar rött kött som bara varit och vänt i pannan och lustigt nog även lax.
Dessutom är jag egentligen trist i mat. Jag kan äta samma sak i veckor utan att tröttna. Jag fastnar liksom. Trodde jag vara ensam i det tills en kollega till mig var likadan. Lika trist variationslös som jag.
Det är väl inte riktigt pk att inte gilla grönsaker som vuxen!?
//manon
Vinter - aktiviteter
Nu är det vinter förresten! Sitter med rasande ont i halsen (ovanligt) och har ingen lust att gå ut. Burr, kallt...och gör fåniga bekännelser...Ingen av barnen verkar vilja gå ut heller, snoret rinner och det är skönt att få sitta hemma och göra ingenting! Tänker på aktivitetshysterin och att lära barnen att röra på sig...tycker att de gör det så bra ändå och tillvaron är så inrytad ändå så en vecka inomhus krassliga med att bara mysa, läsa, spela dataspel och titta på TV är SKÖNT! Men det kanske också är kontroversiellt i dag? Jag vet ärligt inte...Men man måste inte göra nåt hela tiden. De hittar på rätt bra ändå, leker med lera, ritar, jagar runt varandra och allt. Jag kan ta det lugnt och skönt för det mesta. Riktigt härligt....Det känns så SKÖNT att ha en vecka med INGA måsten!!! Väl tillbaka på dagis lär de vara ute i snön och allt. Men nu, visst, de har klätt på sig och velat gå ut men kommit in lika snabbt för det är kallt och den första kylan, innan man vant sig, är värst. Jag är väl inte pushande heller för höst och vinter är inte mina årstider, gillar inga vintersporter eller att vara ute och frysa. Ska ta in vår rutchkana och täcka över gungan över vintern...
********************
Uppdatering: Nu är Dottern ute i trädgården med twinsen. Söta i sina stora overaller! Skönt, de kom ut ändå, för det är snö och solen skiner. Vacker dag egentligen. Vad har de under overallen? Pyjamasar! För visst är det bra att vara ute en stund. A (4 år) vägrar. Nu sa Dottern att Flicktvillingen tar av sig overallen ute så nu ligger hon på hallgolvet och vill gå ut men inte med overall. Det går inte...snoret ringer, hon kan inte vara ute med bara jacka....Ok, hon gick ut i overall till slut men med kompromissen "inga vantar". Efter en stund kommer Dottern in och fryser om fötterna - just det, inga goretexskor utan snygga stövlar som inte går att leka i. Hon vill ha!
Vinter är verkligen inte min grej men visst känner jag krav att man måste göra nåt annars blir barnen slöa...men de gör saker ändå ju! Om än inte ute hela tiden...Svårt att vara aktiv på vintern. Visst, sting av dåligt samvete för man borde göra mera men...lite mänskligt får det väl vara?
//manon
********************
Uppdatering: Nu är Dottern ute i trädgården med twinsen. Söta i sina stora overaller! Skönt, de kom ut ändå, för det är snö och solen skiner. Vacker dag egentligen. Vad har de under overallen? Pyjamasar! För visst är det bra att vara ute en stund. A (4 år) vägrar. Nu sa Dottern att Flicktvillingen tar av sig overallen ute så nu ligger hon på hallgolvet och vill gå ut men inte med overall. Det går inte...snoret ringer, hon kan inte vara ute med bara jacka....Ok, hon gick ut i overall till slut men med kompromissen "inga vantar". Efter en stund kommer Dottern in och fryser om fötterna - just det, inga goretexskor utan snygga stövlar som inte går att leka i. Hon vill ha!
Vinter är verkligen inte min grej men visst känner jag krav att man måste göra nåt annars blir barnen slöa...men de gör saker ändå ju! Om än inte ute hela tiden...Svårt att vara aktiv på vintern. Visst, sting av dåligt samvete för man borde göra mera men...lite mänskligt får det väl vara?
//manon