Häxan surtants gulliga helg
Först, jag har inte övergett tråden nedan om mat! Jag ska svara med och skriv gärna mera där!
Jag har sovit massor både mellan fredag/lördag och lördag/söndag. Jag tror det behövdes psykiskt efter veckan.
I lördags var jag en, om inte eldsprutande, så väl väldigt rykande drake. Tålde inte nåt ljud alls. De gick i pyamas hela dagen. Endast lilltjejen bytte till kläder för jag hade beställt ivrigt påhejad av Storasyster gulliga kläder till henne via H&M. Denna lilla tjej som påstår sig vara pojke formligen älskade en klänning hon fick. Det är sådan där vid "hängselklänning" som även är modernt bland vuxna kvinnor - men jag tycker att det är bra snyggare på småflickor! Riktigt näpet!
I dag mådde jag bättre. Lilltjejen följde med Storasyster på ridning och jag hade bara småkillarna hemma. Så vi åkte till AnnaaM och hämtade en massa leksaker. Jag tror de skulle kunnat ta hem allting. Just nu sitter de och leker med alla nya leksaker och är jättesnälla.
Så killarna har haft buss och tunnelbanaäventyr. Roligt i små barns värld. Bil tillbaka. Alla hjälptes åt att bära in de nya sakerna.
Väl hemma bestämde vi för att åka till lekparken. Och ta med några grannbarn. Men en av dem skulle på kalas och den andre vågade föräldrarna av naturliga skäl inte släppa i väg själva utan övervakning. Ett helt förståeligt skäl i deras situation, skulle själv agerat likadant om jag vore de. Tänker på dem! Det måste ta ett tag innan de landar i allt det nya. Det var tråkigt för oss att de inte kunde följa med men de hade med alla säkerhet roligt ändå:). Men det är gulliga barn, dessa. Jag gillar dem med.
Tvillingbror ville inte följa med till lekpark, han ville bara leka med sina nya leksaker. Så tvillingsyster och mellanbror och jag cyklade i väg. Och av en lustig slump mötte vi mellanbrors bästis där och de lekte i en halvtimme tills bästisen och hans lillebror skulle hem. Och faktum är att våra tvillingar är bästis med mellanbrors bästis lillebror med. Hänger ni med:)? Så syskonparen är bästisar med varandra. Vår tvillingtjej brukar sitta och göra presenter till denna lillebror typ varje dag. Slår in ekollon en masse med mycket papper och tejp. Det pratas mycket om dem! Denna lillebror och hans mamma har planterat ett av dessa ekollon i en kruka. De lär få en hel skog om de ska plantera alla vår tvillingsyrras presenter:)! Men jag funderar på att testa detta med. Så vi lär ha en skog snart med:)! De är roliga de barnen med!
Nu ska jag göra mat.
Och detta är ett fullständigt ointressant inlägg men jag skriver den ändå för att minnas.
Även hur tvillingbrorsan kommer glatt springande mot mig då vi kom hem från lekparken och karmar om mitt ena ben hårt och länge och med så mycket glädje i blicken!
Och maken har nu målat färdigt köksluckorna i dag och satt upp ett skåp! Ser jättefint ut! Längtar tills det är färdigt...
//manon
Jag har sovit massor både mellan fredag/lördag och lördag/söndag. Jag tror det behövdes psykiskt efter veckan.
I lördags var jag en, om inte eldsprutande, så väl väldigt rykande drake. Tålde inte nåt ljud alls. De gick i pyamas hela dagen. Endast lilltjejen bytte till kläder för jag hade beställt ivrigt påhejad av Storasyster gulliga kläder till henne via H&M. Denna lilla tjej som påstår sig vara pojke formligen älskade en klänning hon fick. Det är sådan där vid "hängselklänning" som även är modernt bland vuxna kvinnor - men jag tycker att det är bra snyggare på småflickor! Riktigt näpet!
I dag mådde jag bättre. Lilltjejen följde med Storasyster på ridning och jag hade bara småkillarna hemma. Så vi åkte till AnnaaM och hämtade en massa leksaker. Jag tror de skulle kunnat ta hem allting. Just nu sitter de och leker med alla nya leksaker och är jättesnälla.
Så killarna har haft buss och tunnelbanaäventyr. Roligt i små barns värld. Bil tillbaka. Alla hjälptes åt att bära in de nya sakerna.
Väl hemma bestämde vi för att åka till lekparken. Och ta med några grannbarn. Men en av dem skulle på kalas och den andre vågade föräldrarna av naturliga skäl inte släppa i väg själva utan övervakning. Ett helt förståeligt skäl i deras situation, skulle själv agerat likadant om jag vore de. Tänker på dem! Det måste ta ett tag innan de landar i allt det nya. Det var tråkigt för oss att de inte kunde följa med men de hade med alla säkerhet roligt ändå:). Men det är gulliga barn, dessa. Jag gillar dem med.
Tvillingbror ville inte följa med till lekpark, han ville bara leka med sina nya leksaker. Så tvillingsyster och mellanbror och jag cyklade i väg. Och av en lustig slump mötte vi mellanbrors bästis där och de lekte i en halvtimme tills bästisen och hans lillebror skulle hem. Och faktum är att våra tvillingar är bästis med mellanbrors bästis lillebror med. Hänger ni med:)? Så syskonparen är bästisar med varandra. Vår tvillingtjej brukar sitta och göra presenter till denna lillebror typ varje dag. Slår in ekollon en masse med mycket papper och tejp. Det pratas mycket om dem! Denna lillebror och hans mamma har planterat ett av dessa ekollon i en kruka. De lär få en hel skog om de ska plantera alla vår tvillingsyrras presenter:)! Men jag funderar på att testa detta med. Så vi lär ha en skog snart med:)! De är roliga de barnen med!
Nu ska jag göra mat.
Och detta är ett fullständigt ointressant inlägg men jag skriver den ändå för att minnas.
Även hur tvillingbrorsan kommer glatt springande mot mig då vi kom hem från lekparken och karmar om mitt ena ben hårt och länge och med så mycket glädje i blicken!
Och maken har nu målat färdigt köksluckorna i dag och satt upp ett skåp! Ser jättefint ut! Längtar tills det är färdigt...
//manon
Så, matkostnaden under en månad
8254,10!!! Sanslöst, detta inkl tvättmedel, tvål, djurmat, coca-cola och allt! Det blir per person ca 1376 kr.
Det måste gå att få ner!? Är detta en rimlig summa? Jag trodde faktiskt inte att vi gjorde av med så mycket på mat men denna månad har jag sparat vartenda kvitto.
//manon
Det måste gå att få ner!? Är detta en rimlig summa? Jag trodde faktiskt inte att vi gjorde av med så mycket på mat men denna månad har jag sparat vartenda kvitto.
//manon
Några ord
Jag använder denna blogg hejvilt.
Jag vill bara säga att jag allt oftare känner att jag är OK. Inte alltid. Jag får allt oftare umgås med de jag tycker om. Deltar mer. Och det tycker jag om...både IRL och via nätet. Jag börjar trivas mera.
Känner så på jobbet med. Har ju nu gjort fadäser, vågade knappt maila ut att jag ville vara ledig höstlovet för jag känt mig inkompetent. Men så tänkte jag att det gör egentligen varken till eller från. De har sin uppfattning klar ändå. Min kollega vill vara ledig veckan efter så jag slog till - och en sa ang våra ledigheter att för h*n*s del är det OK för vi gör vad vi ska...känns bra...mitt i allt...
Jag har nu slutat lita på folk i jobbet. Jag tar gärna extra tid för att fixa det själv. Och frågar de jag verkligen litar på. Och dubbelkollar. Och hoppas de har tålamod med mig.
På jobbet verkar de glada över att se mig trots att jag stör och frågar. Jag öppnar mig mera också, visar mig mer sårbar, inte är så sluten av rädsla för rejection och för att folk kan använda saker mot mig (är van vid det från föräldrahemmet).
Personen som inte är så omtyckt - lite knepig - jag har sett det allt mera nu och tycker det är synd med så många taggar utåt, hon verkar ha gott öga till mig med. Häromdagen tog hon mig åt sidan och frågade om jag blev sårad över en sak för hon trodde det. Nåt de pratade om. Jag var jätteförvånad. Hade inte ens tänkt på det. Var inne i andra tankar och gick från fikat för att jag behövde tiden till annat. Men hon verkade uppriktigt bekymrad. Jag var bara så förvånad över att nån var så bekymrad över vad jag kände!
Har pratat om dottern också på jobbet och fått lite feedback. En verkar riktigt intresserad och tom säger att hon vill höra fortsättningen. Det blev riktig engagemang kring en fikapaus. Och jag blir - häpen...att folk bryr sig så...och lite - rädd - rädd för att inte vara värd det, att ha lurat till sig det, att förlora det. Blir häpen över gensvaret.
Jag kan bli alldeles tagen av all vänlighet och värme från olika håll. Hur kan jag återgälda det liksom? Men då tror jag att det är känslan av att inte duga som spökar där. Att de måste snart inse "hur jag verkligen är". Vilket är ett bagage.
Jag vågar ärligt talat knappt skriva om allt det positiva. Så jag hoppas jag viskar riktigt lågt här. Jag kan skriva om det som bekymrar mig och det negativa för att det ska kunna lösas alternativt för att kunna gå igenom det, men det positiva har jag alltid haft jättesvårt att tala och skriva om av vidskepliga skäl - för att det kanske försvinner...om jag pratar för mycket om det...jag vill ju ha kvar det...vill ju fortsätta våga delta...även om jag känner att jag inte duger...för alla dessa betyder nåt för mig...
*********************
Nåt annat "läskigt", nåt jag knappt vågar skriva om, är att jag märker att jag kan beröra, som tex uppslutningen kring dottern...jag förstår inte själv vad som händer...varför de gör så...jag vill ju vara värd det också...i så fall...och jag har märkt förr om denna förmåga jag inte själv medvetet framkallar...men jag har hållit det på en ganska - ytlig nivå - vid snabba kontakter för det har gjort mig rädd även tidigare så jag har slutit mig...Men jag vill ge tillbaka och jag är dålig, som stöd...även om jag tänker mycket på de som behöver det...speciellt när man får så mycket själv...
//manon
Jag vill bara säga att jag allt oftare känner att jag är OK. Inte alltid. Jag får allt oftare umgås med de jag tycker om. Deltar mer. Och det tycker jag om...både IRL och via nätet. Jag börjar trivas mera.
Känner så på jobbet med. Har ju nu gjort fadäser, vågade knappt maila ut att jag ville vara ledig höstlovet för jag känt mig inkompetent. Men så tänkte jag att det gör egentligen varken till eller från. De har sin uppfattning klar ändå. Min kollega vill vara ledig veckan efter så jag slog till - och en sa ang våra ledigheter att för h*n*s del är det OK för vi gör vad vi ska...känns bra...mitt i allt...
Jag har nu slutat lita på folk i jobbet. Jag tar gärna extra tid för att fixa det själv. Och frågar de jag verkligen litar på. Och dubbelkollar. Och hoppas de har tålamod med mig.
På jobbet verkar de glada över att se mig trots att jag stör och frågar. Jag öppnar mig mera också, visar mig mer sårbar, inte är så sluten av rädsla för rejection och för att folk kan använda saker mot mig (är van vid det från föräldrahemmet).
Personen som inte är så omtyckt - lite knepig - jag har sett det allt mera nu och tycker det är synd med så många taggar utåt, hon verkar ha gott öga till mig med. Häromdagen tog hon mig åt sidan och frågade om jag blev sårad över en sak för hon trodde det. Nåt de pratade om. Jag var jätteförvånad. Hade inte ens tänkt på det. Var inne i andra tankar och gick från fikat för att jag behövde tiden till annat. Men hon verkade uppriktigt bekymrad. Jag var bara så förvånad över att nån var så bekymrad över vad jag kände!
Har pratat om dottern också på jobbet och fått lite feedback. En verkar riktigt intresserad och tom säger att hon vill höra fortsättningen. Det blev riktig engagemang kring en fikapaus. Och jag blir - häpen...att folk bryr sig så...och lite - rädd - rädd för att inte vara värd det, att ha lurat till sig det, att förlora det. Blir häpen över gensvaret.
Jag kan bli alldeles tagen av all vänlighet och värme från olika håll. Hur kan jag återgälda det liksom? Men då tror jag att det är känslan av att inte duga som spökar där. Att de måste snart inse "hur jag verkligen är". Vilket är ett bagage.
Jag vågar ärligt talat knappt skriva om allt det positiva. Så jag hoppas jag viskar riktigt lågt här. Jag kan skriva om det som bekymrar mig och det negativa för att det ska kunna lösas alternativt för att kunna gå igenom det, men det positiva har jag alltid haft jättesvårt att tala och skriva om av vidskepliga skäl - för att det kanske försvinner...om jag pratar för mycket om det...jag vill ju ha kvar det...vill ju fortsätta våga delta...även om jag känner att jag inte duger...för alla dessa betyder nåt för mig...
*********************
Nåt annat "läskigt", nåt jag knappt vågar skriva om, är att jag märker att jag kan beröra, som tex uppslutningen kring dottern...jag förstår inte själv vad som händer...varför de gör så...jag vill ju vara värd det också...i så fall...och jag har märkt förr om denna förmåga jag inte själv medvetet framkallar...men jag har hållit det på en ganska - ytlig nivå - vid snabba kontakter för det har gjort mig rädd även tidigare så jag har slutit mig...Men jag vill ge tillbaka och jag är dålig, som stöd...även om jag tänker mycket på de som behöver det...speciellt när man får så mycket själv...
//manon
05.00
I dag skulle jag gå upp tidigt och jobba igen sådant jag inte hunnit med, jobba in tid som gått...kom inte ur sängen förrän 05.30 och sedan var jag så yrvaken så jag kom iväg vid 7. Vinsten var ynka 40 min...kunde ha skippat föresatserna...eller gått upp 06.30 och haft snabbfrukost. Istället för att sitta här och gäspa och gäspa....
Tänker mycket på dottern och hur man ska förebygga dåligt beteende hos de tre andra näst på tur...Storasyster är ingen förebild vad gäller läxor!
I natt ville mellansonen sova i samma säng som jag pga spöken han var rädd för. Han ville höra en spökhistoria innan han somnade med men han hann somna innan den. Det var mysigt att sova intill, hålla den lilla handen och lyssna på musik i hörlurarna till mobilen samtidigt. Tog en stund att somna.
Efter tupperwarepartyt är jag 149 kr fattigare och en spagettiburk rikare. Men det var mer för det sociala jag gick. Jag undrar om säljaren blev besviken på hur lite vi handlade? Vilka sinnrika saker folk har kommit på, alla burkar, lökhackare i plast, shakers etc. Men just nu är vi mellan kök så jag vet inte ens vad vi behöver. Jo, jag vet. Ett nytt kök. Men det hade inte säljaren och hade hon skulle det bara vara i plast. Förmodligen i sinnrik silicon som kan stoppas i ugnen. Jag är inte främmande för plast i ugnen. Vi måste alltid checka ugnen i vårt icke-barnsäkrade fallfärdiga kök innan vi sätter på den. Det är mycket man kan stoppa i ugnen, nallar, dockbebisar och kastruller och brorsans favoritleksak om man är sur på honom. Längtar tills åtminstone nedervåningen är färdigrenoverad. Men det var trevligt. Tyckte alltså synd om säljaren lite som fick så lite sålt...är glad över att gick dock, det var som sagt trevligt!
När jag kom hem var det läxkris. Storasysters engelskläxspel var borta. Puts väck. Letade som dårar. Till slut hittade vi den. Lillasyster hade gjort ett paket av den, paketerat in ekollon i den hon skulle ge till sin kompis på dagis. Riktigt samvetsgrannt med mycket tejp. Hon blev ledsen då vi tog upp paketet igen. Men fick nytt papper utan läxor på att slå in ekollon i.
//manon
Tänker mycket på dottern och hur man ska förebygga dåligt beteende hos de tre andra näst på tur...Storasyster är ingen förebild vad gäller läxor!
I natt ville mellansonen sova i samma säng som jag pga spöken han var rädd för. Han ville höra en spökhistoria innan han somnade med men han hann somna innan den. Det var mysigt att sova intill, hålla den lilla handen och lyssna på musik i hörlurarna till mobilen samtidigt. Tog en stund att somna.
Efter tupperwarepartyt är jag 149 kr fattigare och en spagettiburk rikare. Men det var mer för det sociala jag gick. Jag undrar om säljaren blev besviken på hur lite vi handlade? Vilka sinnrika saker folk har kommit på, alla burkar, lökhackare i plast, shakers etc. Men just nu är vi mellan kök så jag vet inte ens vad vi behöver. Jo, jag vet. Ett nytt kök. Men det hade inte säljaren och hade hon skulle det bara vara i plast. Förmodligen i sinnrik silicon som kan stoppas i ugnen. Jag är inte främmande för plast i ugnen. Vi måste alltid checka ugnen i vårt icke-barnsäkrade fallfärdiga kök innan vi sätter på den. Det är mycket man kan stoppa i ugnen, nallar, dockbebisar och kastruller och brorsans favoritleksak om man är sur på honom. Längtar tills åtminstone nedervåningen är färdigrenoverad. Men det var trevligt. Tyckte alltså synd om säljaren lite som fick så lite sålt...är glad över att gick dock, det var som sagt trevligt!
När jag kom hem var det läxkris. Storasysters engelskläxspel var borta. Puts väck. Letade som dårar. Till slut hittade vi den. Lillasyster hade gjort ett paket av den, paketerat in ekollon i den hon skulle ge till sin kompis på dagis. Riktigt samvetsgrannt med mycket tejp. Hon blev ledsen då vi tog upp paketet igen. Men fick nytt papper utan läxor på att slå in ekollon i.
//manon
Brain overload
Som jag skrev nedan så trodde vi och läraren att det handlade om uppmärksamhetsbehov. Det var mycket att tänka på, åkte tillbaka till jobbet, men kunde inte jobba. Jag bara tänkte.
Så ringde dottern och sa att läraren ljög om det där med skvallrandet. Och en del andra saker. Jag blir galen. Nu måste vi ringa läraren igen och tala om vad dottern sagt. Läraren hade sagt att dottern verkade gladare på sista tiden vilket dementerades av dottern...det var hon inte alls.
Vem ljuger? Vad händer? Hur...??? Skulle läraren ljuga om ett dåligt förhållande? Vad har dottern på att vinna på att ljuga?
Jag blir fullständigt galen...
Det här tar otroligt mycket tid och energi. Jag är alldeles matt. Likaså maken tror jag. Det är bara frågor, frågor och frågor...nya frågor...en del av mig börjar undra om man inte skulle sätta ungen i en annan skola om det gick bara för att se vad som hände...om det blev bättre? Är det problem med läraren, eller dottern som ändå inte trivs, eller vad gör hon? Vad händer!?
...är så ledsen och frustrerad och trött...ingen klarhet alls...det snurrar bara runt...
//manon
Så ringde dottern och sa att läraren ljög om det där med skvallrandet. Och en del andra saker. Jag blir galen. Nu måste vi ringa läraren igen och tala om vad dottern sagt. Läraren hade sagt att dottern verkade gladare på sista tiden vilket dementerades av dottern...det var hon inte alls.
Vem ljuger? Vad händer? Hur...??? Skulle läraren ljuga om ett dåligt förhållande? Vad har dottern på att vinna på att ljuga?
Jag blir fullständigt galen...
Det här tar otroligt mycket tid och energi. Jag är alldeles matt. Likaså maken tror jag. Det är bara frågor, frågor och frågor...nya frågor...en del av mig börjar undra om man inte skulle sätta ungen i en annan skola om det gick bara för att se vad som hände...om det blev bättre? Är det problem med läraren, eller dottern som ändå inte trivs, eller vad gör hon? Vad händer!?
...är så ledsen och frustrerad och trött...ingen klarhet alls...det snurrar bara runt...
//manon
Mötet
Det var ett bra möte med läraren. Vi talade om hur Dottern fungerade och uppfattade saker och ting och hon från sin sida. En hel del av bilden överensstämde, annat blev förvåning från båda sidor. Inga konstigheter alltså.
Men, vi ska ta kontakt med Bup/kurator för vissa saker som är mönster i hennes beteende. Allt trassel handlar om uppmärksamhetsbehov. Läraren har också märkt hennes enorma uppmärksamhetsbehov som är ingens fel, hon har bara det, vilket naturligtvis vi redan är medvetna om. Hon har enorma krav på oss föräldrar, f.a. mig. Det räcker inte för henne att tex sitta och skära grönsaker tillsammans - nej, man ska släppa allt och fokusera på henne för att hon ska känna sig nöjd. Detta har läraren också märkt och även att hon har en enrom vilja, styrka och envishet kombinerad med en enorm känslighet. Hon är en känslomänniska med, kan lätt överreagera, blåsa upp saker. Hon behöver även mycket kontroll, annars svävar hon ut. Jag vet att då jag umgås med någon som jag gillar och hon är bredvid så har hon ända sedan bebisåldern tyckt och tydligt visat att det är jobbigt för henne att jag tycker om nån annan. När hon väl får uppmärksamhet i skolan så blir hon förlägen. Men hon börjar öppna sig - som att hon sagt till läraren i veckan att hon inte tycker om att prata om sig själv.
Vi måste få hjälp med hur vi ska tacka denna uppmärksamhetsbehov...ändra mönstret.
Så, nu medan jag skrev detta ringde dottern. Läraren hade sagt till oss att hon skvallrar på andra till lärare. Dottern ringer jätteledsen och säger att det gör hon aldrig och att läraren ljuger. Jag vet att maken kan tackla detta, men jag känner; hur ska man agera? Vad ska man tro?
Jag älskar denna unge jättemycket. Jag vill henne så väl. Jag känner mig frustrerad över allt detta. Att hon förstör för sig själv i onödan, uppmärksamhetsbehovet, jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, hur man tacklar sådant. Hon finns i mina tankar jämt, jag gör mitt bästa för att visa henne uppmärksamhet. Jag gör mitt bästa. Det är inget lätt barn.
Inom mig känner jag en enorm frustration. Hur gör man? Hur tacklar man detta? Varför gör hon som hon gör? Hur funkar hon? Jag vill henne så väl, det vill vi båda...Och hon har otroligt många bra kvaliteter, har så lätt att få kontakt med folk, är så rar och har egentligen lätt för att lära...Ingen anklagar nån här...läraren känner henne, vet hur hon funkar...det är jättesvårt att visa hela bilden bara så här, men läraren känner henne ju, hon lägger ingen skuld på oss heller. Hon är bara 9 år än, vi kan hjälpa henne, förstå henne...
Jag älskar henne ju
...visst finns det öppningar, hon pratar med oss även om vi får pressa på en del, och hon verkar ha förtroende för oss...men hur funkar hon!?
(har jag skuld i uppmärksamhetsbehovet? Kommer i håg när hon var nyfödd och jag bokstavligen klarade inte av att lägga henne i från mig under de tre första månaderna, jag bara såg på henne...var omättlig...hur nära vi var, vilken symbios vi hade...)
//manon
Men, vi ska ta kontakt med Bup/kurator för vissa saker som är mönster i hennes beteende. Allt trassel handlar om uppmärksamhetsbehov. Läraren har också märkt hennes enorma uppmärksamhetsbehov som är ingens fel, hon har bara det, vilket naturligtvis vi redan är medvetna om. Hon har enorma krav på oss föräldrar, f.a. mig. Det räcker inte för henne att tex sitta och skära grönsaker tillsammans - nej, man ska släppa allt och fokusera på henne för att hon ska känna sig nöjd. Detta har läraren också märkt och även att hon har en enrom vilja, styrka och envishet kombinerad med en enorm känslighet. Hon är en känslomänniska med, kan lätt överreagera, blåsa upp saker. Hon behöver även mycket kontroll, annars svävar hon ut. Jag vet att då jag umgås med någon som jag gillar och hon är bredvid så har hon ända sedan bebisåldern tyckt och tydligt visat att det är jobbigt för henne att jag tycker om nån annan. När hon väl får uppmärksamhet i skolan så blir hon förlägen. Men hon börjar öppna sig - som att hon sagt till läraren i veckan att hon inte tycker om att prata om sig själv.
Vi måste få hjälp med hur vi ska tacka denna uppmärksamhetsbehov...ändra mönstret.
Så, nu medan jag skrev detta ringde dottern. Läraren hade sagt till oss att hon skvallrar på andra till lärare. Dottern ringer jätteledsen och säger att det gör hon aldrig och att läraren ljuger. Jag vet att maken kan tackla detta, men jag känner; hur ska man agera? Vad ska man tro?
Jag älskar denna unge jättemycket. Jag vill henne så väl. Jag känner mig frustrerad över allt detta. Att hon förstör för sig själv i onödan, uppmärksamhetsbehovet, jag vet inte hur jag ska hjälpa henne, hur man tacklar sådant. Hon finns i mina tankar jämt, jag gör mitt bästa för att visa henne uppmärksamhet. Jag gör mitt bästa. Det är inget lätt barn.
Inom mig känner jag en enorm frustration. Hur gör man? Hur tacklar man detta? Varför gör hon som hon gör? Hur funkar hon? Jag vill henne så väl, det vill vi båda...Och hon har otroligt många bra kvaliteter, har så lätt att få kontakt med folk, är så rar och har egentligen lätt för att lära...Ingen anklagar nån här...läraren känner henne, vet hur hon funkar...det är jättesvårt att visa hela bilden bara så här, men läraren känner henne ju, hon lägger ingen skuld på oss heller. Hon är bara 9 år än, vi kan hjälpa henne, förstå henne...
Jag älskar henne ju
...visst finns det öppningar, hon pratar med oss även om vi får pressa på en del, och hon verkar ha förtroende för oss...men hur funkar hon!?
(har jag skuld i uppmärksamhetsbehovet? Kommer i håg när hon var nyfödd och jag bokstavligen klarade inte av att lägga henne i från mig under de tre första månaderna, jag bara såg på henne...var omättlig...hur nära vi var, vilken symbios vi hade...)
//manon
Harmonisk tid
Det känns helt surrealistiskt men trots att alla är trötta efter dagis så är alla så lugna om kvällarna. Kvällarna då alla drog och slet i mig och det var med nöd och näppe och mycket stress jag fick maten på bordet är förbi. Har inte haft så lugna kvällar på år och dag!! Det börjar nästan (men bara nästan) vara lite lite roligt att laga mat. Kvällarna är riktigt idylliska!
Själv är jag väldigt trött med i dag och det beror nog på anspänningen i går. Jag hoppas att nu allt ordnat sig. Varit helt slut i dag. Jag vill verkligen kunna känna mig kompetent. Tror det är ett litet virus med som gör mig trött av vissa orsaker.
Så, i dag fick jag en reklamtidning inför säljpartyt jag ska på i veckan. Jag trodde att det inte skulle bli av, eller att de inte ville ha mig med fastän de frågat mig tidigare, men så vågade jag ringa och fråga efter att nån sa att jag kunde. Och det kändes halvdumt att ringa, typ som att bjuda in sig (fast hon hade frågat tidigare) men det skulle gå av stapeln. Ännu bättre känns det då denna tidning kom, för den var adresserad till mig av en tredje person, säljaren, så de har lämnat uppgifter om mig.
Börjar tom hitta kläder jag trivs i. Dels sådant som varit djupt inne i garderoben och lite nytt. En del kjolar/klänningar (ej dolda knän) med mönstrade/omönstrade tights. Och höga svarta stövlar. Jag tror jag börjar hitta min stil, lite av min studentikosa fast i vuxnare form. Kanske. Lite trista färger, mycket svart, grått och annat ofärgat så det kan jag bli less på men jag har svårt att välja färger.
Trots idylliska kvällar lägger jag inte så mycket tid på att städa och feja. Även om jag blir tokgalen på röran här hemma och till slut skriker på alla att skärpa sig, får mina utbrott på den, så tänker jag, vi jobbar heltid...allt kan inte vara perfekt. Tids nog lär jag ha mer tid än vad jag vill att lägga på städande.
Jag har inte så mycket jag tänker på just nu. Min främsta utmaning just nu är jobbet. Barnen är superharmoniska. Trots att jag kan bli en riktig Häxan Surtant, fruktansvärt orättvis ibland så är de så glada över att se mig! Varje dag jag ser dem åter på eftermiddagarna kvällarna så kommer de rusande glatt emot mig! Fantastiskt...
//manon
Själv är jag väldigt trött med i dag och det beror nog på anspänningen i går. Jag hoppas att nu allt ordnat sig. Varit helt slut i dag. Jag vill verkligen kunna känna mig kompetent. Tror det är ett litet virus med som gör mig trött av vissa orsaker.
Så, i dag fick jag en reklamtidning inför säljpartyt jag ska på i veckan. Jag trodde att det inte skulle bli av, eller att de inte ville ha mig med fastän de frågat mig tidigare, men så vågade jag ringa och fråga efter att nån sa att jag kunde. Och det kändes halvdumt att ringa, typ som att bjuda in sig (fast hon hade frågat tidigare) men det skulle gå av stapeln. Ännu bättre känns det då denna tidning kom, för den var adresserad till mig av en tredje person, säljaren, så de har lämnat uppgifter om mig.
Börjar tom hitta kläder jag trivs i. Dels sådant som varit djupt inne i garderoben och lite nytt. En del kjolar/klänningar (ej dolda knän) med mönstrade/omönstrade tights. Och höga svarta stövlar. Jag tror jag börjar hitta min stil, lite av min studentikosa fast i vuxnare form. Kanske. Lite trista färger, mycket svart, grått och annat ofärgat så det kan jag bli less på men jag har svårt att välja färger.
Trots idylliska kvällar lägger jag inte så mycket tid på att städa och feja. Även om jag blir tokgalen på röran här hemma och till slut skriker på alla att skärpa sig, får mina utbrott på den, så tänker jag, vi jobbar heltid...allt kan inte vara perfekt. Tids nog lär jag ha mer tid än vad jag vill att lägga på städande.
Jag har inte så mycket jag tänker på just nu. Min främsta utmaning just nu är jobbet. Barnen är superharmoniska. Trots att jag kan bli en riktig Häxan Surtant, fruktansvärt orättvis ibland så är de så glada över att se mig! Varje dag jag ser dem åter på eftermiddagarna kvällarna så kommer de rusande glatt emot mig! Fantastiskt...
//manon
Kuriosa
Vilda diskussioner om karriär, jobb och familj pågår på ett diskussionsforum. Fast, ändå en bra diskussion.
Jag har lagt det där åt sidan nu, med barn som hämtas sist. Allt är relativt. På vårt dagis hämtas de "sena" barnen senast vid 16. Så allt efter det är "sent". Det är en ganska hög måttstock. Jag tycker innerst inne inte att kl 17 är så sent egentligen. Jag har däremot känt tryck på mig att hämta tidigt. Outtalat grupptryck. Men som sagt, det har jag lagt bakom mig nu. Jag är hemskt glad över att kunna jobba vanliga kontorstider, kunna äta frukost med hela familjen vardagsmorgnar, kunna gå till skolan tillsammans med dottern. Det jag förlorat på eftermiddagen har jag fått igen med råge på morgonen. Livet är så mycket mindre stressigt då man kan lägga outtalade krav bakom sig. Att kunna lösa det på annat sätt än gå ner i tid.
Så till det kuriosa. Min farmor talar mycket om hjälp i vardagen, städhjälp, hjäp med barnen od. Men hon är uppväxt med det. Min farmor är född grevinna men född som en fattig sådan. Jag har aldrig fått grepp om det där med farmors "fattigdom". Allt är relativt som sagt. Det fanns en rikare gren av släkten med när farmor var ung. Men efter kommunismen jämnade det ut sig och nu är alla lika fattiga. Farmor växte i alla fall upp med kokerska, hemhjälp o.d. Trots det var hon för fattig jämförelsevis för att kunna gifta sig riktigt bra. Hon var envis med och blev balettpedagog mot sin familjs vilja. Och gifte sig med en frånskild man med ett barn redan, min farfar. Det var inte poppis i familjen heller för han hade tydligen redan förslösat ett arv i sin ungdom och levt loppan. Bekymmerslöst och tanklöst under det glada 20-talet. Men hon var djupt förälskad och satte mot sin familj igen. Gift med honom arbetade hon med sitt yrke som hon älskade - sin dans. Och även i sitt äktenskap med min farfar hade hon hemhjälp. Hon kunde satsa allt på dansen. Var livrädd för att bli gravid, men ett barn blev det. Sedan förändrades allt det livet efter kriget som bekant. Hon fick jobba på fabrik men lyckades arbeta sig tillbaka till dansen till slut i alla fall.
Det jag vill tala om är egentligen det sociala arvet. Ibland undrar jag nämligen vad som är ett socialt arv och vad som är resultat av ens egna erfarenheter och personlighet. Som det där med distansen till folk. Att inte se heltidsjobb som nåt hinder för barn. Jag var över 20 år när jag insåg att det inte var så vanligt att man niar varandra inom släkten i Ungern. Jag tror inte det är det allra vanligaste i alla fall. Nu blir jag osäker. Alla artighetsfraser, alla måsten. Allt från bordskick till....jag vet inte. Hur man förhåller sig till människor. Att satsa på sig själv. Satsa på barnen.
Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. Mer än att livet går vidare och en del släpar efter. Förutsättningarna förändras. Att det tar några generationer att psykiskt byta klass? För inte kan vi leva som farmor gjorde som ung i dag! Och det är vad man själv gör och åstadkommer som är det viktigaste. Inte vart man tillhör. Därför är skolan hemskt viktig som en liten parentes. För man bygger sitt eget liv från grunden, sina egna förutsättningar.
Även om allt detta inte har någon betydelse i dag - men det har påverkat en i alla fall på nåt sätt?
F.ö. mår jag inte riktigt bra. Ett litet envist virus som gör mig matt...
//manon
Jag har lagt det där åt sidan nu, med barn som hämtas sist. Allt är relativt. På vårt dagis hämtas de "sena" barnen senast vid 16. Så allt efter det är "sent". Det är en ganska hög måttstock. Jag tycker innerst inne inte att kl 17 är så sent egentligen. Jag har däremot känt tryck på mig att hämta tidigt. Outtalat grupptryck. Men som sagt, det har jag lagt bakom mig nu. Jag är hemskt glad över att kunna jobba vanliga kontorstider, kunna äta frukost med hela familjen vardagsmorgnar, kunna gå till skolan tillsammans med dottern. Det jag förlorat på eftermiddagen har jag fått igen med råge på morgonen. Livet är så mycket mindre stressigt då man kan lägga outtalade krav bakom sig. Att kunna lösa det på annat sätt än gå ner i tid.
Så till det kuriosa. Min farmor talar mycket om hjälp i vardagen, städhjälp, hjäp med barnen od. Men hon är uppväxt med det. Min farmor är född grevinna men född som en fattig sådan. Jag har aldrig fått grepp om det där med farmors "fattigdom". Allt är relativt som sagt. Det fanns en rikare gren av släkten med när farmor var ung. Men efter kommunismen jämnade det ut sig och nu är alla lika fattiga. Farmor växte i alla fall upp med kokerska, hemhjälp o.d. Trots det var hon för fattig jämförelsevis för att kunna gifta sig riktigt bra. Hon var envis med och blev balettpedagog mot sin familjs vilja. Och gifte sig med en frånskild man med ett barn redan, min farfar. Det var inte poppis i familjen heller för han hade tydligen redan förslösat ett arv i sin ungdom och levt loppan. Bekymmerslöst och tanklöst under det glada 20-talet. Men hon var djupt förälskad och satte mot sin familj igen. Gift med honom arbetade hon med sitt yrke som hon älskade - sin dans. Och även i sitt äktenskap med min farfar hade hon hemhjälp. Hon kunde satsa allt på dansen. Var livrädd för att bli gravid, men ett barn blev det. Sedan förändrades allt det livet efter kriget som bekant. Hon fick jobba på fabrik men lyckades arbeta sig tillbaka till dansen till slut i alla fall.
Det jag vill tala om är egentligen det sociala arvet. Ibland undrar jag nämligen vad som är ett socialt arv och vad som är resultat av ens egna erfarenheter och personlighet. Som det där med distansen till folk. Att inte se heltidsjobb som nåt hinder för barn. Jag var över 20 år när jag insåg att det inte var så vanligt att man niar varandra inom släkten i Ungern. Jag tror inte det är det allra vanligaste i alla fall. Nu blir jag osäker. Alla artighetsfraser, alla måsten. Allt från bordskick till....jag vet inte. Hur man förhåller sig till människor. Att satsa på sig själv. Satsa på barnen.
Jag vet inte. Jag vet inte ens vad jag är ute efter. Mer än att livet går vidare och en del släpar efter. Förutsättningarna förändras. Att det tar några generationer att psykiskt byta klass? För inte kan vi leva som farmor gjorde som ung i dag! Och det är vad man själv gör och åstadkommer som är det viktigaste. Inte vart man tillhör. Därför är skolan hemskt viktig som en liten parentes. För man bygger sitt eget liv från grunden, sina egna förutsättningar.
Även om allt detta inte har någon betydelse i dag - men det har påverkat en i alla fall på nåt sätt?
F.ö. mår jag inte riktigt bra. Ett litet envist virus som gör mig matt...
//manon
Förståelse
Tänk att sådant man blivit ledsen för, som man tagit på sig, kan försvinna i ett svep med förståelse. När man förstått hur vederbörande fungerar.
Tänk så mycket man tar på sig. I onödan. Av oförstånd.
//manon
Tänk så mycket man tar på sig. I onödan. Av oförstånd.
//manon
Att göra vad man inte har begåvning för
Det är skitsvårt. Det har trasslat till sig med löner för två st som är lite av specialare. Jag har tidigare aldrig gjort löner, än mindre kontrolluppgifter. Det är bara att erkänna, jag har klantat till det. Sedan vid rättelsen för en så missuppfattade jag instruktionen från den det berör som ska kunna sådant.
Jag har en sådan längtan efter att få känna mig kompetent. Det tar sådan lång tid att fatta ekonomi. Greppa hela bilden.
Känner mig ledsen lite nu. Fastän jag vet att jag inte haft nån att fråga. Jag vill så gärna känna mig kapabel. Inte göra fel. Usch.
//manon
Jag har en sådan längtan efter att få känna mig kompetent. Det tar sådan lång tid att fatta ekonomi. Greppa hela bilden.
Känner mig ledsen lite nu. Fastän jag vet att jag inte haft nån att fråga. Jag vill så gärna känna mig kapabel. Inte göra fel. Usch.
//manon
Ögonblick
Ögonblick jag kommer att minnas som gammal är att vakna på morgonen och få en liten treåring i sängen att gosa med. Att höra hur de andra två små vaknar och börjar leka och prata i rummet bredvid. Så kryper en nioåring ner bredvid också och vi ligger där och lyssnar på barnen som leker.
Så kommer barnen och stojar och klättrar och leker monster och så är det full rulle.
Ögonblick jag kommer att minnas är hur de hoppar jämfota och skriker "glass" i kör av glädje då de står vid frysboxen efter att ha slitit med att plocka i ordning sina leksaker.
Ögonblick jag kommer att minnas är även hur de går på toaletten på övervåningen och skratt hörs och jag kommer på att de haft våldsam vattenlek och jag skäller på dem och de torkar upp allt efter sig utan att klaga. Har man ställt till det får man reda upp det. Alla påhitt...
Jag kommer att minnas de små armarna runt min hals, hur de springer mot mig på dagis glatt skrikande "mamma" och kastar sig i famnen på mig då jag hämtar.
Jag kommer minnas vilket gäng de var som små.
Jag kommer minnas hur en dagisfröken sa att vi har alldeles vanliga barn och att de är så glada över det. Inget krångel, inget bortskämt, utan helt vanligt fungerande barn som både gör sitt bästa och som även försöker smita undan.
Men framförallt kommer jag att minnas de små armarna, tyngden av de små kropparna och all leken...hur svindlande det är att de pratar med varandra, alla dessa små människor vi satt till jorden utan att de bett om det, hur de leker med varandra, diskuterar med varandra, kivas med varandra...hur de formar varandra...
//manon
Äntligen tid
Nu så har vi bokat en tid med läraren. Hon jobbar bara till 16 så det får bli innan dess. Jag vet att vara lärare inte är ett kall men att det är så oflexibelt...inget flexjobb.
Hon undrade vad vi skulle prata om, om andra mattelärare ska vara med. Jag sa att det ska handla om dotterns känslor. Lite vagt, men det är vad det är och lite till, som mailkontakten.
Kände mig smått less då jag bokade. Oengagemanget hördes säkert. Visst tramsar dottern i matte men som jag uppfattar det handlar det om att hon i början kände sig hindrad för mycket av det de gjort i tvåan, hade de redan gjort i ettan.
Jag förstår det även om jag inte helt förstår hur dottern tänker. Men jag behöver inte heller helt förstå henne, det jag måste göra är att ta henne på allvar.
Plötsligt dyker minnen upp. Jag började i skolan då jag var 6 år i Budapest. Det gör alla än i dag och då är det riktig skola. Vi lärde oss mycket matte i ettan, i matematik var jag jämbördig de som skulle börja trean i Sverige. Så snabbt gick det framåt. Vi lärde oss upp till 12-ans multiplikationstabell i ettan. Jag var också less på matte då jag kom hit och fick gå om första klass pga språket och pga jag var 7 år, dvs den åldern man börjar skolan i här. Det var rasande vidrigt urtrist och jag minns det än. Ingen utmaning, en lång leda. Jag kunde redan räkna, läsa och skriva om än inte på rätt språk. Och språk lär man sig rasande snabbt i den åldern. De hade lugnt kunnat sätta mig i andra klass. Tänka sig, jag gick 13 år i grundskola, gått om en klass...
***********
Fler tankar....
Tänkte på det läraren säger att hon inte är med på de frivilliga aktiviteterna, inte sover över på klassresa - visst är det nåt läraren sett och tycker, att hon är med för dåligt. Men, om hon inte vill då? Hon har inte svårt att skaffa sig vänner...Måste man vara social och tillmötesgående som barn och tycka att alla sociala kontakter är roliga? Kan hon inte få, låta bli, om hon vill. Visst det gagnar inte henne antagligen och på sikt gör henne mera utanför - men om det är det hon vill? Hon kanske inte vill/orkar vara med i denna tjejklass med så många intriger. Det är jobbigt att vara i mellanstadieåldern...hon kanske föredrar ett visst mått av ensamhet istället för känslostormarna och gnabbandet? Vuxna får dra sig undan och det accepteras att vuxna har olika sociala behov. Men nån gång var de barn...
***********
Ännu fler tankar...
Så slog det mig när jag skrivit ovan - känner hon sig accepterad som den hon är i skolan? Eller känner hon sig påtvingad en roll hon inte vill ha och inte vill bli tvingad in i?
//manon
Askungen
Helt totalt lyxproblem men jag har inget att ta på mig!!! Eller, jo, det har jag. Sitter nu och trivs i jeans och höga stövlar men annars...är less på mina kläder...
Och vad har man till svart? Ser det helt trist ut med helsvart?
Jag är med kläder som med mat - periodare. Kan ha en sak massor med gånger och sedan tröttna. Ha kjol veckor i sträck och sedan lessna. Byxor i veckor och lessna.
Jodå, jag har saker att ta på mig. Har bara svårt att hitta min stil...speciellt till kjolar, vad har man till dem nu när det är kallt?
Detta är verkligen ett lyxproblem. Menjag tycker det är grymt svårt att hitta nåt bland alla dessa A-linjer och grymt svårt att hitta snygga toppar som är mer skjortor och inte tantiga. Det svåraste är alltså upptill. Speciellt till kjol under den kalla årstiden.
Innan barnen hade jag koll på vad jag trivdes i, nu är jag mera lost. Försöker hitta till en egen stil. Tycker alla ser så likadana ut så även om jag tyckte nåt var snyggt från början - ser 100 till likadan ut så lessnar jag. Nu på hösten drar alla på sig höstuniformen. Tycker folk ser än mer lika ut. Ingen variation. Inte ens jag.
Japp, mina lyxproblem!
//manon
Och vad har man till svart? Ser det helt trist ut med helsvart?
Jag är med kläder som med mat - periodare. Kan ha en sak massor med gånger och sedan tröttna. Ha kjol veckor i sträck och sedan lessna. Byxor i veckor och lessna.
Jodå, jag har saker att ta på mig. Har bara svårt att hitta min stil...speciellt till kjolar, vad har man till dem nu när det är kallt?
Detta är verkligen ett lyxproblem. Menjag tycker det är grymt svårt att hitta nåt bland alla dessa A-linjer och grymt svårt att hitta snygga toppar som är mer skjortor och inte tantiga. Det svåraste är alltså upptill. Speciellt till kjol under den kalla årstiden.
Innan barnen hade jag koll på vad jag trivdes i, nu är jag mera lost. Försöker hitta till en egen stil. Tycker alla ser så likadana ut så även om jag tyckte nåt var snyggt från början - ser 100 till likadan ut så lessnar jag. Nu på hösten drar alla på sig höstuniformen. Tycker folk ser än mer lika ut. Ingen variation. Inte ens jag.
Japp, mina lyxproblem!
//manon
Mammas dumma idéer
Jag har hittills inte haft tjatork än att ha lite mera pli på ungarna. Är rätt pragmatisk. Bobbycaråkning baklänges nerför soffor är en fin gren. Men att skölja av tallrikar, stoppa in i diskmaskinen, sådant har vi (barnen) inte gjort än. Hittills så tackar de för maten (eller försöker slippa undan) och plockar undan sina tallrikar men inte sköljer de dessa! Inte ens 9-åringen sköljer och stoppar i diskmaskinen.
Så inspirerad av en annan mamma så skred jag till verket i går kväll efter maten. Talade om för dem att i dag ska de inte bara plocka undan efter sig utan även skölja av sina tallrikar. Kan säga att bara en blev glad. Vår kökstokiga tvillingson. Han sköljde av desto mera, vårt lilla demobarn. Han tom skrapade ur matresterna ur hon och slängde dem i avfallskorgen. Flicktvillingen skulle klättra ned med tallrik men tappade tallriken så innehållet åkte i backen och blev jätteledsen. Är inte bus menat att göra, tar hon saker allvarligt. Mellansonen sa först "nääää" och sedan suckade han djupt och uppgivet och frågade resignerat: "Mamma, vem har du pratat med?". Nej, jag avslöjar inte mina källor. Jag vårdar dem. Men de sköljde av tallrikarna alla fyra. Resignerat.
Jag har haft tanken att alla ska på sikt få laga mat en gång i veckan. Dottern har lagat mat nån gång. Inspirerad av min anonyma källa vars identitet inte ska röjas för de misstänksamma småbarnen så blev jag återinspirerad och tog upp det med Dottern igen om att hon kan laga mat åt oss en gång i veckan. Hon blev eld och lågor och valde ut måndagar och till nästa måndag en god enkel laxrätt (pasta med rökt lax). Hon kom överens med mig att hon då slipper att plocka undan sin tallrik och skölja den om hon lagar mat en dag i veckan. Problemet var bara att hon tyckte att dealen skulle vara att hon slapp det varje dag i veckan i utbyte mot en kvälls matlagning. Jag tänkte mer just den dagen...
Det var veckans uppfostringsförsök. Jag är rädd om mina anonyma källor.
Vad får era barn göra hemma?
(drömmer om att alla flitigt och utan knot hjälper till hemmavid....)
//manon
Så inspirerad av en annan mamma så skred jag till verket i går kväll efter maten. Talade om för dem att i dag ska de inte bara plocka undan efter sig utan även skölja av sina tallrikar. Kan säga att bara en blev glad. Vår kökstokiga tvillingson. Han sköljde av desto mera, vårt lilla demobarn. Han tom skrapade ur matresterna ur hon och slängde dem i avfallskorgen. Flicktvillingen skulle klättra ned med tallrik men tappade tallriken så innehållet åkte i backen och blev jätteledsen. Är inte bus menat att göra, tar hon saker allvarligt. Mellansonen sa först "nääää" och sedan suckade han djupt och uppgivet och frågade resignerat: "Mamma, vem har du pratat med?". Nej, jag avslöjar inte mina källor. Jag vårdar dem. Men de sköljde av tallrikarna alla fyra. Resignerat.
Jag har haft tanken att alla ska på sikt få laga mat en gång i veckan. Dottern har lagat mat nån gång. Inspirerad av min anonyma källa vars identitet inte ska röjas för de misstänksamma småbarnen så blev jag återinspirerad och tog upp det med Dottern igen om att hon kan laga mat åt oss en gång i veckan. Hon blev eld och lågor och valde ut måndagar och till nästa måndag en god enkel laxrätt (pasta med rökt lax). Hon kom överens med mig att hon då slipper att plocka undan sin tallrik och skölja den om hon lagar mat en dag i veckan. Problemet var bara att hon tyckte att dealen skulle vara att hon slapp det varje dag i veckan i utbyte mot en kvälls matlagning. Jag tänkte mer just den dagen...
Det var veckans uppfostringsförsök. Jag är rädd om mina anonyma källor.
Vad får era barn göra hemma?
(drömmer om att alla flitigt och utan knot hjälper till hemmavid....)
//manon
Det här med intrycken
Tog bort ett inlägg nedan (förlåt Zofy, då rök din kommentar) men till slut kände jag att det var för mycket sagt. Det jag kan säga om ämnet skolan och dottern är att en del har framkommit, vi måste förmedla hennes upplevelse av det som händer till läraren för dottern kan inte. Jag försöker få en bild av "sanningen" men det är svårt att få fram en objektiv sanning. Jag har hört olika med. Som att läraren tycker att dottern drar sig undan och behöver vara med mer. Det sa hon redan i trean med. Jag frågade fritids hur de såg på saken och fick en annan version - att dottern visst var med och inte drog sig undan. Det är jättesvårt att veta vad som drama queen utsagor, normala frustrationer, missförstånd. En sak är klar och det är att läraren och dottern inte riktigt förstår varandra. Men ett samtal ska vi ha. Förklara hur dottern känner sig och upplever saken och se hur vi kan lösa det.
//manon
//manon
Fallet Madeleine
Sällan jag tar upp fall så här men detta berör mig. Det berör mig för som familjen McCann så har även vi tre små täta barn med 1,5 års mellanrum och de yngsta är tvillingar. Som för dem så var den äldre ett kolikbarn som skrek och skrek. Och han (mellansonen) skrek även då tvillingarna kom. Det var en orgie i skrik det första halvåret med tvillingarna. Skrek inte mellansonen oavbrutet i 1-2 timmar så skrek tvillingarna. Jag satt och grät mitt i allt själv. Jag lyckades aldrig synka dem om natten. En av tvillingarna hade inte kolik men ont i magen, vilket betydde att när vi väckt dem för mat om natten, synkade målen, så skrek en tvilling till typ nästa mattillfälle av magont. Det syntes att det var magen. Maken och jag möttes om natten vid kylen för att sömndrucket värma nappflaskor och mata barn.
Den tiden var som att bli överkörd av ett tåg flera gånger om dagen. Jag grät om dagarna, jag var så trött så jag trodde aldrig jag skulle bli pigg igen. En kompis till mig sa nyligen att jag såg flera år äldre ut då än nu. Inte förrän nu när tvillingarna är 3,5 känner jag min styrka åter. Detta är den första hösten på 3,5 år då jag känner mig pigg. I somras bävade jag, jag kände mig slut men på nåt underligt vänster har detta vänt sista veckorna bara. Jag var sjuk i går med nära 39 i feber och det var skönt. Skönt att känna att jag var sjuk och inte befann mig i nåt trötthetstöcken då jag inte vet om jag är trött eller sjuk. Var så trött bara förra året att jag jobbade med över 38 i feber utan att märka nån skillnad mer än på termometern.
Men hur trött, gnällig, gråtig och slut jag än varit har jag aldrig gett dem sömnpiller. Aldrig lämnat dem ensamma. Det är skitjobbigt i början med tre barn på 1,5 år, det är det. Jag skrev av mig väldigt mycket, skrev om min desperation och otillräcklighet och det höll mig flytande. Att få ut det nånstans. Samtidigt som jag fick skit till slut för att jag bara klagade och inte njöt av barnen av en del, speciellt de som har flera barn. Men välkommen att gå i mina skor! Med kolikbarn, skrik, sömnbrist och att gå direkt från 1 barn till 4 st på 1,5 år. Jag är glad att det fanns folk som lyssnade, som höll mig flytande. Till dem vill jag i dag säga om de läser här - tack - ni höll mig under armarna, jag behöll mitt vett tack vare att ni lät mig frusta ut!!! Tack så otroligt mycket ni cybervänner, det gjorde mycket att ni lyssande och i dag - jag mår så bra jag kan!! I dag njuter jag för fullt av våra 4 barn!! De är helt underbara, jag ångrar inte ett enda av dem och familjen känns komplett.
Jag vet inte vad som är sant eller falskt i Madeleinefallet men hjärtat vrider sig om det nu skulle vara mamman. Hur tufft det än är...så långt gick aldrig jag i mina känslor. Kanske för att jag fann en ventil. Nånstans förstår jag hennes desperation i allt det intensiva, det skrikande...men det finns en spärr....Jag skulle bli jätteledsen om det är så att hon gått över den spärren. Visst känner man sig otillräcklig när alla skriker, man inte får sova...men att gå så långt som att ge sömnpiller, att kanske tom överdosera. Jag ryser. Trots att jag vet vad hon gått igenom, hennes frustration, otillräcklighetskänslor. Jag vet exakt. Jag har varit där. Jag förstår henne fullkomligt. Jag har också hållit i två bebisar som skrek och suttit och gråtit själv medan den äldre var hysterisk och skrek och var okontaktbar. En vana från koliken. Idag skriker han inte men visst finns känslor kvar...visst hoppar jag högt och nerverna är utanpå då han börjar tjata av rädsla för skrik men det händer inte längre. Han kan tjata men inte skrika. Han är världens gosigaste kille idag som verkar kunan sina gränser. I går tex såg han grannbarnen leka då vi kom hem från dagis men säger "jag vill gå in, jag är för trött för att leka med dem efter dagis". Han är resonabel och förnuftig. Helt underbar. Livet är mycket lugnare nu med alla barnen.
Alltså, jag ryser om det är så att mamman överdoserade sömnpiller även om jag är den första att förstå hennes desperation.
//manon
Den tiden var som att bli överkörd av ett tåg flera gånger om dagen. Jag grät om dagarna, jag var så trött så jag trodde aldrig jag skulle bli pigg igen. En kompis till mig sa nyligen att jag såg flera år äldre ut då än nu. Inte förrän nu när tvillingarna är 3,5 känner jag min styrka åter. Detta är den första hösten på 3,5 år då jag känner mig pigg. I somras bävade jag, jag kände mig slut men på nåt underligt vänster har detta vänt sista veckorna bara. Jag var sjuk i går med nära 39 i feber och det var skönt. Skönt att känna att jag var sjuk och inte befann mig i nåt trötthetstöcken då jag inte vet om jag är trött eller sjuk. Var så trött bara förra året att jag jobbade med över 38 i feber utan att märka nån skillnad mer än på termometern.
Men hur trött, gnällig, gråtig och slut jag än varit har jag aldrig gett dem sömnpiller. Aldrig lämnat dem ensamma. Det är skitjobbigt i början med tre barn på 1,5 år, det är det. Jag skrev av mig väldigt mycket, skrev om min desperation och otillräcklighet och det höll mig flytande. Att få ut det nånstans. Samtidigt som jag fick skit till slut för att jag bara klagade och inte njöt av barnen av en del, speciellt de som har flera barn. Men välkommen att gå i mina skor! Med kolikbarn, skrik, sömnbrist och att gå direkt från 1 barn till 4 st på 1,5 år. Jag är glad att det fanns folk som lyssnade, som höll mig flytande. Till dem vill jag i dag säga om de läser här - tack - ni höll mig under armarna, jag behöll mitt vett tack vare att ni lät mig frusta ut!!! Tack så otroligt mycket ni cybervänner, det gjorde mycket att ni lyssande och i dag - jag mår så bra jag kan!! I dag njuter jag för fullt av våra 4 barn!! De är helt underbara, jag ångrar inte ett enda av dem och familjen känns komplett.
Jag vet inte vad som är sant eller falskt i Madeleinefallet men hjärtat vrider sig om det nu skulle vara mamman. Hur tufft det än är...så långt gick aldrig jag i mina känslor. Kanske för att jag fann en ventil. Nånstans förstår jag hennes desperation i allt det intensiva, det skrikande...men det finns en spärr....Jag skulle bli jätteledsen om det är så att hon gått över den spärren. Visst känner man sig otillräcklig när alla skriker, man inte får sova...men att gå så långt som att ge sömnpiller, att kanske tom överdosera. Jag ryser. Trots att jag vet vad hon gått igenom, hennes frustration, otillräcklighetskänslor. Jag vet exakt. Jag har varit där. Jag förstår henne fullkomligt. Jag har också hållit i två bebisar som skrek och suttit och gråtit själv medan den äldre var hysterisk och skrek och var okontaktbar. En vana från koliken. Idag skriker han inte men visst finns känslor kvar...visst hoppar jag högt och nerverna är utanpå då han börjar tjata av rädsla för skrik men det händer inte längre. Han kan tjata men inte skrika. Han är världens gosigaste kille idag som verkar kunan sina gränser. I går tex såg han grannbarnen leka då vi kom hem från dagis men säger "jag vill gå in, jag är för trött för att leka med dem efter dagis". Han är resonabel och förnuftig. Helt underbar. Livet är mycket lugnare nu med alla barnen.
Alltså, jag ryser om det är så att mamman överdoserade sömnpiller även om jag är den första att förstå hennes desperation.
//manon
Bio
Ett tag fanns det inga filmer jag ville se, nu tornar de upp sig lite grann. "Kalas Alfons" vill jag se med småbarnen. "Vägen till Terabitia" med Dottern. För min del "Svarta Nejlikan", "Farväl Bafana", "This is England" och "En ung Jane Austen".
//manon
//manon
Ber om råd igen - Storasysters trams i skolan
Äntligen fick jag kontakt med hennes klasslärare. Ni som följt bloggen ett tag vet att min stora tramsar med matte f.a. Vägrar göra matteprov och bara visar hur hon avskyr det. Hon gör det fortfarande. Hon kan men vill inte visa det. Nu är den nya matteläraren bekymrad med...
Ett exempel. Hon blir inte klar med matteövningarna i skolan, får det i läxa, gör dem med 80% fel trots att hon kan. Hon får göra om och det blir rätt. Jag blir vansinnig. Hon vägrar göra tester och prov.
Hon lämnar inte veckobrev till oss hon ljuger om läxor. Hon har sagt att de får EN läxa i veckan, det är inte så, de får 2-3 st i veckan till en viss dag.
Jag blir arg, rädd, vansinnig, förbannad, ledsen. Livrädd för att hon ska förstöra sin framtid i sin envishet. Känner mig maktlös. För hon är smart, lätt för att lära men hon vill inte!
Handlar det verkligen om skolan, eller är det nåt annat? Är det nån sorts uppmärksamhetsbehov? Hon är 9,5 år och visar en enorm viljestyrka och envishet. Hur gör man??
En sak jag tänkt på är att hon ska prata med nån oberoende, kanske kurator på skolan ed. Och att hålla järnkoll på henne. Be läraren att vi hör av oss en gång i veckan via mail och telefon. Kalla mig curling, men nu är jag ängslig för hennes framtid.
//manon
Ett exempel. Hon blir inte klar med matteövningarna i skolan, får det i läxa, gör dem med 80% fel trots att hon kan. Hon får göra om och det blir rätt. Jag blir vansinnig. Hon vägrar göra tester och prov.
Hon lämnar inte veckobrev till oss hon ljuger om läxor. Hon har sagt att de får EN läxa i veckan, det är inte så, de får 2-3 st i veckan till en viss dag.
Jag blir arg, rädd, vansinnig, förbannad, ledsen. Livrädd för att hon ska förstöra sin framtid i sin envishet. Känner mig maktlös. För hon är smart, lätt för att lära men hon vill inte!
Handlar det verkligen om skolan, eller är det nåt annat? Är det nån sorts uppmärksamhetsbehov? Hon är 9,5 år och visar en enorm viljestyrka och envishet. Hur gör man??
En sak jag tänkt på är att hon ska prata med nån oberoende, kanske kurator på skolan ed. Och att hålla järnkoll på henne. Be läraren att vi hör av oss en gång i veckan via mail och telefon. Kalla mig curling, men nu är jag ängslig för hennes framtid.
//manon
Det är synd om bokstäverna
Det är synd om bokstäverna. Stackars små bokstäver som bildar trista ord som "kostnadsställe" och "verifikationer" och "redovisning". De står där på rad och ser bara så där dystra ut som kostnadsställen kan göra. Drömmer om att bilda helt andra ord, som "dansställe" och "fika" och "flin" och "konstverk" och "arkeologi" och "sova" och "lingon" och "skog", för att inte tala om "lingonskog" - är inte detta mycket härligare??....Men det går inte.
Det är knappt jag förmår mig till att skriva dessa trista ord. Det är helt och hållet grymt. Det borde finnas fackföreningar och organisationer mot detta bokstavsplågeri. Jag ser minsann hur de hulkar och ser gröna ut i dessa konstellationer. Jag ser hur de avundsamt sneglar på böcker som "Grå själar" eller "Harry Potter".
Befria bokstäverna!
//manon
Kärnfrisk
Var hos läkaren i dag för att få reda på mina provsvar - kärnfrisk. Jättebra värden tom. Ändå äter jag tex inte frukt varje dag, ibland kan det dröja veckor mellan frukttillfällena. Barnen äter ju varje dag, men jag slarvar. Trots att jag älskade frukt och åt massor som barn. Men nu med barn - det tar slut så fort och de är så många, barnen och frukten tar sanbbt slut. Jag vill inte äta av "deras" frukt liksom. Jag har druckit typ 1 liter Coca-Cola om dagen i 3.5 års tid. Ändå är jag smal och jag har bra värden.
Det är otroligt. En del kämpar som djur med att äta bra och få bra värden och inte gå upp i vikt. Andra kan äta hur dåligt som helst och ha hur bra värden som helst...Jag kan inte säga att jag blir motiverad att avhålla mig från Coca-Cola och skräpmat med dessa föredömliga värden...Orättvis är världen...för mig spelar det tydligen ingen roll vad jag stoppar i mig. Fast - en kollega - sa att jag visst åt bra, hon tänkte på mina lunchlådor och det är ju sant med. Helt urkasst äter jag inte ändå...Bulgur och kött od. Men jag kan ta mig stora friheter i kosthållningen utan att straffas.
Så, det är stress. Läkaren var faktiskt beredd att sjukskriva mig men det ville inte jag. Så hon skrev nu ut riktiga sömntabletter, insomnings, inte bara lugnande så jag får chans att sova. Vad skulle hon göra. Har sovit bra under en veckas tid, men haft nu två kassa nätter på raken. Att jag är trött har tydligen att göra med att jag gör mycket.
Det har ändå blivit bättre på sista tiden. Jag är optimistisk. Det är faktiskt andra dagen jag inte dricker Coca-Cola alls. Under en veckas tid innan det har jag bara druckit ett stort glas (33 cl) om dagen. Det känns bra ändå. Kändes denna omgång inte jobbigt att sluta. Fast få se hur det håller i sig...
Måste erkänna att jag skulle önskat att det var nåt fysiskt och inte stress. Få ett piller och bli pigg igen. Känna mig kapabel och inte ynklig och trött. Alla andra fixar det ju...
Jag vill inte bli sjukskriven. Jag tycker jag börjar få grepp om tillvaron. Sluta ha Coca-Cola som napp, vara mer alert på jobbet, vill känna mig mer kapabel. Jag vänder mig mer utåt nu och tar kontakt. Kan nu börja kl 8 om morgnarna och har hämthjälp. Bara det att jag orkar gå till läkare är ett friskhetstecken. Det orkade jag aldrig hösten/vintern för två år sedan. Man måste vara hyfsat frisk för att orka gå till läkaren. Nej, jag vill absolut inte bli sjukskriven. Jag är i en vändpunkt och hoppas så att det håller i sig. Jag börjar få grepp om livet. Det går att ordna livet på annat sätt än att gå ner i tid på jobbet. Bara att jag släppte kravet på att hämta en timme tidigare på dagis och börja jobba 6/7 om morgnarna gjorde mycket. Vinsten var inte stor, hämtade ändå vid 16.30/17 pga restider...gick från jobbet kring 16.
Nej, jag har en försiktig optimism och förhoppning över att det som finns nu fortsätter....och det är skönt att ha sömntabletter som krycka ibland om sömnen blir för dålig.
Jag är fullständig kärnfrisk med föredömliga värden.
Jag vill nu omvandla min musikalitet till språket på riktigt. Få ut toner ur ordtangenterna...få orden att ljuda...sjunga...mitt undermedvetna tänker mer och mer på det jag vil skriva om, jag får "kickar", meningar som fladdrar förbi...jag vill skapa igen...det är viktigt för mig, det där med skapande...
//manon
Det är otroligt. En del kämpar som djur med att äta bra och få bra värden och inte gå upp i vikt. Andra kan äta hur dåligt som helst och ha hur bra värden som helst...Jag kan inte säga att jag blir motiverad att avhålla mig från Coca-Cola och skräpmat med dessa föredömliga värden...Orättvis är världen...för mig spelar det tydligen ingen roll vad jag stoppar i mig. Fast - en kollega - sa att jag visst åt bra, hon tänkte på mina lunchlådor och det är ju sant med. Helt urkasst äter jag inte ändå...Bulgur och kött od. Men jag kan ta mig stora friheter i kosthållningen utan att straffas.
Så, det är stress. Läkaren var faktiskt beredd att sjukskriva mig men det ville inte jag. Så hon skrev nu ut riktiga sömntabletter, insomnings, inte bara lugnande så jag får chans att sova. Vad skulle hon göra. Har sovit bra under en veckas tid, men haft nu två kassa nätter på raken. Att jag är trött har tydligen att göra med att jag gör mycket.
Det har ändå blivit bättre på sista tiden. Jag är optimistisk. Det är faktiskt andra dagen jag inte dricker Coca-Cola alls. Under en veckas tid innan det har jag bara druckit ett stort glas (33 cl) om dagen. Det känns bra ändå. Kändes denna omgång inte jobbigt att sluta. Fast få se hur det håller i sig...
Måste erkänna att jag skulle önskat att det var nåt fysiskt och inte stress. Få ett piller och bli pigg igen. Känna mig kapabel och inte ynklig och trött. Alla andra fixar det ju...
Jag vill inte bli sjukskriven. Jag tycker jag börjar få grepp om tillvaron. Sluta ha Coca-Cola som napp, vara mer alert på jobbet, vill känna mig mer kapabel. Jag vänder mig mer utåt nu och tar kontakt. Kan nu börja kl 8 om morgnarna och har hämthjälp. Bara det att jag orkar gå till läkare är ett friskhetstecken. Det orkade jag aldrig hösten/vintern för två år sedan. Man måste vara hyfsat frisk för att orka gå till läkaren. Nej, jag vill absolut inte bli sjukskriven. Jag är i en vändpunkt och hoppas så att det håller i sig. Jag börjar få grepp om livet. Det går att ordna livet på annat sätt än att gå ner i tid på jobbet. Bara att jag släppte kravet på att hämta en timme tidigare på dagis och börja jobba 6/7 om morgnarna gjorde mycket. Vinsten var inte stor, hämtade ändå vid 16.30/17 pga restider...gick från jobbet kring 16.
Nej, jag har en försiktig optimism och förhoppning över att det som finns nu fortsätter....och det är skönt att ha sömntabletter som krycka ibland om sömnen blir för dålig.
Jag är fullständig kärnfrisk med föredömliga värden.
Jag vill nu omvandla min musikalitet till språket på riktigt. Få ut toner ur ordtangenterna...få orden att ljuda...sjunga...mitt undermedvetna tänker mer och mer på det jag vil skriva om, jag får "kickar", meningar som fladdrar förbi...jag vill skapa igen...det är viktigt för mig, det där med skapande...
//manon
Spontana dagar
Jag hoppas ni haft ett lika härlig helg dom jag! Det gick i spontanitetens tecken mångt och mycket.
På lördag kom en fd grannflicka över till oss över dagen. Långväga gäst. Storasyster var jätteglad. Jag var och badade med de tre små och det var urmysigt! De guppade i sina badringar. Mellansonen vågade tom vara utan badring. På kvällen säger Storasyster att medan vi var borta hade vännen jag haft dåligt samvete mot ringt. Den vän jag haft dåligt samvete över, som jag skulle hört av mig till. Glad jag blev. Förklarade att jag varit väldigt trött och hon verkade inte sur. Planerar att träffas nån gång. Skönt, för jag vill inte vara otrevlig mot folk och jag gillar henne.
I dag var vi i pyamas jättelänge. Ringde Mellansonens bästis och så gick vi över till dem ett par timmar på eftermiddagen. Skulle varut tvärtom men så hamnade vi där. Fick jättegod äppelkaka och trevligt sällskap både barnen och jag. Det lustiga är att de har barn födda samma år som vi och de äldsta leker med varandra och även de yngsta. Så mina känner sig väldigt hemma. Tvillingflickan så till den grad att hon tom gladtrotsade. Annars brukar de vara rätt blyga...det var full rulle på alla barn...
Med mitt vanliga dåligt självförtroende kände jag mig urtråkig hemma hos dem och jag gillar dem faktiskt för de är trevliga. Och då blir jag mer spänd förstås för jag vill gärna att de gillar mig om det går. Kanske jag inte var alldeles för hemsk för hon frågade om jag ville gå till ett säljparty hon var bjuden på i veckan...tror inte man frågar om man formligen avskyr personen i fråga. Ja, så fånigt kan jag tänka, så dåligt självförtroende har jag! Jag vill gärna gå, för det de ska sälja lät intressant och hon är ju trevlig med och det är alltid kul att träffa folk! Och i veckan är jag upptagen den 11 med:)).
Nästa helg blir lugnare antar jag. Då ska vi på teater med ett par andra barn och förälder. Det ska bli kul att gå på barnteater och med sällskap. Det var länge sedan och jag har tänkt ett tag på att vi måste gå snart igen.
Jag känner mig gladare och piggare och känner för att vara mer utåtriktad nu även för egen del. Jag tycker det är trevligt att vara med folk. Speciellt de trevliga:). Jag vet inte hur pass extrovert eller introvert jag är men jag vet att jag klagar hellre på för mycket och att få egentid än att ha för mycket egentid och inget sällskap.
Nu är det inte så här varje helg, oftast är vi själva barnen och jag/vi så det känns jättekul att få dela detta! Träffa andra vuxna och barnen leker, eller man gör nåt tillsammans. Och jag tror ärligt att det är mer jag än barnen som längtar efter sällskap. Numera tänker jag som så att jag får lita på barnen och deras känsla och längtan efter sällskap. Jag inser att de är tre nära i ålder så de har sällskap av varandra och ibland efterfrågar de sina kompisar. Jag tycker faktiskt det är trevligt med barnbesök från dagis, skola, grannbarn....och jag tänker fortsätta fråga andra vuxna för det är trevligt med sällskap då och då!
Jag har haft en bra helg jag känt balans. Det var underbart att bada med dem. Stötte på en annan dagismamma som jag såg observerade lite och hon sa att jag var en strateg. Och det är så sant - det måste man vara då man har tre så små i så nära ålder för att inte allt ska fallera.
//manon
På lördag kom en fd grannflicka över till oss över dagen. Långväga gäst. Storasyster var jätteglad. Jag var och badade med de tre små och det var urmysigt! De guppade i sina badringar. Mellansonen vågade tom vara utan badring. På kvällen säger Storasyster att medan vi var borta hade vännen jag haft dåligt samvete mot ringt. Den vän jag haft dåligt samvete över, som jag skulle hört av mig till. Glad jag blev. Förklarade att jag varit väldigt trött och hon verkade inte sur. Planerar att träffas nån gång. Skönt, för jag vill inte vara otrevlig mot folk och jag gillar henne.
I dag var vi i pyamas jättelänge. Ringde Mellansonens bästis och så gick vi över till dem ett par timmar på eftermiddagen. Skulle varut tvärtom men så hamnade vi där. Fick jättegod äppelkaka och trevligt sällskap både barnen och jag. Det lustiga är att de har barn födda samma år som vi och de äldsta leker med varandra och även de yngsta. Så mina känner sig väldigt hemma. Tvillingflickan så till den grad att hon tom gladtrotsade. Annars brukar de vara rätt blyga...det var full rulle på alla barn...
Med mitt vanliga dåligt självförtroende kände jag mig urtråkig hemma hos dem och jag gillar dem faktiskt för de är trevliga. Och då blir jag mer spänd förstås för jag vill gärna att de gillar mig om det går. Kanske jag inte var alldeles för hemsk för hon frågade om jag ville gå till ett säljparty hon var bjuden på i veckan...tror inte man frågar om man formligen avskyr personen i fråga. Ja, så fånigt kan jag tänka, så dåligt självförtroende har jag! Jag vill gärna gå, för det de ska sälja lät intressant och hon är ju trevlig med och det är alltid kul att träffa folk! Och i veckan är jag upptagen den 11 med:)).
Nästa helg blir lugnare antar jag. Då ska vi på teater med ett par andra barn och förälder. Det ska bli kul att gå på barnteater och med sällskap. Det var länge sedan och jag har tänkt ett tag på att vi måste gå snart igen.
Jag känner mig gladare och piggare och känner för att vara mer utåtriktad nu även för egen del. Jag tycker det är trevligt att vara med folk. Speciellt de trevliga:). Jag vet inte hur pass extrovert eller introvert jag är men jag vet att jag klagar hellre på för mycket och att få egentid än att ha för mycket egentid och inget sällskap.
Nu är det inte så här varje helg, oftast är vi själva barnen och jag/vi så det känns jättekul att få dela detta! Träffa andra vuxna och barnen leker, eller man gör nåt tillsammans. Och jag tror ärligt att det är mer jag än barnen som längtar efter sällskap. Numera tänker jag som så att jag får lita på barnen och deras känsla och längtan efter sällskap. Jag inser att de är tre nära i ålder så de har sällskap av varandra och ibland efterfrågar de sina kompisar. Jag tycker faktiskt det är trevligt med barnbesök från dagis, skola, grannbarn....och jag tänker fortsätta fråga andra vuxna för det är trevligt med sällskap då och då!
Jag har haft en bra helg jag känt balans. Det var underbart att bada med dem. Stötte på en annan dagismamma som jag såg observerade lite och hon sa att jag var en strateg. Och det är så sant - det måste man vara då man har tre så små i så nära ålder för att inte allt ska fallera.
//manon
Enleveringen ur Dagis
Tänk, jag som skrev på en annan sida att vi aldrig tar hem barn från dagis, och att våra barn aldrig går hem med nån annan efter dagis på vardagar. Döm om min förvåning när jag kom hem i går kväll och Mellansonen inte var hemma. Lillbrorsan sa att han var hos flickan S. Jag trodde han svamlade och hittade på så jag fick fråga maken. Jodå, han var hos S och hon hade tydligen varit väldigt bestämd över att ta hem vår son. Tjatat och hållt fast honom. Tjatat och tjatat och gav sig inte. Han skulle följa med henne hem.
Vår äldsta son som bara häromdagen sa "Men, om jag ångrar mig och inte vill gifta mig med A, hur ska jag då veta veta vem jag ska gifta mig med när jag bli stor?"
Grabben, om det fortsätter så här lär du inte få problem med den saken....
Han har alltid tyckt om tjejer. Söta och starka tjejer. Tjejer som vet vad de vill. A, S och E vet jag om att han tycker är söta. Redan när han var kring året och vi var med honom på öppnis så ställde han sig framför den allra allra sötaste bebisflickan och bara log och log och log....
Han blev hämtad kl 19. Lycklig och trött. Han hade tydligen velat gå hem i början, blyg som han är, han vill helst ändå vara hemma vardagskvällar. Men han log stort.
//manon, stolt pojkmoder
Vår äldsta son som bara häromdagen sa "Men, om jag ångrar mig och inte vill gifta mig med A, hur ska jag då veta veta vem jag ska gifta mig med när jag bli stor?"
Grabben, om det fortsätter så här lär du inte få problem med den saken....
Han har alltid tyckt om tjejer. Söta och starka tjejer. Tjejer som vet vad de vill. A, S och E vet jag om att han tycker är söta. Redan när han var kring året och vi var med honom på öppnis så ställde han sig framför den allra allra sötaste bebisflickan och bara log och log och log....
Han blev hämtad kl 19. Lycklig och trött. Han hade tydligen velat gå hem i början, blyg som han är, han vill helst ändå vara hemma vardagskvällar. Men han log stort.
//manon, stolt pojkmoder
I Lingonskogen
I dag hörde jag om en familj som ska ha en skogsdag och plocka lingon. Det lät så roligt tyckte jag. Blev inspirerad och tänkte - tänk om jag också skulle ta mina till skogen och plocka lingon och fick riktiga dagdrömmerier om glada barn i gummistövlar och tjocktröjor som i en John Bauersk trollsk skog med älvor, tomtar, troll och älgar plockade lingon i timtal medan de sjöng och trallade och dansade med varsin korg full med lingon. Hur vi skulle ha matsäck med oss och sitta på stenar med höstnupna röda kinder och dricka varm choklad och äta smörgåsar som bara blir så gott i en friskt kyld skog.
Så vaknade jag ur mina dagdrömmerier och tänkte - men det där är inte alls jag hur jag än lockas av det! Nej, jag är ingen skogsrå med ungar, jag är - nåt annat. Asfaltsråtta och en lost musiker ur kurs med intellektuella intressen. Jag - stadslollan ut i skogen!? Varför romantiserar jag detta när jag vet att det är så långt i från min personlighet? Det skulle bara sluta med att jag svär över alla tuvor jag snubblar över och klagar på regnet, att ungarna fångade grodorna i kärren och tryckte ner dem i korgen och testade förbjudna trollformler ur Harry Potter på dem, retade småtrollen och snodde Näckens fiol och kastade den i floden. Vi skulle bli portade. Allt medan jag svär över frånvaron av asfalt och Coca-Colaautomater.
Nej, jag ska nog dagdrömma mer om musicerande. Jag är ingen sportoutdoorsaktiv förälder. Men jag är en baddare på musik och caféer. Jag tror jag ska börja dagdrömma om hur alla fyra i familjen musicerar, en kvartett med barn och huset fylls av musik...hur jag lär dem tangenterna på pianot...jag är en kass musiker i dag men det finns i fingrarna. Jag har mer inåtvända inomhusintressen...det är bara att acceptera och drömma...
//manon
Så vaknade jag ur mina dagdrömmerier och tänkte - men det där är inte alls jag hur jag än lockas av det! Nej, jag är ingen skogsrå med ungar, jag är - nåt annat. Asfaltsråtta och en lost musiker ur kurs med intellektuella intressen. Jag - stadslollan ut i skogen!? Varför romantiserar jag detta när jag vet att det är så långt i från min personlighet? Det skulle bara sluta med att jag svär över alla tuvor jag snubblar över och klagar på regnet, att ungarna fångade grodorna i kärren och tryckte ner dem i korgen och testade förbjudna trollformler ur Harry Potter på dem, retade småtrollen och snodde Näckens fiol och kastade den i floden. Vi skulle bli portade. Allt medan jag svär över frånvaron av asfalt och Coca-Colaautomater.
Nej, jag ska nog dagdrömma mer om musicerande. Jag är ingen sportoutdoorsaktiv förälder. Men jag är en baddare på musik och caféer. Jag tror jag ska börja dagdrömma om hur alla fyra i familjen musicerar, en kvartett med barn och huset fylls av musik...hur jag lär dem tangenterna på pianot...jag är en kass musiker i dag men det finns i fingrarna. Jag har mer inåtvända inomhusintressen...det är bara att acceptera och drömma...
//manon
Tack för responsen
Svarar er alla i ett nytt inlägg här. Jag hoppas att det kom fram att andemeningen var hoppfull, en viss förundran över att tiden börjar räcka till för mer än bara det allra mest väsentliga. Att man mitt i all vardagsjäkt får nu mikrotider över! Det gör att jag börjar fundera på just musiken och hur föra in det i deras liv...gissar att det bästa är att skaffa ett piano och själv spela - men nu har vi inte plats för ett piano alls! En fiol har vi för maken spelar också men inte heller gjort det på länge. Så förutsättningarna finns.Men ett ev piano får vänta. Jag hoppas att det kom fram att det är just vardagsjäkten som är livet. Att inte längre gå upp kl 5 och få mera hjälp med hämtning har gett mycket lugn.
Ni har rätt med om det där med dottern och vännen - måste fokusera på nuet! Dåligt samvete är inte konstruktivt. Och som Havsfrun sa, fråga om hon vill ha extra kramar. Och att man vill ta plats mera nu! Och att det faktiskt går.
Så vill jag poängtera att när jag skriver om det jag känner, jag hoppas ingen blir sårad. Jag vet att jag inte är ensam om att ha ett liv i 110, det har alla småbarnsföräldrar. Jag vet att jag beskriver mest baksidorna, känslorna. Jag förstår om folk inte tror att jag bryr mig om barnen och maken som också kämpar för jag skriver inte så mycket om dem. Men jag känner, precis som alla föräldrar känner om just sina egna, att de är det mest fantastiska och perfekta och sötaste barn som finns! Jag skulle kunna fylla sida upp och ner om hur de leker Harry Potter vid matbordet med varsitt trollspö av grillspett vi just ätit som i går. Hur de håller på med "Leviooosaaa - groda" och hur jag låtsades bli groda och mjölk och allt annat vid matbordet. Beskriva deras kluckande skratt, näpna ansikten.
Jag vill verkligen inte såra någon med det jag skriver.
Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig heller. Herregud nej!
Jag vill inte att folk känner sig tvingade till saker pga saker jag skrivit. Gud vad fel det vore!
För mig är detta bara en ventil i vår intensiva vardag med heltidsjobb, barn och renovering som maken kämpar med helg efter helg som måste slita på honom för (jag har det inte ovanligare eller jobbigare än andra alltså), så detta är mitt sätt att pysa ut, en roll som musiken hade förr. Det betyder inte att jag har ett trist och jobbigt liv utan att jag trivs med mitt intensiva liv och har en make, hus och 4 gulliga barn och vi hjälps åt alla!
Jag har det inte jobbigare än andra (speciellt inte nu när jag inte går upp kl 5 längre) men jag borde bli vuxen och kunna ta hand om mina egna känslor. Inte sprida dem för vinden så här. Jag känner starkt då jag är lycklig, och när jag är ledsen. Jag har fått ut det genom att skriva....men är man inte helt anonym så tror jag inte man kan skriva en sådan här utlämnande blogg. Jag får ändra mig. Och ta hand om mina känslor inom mig som en vuxen. Jag måste bli vuxen nån gång.
//manon
Ni har rätt med om det där med dottern och vännen - måste fokusera på nuet! Dåligt samvete är inte konstruktivt. Och som Havsfrun sa, fråga om hon vill ha extra kramar. Och att man vill ta plats mera nu! Och att det faktiskt går.
Så vill jag poängtera att när jag skriver om det jag känner, jag hoppas ingen blir sårad. Jag vet att jag inte är ensam om att ha ett liv i 110, det har alla småbarnsföräldrar. Jag vet att jag beskriver mest baksidorna, känslorna. Jag förstår om folk inte tror att jag bryr mig om barnen och maken som också kämpar för jag skriver inte så mycket om dem. Men jag känner, precis som alla föräldrar känner om just sina egna, att de är det mest fantastiska och perfekta och sötaste barn som finns! Jag skulle kunna fylla sida upp och ner om hur de leker Harry Potter vid matbordet med varsitt trollspö av grillspett vi just ätit som i går. Hur de håller på med "Leviooosaaa - groda" och hur jag låtsades bli groda och mjölk och allt annat vid matbordet. Beskriva deras kluckande skratt, näpna ansikten.
Jag vill verkligen inte såra någon med det jag skriver.
Jag vill absolut inte att folk ska tycka synd om mig heller. Herregud nej!
Jag vill inte att folk känner sig tvingade till saker pga saker jag skrivit. Gud vad fel det vore!
För mig är detta bara en ventil i vår intensiva vardag med heltidsjobb, barn och renovering som maken kämpar med helg efter helg som måste slita på honom för (jag har det inte ovanligare eller jobbigare än andra alltså), så detta är mitt sätt att pysa ut, en roll som musiken hade förr. Det betyder inte att jag har ett trist och jobbigt liv utan att jag trivs med mitt intensiva liv och har en make, hus och 4 gulliga barn och vi hjälps åt alla!
Jag har det inte jobbigare än andra (speciellt inte nu när jag inte går upp kl 5 längre) men jag borde bli vuxen och kunna ta hand om mina egna känslor. Inte sprida dem för vinden så här. Jag känner starkt då jag är lycklig, och när jag är ledsen. Jag har fått ut det genom att skriva....men är man inte helt anonym så tror jag inte man kan skriva en sådan här utlämnande blogg. Jag får ändra mig. Och ta hand om mina känslor inom mig som en vuxen. Jag måste bli vuxen nån gång.
//manon
Sällskap 2
Ibland undrar jag om Stora dottern har fått alldeles för lite uppmärksamhet under de åren de tre små var hemskt små och åtminstone jag inte hann med henne som jag borde. Kontrasten från endabarn i 4,5 år till 3 syskon inom loppet av 20 månader måste ha blivit stor - i uppmärksamhet!
Såg lite på en dansk film i går om ett nyblivet föräldrapar som badade sitt endabarn och försfödda tillsammans. Herregud vad det barnet var påpassat!! Det går inte om det får syskon...och nog var Stora dottern påpassad.
Självklart, mamman anklagar sig själv, som om mamman vore allt i barnens liv och det tror jag inte. Men ändå. Har jag gjort fel? Men det gick inte att ge mera då. Jag var slut själv.
I takt med att livet förändras (jag går inte upp kl 5 och barnen blir större) börjar jag kunna se mina egna behov. Inte bara diffust känna utan kunna sätta ord på dem också.
Att det tex inte är (små)barnen främst som behöver sällskap utan jag. Att jag tycker det är roligt när nån kommer över. Samtidigt vill jag vara med barnen, kunna se dem, krama dem och egoistiskt bara vara med dem utan inblandning från andra. Samtidigt finns de inte till bara för min skull. Utan för sin egen. Jag ska bara lotsa dem. Inte se till mitt behov av småbarnsgos.
Rastlösheten är min. Blandningen av lugn och rastlöshet för samtidigt gillar jag det, att inte göra så mycket och bara vara.
Och tröttheten har jag, bladning av vilja ha sällskap och vara ifred. Jag vet inte vad jag vill!
Eller så vet jag - börjar sakteliga få mera tid över till mig, mikrotid i snigelfart vilket gör att tankarna uppstår och längtan kan definieras - men orken hänger inte helt med än....får ta små myrsteg. I själen längtar jag efter att göra annat än laga mat, att det är laga mat och baka det mest intellektuella jag gör hemma. Läsa - haha - inte lätt än!
Eller orken. Tiden! Det är tiden!
Det är dagens kvinnomelodi - jobbet - dagis - köket - sova -jobbet - dagis - köket. Och det är livet. Alltt detta mitt i tristessen är livet. Intensivt, oreflekterat. Skönt på ett sätt, jag känner att jag lever och min kreativa ådra hittar på maträtter istället för dialoger...
Börjar längta efter ett piano. Att föra in musiken i barnens liv. Tänk att de har ett fd konsertpianistlöfte till mamma och de vet inte det, märker inte det! De vet inte hur viktigt musik är för mig! Hur jag skulle tycka det var jättekul att musicera tillsammans med barnen...
Så när jag står i köket och spiller ut min kreativitet där och suckar, så är det miljontals av känslor som far genom mig. Jag är i ett brytningsskede. Viljan, orken, tiden, tankarna börjar kunna krypa fram till att få tillbaka sitt eget liv samtidigt som det är lite spännande att vara till för så många andra, att inte vara i centrum och fokusera mot andra (barnen).
Men - ja nog skulle jag vilja vara i centrum allt, synas. Annars skulle jag inte skriva en blogg antar jag. Och jag vet att jag kommer göra avsteg från köket både med och utan barn närmsta framtiden och det känns bra - att kunna göra det...
Fortfarande rasande dåligt samvete över vännen jag helt enkelt inte orkade ringa och träffa som jag ville i somras.
Är det nån som fattar nåt av detta!?
//manon
Sällskap 1
Att leka till 20/21 för ca 10-åringar på en vardag känns lite fel för mig. Men jag vet inte om jag är fast i gamla normer. Tycker bara att de har läxor att göra, ta skolan på allvar.
Tycker det är OK om de stannar till middag men sedan - eftersom de inte gör läxorna tillsammans utan leker så ser jag ingen anledning till lek så sent om vardagar. OK nån gång men...jag undrar...
Min absoluta gräns går vid 20 för efter det så vill jag kunna varva ner de tre små. Och den stora måste få tid för läxor.
Sedan kan jag lägga till att Stora dottern har en period just nu då hon ska visa sig - självständig och tuff vilket gör att hon tjafsar rätt mycket med oss föräldrar vilket i sin tur gör att eftersom hon inte lyssnar på vad man säger är risken att man säger till hårdare stor. Och jag gillar inte det framför hennes kompisar. Göra bort henne, men hon kan inte tjafsa och tjata hur mycket som helst...
Vad gör man åt det beteendet? Pratade med henne senast i går att hon kanske inte menade så men det uppfattades så. Och att det är tråkigt att behöva bli arg på henne inför kompisar och jag försöker verkligen att inte visa fullt ut utan mer markera. Det vore mycket trevligare om hon var trevlig mot oss med då hon har kompisar hemma. Så man inte hela tiden behövde markera att hon måste vara hövlig mot oss också.
Hennes lärare har inte hört av sig sedan jag ringt och lämnat meddelande. Är lite sur på det för jag vill prata med henne. Har en envis dotter och jag vill veta vad som händer mera och vad som krävs, läxor vilken dag etc för att kunna hålla koll på henne. Och nej, hon kan smita undan, inte lämna papper od.
//manon
Viskningar
Bland det som ger mig mest ont i magen av alla beteenden är viskningar. När folk sänker rösterna och man bara förstår att nu är det hemligheter på gång. Jag avskyr viskningar, är allergisk mot dem. Jag mår fysiskt illa av dem och hjärtat hoppar extra slag.
Jag hörde en viskning i dag. Som om folk inte fattar att det märks. Först höga röster och sedan tystnad, eller lågt. Det dallrar i luften, man fattar att de talar om nåt som inte alla ska höra. Jag har själv varit med om det i mitt rum. Någon som viskat för mig. Saker andra inte ska höra om.
Jag kan inte låta bli att undra. Om man viskar, om man "varnar" för andras tillkortakommanden, syftet är i all välmening, så kan inte jag låta bli att undra vad den personen sedan "varnar" andra om mig. Att lita på. Jag vill inte dras med i det men ändå dras jag med, dynamiken är svår att dra sig ur. Det handlar om grupperingar, det handlar om att ingen vill vara utanför. Att ta ställning för att få vara med. Det är jättesvårt.
Min idealbild är att stå över detta. Att inte dras med. Att vara lika trevlig mot alla. Men blir man då samtidigt misstänkliggjord? Jag diskuterar inte hur andra sköter sina jobb, vad de gör och vad de sagt, vad jag irriterar mig på även om jag erkänenr att det kan vara skönt att diskutera chefer ibland. Jag vill inte men självklart dras jag in i det, för det är ett sätt att umgås, att bry sig om, att lyssna på andras tankar för det är svårt att värja och skydda sig och andra då det är sagt i all välmening. Det bryter balansen. Om man lyssnar på andra blir man själv lyssnad på...
Saken är att det är i alla välmening, oskyldigt, men jag undrar hur oskyldigt det är och hur jag ska förhålla mig till det. Det föds myter ur viskningar. Det blir svårt att bilda sig en egen uppfattning. Det är svårt att stå över...
Jag vill nu inte framställa mig som perfekt eller högre moraliskt stående. Jag har gjort mina tabbar. Jag har själv ett ansvar. Men jag tycker det här är fruktansvärt svårt. Det är som en ormgrop.
Jag vill vara rak och tydlig. Genom att kuckla i hop sig ändrar man inget. Det blir bara en nedåtgående spiral. Samtidigt, om nån inte trivs måste den väl få ur sig detta också? Jag vill gå den raka vägen.
//manon
Vara sanning
Läste om bloggande i en nättidning i dag. Att det kan vara nyttigt att skriva av sig. Att det kan slå tillbaka på en själv om man är elak. Att folk kan luska ut vem man är om man skriver anonymt och dessutom skriver saker man inte kan stå för IRL vilket kan ge konsekvenser.
En del vet vem jag är. Hur har det ändrat mitt bloggande? Visst håller jag numera tillbaka mera av de förbjudna, mörka, ovälkomna, orättvisa känslorna jag kan ha. De som man ostraffat vill bli av med.
Rättvis eller orättvis irritation och ilska. Vad jag känner hur falskt eller sant det är i verkligheten, eller enligt andras uppfattningar där kanske jag är boven. Som jag kanske till slut inser själv efter att jag lugnat mig. Visst håller jag tillbaka. Inte för att det är nåt rafflande eller helt annorlunda jag håller tillbaka, men visst gör jag det.
Kan säga i alla fall att jag varit en surkart denna helg. Tur att jag inte pratat med många. Med en plattform så här skulle jag kunna rättfärdiga mina tillkortakommanden men det vill jag faktiskt inte. Jag har varit mer än lovligt sur. Kulmen på det var när jag gjort i ordning skorummet, var ute och slängde sopor i två minuter och kom tillbaka och någon hade slängt alla skor mitt på golvet i skorummet. Jag som hade sorterat ut och tänkt så noga igenom allt och så detta sabotage!! Alla barn förnekade tilltaget. Hur jag reagerade? Jag blev rasande och sedan grät jag. La mig sedan på sängen och grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. En petitess, jag vet att explodera så för en sådan ändå liten sak är löjligt. Kanske jag skulle ha behövt en kram då. Nån vuxen som kunde ta det lilla vuxna rasande barnet i sina armar och säga att allt blir bra igen...Inte tycka synd om mig eller ge mig rätt, utan bara - krama mig...
Denna helg har jag känt det som om jag ville straffa alla runtomkring mig. För det mörker jag känt inuti. Och varför? För en besvikelse i början av veckan. Taskigt va´? Genast förstod jag min dotter bättre men för f-an jag är vuxen, så kan man inte bete sig. Och visst är det ofta så. När man själv inte känner sig bra så ger man sig på omgivningen, som om det skulle göra allt så mycket bättre!!
Nej, jag vill inte urskulda mig eller komma med förklaringar för skriver jag mera kommer jag säkert på tusen skäl för att rättfärdiga mig. Men jag kanske kan säga ett litet viskande förlåt. För det är jag också dålig på. Jag kan vara jäkligt stolt och ha svårt för att säga förlåt. En riktig tjurskalle.
Positivt som hänt. Ja, det skulle vara att jag mitt i all trötthet i veckan fått lite - inspiration - till min bok. Idéer, som om meningar flög rätt på mig, stämningar jag vill återge. Även om skrivande går mer än trögt så verkar mitt omedvetna bearbeta det jag vill skriva om...Gud, vad jag längtar efter oceaner av tid att skriva på.
Mer positivt - på jobbet har jag lyckats få mer förtroende, att vara rak och tydlig, ta rodret, trots att jag är livrädd för att genomskådas som den slöa bluff jag är - verkar funka. Men jag känner mig säkrare nu, jag vill gärna visa att jag kan nu mycket mera, är mera effektiv, kan leverera mycket bättre. Nu får jag inte svika. Det tar väl också på krafterna antar jag. Men, hallå, nu börjar jag urskulda mig!!
En annan sak jag tycker är jobbigt är att inte vara den där söta lilla flickan längre, men det ska jag gå in på en annan dag vad jag menar....
förlåt
//manon
En del vet vem jag är. Hur har det ändrat mitt bloggande? Visst håller jag numera tillbaka mera av de förbjudna, mörka, ovälkomna, orättvisa känslorna jag kan ha. De som man ostraffat vill bli av med.
Rättvis eller orättvis irritation och ilska. Vad jag känner hur falskt eller sant det är i verkligheten, eller enligt andras uppfattningar där kanske jag är boven. Som jag kanske till slut inser själv efter att jag lugnat mig. Visst håller jag tillbaka. Inte för att det är nåt rafflande eller helt annorlunda jag håller tillbaka, men visst gör jag det.
Kan säga i alla fall att jag varit en surkart denna helg. Tur att jag inte pratat med många. Med en plattform så här skulle jag kunna rättfärdiga mina tillkortakommanden men det vill jag faktiskt inte. Jag har varit mer än lovligt sur. Kulmen på det var när jag gjort i ordning skorummet, var ute och slängde sopor i två minuter och kom tillbaka och någon hade slängt alla skor mitt på golvet i skorummet. Jag som hade sorterat ut och tänkt så noga igenom allt och så detta sabotage!! Alla barn förnekade tilltaget. Hur jag reagerade? Jag blev rasande och sedan grät jag. La mig sedan på sängen och grät och tyckte fruktansvärt synd om mig själv. En petitess, jag vet att explodera så för en sådan ändå liten sak är löjligt. Kanske jag skulle ha behövt en kram då. Nån vuxen som kunde ta det lilla vuxna rasande barnet i sina armar och säga att allt blir bra igen...Inte tycka synd om mig eller ge mig rätt, utan bara - krama mig...
Denna helg har jag känt det som om jag ville straffa alla runtomkring mig. För det mörker jag känt inuti. Och varför? För en besvikelse i början av veckan. Taskigt va´? Genast förstod jag min dotter bättre men för f-an jag är vuxen, så kan man inte bete sig. Och visst är det ofta så. När man själv inte känner sig bra så ger man sig på omgivningen, som om det skulle göra allt så mycket bättre!!
Nej, jag vill inte urskulda mig eller komma med förklaringar för skriver jag mera kommer jag säkert på tusen skäl för att rättfärdiga mig. Men jag kanske kan säga ett litet viskande förlåt. För det är jag också dålig på. Jag kan vara jäkligt stolt och ha svårt för att säga förlåt. En riktig tjurskalle.
Positivt som hänt. Ja, det skulle vara att jag mitt i all trötthet i veckan fått lite - inspiration - till min bok. Idéer, som om meningar flög rätt på mig, stämningar jag vill återge. Även om skrivande går mer än trögt så verkar mitt omedvetna bearbeta det jag vill skriva om...Gud, vad jag längtar efter oceaner av tid att skriva på.
Mer positivt - på jobbet har jag lyckats få mer förtroende, att vara rak och tydlig, ta rodret, trots att jag är livrädd för att genomskådas som den slöa bluff jag är - verkar funka. Men jag känner mig säkrare nu, jag vill gärna visa att jag kan nu mycket mera, är mera effektiv, kan leverera mycket bättre. Nu får jag inte svika. Det tar väl också på krafterna antar jag. Men, hallå, nu börjar jag urskulda mig!!
En annan sak jag tycker är jobbigt är att inte vara den där söta lilla flickan längre, men det ska jag gå in på en annan dag vad jag menar....
förlåt
//manon
Farligt
Läste i DN i dag, en liten notis, om nån som varit på lekparker i Stockholm och åhört hur föräldrar inte låter sin barn våga. Tex att inte klättra upp på leksakshus tak. Det kan alla mina tre. Hur föräldrar av i dag i all välmening inte peppar sina barn att tex våga klättra pga föräldrars egen rädsla för att barnen ska slå sig. Ligger mycket i det...artikelförfattaren (Hanne Kjöler) drog ut det tilln sin spets - hur blir det för alla dessa beskyddade barn när de blir vuxna och de inte som barn lärt sig att lita på sin egen förmåga...Att spänna bågen...
I går natt var jag vaken och sorterade rentvätt, tog bort för små kläder ura barnens farderob. Gjorde rent hos katten och slängde sopor. Tog två timmar. I natt tog jag därför sömntablett för första gången och sov gott. Tänker nu inte ta varje natt men efter en sådan natt kände jag att jag behövde garantier för att sova.
Jag har frågat några stycken om nån av dem vill följa med på utflykt nån gång, bio tex. Vi har ju renoveringen så den som går på utflykt med barnen är mest jag själv och att alltid vara själv...barnen är supertrevliga att gå på utflykt med, det är mysigt, men ibland kan jag känna att det blir lite ensamt som vuxen och att det skulle vara trevligare och lättare med sällskap då och då med nån annan trevlig vuxen. Än bättre då barnen känner varandra då blir allt så mycket enklare för alla inblandade. Nu börjar jag känna att jag orkar ta kontakt lite då och då och barnen har tagit kontakt. Inte som då de gick på förra dagiset, det funkade inte alls. Just nu är jag annars jättedålig på det där med att sköta det sociala. Få se om nån/några vill hänga med då och då. Som kanske känner likadant. Tänker fortfarande gå på utflykt själv med barnen, det lär oftast bli så, jag tycker om att vara med dem och de är aldrig så snälla som när man gör nåt utom hemmet, då är de riktiga demobarn, men ibland vore det faktiskt trevligare och enklare med sällskap. Jag pendlar mellan tycka det är pinsamt att fråga och mellan att tro att det måste finnas fler som faktiskt känner likadant och bara blir glad över att man frågar! Man måste våga. En verkade i alla fall intresserad. Så få se.
*************
Mer om helgen. De är urmysiga! Jag tog det lugnt denna helg, bara var...tvillingsyster busig eller gladtrotsig som vanligt men annars lunkar det på. Satt och läste jättelänge för dem i går, ett tag även för en grannflicka som var över. Många som är förkylda men våra verkar (peppar peppar) inte bli värre än vad de är. Glömde ringa VC för att ta bort tvillingbrors stygn i fredags, skulle bokat tid till måndagen. Nu får vi se. Får vi en bra tid kanske jag kan ta alla 4 dit i morgon, går det så skulle det vara bättre att ta bort det på tisdagen så vi kan planera dagen. Men jag vet inte, stygnen skulle tas bort efter 5 dagar, undrar hur mycket en dag till gör...Kom inte för mig att göra nåt denna helg...kollat skor och Mellansonen kan ha sina goretexskor från förra året. Tre behöver nya sådana. Vi har fått lite begagnade skor men storleken är tyvärr mittemellan tvillingbrors och mellanbrors, därför fick vi köpa höstskor till alla...utom två fodrade som är strl 28 som mellanbror kan ha. Han tycker dock att de är för hårda, men vi får se...om han tycker lika längre fram...
//manon
I går natt var jag vaken och sorterade rentvätt, tog bort för små kläder ura barnens farderob. Gjorde rent hos katten och slängde sopor. Tog två timmar. I natt tog jag därför sömntablett för första gången och sov gott. Tänker nu inte ta varje natt men efter en sådan natt kände jag att jag behövde garantier för att sova.
Jag har frågat några stycken om nån av dem vill följa med på utflykt nån gång, bio tex. Vi har ju renoveringen så den som går på utflykt med barnen är mest jag själv och att alltid vara själv...barnen är supertrevliga att gå på utflykt med, det är mysigt, men ibland kan jag känna att det blir lite ensamt som vuxen och att det skulle vara trevligare och lättare med sällskap då och då med nån annan trevlig vuxen. Än bättre då barnen känner varandra då blir allt så mycket enklare för alla inblandade. Nu börjar jag känna att jag orkar ta kontakt lite då och då och barnen har tagit kontakt. Inte som då de gick på förra dagiset, det funkade inte alls. Just nu är jag annars jättedålig på det där med att sköta det sociala. Få se om nån/några vill hänga med då och då. Som kanske känner likadant. Tänker fortfarande gå på utflykt själv med barnen, det lär oftast bli så, jag tycker om att vara med dem och de är aldrig så snälla som när man gör nåt utom hemmet, då är de riktiga demobarn, men ibland vore det faktiskt trevligare och enklare med sällskap. Jag pendlar mellan tycka det är pinsamt att fråga och mellan att tro att det måste finnas fler som faktiskt känner likadant och bara blir glad över att man frågar! Man måste våga. En verkade i alla fall intresserad. Så få se.
*************
Mer om helgen. De är urmysiga! Jag tog det lugnt denna helg, bara var...tvillingsyster busig eller gladtrotsig som vanligt men annars lunkar det på. Satt och läste jättelänge för dem i går, ett tag även för en grannflicka som var över. Många som är förkylda men våra verkar (peppar peppar) inte bli värre än vad de är. Glömde ringa VC för att ta bort tvillingbrors stygn i fredags, skulle bokat tid till måndagen. Nu får vi se. Får vi en bra tid kanske jag kan ta alla 4 dit i morgon, går det så skulle det vara bättre att ta bort det på tisdagen så vi kan planera dagen. Men jag vet inte, stygnen skulle tas bort efter 5 dagar, undrar hur mycket en dag till gör...Kom inte för mig att göra nåt denna helg...kollat skor och Mellansonen kan ha sina goretexskor från förra året. Tre behöver nya sådana. Vi har fått lite begagnade skor men storleken är tyvärr mittemellan tvillingbrors och mellanbrors, därför fick vi köpa höstskor till alla...utom två fodrade som är strl 28 som mellanbror kan ha. Han tycker dock att de är för hårda, men vi får se...om han tycker lika längre fram...
//manon