Rumpan bak?
Jag vet att jag ältar för mycket och funderar mycket över föräldraskap. I mitt fall beror det på osäkerhet och för att jag inte har nån normalitet i ryggen. Inget normalt föräldra-barn-förhållande att luta mig tillbaka på. Men förutöver det så har jag inga måsten i mitt föräldraskap, inga bör och ska och liknande. Inget färdiguttänkt koncept mer än min käpphäst att de måste känna sig älskade. Jag gör fel mot dem, det vet jag, men jag hoppas att jag kan ge dem känslan av att jag vill ha dem och älskar dem. Det kan jag också älta.
Men, där vi bor, i ett område med om inte alltigenom välbärgade föräldrar alltid, men väl välutbildade, så tycker jag mig märka här och var vid närmare kontakt att det verkar finnas nåt koncept. Och därigenom att inte ta dagen som det kommer.
Nu har jag svårt att förklara det men jag kände mig smått bortgjord i dag då jag ringde och frågade om en kompis till mellansonen kunde leka hemma hos oss. Istället för att kort säga "jag vet inte om han vågar än men vi kan pröva om han vill" blev det ett längre samtal om barnuppfostran och att de var så små egentligen och inte behövde kompisar på fritiden än etc etc. Hörde mig själv ursäkta mig med att säga att "det var bara för att det är lov och vi är hemma, annars skulle jag aldrig kommit på tanken". Kom även in på ämnet kalas och råkade nämna att jag tänker ha ett för min mellanson och då kom vi in på att de är alldeles för små än för kalas och att de bara kommer att leka planlöst med bjudarens leksaker och att när de är så här små (5-årsåldern) så måste man hitta på lekar åt dem för att de ska leka och inte bara irra omkring planlöst. Alltså, jag har haft både 4 och 5 årskalas och även varit på dylika och upplever inte detta planlöst irrande som ett problem. Visst, de leker inte alla med alla, men de har KUL! Utan färdiga lekar. Det enda arrangerade är fiskdamm eller skattjakt. Resten sköter de själva, Kan se planlöst ut för en vuxen, men de HAR kul! Det märks!
Jag blev ställd. Minns nu diskussionerna mellan föräldrana från inskolningen. Idel välutbildade med fädiga koncept för att spetsa till det.
Jag känner så här. Vi har 4 barn vara tre i väldigt nära ålder. Min mellanson, även om han inte alltid uttrycker det, så tycker han om att leka med andra än sina syskon. Jag tycker det är kul att han gör det, jag märker att han får nåt utav det. Jag uppmuntrar det. Jag har själv föreslagit att nån ska komma över då de tre små varit lite väl bångstyriga och leker lekar som lätt går överstyr. Då är det rätt bra att nån utifrån leker här eller nån av dem leker borta, det är ett av många sätt, och ett trevligare sätt, att bryta en spiral. Nej, han efterfrågar inte andra kompisar så mycket för han leker så bra med sina syskon MEN han tycker om då nån knackar på eller han får gå över och fråga om han får leka. Det ger honom nåt. Slutanalyserat. Han tycker det är kul och inte mer med det, oavsett ålder eller hur de leker. Allt kan inte en vuxen förstå vad de får utav varandra.
Jag funderar inte så mycket över det där som jag pratade om i dag. Att be om ursäkt för att man tänkte att två barn kanske kunde ha lite kul med varandra några timmar då det ändå är lov kändes lite konstigt.
Jag tror inte det är bra att tänka för mycket heller. Visst alla är oroliga över saker men, jag lovar, så mycket tänker jag inte på det. Jag tänkte bara på lite extra skoj under lovet med nån dagisfrände. Inget mera. Några timmar. Går det så går det. funkar det inte så funkar det inte, Och då menar jag både att få till det och hur de leker. Jag tor inte man ska peta och tänka för mycket på det. Jag tänkte bara att de kanske skulle tycka det var kul!
Jag är själv sk välutbildad på papperet (vad det nu är och ska betyda) men detta känner jag mig inte hemma i. Det känns mera som barn som projekt. Jag vet att det är välmening bakom det och kärlek och vilja att förstå och bekräfta sina barn, jag inser det, även om jag inte till fullo förstår varför det blev så mycket diskussion kring detta enkla. Hur det kom sig att jag i stort sett bad om ursäkt för att jag öht kom på iden. Osäkra fega jag känner bara att jag vill dra mig undan. Inte göra fel igen. Jag vet inombords att det inte finns några problem beträffande mellansonen, han trivs på dagis, leker med barn där och hemma har han fullt upp med sina syskon, han kommer att ha egna kompisar han går till så småningom självständigt och tvärtom (det önskar jag honom av hela mitt hjärta som alla andra föräldrar) men detta kändes - jag vet inte hur jag ska förklara....bortgjort? För jag tänkte bara helt oreflkterat på att de borde tycka det är skoj! ungefär som att få glassen man velat ha på söndagspromenaden, eller fredagsmys på en tisdag. Ja eller nej. Funkar eller funkar inte, Trial and error. Jag trodde inte att det fanns så många psykologiska aspekter att ta hänsyn till.
Men hon är trevlig och sa inte nej, Jag förstår bara inte allting. Samtalet kändes för djuplodande för mig.
//manon
Men, där vi bor, i ett område med om inte alltigenom välbärgade föräldrar alltid, men väl välutbildade, så tycker jag mig märka här och var vid närmare kontakt att det verkar finnas nåt koncept. Och därigenom att inte ta dagen som det kommer.
Nu har jag svårt att förklara det men jag kände mig smått bortgjord i dag då jag ringde och frågade om en kompis till mellansonen kunde leka hemma hos oss. Istället för att kort säga "jag vet inte om han vågar än men vi kan pröva om han vill" blev det ett längre samtal om barnuppfostran och att de var så små egentligen och inte behövde kompisar på fritiden än etc etc. Hörde mig själv ursäkta mig med att säga att "det var bara för att det är lov och vi är hemma, annars skulle jag aldrig kommit på tanken". Kom även in på ämnet kalas och råkade nämna att jag tänker ha ett för min mellanson och då kom vi in på att de är alldeles för små än för kalas och att de bara kommer att leka planlöst med bjudarens leksaker och att när de är så här små (5-årsåldern) så måste man hitta på lekar åt dem för att de ska leka och inte bara irra omkring planlöst. Alltså, jag har haft både 4 och 5 årskalas och även varit på dylika och upplever inte detta planlöst irrande som ett problem. Visst, de leker inte alla med alla, men de har KUL! Utan färdiga lekar. Det enda arrangerade är fiskdamm eller skattjakt. Resten sköter de själva, Kan se planlöst ut för en vuxen, men de HAR kul! Det märks!
Jag blev ställd. Minns nu diskussionerna mellan föräldrana från inskolningen. Idel välutbildade med fädiga koncept för att spetsa till det.
Jag känner så här. Vi har 4 barn vara tre i väldigt nära ålder. Min mellanson, även om han inte alltid uttrycker det, så tycker han om att leka med andra än sina syskon. Jag tycker det är kul att han gör det, jag märker att han får nåt utav det. Jag uppmuntrar det. Jag har själv föreslagit att nån ska komma över då de tre små varit lite väl bångstyriga och leker lekar som lätt går överstyr. Då är det rätt bra att nån utifrån leker här eller nån av dem leker borta, det är ett av många sätt, och ett trevligare sätt, att bryta en spiral. Nej, han efterfrågar inte andra kompisar så mycket för han leker så bra med sina syskon MEN han tycker om då nån knackar på eller han får gå över och fråga om han får leka. Det ger honom nåt. Slutanalyserat. Han tycker det är kul och inte mer med det, oavsett ålder eller hur de leker. Allt kan inte en vuxen förstå vad de får utav varandra.
Jag funderar inte så mycket över det där som jag pratade om i dag. Att be om ursäkt för att man tänkte att två barn kanske kunde ha lite kul med varandra några timmar då det ändå är lov kändes lite konstigt.
Jag tror inte det är bra att tänka för mycket heller. Visst alla är oroliga över saker men, jag lovar, så mycket tänker jag inte på det. Jag tänkte bara på lite extra skoj under lovet med nån dagisfrände. Inget mera. Några timmar. Går det så går det. funkar det inte så funkar det inte, Och då menar jag både att få till det och hur de leker. Jag tor inte man ska peta och tänka för mycket på det. Jag tänkte bara att de kanske skulle tycka det var kul!
Jag är själv sk välutbildad på papperet (vad det nu är och ska betyda) men detta känner jag mig inte hemma i. Det känns mera som barn som projekt. Jag vet att det är välmening bakom det och kärlek och vilja att förstå och bekräfta sina barn, jag inser det, även om jag inte till fullo förstår varför det blev så mycket diskussion kring detta enkla. Hur det kom sig att jag i stort sett bad om ursäkt för att jag öht kom på iden. Osäkra fega jag känner bara att jag vill dra mig undan. Inte göra fel igen. Jag vet inombords att det inte finns några problem beträffande mellansonen, han trivs på dagis, leker med barn där och hemma har han fullt upp med sina syskon, han kommer att ha egna kompisar han går till så småningom självständigt och tvärtom (det önskar jag honom av hela mitt hjärta som alla andra föräldrar) men detta kändes - jag vet inte hur jag ska förklara....bortgjort? För jag tänkte bara helt oreflkterat på att de borde tycka det är skoj! ungefär som att få glassen man velat ha på söndagspromenaden, eller fredagsmys på en tisdag. Ja eller nej. Funkar eller funkar inte, Trial and error. Jag trodde inte att det fanns så många psykologiska aspekter att ta hänsyn till.
Men hon är trevlig och sa inte nej, Jag förstår bara inte allting. Samtalet kändes för djuplodande för mig.
//manon
Varför köper man leksaker egentligen?
Visst tycker de om piratskeppet de fick i julklapp, visst leker de med briojärnvägen MEN det verkar bara vara saker som är roliga att äga mer än leka med.
Inget går upp mot de två tomma fruktlådorna från årstiderna och sätta sig i dem, lägga saker i dem som kuddar, dockor, sopbil och köra omkring med dem! Eller sitta i dem och köra omkring varandra...
Ibland undrar jag varför jag köper lekaker..ändå har vi inte många jämförelsevis...
//manon
Inget går upp mot de två tomma fruktlådorna från årstiderna och sätta sig i dem, lägga saker i dem som kuddar, dockor, sopbil och köra omkring med dem! Eller sitta i dem och köra omkring varandra...
Ibland undrar jag varför jag köper lekaker..ändå har vi inte många jämförelsevis...
//manon
Krock!!!
Mina två killar krockade när de sprang, slog ihop skallarna, tvillingpojken slog sig i skallen + föll bakåt. Han är nu jätteslö och vi ska åka in med honom! Dåligt tecken är att han ALDRIG grät!!! Inte nu heller....
SÅ orolig!!!!! Väntar på att maken ska komma hem och ta honom till akuten.
''''''''''''''''''''''''''''''''''
Min lilla pojktvilling är nu genomundersökt. Han är OK bara lite hjärnskakning så nu får vi ta det lugnt med honom och se till att han inte slår i huvet närmsta dagarna. Inte lekervilt alltså.
//manon
SÅ orolig!!!!! Väntar på att maken ska komma hem och ta honom till akuten.
''''''''''''''''''''''''''''''''''
Min lilla pojktvilling är nu genomundersökt. Han är OK bara lite hjärnskakning så nu får vi ta det lugnt med honom och se till att han inte slår i huvet närmsta dagarna. Inte lekervilt alltså.
//manon
Varande
Varje gång jag talar om på dagis att vi ska vara lediga, som nästa vecka pga sportlov så frågar de glatt vart vi ska åka nånstans. Ingenstans svarar jag då. Då ser jag osäkerheten i deras ögon.
Jag fortsätter med att säga att vi bara ska vara hemma, sova länge och ta det lugnt och njuta av lugn och ro och att slippa alla måsten och fläng!
Fortfarande lite undrande blick.
Jag antar att det är så. I dag ska man resa bort för att "inte känna alla krav hemma". Men jag tycker det är jätteskönt att bara vara hemma och VARA! Att få ta dagen som den kommer. Att få lite time-out ur ekorrhjulet. Inte göra nåt!
Maken tar sportlovet, jag tar påsklovet och även då ska vi bara vara hemma! Och njuta....
//manon
Jag fortsätter med att säga att vi bara ska vara hemma, sova länge och ta det lugnt och njuta av lugn och ro och att slippa alla måsten och fläng!
Fortfarande lite undrande blick.
Jag antar att det är så. I dag ska man resa bort för att "inte känna alla krav hemma". Men jag tycker det är jätteskönt att bara vara hemma och VARA! Att få ta dagen som den kommer. Att få lite time-out ur ekorrhjulet. Inte göra nåt!
Maken tar sportlovet, jag tar påsklovet och även då ska vi bara vara hemma! Och njuta....
//manon
Jag kan se!
Härligt med linser och jag har varit betydligt mindre trött i dag trots att jag sovit dåligt. I dag har jag fått ha dem i 6 timmar och tog ut med sorg i hjärtat kl 13.45. Längtar till i morgon då jag kan ta på ett par igen!
Lustigt nog får jag fantomkänslor av glasögon nu när jag har linser! Det är som om jag återupplever nedhasade glasögon på näsan och vill putta upp dem igen. Trots att jag inte haft glasögon på 18 år!!
Den känslan måste bara BORT! Men lustigt att den kom, som om kroppen inte fattar att det är LINSER! "Åh jag ser - måste vara glasögon".
Att se bra är beroendeframkallande ju! Eller att inte känna trycket i ögonen, dovt huvudvärksmolande fram och trötthet. Tröttheten är av HELT annorlunda karaktär nu när jag har linser! Kanske jag kommer vara mindre stingslig med? Vad vet jag.
Fick tips om att äta vitaminer med för att bli piggare.
Snart snurrar jag runt som i filmen Masken (ni vet den där trämasken som gör sina ägare gröna och ger dem superfånkrafter, film med Jim Carey)!
Man borde ha nåt sådant också. En mask så man blir fånig och larvig med superkrafter. Nåt att ta på sig då revisorn är här.
//manon
Lustigt nog får jag fantomkänslor av glasögon nu när jag har linser! Det är som om jag återupplever nedhasade glasögon på näsan och vill putta upp dem igen. Trots att jag inte haft glasögon på 18 år!!
Den känslan måste bara BORT! Men lustigt att den kom, som om kroppen inte fattar att det är LINSER! "Åh jag ser - måste vara glasögon".
Att se bra är beroendeframkallande ju! Eller att inte känna trycket i ögonen, dovt huvudvärksmolande fram och trötthet. Tröttheten är av HELT annorlunda karaktär nu när jag har linser! Kanske jag kommer vara mindre stingslig med? Vad vet jag.
Fick tips om att äta vitaminer med för att bli piggare.
Snart snurrar jag runt som i filmen Masken (ni vet den där trämasken som gör sina ägare gröna och ger dem superfånkrafter, film med Jim Carey)!
Man borde ha nåt sådant också. En mask så man blir fånig och larvig med superkrafter. Nåt att ta på sig då revisorn är här.
//manon
Revisorn här igen
...och som vanligt mår jag illa. Nu sitter hon och pratat länge med en ägare och jag mår illa.
Varför ska jag tolka allt så negativt...När ksa jag få yrkesmässigt självförtroende...
//manon
Varför ska jag tolka allt så negativt...När ksa jag få yrkesmässigt självförtroende...
//manon
Arbetsbörda förr mot i dag
Åhörde/var med i ett samtal där de talade om egnahemsbyggen och hur man förr, med fler arbetstimmar, så la man ner en massa fritid på att bygga hus. Barnen fick vara med. Någons make hade som 8-åring fått cykla med tegelstenar för alla skulle vara med och hjälpa till.
SÅ i dag, vi är pressade, har arbeten, familj och allt även i dag. Men är vi mer pressade i dag mot förr? Eller handlar det om våra förväntningar av livet? Att just FRITIDEN, tiden att återkoppla, att tänka och vara eller göra vad man vill, sporta att den tiden är så viktig i dag för ens välbefinnande?
Jag vet inte. Det handlar mycket om kontroll. Varför har vi så lite kontroll över våra liv i dag? Är det för att så många av oss i dag är lönearbetare oavsett om vi är tjänstemän eller arbetare. Hade vi mer kontroll förr? Levde man mer ett med naturen då och hade en mera pragmatisk syn på allt? Jag menar i dag tror vi oss kunna betvinga så mycket...imaginär kontroll över våra liv...Blev folk utbrända förr? När blev det för mycket för folk förr med tanke på allt de gjorde?
Stötte på en gammal tant en gång då twinsen var bebbar och hon såg alla 4 barnen och började prata med mig. Berättade att i dag verkade alt så lätt, med diskmaskin, tvättmaskin och alla maskiner som förenklade livet för en barnfamilj. Berättade hur hon levde med sina 5 barn...
Åh, jag vet inte! Har vi mer krav på oss själva i dag eller är det mer krav på oss av samhället i dag?
Har man så mycket enklare liv i dag med alla moderna bekvämligheter eller äts den tidsvinsten och arbetsvinsten upp av andra krav?
//manon
SÅ i dag, vi är pressade, har arbeten, familj och allt även i dag. Men är vi mer pressade i dag mot förr? Eller handlar det om våra förväntningar av livet? Att just FRITIDEN, tiden att återkoppla, att tänka och vara eller göra vad man vill, sporta att den tiden är så viktig i dag för ens välbefinnande?
Jag vet inte. Det handlar mycket om kontroll. Varför har vi så lite kontroll över våra liv i dag? Är det för att så många av oss i dag är lönearbetare oavsett om vi är tjänstemän eller arbetare. Hade vi mer kontroll förr? Levde man mer ett med naturen då och hade en mera pragmatisk syn på allt? Jag menar i dag tror vi oss kunna betvinga så mycket...imaginär kontroll över våra liv...Blev folk utbrända förr? När blev det för mycket för folk förr med tanke på allt de gjorde?
Stötte på en gammal tant en gång då twinsen var bebbar och hon såg alla 4 barnen och började prata med mig. Berättade att i dag verkade alt så lätt, med diskmaskin, tvättmaskin och alla maskiner som förenklade livet för en barnfamilj. Berättade hur hon levde med sina 5 barn...
Åh, jag vet inte! Har vi mer krav på oss själva i dag eller är det mer krav på oss av samhället i dag?
Har man så mycket enklare liv i dag med alla moderna bekvämligheter eller äts den tidsvinsten och arbetsvinsten upp av andra krav?
//manon
Svårt att finna tid
Jag har inget att skriva om!! Det går i ett just nu. Mina ögon är trötta så jag ska i eftermiddag på synundersökning + utbildning i linser. För jag VÄGRAR ha glasögon! Haft det sedan jag var barn egentligen men nu har jag fuskat i 18 år och vägrat. Men synfelet hann i fatt mig...
Sedan undrar jag hur det blir när jag blir äldre....är det jag som är aningens stingslig som reagerar inombords då kollegan klagar på att hennes kväll dagen innan var intensiv, för först ringde hennes syster och talade länge i telefon, sedan ringde en granne på och pratade för at slutligen ringde hennes mamma och de pratade. Så hon hade inte fått vila på kvällen.
Jag är ett frågetecken inombords...Har svårt med medkänslan där...Kommer jag bli likadan!?
//manon
Sedan undrar jag hur det blir när jag blir äldre....är det jag som är aningens stingslig som reagerar inombords då kollegan klagar på att hennes kväll dagen innan var intensiv, för först ringde hennes syster och talade länge i telefon, sedan ringde en granne på och pratade för at slutligen ringde hennes mamma och de pratade. Så hon hade inte fått vila på kvällen.
Jag är ett frågetecken inombords...Har svårt med medkänslan där...Kommer jag bli likadan!?
//manon
Sony Ericsson K800
Fick denna mobil och den är suverän, har radio, kamera, mp3 you name it!
Den hara bara en liiiten men ack så irriterande nackdel - DEN TAPPAR KONTAKTEN MED NÄTET HELA TIDEN!!!!!!!!!!!!!!!
Nån som vet nåt om denna (för övrigt) fantastiska supermobil?
//manon
Den hara bara en liiiten men ack så irriterande nackdel - DEN TAPPAR KONTAKTEN MED NÄTET HELA TIDEN!!!!!!!!!!!!!!!
Nån som vet nåt om denna (för övrigt) fantastiska supermobil?
//manon
Fastnat i VAB-träsket
Några snabba ord. Vår pojktvilling har varit sjuk i två veckor, först öroninflammation sedan blev han raskt frisk efter antibiotika för att strax bli sjuk igen. Så i dag går han på dagis MEN vår äldsta är sjuk i stället. Eller sjuk? Hon har ont i huvudet och känner sig yr och måt allmänt dåligt. Vad säger ni om de symptomen? Hon verkar må fysiskt dåligt...
Det känns bara, nej, inte det också...
Nu får hon vara på makens jobb på fm och så hämtar jag henne till mitt på em.
Suck...tyvärr...
Är det nån som kan dra upp oss ur detta träsk? Det är som segt gummi...
//manon
Det känns bara, nej, inte det också...
Nu får hon vara på makens jobb på fm och så hämtar jag henne till mitt på em.
Suck...tyvärr...
Är det nån som kan dra upp oss ur detta träsk? Det är som segt gummi...
//manon
Tid att gå hem
Ofta är jag trött för att jag vaknar så tidigt (03 i går och 04 i dag) så jag har inte så stor lust med små kompisar hemma hos oss ända till 20 då jag är bara sååå trött.
Alltså - på sista tiden när min stora tar hem kompisar har jag sagt att de får gå hem vid 18. Då får de leka några timmar och jag får tid att äta och umgås med 4 barn efter 18. Och förhöra läxor! Detta är en begränsning för det är så mycket JAG klarar av med besök. Tycker det blir liite jobbigt att behöva vara alert och allt då stora har besök så länge..och laga mat till 1-2 barn till...
Samtidigt vill jag inte förstöra för henne...är det så att en grannkompis ringer efter maten och vill leka få min stora göra det till 19-19.30 beroende av läxstatus. Grannkompisar har ju lättare dvs närmare hem eller så går min över...
Vad tycker ni om detta och vad har ni för regler vardagslag? Observera att detta inte är till för att begränsa min dotter utan för att JAG ska orka med allt. Och jag orkar inte med främmande vardagar så sent så ofta...helger är det annat!
Måste också säga att jag kände mig som en super förälder i går! Kände mig kass i helgen och hade gärna velat ha en eller två dagar till för att "reparera" det. Så jag tog med pulkor till dagis och vi åkte efteråt och de hade så kul! Trots att jag varit vaken sedan länge lyckades jag hålla humöret i schack tills tandborstningen 20.30 då jag fick liiten kris. Kände mig riktigt nöjd! De duschade med, en och en och jag fick tillfälle att tala med alla ensammen en och en med dem i famnen med badduk. Mysigt!
De bad om pannkakor till i dag och så blir det!
//manon
Alltså - på sista tiden när min stora tar hem kompisar har jag sagt att de får gå hem vid 18. Då får de leka några timmar och jag får tid att äta och umgås med 4 barn efter 18. Och förhöra läxor! Detta är en begränsning för det är så mycket JAG klarar av med besök. Tycker det blir liite jobbigt att behöva vara alert och allt då stora har besök så länge..och laga mat till 1-2 barn till...
Samtidigt vill jag inte förstöra för henne...är det så att en grannkompis ringer efter maten och vill leka få min stora göra det till 19-19.30 beroende av läxstatus. Grannkompisar har ju lättare dvs närmare hem eller så går min över...
Vad tycker ni om detta och vad har ni för regler vardagslag? Observera att detta inte är till för att begränsa min dotter utan för att JAG ska orka med allt. Och jag orkar inte med främmande vardagar så sent så ofta...helger är det annat!
Måste också säga att jag kände mig som en super förälder i går! Kände mig kass i helgen och hade gärna velat ha en eller två dagar till för att "reparera" det. Så jag tog med pulkor till dagis och vi åkte efteråt och de hade så kul! Trots att jag varit vaken sedan länge lyckades jag hålla humöret i schack tills tandborstningen 20.30 då jag fick liiten kris. Kände mig riktigt nöjd! De duschade med, en och en och jag fick tillfälle att tala med alla ensammen en och en med dem i famnen med badduk. Mysigt!
De bad om pannkakor till i dag och så blir det!
//manon
Kontroll, stress (och till Carulmare - solusfemina)
Jag gick in och kollade min stressnivå hos netdoktor (länk från solusfemina) och fick följande svar:
Normal stressnivå: Du lever i riskzonen till vad som är hälsosamt. Fundera på vad du kan göra för att förhindra att din situation förvärras. Lägg in fler tillfällen i vardagen då du bara ägnar dig åt något lustfyllt, gärna tillsammans med andra.
Jag tror att Carulmare är på rätt spår. Det handlar (för min del i alla fall) inte om att jag gör för mycket och har för mycket arbetsuppgifter hemma eller på jobbet. Det som sliter ut mig är just att min "konstnärssjäl" min kreativitet, min själ inte får plats. Jag gör aldrig det jag vill göra! Att reflektera, tänka, lukta på blommorna, skriva min bok och spåna...det finns inte tid och plats! Inte för MIG. Och eftersom det är så så blir jag egoistisk att jag tar för mig så fort det lilla bjuds.
Denna vecka som gått har jag testat att lägga mig i tid. Jag somnade vid 21.30, gått upp kring 5 om morgnarna. Jag har orkat mera för jag har inte varit så - trött - fysiskt men själsligen - GUD VAD TRIST! INGET utrymme för mig ALLS! Bara jobba och ta hand om hem och barn. Inte en droppe av min kreativa sida har jag fått utlopp för. Eller desperata försök att skriva här och på nån diskussionssida typ...För att min själ orkar inte hålla kvar koncentrationen på mitt arbete för mitt arbete är egentligen inte vad som faller sig natyrligt för mig. Jag brinner inte för det. Dåligt av mig, Jag vet. Jag ska styra upp det men koncentrationen är urkass nu. Och den är urkass för jag gör ytterst sällan vad JAG vill!
Ständigt avbruten som jag blir både på jobb och hemma blir jag alltmer - vresig och klarar allt mindre att bete migt som en människa. Jag fräser och suckar och istället för att förbättra den berömda kvinnliga simultanförmågan utvecklar jag en allt allvarligare allergi mot att bli avbruten. Jag klarar det allt mindre.
Jag måste utveckla större självkontroll och kontrollera min vresighet. Jag tycker ju om min familj och jag vill verkligen inte att barnen ska minnas en ständigt vresig mamma.
Men, som sagt Carulmare - du har rätt i din analys. Det är min kreativa själ som inte får plats. Skulle kalra mycket mera om den fick plats...jag har inte kontroll över mitt livs upplägg.
Kan tillägga att jag trots jag sovit bra under veckan var så slu så slut på fredagkvällen. Och nu på lördagen har jag inte lust att göra nånting....och ni anar inte hur ofta jag blivit avbruten medan jag skrivit detta....
//manon
Normal stressnivå: Du lever i riskzonen till vad som är hälsosamt. Fundera på vad du kan göra för att förhindra att din situation förvärras. Lägg in fler tillfällen i vardagen då du bara ägnar dig åt något lustfyllt, gärna tillsammans med andra.
Jag tror att Carulmare är på rätt spår. Det handlar (för min del i alla fall) inte om att jag gör för mycket och har för mycket arbetsuppgifter hemma eller på jobbet. Det som sliter ut mig är just att min "konstnärssjäl" min kreativitet, min själ inte får plats. Jag gör aldrig det jag vill göra! Att reflektera, tänka, lukta på blommorna, skriva min bok och spåna...det finns inte tid och plats! Inte för MIG. Och eftersom det är så så blir jag egoistisk att jag tar för mig så fort det lilla bjuds.
Denna vecka som gått har jag testat att lägga mig i tid. Jag somnade vid 21.30, gått upp kring 5 om morgnarna. Jag har orkat mera för jag har inte varit så - trött - fysiskt men själsligen - GUD VAD TRIST! INGET utrymme för mig ALLS! Bara jobba och ta hand om hem och barn. Inte en droppe av min kreativa sida har jag fått utlopp för. Eller desperata försök att skriva här och på nån diskussionssida typ...För att min själ orkar inte hålla kvar koncentrationen på mitt arbete för mitt arbete är egentligen inte vad som faller sig natyrligt för mig. Jag brinner inte för det. Dåligt av mig, Jag vet. Jag ska styra upp det men koncentrationen är urkass nu. Och den är urkass för jag gör ytterst sällan vad JAG vill!
Ständigt avbruten som jag blir både på jobb och hemma blir jag alltmer - vresig och klarar allt mindre att bete migt som en människa. Jag fräser och suckar och istället för att förbättra den berömda kvinnliga simultanförmågan utvecklar jag en allt allvarligare allergi mot att bli avbruten. Jag klarar det allt mindre.
Jag måste utveckla större självkontroll och kontrollera min vresighet. Jag tycker ju om min familj och jag vill verkligen inte att barnen ska minnas en ständigt vresig mamma.
Men, som sagt Carulmare - du har rätt i din analys. Det är min kreativa själ som inte får plats. Skulle kalra mycket mera om den fick plats...jag har inte kontroll över mitt livs upplägg.
Kan tillägga att jag trots jag sovit bra under veckan var så slu så slut på fredagkvällen. Och nu på lördagen har jag inte lust att göra nånting....och ni anar inte hur ofta jag blivit avbruten medan jag skrivit detta....
//manon
Magin...
Läst hos Carulmare (länk på sidan) där hon skriver om Fantasy och ja, jag känner sååå igen mig! Hon skriver:
"Och också fantasy får världen att dela sig, mellan de som tror och de som inte gör det. På ena sidan de jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. På andra sidan de 'lättfotade', de som springer över snön nästan utan att lämna något avtryck.
Om det är verklighetsflykt? Förr skulle jag ha tyckt det, nu är jag inte så säker längre. Kanske är det inte fråga om att se mindre utan mera? Att bara se det som finns rakt framför näsan, det är ju att ha skygglappar..."
Absolut Carulmare! Absolut! Vad vore världen utan förmågan att se förbi den, utan magi och fantasi! Om man inte vågar ta emot fantasin och magin här i livet är den inte värt att leva! Det kan inte bara vara en radda praktiska livsuppehållande saker. Det tyckte inte de som gjorde grottmålningarna heller...som genom avbildningar av djur de åtrådde hett att fälla trodde sig betvinga dem genom avbildandets magi.
Fånga själen...Världen får inte bara vara krass och räkningar och vetenskap och allt...
//manon
"Och också fantasy får världen att dela sig, mellan de som tror och de som inte gör det. På ena sidan de jordbundna, de som arbetar och står i, ser till att den fysiska världen kan bestå. På andra sidan de 'lättfotade', de som springer över snön nästan utan att lämna något avtryck.
Om det är verklighetsflykt? Förr skulle jag ha tyckt det, nu är jag inte så säker längre. Kanske är det inte fråga om att se mindre utan mera? Att bara se det som finns rakt framför näsan, det är ju att ha skygglappar..."
Absolut Carulmare! Absolut! Vad vore världen utan förmågan att se förbi den, utan magi och fantasi! Om man inte vågar ta emot fantasin och magin här i livet är den inte värt att leva! Det kan inte bara vara en radda praktiska livsuppehållande saker. Det tyckte inte de som gjorde grottmålningarna heller...som genom avbildningar av djur de åtrådde hett att fälla trodde sig betvinga dem genom avbildandets magi.
Fånga själen...Världen får inte bara vara krass och räkningar och vetenskap och allt...
//manon
Kvällar...
...är så mycket bättre...
Borde jobba, har en lista för första gången! Nån tyckte att det vore bra och han har rätt. Man kan inte bara jobba efter intuition! Jag måste bli mer strukturerad och redovisa mina prioriteringar.
Istället för att jobba nu har jag lagt in 2 texter av Ebba Grön som berör mig nedan...Jag hade på Ebba Grön i helgen, på hög volym medan jag städade.
Är så oeffektiv om dagen. Dessutom ju mer jag har att göra desto mer maskar jag. Jag gillar deadlines. på ett sätt gillar jag att ha andan i halsen, då väcks kämpar och livslusten. Jag blir uttråkad av monotoni och struktur. Jag flyr!
Hur lär man sig att vara strukturerad och skriva listor och vara nyttig och allt när själen bara vill flyga i väg och bara göra - roliga saker!
Fast ibland undrar jag om jag inte blir jäktad av vissa saker...av andra som jäktar...men jag får inte skylla ifrån mig!
Så här är det: Jag är person som älskar deadlines och kan leva upp MEN jag är ganska, vad ska man säga, jag stressar inte upp mig i onödan, jag får saker och ting gjorda på ett "tyst" sätt. Jag jäktar inte upp mig och börjar springa omkring som en yr höna. Jag jagar inte upp mig över saker.
Oftast i alla fall. Jag kan få psykbryt hemma. När allt sker på samma gång!
Men här...jag låter mig inte jäktas...
Äh, kan inte förklara, för trött för att förklara tror jag...
Jag undrar om det inte hänger på att jag lärt mig att hårt prioritera som 4.barnsmamma och heltidsarbetande. En sorts ro i vissheten om att allt inte kan vara perfekt och man kan bara göra sitt bästa under omständigheterna...
//manon
Borde jobba, har en lista för första gången! Nån tyckte att det vore bra och han har rätt. Man kan inte bara jobba efter intuition! Jag måste bli mer strukturerad och redovisa mina prioriteringar.
Istället för att jobba nu har jag lagt in 2 texter av Ebba Grön som berör mig nedan...Jag hade på Ebba Grön i helgen, på hög volym medan jag städade.
Är så oeffektiv om dagen. Dessutom ju mer jag har att göra desto mer maskar jag. Jag gillar deadlines. på ett sätt gillar jag att ha andan i halsen, då väcks kämpar och livslusten. Jag blir uttråkad av monotoni och struktur. Jag flyr!
Hur lär man sig att vara strukturerad och skriva listor och vara nyttig och allt när själen bara vill flyga i väg och bara göra - roliga saker!
Fast ibland undrar jag om jag inte blir jäktad av vissa saker...av andra som jäktar...men jag får inte skylla ifrån mig!
Så här är det: Jag är person som älskar deadlines och kan leva upp MEN jag är ganska, vad ska man säga, jag stressar inte upp mig i onödan, jag får saker och ting gjorda på ett "tyst" sätt. Jag jäktar inte upp mig och börjar springa omkring som en yr höna. Jag jagar inte upp mig över saker.
Oftast i alla fall. Jag kan få psykbryt hemma. När allt sker på samma gång!
Men här...jag låter mig inte jäktas...
Äh, kan inte förklara, för trött för att förklara tror jag...
Jag undrar om det inte hänger på att jag lärt mig att hårt prioritera som 4.barnsmamma och heltidsarbetande. En sorts ro i vissheten om att allt inte kan vara perfekt och man kan bara göra sitt bästa under omständigheterna...
//manon
Die Mauer
Die Mauer
(text å musik: Ebba Grön)
Halt!
här får ingen passera
här kommer ingen förbi
Det kommer aldrig över nån mera
så gå är du snäll om ditt liv är kärt
Över taggtråden
såg jag min livskamrat
Susanne stå och gestikulera
Jag har gått här i tjuge år snart
men med en k-pist är det svårt att diskutera
Jag gick långsamt hemåt
hemåt den kvällen
Skulle jag få se henne igen
Hjärnan värkte hjärtat värkte
Skulle jag bli hel igen
En dag så stod
så sotd den bara där en mur mellan mej
och den jag hade kär
vi bor två kvarter
ifrån varann
men en grå prick är det enda
jag ser av Susanne
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leee--- leva här
Alla vackra rosor är våta
av blodet från ditt heliga korståg
Jag ska aldrig förlåta
det som hände vid muren
Jag har tänkt jävligt mycket
mycket på att fly
Jag vill se hennes kropp
Jag vill smeka hennes hy
höra hennes stämma
få va henne nära
Jag skall viska
i hennes öra
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leee--- leva här
Ja jag vet jag vet precis hur
jag flyger över erna mur
Å ja vet, å ja vet
Jag vet precis precis hur
I'll be the acid spy
jag gör vad jag vill
Jag vet precis hur...
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leee--- leva här
//manon
(text å musik: Ebba Grön)
Halt!
här får ingen passera
här kommer ingen förbi
Det kommer aldrig över nån mera
så gå är du snäll om ditt liv är kärt
Över taggtråden
såg jag min livskamrat
Susanne stå och gestikulera
Jag har gått här i tjuge år snart
men med en k-pist är det svårt att diskutera
Jag gick långsamt hemåt
hemåt den kvällen
Skulle jag få se henne igen
Hjärnan värkte hjärtat värkte
Skulle jag bli hel igen
En dag så stod
så sotd den bara där en mur mellan mej
och den jag hade kär
vi bor två kvarter
ifrån varann
men en grå prick är det enda
jag ser av Susanne
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leee--- leva här
Alla vackra rosor är våta
av blodet från ditt heliga korståg
Jag ska aldrig förlåta
det som hände vid muren
Jag har tänkt jävligt mycket
mycket på att fly
Jag vill se hennes kropp
Jag vill smeka hennes hy
höra hennes stämma
få va henne nära
Jag skall viska
i hennes öra
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leee--- leva här
Ja jag vet jag vet precis hur
jag flyger över erna mur
Å ja vet, å ja vet
Jag vet precis precis hur
I'll be the acid spy
jag gör vad jag vill
Jag vet precis hur...
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leva här
Vi skulle få leee--- leva här
//manon
Mental istid
Mental istid
(text å musik: Ebba Grön)
Det enda som hörs å det enda som stör
å det enda som egentligen lever
I mitt nya hem i mitt nya liv
ere faktiskt hon som bestämmer
Hon e moder dator allas vår mor
Den nya tidens centrala punkt
Korrigerar ditt centrala system
så du passar in i tidens gång
För på avstjälpningscentralen
råder tystnad å full kontroll
På avstjälpningscentralen
spelar ingenting längre nån roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv fladdrar fort förbi på ett datakort
Den totala makten den totala kontrollen
det totala totalitära
Jag snyftar tyst jag får inte gråta
det skulle dom aldrig förlåta
För på avstjälpningscentralen
råder tystnad å full kontroll
På avstjälpningscentralen
spelar ingenting längre nån roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv flimmrar fort förbi på ett datakort
Mental mental mental istid
Mental mental mental istid
Mental mental mental istid
Mental mental mental istid
För på avstjälpningscentralen
råder tystnad å full kontroll
På avstjälpningscentralen
spelar ingenting längre nån roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv fladdrar sakta förbi på ett datakort...
//manon
(text å musik: Ebba Grön)
Det enda som hörs å det enda som stör
å det enda som egentligen lever
I mitt nya hem i mitt nya liv
ere faktiskt hon som bestämmer
Hon e moder dator allas vår mor
Den nya tidens centrala punkt
Korrigerar ditt centrala system
så du passar in i tidens gång
För på avstjälpningscentralen
råder tystnad å full kontroll
På avstjälpningscentralen
spelar ingenting längre nån roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv fladdrar fort förbi på ett datakort
Den totala makten den totala kontrollen
det totala totalitära
Jag snyftar tyst jag får inte gråta
det skulle dom aldrig förlåta
För på avstjälpningscentralen
råder tystnad å full kontroll
På avstjälpningscentralen
spelar ingenting längre nån roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv flimmrar fort förbi på ett datakort
Mental mental mental istid
Mental mental mental istid
Mental mental mental istid
Mental mental mental istid
För på avstjälpningscentralen
råder tystnad å full kontroll
På avstjälpningscentralen
spelar ingenting längre nån roll
Den nya tiden den kom ju så fort
Mitt liv fladdrar sakta förbi på ett datakort...
//manon
Cheap Monday del 2
Jodå, jag frågade henne om hon ville ha dylika jeans och svaret var väl delat...hon är orolig för att de ska vara randiga eller rutiga. Hon säger att en i klassen har dylika för 700 kr. Men var inte dessa billiga? Men det är inte så att hon suktar efter dem eller MÅSTE ha. Jag undrar om det inte var jag som "pressade" för hårt nu:). Av iver för att inte påverka henne. Äh. Klant, klant är jag!
Jag är inte rabiat vad gäller kläder. Jag gillar faktiskt kläder, absolut! Jag antar att jag reagerade först med nån mamma-ryggnerv--varning-barnet-talar-om-märken-för-första-gången. För jag tycker alldles ärligt om att köpa snygga kläder åt henne! Faktum är att jag köper det mesta utan henne och hon klagar inte utan tycker jag köper snygga kläder. Jag är förvånad och jag tror faktiskt att hon menar ärligt för hon är inte den som tar på sig det hon inte vill ha! Jag tycker själv att det är märkligt att det funkar. Men jag checkar av vad hon gillar och letar och lämnar tillbaka om det är nåt hon absolut INTE vill ha, Jag tycker i alla fall det är märkligt att det funkar. Ärligt så gillar jag att hon är fin och jag gillar om hon känner sig fin! Kansle det beror på att jag har ett klädintresse av nåt slag? Aldrig varit märkeshysterisk även om jag köpt dylikt. Bekänner att jag innan jag fick barn aldrig handlade på H&M eller Lindex...Men jag köpte INTE bara märken utan det jag tyckte var snygtgt...Vad vet jag varför det funkar att jag köper kläder utan dottern. Är, för att tjata, djupt förvånad...
Är lugnare nu. Jag gör som jag alltid gjort. Ger med mig på vissa punkter och på andra inte. Tyckte AnnaaM skrev bra om detta på sin blogg.
//manon
Jag är inte rabiat vad gäller kläder. Jag gillar faktiskt kläder, absolut! Jag antar att jag reagerade först med nån mamma-ryggnerv--varning-barnet-talar-om-märken-för-första-gången. För jag tycker alldles ärligt om att köpa snygga kläder åt henne! Faktum är att jag köper det mesta utan henne och hon klagar inte utan tycker jag köper snygga kläder. Jag är förvånad och jag tror faktiskt att hon menar ärligt för hon är inte den som tar på sig det hon inte vill ha! Jag tycker själv att det är märkligt att det funkar. Men jag checkar av vad hon gillar och letar och lämnar tillbaka om det är nåt hon absolut INTE vill ha, Jag tycker i alla fall det är märkligt att det funkar. Ärligt så gillar jag att hon är fin och jag gillar om hon känner sig fin! Kansle det beror på att jag har ett klädintresse av nåt slag? Aldrig varit märkeshysterisk även om jag köpt dylikt. Bekänner att jag innan jag fick barn aldrig handlade på H&M eller Lindex...Men jag köpte INTE bara märken utan det jag tyckte var snygtgt...Vad vet jag varför det funkar att jag köper kläder utan dottern. Är, för att tjata, djupt förvånad...
Är lugnare nu. Jag gör som jag alltid gjort. Ger med mig på vissa punkter och på andra inte. Tyckte AnnaaM skrev bra om detta på sin blogg.
//manon
Sportigt barn
Vår 4-åring gillar skridskor som han först testade på dagis. Nu har de testat skidor och han - ja INTRESSERAD!
Problemet är att varken jag elelr maken är det. maken växte upp i en skidintresserad familj och blev - ointresserad. Jag älskar att bada. Åka vattenrutchkana och leka i vattnet. Men jag är inte heller sportig!
Vad gör man? Intressena krockar definitivt, jag kan inte se mig frysa i skidspår....
Varför blir han så sportig? Ska man verkligen köpa allt dagis/skola testar? Alla är olika, jag vet det..men...jag är inte sportig...
//manon
Problemet är att varken jag elelr maken är det. maken växte upp i en skidintresserad familj och blev - ointresserad. Jag älskar att bada. Åka vattenrutchkana och leka i vattnet. Men jag är inte heller sportig!
Vad gör man? Intressena krockar definitivt, jag kan inte se mig frysa i skidspår....
Varför blir han så sportig? Ska man verkligen köpa allt dagis/skola testar? Alla är olika, jag vet det..men...jag är inte sportig...
//manon
Cheap Monday
Min stora berättade i går att flera tjejer i hennes klass har Cheap Monday-jeans och att det är poppis och modernt. Att de var fina för de var smala i modellen, snygg färg och ett snyggt märke på den. Hon visste också vad de kostade.
Hon förvånade mig med att säga att hon inte ville ha sådana, hon gillade sina för att hon ville inte se ut som andra.
Det JAG undrar över är hur så små som 9/10-åringar öht har ett hum om märken? Dte är väl knappast att de går hem till helt nollställda föräldrar och ber om Cheap Monday-jeans?
Jag ifrågasätter värdet av detta. OK, föräldrarna kanske har massor av pengar men jag ifrågasätter i alla fall värdet av att skola in dessa små barn i märkestänkande redan så tidigt!
Tänkte på AnnaaM som skrev om bloggprinsessor och de som skriver om stil och mode och allt...så här fostrar vi blivande dylika! Länge leve ytan!
//manon
Hon förvånade mig med att säga att hon inte ville ha sådana, hon gillade sina för att hon ville inte se ut som andra.
Det JAG undrar över är hur så små som 9/10-åringar öht har ett hum om märken? Dte är väl knappast att de går hem till helt nollställda föräldrar och ber om Cheap Monday-jeans?
Jag ifrågasätter värdet av detta. OK, föräldrarna kanske har massor av pengar men jag ifrågasätter i alla fall värdet av att skola in dessa små barn i märkestänkande redan så tidigt!
Tänkte på AnnaaM som skrev om bloggprinsessor och de som skriver om stil och mode och allt...så här fostrar vi blivande dylika! Länge leve ytan!
//manon
Speglingar
Jag har tänkt en hel del på det Ullis skrivit till mig om hur man tolkar in saker och speglar sig i andra. Ogillande/gillande.
Ju mer jag tänker på det desto mer sant är det. Om man är mer medveten om det så tror jag livet blir enklare. Att inte ta allt så personligt, att ta av sig glasögonen. När jag läste ekonomi, eller snarare organisationsteori så var de också ute efter detta i kursen. Att det man gör och säger och tycker om andra och företeelser säger mer om en själv än om det/de man kritiserar. Men som Ullis beskriver det så faller allt än mer på plats. Så är det - speglingar!
Jag tror att man blir lyckligare om man lever så. Jag tror att man kan älska människor mer om man är medveten om det och själv undvika neuroser.
Jag använde mig av det i förra veckan då kollegan bestört sa "Kommer du så här sent" och utlät sig en harang då jag vabbade eftermiddag en dag. Sedan kröp det snabbt fram (märkte jag) att hon varit pressad av andra för nåt jag har ansvaret för och inte kunnat svara. Så hennes bitska ton var uttryck för hennes frustration över mitt vabbande och hennes känsla av otillräcklighet. Jag hade känt mig totalt otillräcklig annars, om jag inte fattat att det var sprunget ur hennes frustration mer än nåt jag gjort/inte gjort.
Eller har jag missuppfattat nåt? Hinner inte utveckla mera för jag sitter på jobbet! Och måste ta igen en vecka...
//manon
Ju mer jag tänker på det desto mer sant är det. Om man är mer medveten om det så tror jag livet blir enklare. Att inte ta allt så personligt, att ta av sig glasögonen. När jag läste ekonomi, eller snarare organisationsteori så var de också ute efter detta i kursen. Att det man gör och säger och tycker om andra och företeelser säger mer om en själv än om det/de man kritiserar. Men som Ullis beskriver det så faller allt än mer på plats. Så är det - speglingar!
Jag tror att man blir lyckligare om man lever så. Jag tror att man kan älska människor mer om man är medveten om det och själv undvika neuroser.
Jag använde mig av det i förra veckan då kollegan bestört sa "Kommer du så här sent" och utlät sig en harang då jag vabbade eftermiddag en dag. Sedan kröp det snabbt fram (märkte jag) att hon varit pressad av andra för nåt jag har ansvaret för och inte kunnat svara. Så hennes bitska ton var uttryck för hennes frustration över mitt vabbande och hennes känsla av otillräcklighet. Jag hade känt mig totalt otillräcklig annars, om jag inte fattat att det var sprunget ur hennes frustration mer än nåt jag gjort/inte gjort.
Eller har jag missuppfattat nåt? Hinner inte utveckla mera för jag sitter på jobbet! Och måste ta igen en vecka...
//manon
Vabbande och allt...
Nu har tvillingpojken fått penicillin, amimox och mår mycket bättre. Öroninflammation! I torsdags bara grät och grät han tills han plötsligt slutade. Gick hål alltså. Trycket försvann. Han fick penicillin samma dag. Märkligt "alla" säger att man i dag inte ger barn penicillin vid öroninflammation men det får man!
Kollegan verkar outtalat sur över vabbandet. Jag vet inte. Hon är den som säger mest att hon förstår men samtidigt - hon har aldrig tagit en enda vab-dag enligt egen utsago för mor/farföräldrar hade ryckt in. Hon har öht fått mycket hjälp av släkt när hennes nu vuxna barn var små. Ur hennes synvinkel blir det antagligen svårare att greppa det där med att slitas itu mellan jobb och sjuka barn misstänker jag. Nåja.
Till det bör sägas att vi är olika personligheter. Hon stressar lätt upp sig, tom springer i korridorerna då det är mycket att göra. Så gör inte jag. Allt blir gjort i min takt. Skulle jag bete mig så skulle jag gå sönder. Det jag lärt mig som 4-barnsmamma och heltidsarbetande är att man måste sovra och hårdprioritera enormt. VAra rädd om sina krafter och inte slösa med dem i onödan så gott det går!
Jag säger inte att det hon känner och tycker är fel. Jag konstaterar bara att man inte alltid kan förstå saker när man har olika saker i bagaget.
Så, nu fick jag ur mig det. Jag är inte dålig och hinner med mindre. Jo, jag hinner med mindre vid VAB-ande men det är bara att acceptera. Acceptans är grunden för lycka. Inte kadaveracceptans, men tillräcklig.
//manon
Kollegan verkar outtalat sur över vabbandet. Jag vet inte. Hon är den som säger mest att hon förstår men samtidigt - hon har aldrig tagit en enda vab-dag enligt egen utsago för mor/farföräldrar hade ryckt in. Hon har öht fått mycket hjälp av släkt när hennes nu vuxna barn var små. Ur hennes synvinkel blir det antagligen svårare att greppa det där med att slitas itu mellan jobb och sjuka barn misstänker jag. Nåja.
Till det bör sägas att vi är olika personligheter. Hon stressar lätt upp sig, tom springer i korridorerna då det är mycket att göra. Så gör inte jag. Allt blir gjort i min takt. Skulle jag bete mig så skulle jag gå sönder. Det jag lärt mig som 4-barnsmamma och heltidsarbetande är att man måste sovra och hårdprioritera enormt. VAra rädd om sina krafter och inte slösa med dem i onödan så gott det går!
Jag säger inte att det hon känner och tycker är fel. Jag konstaterar bara att man inte alltid kan förstå saker när man har olika saker i bagaget.
Så, nu fick jag ur mig det. Jag är inte dålig och hinner med mindre. Jo, jag hinner med mindre vid VAB-ande men det är bara att acceptera. Acceptans är grunden för lycka. Inte kadaveracceptans, men tillräcklig.
//manon
Utbrändhet
Hur vet man att man är utbränd? Säger det bara stopp och i så fall hur?
I min värld kan jag helt enkelt inte se mig som utbränd. Det går bara inte.
(nyss gick en av cheferna och jag sa att pojken hade tagit om med febern och hennes reaktion var - stackars pojke! Det var värmande. De jäktar mig faktiskt inte men jag tror de ser hur jag jobbar halvtid och försöker och det viktigaste BLIR gjort).
//manon
I min värld kan jag helt enkelt inte se mig som utbränd. Det går bara inte.
(nyss gick en av cheferna och jag sa att pojken hade tagit om med febern och hennes reaktion var - stackars pojke! Det var värmande. De jäktar mig faktiskt inte men jag tror de ser hur jag jobbar halvtid och försöker och det viktigaste BLIR gjort).
//manon
Drömföräldern
Läste i aftonbladet en önskelista från dagispersonal om sin drömförälder:
1. Visar uppskattning för personalens jobb.
Hoppas jag!
2. Är intresserad.
Hur menar dem. Klart jag är de går där 8 timmar om dagen (när de inte är sjuka)
3. Vågar säga till när något inte är bra – i en trevlig ton.
Hoppas jag!
4. Hjälper till vid julfesten och andra aktiviteter som ordnas för hela familjen.
Host - näää, här smiter jag undan! SÅ mycket att göra ändå med heltid och 4 barn varav ett skolbarn!
5. Kommer på föräldramöten och utvecklingssamtal.
Ja
6. Märker kläderna.
Nej!
7. Skickar med extrakläder.
När personalen säger till, inte på en gång då heller alltid...
8. Passar tiderna.
Oftast!
9. Meddelar när barnet inte kommer.
Ja
10. Gör avskedet till en bra stund.
Jorå, den enda gången i veckan...
11. Sätter barnet i centrum.
När jag hämtar, hoppas jag, men är personal där kan jag fråga om hur de har det på dagis. Träffar tex aldrig personalen på lilla avdelningen så hämtar jag tidigare av nån anledning (som VAB av sjuk 9-åring och jag hämtar småttisarna tidigare) så förhör jag mig om dagis och barnen. Händer en gång per termin, typ...
Så var jag!!
//manon
1. Visar uppskattning för personalens jobb.
Hoppas jag!
2. Är intresserad.
Hur menar dem. Klart jag är de går där 8 timmar om dagen (när de inte är sjuka)
3. Vågar säga till när något inte är bra – i en trevlig ton.
Hoppas jag!
4. Hjälper till vid julfesten och andra aktiviteter som ordnas för hela familjen.
Host - näää, här smiter jag undan! SÅ mycket att göra ändå med heltid och 4 barn varav ett skolbarn!
5. Kommer på föräldramöten och utvecklingssamtal.
Ja
6. Märker kläderna.
Nej!
7. Skickar med extrakläder.
När personalen säger till, inte på en gång då heller alltid...
8. Passar tiderna.
Oftast!
9. Meddelar när barnet inte kommer.
Ja
10. Gör avskedet till en bra stund.
Jorå, den enda gången i veckan...
11. Sätter barnet i centrum.
När jag hämtar, hoppas jag, men är personal där kan jag fråga om hur de har det på dagis. Träffar tex aldrig personalen på lilla avdelningen så hämtar jag tidigare av nån anledning (som VAB av sjuk 9-åring och jag hämtar småttisarna tidigare) så förhör jag mig om dagis och barnen. Händer en gång per termin, typ...
Så var jag!!
//manon