manon

En gång satt jag uppe på berget. Jag hade förskansat mig högt högt uppe. Jag hade byggt murar med pyttesmå gluggar i varifrån jag kunde kika ut och ner på det mänskliga livet som pågick under mig. Jag kände mig trygg. Ingen kunde utmana mig. Jag var ensam med min smärta, mina upplevelser, min ilska och min styrka. Jag kunde ibland rasa ner som en furie av ilska! Ibland utmana själv. Jag stötte bort. Missförstod. Jag var ensam.

Men – hur jag än förskansade mig och skyddade mig så kom livet in till mig ändå. Fågelkvittret, skrattet...ibland hade någon klättrat upp och kikade in till mig genom gluggen. SÅ SKULLE DET INTE VARA! Det var ju JAG som skulle kika ner på dem!!! Jag sträckte ut tungan då - BU! Ibland var jag arg, ibland nyfiken, ibland rädd, ibland trött….

Jag trodde jag var ensam och jag trodde att jag var det för jag måste vara det. Men folk var envisa. En och en klättrade de upp och en gång såg jag ett hål i min mur. Stor nog för att krypa igenom. I början kröp jag ur min förskansning i smyg, i skydd av mörkret, i förklädnad. Jag smög runt bland människorna och betraktade dem. Lärde mig. Såg. Smög tillbaka då jag såg att solen gäspade till och började sträcka på sig, och i skydd av de första strålarnas skuggor hastade jag tillbaka till mitt berg.

Så, en dag, klättrade någon upp och stannade. Stannade och pratade med mig, Länge. Jag tänkte att snart kommer han att försvinna. Jag gjorde allt för att skrämma bort. Jag tog av min svarta halsduk och blottade mina horn – men han kysste dem. Jag avvisade honom, hindrade honom från att komma in och bjöd in andra att prata med, men han fortsatte att komma. Han lyssnade och jag lyssnade. En dag, helt oförklarligt, tog jag hans hand och gick nerför berget. Tänkte inte ens på att jag gjorde det. När jag kom till botten och en bit in i dalen så vände jag mig om för att se min trygga borg och vad såg jag – en ruin! Jag såg runtomkring mig och upptäckte människor som tog det för givet att jag var där och ville ha mig där.

I dag vill jag besjunga livet. Jag vill älska, jag vill vara mjuk, jag vill dansa och sjunga och skriva! Där jag förr såg troll ser jag nu älvor. Jag vill existera här och nu och inte i minnen. De kan vara en intressant passus i mitt liv – men jag finns – HÄR OCH NU! Och jag upptäcker att om jag sträcker ut handen – DÅ TAR NÅGON MIN HAND! Det känns helt fantastiskt! Jag behöver inte sitta uppe på berget. Livet vill ha mig och jag vill ha livet. Jag vet att jag kommer att bli sviken och besviken. Jag vet att alla har besvikelser och sår i varierande grad inom sig. Jag är inte excpetionell – jag är en del av livet som pågår och i livet måste man lyssna och lita på folk. Visst, jag kommer inte alltid fixa det – vem gör det?? Jag kommer att bli sviken men för att bli sviken måste man ha tillit! Och det, minnet av tilliten, vill jag bevara och söka om och om igen.

Ibland besöker jag mitt berg och min ruin. Jag känner en ömhet för detta som var min trygghet en gång. Jag tar med mig blommor och planterar varje gång. I dag växer det tussilagon och blåklintar där i tusental. Det smyger omkring sniglar, bin surrar, och enstaka getter hoppar omkring bland de omkullfallna stenarna. Ju längre tiden går, desto grönare blir berget. Jag står där, rakt upp och ner, lyfter armarna upp mot solen och....existerar i solstrålarnas värme, binas surrande och getternas bräkande...Jag känner den varma jorden under mina bara fötter och känner mig som ett med det vidunderliga, oförklarliga och magiska som kallas - liv.

//manon