Ut ur skuggan
Jag måste berätta om det som hände på jobbet. Att jag faktiskt berättade att jag tycker att Företagets bokföring är för tungrott och att jag inte har tid för den. Faktum är att jag inte bara ska sköta de interna företagen, utan även en del av administrationen, avlasta min kollega, vilket jag i nuläget inte hinner med. Det är dessutom just det jag tycker om med jobbet, att det är omväxlande och allt från högt till lågt. Allt från att hämta bröd på ett familjärt café där vi skämtar och pratar med varandra till att upprätta en årsredovisning. Och under tiden sköta om hemsidan, ta hand om vissa andra saker med.
Jag mår faktiskt - riktigt dåligt - över att jag inte fixar att ta hand om Företagets bokföring också. Jag känner starkt att jag borde hinna med, att det beror på mig och mina tillkortakommanden som gör att jag inte hinner och tycker att det är besvärligt.
Faktum är att jag egentligen inte alls är noggrann och älskar siffror. Faktum är, som jag tidigare sagt på bloggen att min läggning är mer utav en konstnärlig och obehövd art. Men det kan man inte leva på. Jag kunde inte leva på arkeologi heller. Nåt måste man leva av. Det är faktum. Nåt måste jag göra.
Jag har haft två tuffa år yrkesmässigt. För detta är hittills mitt mest avancerade arbete - redovisningsekonom. Inte assistent ed. I praktiken är jag ekonomiansvarig med allt det innebär. Det är därför jag är med på diverse möten och det känns bara så - surrealistiskt för mig av olika skäl. Jag har fått lära mig själv allt som jag inte kunde innan. Jag har gjort mina nybörjarfel här. Jag klarar inte av att jobba snabbt. De fel jag gjort beror på att jag aldrig gjort vissa saker tidigare och inte haft nån att fråga.
Inte haft nån att fråga? Eller inte vågat?
Nu går jag vidare på denna tråd.
Under min uppväxt med mina föräldrar har jag lärt mig att det enda sättet att överleva, att få vara ifred, var att sluta sig och vara tyst. Göra så lite väsen av sig som möjligt. Inte svara på frågor för svaren jag gav användes mot mig på det mest sårande sätt. Jag var livrädd rädd för att bli skadad. För de kunde verkligen skada mig. Det har jag tagit med mig. Denna icke-tillit till andra människor, att vara rädd för att de ska skada mig om jag berättar nåt.
De sista två åren har jag fått tiillbaka allt mera tillit. Jag har upptäckt allt mer hur sluten jag är, opersonlig, håller på avstånd. Jag vet inte om alla märker det men jag har märkt att folk märker det. På min arbetsplats tex, nu när jag varit där i två år och man ofrivilligt lär känna varandra. Jag har aldrig tidigare varit så här länge på en arbetsplats och det är fantastiskt och nyttigt både yrkesmässigt och för mig emotionellt och socialt. Jag märker att folk finns kvar och pratar med mig. Jag inser allt mera hur jag drar mig undan, men jag har börjat vända på skeppt. Det är tungt.
Jag har inte vågat fråga nån m hur man gör vissa saker av rädsla för att bli skadad. Att de ska vända sig emot mig. Istället har jag suttit och kämpat själv. Och det är urdumt. Det gjode mitt allra första år till en kamp, det andra bättre, nu ännu bättre. Jag kan mina interna företag nu. Jag känner mera tillit nu men det finns i bakhuvudet- kommer jag bli skadad? Få en kniv i ryggen? För jag är van vid det från Familjehemmet. Kan jag känna mig - trygg?
Nu har jag tom talat om att jag inte mäktar med en uppgift, Företaget, och det satt mycket långt in. Jag känner mig urdålig. Av flera skäl. För nånstans inom mig inser jag att det också beror på att ekonomi inte går som rinnande vatten för mig, att det är inte min starka sida. Men nu har jag lärt mig det. Nu vill jag förkovra mig i det jag behöver förkovra mig i, inte ta upp flera företag. Det sa jag till dem. Cheferna. Tex löner, där jag gjort två fel av okunskap under de två åren. Och ärligt - felen beror också på att de är specialare och skräddarsydda löner. Egentligen ligger det inte helt på mig.
Jag är livrädd för att de ska förstå att detta inte är helt enkelt för mig. Jag vill inte det. Jag vill lära mig mera, jag vill kunna det jättebra. Fast jag vet att jag kommer att göra vissa fel för jag är ingen noggrann typ. Jag tom avskyr detaljer som jag tvingas till nu. Men det är nyttigt och lärorikt på ett annat sätt. Jag behöver öva upp den förmågan men inser att den aldrig kommer bli riktigt bra. Jag är en ostrukurerad natur. Bohemisk. Intresserad av de stora skeendena, mer visionär, driftig - men nej - inte detaljer och noggrann. Impusiv - mycket. Tanklös. Kör mer efter trial and error än tänker före. Det är hemskt tydligt på de barnkals vi har haft. Jag är mer "Oj, ska de ha glas till saften också??". Jag är ingen planerare. Skönt att mammor rycker in, Jag är djupt tacksam. Skönt att de stannar på kalasen också för att de är trevliga. Som bonus att de hjälper fast de inte behöver. Jag förstår faktiskt inte varför alla vill bli av med förädrar på kalas så snabbt.
Att jag är så stum och icke-meddelsam kan också skada mig. Ta i dag, då Företagets VD pratade med mig om bokföringen. Han tyckte att han förenklat för mig genom att själv göra fakturor och lägga in betalningar. Jag förmådde mig inte att säga att jag tyckte mer att det stjälpte, att jag kände att jag förlorade kontrollen och ständigt försökte lista ut vad han har gjort. Att jag ändå måste lägga in allt i systemet för han kör detta i Word. Han tyckte att jag dragit ut på tiden för mycket med. Han var vänlig och konstruktiv och jag förstod honom. Det gör jag. Jag visste också då jag talade med honom att vi ska säga upp avtalet pga min begäran men det är inte min sak att berätta för honom. Det känns - skit - bara att jag inte har kapacitet nog för detta företag.
När man haft en barndom typ som min så är man brådmogen när man är 20 år. Man tycker att de andra 20-åringarna har så lite livserfarenhet, är så naiva. Så kände jag redan då jag var 15. Men sanningen är att det är fullständigt fel. För allt dessa normalt uppväxta ungdomar vet, det får jag surt lära mig under vuxentiden istället då man förväntas kunna det redan. Allt det alldeles vardagsnära, att säga nej, att sätta gränser, våga tala med folk, känna sig trygg, etc etc. Jag har bara lärt mig att ducka och överleva. Att ingen tar emot mig då jag faller. Jag har bara en öbverlevnadsstrategi - inget liv. Som de hade redan vid 15 och 20. Visst, jag hade mer kännedom om livets mörka sidor, men det är inte så mycket värt. Det hämmar ett barns utveckling. Och det man missat, det tar man igen senare. Man är bara mognare på vissa plan. Och det långt i från i det mesta ens.
Ja, så jag sitter nu här och satt en gräns på jobbet. Jag är övertygad om att mer erfarna skulle fixa även hans bokföring ihop med annat - men jag gör det inte. Jag blev tvungen att sätta en gräns - "jag är bara så här bra". Är nu livrädd för avståndstagande, ifrågasättande pga detta. Att de inte vill ha mig kvar. Men jag tror att det var bra. För det skulle vara ännu dummare att vara tyst och misslyckas. Men det satt långt in för att säga det. Försvarsmekanismen, överlevnadsstrategin, är "ducka och spring genom det brinnande huset!" - "Om jag blundar riktigt hårt och låtsas som om det inte brinner så brinner det inte". Jag tänker inte ens på att den aktiveras. Det är autopiloten som sätter på den.
Jag beundrar de människor som kan sätta gränser, känner sina begränsningar, vågar ta för sig och säga vad som är fel och bra, ställa krav för sig själva. Det är jättesvårt att göra.
Jag tar gärna emot synpunkter och tankar kring detta. Jag vill klara mitt jobb trots min personlighet - mixen av erfarenheter och läggning. Jag har kommit långt, tycker jag, i att förstå detta arbete. Jag vill inte ge upp. Men jag behäver tid att fatta, att sortera, att förkovra mig. Jag behöver tom extratid pga det inte ligger lätt för mig. Men jag ska banne mig klara av det!
Jag satte en gräns nu och jag mår inte riktigt bra av det av ovanstående skäl. Jag har inte fått bassning för det, de har accepterat min upplevelse. Min sanning. Men jag undrar i mitt stilla sinne ändå vad de tänker om mig.
Jag behöver även tips på hur man blir bättre med denna läggning man har. Att sluta jobba och satsa på att skriva är inte ett realistiskt mål även om det är musik, konst, arkeologi, skrivande som faller sig lätt för mig - eller snarare att tolka det jag ser faller lätt för mig. Att analysera ett musikstycke, diskutera en kyrkfasad i timmar och sönderanalysera en bok och diskutera ett konstverk tills alla spyr, det kan jag. Tolka det jag ser. Se sammanhang. Detaljer spyr jag av. Noggrannhet ligger verkligen inte för mig men jag kämpar på. Jag är ostrukturerad och bohemisk.
Jag behöver era tankar.
Jag längtar efter att få känna mig trygg.
//manon
Jag återkommer till könsskillnaderna i sättet att se på jobbet. När jag läste sociologi så hamnade vi i en undersökning som sa att mäns attityd till ett nytt jobb var att man sökte ett jobb som verkade roligt och räknade sedan med att lära sig det så småningom. Kvinnor däremot sökte jobb som de var övertygade om att de redan kunde.
Jag får om och om igen bekräftat i livet att det ofta är så här, givetvis med individuella skillnader, men ändå.
Vi kvinnor ställer ofta krav på oss själva att vi ska kunna ett jobb direkt, helst redan innan vi börjat på det, helst redan för ens söka det.
Medan män lugnt räknar med att det kommer jag att lära mig så småningom, det får ta tid.
För visst är det så att man måste få tid på sig att lära sig ett nytt jobb och en stor del av tjusningen med ett nytt jobb är ju just utmaningen i att lära. Sedan när 10 år gått och det mesta är välbekant och gammal skåpmat så är det inte lika roligt längre. Det ligger en spänning i just utmaningen att ta sig an nya arbetsuppgifter och klara av dem bit för bit, inte alla på en gång.
Du kommer att fixa det här! Med Din självinsikt och mognad så är Du en tillgång på varje arbetsplats. Lycka till!
Du skriver: "Jag beundrar de människor som kan sätta gränser, känner sina begränsningar, vågar ta för sig och säga vad som är fel och bra, ställa krav för sig själva."
Då tycker jag att du ska passa på och beundra dig själv nu. För du har ju gjort precis det som du säger att du beundrar.
Jag är övertygad om att du kommer att få respekt från dina chefer för att du är ärlig, pålitlig och har självkännedom nog att tala om var din gräns går, just nu. När du sätter en gräns så kan man lita på att den är genomtänkt, inte bara kommer ur en plötslig känsla, och det ger cheferna trygghet.
Vi är alla individer. Det som en är bra på, är en annan mindre bra på. Vi pratade precis igår vid lunchbordet, jag och två yngre tjejer, om att man lär sig med tiden att sluta förvänta sig av sig själv att man ska klara av uppgifter som man aldrig har gjort förut och inte är utbildad för. Det är okej att säga "det där kan inte jag", när man vet med sig att varken man själv eller andra har några skäl att förvänta sig att man ska kunna det.
Och så är det nog också så som Inga säger - killar kastar sig oftare bara ut, chansar - går det så går det - medan tjejer vill VETA att vi är EXPERTER på det här, kan svara på ALLA frågor om vi blir väckta mitt i natten, innan vi vågar ta på oss uppgifter... och jag tror att ett mellanting mellan de strategierna är den mest framgångsrika.
Det finns inget som säger att du inte kommer att kunna utöka dina ansvarsområden senare. När du har fått chansen att verkligen lära dig jobbet. Då blir det också lättare att förklara för VD:n som tror att han hjälper dig, hur du skulle vilja att han gjorde i stället.
Och till sist vill jag säga att... det är ganska få människor som är rejält systematiska och kan förstå och memorera alla detaljer. Och det finns avigsidor med att ha sitt huvudfokus på detaljerna också.
Det kommer att gå jättebra för dig, det tror jag! Du har avrit modig och visat dig själv respekt genom att dra den här gränsen - det är ännu ett steg framåt! :-) Sedan har jag tankar om det här med tilliten också, men det måste jag grunna lite mer på...
Läs visionary souls två första stycken, detta skrev jag om i ett tidigare inlägg då du skrev om att du beundrade andra och deras mod att sätta gränser. För att inte upprepa exakt samma igen och exakt likadant som V.S skriver så ber jag bara dig ha i åtanke det jag redan skrivit.
Nu tror inte jag att det här inlägget endast handlar om att våga vilja sätta gränser. Jag tror det även handlar om nästa bit: hur trivas med sig själv när har dragit gränser som inte passar omgivningen. Stämmer inte det? Om det nu inte stämmer så orkar jag inte börja skriva ner en massa tips på hur man ska ta sig förbi det hindret!! :-)
Att inte kunna allt är inte vad någon förväntar sig av dig. Att tala om då du inte kan något, är väl snarare en förväntan. Att du kanske önskar vilja lära dig vore ju det ultimata (skulle jag tycka om jag vore arbetsgivare). Finns önskan om att vilja lära sig det man inte kan så tycker åtminstone jag att man funnit en skatt.
Jag tror... att egentligen kan det inte gå fel. Också om du inte skulle möta förståelse... så har du gjort något bra för dig själv. Vågat börja berätta för dem om vem du är. Det kan man väl i längden bara må bra av...?
Men jag undrar hur du hamnade på denhär platsen. Låter lite som en historia. :)
Tack alla och jag svarar er alla!
Jag har faktiskt här betett mig manligt och tagit på mig från början nåt jag visste skulle behöva lära mig. Lustigt nog.
Jag vet inte. Jag tror att en del av tvivlet kommer ur otydlig ledning. Och av rädsla - för jag upplever det i dagens individualistiska och självförverkligande tidevarv att man måste hålla på med det man älskar om dagarna. Annars är det fel. Men det tror inte jag. Alla kan inte ha sitt intresse som yrke. Det går inte. Det viktigaste är väl att man gör det man ska. Inte att man brinner för det.
Nu känns det bättre. Nu när jag har plöjt genom kontot, har en mindre diff nu, talat med Företagets VD igen så känner det mycket bättre. Funderar tom att avblåsa allt. Jag är impulsiv och det kändes jättetufft men nu känns det som att jag vill ge det en chans till, nu när jag har lärt mig hur jag borde ha gjort från början som skulle ha förenklat för mig! Jag har svårt för att ge upp! Vad säger ni om det?
Tvivlet på mig själv och tilliten till andra..åh, så väl jag kände det i går i ett litet sällskap. Där några kände varandra mera...sen tänkte jag lite nyktrare och tänkte att en del av det var faktiskt inget jag behövde lägga på mig att jag var fel. Men det är svårt att tänka om!
Det är just det man saknar med en barndom typ min - tron på sig själv, att man hellre tolkar negativt än positivt för man är så van vid det mönstret. Jag menar då i relation till andra. Att man antar från början att man bara inte ska vara med. Men man måste bryta det mönstret. Fel gör man då av oerfarenhet för man har inte lärt sig hur man gör från början som andra hann göra och experimentera under barn/ungdomsåren. Utsvävningar har jag inte gjort undet ungdomen för jag var min egen far och mor som skulle ta hand om mig. Utsvävningar kan man bara göra om man känner sig trygg. Eller destruktiv, eller bara himla stark ändå och upprorisk. Som att åka i väg nåt år. För jag var för rädd att komma tillbaka och upptäcka att det jag ändå hade också var borta. Att komma tillbaka till ingenting.
Det är egentligen rätt grymt att lära barn sådan rädsla. Eller att leva md barn och ge dem sådan rädsla och brist på tilltro - lära dem att allt är fel med dem. Men det går att ändra i vuxendomen. Det är inte kört alls, men tar längre tid. Tycker jag har kommit långt ändå. Men självkänslan kunde vara flera snäppet bättre! Jag lär mig mycket också i samspel med barnen. JAg ser mina brister tydligt. Och jag vill att DE ska ha självkänsla och känna att de duger - för att kunna det måste JAG känna att jag duger.
Det var mycket som gick snett för dina föräldrar då du var barn och vi kan
tala om psykisk misshandel på hög nivå. Men precis som du säger är det möjligt att ta sig ur barndomens klor med rätt verktyg.
Nej, alla kan inte jobba med det de brinner för även om jag skulle tycka det vore roligt om jag gjorde det, men alla kan säkert arbeta med något som ger tillfredsställelse och som man känner att man gör bra.
Var det utanförskap du upplevde i det lilla sällskapet, då någon kände någon annan mer?
Visst var det det. För att vara ärlig så kan jag intellektuellt fatta att det var psykisk misshandel, men ännu inte känslomässigt. För jag fattar inte hur man kan, att de kunde att...länge trodde jag att det berodde på mig, att jag var så "dum" men det tror jag inte längre. Men det är ofattbart även för mig. Och jag har egentligen inte sagt allt här, inte det värsta...när allt kulminerade.
Ja det var utanförskap jag kände men så inser jag att det handlar mer om mig än det som faktiskt hände. Det var mer upplevd än faktisk utanförskap. Det krävs tanketräning att undvika gamla mönster. Nåt som föräldrarna tutade i mig och som man bär med sig som ett inre slaveri.
Jovisst är det så du säger med jobb! Jag vill känna tillfredsställelse även om jag är inte lagd för det jag gör! Det är alltid en tillfredsställelse att klara av nåt.
Ja, ibland är det svårt att ta till sig saker som rör en själv. Men en förklaring på deras behandling av dig gör ändå att du långsamt befrias från ditt inre fängelse. För att befria dig är "etiketter" på dem och deras uppförande ett nödvändigt ont för att du ska kunna släppa allt och kunna läkas.
Varför de kunde göra så? Jo, det handlar egentligen inte om dig (vilket du redan vet), dvs. det lilla barnet i Budapest, det speglar bara deras egna tillkortakommanden. Bättre än så här var de tyvärr inte. Det de inte har, kan de inte ge. Det skulle nog bara se ut så, men jag tror inte någon fick något bra från dem.
En del människor har inte mycket medvetenhet alls och det var väl synd att du råkade få två föräldrar med låg grad av medvetenhet. MEN, samtidigt så vill jag påpeka att din barndom har utvecklat sidor hos dig som får vissa här på jorden att blekna i jämförelse med dig. Klart att priset var högt för dig, men barndomen till trots så har du en finkänslighet och du har en inre rikedom många saknar. Jag hoppas bara du själv kan se det och att du utvecklar det mer.
Ja, så är det Ullis! Så får man tänka. Jag har ett inre liv, det vet jag. För mig är "att göra nåt" inte enbart att man ska "göra nåt" aktivt som att kratta löv, städa kaninbur, ge sig i väg och simma, alltså "göra nåt" Jag kan göra nåt väldigt mycket inom mig. Såsar, men tänker, läser...Men jag brukar "göra saker" med:).
Finkänslig vet jag inte om jag är:)! På nätet är det i alla fall inte alla som tycker det! IRL har jag ingen aning. För andra är väl finkänsliga nog att inte säga nåt:).
...så dementerar maken i alla fall. Han upplever mig som finkänslig med! Märkligt! Känner mig inte alls så.
Jag ska återkomma till det här med finkänslighet, men får göra det i em. Nu ska jag åka till stallet och rida! =)
Det märks på ditt sätt att skriva, ordval, parera personer och ja, hela ditt uttryckssätt skvallrar om att du är finkänslig. Att alla inte har samma uppfattning säger ju mer om dem än om dig faktiskt.
Klart att man inte hela tiden är finkänslig, ibland provoceras du kanske att använda toner, ordval och uttryck som du normalt kanske inte använder. Det beror ju i sin tur på de personer du har framför dig och varför.
Finkänslig för mig och vad jag menar här,är att kunna pejla andr med fingertoppskänsla och det kan du. Det är sällan du "plumpar" dig och uplever du att du gör det beror det nog ofta på att av någon anledning har du varit tvungen att ta i lite extra
och på ett sätt du inte är bekväm med. Då är nog din upplevelse att du plumpar dig. Jag vet inte om du hänger med? =))))