manon

Jag vill ta upp de olika sätt att mötas människor emellan. Nu ska jag vara väldigt direkt.

I går var jag och klippte pojkarna hos en frisör i nåt centrum. Hela expeditionen var kul för dem, tunnelbana och allt, bussar. Åt på McDonalds, köpte målarböcker....Men det var inte det jag ville tala om.

På centrumet var det blandat med folk. Jag tror det var lika stor del svenskar som icke-svenskar. Jag kom i samspråk med två där. Två utländska. En äldre kvinna som satt bredvid oss var från Polen. Hon började tala med oss av anledning av alla barnen (är alla dina etc etc, desa frågor jag ofta får). Så tog jag mod till mig för jag kände igen hennes sätt att prata, hennes sätt överhuvudtaget, och brytningen lät europeisk. Hon var från Polen. Hon hade velat fråga mig med var jag kom i från men inte vågat. Jag kunde ringa in henne, lägre medelklass, en typisk pratig äldre. Direkt och frågvis men berättar en hel del om sig själv med. Givande och tagande. Direktheten som även AnnaaM har upptäckt och talat om. Jag tänkte då på hur den uppfattas av de som inte är vana vid den.

Sedan var vi i en leksaksaffär och där blev vi än mer utittade för mina tre små hoppade upp och ner "jag vill ha" så att köpa julklappar är inga problem. Där fanns en mamma med en bebis som min äldsta tyckte var söt. Så då började vi prata. Bebisen var 17 dagar gammal. Den mamman var också 4-barnsmamma med samma åldersintervall som jag med undantag av sista, dvs 9 år -nyfödd. Hon var definitivt också centraleuropé av nåt slag. Hon var i min generation. Hon var "mild" och log, jag var mild och log, hon kändes fullständigt tillgänglig och jag kände mig fullständigt avslappnad. Jag kunde den där grejen, jag visste exakt hur jag skulle agera. Såg henne på toaletten senare och hon hälsade och jag med "åh, är du här också". Med no strings attached. Bara lite umgänge med vilt främmande.

Det är märkligt det där. Att man föds i ett land och även om man kom därifrån rätt ung, som barn, så är det en del av det sociala samspelet som för alltid fastnar. Det där till det yttre milda, som tom kan uppfattas som mesigt i Sverige, men som bara chimärt är mildhet för människor där är mer direkta mot varandra där än här. Kan säga saker som man här av smidighet underlåter och det är inte övertramp ett dugg där. Här är man mindre direkt med vad man tänker och tycker, man ska vara linda in saker men är mer högljudd, där är man "mild" men mer direkt i gengäld.

Jag har jättesvårt att ringa in detta. Tänker på hur AnnaaM tolkade det där med Käftis och de höga skratten. Eller det kanske var polskan som tolkade det så - i klasskilllnader. Men det är inte hela sanningen om än en del av den. Det är inte bara klasskillnader det handlar om utan sociala/kulturella koder. Jag vet att i Budapest finns det många som varit på tex Mallorca. Och varenda en där klagar på de högljudda ,ofta fulla, svenskarna som inte verkar veta hur man ska uppföra sig. Som låter och stör. Som inte är lågmälda. Jag vet ju hur det är och hur koderna här är så jag brukar försvara dessa svenskar när en del verkligen klagar på dem alldeles för mycket. För jag känner till koderna här. Förklarar för dem att vissa beteende inte är acceptabla här heller. Att det mest är unga och att de uppför sig inte alls så här i Sverige. Jag kan få höra detta av vilt främmande i butiker då de hör att jag bor i Sverige och de förhör sig om kulturen och ojar sig över högljuddheten med sitt "milda, lågmälda" men direkta sätt. Och jag lovar, jag försvarar, för jag vet hur det är.

Jag måste säga att det var trevligt att tala med de två européerna i går. Jag kände mig hemma, jag var avslappnad. Jag visste hur jag skulle bete mig. Jag hamnade i nån fåra, nåt välkänt som jag har i ryggraden. Det var skönt att vara styrd av "ryggraden" om än för korta stunder. Därmed inte sagt att jag inte kan umgås med infödda svenskar, absolut inte, jag är tom gift med en! Jag tycker om det logiska, resonerande sättet att vara här. Att inte dras med sina känslor. Jag tycker om det icke-hierarkiska sättet här. Att läkare och advokater bemöter en med respekt med att bemöda sig att  besvara ens frågor hur komplicerade svaren än är, inte bara sägare "jag är advokaten, lita på mig!". Men denna utländska sida av mig är det sällan jag får tillgång till. Den där totala avslappningen där jag exakt kan koderna. Och jag vet att dessa kan vara pest och pina med, med folk som har alldeles för många åsikter, lägger sig i för mycket, men jag kan värja mig mot det med och har inga problem med att säga ja och göra annat. I god centraleuropeisk anda, för ingen lyssnar ändå. Direkthetens baksida. Jag romantiserar detta inte alltså. Bara konstaterar att det är olika.

Jag undrar. Jag borde ta med mina barn mer till mitt land. Jag umgås inte med mina landsmän. Men det är berikande att ha olika kulturer, ha olika rum, att förstå hur olika folk kan fungera på ytan. För det jag talar om nu är bara på ytan. Annars är vi likadana som människor, det är bara sättet att närma oss varandra som är olika. Sedan blir det ju lika. Vänskapen, när man väl kommit över barriären. Och just att tex ta sig över barriären tar längre tid här än där.

Jag tror ärligt talat att mycket av att det tar längre tid att lära känna nån, den där distansen mellan folk här, att det beror på att Sverige är ett stort land där folk har bott glest under århundraden, med en pytteliten medelklass jämfört med centraleuropa där fok i århundraden bott tätt och med en större medelklass. Sådant tror jag påverkar hur man umgås. Om man är tvungen att förhålla sig till okända hela tiden eller inte.

Jag hoppas ingen tar illa upp över mina iakttagelser, för det är inte meningen. Och det är ursvårt att förklara det där outtalade människor emellan. Jag mistänker också att om man behåller den där "mildheten" och samtidigt lägger på det där att man inte ska vara så direkt som finns här, ja då ger man lätt ett menlöst och mesigt intryck här...även om man inte är det...för man behärskar inte koderna här.

Nu är det saker som händer här bak så jag hinner inte läsa igenom eller skriva mera. Vi har ju höstlov!

//manon