Stabil
Efter lite panik över att vara sen med jobb, är jag lugnare nu.
Jag får inte låta detta påverka mig så mycket. Livet måste vara normalt. Hon ska ha hjälp med att komma i håg läxor så hon hänger med tillräckligt i skolarbetet och en massa kärlek. Så växer det bort. Även om det kanske behövs lite input från Bup.
Jag ska fortsätta mitt liv som förut, med jobb, förströelser och barn. I icke-ragnordnad ordning. Hon ska inte bestämma hur mycket och med vem jag umgås med. Gudarna ska veta att det inte är ofta. Det ger kraft, förströelserna och boken.
Life goes on. Som jag sa, det är rena rama Gröna Lund. Och Gröna Lund är inte bara skrämmande utan roligt. Det här kommer att växa bort, med tiden.
Men jag tror inte det är en så bra klass längre. Även om hon är en drama queen.
Hjälp, vad jag kommer vara erfaren och luttrad då Mellansonen är i samma ålder. För att inte tala om twinsen. Det lär bli helt annat.
Som sagt, jag mår bra, och för att fortsätta må bra måste jag forstätta på samma positiva väg som jag gjort hittills. Det hjälper dottern med.
Måste ta en sak i taget och inte hetsa upp sig. Ingen mår bra av att hon får styra hela familjen och ingen mår bra av att bli hispig. Att allt kretsar runt henne. Därmed inte sagt att jag inte kommer bry mig. Tvärtom. Det måste ner på rätt nivå. Hon är så pass social och intelligent att på sikt kommer det gå väl. Gäller att ha fokus på det. Lite erfarenhet har jag ju. Småbarnsåren bekommer mig inte. Dagistiden är superenkel. Enklaste tiden av alla åldrar om allt är normalt, tycker jag. Lätt att säga nej, lätt att umgås, man är Gud för dem. Och de är supersöta. Jag njuter av att de vill vara hemma, att umgås med dem, ibland tillsammans med andra. Gå på bio, teater, träffa andra föräldrar...
Så kommer även denna mellanstadietiden vara en historia blott ganska snart. Gäller att ha perspektiv.
Så bli inte rädda för mig, jag står pall. Jag kraschar ibland, men jag går alltid vidare. Ligger aldrig kvar. Men en enstaka kram behöver jag ibland. Och umgås med de jag tycker om. Skriva min bok. Det ger kraft.
**********
Vill tillägga att även om allt detta låter perfektionistiskt så gör jag en massa fel, finns saker jag måste tänka på vad jag gör. Hetsar upp mig, kan inte alltid välja striderna. Man gör rätt och fel om vartannat. Det är lätt att skriva upp sina intentioner och allt man tänker göra rätt och en annan att stå med det framför sig sedan IRL:
//manon
Här kommer en styrkekram. Jag tror att du tänker helt rätt när du bestämmer att livet ska vara "som vanligt" - om du tar på dig hennes bekymmer, så kan du ju inte hjälpa henne... det behövs en viss distans, men en kärleksfull sådan. Att bära andras problem åt dem, det gör det nog bara svårare för den som har problemen... för det mesta. Även när det gäller ens egna barn... fast det kan kännas otroligt svårt att låta bli.
Jag förstår att det är väldigt tuffa puckar för dottern i skolan. Att det kan slita på henne. Och jag är övertygad om att ni kommer att lösa det, med henne... och kanske med BUP. De är bra att ha, som stöd.
Ja jag tror att det är bra att tänka klart och rationellt. Kraven i en familj måste vara rimliga, på alla. Just nu är skillnaderna stora mellan N och de andra barnen, de fortfarande små och utgör och ingår utan att ifrågasätta i ett rätt så slutet familjeliv. Det är som du säger rätt enkelt. Men kan säkert för en tänkande nioåring med blickarna vända utåt och framåt redan kännas instängt. Jag vet, been there, seen it... Var nog likadan själv och har sett det hos Äldsta. Som förälder kan man ha önskningar om att ens barn ska förbli barn så länge som möjligt, glada obekymrade barn som finner mycket glädje i familjen och syskonskaran. Känner man sig pressad i den rollen blir allting bara ännu mycket värre, hälsar Äldsta, uppenbarligen av egen erfarenhet. Då hade hon ändå syskon som bara var så lite äldre!
Jag är säker på att det kommer att ordna sig för er, med lite god balans och rätt proportioner som du säger! Sen kan man behöva gråta lite i kudden mellan varven ändå.
V-soul - tack för kramen! Och ja, det behövs en kärleksfull distans som du säger och inte ta på sig allt. Det verkar jobbigt i skolan. En ojömn klass dessutom ca 20 tjejer och 4 killar bara...
Annaa - rationalitet är A och O nu. Det ÄR stor skillande mellan barnen i ålder. Hon har helt andra behov än de småå. Läste i aftonbladet at en psykolog ansåg att det bästa är tre års skillnad mellan syskon - fär då hann man med alla och deras oliak behov. Att det avr fel mot barnen att ha tätare. Jaha, vad ska de göra som får tvillingar? Får tvillingar då automatiskt et sämre liv och sina behov mindre tillgodosedda? Knappast. Och med tanke på vilka engagerade föräldarr det finns i dag så tror jag nog att det bara är nyttigt att ha barn tätt - så man inte överangagerar sig och barnen tror jag faktiskt mår bra av att det blir lita fel coh inte vara i centrum om omsorgerna totalt. Jag tror att det är av friktionerna man växer. Och kärlek naturligtvis! Jodå, visst gråter man i kudden till mans:).
Det kommer att bli bra. Du är absolut en "Good enough mother", Du bryr Dig och försöker och vill verkligen att Dina barn ska ha det bra. Föräldraskap är inte en rak väg framåt utan många krokiga avstickare hit och dit. Till slut är det man själv som förälder som måste känna in vad som är rätt och fel för barnen och för familjen oh gå vidare.
Tack Inga, det värmer. Det är det enda man kan vara och göra!
Har inte hängt med här på sistone. Vill bara tipsa om att den kurator som ofta jobbar med skolsköterskan brukar vara mycket lättare att få tag i än de på BUP.På BUP kan man få vänta i månader medan skolkuratorn brukar ordna tid samma dag eller samma vecka. Så funkar det i allafall i vår kommun.
Jag tycker alltid sådana där påståenden som kom fram i den där artikeln om det perfekta avståndet i ålder är begränsade. Minst avundsjuka. Jaha, men måste det uppstå avundsjuka mellan syskon? "Lättast" brukar man säga också och begränsa sig till föräldraperspektivet. Man kan också säga så här (som jag fått bekräftat av många); tre år är precis den skillnad som gör att barnen aldrig under hela barndomen upplever sig som jämnåriga och därmed har riktig glädje av varandra. Den stora förblir alltid stor och den lilla liten, särskilt gäller det om det bara är två barn.
Jag tyckte det var urpraktiskt att ha alla tätt, skulle gärna haft en fjärde lika tätt, men då innan de andra...
Jag tycker som Fluff; testa i alla fall de resurser som finns inom skolan innan ni kontaktar bup.
Styrkekramarna får du ju hemma av mig, så jag kommenterar litet om det här med N i stället. Det blir fortsättning på de två föregående trådarna men jag lägger det här eftersom du nämnde klassen etc även här och den här tråden är senare...
Alltså - vad vet vi? Jo, att det är mycket bråk och intrigerande bland klassens flickor, som är i stor majoritet (Manon skrev fyra pojkar men jag tror att det är sju..?). Det säger "alla". Vi vet också att N tycker att det där är jobbigt.
Och på kompisfronten leker N alltså nästan bara med GrannT, som är c:a två år äldre.
Men det finns fortfarande andra som hör av sig. På de senaste tre veckorna har klasskompisen A knackat på och frågat efter N fyra gånger - två gånger tillsammans med S (annan klasskompis), en gång med B (ytterligare klasskompis) och en gång med den av Manon omnämnda klasskompisen och grannflickan Fel. En annan gång kom Fel ensam och knackade på. Detta alltså på de stunder då jag har varit hemma och inte Manon de senaste tre veckorna, så säkert har det varit mer. Men varje gång är N redan hos GrannT.
Så hur ska man tolka det? Är det klasskompisarna som undviker N eller är det hon som väljer bort dem?Säkert är det en massa jobbiga intriger bland klassens flickor - t ex "vi ska inte leka med dig"-episoder med objekt som varierar från dag till dag eller t o m från rast till rast. Men det är kanske inte bara det det handlar om.
En sak är att N verkar ha en viss dragning åt att umgås med äldre flickor. Det har synts för länge för att vara en tillfällighet. Minns t ex hennes förtjusning förra sommaren, när hon fick åka till stan och gå på bio med Fel:s storasyster och dennas kompisar! Förutom GrannT hade hon ju också ridkompisen S som t o m är omkring ett år äldre än GrannT och som N tycker väldigt bra om. (Att N:s ridgrupp nyss blev nedlagd och S bytte till en grupp vars tider är omöjliga för N är kanske en sorg som spelar in.)
Och igår kväll sade N till mig att tjejerna i klassen håller på och bråkar så mycket om vem som ska få vilken kille nu. "Och jag var ju kär i S förut men är inte kär i någon nu", sade hon och lät som om hon tyckte att klasskompisarna var litet barnsliga - 'been there, done that'. Ja, jag tror inte att hon är mognare än kompisarna men hon kanske tror det, eller vill vara det.
Då kommer vi in på en annan sak, och det är att N ju på gott och ont är en väldigt vacker liten flicka. Det är inte bara något som hennes pappa tycker. Tvärtom, det går inte att ta med henne någonstans utan att få kommentarer om det, t ex på jobbet - sist hon var med hit var det bl a en kille som jag inte ens vet vad han heter som sade till mig efteråt att det var det vackraste barn han sett. Redan i tvåan var det många som frågade chans på henne och om tjejerna nu börjar konkurrera mer om killar - om än barnsligt och lekfullt - ja, då kommer hon också att möta mer svartsjuka än tidigare.
Så kanske är det här inte bara en fas utan en början. N är ju i grund och botten socialt begåvad, har lätt för att få kontakt med folk. Hon har också ett utseende som kommer att ge henne draghjälp, mer om ett par år än nu. Av samma anledning kommer hon att få en del törnar. Just nu är hon känslig men hon kommer att lära sig hantera det på ett eller annat sätt. Möjligen kan man vara litet vaksam på HUR hon gör det men i det stora hela kan vi nog inte göra mycket annat än att finnas här och visa att vi älskar henne. Jag tror hon har begåvning nog för att finna vägar men med hennes oroliga natur kommer hon att behöva en trygg bas för att orka med det.
Och förmodligen kommer hon att fortsätta att dras till dem som är äldre. Jag skulle önska att hon åtminstone blandade det mer med att umgås med jämnåriga men hur mycket kan man styra och ställa med det egentligen? Och tolvåriga flickkompisar är rätt lindrigt. Jag lovar, när hon är femton - sexton kommer vi att ha artonåriga killar som stryker omkring henne. Plural. Puh.
Fluff - bra idé
Annaa -
Håller med - tycker också det är lättare tätt med att se till allas behov och lekmässigt! Inte i början då de var bebbar, men absolut nu!
THG - har inte tänkt på det från det hållet faktiskt! När jag varit hemma har det inte knackats på så flitigt och det har varit enkom för att se på katten. Men det kanske är en förevändning? Det där med killar sa hon i går va´?
Det är ursvårt att komma till pudelns kärna med det här. Jag tror inte att dottern är utan skuld heller. Dte är alltid tvåvägs - frågan är hur djupt det går! Hur pass mycket är dramatik och annat...men hon behöver extra trygghet, det har hon alltid behövt, jag tycker hon lätt tappar fotfästet annars.
Jag rapporterar om skolans samtal med tjejerna senare...
Åh jag känner igen allt det där som THG säger om
N från min Äldsta, inte första gången likheterna har påpekats, M har ju upptäckt dem själv också. Det var inte så att hon var så kolossalt mycket mognare och framförallt inte alls tidigare med killar och sånt. Men hon fullständigt avskydde allt det där "fjårtissnacket" som tjejerna började med någon gång i trean redan och sedan höll på med...hm en del håller på ända upp genom gymnasiet. Hon hade i N:s ålder en flicka som var flera år äldre som hon träffade rätt regelbundet. Dessutom var hon mycket vuxenorienterad.
Nej, det är inte säkert det behöver bli så där som du befarar. M var aldrig inne i värsta spelet om killarna som de där tjejerna höll på med. N och "fjårtisarna" kommer förmodligen mer och mer att så att säga spela i olika divisioner, hon kommer inte att ingå i de där fnittriga tjejgängen som många tar för givet att alla tjejer gör - framförallt de föräldrar som har typiska fjårtistjejer, de förutsätter för enkelhetens skull att alla tjejer är likadana. Eftersom N är en social person kommer hon nog att hålla sig i mindre grupper vid sidan av och inte bli ensam.
Drama kommer det säkert att bli ändå så det räcker till!
Annaa - kusligt med dessa likheter!!! N avskyr detta snack med, jag vet inte varför, men henens nyfikenhet åt det hållet har inte väckts än! Visst kan hon vilja vara självständig, men inte så! Låter skönt det du skriver om, att det kan bli olika divisioner. Jag tror också på henne. Hon är en personlighet och håller på att växa upp. Helt annorlunda än på dagis, då man kan påverka väldigt mycket faktiskt!! Nu står man alltmera bredvid...
Drama lär jag få så det räcker och blir över, misstänker jag:)!