manon

Första dagen av en riktig dagisdag med riktig lämning och riktig hämtning med riktiga tider. Vårt allra sista dagis innan alla ska börja skolan. Början av resten av vårt liv.

Det gick bra. Jag kände mig bra. Gladare än någonsin.

Om det finns högre makter så har de sannerligen talat till mig de två sista dagarna. I går såg jag en dokumentär om ett par i USA som först hade en dotter. Sedan fick de fyrlingar (naturligtvis inte på naturlig väg) och sedan när fyrlingarna var 7 månader så längtade de efter ännu flera barn och fick ett gäng fyrlingar till. Tyvärr dog en av dem i magen men resten föddes friska. 8 barn under 3 år! Det ni! Nu ska 4-barnsmamman sluta klaga. För alltid. Det FINNS de som har fått fler än tre barn inom loppet av 20 månader. Det finns. Jag har det bra.

Andra tecknet på att jag ska slänga allt dåligt samvete överbord är att det i dag på jobbet kom ett gäng afrikanska kvinnor. Högt uppsatta i sina respektive länder. Deras mission är att lära sig om ledarskap för att sedan hjälpa kvinnorna i sina respektive länder att få kontroll över sina liv. Bli oberoende. I skuggan av detta kändes mina problem och min avund gentemot de som kan hämta tidigare verkligen pyttig och lågprioriterad. De må träffa sina barn under fler av dygnets timmar i dessa länder än jag, eller de flesta här i västvärlden, men de problemen de annars har vill jag definitivt inte ha.

Jag har det bra. Oförskämt bra. Mina barn går på ett bra dagis (trots mastodontinvänjingen) men de mår bra. De har mat på bordet, tak över huvudet och två av varandra oberoende föräldrar.

Visst. Nej, vi jobbar inte för att få råd med en massa extra saker och alltid ha det "senaste". Vi har 4 barn de slukar pengar ändå. Vi har inte råd att åka på charter direkt. Det är inte därför vi jobbar heltid. Varför slänga ut 50000-60000 för att åka och - bada!? Jag har egentligen aldrig riktigt gillat charter ens. Jag gillar att bestämma själv min väg, jag gillar bondgårdar och jag gillar stadssemester, tåg och bil! Vi har arbeten båda där det inte går att vara borta länge för kunskapen blir lätt obsolete. Arbete är fundamentet för familjen. Pengar. Alla måste överleva. Så enkelt är det. Eftersom vi nu inte lever i ett bondesamhälle, eller självförsörjande samhälle, och därför kan ha våra barn kring oss jämt, som vid mjölkning och matning av djur utan bor i ett industrialiserat samhälle, så måste vi gå hemifrån för att försörja familjen och barnen behöver då vara nånstans under den tiden. Eftersom jag inte vill vara beroende av en man vill jag inte bli hemmafru. Jag vill inte heller bli av staten betald hemmafru. Jag vill känna att JAG grejar det! Att JAG kan. Vara beroende av MIG. Mig allena. OK, jag är löneslav men en glad sådan.

Nej, nu ska jag bli en stolt heltidsarbetande mamma som visserligen inte kan ordna sitt liv exakt som hon vill men, vem kan det!? Jag älskar inte mina barn mindre för det, jag prioriterar dem inte mindre för det. Jag är jag med mina förutsättningar. Jag har så mycket kärlek omkring. Det bästa man kan ge sina barn är syskon. De har varandra hemma och på dagis.

Tack alla tecken! Det var just vad jag behövde. För nånstans inom mig, ja, jag gillar att vara yrkesverksam. Det ger mig något. Ja, kunde jag skulle jag vara mer med mina barn för jag vill det men som det ser ut nu går det inte.

Tack och hejdå dåliga samvete! Jag sätter dig gärna på en kanot ute till havs utan karta och kompass! Tack för den (dåliga) tiden. Försök nu inte att slänga brödsmulor elller stenar efter dig på vägen. Det funkar ändå inte i vatten. Jag vill inte att du hittar tillbaka!

Adjö.

//manon

Är så rasande okoncentrerad i dag så jag har hoppat runt på olika sidor och läst här och var. Läste om diskussioner om dagis. Arbete och familj. Intensiva diskussioner kring detta föräldrar emellan.

Nej, inte föräldrar emellan utan – MAMMOR emellan!

Jag vill bara skrika – var är PAPPORNA? Papporna som kan ge ett annat perspektiv, ett annat sätt att se på det hela?

Jag tycker om dagens pappor för att de är nybörjare på familj. För att deras självbild inte som för kvinnorna historiskt sett endast handlat om vem som stärkt flest lakan, fött flest pojkar, kokat godast sylt. Det är för oss en black om foten i dag. Avsaknaden av detta gör att alla dessa nya pappor som nu vågar leva ut de kärleksfulla känslorna fullt ut mot sina barn, vågar fåna sig med dem och sjunga larviga sånger för dem när de matar eller byter blöjor, de ”nya papporna” de har en lekfullhet och en avsaknad av prestige som mammorna mer sällan har.

Det är just det sista jag älskar och uppskattar hos pappor – avsaknaden av prestige!

PAPPOR – det jag vill säga till er är att ta del i diskussioner kring barnuppfostran både IRL och på diskussioner på nätet. STRUNTA i att 15 kvinnor dessförinnan sagt nånting! Ta plats! Säg det du vill ändå! Måste synas…

Och jag lovar att vi kvinnor ska bli mer tuffa på arbetsmarknaden. Vi ska ta plats vi med! För där är vi nybörjare…

//manon

Jag vet att man inte bör tala om saker man väldigt gärna vill ska hända. Men - jag har en historia som vill ut. Den bara vill ut men vet inte hur. Jag skriver på hårddisken.

Men i går kom det. Plötsligt fanns de inledande orden där. Jag har skrivit flera sidor redan men aldrig en början. Nu finns den där, "Början". Kommer säkert ändra på den igen tusen gånger om, men grunden är där. För flera månader sedan fick jag en ingivelse att skriva i jag-form och det känns som att det funkar, än så länge.

Jag tänker på det Annaa sa en gång, "kill your darlings". Jag vet. Men jag har de inledande orden nu. Eller grunden...kill your darlings...Men nånstans måste man börja. Man måste ha en hyfsad grund man kan ändra på.

Visst är drömmen att andra ska läsa detta nån gång men det kanske aldrig blir. Jag är realistisk. Det kanske blir för dåligt. Men historien vill ut, jag bara vill detta. Vill och vill och VILL!!!!! Jag vill att andra ska få del av detta, en del för förståelse andra för igenkännande. Jag har tagit mycket av livet, jag vill ge tillbaka nu. Jag vill dela med mig av min styrka.

Jag sumpade musiken pga sjukdom men jag har kvar längtan efter att få flyga med ord eller musik. Det är ett behov. Att utrycka mig på nåt sätt är viktigt för mig. Utan det är livet bara tråkigt och min själ rymmer. Jag finns inte. Jag får göra min själ till lags. För jag vill ju ha kvar den...Vi hade en tuff förhandling i natt h*n och jag. Jag stod och frös vid kanten av en sjö, själen hade paddlat till mitten av sjön. Obstinat. Hotade med att paddla ut på de stora haven (ja, men man kommer inte så långt i en sjö men som sagt själen är inte så smart alltid). Vi stod där och skrek och ropade på varandra...Är jättetrött i dag. Ont i halsen och ögonen svider. Jag vet i alla fall var själen bor nu. Vi har vapenstillestånd just nu.

Rädd när jag skriver om detta för jag vill att det ska hända. Det man väldigt gärna vill ska man hålla tyst om....?

Sällar mig till skaran av bloggarlosers som vill skriva...Sällar mig till skaran av människor som "egentligen är nåt annat" och inte kan förlika sig med den plats de fått i livet. Sällar mig till den moderna otillfredställda människan som Alexander de Tocqueville förutspådde ca 200 år sedan...

//manon

Jag minns all förväntan, alla drömmar och föreställningar jag hade om barn medan jag var gravid för första gången. För att inte tala om allt jag funderade över och drömde om under de 5 åren vi försökte få barn utan resultat. Jag minns hur jag i nionde månaden kramade mitt första barns lilla pytteoverall och försökte föreställa mig hur det skulle vara att hålla bebin som låg gömd i min mage i famnen. Jag tom stod så framför spegeln för att mana fram en bild i mitt inre av bebin som skulle komma. Surrealistiskt.

Jag förstod aldrig hur förändrat mitt liv skulle bli. Eller snarare inte på vilket sätt. För att inte tala om så olika alla barn kan vara. Vilken kraft kärleken kan ha, vilka olika förutsättningar alla har. Hur lite vi kan påverka barnen. Man man lära dem allmän hyfs och regler men...



...jag vill berätta om min ena tvilling, pojken (2,5 år). Han talar så mycket oftare om saker han gillar än ogillar. När andra busar och skojar med varandra så tittar han på och - skrattar! Gör inga ansatser att vara med utan bara blir lycklig av andras lycka! Han kan glädjas med andra. Vilka enorma kärleksfulla kramar man kan få av honom!

Jag ser och förundras. Tänk att ha detta som en gåva av livet! Att spontant kunna glädjas med andra och fokusera på det positiva.

Jag tar intryck för jag vill det. Det var detta jag aldrig trodde medan jag längtade - att man som förälder kan ta intryck av sitt eget barn och inte bara tvärtom. Att de kan lära en nåt om livet....

//manon

Jaha, vad ska jag göra...är så trött jämt...kidsen kommer gå långa dagisdagar. Är så AVUNDSJUK på alla som kan hämta 15-16 och har män som kommer hem vid 18 om kvällarna...Jag är riktigt GRÖN. Ser ni en grön varelse på stan så är det inte aliens utan jag som muterat av avundsjuka.

Jag skulle behöva respit bland allt jobb och renovering. Hela familjen skulle behöva det så man fick mer balans mellan arbete och familj.

Så är det pengarna. Om jag går ner i tid förlorar jag i pengar. Och så tiden - jag får exakt lika mycket att göra men på kortare tid. Samma jobb på mindre tid och pengar.

Men det skulle vara skönt med en dag ledigt i veckan...Det jag kommer att ångra som gammal är att jag var för lite med barnen...men vi har 4, vi behöver pengarna, de kostar, och det är inte så att jag får mindre att göra på jobbet...Och så, jag gillar att inte behöva vända på slantarna för mycket...

Snälla! Nån som har tankar kring detta? och - ni som har det som jag - ge er till känna! Så jag vet att det finns andra...

//manon

Min själ har ju under ett bra tag hasat runt i tofflor och slöat på röda plyschdivaner med en vattenpipa och en bok om hönsuppfödning men nu har den vaknat och har Alldeles Förbålt Tråkigt. Den har gått över från vattenpipa till HELIUM! Snacka om att det är jobbigt att hålla fast den. På sista tiden har jag fått knyta fast Själen i ett snöre runt magen för att den inte ska sväva iväg.

Den gör det nämligen ofta nu. När jag lagar mat. Städar. När jag dammar alla möbler och tvättar. När jag hänger tvätt och jobbar. Den försöker sticka. Vi blir riktigt osams. Jag behöver min själ ju! Utan den är det tråkigt!!!!

Jag har haft stora sömnproblem på sista tiden. Jag kan inte sova om nätterna för medan jag sover så knyter sig själen lös. Riktigt lugnt och försiktigt så jag inte ska märka det, mitt i djupaste sömnen. Sedan proppar den sig full med helium och försvinner ut på äventyr. Jag vet inte vad den gör men Själen gör mig orolig. Han eller hon är ju varken pålitlig eller särskilt verklighetsförankrad. Så vaknar jag av en oförklarlig tomhet och upptäcker att själen har rymt (igen) och springer ut om småtimmarna, trött som-jag-vet-inte-vad för att leta efter den. Brukar oftast hitta den hickande och tilltrasslad och tilltufsad i nåt träd (knuten på själen är väldigt väl knuten) eller åkandes rutchkana nånstans. Jag får hota och muta och allt. Oftast får jag övermanna själen och med våld knyta fast den runt min midja igen. Sedan svävar den där. Ovanför...Ibland liite för högt upp och jag blir yr. Jag blir ju tom utan själen. Vad har jag då kvar? En sorts halvsjäl.

Men nu, är jag RIKTIGT orolig! Min själ slet sig lös alldeles nyss. Den snodde en av barnens bobbycar och satte iväg snabbt snabbt snabbt. Han eller hon bara skrattade åt de gråtande barnen som ville ha sin bil tillbaka...Själen försvann likt Mary Poppins fast på bobbycar istället för paraply. Kvar blev en enda grå sörja...Hur ska jag få fatt i min själ nu!? Själen tyckte jag var tråkig. Gjorde inget kul. Var inget kul. Själen ville inte vara fastbunden vid mig längre. Själen stack. Och jag - ensam kvar....Jag tycker den är taskig och jag är SUR!

Jag saknar min vilda själ ändå hur arg jag än är på den. Jag saknar dess tossigheter. Jag har dessutom ingen annan på lager. Man måste ju ha en! Tänk om själar vore likt tamagotchis, att det kommer en Kärleksmästare och så blir det en ny liten tamagotchi eller själ då...Jag får väl uppfinna en sådan Kärleksmästare. För kommer själen inte åter så behöver jag sannerligen en ny...

Under tiden får jag återigen sätta upp lappar på alla lykstolpar och grindar...Jag får kolla alla ställen med helium. Och leta i skogarna för där kan det finnas en mängd överförfriskade vilsna och galna själar. De samlas i skogsbrynen om morgnarna. Förr tog man dem för älvor. Men det är det inte. Det är själar som stuckit för de har tråkigt.

Jag kommer få ont i nacken av att spana uppåt...



//manon

Snubblade på en fråga nånstans. Det var en mamma som klagade på att personalen på skolan klagade på att hennes barn hade kniv och gaffel i fel hand. Flera svar gav henne rätt typ "har inte personalen bättre för sig än att klaga på sådant? Stör detta verkligen den allmäna ordningen? Det viktigaste är väl att han/hon äter? Så larvigt att bry sig om sådant!"

Jag bryr mig. Jag är uppfostrad til att bry mig. Jag lär mina barn vare sig de är matvägrare eller inte att hålla kniv och gaffel i rätt hand. För så är det bara. Man kan bi bedömd efter dessa småsom jag inser egentligen oviktiga saker.

Men bör jag tänka om? Det kanske är obsolete med denna kunskap? Jag inser ju att det FINNS viktigare och mer engagerande saker att bry sig om. Men det sitter i ryggmärgen. Rätt hand.

Likaså uttrycket "kan jag be att få". Det är egentligen en sammansmältning av två uttryck "kan jag få" och "får jag be om" men nu verkar "kan jag be att få" vara så utbrett trots att det egentligen är felaktigt. Men jag kanske ska lägga mig i denna fråga med. Jag har frågat nån som har känningar bland språkvetare så jag lär få svar på detta. Men som sagt, sprket utvecklas och saker som är felaktiga från början blir i slutändan korrekta.

Tankar kring detta?

//manon

I fem dagar har jag suttit på mitt medelklassdagis på småbarnsavdelningen och bara suttit och suttit där i två timmar varje dag. Inte gått ifrån en endaste gång. Jag är SÅ frustrerad! Hela alltet börjar med en sångstund. Ja, jag förstår vad som är syftet med det - att få barnen att känna igen sig med sånger de gillar - men VARFÖR måste vi föräldrar vara med på denna sångstund varje dag!?

För att vara elak – antagligen för att om man lät nåt barn gråta i samband med dagisinskolning så skulle kommunen bli nedringd av upprörda välutbildade föräldrar mellan 30 och 40 år. För dessa är värst. Vi är värst på att se våra barn som projekt och vända ut och in på oss för att de ska må bra.

Ja, så där sitter vi. Dag efter dag medan våra små telningar ska skolas in. M och S blir allt mer förvirrade De första dagarna gick det bra men nu är M och S klängigare - DE FATTAR JU INTE VAD DETTA ÄR! "Varför sitter mamma där dag efter dag? Ska vi vara här? Vi brukar ju vara ensamma på dagis? Har de slutat jobba!?". Inte undra på att föräldrarna springer runt som yra höns under inskolningen - pedagogerna lockar inte barnen tillräckligt. Antagligen av välvilja och omtanke om barnen - men det funkar inte! Inte för våra i alla fall! De blir förvirrade. Barnen undrar väl om föräldrarna inte har nåt jobb att gå till. Har inte föräldrarna några EGNA kompisar?

Tycker inte pedagogerna att vi föräldrar stör? Det blir ju inte samma sak när man har föräldrar som sitter med hela tiden. När vi sitter där dag efter dag så säger vi samtidigt till barnen: ”RED ALERT! DETTA ÄR LIVSFARLIGT! AKTA SÅ SNART JAG GÅR DRAS JÄRNBOMMEN FRAM OCH VAKTPOSTERNA VÄXER UPP SOM SVAMPAR UR MARKEN; GRINDEN FÖRVANDLAS TILL TAGGTRÅD OCH ALLA PEDAGOGER TILL HÄXOR! RED ALERT!”

JA, Jag VET att barn har olika behov men jag vägrar gå med på att normen ska vara 3 veckors inskolning för samtliga barn. Man kan ta mer om man märker att det verkligen är i behov, inte ha det som standard.

I dag är man ibland alldeles för snäll mot barnen av missriktad välvilja och istället för att vara tydlig så sänder vi ut en massa mixade signaler. Inte undra på att barn mår dåligt i dag..Pratar vi för mycket med dem och varnar förallt möjligt och omöjligt eller är det verkligen så att vi pratar för lite? Egentligen?

Men kidsen kommer få det bra på dagiset. Jag med min dubbelmoral. Ett toppendagis där personalen verkligen är lyhörda. Jag är tacksam även om jag förvånas över en del saker.

//manon

Det är en paroll i dag. Man ska vårda förhållandet. Se till att göra saker utan barnen. Det ju jättebra om man har någon att lämna barnen till. Men vi andra som inte har det? Vad ska vi göra? Skilja oss för att vi inte kan vårda förhållandet?

Nej, det går utan romantiska middagar eller weekendresor. Det är f-n inte kul alltid, speciellt under småbarnsåren, men säg nåt som alltid är kul! Hur gjorde de förr? När de bodde i enrummare med 5-10 barn och jobb? Statarna och torparna? När vårdade de förhållandet?

I nöd och lust. Att vårda förhållandet på detta moderna sätt har en rätt hög plats på Maslows behovstrappa. Vi fastnade för varandra och blev kära. Nu får vi vara vuxna och ro allt i hamn. Nej, vi har inte tid för oss men vi har kvar minnena. Att sticka för att man inte har speciell tid för varandra vilket svek och vilken paradox "Vi skiljde oss för vi hade inte tid med varandra" - typ. Som nåt taget från en sketch. Det är f-n inte kul alltid utan att ha möjligheten att lämna bort barnen och "vårda förhållandet" men det är f-n inte kul alltid om man har den möjligheten heller. Det är inte just på det allt beror. Att förhållande inte kan överleva utan att vårdas på ett visst speciellt sätt är en modern myt. Vi har faktiskt varandra mitt i allt ändå och lever inte i förhållandemisär konstant.

De som är mest för tesen att man måste vårda förhållandet är just de som har avlastning och kan lämna barnen till någon. Jag är inte missunsam. Jag säger grattis. Gratts för det, för det extra här i livet! Jag unnar er det men det går faktiskt alldeles utmärkt även utan.

//manon

ps - jag ska försöka gå förbi alla bloggar nu i dagarna! Snart får jag mer tid iom att jag ska jobba igen och maken skola in:)))ds

Det finns tydligen föräldrar som tvingar sina barn att gå till dagis då de är 2-3 år och nyss fått syskon. Trots att föräldrarna är hemma och barnet gråter så tvingas det till dagis för att dagis är - NYTTIGT! Ur många synvinklar...socialisering främst...

Jag gillar det inte. en sak om barnet VILL gå, ja då..eller att familjen går på knäna och behöver den avlastningen. Då säger jag inget. Men tvinga en 2-3-åring för det är nyttigt med dagis?

Jag tycker så här: Jag har inga skrupler över att sätta en ettåring på dagis om man måste jobba. Jag vill att dagis vara bra. Att de ska bry sig om barnen och se dem. Göra roliga saker. Men jag skulle numera absolut inte ha nåt emot att vara hemma i dag med alla barn om vi hade råd. Eller jobba minimalt. Jag skulle trivas med. Jag skulle skriva. Livet skulle bli lugnare.

Jag har lärt mig att socialisering kan man göra på olika sätt. Vad en del såg storögt på mig då jag sa att min stora dotter på 9 år ville vara hemma och skulle komma hem mitt på dagen! Jo, hon har gått på dagis 15 tmmar från 4,5 års ålder pga föräldraledighet. Hon har inte fått gå på fritids pga föräldraledighet. Jag har tagit hem mängder av kompisar! Hon gillar konceptet att vara hemma och springa med kompisar. Springa till andra hus och leka med kompisar. Precis den frihet JAG vill ha i mitt liv!

Att leva så jämt är en utopi. Det är en konflilkt. Emancipering, självständighet. BNP. Vem skulle vara hemma dessutom? Man måste jobba...Jag vill inte att normen ska vara hemmafru heller, men det var en härlig tid och underbart med huset fullt. Inte jämt och då sa jag ifrån men det finns andra sätt att socialisera än dagis. Men normen är dagis.

Jag tycker i alla fall att det är fel att tvinga gråtande barn till dagis Om man inte måste. Om man bara gör det för att dagis är nyttigt. Jag har hört en förälder erkänna att hon har en lyxtillvaro med bara bebisen hemma och den äldre tvååringen på dagis...

//manon

Hittade inskolningslappen och upptäckte att det är TRE VECKORS INSKOLNING!!! Men DET GÅR INTE!! Vi har ALDRIG haft mer än 2 veckors inskolning. Vi har tagit för givet (dumt nog) att det är två veckor som vanligt, Alla tidigare inskolningar (4 st) har varit på 2 veckor utom en som bara var en vecka och det har funkat BRA!

Jag har tagit ledigt för 5 dagar och han för 5 dagar för vi ska dela. Vi måste prata med dagis. Vi kan omöjligtvis skola in i tre veckor. Dessutom är det alldeles för LÅNG TID!!

Åh, varför varför...och så dumt att vi tappat bort inskolningslappen..dumt, dumt...och DUMT att ta för givet att det är på veckor som det har varit på andra dagis...Nej, de MÅSTE låta oss skola in på 2 veckor. Hoppas, annars sitter vi pyrt till på våra jobb..

Aldrig hört talas om 3-veckorsinskolningar!? Vad är meningen med det om det inte behövs? Hoppas att de kan göra individuella lösningar trots att dagiset är kommunalt... Våra har ju dessutom gått på dagis förut, ju,. det BEHÖVS INTE!

BLÄÄÄÄÄ

//manon

(jag ska svara på inlägg jag inte svarat på men alla vaknade när jag väl skrivite detta!)

Jag har under natten (sovit dåligt) tänkt på det där med allt det upproriska jag kände på dagis.

För det första - det är verkligen första gången jag kände mig så massivt utanför de andra föräldrarna på ett dagis. På dagiset där vi bodde förut, ja vi började med ett barn där och jag hade tid att socialisera och prata med andra vid hämtning. Sedan när jag blev föräldraledig med A och N var 4,5 år och gick bara 15 tim/vecka på dagis, ja då exploderade det. Kompisar hemma varje vecka och så fortsatte det....och med det lärde jag känna föräldrar. Svenska och iranska mestadels. När vi väl hade 4 barn var jag redan "känd". Häromdagen utfodrade jag 6 barn en kväll....På dagiset vi nyss flyttat från då började vi med tre små barn, pressat tidschema, bussar att passa, vilket gjorde att jag inte hade tid att prata med föräldrar men jag fick ändå lätt kontakt med några med hastiga ord...

Men här, det allra nyaste...Med all respekt, enligt min uppfattning är den stora skillnaden mellan familjer med 1-2 barn och 3 och uppåt är att ju fler barn man har desto större självdisciplin behöver man/skaffar man sig och därtill en organisatorisk förmåga och en förmåga att prioritera starkt hur härliga barnen än är:). Så det är nog inte konstigt att den jag kände jag fick kontakt med var just en trebarnsmamma. Medan de andra pratade om hur de valt bilder och den tid de tog sig för att omsorgsfullt sammanställa ett litet familjealbum barnen skulle ha på dagis så pratade jag och trebarnsmamman om att "det svåraste är att ta sig till en affär för att framkalla, resten går ju snabbt". Detta låg alltså lågt på vår prioritetslista bland allt det andra som skulle fixas....Och så pratade vi om hur skönt det var att ha varit ledig och slippa måsten, alltså vi hängde inte över bilder och hade ågren över vilka vi skulle välja utan ägnade oss åt att vara - lediga! Trebarnsmamman hade ett skolbarn med....Jag hade liksom inget att tlllföra i diskussionen med de andra mammorna. Alla uppfostringsbekymmer, och stimulansbekymmer....jag är så långt ifrån det. Det mesta växer bort och man blir tuffare då man har fler små för man kan inte gulla med varje hela tiden och se till dess minsta behov utan det blir tuffare på ett sätt. Det som verkligen ÄR bekymmer det lär man märka...Man ska inte göra sig fler än man behöver...Skulle man vara extremt hörsam på minsta behov från barnen skulle man duka under eller bli en ny Moder Teresa.

Jag har lätt för att känna mig utanför. Jag positionerar mig gärna som något "annorlunda" samtidigt som jag inser att detta är myten om mig själv. Egentligen är jag inte så förbålt annorlunda...men jag har det kvar i mig från barnsben. Jag tror att jag blev en betraktare då jag flyttade till Sverige. Jag var 7,5 år och min farnor tog hit mig till mina föräldrar - som redan var skilda och som jag inte hade minsta lilla minne av eftersom de dissiderade då jag var 1 år. Jag kom alltså till vilt främmande personer. Sedan skötte de sin uppgift inte så bra och jag har kämpat för kärlek så jag har nåt så förfärligt lätt att ha taggarna utåt även om jag mjuknat på sistone. Det jag har märkt är att folk som är rätt så starka själva/har tydliga åsikter får jag kontakt med väldigt bra. Lite här och var. Jag får också förtroenden numera. Men i "vanliga" sammanhang speciellt i tjejgrupper, jag hamnar helt utanför...Och då söker jag mig till männen. Jag har överhuvudtaget alltid haft lättare att umgås med män. Enklare.

Sedan finns det en sak till som jag nog har svårt att erkänna för mig själv...När jag var 7,5 bytte jag som sagt land och fick "nygamla" föräldrar. Jag skulle smälta in, lära mig ett nytt språk, lära känna mina föräldrar (som tillbringade sin mesta tid i domstolen och hos diverse psykologer för intyg hit och dit för att strida om mig) och lära känna det svenska samhället. Jag fick helt enkelt möblera om mig på många sätt. Ja, jag är integrerad till fullo. Skillnaden mellan mitt födelseland och Sverige är minimala, 2 europeiska länder, men ändå....På dagiset vi bytte ifrån nu finns det en italiensk föreståndare och vi pratade lite och en gång kom vi in på just känslan av hur man var "för mycket". Hon kände att hon ibland var "för" glad och sprudlande...svårt att förklara...allt hon sa, åh, vad jag kände igen det! Hon berättade att när de flyttat till ett hyreshus här i Sverige hade hon knackat på varje dörr för att hälsa eftersom så gör man när man är ny. Hennes svenska man bara skrattade åt henne och sa att så gör man inte alls...Och resultatet blev (berättade hon skrattande) att hon blev pestsmittad i trappuppgången för alla var rädda för att hon aldrig skulle lämna dem i fred...Hon jade lärt sig sin läxa. Man är inte artig på det sättet här. Hon tyclte det var trist att inte kunna prata med sina grannar utan att de tror att man ska flytta in eller att det ska ge så mycket ansvar....

Det sköna här i Sverige är att det är ingen som lägger sig i så mycket...och det tråkiga är just det med, att ingen lägger sig i. Att det är svårare att få vänner här i vuxen ålder, att bara tjattra lite opretantiöst, ta det som det kommer, lätta kontakter...Vara för glad och sprudlande "lugna ner dig" har man ju hört...Jag har också lärt mig att ta det lugnt, vara tystare, ha mindre åsikter IRL. Samtidigt VET jag att man här INTE är mindre varma, det uttrycks bara på andra sätt. Och jag älskar att man inte dras med sina känslor här utan det resonerande, intellektuella, icke.auktoritära - det skulle saknas för mycket nån annanstans...Men jag måste erkänna för mig själv att hjag faktiskt har en annan referensram. Att födelselandet betyder nåt för mig ändå i dag, hur integrerad jag än är...Att jag faktiskt (även om jag enbart talar sevnsk med mina barn) så VILL jag att de ska lära känna mitt fördelseland på ett plan. Att få med sig av det vänskapliga spontana, att kilarna ska få med sig lite av det charmiga (männen från mitt födelseland utmålas ofatts som kvinnomän i filmer och litteratur) och lite av det där som är så svårt att förklara och sätta fingret på, som man även kan möta av infödda svenskar så det är inte så speciellt, men ändå...Herregud, ju äldre jag blir desto svårare för jag med generaliseringar...Fast jag gör dem ändå..

En annan sak jag tänker på apropå dagisinskolning är att man här gör så mycket för sina barn. Jag tror att man ibland tar hand om deras behov för mycket. Läste en artikel en gång av en utlandssvensk som skulle skola in sina barn på en engelskspråkig skola nånstans. Föräldrarna från andra länder lämnade in sina små barn (6-8 nånting) på morgonen första dagen och gick därifrån på en gång. Hon, den svenska mamman, satt bredvid barnen veckor och hennes barn grät och hade världens separationsångest. Efter 2 veckor sa läraren till henne att nu får hon inte komma mera och hon fick acceptera det. Vad hände - jo, barnen blev glada! Hon hade låtit dem klänga på henne och signalerat att det inte är OK att de var där men så fort hon försvann trivdes dem...Hon skrev att hon trodde att hon gjort dem en tjänst med sin närvaro men det var en björntjänst. Det där kan jag tänka på nu under inskolningen för denna inskolning är den längsta jag varit med om. Vanligtvis (eller de 4 övriga vi gjort) så har vi fått gå ifrån nån timme på tredje dagen. Här blir det först den femte dagen tydligen. För A-s del (4 år) så tycker jag att det blir för långt egentligen. Jag märker att han gör en grej av att klänga på mig, att det vore bättre att släppa honom tidigare. Han blir van vid att jag ÄR där. Visst är han hemkär och han frågar ofta varför jag inte kom tidigare då jag hämtar och talar om vilka som fått gå hem redan vid mellis....MEN, det han gör nu är lite en show också. Det märks. I går sa han prövande och leende på dagis då vi skulle gå att han INTE ville gå på det dagiset. Kändes inte så övertygande...

//manon

Aldrig förr har vi haft ett dagis som är så homogent! Pop-kläderna står som spön i backen. Idel väklädda blonda barn med föräldrar med akademiska yrken. Föräldrar som är så ambitiösa och vill så väl. Städat. Fint. Inte det minsta lilla iranska barn, inte ens en halv, inte ens finskt? Frågade faktiskt efter utländska barn och det ryktas om två mörkare huvuden på en avdelning för större barn. Pedagogerna är verkligen engagerade och superbra. Lyhörda för föräldrar och barn. Fattas bara. Skulle de vara dåliga skulle dagiset stängas eller personal raskt bytas till följd av samtliga föräldrars protestskrivelser till kommunen. De vuxna vet sina rättigheter och kan strida för dem.

Det är en medelklassankdamm. Ja, vi passar in med våra blonda barn med oss föräldrar med akademiska yrken.

Ändå - åhhh - vad jag kände att jag ville revoltera bland dessa föräldrar som skolar in sina barn med mig! Jag vill ruska om dem. Sticka ut, utmana dem. Jag saknar vårt gamla dagis där vi bodde förut. Vårt föräldrakooperativ där personalen är värd sin vikt i guld. Där fanns svenska, iranska, arabiska, polska och finska barn vid sidan av de svenska. Tillräckligt för att ge en blandning. Föräldrarna till dessa talade svenska som vilken infödd som helst.

Jag kände mig som en främmande fågel bland dessa välartade föräldrar med sina 1,2 barn och sina akademiska jobb. Jag vred mig inombords då de talade om föräldraskap och deras ambitioner. Hur SVÅRT det är att ha 2 barn hemma och stimulera dem. Turen kom till mig och jag svarade sanningsenligt och med viss uppror i rösten "Jag leker inte med mina barn, det gör de så bra själva, de är lite för kreativa". Det vara bara det att jag blev så LESS på deras jargong, på deras medeklassighet....Jag såg att en verkligen blev sur över det jag sa och en annan liite stött. Bara över att jag sa så...nåja...viss uppror i rösten...En som har tre barn (men inte alls så tätt som jag utan ca 8, 5 och 2 år fick jag respekt för i alla fall. Jag har verkligen kommit ifrån 1-2 barns föräldrars bekymmer. De som skrattande berättade om ambitionen att lägga fram kläder till de två små barnen dagen innanför att morgonen skulle gå smidigt men orkade inte med det och tog fram ändå om morgnarna. Herregud! Vilket kaos vi skulle få om vi skulle ta fram kläder samma morgon dagis var, Här är det disciplin, dagen före. Jag gillar det inte men gör vi inte det så blir morgnarna kaos. Även på andra små saker märkte jag att jag levde i en annan verklighet. Men skönt, jag bekymrar mig inte om kvalitetstid. Ja, jag vet, ALLA HAR OLIKA FÖRUTSÄTTNINGAR; RESPECT FOR THE PEOPLE - MEN! Oj, vilket massivt medelklassliv och bekymmer de hade! ALLIHOP! Ovant....

Herregud! Vi flyttade därifrån vi bodde för att vi växte ur huset, vi ville komma närmare stan, vi ville få en bättre skola för skolan N började i och de föesta skolor där vi bodde var INTE bra. Lika super dagiset var lika illla var skolan. I botten, med ca 60% godkända. Fritids bedrövlig. Barnen sprang vind för våg, ingen brydde sig. Svårt att få ihop klassfikan. Började man ringa runt så var det knappt nån som kunde svenska. Nu överdriver jag men tillräckligt för att det skulle kännas som problem. Om man även räknar in de som hade en utländsk förälder från USA, England, nåt europeiskt land så var över hälften barn med nån utländsk bakgrund varav några föräldrar inte kunde svenska. Men mindre än hälften kändes som utländska fast de hade påbrå. Den blandningen som var där var bra. Barnen lärde sig att det finns olika människor, att umgås med varandra över klass - och nationalitetsgränser. DET var positivt - men som sagt, skolan där är kass. Självklart. Alldeles för få välutbildade föräldrar som kunde klaga. De som var välutbildade flydde istället, började sätta sina barn i musiklasser oavsett om barnet gillade att sjunga eller inte just för att slippa de stökiga skolorna efter åk 3. Även N blev lite stökigare...stämningen var lite, äh, rå..

Men detta, detta, vårt nya sista dagis där våra tre små ska gå tills de börjar skolan....Denna homogena miljö...det är inte bra heller! Jag ryser....

Jag känner mig som en rebell. Jag klädde mig medvetet mer utmanande i dag för att revoltera. Inte medelklassigt och snällt....

Hur kommer denna miljö påverka barnen? Kommer de bli bortskämda snorungar som tror att alla har det som vi och alla andra här? Att måttet på fattigdom är att inte kunna äta sin oxfilé om söndagarna?

Jag känner mig överväldigad till max av detta extrema homogena. Måste smälta detta...De kändes för välartade för att vara levande...ingen livfullhet, ingen frivolitet - trist...välartat väldesignat...peeerfect....? Överbeskyddat.

//manon

Jag råkade läsa nåt i dag som väckte minnen. Det handlade om mental trötthet då man är föräldraledig.

När jag var föräldraledig med våra tvillingar så blev jag helt slutkörd. Nattvak, order om regelbunden matning pga tillväxtproblem, A som skrek och var okontaktbar, skrik i timmar av honom (än i dag kan han bli okontaktbar, och skriket hållit i sig sedan koliken). Jag höll fasaden utåt länge, tills bebbarna var ca 6 månader. Då bröt jag ihop på öppnis och började gråta inför folk. Det hade varit skrik och åter skrik. Skrik vid påklädning, skrik i vagnen. Bebbarna HATADE att sitta i vagnen....Jag var slut. Jag fick kuratorskontakt med hjälp av öppnisfröknarna. Jag skämdes. Jag borde ha orkat. Min fd granne som hade fått tvillingar 2 veckor efter mig och nu har 5 barn hon hade det så lugnt, bakade, log, ammade. Var så lugn och njöt till fullo. Jag gick på knäna jag orkade inte. Jag satt och grät med bebbarna i famnen som också grät och A skrek bredvid...Jag undrade varför hon orkade och inte jag...Vad det var för fel på mig...Jag som dessutom hade gått genom eld och vatten för att få barnen, varför orkade jag inte? De som är så älsakde och efterlängtade, allt jag drömt om - VARFÖR? Skuldkänslor. Jag borde var euforisk.

Så här i efterhand var det bra att tala med kuratorn. Jag förstod en del. Som att jag är "duktig". Inte duktig i bemärkelsen att jag skullevara bäst i saker och ha bäst betyg utan duktig på att överleva. Att jag hade tagit hand om mig så länge, sedan jag var 7/9 år så min ork var slut. Att det för mig är ett nederlag att be om hjälp. Jag SKA bara klara det utan hjälp för jag var så van vid det. Att min fd granne förmodligen klarade allt detta för att hon hade inte slut på orken sedan barnsben som jag. Dessutom hade vi ingen släkt, ingen avlastning alls. Maken gick vid 08 kom hem kring 20...Kuratorn tyckte att situationen var "maxad" med de förutsättningarna och 3 barn på 20 månader.

Först kunde jag inte ta till mig allt kuratorn sa. Nu inser jag att det finns sanning i det hon sa. Jag är stolt över att jag klarar barnen med heltidsjobb. Att vara effektiv. Att jobba med mig själv och inte balla ur då jag är trött utan lära mig att behärska mig allt eftersom. Att kunna ha den själdisciplinen som behövs för att ro allt i land.Jag är duktig - men egentligen inte av fri vilja utan det är bara vana. Jag vet att jag inte har backup så jag kan bara inte lägga mig....Jag biter ihop. Sätter på mig stålpansaret och bara kör.

Men - i dag känner jag ändå en sorg över att tvillingarnas första tid är i en sådan dimma. En sorg över att jag inte kunde njuta av dem och snusa på dem då. Antagligen är det därför jag i dag bara så gärna vill vara hemma. Jag skulle göra allt för att ta igen den tiden jag förlorat, som jag knappt minns mer än som trötthet, skrik och gråt.. Men den kommer inte igen. Jag kan inte ändra på det. Jag orkade helt enkelt inte men gjorde mitt bästa. Jag lät dem aldrig gråta ensamma. Jag höll dem i famnen och de grät och ofta jag...Det känner jag mig glad över, att ja ändå HÖLL i dem! Inte lämnade dem för sig själva.... visst kunde jag låta dem skrika också tex då jag gungade A för jag hade inget val. Om jag inte lät dem skrika skulle jag ALDRIG haft tid med A. Men ALDRIG för att jag inte orkade. Då höll jag dem hellre och grät med dem. Jag har aldrig varit med om en sådan mental trötthet som då...Sedan var det ju att jag hade blivit varslad med och visste att jag måste söka jobb...

Ganska sent under föräldraledigheten fick jag dispens för A och N för utökad dagis och fritids. N fick nämligen inte gå på fritids pga att jag var föräldraledig. Men hon utnyttjade det inte mycket för hon trivdes inte där och jag förstår det. Det var inget bra fritids och hon har blivit med hemkär med tiden. Pga konkurrensen? Eller för att det är roligare hemma med alla barnen? A - jag utnyttjade aldrig dispensen jag fick. Jag hade inte hjärta till det för jag såg att han trots allt trivdes så bra hemma och jag tyckte faktiskt om att ha honom hemma. Situationen förändrades hela tiden till det bättre efter att twinsen fyllde 6 månader. Nästan dag för dag...

Jo, i dag känner jag mig stolt ändå över att jag fixade det. Trots att jag inte alltid var trevlig, ofta en zombie i början, jag bröt i hop och grät inför folk som jag än i dag kan skämmas över...

Jag pratade med en mamma en lunch förra veckan som har en 4-mån bebis och en 2,5-åring som går på deltid (30 timmar) på dagis. Hon hade varit hemma med maken nu under sommaren och de hade tyckt det varit så bra för de hade kunnat GÖRA saker med barnen, junibacken etc. Det hade varit kvalite på tiden. Hon kände inte att hon kunde stimulera två ban hemma hela dagarna själv. Taskig tanke för mig själv är att jag kan tycka det är beiget - 2 barn är väl ingen match:)? Men JAG VET ATT ALLT ÄR RELATIVT! Men djupt inom mig, en liten sekund, får jag tänka så? Skulle ALDRIG säga det...
Tänker - jag har också varit en sådan mamma som tänkt i kvalite en gång men den erfarenheten jag fick med alla 4 hemma så mycket då twinsen var bebbar (och jag hade INGET val, inte i början) förändrade mig. A gick 2 dagar på dagis (15 tim, 8-15) och det var jag glad över för då kunde JAG pusta ut lite hemma men annars..han trivdes hemma trots att det inte var kvalite på allt...Även om jag inte kan låta bli att undra om det inte var/är tuffast för honom att få TVÅ syskon så tätt...Då jag fick dispensen utnyttjade jag den inte av eget val för jag kunde bara inte. Han trivdes ju hemma...varför lämna honom fler timmar? De började leka lite, de tre små...Jag kunde inte....

Jag förstår att alla tänker olika och har olika förutsättningar men kan inte låta bli att undra vad för sorts kvalite så små barn behöver? Vad gör man med bara en bebis hemma om dagarna? Och nu låter jag PRECIS som en sådan mamma jag förr avskydde...men då hade jag min snäva referensram på ETT barn utan syskon som stormtrivdes på dagis...I dag har jag ett dagis hemma..annorlunda...Inte större eller bättre referensram, men ett annat....En annan ankdamm.

Jag bör bara tala för mig själv och hur JAG vill ha det, Vad jag tycker om andra och hur andra har det har jag inget med att göra men hur jag ser på det avslöjar MIG. Detta är mina tankar...

I dag efter en månads semester känner jag mig trots allt mycket piggare. Jag trodde att jag inte kunde vara borta från jobbet en månad utan att allt rasade men det var just det jag behövde! Jag behövde den vilan efter några år då jag levt med ständiga varsel tills det verkligen blev min tur, kolikbebisar, tätisar, tvillingbebbar, söka jobb, börja om på jobb, visa framfötterna då man är mentalt slut egentligen...Jag känner mig stolt över att jag trots lite utbrott KLARAR vardagen och att kidsen verkar få bra "betyg". Läste vad vårt numera gamla dagis skrev till den våra barn ska börja på i morgon "A är en mycket snäll och mjuk kille, tycker om att leka lugna lekar. Han är också väldigt social, vill gärna hjälpa andra. A är lite försiktig och blyg i men samtidigt en mycket glad och varm person. Barn och personal tycker mycket om A, vi kommer sakna honom."

Får jag säga att jag faktiskt ÄR stolt att de skriver så om honom till hans nya fröknar? Att han blivit så trots hans vrål, trots mina utbrott, trots att jag varit en zombie, trots att jag har gråtit och gråtit inför barnen då twinsen var bebbar och tom bröt ihop och fick kuratorskontakt?

En sorg över att ha missat första tiden har jag men jag TROR att jag mitt i allt gjorde mitt bästa och ändå gjorde tillräckligt...Samtidigt som jag skäms över att jag inte fixade det då andra föräldrar har varit med om värre påfrestningar med sjuka barn och andra saker...Mina barn är friska och snälla (för det mesta.)). Allt jag önskade mig och mer därtill. Det enda som hänt som varit allvarligare är att A föddes med akutsnitt för att han inte hade kunnat födas normalt pga av ett högst ovanligt navelsträngsproblem. Att om vi bara hade kommit in 2 timmar senare, om jag hade varit en cool andragångsföderska, så hade han inte klarat sig ens med akutsnitt. Jag tänker alltid på det när jag läser om föräldrar som inte haft lika tur som vi. Vi hade bondtur. Jag känner SÅ med dem även om jag inte kan föreställa mig för vi var aldrig där...Jag tycker ju att det räckte med akutsnittet och vetskapen om att han för 50 år sedan inte skulle ha gått att rädda...

Någon som orkat läsa så här långt?

Villl egentligen inte klaga på andra utan mer - FAN - Jag klarade det! Inte som jag ville eller tänkt mig utan TILLRÄCKLIGT bra! Men just en viss sorg ändå över att ha "missat" bebistiden....

//manon

Verkligen, ge mig av den varan när jag är trött. För den tryter då.

N (N 8,5) har fått vara med på jobbet i dag. I morgon ska hon följa med pappa på jobbet. Det är planeringsdag på skolan. Märkligt egentligen. Precis när alla kommer tillbaka från semestern. Ja DÅ ska man börja med att be om ledigt. Tur att hon är stor nog att kunna följa med på jobb. Hon har inte haft kul inte...Kunde inte spela spel på min mobil heller för den äldre tyckte att spelet lät för mycket. Lite plinkplonk.

En äldre, fd läraren, tror jag tyckte hon tog för sig för mycket. Hon har tidigare pratat om att barn i dag är lite för försigkomna. Att man på hennes tid fick speciella barnbord och inte falla i vuxnas tal. Inte utan att bli tilltalad.

Jag vet inte. Jag gillar inte det gamla konceptet heller.

Undrar hur jag blir som äldre? Undrar om jag kommer att klaga på att jag inte hinner städa när jag har kvällarna helt fria? Låter lite kul då en del klagar över att de inte hann städa pga oförutsedd shopping på vägen hem...? Klaga över ljud? Över att barn tar för stor plats? Spännande....

//manon

Konsensus är viktigt framför allt kvinnor emellan. Ämnen ska vara rätt okontroverisella.

Det jag också har märkt är att när kvinnor blir arga på andra kvinnor, eller ogillar en annan kvinna av någon anledning, så angriper de ofta den kvinnans utseende istället för saken typ "där går hon och tror att hon är guds gåva till männen" Eller "fy, vilken dålig smak hon har och brösten hänger ut" etc etc. Eller "ja hon tycker si och så och så tror hon verkligen att den frissan är snygg?".

Männens maktposition bibehålls och ävenså stereotyperna. En snygg tjej med långt hår och urringning kan ju liksom inte vara så kompetent....?

Det finns tjejer som får vara snygga - om de är förfärligt snälla, närapå mesiga, och aldrig sticker ut, månar om att inte vara utmanande klädda på yttepytte minsta lilla sätt.

Jag undrar om männen bryr sig på samma sätt om allt detta egentligen. Eller, praktiskt för dem då tjejerna trycker ner varandra. Männen slipper. Och fokus blir på utseende och urringningar istället för verkliga orättvisor för kvinnorna. Männen får ha sin värld i fred outmanade av kvinnor (som angriper varandras utseenden och har därmed inte tid med den den senaste löneförhandlingen, ja utom då någon med kort kjol fått chefspost, DÅ stiger skvallret)

Tänker återigen på den kvinnan på mitt jobb som andra inte gillar. Jag har faktiskt inget emot henne hon är stimulerande, kan tänka i nya banor, Jag får kontakt MEN jag märker också att hon blir mer spänd med andra och därmed även mer skruvad. Fast det är egentligen inte konstigt? Hon är inte sinnetypen för en okontroversiell kvinna. OCH - hon bryr sig om sitt utseende. Klär sig medvetet. Inte utmananande, inte tonårigt, men hon har inte gett efter för hur man bör se ut i en viss ålder...Har ännu planer för sitt liv "trots" ålder....

//manon

Nu är barnaskaran samlad igen efter en vecka och N (8,5) är alltså hemma igen. Det fanns en liten liten kiosk där på lägret med godis och snask och lite bullar och kakor. Hon hade gjort av med 102 kr av 200. Bra, tycker jag. Hon hade tänkt på oss så hon hade köpt varsin klubba åt småsyskonen, en kexchoklad åt mig och en stor sur godisbit åt pappan. Gulligt, tycker jag!

Det hade gått bra på lägret som sagt, utom på kvällarna. Hon hade tydligen varit så pass orolig att hon fått sova inne hos de vuxna - men trots allt - hon vill åka på samma läger nästa år!! Hon älskar ju att rida...älskar hästar så nu har vi tjat om att köpa häst...det finns tydligen en jättebillig för "bara" 25000 kr....Nja, hennes far tycker om att rida och jag själv blivit inspirerad av henne så jag ska testa när småttisarna blivit större, så, KANSKE, en familjehäst om flera år? Om det inte är alltför dyrt. Jag har inte en aning om kostnadslägena, bara att det är dyrt och det finns alternativ. Som att hästen bor på ridskola och får användas i lektioner, då blir det tydligen billigare...nåja...

A (4 år) blev jätteglad över att se henne! Twinsen på 2 år var ju ganska likgiltiga men det är rätt typiskt för barn i den åldern.

Skönt att hon vill åka på läger igen av en annan orsak med. Vi byter som sagt dagis och det nya dagiset har inte samma stängningstid under sommaren som fritids. N vill absolut inte gå på ett främmande fritids ens under en vecka så detta med att hon åker på läger just den veckan som är skillnad mellan fritids och dagis stängningstid är toppen. Saken löst, liksom.

Dagis hade tydligen förut stängt under juli månad, precis som fritids, men de har nu förskjutit det så att det numera är stängt en bit in i juli och augusti. 5-6 veckors semester kan vi inte ta och dessutom så tillkommer alla skollov då N vill vara hemma. Och de flesta är hemma så då blir det tomt på fritids och N vill inte gå. Men tvungen är hon på de flesta lov. Jag är så förundrad över alla som tar 6 veckors sommarsemester och sedan semester på de flesta lov. Även om man har föräldradagar kvar att utnyttja, så, vad säger arbetsgivaren över den myckna frånvaron? Hur får de igenom det? Ekvationen går inte ihop med alla skollov och 25 dagars semester....

Jag är i alla fall glad över 4 veckors sammanhängande sommarledighet. Till jul får jag ta av mina kvarvarande föräldradagar. Jag vill ju vara med dem...Det är inte så att jag inte vill att de ska vara på fritids/dagis av någon princip utan JAG vill vara med dem! Det funkar bra när de är så många. De får inte tråkigt och lessnar inte på varandra. Finns alltid nån att leka med som är likasinnad.

Ibland får jag känsla av att det är lite prestige och tävling bland föräldrar om vilket/vilka barn som går minst på fritids/dagis. De som går minst har de bästa föräldrarna liksom...Eller så är det jag som är avis för jag vill faktiskt vara mer med dem. Och vara hemma med kaniner, barn, höns och måla rum...och läsa och skriva...har påbörjat min historia nu. Tar en kvart om dagen och skriver på hårddisken. Få se vad det blir av det...

//manon

På vägen hem hittade vi en liten fågel (liten grönfink?) med blodig näbb och brutna ben som låg och andades och verkade må så dåligt i rännstenen. Jag klarade inte av att lämna den så vi gick hem (samma gata), hämtade ett gammalt dockbadkar, fyllde det med gräs och blad och gick tillbaka till fågeln som turligt nog låg kvar. Jag lyfte den i karet och vi gick hem med den. Försökte ge den vatten men den kunde inte stå, fast den försökte. Fågeln lyckades inte dricka. Den var rädd först sedan lugnare. Antagligen mådde fågeln ännu sämre så den orkade inte sprattla längre utan låg stillsamt på gräset och bladen. Benen kunde den absolut inte använda....

Strax före middagen sprattlade, eller snarare ryckte till, en sista gång för att sedan ligga alldeles orörlig. Den dog av sina skador. Det var verkligen ett annat sorts sprattel. Jag misstänkte att det skule bli de sista rörelserna. Undrar varför den ryckte till så där, strax innan?

Barnen ville absolut begrava den så när maken kom hem gick vi till ett skogsparti med fågeln och en "alfonsspade" och både maken och A (4 år) grävde en grop åt den. Vi la ner lite gräs som madrass. Jag la ner fågeln som nu var stel och orörlig, märklig känsla, och la ett löv ovanpå. Fyllde igen gropen, la på torven, och sjöng "Lilla snigel" fast barnen ändrade det till "Lilla fågeln".

Fågeln hade antagligen flygit på ett fönster eller blivit överkörd av bil, moped eller cykel. Jag klarade bara inte av att lämna den lilla stackarn som låg där och kämpade i rännstenen. kände att det var bättre om den fick vila på mjukt gräs och hade mer ombonat.

Fågeln finns i vårt minne nu.

//manon

Efter lite turer med prat med lägerledaren och vår dotter N (8,5) så kom vi fram till att vi skulle besöka N på kvällen (i går) på lägret.

Varför? Jo, vi hade i stort sett lovat henne det då hon var skeptisk mot att åka ett tag. Vill inte bryta löftet och dessutom hade hon bett om det på telefon.

Lägerledaren? Hon ville helst inte att vi kom för att det gick bra på dagen för dottern men om kvällarna ville hon hem till mamma eller ringa mamma. Hemlängtan på kvällen alltså, när hon hann känna efter. Lägerledaren berättade lite hur det funkar på läger och allt. Att det är inte så smart att komma och påminna. Enklare om kontakten liksom bryts och bara sköts per telefon mest för att inte förstöra för barnet också när det ändå trivs!

Hur det gick? Vi fick inte tag på dottern under telefontiden i går, hon ringde inte ens upp efter att vi givit meddelande. Lägerledaren sa att vi kunde hälsa på på kvällen men vara beredda på att få ta hem henne. När vi kom så ville dottern att vi skulle åka på en gång så det gjorde vi. Hon hade inte tid.

Det kändes faktiskt skönt att hon reagerade så för det betyder att hon har det bra. Eller att hon är stolt och tycker det är pinsamt att föräldrar kommer för hon tycker nog inte om att hon är ledsen om kvällarna och vill hem. Hon vill ju vara "stor". Pinsamt att vara behövande? Vi höll vårt löfte om att hälsa på i alla fall.

Nu vet vi bättre till nästa barn och/eller nästa läger. Vi ska inte lova att hälsa på. Det ÄR bättre at låta dem vara. Men vi visste inte bättre. Stod på lappen med att påhälsning sker efter överenskommelse med lägerledaren så jag trodde att det var OK och som sagt, var bra att ta till då dottern var skeptisk mot lägret som en muta. Vi förstod i förväg nämligen att hon skulle älska just det lägret!

Kände mig som värsta förstagångsmammamn och det var jag ju....

//manon

Nu är N 8,5 år borta på lägret och ska göra det hon älskar mest fram till fredag. Ringde lägerledaren i dag för att höra om vi kan hälsa på henne som vi pratat om. Vi ska höras av igen på onsdag, det kanske inte behövs, det kan tom förstöra för henne och andra om föräldar dyker upp. Påminna. Jag förstod hennes argument. Vi hade pratat med N om det för att det är första gången hon sover borta och så länge.

Lugnt det är med ett barn borta! A (4) är lugnare, (mindre konkurrens?) och retar inte sina småsyskon (inte första dagen i alla fall). Tvillingarna på 2 år verkar som vanligt. M (flickan) har hornen ute som vanligt och tyvärr har hon fått för sig att rasa in i andras trädgårdar. I dag råkade även A och S rasa in men det var bara för att hämta henne. Suck, den flickan....hon lyfter tyvärr upp våra kaniner i öronen med...med ett flin...Trots och envishet kan se ut på så olika sätt!

Vi har nåt elektriskt fel så ljuset i badrummet funkar inte. Vi tände levande ljus i stället och hade det jättemysigt! Elektrikern kommer vilken dag som helst...Men det är inte bråttom, alla älskade konceptet med tända levande ljus under badet! En kökslucka till har fallit av köket och vi är nu uppe på tre st. Måtte det nya köket snart bli färdigt....Vadslagning i full gång om vilken lucka blir nästa!

A (4) hade också kunnat vara på läger nu och sova borta till fredag. dagis har läger nu! Men det skulle inte funka. han är för liten. Det kändes inte rätt för hans del! Nu vill han inte byta dagis (vilket han ska nu i augusti). Han kommer att sakna en liten flicka där...Lustigt! Han gillar flickor, inte som en "flickpojke" utan som en "pojke". Det märks när han leker med dem. Han skämtar och skojar med dem och gör sig till på ett pojkaktigt sätt. Får dem att skratta! Redan som ettåring gick han leende fram till den allra sötaste bebisflickan på öppnis....och stod där och log och log...Han blir lite av en charmör med tjejer, de han gillar. Han leker med pojkar med, men detta med flickor är nåt speciellt för honom...

N verkar ha det bra på lägret då jag ringde. Hon pratar lätt med andra barn även om hennes självkänsla inte är det bästa. Det kan vara svårt det där med kompisar. Kommer någon hit så blir det så många barn här 4-7 st nånting...Jag märker när N är borta hur mycket föräldrarna engagerar sig i kompisbesöket, bakning, sälja saker etc etc...Jag har inte tid för det. Jag kan inte få barn att känna sig hemma här. Det är annat. Det blir som om de bara hamnar in i en barngrupp och jag hoppas att de inte blir ovänner. Jag kan ibland se ett barn som är blygare och mer på sin kant men det är svårt att göra nåt åt det just då alltid. Plötsligt slår nån sig, ska gå på pottan, annat ska fixas...En del barn blir lite förskrämda här. Andra visar tydigt sitt ogillande (som ett barn som höll för öronen då M och S sjöng vid natbordet och dessutom inte åt för att de skulle få godare mat där hemma sa hon, ja suck, bra med tydlighet), andra barn fnissar och tycker att alla är så roliga och verkar gilla stojet. Allt hänger på vilken sorts personlighet barnet har. Som sagt, jag kan inte göra så mycket åt vår rörliga stojiga stora familj (nja, jag försöker uppfostra dem men de är en kraft) eller det tar snarare så mycket kraft att hålla dem i schack att barngäster blir barnens huvudbry. Ju äldre de blir desto enklare blir det. Utom då de blir riktigt osams. Har fånigt nog lite dåligt samvete där för jag märker hur andra föräldrar medlar och är "seende" och "med" hela tiden, men under besöket....tja....nödvändigt?....En del barn tycker det är svårt att plötsligt befinna sig i en barngrupp hemma hos nån, liksom...Ja, jag försöker se till att barnen känner sig välkomna hos oss men just nu är det mycket som händer hela tiden. Alla är olika barn som vuxna, efter några besok tinar barnen upp och lär sig hur det funkar här (utom de som måste visa sitt ogillande över alla barnen).

Nåja, N har gjort sina misstag som vid flytten hit då hon var mindre trevlig pga flyttkrisen. Hon var otrevlig mot nån som ville ha hennes sällskap. Tom mamman ville det för den andra var nyinflyttad med. Nu har N fattat och sansat sig men nu är flickan sur (sårad) på henne så leker hon med en gemensam kompis till dem så får tydligen inte N vara med. Ja, vad ska jag säga, som man bäddar får man ligga,. Jag förstår den andra flickan och jag förstår när N säger att hon inte gör så längre som hon gjorde förut...Man lär sig av sina misstag....

//manon

Nu behöver jag råd av alla kloka!

Min största ska åka på läger nästa vecka. Hon ska sova borta flera nätter för första gången i sitt liv. Hon är både förväntansfull och skräckslagen:)! Jag tror hon kommer att få roligt! Kommer sakna henne men de växer upp...

Fick en lista på allt som ska med nästa vecka inkl regnkläder. Har letat mig halvt fördärvat efter galonkläder i större storlek men till slut hittade jag!! Hon ratar nämligen prassliga regnkläder för "alla" har galon enligt henne....Så nu har alla våra 4 barn fått galonkläder på kuppen. När jag ändå hölll på, liksom. Nu kan det regna. Fast jag funderar även på att köpa regnjacka/byxor från Stadium med åt henne...det kan bli för varmt med galon nu?

De ska även ha fickpengar med sig. Här är min fråga - HUR MYCKET för ca 4-5 dagar ska en snart 9-åring ha med sig på läger!?

//manon

Första veckan avklarad med nygammal dygnsrytm och livsrytm. Den är så FEL FEL FEL för mig!

Upp 04.45 - aaargghhhh...näääää...fy....

Återigen är jag sur om kvällarna och det är enbart pga trötthet. Jag är helt övertygad om att alla har begåvats med olika sömnbehov och dygnsrytmer. Min är 02-08 ungefär...sover jag då mår jag som bäst! Jag blir så otrevlig då jag är trött...Skriver detta i hopp om att jag ska skärpa mig! Man får inte bete sig hursomhelst då man är trött.

Min själ är däremot utvilad. Den har inga flyktplaner (än) utan har bäddat med sköna bolster och tunga mörkröda gardiner á la 1800-talet. Har en vattenpipa bredvid sig för att "de är så mysiga" en kanapé, och dricker te och äter kakor och läser böcker. Om höns och grisar. Själen ger sig inte. Med sköna mjuka tofflor och morgonrockar tassar hon omkring i sitt övermöblerade och mjuka hem och drömmer.

Själen överlåter åt mig de världsliga tingen. Jag är en behållare som fixar det praktiska.

//manon

I går sa jag till min dotter på 8,5 år att jag älskar henne härifrån till månen och tillbaka.

Hennes respons?

"Bara!? Varför inte till Jupiter?"

Äh...?



//manon

Äldsta dottern sa att den som hade flest saker fick flest kompisar. Sedan tog hon tillbaka det på en gång.

Undrar.

Jag sa till henne att om det är så så gillar jag det inte. Det är inte saker som gör livet värt att leva, det är inte via saker man ska skaffa kompisar. Hon tyckte själv det var fånigt men, hon vill ju passa in samtidigt? Jag var präktigt pk och snusförnuftig men orealistisk så det smäller om det. Lögnare. Sorgligt men det är så. Saker och yta är dessvärre viktigare än vad man tror.

----------------

Tja, ja...det moderna livet där yta är så viktig.

Såg en dokumentär om ett folk i Afrika (pinsamt nog glömt vilka och exakt var) där de jobbade 3-4 timmar perdag för att upprätthålla livet och sedan lekte de med sina barn, berättade sagor, rökte. Visst, ingen toalett, ingen micro...Ingen vinter...kortare livslängd...

Fast i civilisationen med ett långt liv, till ytan urtryggt, så tryggt att vi till och med anser oss ha satt naturen ur spel? Vi lider inte längre av naturens nycker i våra uppvärmda rum som är sommarvarma mitt i vintern. Med mjölk i tetra. Med allt vi tycker oss behöva.

Vad händer med mig? Vad vill jag med mitt liv? Det känns som om jag för första gången i mitt liv vill vara praktisk (med vansinnestankar som höns och minigrisar i trädgården) och samtidigt vara extremt teoretisk. Existera i huvudet, vara kreativ, med ett praktisk liv. Bonde wannabie? Känna ett med naturen (halleluja JAG ASFALTSRÅTTAN!?), att ägg inte värps i små söta kartonger och gris är nåt som bökar omkring innan den blir file, och säd blir bröd...

Som sagt - VEM HAR SNOTT MIG?

HJÄLP MIN SJÄL HAR KIDNAPPATS!!! NÅGON ANNAN BOR HÄR I MIN KROPP!!!

Eller kanske inte med tanke på allt vansinnigt jag längtar efter och hittar på. Min själ löper amok. Skaffat sig olämpliga kompisar då den var på rymmen? Jag längtar efter utveckling, nya vägar att utforska, avskyr stagnering. Jag kan nog vara lugn. Jag har nog min knäppa rara lilla truliga och trilskande själ kvar och jag gillar den och dess idéer. Jag gillar knäppighet!

//manon