Anteckningar
Lugnt det är med ett barn borta! A (4) är lugnare, (mindre konkurrens?) och retar inte sina småsyskon (inte första dagen i alla fall). Tvillingarna på 2 år verkar som vanligt. M (flickan) har hornen ute som vanligt och tyvärr har hon fått för sig att rasa in i andras trädgårdar. I dag råkade även A och S rasa in men det var bara för att hämta henne. Suck, den flickan....hon lyfter tyvärr upp våra kaniner i öronen med...med ett flin...Trots och envishet kan se ut på så olika sätt!
Vi har nåt elektriskt fel så ljuset i badrummet funkar inte. Vi tände levande ljus i stället och hade det jättemysigt! Elektrikern kommer vilken dag som helst...Men det är inte bråttom, alla älskade konceptet med tända levande ljus under badet! En kökslucka till har fallit av köket och vi är nu uppe på tre st. Måtte det nya köket snart bli färdigt....Vadslagning i full gång om vilken lucka blir nästa!
A (4) hade också kunnat vara på läger nu och sova borta till fredag. dagis har läger nu! Men det skulle inte funka. han är för liten. Det kändes inte rätt för hans del! Nu vill han inte byta dagis (vilket han ska nu i augusti). Han kommer att sakna en liten flicka där...Lustigt! Han gillar flickor, inte som en "flickpojke" utan som en "pojke". Det märks när han leker med dem. Han skämtar och skojar med dem och gör sig till på ett pojkaktigt sätt. Får dem att skratta! Redan som ettåring gick han leende fram till den allra sötaste bebisflickan på öppnis....och stod där och log och log...Han blir lite av en charmör med tjejer, de han gillar. Han leker med pojkar med, men detta med flickor är nåt speciellt för honom...
N verkar ha det bra på lägret då jag ringde. Hon pratar lätt med andra barn även om hennes självkänsla inte är det bästa. Det kan vara svårt det där med kompisar. Kommer någon hit så blir det så många barn här 4-7 st nånting...Jag märker när N är borta hur mycket föräldrarna engagerar sig i kompisbesöket, bakning, sälja saker etc etc...Jag har inte tid för det. Jag kan inte få barn att känna sig hemma här. Det är annat. Det blir som om de bara hamnar in i en barngrupp och jag hoppas att de inte blir ovänner. Jag kan ibland se ett barn som är blygare och mer på sin kant men det är svårt att göra nåt åt det just då alltid. Plötsligt slår nån sig, ska gå på pottan, annat ska fixas...En del barn blir lite förskrämda här. Andra visar tydigt sitt ogillande (som ett barn som höll för öronen då M och S sjöng vid natbordet och dessutom inte åt för att de skulle få godare mat där hemma sa hon, ja suck, bra med tydlighet), andra barn fnissar och tycker att alla är så roliga och verkar gilla stojet. Allt hänger på vilken sorts personlighet barnet har. Som sagt, jag kan inte göra så mycket åt vår rörliga stojiga stora familj (nja, jag försöker uppfostra dem men de är en kraft) eller det tar snarare så mycket kraft att hålla dem i schack att barngäster blir barnens huvudbry. Ju äldre de blir desto enklare blir det. Utom då de blir riktigt osams. Har fånigt nog lite dåligt samvete där för jag märker hur andra föräldrar medlar och är "seende" och "med" hela tiden, men under besöket....tja....nödvändigt?....En del barn tycker det är svårt att plötsligt befinna sig i en barngrupp hemma hos nån, liksom...Ja, jag försöker se till att barnen känner sig välkomna hos oss men just nu är det mycket som händer hela tiden. Alla är olika barn som vuxna, efter några besok tinar barnen upp och lär sig hur det funkar här (utom de som måste visa sitt ogillande över alla barnen).
Nåja, N har gjort sina misstag som vid flytten hit då hon var mindre trevlig pga flyttkrisen. Hon var otrevlig mot nån som ville ha hennes sällskap. Tom mamman ville det för den andra var nyinflyttad med. Nu har N fattat och sansat sig men nu är flickan sur (sårad) på henne så leker hon med en gemensam kompis till dem så får tydligen inte N vara med. Ja, vad ska jag säga, som man bäddar får man ligga,. Jag förstår den andra flickan och jag förstår när N säger att hon inte gör så längre som hon gjorde förut...Man lär sig av sina misstag....
//manon
Ville bara komma in och önska dig en härlig fortsättning på augusti. Ledsen att jag inte har varit här på ett tag. Hoppas att allt är bra med er.
KRAAAAAAAAAAAAM!
Vi har haft en del problem med att ta hem kompisar också. Mina två minsta var framförallt tidigare väldigt tighta. Mellan tyckte det var en självklarhet att hennes bror skulle vara med, inte alltid, men ofta när hon hade en kompis hemma. Till slut tog två olika mammor upp "problemet", att deras döttrar faktiskt inte kommit hem till oss för att leka med en liten pojke... Vi blev lite skamsna för vi hade inte förstått problemet. Men vi har också varit med om samma sak fast värre, att föräldrar har "tvingat på" besökande kompisar småsyskon under måttot "här leker alla med alla". Det gäller nog att vara lyhörd.
Marie - njut av sommaren som är kvar!!
Annaa - Ja, lyhördhet, ja!! Det är svårt. På en del barn är det svårt att veta OM de öht vill vara med för de ställer sig lite på sidan av avvaktande. Brukar försöka prata med dem lite. Låta de vara och smälta vårt familjeliv. Försöka få dem med på samma aktivitete som de andra, visa kaniner och försöka få dem att må bra. Sedan är det kanske två där personkemin stämmer bättre helt enelt. Är ytterligare en med, ja ingen ska vara utanför, men det är svårt...Barnet är inte uteslutet men kanske känner av att de två andra stämmer överens bättre och därmed inte vågar bryta in riktigt trots att de två inte stänger ute alls egentligen! Då är det svårt också att steppa in och säga att "alla får vara med" när de två övriga egentligen INTE utestänger, bara fann varandra lättare. Man vill ju inte stigmatisera och problematisera heller. Vänta ut, hellre och försöka själv se det barnet istället och frösöka få med det på samma aktivitet som de andra istället för att bryta isen. Jag har lärt mig också att en del saker tar bara lite mer tid utan att det är nåt fel. En del behöver längre startsträcka för att nå varandra utan att det är nåt fel. Mina tvillingar är så små så de tror att de får vara med på allt! Leker A med en liten kompis så springer de med i deras leker liksom "bredvid" tillsammans. Spec en rar flicka brukar gunga dem och det gillar de...
Så de har ringt och sagt att deras döttrar inte vill leka med en liten pojke:)? Bryta normer:)!Som sagt A leker mer än gärna med tjejer och jag har förstått att det LÅNGT i från behöver vara en pojke han blir bättre kompis med. Hans bästis på dagis är en liten flicka (jättesöt). Märker lite att han förväntas leka med pojkar automatiskt i kraft av att han är en pojke. Men han är lik i andan och utseendet min farfar som var en riktig charmör - inte många 70-åringar skulle klara av att bli gift med en 20-åring OCH få ett barn med henne utan några miljoner på banken...Men jag ska inte nischa A. Jag är medveteten om att mycket kan hända innan han formas färdigt! Men just nu är det så, han leker inte naturligt och automatiskt med just en pojke för att det är en pojke!
test
Hej Manon!
jag har inte lyckats skriva ngra kommentarer på din blogg på flera månader (ngt tekniskt lur de kommer inte fram) så det var ju kul att jag lyckades nu....
Angående kompiar....jag håller med dig till fullo, varför ska allt vara så upphaussat bara för att barnet har en kompis hemma ....och är det en "klassfråga?". I vårt präktiga parhusområde känns det oftast krystat när barnen ska leka med varandra (pratar både för snart sexåringen o 3,5 åringen) man ska ha stenkoll, gärna ska mammorna följa med in till varandra och man ska ha nybakat att bjuda på. Som den som har barnet förväntas man engagera sig med pyssel etc (iofs det finns undantag) Jag har jättegärna barn här som sover över och allt möjligt och jag tar gärna med en extra kompis när vi badar et c men inte för att JAG ska vara värsta engagerade supermamman utan för att ungarn har kul ihop!
Sedan jämför jag med de barn som tvårs över bäcken där det är ett mycket mer "blandat område", där det finns invandrarbarn och där det inte direkt bor ngra advokater och högt uppsatta civilingenjörer om du förstår vad jag menar (låter så kyschigt men jag generliserar) Hanna har flera kompisar här och det fungerar så mycket enklare....barnen leker hons varandra, ibland är de hos kmpisen för att efter ngn timmer komma över hit...vi föräldrar kommunicerar via lappar eller telefon...hon ska hem och äta då, eller skicka hem henne när ni tröttnat på henne....det är SÅ jag ska tycker det ska vara....frihet under viss koll....att ha kompisar är ju ett sätt för barnen att leva sitt liva utan föräldrarna. Visst har jag kolla på ungarna när de är här men jag GÖR inte saker med dem...
Angående att syskon för vara med så frågar jag när de är här och inte Emmy 3,5 år har ngt att göra, är det ok hon är med er. Oftast är det det (kompisarna känner Emmy från dagis så det tycker nog mest det är kul) men ibland muttrar Hanna och då låter jag dem vara själva...
ett problem här är att Emmy såklart alltid vill vara som sin syster och är väldigt självgående så jag har fått börja släppa henne lite i området (under uppsikt såklart) när hon är med Hanna....medans de andra aldrig skulle göra så med sina 3,5 åringar och medans Emmy gärna leker med pojkar (hon vill ju själv vara en) verkar inte de andra mammorna tycka att pojkar o flickor ska leka så mycket.....trist....
lite funderingar från mig, kankse inte så myxxcket hjälp men ändå
Sofie:
Hänger inte med på ditt resonemang...
Först skriver du; "I vårt präktiga parhusområde känns det oftast krystat när barnen ska leka med varandra".
Sedan skriver du: "Sedan jämför jag med de barn som tvårs över bäcken där det är ett mycket mer "blandat område", där det finns invandrarbarn och där det inte direkt bor ngra advokater och högt uppsatta civilingenjörer om du förstår vad jag menar (låter så kyschigt men jag generliserar) Hanna har flera kompisar här och det fungerar så mycket enklare...."
???
Jag menar:
Två olika områden
1. Parhus, högutbildade människor, mycket "krav" på sig själva, barn, hus, trädgård. Alla vet allt om alla, alla vet att det barnet kan cykla och det kan inte, det lärde sig läsa då. Alla barn måste få eget rum innan de fyllt sex, mycket jämförelser, mycket materialism. Barnens lek hos varandra arrangeras till stor del och jag känner krav på mig att när ngn är hos oss måste jag ha stenkoll, vara närvarande, pyssla, hitta på roliga saker, ha både två pulkor och en snowboard och dubbla uppsättningar av utklädningskläder för så är det hos andra.
2. Parhus/hyreshusområde. Blandad bakgrund på människor. Barnen har mer frihet, ringer själva till kompisar och bestämmer, när barnen leker är man där som ett vakande öga och har koll på om de är på den eller den lekplatsen och att ingen far illa. men jag behöver inte ha pyssel eller nybakade bullar redo varje gång.
OBS! Schablonbild, överdriven, MIN bild, givetvis med undtantag. Om den stämmer generellt kan jag inte svara på men det vore intressant med andras erfarenheter.
Det jag menade var att jag föredrar det senare, att de inte ska behöva vara så upphaussat när barnen tar hem kompisar utan de kan flyta med familjens vanor, såsom Manon beskriver det.
Om jag ska försöka sätta mig in i hur barn tänker så var det väl så med de där flickorna som kom hem till oss och tröttnade på att det jämt skulle vara en lillebror med i leken, att de hade vissa förväntningar. Trevliga små barbielekar kanske. När de förväntningarna inte infriades blev de besvikna och klagade hos sina mammor som i vanlig ordning gjorde allt för att tillrättalägga allt för sina små divor. En av dem var ensambarn i en stor släkt och var van vid att hennes önskemål stod i centrum.
Sen hade vi andra "ensambarn" som älskade att komma hem till oss för att där fanns så många att vara med. Så det är olika.
Men man ska som sagt vara lyhörd. Din äldsta börjar bli i den ålder då det inte riktigt är fråga om lek när man går med en kompis hem. Utan mer att sitta och prata, kolla på varandras grejer, skriva saker ihop och sånt. Det är då det kan bli jättekrisigt att bli påtvingad småsyskon.
Sofie; jag förstår precis vad du menar...
Sofie! Aha, det är därför jag inte hört av dig på länge! Jag har undrat, men tänkt att du kanske var på semester och även annars naturligtvis upptagen med viktigare saker:))!
Jodå, jag förstår vad du menar med det där. Man har mer koll på varandras barn, oroar sig mer med utvecklingen. Vara närvarande. Självklart lägger jag mig i när jag märker att de behöver det. Märker dock att barn ur familjer där de är mer påpassade de kräver mera av en också. Då kommer tjat från Dottern och Kompisen om att "kan vi inte få baka"¨. Säger jag då att jag inte har tid med det (eller lust) så frågar de om DE får baka nåt och det betyder att de ska gegga med ingredienser och låtsasbaka med RIKTIGA saker och köket ser då ut därefter. Råkade säga ja en gång och det gör jag inte om. Dessutom tycker jag att det är slöseri med mat.
Därför brukar jag ibland styra vilka de får ta hem. Är jag trött så kan jag säga nej till att ta hem en viss kompis för då vet jag att då kommer de kräva mycket men skulle ha sagt ja till en annan som är mer självgående...taskigt? Men sant.
AnnaaM - Ja, jag förstår. Märkligt att mammorna lägger sig i så där? Det är nog nåt jag inte skulle göra, tillrättalägga hos nån annan. Skulle Dottern klaga på dylikt så lyssnar jag men därifrån till att ringa...näää...om jag skulle få ett sådant samtal? Man skulle nog svara artigt men...ja, du...vad gör man:)?
Nu är det stor skillnad (för barn) mellan min äldsta och A (4,5 år) så klagar Dottern på att A hänger på så avstyr jag honom och säger till att de stora flickorna vill vara ifred. Ibland klagar N på att kompisar leker för mycket med hennes småsyskon. Vissa gör det för de tycker det är kul! Det är oftast mer självgående barn som gör så. Så finns det de som verkar väldigt påpassade som ser på dem som sanitär olägenhet. Men, sorry, vid matbordet måste de få vara och äta med alla andra! Självklart ska 2-åringar inte hänga på 9-åringar, det ser jag till, men som sagt, vissa barn tycker de är jobbiga vid maten, rynkar pannan, håller för öronen. De har oftast inga småsyskon eller större småsyskon. Speciellt en flicka har jag svårt för, den som klagade sig genom hela förra kalaset på att allt var fel, lokalen, lekarna, tårtan, drickat...HOPPAS inte mina gör så...
En del kompisar till N kan jag komma överens med tom så pass att just en har passat de tre små i en timme en gång med min dotter så jag kunde måla A-s rum i fred. Dottern och kompisen fick dela på en slant för besväret och de köpte godis! Den flickan gillar jag, hennes förra bästis....Ingen diva...
Hinner inte skriva mer!
Ha ha, den där flickan hade vi på våra kalas också! Hennes mamma som jag faktiskt umgicks rätt mycket med, hade en klar tanke med sin uppfostran; hon hade själv fått stå tillbaka så mycket för sina äldre bröder, blivit hunsad med och nedryckt av sin mamma, så hennes egen dotter skulle minsann backas upp på alla sätt, få beröm och få veta att allt hon gjorde var rätt. Så blev det som det blev, en känslig diva som aldrig behövde utsättas för några utmaningar men som redan från förskoleåldern satt och talade om hur saften skulle vara på kalasen!
Sofie: okej.. jag är med, men jag tror jag missuppfattade pga din mening: "Hanna har flera kompisar här och det fungerar så mycket enklare...." Just på ordet ..HÄR. Att din Hanna trivs här, dvs i ditt bostadsområde - som du först beskriver som präktigt parhusområde. Men förmodligen menar du att "hanna trivs DÄR", dvs på andra sidan bäcken där det är mer blandat!
Jag är med.
:)
Annaa - jag ler! Så fel det kan slå med alla goda föresatser! Tänker på det själv...tur man har 4 barn för det finsn inte tid att uppfostra divor(hoppas jag:)) man vet ju aldrig till 100 hur de beter sig borta....
Apropå diskussionen om bakgrund och uppfostran. Tänkt på det där nu och känner mig på ett sätt kluven. Så här känner/tycker jag (just nu):
- Barn ska kunna leka själva utan insats av kompisar. Jag gillar självgående barn (är ju lat). Att behöva bjuda på fika titt som tätt för att de ska leka, gillar jag inte..Vara ambitiös på dte sättet som Sofie beskriver...Jag kan inte lösa alla konflikter för barn är, liksom vuxna, olika och ibland måste även barn få ha konflikter och de löser dem oftast. Är van från mina 4 så jag tar inte sådant så allvarligt vilka andra gör. Man måste nästan vara psykolog för att ta hand om vissa barn, kraven från föräldrarna att man ska ha varit så psykologisk och närvarande! Dessutom spela spel, baka med dem, läsa och allt...Sorry, har tre andra som kräver sitt + ett hem. Kompisarna ska leka och jag löser dåd e ropar på mig. Barnen måste få göra sina egna misstag med. KAn inte tillrättalägga allt. Jag steppar in bara då det är olösligt och pratar med dem men jag löser inte.
Däremot det där med högutbildat och lågutbildat? Lite svårt har jag med den indelningen med för att in lågutbildad behöver långt ifrån vara mindre intellektuellt intresserad och mindre mån om kunskaper. (herregud så jag låter). Vad jag vill säga att den där självklarheten att ta plats och vara verbal, tja, den grundläggs i tidig ålder med just engagerade föräldrar som läser mycket och ser sina barn. Som inte låter dem springa hur som helst...
Samtidigt. Jag känner och vet exempel på föräldrar som inte passar in i stereotypen (som det handlar om) som lyckas så väl med sina barn trots alla motgångar. Som har så enormt mycket visdom och kunskap utan att vara intellektuell, som kan ge så otroligt mycket, är raka och allt och som jag gillar otroligt mycket och lär mig av...
Högutbildad, medelklass, kanske även får en viss ängslighet. Mer att passa in i. Konventioner. Som jag ser det gäller det att se bortom konventioner. Nåt som på ytan kan verka helt fel...det kanske inte är det...Ett kanske dumt exempel, men punkarna...De sågs inte på med blida ögon av vuxenheten, kläderna, frisyrerna, musiken....men faktum är att det för de flesta punkarna (enligt en universitetsundersökning av en fd punkardoktorand) har det gått bra för dem...Varför? Min tes är att för att de faktskt gjorde nåt, var engagerade i nåt, musiken...visst, för de vuxna var det oväsen i barnrummet/garaget men det var nåt som engagerade dem. Enligt de vuxna gjorde de inget vettigt. Saker som ytligt ser ovettiga ut kan vara vettiga. Och att engagemang inte alltid syns, som att man sysslar med sport, musik etc utan det kan ske i "huvet". SOm att folk klagar på att unga hänger tillsammans på stan. Det finsn olika intressen och förmågor, en del är medfött otroligt socialt kompetenta, skickliga i att få vänner. De kanske (ytligt sett) "hänger" på stan med en massa kompisar...lustigt, vi vuxna som ser social kompetens som tillgång, men syns den hos barn...då är det "farligt"?. Att kunna skaffa sig många kompisar är en förmåga...och många kompisar tar tid...
Tja, ärligt, jag ser hellre att mina barn lever ett bra liv med många vänner, har ett visst kritiskt tänkade, reflekterande, men hellre att de har många vänner och en familj som älskar dem än att de blir akademiker/VD-n...Hoppas bara de får hyfsat med pengar så de slipper vända på slantarna alltför mycket.
sara - yes, jag skrev fel, menade där fast jag skrev här
Manon - nej jag vill inte heller generalisera mellan "högutbildade" och "lågutbildade". Jag känner massor med människor som inte har universitetsbildning och som är de bästa, eftertänksamma och duktiga föräldrar. och tvärtom men just hos oss är skillnaden så markant. det kan ha med parhusgrejen att göra också, man lever inpå varann och alla vet vad alla gör med sina trädgårdar o hus o barn..... men ändå tycker jag det finns väldigt mycket outtalade krav på barnen prestationer hos oss.....och att allt ska ske så tidigt...men som du vet så bor jag i staden L också. det kanske är ett L - syndrom och värst i vår stadsdel, he, he
Jag håller med dig. Det är det jag menar med ängsligheten. För mig är det inte ett kvitto på barnets intelligens om det lär sig läsa vid 3 eller 7 års ålder. Det handlar om intresse. Det är mycket tävlan...
Men, jag vet ju (hehe här med) hur din Stad är. Inte kul på de områden. Det är extremt! Jag känner igen det...
Konventioner - tänka på varför man tycker som man gör. Komemr det inifrån att det bara är fel för en eller bara konvention, ty så göra de andra...medelklassen är ängslig kring detta!
Medelklassen är den klass som är mest rädda för att inte vara mainstream....vara "medel", inte sticka av...Varken lägre eller högre är lika ängsliga.