Att vara förälder
Jag förstod aldrig hur förändrat mitt liv skulle bli. Eller snarare inte på vilket sätt. För att inte tala om så olika alla barn kan vara. Vilken kraft kärleken kan ha, vilka olika förutsättningar alla har. Hur lite vi kan påverka barnen. Man man lära dem allmän hyfs och regler men...
...jag vill berätta om min ena tvilling, pojken (2,5 år). Han talar så mycket oftare om saker han gillar än ogillar. När andra busar och skojar med varandra så tittar han på och - skrattar! Gör inga ansatser att vara med utan bara blir lycklig av andras lycka! Han kan glädjas med andra. Vilka enorma kärleksfulla kramar man kan få av honom!
Jag ser och förundras. Tänk att ha detta som en gåva av livet! Att spontant kunna glädjas med andra och fokusera på det positiva.
Jag tar intryck för jag vill det. Det var detta jag aldrig trodde medan jag längtade - att man som förälder kan ta intryck av sitt eget barn och inte bara tvärtom. Att de kan lära en nåt om livet....
//manon
of course :-) vem var det som sa att det var synd och skam att sätta en femåring i skolan eftersom han eg. redan kunde allt som han behövde veta om livet? *ler*
Jag tittar in för att bjuda in dig till September månads skrivarcirkel, vill du?
Ja ok! Tack. Det låter kul.
Vad fint skrivet! Låter som en liten underbar pojk.
Visst lär man sig mycket om livet av barnen. Jag kan tycka det är underbart att se något av mig själv i barnen, men nästan mer underbart när jag ser något annat i dem, som inte är jag. Min äldsta är t ex väldigt omtänksam och då kan jag känna att det där borde jag ta efter. Med mera, med mera, med mera....
Havsfrun - exakt! Det känns nästan mer underbart att se nåt annat i barnen än sig själv! Personlighetsdragen finns där...hur man ser på livet...en del gör det besvärligare för sig än vad det behöver vara som tex min stora. Då kan jag bli så frustrerad över att hon gör problem av saker...