Det materiella
Undrar.
Jag sa till henne att om det är så så gillar jag det inte. Det är inte saker som gör livet värt att leva, det är inte via saker man ska skaffa kompisar. Hon tyckte själv det var fånigt men, hon vill ju passa in samtidigt? Jag var präktigt pk och snusförnuftig men orealistisk så det smäller om det. Lögnare. Sorgligt men det är så. Saker och yta är dessvärre viktigare än vad man tror.
----------------
Tja, ja...det moderna livet där yta är så viktig.
Såg en dokumentär om ett folk i Afrika (pinsamt nog glömt vilka och exakt var) där de jobbade 3-4 timmar perdag för att upprätthålla livet och sedan lekte de med sina barn, berättade sagor, rökte. Visst, ingen toalett, ingen micro...Ingen vinter...kortare livslängd...
Fast i civilisationen med ett långt liv, till ytan urtryggt, så tryggt att vi till och med anser oss ha satt naturen ur spel? Vi lider inte längre av naturens nycker i våra uppvärmda rum som är sommarvarma mitt i vintern. Med mjölk i tetra. Med allt vi tycker oss behöva.
Vad händer med mig? Vad vill jag med mitt liv? Det känns som om jag för första gången i mitt liv vill vara praktisk (med vansinnestankar som höns och minigrisar i trädgården) och samtidigt vara extremt teoretisk. Existera i huvudet, vara kreativ, med ett praktisk liv. Bonde wannabie? Känna ett med naturen (halleluja JAG ASFALTSRÅTTAN!?), att ägg inte värps i små söta kartonger och gris är nåt som bökar omkring innan den blir file, och säd blir bröd...
Som sagt - VEM HAR SNOTT MIG?
HJÄLP MIN SJÄL HAR KIDNAPPATS!!! NÅGON ANNAN BOR HÄR I MIN KROPP!!!
Eller kanske inte med tanke på allt vansinnigt jag längtar efter och hittar på. Min själ löper amok. Skaffat sig olämpliga kompisar då den var på rymmen? Jag längtar efter utveckling, nya vägar att utforska, avskyr stagnering. Jag kan nog vara lugn. Jag har nog min knäppa rara lilla truliga och trilskande själ kvar och jag gillar den och dess idéer. Jag gillar knäppighet!
//manon
Kanske har vi det för ordnat och tillrättalagt i våra liv. Inget spontant tillåts ramla in och rättas alltså omedelbart till och in i leden...
och vår längtan går då till ett annat liv. Ett liv med mer spontanitet och med mer LIV helt enkelt. Djur och växter ger liv och en glad själ. Rutiner och raka led ger ordning men själen gråter och vill ut på vandring... lämnar oss i sticket för att vi blivit för tråkiga.
Kanske är det så...
Och att få fler kompisar för att man har många saker.. vad är det för kompisar? De ser ju inte dig. De ser enbart sakerna. Bort med dem, man ska duga utan saker och ting och som man är!
Det behöver inte vara den som har flest saker, det kan vara den som har bäst saker...
trots att du och jag en gång hade en kpnstig..."schism"..så vill jag ändå kommentera det du skriver - jag tyckte alltid om din blogg, du var en av mina första bloggbekantskaper, och jag gillar det fortfarande....det du skrev i ditt senaste inlägg är precis vad jag själv känner; vem stal mig?
och inte minst i förhållande till en massa barn som önskar så mkt annat än det man nånsin kan ge....åtminstone nu...under ens egen livstid...
Nina - tror som du Nina. Det finns inget utrymme för spontanitet i dag. Allt ska planeras. Inrättning i ledet och ledsna otillfredsställda själar. För syntetiskt (och för Lutherskt:)?).
Lars Anders J: ja, så är det - de bästa sakerna! Det slår väl de flesta sakerna?
Petra - ja, vi hade olika utgångspunkter.
Jag känner inte igen mig i mig själv. Det finns så mycket roligt hemma! Är nog inte den karriäristen jag trodde jag var...Att vara hemma med dem är nu stimulerande. Det är kul med barn.
Kan man inte vara olika under olika perioder av sitt liv? Livet ändras och så även vi. Bara man följer sitt hjärta (låter klischeaktigt jag vet :))så är det ok.
Klart att man kan fokusera på karriär en period, barn-/familjeliv en annan eller något helt annat vad nu det månne var...sport, studier. Och i vilken ordning du vill. Praktiskt och intellektuell? Det är också fullt möjligt. Känner flera av den sorten. Lätt att ha fördomar på den punkten.
Att inte stagnera är det viktigaste för mig. Nya mål, stora som små. Det är det som ger mig energi och mening.
Lene! Tror det! Men det är lustigt att man kan bli sååå annorlunda! Jag gillar dte där med att intevara "samma" jämt. Det är just därför jag inte lyckas hålla kontakt med vänner bakåt. Jag är ju inte samma nu som då...?
Visst är det lätt med fördomar...även mot sig själv..