manon

Ni anar inte hur mycket jag uppskattar era kommentarer. De ger mig så mycket. Jag känner mig splittrad på sista tiden. Jag har försökt utröna varför. Skrivit för mycket här. Tagit bort inlägg.

Jag vet inte vad jag vill, vad jag känner. Bara splittrad.  Och så går det inte heller att åka tunnelbana. Med benen längst bak, en arm i mitten och en annan under stolen. Det är lite svårt att plocka ihop sig och föga uppskattat av medpassagerarna att man brer ut sig så där.

För tillfället är jag så äckligt självmedveten. Jag vill inte vara det. Jag tycker inte om det jag ser. Jag har kommit till många insikter genom er, men sen då? Vad gör jag?

"Manon, det spelar ingen roll om om 95% av alla människor ogillar dig, för de 5% som gör det är alldeles tillräckligt" Fick jag höra då jag beklagade mig. Inte ens jag vill vara med mig. Men jag måste.

Jag borde samla ihop mig i en burk och stänga locket. Sätta mig på Nordiska museet på en dammig hylla med andra exkrementer. Stänga dörren.

Jag gör så många blunder nu. Jag vill så mycket. Känner mig som en tonåring, det bara spritter i kroppen. Jag vill så gärna höra till. Jag vill så gärna att barnen ska höra till. Får man göra blunder som vuxen? Får man göra blunder alls? Minns en gång då jag erkände för min sk far en sak jag gjort och skämdes för. Jag var 9 år och behövde stöd -  han stod där, vänd mot fönstret och gick ifrån mig utan ett ord och utan att se på mig. Sånt finns kvar i kroppen i medvetandet även om man inte minns det. "Jag får inte göra fel för då förlorar jag kärleken." Det var vad han ordlöst sa till mig. Och nu när jag tänker tillbaka var saken jag skämdes för absolut inget konstigt eller exceptionellt. Jag anförtrodde mig aldrig mera till honom efter det där.

"Men spänn av nu Manon. Du måste inte kontrollera allt och du kan inte göra allt."

För handlar det inte om kontroll på ett plan? Kanske. Kontrollera mina negativa tankar. Kontrollera lyckan så den inte försvinner. Att jag aldrig duger, är jobbig, provocerande...

Samtidigt vet jag att folk kan uppskatta mig. Jag klarar mig väldigt bra i akademiska miljöer, som på jobbet. Jag får respekt för mina tankar. Speciellt av en man och en kvinna. Men socialt är jag kanske ett ufo.

"Men - vem är jag? Kan nån berätta det för mig? Är jag den person som framträder på bloggen? Jag ger bara min sanning, min tolkning, min upplevelse. Det är ganska ensidigt. Hur kan man vara sig själv när man inte ens själv vet vem man är efter alla dessa år?"

Vet ni. Jag är rädd. Rädd fortfarande för att bli avvisad. Jag tror inte att jag förtjänar att vara med. Att jag måste roffa åt mig smulorna. Tvinga till mig lyckan, inte vänta på den. Ibland känns det att jag inte ens är värd mina barns kärlek. Tycker synd om dem för att de har en sån mamma som mig. Är livrädd för att förstöra för dem. Sedan kan jag tänka i mina bra stunder - att inte är jag lustigare än nån annan. Att de flesta är äckligt självmedveten och bryr sig inte ett smack om andra.

Jag tänker för mycket nu. Jag vill vara mjuk och tillfreds. Inte vara hård och kantig. Det jag har lyckats göra är att göra mig mottaglig för en massa känslor både utifrån och inifrån. Men det kanske är en bra början. Det kanske är muren som revs när jag gick över gränsen förut för sedan dess har jag känt mig vilsen. Kanske det som gör ont. Att den är borta. Att man är här utan skydd i livet.

Naken. För jag har avslöjat min värsta demon, en av mina värre hemligheter, och det gjorde mig svag. Eller blottad.

Jahaja, jag tar nog bort detta inlägg med?

 //manon

Cyberordpolisen tar mig snart. Jag skräpar ner. Med ord och åter ord. Massor av ord. Mest i oordning. De rusar runt i rymden och ställer till. Sist lyckades de tränga sig in i ett bibliotek och ställde till en faslig oreda bland Balzacs verk. Werther - från den unge Werthers Lidanden  av Göthe - ja, han blev nästan gift med Madam Flod. Mina ord satt och fnissade bredvid och höll just på att anordna en storslagen bröllopsfest med hjälp av orden från "Brides Magazine" när Cyberordpolisen kom. Då skingrades de och försvann åt alla håll. Konsulter blev tvungna att anlitas och det blev en fasligt dyr historia.

En annan gång höll de på att skriva om Odysséen. Sno orden därifrån. Locka med till Harry Potter.

Det är tur att det regnar i dag för då blir de mindre bråkigare nu när jag inte har tid att hålla reda på dem. Jag har nu några (tusental) under mitt bord. Jag ser dem i pappersåtervinningslådan. De är gröna i ansiktet och raglar bort därifrån i avsky. Det är de som har lyckats rymma från pappersåtervinningen. En del klarar inte att ta sig därifrån, det är de som börjar med "årsredovisning" och "debet" och "kredit". De försöker hitta ny mening men lyckas inte. De flesta sitter och läser Kafka nu. Desillusionerade. Utan hopp. Resignerade. De andra som lyckats klättrar ovanpå varandra för att komma ur lådan och slippa tristessen. Några försöker klättra upp på hyllan för att nå en tidning att hugga tänderna i.

De lockar och pockar på min uppmärksamhet - "Men skriv då! Ge oss mening!"

Nej, jag har inte tid...tyvärr...hur gärna jag än skulle vilja dansa med dem. Jag sparkar bort dem surt med min fot och hoppas att de försvinner. "Jag har annat att göra!!!!" fräser  jag åt dem otåligt. Tyvärr. För jag gillar ord.

Nä, nu ska jag ta itu med slutboken, nej, stämavningen, äsch!!!!!! Sluta nu!!!!!

//manon

Måste dela med mig av lycka - min kusin som bor i Budapest (eller egentligen min pappas men vi räknar varandra som kusiner för hon är ett år äldre) har mailat mig i dag! Det var längesedan hon hörde av sig.

Åh, vad jag är glad - jag har familj!? Allt är inte kört min pappa har inte förstört allt!

Hon har nu äntligen hittat nån att gifta sig med (ska gifta sig till nästa helg) med och är gravid i ca v. 20! Hon har velat detta länge men inte funnit nån. Hon ställer frågor om hur det var när jag var gravid. Glad är jag - inte för att jag får berätta om mina utan för att få äran att bli tillfrågad och hjälpa till! Att räknas...

....hon hade absolut inte behövt maila flera hundra mil längre bort för detta. Prata om graviditet kan hon göra med vänner där nere så mycket lättare!!!

Budapest finns, kommer aldrig att försvinna. Den finns kvar för mig. Lever, inte bara en massa minnen...det vore fantastiskt för mig att ha nån tråd bakåt...nåt som är fast...inte bara guppa fram på gungfly efter gungfly...

//manon

Jag har märkt att när en del "pratar skit" om nån så får de ånger efteråt. Inte alltid för att de själva känner att det var fel gjort (vi lär ju våra barn att inte prata illa om varandra så att man inte gör det är väl ganska grundläggande) utan av rädsla för repressalier av den man pratat om. Att man borde ha bitit sig i tungan för den man råkat beklaga sig för faktiskt känner personen i fråga och umgås lite...vilket man i stundens hetta glömde...Men alltså inte har ågren över faktumet att man talat illa om nån! Utan att det ska komma ut...och man får betala för det.

Samtidigt kan jag inte låta bli att tänka att om man är rädd för repressalier så handlar det om en obalans i förhållandet. Skitsnacket är ett sätt att slå tillbaka underifrån. Slå under bältet. Som en strykrädd hund drar man sig tillbaka sedan.

Vad tänker jag på då? Ibland är man tvungen att lyssna, andra fall kan man gå därifrån eller koncentrera sig på annat. Man kan ställa frågor som "Varför?", och "Hur tänkte du då?" Man får reda på mycket så. Då menar jag inte mera skitsnack utan man lär sig om personen som ägnar sig åt det.

Ibland står man som ett frågetecken när man får ett referat av ett samtal och inte alls känner igen det. Märker att personen i fråga har så många issues och outredda oförätter att den tolkar in mycket negativt per automatik. Inte lyssnar förutsättningslöst längre. Tänker man tillbaka på samtalet så är det ofta slående att den som beklagar sig efteråt faktiskt knappt har sagt nåt! Inte försvarat sin ståndpunkt, inte argumenterat eller nånting. Känner man vederbörande bra kan jag bli uppmärksam på den subtilt fientliga hållningen, små skiftningar i ansiktsuttrycket vid samtal med den personen, personen har svårt för. Jag kan tala om hur jag uppfattade det som sagts, fråga om vederbörande verkligen menade så som personen tror. Det är en balansgång. Ju närmare skitsnackaren är en, desto svårare för då handalar det om positioner och ställningar och hierarkier som man inte vill hamna back i. Kanske en grupp man tillhör vare sig man vill eller inte och inte har råd att bli osams. Då krävs diplomati - vara ett blankt papper och lyssna och ställa motfrågor, om man inte kommer undan. Vi är alla beroende av alla. Faktum är att man faktiskt inte alltid kan vara nobel och ta ställning och vara rättvisans riddare. Och frågan är hur nobel man är egentligen då - sin bild av sig själv som felfri? Den akn vara svår att leva upp till med, så svår att man kanske slutar se sina egna fel.

Jag kan inte se det som nåt annat än obalans. Ibland är positionerna hemskt låsta. 

//manon

Vill bara meddela att påskharen anlände nästan säkert hem till oss i går natt. Lämnade 4 st fullpackade ägg på trappan. Jag hoppas att den överlevde. Såg lite tussar och krokodilen i trädgården såg inte så pålitlig ut. Å andra sidan gör han det aldrig. Ser pålitlig ut alltså. Grannarna har jag inte sett så mycket utav för de håller sig mest inomhus. Jag vet inte om krokodilen har nåt med det att göra. Inte heller har jag kontrollräknat grannarna. Såg de i huset bredvid åka i väg i bil och de var fulltaliga. Hade bråttom. Jag antar att de var sena till en påskmiddag.

Jag hörde av grannbarnen att även de har fått godisägg så jag tror att haren klarade sig. Såvida han inte lämnade äggen till grannbarnen före oss förstås.

Krokodilen säger ingenting. Men han är lite chokladkladdig om munnen. Om jag tänker logiskt på hela saken så borde påskharen klarat sig galant med tanke på sin last. Tänk er. En hare körande en lastbil full med godis mitt i natten...(som ni vet så lever krokodiler på godis)....Värre blir det med Jultomten i vinter antar jag.

Jag tackar er återigen för alla kommentarer och jag lovar att komma förbi er även om dagarna är fulla av annat nu under påsklovet. Ingen vill vara inomhus i vårt hushåll. Ingen under 9 år i alla fall. Jag har mycket att tänka på. Allt ni skrivit. Jag glömmer det inte. Måste smälta.

Apropå smälta är det dags att mata både våra utekaniner och utekrokodil. Tycker att krokodilen tittar lite för mycket på kaninerna efter i natt.

Fortsatt Glad Påsk på er!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

//manon

Några korta rader...som verkar bli långa...och förmodligen ärligare än jag vill...

Jag var inne hos Visiounarysoul (länk bredvid) och läste om erkänsla, styrka och skyddsinstinkter och kunde bara inte låta bli att fundera mera kring detta.

Jag vet ärligt talat inte från vilken ände jag ska börja. Så jag börjar med några citat och låter det leda mig och hoppas att jag från navelskåderi kan komma vidare. Gör er redo för en ostrukturerad resa, utan mål, som söker mål...som kanske inte finns?

V-soul skrev att den som blev mobbad som barn kanske inte sänder ut de signaler som vuxen att h*n behöver bli beskyddad alternativt få erkänsla. Det var en av hennes funderingar (om jag fattat saken rätt). Då kom jag tänka på vad en kurator och en psykolog har sagt om mig under uppväxttid och lite senare:

Psykologen

"Du ska veta att det finns något hos dig som gör att folk tycker om dig och vill ta hand om dig. Så kände vi alla."

Kuratorn

"Du är så stark så att folk blir rädda för dig"

"Det barn som har haft det halvtaskigt, kan det gå hursomhelst för som vuxen, men de som haft det riktigt jäkligt får oftast ett bra liv som vuxna."

Denna kurator har jobbat mycket med nu vuxna barn som haft det svårt och även med barn som har det svårt.

Jag vet inte vad jag är ute efter. Kanske ingenting. Min reaktion på kuratorns citat är att de barn som överlever en på alla sätt helt fel barndom är starka. Så starka att folk blir rädda för dem. För det måste man vara för att överleva. Annars gör man det inte. Man har inget att förlora mer än livet och det vill man inte. Livsviljan är stark.

Jag har svårt att känna mig som en del av nåt gäng. Svårt för att följa regler. Lyda auktoriteter. Jag måste förstå och gå med på resonemanget för att ta till mig en regel. Annars skolkar jag. Dubbelmoral och allt.  Jag har aldrig blivit mobbad nånsin. Drog jag mig undan i skolvärlden var det för att jag inte hade ork att delta i den, aldrig för att jag var utfryst. Ville jag vara med fick jag det.

Skicka ut beskyddarinstinkter...ja, vad är det som gör att jag tydligen gör det? Märker det då jag sänder ut rop på hjälp i cybervärlden, jag får många svar och många som bryr sig vilket jag är oerhört tacksam för. Jag märker IRL att jag kan få hjälp utan att jag ber om det, från dagis, främmande, vet inte hur och varför, trots att jag faktiskt har svårt för att be om hjälp IRL. Jag gör det ytterst sällan. Gör jag det är jag desperat. För som kuratorn sa, jag är så van vid att klara allt själv. Jag har uppfostrat mig själv. Hon sa även:

"...att eftersom du har tagit dig genom allt själv sedan du var barn så är din ork rätt slut. Du har tagit hand om dig själv sedan du var barn. Du glider därför ner i svarta hål fortare än den som haft det hyfsat bra, för du har varit på alerten så länge, orken tar slut mycket fortare för dig vid till synes normala ansträngningar  än för andra för du har inte så mycket att ta av längre."

Jag hade kontakt med henne då mina twins var bebbar och jag var så slut och behövde intyg för att Storebror och Storasyster skulle få utökat dagis/få vara på fritids. Måste tillägga att situationen redde upp sig, jag fick dispens för dem men jag använde mig aldrig av den för det lättade så mycket. Dels blev twinsen allt större bebbar och jag kunde sova mera och så hjälpte det antagligen att få samtala och reda ut saker.

Men jag kommer alltid upp igen också för "du är så stark så andra blir rädda för dig" eller så är det en livsvilja, envishet och nyfikenhet på livet trots allt som gör att jag kommer upp igen. Jag har varit på botten, långt ner. Jag vet att liv och lycka finns om det så är att se en enda snödroppe i trädgården eller höra vindens sus...ljud och löften om liv och lycka, det finns nåt runt hörnet jag inte vill missa...alldeles för nyfiken...

Men just beskyddarinstinkten -  varför får en del den och andra inte? Jag märker att jag inte lyckats reda ut det och hoppas på era tankar? Till all denna röriga text jag hoppas kunna vrida nåt ur?

Denna kyliga morgon skattade jag mig lycklig över att tunnelbanan kom precis när jag kom så jag slapp stå på perrongen och frysa. Jag hittade inte ett enda par av mina vantar i morse så jag frös nåt sanslöst om händerna. Jag satte mig, som vanligt med hörlurarna fastvuxna i öronen, med en lagom upptagen min och en blick som såg på allt och intet, var djupt insjunken i mig själv.

Jag satt och lyssnade på musik i godan ro utan att bekymra mig över nånting. Så reste sig passageraren framför mig och klev av. Mitt blod frös då till is då jag såg på sätet framför -  en tjock ljus hårlock. Tvärt avklippt bunt. Riktigt snyggt gjort faktiskt!

Naturligtvis tänkte jag direkt på den lilla krokodilen som min lillpojke hade tappat i vintras i tunnelbanan.

Han måste vara rejält stor nu alltså. Kan inte tolka det på annat sätt. Jag låtsades som om jag inte visste om nånting när jag såg medresenärernas undrande blickar. "Det finns inga krokodiler i tunnelbanan" sa jag. För att dessutom se riktigt oskyldig ut satte jag även på mig mina solglasögon och log förbindligt för att ge eftertryck åt mina ord. Skrapade samtidigt diskret bort de hittelönslappar om vår borttappade krokodil vi har satt fast i tågvagnarna.

Nu har det hänt, precis det jag oroat mig över. Krokodilen har växt och blivit allt hungrigare. Eftersom vi numera lyssnar på allehanda sockerlarm och inte äter godis så mycket och därmed skräpar ner så har krokodilen uppenbarligen blivit fruktansvärt utsvulten. Det är ju allmänt känt att deras basföda är godis, sega råttor, choklad, geléhjärtan och saltlakrits.

Jag tänker i alla fall ha en rejäl påse godis med mig på väg hem. Sedan får jag nog leta efter krokodilen i kväll. Med ännu fler påsar godis. Jag vill ju inte stryka med. Jag får ta med mig vår kaninsele så jag kan leda hem krokodilen. Banna den för sitt tilltag. Den är faktiskt snäll bara den får godis!

Den är för stor för att ha inomhus nu så jag antar att jag får knyta fast honom vid ett träd där hemma så länge. Och säga åt grannarna att alltid ha godis i fickorna. Jag menar det vore högst beklagligt om nåt hände! För att inte tala om hur lidande grannsämjan skulle bli.

Lite bekymrad är jag över att vi inte har staket runt hela trädgården...Men är det inte så att krokodiler av naturen inte är rymningsbenägna utan mer borttappningsbenägna? Nån som vet? Det kanske finns böcker typ "Krokodilen - din vän i huset"? Ni vet sådana där djurskötselböcker? Jag vet inte så mycket om krokodiler....

För övrigt. Går nån på vår tomt utan att vi är hemma för de skylla sig själva!

//manon

Jag har beskrivits som eterisk så jag slog upp ordet vilket betyder "flyktig", nåt som lätt övergår från flytande form till gasform.

Har man den formen är det naturligtvis svårt att ta sig fram. Föreställ er bara att få på säkerhetsbältet på någon som är eterisk...det går i alla fall rätt hyfsat att åka tunnelbana, man blåser nerför rulltrapporna och sugs in i vagnen och blåses ut igen när man ska av. Eller trasslar in sig i nåns halsduk.

I dag hade jag sällskap på bussen. Som vanligt var jag uppe i det blå, svävade omkring så det var svårt att hålla styrsel på samtalet. Var rätt tom och trött. Vi talade lite om den kommande helgen och det slank ur mig att "Jag lever ett tråkigt liv" responsen var "Jaså?"..."Ja, alltså det är ett vanligt tråkigt svenssonliv" responsen blev denna gång "Är det?".

Om en eterisk person kan sjunka som en sten så hände det då. Jag förvandlades från gasform till flytande igen. Fick sura miner av medpassagerarna som nu satt fuktiga och småfrysande i bussen. Jag damp alltså ner bredvid min stolsgranne i en blöt hög och såg på henne. Vi satt där i kondensen och kom överens om att det är helt OK att tycka olika.

"...ett vanligt tråkigt svenssonliv..."  Den meningen säger mycket mera om mina värderingar än om Svenssonliv  sig.

"Är det?" - de två små enkla orden var sammansatta till en enkel, men knivskarp fråga, så knivskarp att den skar genom dimman vi satt i och fortfarande lämnar spår i min numera halvflytande form.

Jag har alltid varit livrädd för villa-vovve-volvo-livet. Fruktansvärt rädd - men rädd för vad? Rädd för att höra till samtidigt som det är ju det enda jag vill. Rädd för att avslöjas, bli avvisad. Rädd för upprepningar, monotoni...rädd för relationer...Eller kanske ovan? Rädd för att förlora den lilla kreativitet jag ändå kan uppbringa om jag blir nöjd?

Jag har för länge sedan förpassats från svenssonlivet. Bara att byta skola vartannat år - det har fått mig att flyta ovanför. Bli ett litet gasmoln. Jag känner mig som sagan om "Pepparkakspojken". Gumman som längtade efter ett barn, men aldrig fick, så hon bakade en pepparkakspojke och blåste liv i honom. Pojken sprang skrattande i väg och ropade gäckande "ni kan aldrig ta mig" tills han blev lurad av en räv då han skulle över vattnet och därmed åts upp av densamme.

Jag - den eteriska - är i dag noga med att våra barn inte ska byta skola och bostad alltför ofta. Inte för att jag tror det är bäst för barn utan för att - jag vill att de ska ha ett sammanhang, inte bli som jag. Kanske man kan få det ändå, även om man flyttar, om man har en stabil punkt i familjen, det är mycket troligt - men jag vet inte. Jag chansar inte.

Bojorna jag känner, de finns i min hjärna. Jag inser det. Innerst inne. Friheten finns inom en, inte i det yttre. Ibland sparkar man in i öppna dörrar, man vill bli fri och spottar och fräser när man egentligen äger sina egna nycklar.

Jag vill hitta mina nycklar. Jag kan bli arg över att jag aldrig hittar dem. Kanske de två små orden "Är det?"  leder rätt, kanske är det ljuset jag saknar, den enkla fastheten jag behöver för att komma på rätt köl. Det är kanske de som är nycklarna - om jag fattar hur jag ska använda dem....

Vad ska jag göra med min odefinierbara längtan och rastlöshet som tär mig...?

//manon

Jag slänger ut en fråga - får man längta bort från hemmet då man är mamma? Får man längta efter att slippa ansvar om än för en liten liten stund. Låtsas att man inte har några krav på sig, glömma. Att inte se parmiddagar och Spaweekend som höjdpunkter i livet för att man fyllt 30 och har barn? Får man känna att man inte är klar med livet fastän man har barn? Att det finns mycket kvar än att upptäcka?

Reaktion

 - tänk om (gud förbjude) nåt hemskt händer med barnen, det allra käraste man har! (Bara att skriva den meningen ger mig rysningar för det är det absolut det sista jag vill. Mer än det sista.)

 - så fort man andas om att vilja annat kommer det  -  tacksamhet, känn dig dj-gt tacksam, hur skulle ditt liv ha sett ut UTAN dem -Meningslöst och tomt! Du skulle ha suttit på den där barstolen än i dag utan att ha kommit vidare och utvecklats ett dj-a dugg och vara bara så patetisk!

Så där! Där stoppade vi blödningen med dubbelkuren antibiotikan dvs Samvetet och Tacksamheten. Luther? Kom hit! En på rymmen! En j-a otacksam en som bara vill tänka på sig själv!

Dags att baka dinkelbröd och läsa på om nästa års barnvagnsmodeller!
 

Tur att man är katolik.

//manon

....har känt mig rätt tom på sista tiden så jag har inte tagit mig an utmaningen från Zofy och V-soul! 6 konstiga saker om mig själv, alltså!


1) Tar upp detta med naglar då, som Zofy och Annaa har gjort - sällar mig till de som avskyr långa naglar och hur de raspar mot papper och annat! Själv har jag korta och det känns bra!

2) Jag hatar att skala potatis. Äter hellre med skalet på. OM jag alls äter den trista läbbiga vidriga kokta potatisen. minns skolköket med fasa och alla hemska hånleende potatisar. När jag gick ut gymnasiet bestämde jag mig för att aldrig skala en potatis till i hela mitt liv!

3) Jag dricker gärna både rött och vitt vin och diverse drinkar och whiskey och liknande men klarar INTE INTE av öl! Tänk er mig som student i Uppsala i en ölhävartävling - gissa om mitt bord förlorade. Kan inte få i mig en droppe men jag kämpade  plikttroget och fick i mig hela glaset och det kändes bara läbbigt och jag blev illamående - inte av mängden men av den beska uschliga smaken!

4) Jag avskyr fett. Alltså inte fet grädde och sådant utan jag skär av allt fett på kyckling och kött annars mår jag illa av den smaken med. Minns barndomens läbbiga varma mjölk med hinna på. Kväljningarna jag fick av det...

5) Jag tycker faktiskt om att gå. Gå och gå och gå massor. Det saknar jag i dag men nu när maken hämtar 2 ggr kan jag ta mg tid tat gå till jobbet par gånger i veckan.

6) Jag är fullständigt livrädd för det kroppsliga förfallet som kommer med stigande åldern och det osynliggörandet det resulterar för en som kvinna. Fullständigt livrädd för att plötsligt inte bli sedd. Samtidigt som jag blir mörkrädd över att utseende är så viktigt både för mig och för andra. Svårt att greppa att jag inte är den söta lilla flickan/unga kvinnan längre och allt vad det innebär. Stoppa tiden!!!! Eller inte tiden men det kroppsliga förfallet. Samtidigt skulle jag aldrig plastikoperera mig för att behålla utseendet. Paradox? Men livrädd är jag för det kroppsliga förfallet och att iom det bli osynlig! Men det har nog redan hänt...?

Vem som helst som vill kan ta efter detta och föra det vidare!

//manon

När jag började på jobbet fick jag info av en kollega om andra kollegors tillkortakommanden och egenheter. Speciellt om en person som inte är poppis där och att man ska akta sig lite för henne vad man säger och inte bry sig om hon exploderar.

Min uppfattning om denne person är att hon kan ha taggarna utåt men jag tror, uppfattar henne som en ganska skadad person i vissa avseenden. Jag tror inte hon har haft ett lätt liv alltid. Jag tror att hon är bitter över en del saker som hänt eller som hon aldrig uppnådde. Hon är onekligen intelligent och reflekterande men kan vara provokativ. Jag tror att hon inte har nåt att förlora längre så hon har råd att vara det. Men det är inte detta jag ska skriva om så jag lämnar det här. Jag vill skriva om just det där att prata om andra...

Jag har märkt att folk pratar om folk. En del blir upptagna i gemenskapen och då säger man sällan om inte aldrig nåt negativt om personen i fråga. Andra blir det mest negativt om. Det jag tycker mig märka är att skitsnacket ofta är inlindat i en välmening. Jag är övertygad om att den info jag fick var av välmening. Men jag undrar - var går gränsen för info resp skitsnack? Tänker de som ger info, speciellt negativ sådan, att hur  än informationsmottagaren än försöker låta bli att bli färgad av info så blir man det ohjälpligt. Av olika skäl, för att passa in och inte hamna utanflr gruppen kan man anamma de rådande sanningarna mer eller mindre och mer eller mindre öppet, och även på ett omedvetet plan om man känner förtroende för informationsgivaren.

Är det rätt att färga en annan person åsikt om en tredje person? Varför ger man sådan information? För att rätta in den nye i ledet eller postionera sig själv som en av de initierade? Eller är det bara så att man vill prata för att lätta på trycket? För det är det jag hör ofta - man måste tala om det för att få pysa ut lite och det ger en implicit rätt att tala negativt om andra.

Jag känner mig tveksam. Jag vill hålla mig neutral. Men genom att hålla sig neutral blir man aldrig en av gänget fullt ut. Det är det som blir konsekvensen av valet. Jag tycker att alla har ansvar för hur man talar om andra, vara medveten om att man färgar andras åsikter - men det kanske är det man vill? Utan att tänka på konsekvenserna? Fast av olika mer eller mindre godhjärtade eller välmenande skäl. Man kan gör mycket dumt av välmening.

Så, om man känner då för att lätta på trycket och pysa ut lite, vad gör man då? För man kan inte låta bli att tala om saker som hänt och om ens personliga uppfattningar om folk.

Jag vet, har märkt, att denna person ovan är medveten om att hon inte är en del av gänget, medveten om sin postion. Jag tror det är därför hon är mer provokativ och säger saker rakt ut än vad hon behöver. Hon har inget att förlora. Hon gör en gimmick av sitt utanförskap. Och blir än värre på sätt och vis - med värre menar jag att hon inte anstränger sig för att vara behaglig. Jag har aldrig fått en kniv i ryggen av henne faktiskt. Aldrig blivit utskälld eller nåt.

Jag försöker hålla mig neutral men det har sitt pris också. Jag är inte utanför, jag är "inne" men jag är ändå en betraktare. Och jag vill vara det. Jag kommer aldrig tilhöra nåt innegäng, det vet jag för jag har svårt att köpa allt rätt av. Det känns instängt.

Fast, jag vill faktiskt vara en deltagare också, men jag vill inte ge upp den frihet en betraktare har så jag kan inte fullt ut, men det är en annan historia. Så, det epitet jag vet att jag fått är eterisk och integritet, dvs ger inte mycket av mig själv. Men det är också en annan historia. Jag tänker nu bara i rätt krokiga vägar.

Och jag undrar vad de säger om mig...för talar de om andra tror jag inte att jag går fri...

...och så en liten fråga - får kvinnor vara intelligenta och obundna...? Egentligen...

//manon

En äldre hävdade att det var mycket säkrare förr, att det var som tryggast då hon var barn på 40/50-talen och att det i dag är ett mycket osäkert samhälle där barn inte borde få gå lösa. Att det berodde på invandrare eftersom de står för stor del av kriminaliteten. Att vi inte kan ta hand om invandrare för att de är för många. Att de bor i förorten och har inget för sig och åker därför in till stan och gör den osäker.

Det var så, typ, kortfattat.

Något gjorde mig obehagligt till mods i hur hon uttryckte sig och något flög i mig. Det var som om jag var Superman och slank in i närmsta telefonkiosk för att byta kläder, fast inte till röd slängkappa utan till Identitet Invandrare. Jag kände att Provokation flög i mig, hornen växte ut (gjorde riktigt ont den biten) och hörde mig säga utan att jag hann tänka mig för "Jag är invandrare och jag är inte kriminell" varpå hon svarade att "men man måste ju kunna säga det högt".

Åh, vad jag avskyr när folk buntas ihop til en grå massa "invandrare". Vad har jag för gemensamt med tex en analfabet från nån stäpp? Jag som är akademiker med föräldrar som är akademiker och väl integrerade med akademiska jobb här i Sverige? Inte för att det är en stor grej att vara det men jag vill bara belysa absurditeten i att tala om "invandrare" som en homogen och dessutom farlig grupp som bara tär på samhället.

Det handlar vär mer om utanförskap och social ställning än om att vara "invandrare". Jag hinner inte utveckla denna tanke men jag tycker att det är att göra det väääldigt enkelt för sig att skylla dagens våldsdåd och osäkerhet och sociala problem på gruppen  - invandrare enbart.

Det är oerhört sällan jag tar på mig invandrarhamnen. Så sällan att det går att räkna på handens ena fingrar, men jag klarade inte av att hon skulle vara helt oemotsagd.

//manon